Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning(1),

–  med beaktande av de praktiska bestämmelser som avtalades den 22 juli 2011 mellan Europaparlamentets och rådets behöriga tjänsteavdelningar för genomförande av artikel 294.4 i EUF-fördraget i händelse av överenskommelser vid första behandlingen,

–  med beaktande av sin resolution av den 4 februari 2014 om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 13 september 2012 om den 18:e rapporten om bättre lagstiftning – Tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (2010)(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 september 2011 om bättre lagstiftning, subsidiaritet och proportionalitet samt smart lagstiftning(4),

–  med beaktande av kommissionens årsrapport 2012 om subsidiaritet och proportionalitet (COM(2013)0566) och kommissionens årliga rapport 2013 om subsidiaritet och proportionalitet (COM(2014)0506),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 4 december 2014 om smart lagstiftning,

–  med beaktande av slutsatserna från konferensen för talmän i EU-ländernas parlament av den 21 april 2015,

–  med beaktande av Cosacs halvårsrapporter om utvecklingen för Europeiska unionens förfaranden och praxis med relevans för parlamentarisk granskning av den 27 september 2012, 17 maj 2013, 4 oktober 2013, 19 juni 2014 och 14 november 2014,

–  med beaktande av slutrapporten av den 14 oktober 2014 från högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor i EU: Cutting Red Tape in Europe – Legacy and Outlook(5),

–  med beaktande av artiklarna 52 och 132 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för internationell handel, budgetkontrollutskottet, utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för konstitutionella frågor (A8-0301/2015), och av följande skäl:

A.  2012 tog kommissionen emot motiverade yttranden som rörde 83 lagstiftningsförslag. Det totala antal inlagor som inkom under 2012 var 292, inbegripet sådana som inte uppfyllde kriterierna för motiverade yttranden.

B.  2013 tog kommissionen emot motiverade yttranden som rörde 99 lagstiftningsförslag. Det totala antal inlagor som inkom under 2013 var 313, inbegripet sådana som inte uppfyllde kriterierna för motiverade yttranden.

C.  2012 avgav de nationella parlamenten 12 motiverade yttranden över Monti II-förslaget(6), motsvarande 19 röster (tröskelvärdet är 18), och utlöste därmed för första gången ett så kallat gult kort, ett förfarande som innebär att den institution som lagt fram förslaget ska se över det och motivera sitt beslut huruvida förslaget ska dras tillbaka, ändras eller behållas.

D.  Kommissionen drog tillbaka Monti II-förslaget, men förklarade att den ansåg att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och att förslaget drogs tillbaka på grund av otillräckligt stöd för det i Europaparlamentet och ministerrådet(7).

E.  2013 avgav de nationella parlamenten 13 motiverade yttranden över förslaget om inrättande av en europeisk åklagarmyndighet(8), motsvarande 18 röster, och utlöste därigenom det andra gula kortet.

F.  Kommissionen kom fram till att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och att det inte behövde dras tillbaka eller ändras. Kommissionen förklarade att den i lagstiftningsprocessen skulle ta vederbörlig hänsyn till de motiverade yttrandena(9).

G.  Flera nationella parlament har uttryckt betänkligheter över kommissionens tillvägagångssätt och ser de motiveringar och argument som kommissionen framfört som otillräckliga. I Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor och utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har det hållits debatter i detta ämne.

H.  I de efterföljande förhandlingarna med rådet om Europeiska åklagarmyndigheten krymptes tillämpningsområdet och arbetsmetoderna jämfört med det ursprungliga förslag som var föremål för de motiverade yttrandena.

I.  Eftersom kommissionen har initiativrätt har den ett ansvar för att se till att rätt beslut fattas när det gäller om och på vilket sätt åtgärder ska föreslås på EU-nivå redan tidigt i utformningen av politiken.

J.  Kommissionen gör för närvarande en översyn av de riktlinjer som gäller för konsekvensanalysen, som även omfattar ett beaktande av subsidiaritet och proportionalitet.

