Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 november 2016 om utkastet till rådets genomförandebeslut om godkännande av Europeiska polisbyråns (Europol) ingående av avtalet om operativt och strategiskt samarbete mellan Ukraina och Europol (10345/2016 – C8-0267/2016 – 2016/0811(CNS))

P8_TA(2016)0428 A8-0342/2016

(Samråd)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av rådets utkast (10345/2016),

–  med beaktande av artikel 39.1 i fördraget om Europeiska unionen, i dess ändrade lydelse enligt Amsterdamfördraget, och artikel 9 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser, i enlighet med vilken Europaparlamentet har hörts av rådet (C8-0267/2016),

–  med beaktande av rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)(1), särskilt artikel 23.2,

–  med beaktande av rådets beslut 2009/934/RIF av den 30 november 2009 om antagande av tillämpningsföreskrifter för Europols förbindelser med partner, inbegripet för utbyte av personuppgifter och sekretessbelagd information(2), särskilt artiklarna 5 och 6,

–  med beaktande av rådets beslut 2009/935/RIF av den 30 november 2009 om fastställande av förteckningen över de tredjestater och organisationer med vilka Europol ska ingå överenskommelser(3),

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0342/2016).

1.  Europaparlamentet godkänner rådets utkast.

2.  Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

3.  Rådet uppmanas att höra parlamentet på nytt om rådet har för avsikt att väsentligt ändra den text som parlamentet har godkänt.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, efter den dag då den nya Europolförordningen(4) börjar tillämpas, göra en bedömning av bestämmelserna i samarbetsavtalet och kommissionen uppmanas att informera parlamentet och rådet om resultatet av denna bedömning och, om så är lämpligt, lägga fram en rekommendation om tillstånd att inleda en internationell omförhandling av avtalet.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och Europol.

(1) EUT L 121, 15.5.2009, s. 37. (2) EUT L 325, 11.12.2009, s. 6. (3) EUT L 325, 11.12.2009, s. 12. (4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53).

Europaparlamentets beslut av den 22 november 2016 om begäran om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet (2016/2115(IMM))

P8_TA(2016)0429 A8-0318/2016

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet som översändes den 14 april 2016 av Frankrikes minister med ansvar för rättsliga frågor med anledning av den förundersökning som inletts mot Jean‑François Jalkh vid Nanterres regionala domstol (med referensnr 14142000183) i en grupptalan från föreningen ”Maison des potes – Maison de l’égalité” på grund av offentlig uppvigling till rasrelaterad eller religiös diskriminering, och som tillkännagavs i kammaren den 8 juni 2016,

–  efter att ha hört Jean-François Jalkh i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 26 i Republiken Frankrikes konstitution, ändrad genom konstitutionell lag nr 95-880 av den 4 augusti 1995,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0318/2016), och av följande skäl:

A.  Den allmänna åklagaren vid appellationsdomstolen i Versailles har begärt att den parlamentariska immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet, Jean-François Jalkh, upphävs med anledning av rättsliga åtgärder till följd av ett påstått brott.

B.  Frågan om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet rör det påstådda brottet offentlig uppvigling till diskriminering på grund av nationalitet, ras eller religion i ord, skrift, bild eller offentliga elektroniska kommunikationsmedel – ett brott som fastställs i fransk lagstiftning, närmare bestämt artiklarna 24.8, 23.1 och 42 i lagen av den 29 juli 1881 samt artikel 93.3 i lag nr 82-652 av den 29 juli 1982, och straffbeläggs i artikel 24.8, 24.10, 24.11 och 24.12 i lagen av den 29 juli 1881 samt artikel 131-26.2 och 131‑26.3 i strafflagen.

C.  Jean-François Jalkh anklagades för detta av föreningen ”Maison des potes – Maison de l’égalité” i ett klagomål som lämnades in till Nanterres regionala domstol den 22 maj 2014.

D.  Klagomålet rörde uttalanden i en broschyr med titeln ”Liten praktisk vägledning för folkvalda i Nationella fronten på kommunal nivå”, publicerad den 19 september 2013 och uppladdad på Nationella frontens officiella webbplats den 30 november 2013. I denna broschyr uppmanades de blivande kommunfullmäktigeledamöterna från Nationella fronten efter valet den 23 och 30 mars 2014 att, från det första sammanträdet i nya kommunfullmäktige, rekommendera att den ”nationella prioriteten” ska gälla – dvs. att den franska befolkningen ska prioriteras – vid tilldelning av subventionerat boende. Jean-François Jalkh var Nationella frontens ansvarige utgivare och hade det redaktionella ansvaret för partiets samtliga webbplatser.