K.  Europaparlamentet har inrättat en egen enhet för förhandsbedömningar, som utarbetade 50 inledande utvärderingar och två detaljerade utvärderingar av kommissionens konsekvensbedömningar under 2013.

L.  De nationella parlamenten har anmärkt att de betydande och talrika delegerade befogenheter som införts gör det svårt att på ett bra sätt bedöma om slutbestämmelserna skulle vara förenliga med subsidiaritetsprincipen.

M.  Subsidiaritets- och proportionalitetsprövningen, liksom en konsekvensbedömning, görs bara i början av lagstiftningsprocessen.

1.  Europaparlamentet konstaterar att principerna om subsidiaritet och proportionalitet är grundläggande vägledande principer för EU.

2.  Europaparlamentet betonar att utövandet av EU:s befogenheter bör styras av principerna om subsidiaritet och proportionalitet i enlighet med artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. Det är positivt att EU:s institutioner och de nationella parlamenten under 2012 och 2013 ingående granskade iakttagandet av dessa båda principer.

3.  Europaparlamentet välkomnar det aktivare deltagandet och starkare engagemanget från de nationella parlamentens sida i EU:s lagstiftningsprocess under de senaste åren, något som har lett till en ökad medvetenhet om de principer som EU bygger på, bland annat subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i det interinstitutionella sammanhanget. Parlamentet konstaterar dock att mycket fortfarande återstår att göra i detta sammanhang, och föreslår som ett första steg att kommissionen för en årlig debatt med vart och ett av de nationella parlamenten för att stärka dialogen mellan kommissionen och de nationella parlamenten.

4.  Europaparlamentet anser vidare att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna innebär utgångspunkten för utformningen av politiken. Parlamentet betonar därför vikten av att bedöma i början av lagstiftningsprocessen om de politiska målen kan uppnås bättre på EU-nivå än genom nationella eller regionala initiativ.

5.  Europaparlamentet konstaterar vikten av parlament och deras territoriella inverkan och närhet till medborgarna, och efterlyser där så är lämpligt ett ökat deltagande av dem i systemet för tidig varning.

6.  Europaparlamentet konstaterar emellertid att bara ett fåtal nationella parlament står för en majoritet av de yttranden som avges, och uppmuntrar övriga parlament att engagera sig mer i den europeiska debatten.

7.  Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna måste iaktta subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som fastslås i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen och protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som är allmänna och bindande för institutionerna i deras utövande av unionens befogenheter, med undantag för de områden där unionen har exklusiv befogenhet, på vilka subsidiaritetsprincipen inte tillämpas.

8.  Europaparlamentet anser att mekanismen för kontroll av subsidiaritetsprincipen har stor betydelse för samarbetet mellan EU-institutionerna och de nationella institutionerna.

9.  Europaparlamentet noterar att de årliga rapporter som utarbetas av kommissionen är något summariska och uppmanar den att överväga utarbetande av mer utförliga rapporter om hur subsidiariteten och i synnerhet proportionaliteten iakttas i EU:s politik.

10.  Europaparlamentet noterar kommissionens metodik i årsrapporterna för 2012 och 2013, där motiverade yttranden från nationella parlament över ett helt paket med förslag statistiskt klassificeras som endast ett yttrande, och inte som ett motiverat yttrande över vart och ett av de enskilda förslagen.

11.  Andelen motiverade yttranden, när de ses som en helhet, har ökat räknat i procent av det totala antalet inlagor jämfört med 2010 och 2011, och under 2012 utgjorde de motiverade yttrandena 25 procent av alla inlagor, medan de under 2013 stod för 30 procent av inlagorna från de nationella parlamenten inom ramen för protokoll nr 2‑processen. Europaparlamentet noterar i detta hänseende samrådet med de nationella parlamenten i lagstiftningsprocessen.

12.  Europaparlamentet påpekar att de nationella parlamenten 2012 använde förfarandet med det så kallade gula kortet i samband med subsidiaritetsprincipen för första gången. Det avsåg kommissionens förslag till förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster (Monti II). Även om kommissionen kom fram till att subsidiaritetsprincipen inte hade kränkts drog den tillbaka sitt förslag på grund av bristande politiskt stöd. Ett andra så kallat gult kort utlöstes 2013 avseende kommissionens förslag till rådets förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten. Kommissionen kom fram till att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen och beslutade att behålla det.

13.  Europaparlamentet konstaterar att de nationella parlamentens motiverade yttranden visar att det förekommer olika tolkningar av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. I detta sammanhang påminner parlamentet om att subsidiaritetsprincipen – såsom den lyder i fördragen – gör det möjligt för unionen, på de områden där den inte har exklusiv befogenhet, att vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Vidare ska enligt proportionalitetsprincipen unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Parlamentet uppmuntrar de nationella parlamenten att vara trogna ordalydelsen i EU-fördraget när de bedömer förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. De nationella parlamenten och EU:s institutioner rekommenderas eftertryckligen att delta i diskussioner och utbyten av praxis i fråga om subsidiaritets- och proportionalitetsgranskning.

14.  De motiverade yttrandena från de nationella parlamenten varierar avsevärt i fråga om vilka typer av argument som tas upp och formen för dessa. Europaparlamentet beklagar bristen på gemensamma mönster, som gör det svårare att bedöma på vilken grund de nationella parlamenten ingriper.

15.  Europaparlamentet påminner om de farhågor som tagits upp i parlamentets tidigare betänkanden beträffande fall där subsidiariteten inte hade behandlats på ett tillfredsställande sätt i konsekvensbedömningar som utarbetats av kommissionen. Parlamentet påminner vidare om att denna fråga har tagits upp i konsekvensbedömningsnämndens årliga rapporter. Konsekvensbedömningsnämnden ansåg att mer än 30 procent av de konsekvensbedömningar som den granskade under 2012 och 2013 innehöll en otillfredsställande analys av subsidiaritetsprincipen. Det är en källa till oro att denna andel ökade till 50 procent 2014, och parlamentet uppmanar kraftfullt kommissionen att i sin översyn av riktlinjerna för konsekvensbedömningar ta itu med denna fråga och vända trenden.

16.  Europaparlamentet påpekar konsekvensbedömningarnas betydelse för att stödja beslutsfattandet i lagstiftningsprocessen och betonar i detta sammanhang att frågor som har att göra med subsidiaritet och proportionalitet måste beaktas på vederbörligt sätt.

17.  Europaparlamentet betonar att noggranna konsekvensbedömningar där man grundligt utvärderar förenligheten med subsidiaritetsprincipen är väsentliga för att öka förtroendet från medborgarna, som ofta anser att subsidiaritetsprincipen är en nyckelaspekt i den demokratiska processen. Parlamentet framhåller därför att förstärkta subsidiaritetsprövningar kan ses som ett viktigt verktyg för att minska det så kallade demokratiska underskottet.

18.  Europaparlamentet upprepar sin begäran i den ovannämnda resolutionen av den 14 september 2011 om att nationella konsekvensbedömningar ska användas som komplement till dem som kommissionen genomför – och som man diskuterar att reformera – till stöd för föreslagen lagstiftning. Parlamentets nyligen inrättade konsekvensbedömningsenheter kommer att erbjuda ett positivt komplement till kommissionens arbete.

19.  Europaparlamentet uttrycker sin besvikelse över kommissionens svar till de nationella parlamenten i fall där gula kort har utfärdats. Parlamentet anser att det är nödvändigt att kommissionen ingående bemöter alla farhågor som framförts av nationella parlament, och individuellt som en del av en dialog utöver ett eventuellt offentliggjort yttrande. Parlamentet anser också att det är nödvändigt för kommissionen att besöka det eller de ansvariga utskotten i parlamentet för att i detalj förklara sin ståndpunkt.

20.  Europaparlamentet betonar att förfarandet med gult kort, som är ett verktyg avsett att påverka EU:s beslutsprocess, effektivt kan stärkas av ett tidigare informationsutbyte om de nationella parlamentens ståndpunkter, och uppmuntrar därför de nationella parlamenten att diskutera räckvidden för och de utvärderingsmetoder som tillämpas för att bedöma förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

21.  Europaparlamentet anser att den politiska dialogen blir allt viktigare för att se till att subsidiaritetsprincipen iakttas och att denna dialog bör förbättras inte bara i fall av ett gult eller orange kort, utan som en allmän regel. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang Junckerkommissionens utfästelse att besöka fler nationella parlament, och parlamentet uppmanas att överväga att genomföra liknande initiativ. Parlamentet anser att föredragandena kan uppmuntras att oftare samarbeta med de nationella parlamenten, i synnerhet som videokonferenser och andra metoder för elektronisk kommunikation blir allt enklare och effektivare.

22.  Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna och de nationella parlamenten måste fortsätta att verka för att främja en ”subsidiaritetskultur” över hela EU. Parlamentet rekommenderar två särskilda initiativ som kommer att bidra till ett bättre beaktande av subsidiaritetsprincipen i lagstiftningsprocessen i nuläget, nämligen att man underlättar ett större inkluderande av ståndpunkter, synpunkter eller andra förslag från de nationella parlamenten i den politiska dialogen, särskilt i samband med förberedande arbeten såsom grönböcker eller vitböcker som utarbetas av kommissionen, och att man överväger att förlänga perioden för samråd med de nationella parlamenten inom ramen för subsidiaritetsprövningen om de nationella parlamenten begär detta på grund av tidsbrist som motiveras med objektiva skäl, såsom naturkatastrofer och uppehållsperioder, enligt överenskommelse mellan de nationella parlamenten och kommissionen. Parlamentet anser att detta bäst kan åstadkommas genom ett politiskt åtagande som institutionerna och de nationella parlamenten kommer överens om i första hand, utan att fördröja antagandet av relevant lagstiftning.

23.  Om medlemsstaterna enas om att förlänga den tid som de nationella parlamenten har på sig för att lämna ett motiverat yttrande i enlighet med artikel 6 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, anser Europaparlamentet att detta bör införas i nästa fördragsöversyn. En sådan förlängning skulle då också kunna fastställas i sekundärrätten.

24.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att förfarandet med det gula kortet lätt kan genomföras av parlamenten, samtidigt som subsidiaritetsprincipen erkänns i enlighet med fördragen.

25.  Europaparlamentet konstaterar att flera nationella parlament i Cosac har uttryckt intresse för att föreslå införandet av ett grönt kort som ett verktyg för att förbättra den politiska dialogen, vilket skulle ge de nationella parlamenten, efter att först ha fått Europaparlamentets stöd, möjlighet att lägga fram konstruktiva förslag för kommissionens övervägande och med vederbörlig hänsyn till kommissionens initiativrätt.

26.  Lagstiftningsförslag kan förändras dramatiskt under upploppet inför institutionernas antagande. Europaparlamentet påminner om att en kontroll av förenligheten med subsidiaritetsprincipen görs endast i början och inte under slutförandet av lagstiftningsprocessen. Parlamentet påminner vidare om att konsekvensbedömningar mer allmänt bara utarbetas för de första och inte de sista etapperna av lagstiftningsprocessen. Det behövs en halvtidsutvärdering efter det att antagningsförfarandet inletts samt i slutet av lagstiftningsprocessen, vilket skulle göra det möjligt att i vissa fall utfärda en varning till de medlemsstater som åsidosätter subsidiaritetsprincipen.

27.  Europaparlamentet efterlyser därför en ytterligare subsidiaritetsprövning och en fullständig konsekvensbedömning som görs vid slutförandet av lagstiftningsförhandlingarna och före antagandet av en slutlig text, så att förenligheten med subsidiaritetsprincipen kan garanteras och bedömningar som omfattar proportionalitetsprincipen kan göras. En sådan ”avkylningsperiod” skulle hjälpa beslutsfattare vid bedömningen av huruvida lagstiftningen är förenlig med unionens principer och samtidigt öka öppenheten kring resultaten av perioder som ofta präglas av ganska intensiva förhandlingar.

28.  Europaparlamentet noterar den nya kommissionens politiska mål i fråga om initiativ och förslag till EU-lagstiftning, nämligen lägsta kostnad, fördelar för medborgare, företag och arbetstagare samt undvikande av onödig regleringsbörda.

29.  Europaparlamentet anser att programmen inom den fleråriga budgetramen bör bedöma och belägga förenlighet med subsidiaritetsprincipen i fråga om påvisbart mervärde i de mottagande medlemsstaterna.

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i överensstämmelse med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna förenkla förfarandet för ansökningar om EU-medel i syfte att göra det effektivare och mer resultatinriktat.

31.  Europaparlamentet understryker sitt åtagande att garantera förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna genom att göra bedömningar av sina egna betänkanden som avser lagstiftningsinitiativ, förhandsgranska kommissionens konsekvensbedömningar och fortlöpande bedöma det potentiella europeiska mervärdet och kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå.

32.  Europaparlamentet noterar den senaste tidens diskussioner om tvistlösning mellan investerare och stater och kommissionens förslag om att ersätta den nuvarande modellen. Parlamentet påminner om att unionen enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska ha exklusiv befogenhet på området för den gemensamma handelspolitiken, som ska grunda sig på enhetliga principer. Därmed är subsidiaritetsprincipen inte tillämplig på den gemensamma handelspolitiken.

33.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att häva blockeringen av Uncitrals konvention om öppenhet i avtalsbaserade skiljeförfaranden mellan investerare och stater så att kommissionen kan skriva under konventionen på hela unionens vägnar. Parlamentet beklagar djupt den nuvarande situationen, där några medlemsstater är parter i konventionen medan andra inte är det. Detta exempel understryker behovet av bättre klarhet i alla avseenden kring räckvidden för unionens exklusiva befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar. Parlamentet påminner om att det faktum att medlemsstaternas politik för investeringsskydd skiljer sig åt har lett till den nuvarande situationen, där medlemsstaterna är parter i ungefär 1 400 bilaterala investeringsavtal med i vissa fall olika bestämmelser, vilket skulle kunna leda till olika slags behandling av investerare från EU i tredjeländer, beroende på varifrån den berörda investeringen härrör.

34.  Med avseende på EU:s ekonomiska stöd till andra länder, mer specifikt det makroekonomiska stödet, efterlyser Europaparlamentet grundligare förhands- och efterhandsbedömningar av de föreslagna åtgärdernas proportionalitet, så att stödet till våra hjälpbehövande partner blir effektivt och verkligen kommer till nytta. Det är nödvändigt att säkerställa villkorlighet för utbetalningen av stödet, och det behövs ordentliga kontroller av hur medlen används, bland annat åtgärder för att förhindra och bekämpa bedrägerier och korruption samt ingående granskning från parlamentets sida. Parlamentet efterlyser en kraftfull integrering av EU:s externa instrument som kombinerar handels-, utvecklings- och utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet betonar att medlemsstaterna måste visa mer engagemang i detta avseende.

35.  Europaparlamentet framhåller hur ytterst viktigt det är med riktiga samråd och dialoger med samt medverkan av allmänheten, företagen (särskilt små och medelstora företag) och det civila samhället i EU:s beslutsprocess för handelspolitiken.

36.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1. (2) Antagna texter, P7_TA(2014)0061. (3) EUT C 353 E, 3.12.2013, s. 117. (4) EUT C 51 E, 22.2.2013, s. 87. (5) http://ec.europa.eu/smart-regulation/refit/admin_burden/docs/08-10web_ce-brocuttingredtape_en.pdf (6) Förslag till rådets förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster – COM(2012)0130. (7) Skrivelse av den 12 september 2012 från vice ordförande Šefčovič till de nationella parlamenten. (8) Kommissionens förslag om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (COM(2013)0534). (9) Meddelande av den 27 november 2013 till Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten om översynen av förslaget till rådets förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten med beaktande av subsidiaritetsprincipen, i enlighet med protokoll nr 2, (COM(2013)0851).