E.  I artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att Europaparlamentsledamöterna vad avser deras egen stats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

F.  I artikel 26 i Frankrikes konstitution föreskrivs att ledamöter av Frankrikes parlament inte får lagföras, bli föremål för utredning, häktas, kvarhållas eller dömas på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt uppdrag.

G.  Räckvidden för immuniteten för ledamöter av Frankrikes parlament motsvarar i själva verket räckvidden för Europaparlamentsledamöternas immunitet enligt artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Domstolen har konstaterat att ett yttrande av en ledamot av Europaparlamentet omfattas av immunitet endast om ledamoten har gjort det ”under utövandet av sitt ämbete”. Det måste således föreligga ett samband mellan yttrandet och ämbetet som parlamentsledamot. Detta samband måste vara direkt och uppenbart.

H.  Jean-François Jalkh var inte ledamot av Europaparlamentet när det påstådda brottet ägde rum, dvs. den 19 september och den 30 november 2013, men det påstått anstötliga materialet fanns fortfarande den 23 juni och den 2 oktober 2014 att tillgå för den som så önskade.

I.  Det är helt uppenbart att det inte föreligger något samband mellan anklagelserna och Jean-François Jalkhs ämbete som ledamot av Europaparlamentet. Anklagelserna rör i stället verksamhet av rent nationell eller regional karaktär, med tanke på att uttalandena riktades till blivande kommunfullmäktigeledamöter inför lokalvalet den 23 och 30 mars 2014, och Jalkhs befattning som Nationella frontens ansvarige utgivare, med redaktionellt ansvar för partiets samtliga webbplatser.

J.  De påstådda handlingarna rör inte vare sig yttranden som ledamoten av Europaparlamentet gjort eller röster han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

K.  Det saknas skäl att misstänka att den förundersökning som inletts med anledning av ett klagomål från föreningen ”Maison des potes – Maison de l’égalité” (inlämnat innan Jean-François Jalkh tillträdde som ledamot av Europaparlamentet) syftar till att skada Jalkhs parlamentariska verksamhet (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Jean-François Jalkhs immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till Republiken Frankrikes justitieminister och till Jean‑François Jalkh.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C-200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C‑163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.

Europaparlamentets beslut av den 22 november 2016 om begäran om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet (2016/2107(IMM))

P8_TA(2016)0430 A8-0319/2016

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet som översändes den 14 april 2016 av Frankrikes minister med ansvar för rättsliga frågor med anledning av den förundersökning som inletts mot Jean‑François Jalkh vid distriktsdomstolen i Paris (med referensnr 1422400530) i en grupptalan från BNVCA (Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism) för offentlig uppvigling till diskriminering, hat eller våld, och som tillkännagavs i kammaren den 8 juni 2016,

–  efter att ha hört Jean-François Jalkh i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 26 i Republiken Frankrikes konstitution, ändrad genom konstitutionell lag nr 95-880 av den 4 augusti 1995,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0319/2016), och av följande skäl:

A.  Den allmänna åklagaren vid appellationsdomstolen i Paris har begärt att den parlamentariska immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet, Jean-François Jalkh, upphävs med anledning av rättsliga åtgärder till följd av ett påstått brott.

B.  Frågan om upphävande av Jean-François Jalkhs immunitet rör det påstådda brottet uppvigling till diskriminering, hat eller våld mot en person eller en grupp personer på grund av deras härkomst eller deras tillhörighet eller icke-tillhörighet till en viss etnisk grupp, nationalitet, ras eller religion – ett brott enligt fransk lagstiftning, närmare bestämt artiklarna 24.8 och 23.1 i lagen av den 29 juli 1881.

C.  Jean-François Jalkh anklagades för detta av Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism (BNVCA) i ett klagomål som lämnades in till den förste förundersökningsdomaren i Paris den 12 augusti 2014.

D.  Klagomålet rörde uttalanden som gjorts av Jean-Marie Le Pen den 6 juni 2014 vid en intervju som publicerades på webbplatsen www.frontnational.com och därefter bloggen www.jeanmarielepen.com, som svar på en åhörares omnämnande av sångaren Patrick Bruel, som hade förklarat att han inte längre kunde uppträda i städer där borgmästare tillhörande Nationella fronten hade valts, varpå Le Pen gjort följande uttalanden: ”Det förvånar mig inte. Hör här, nästa gång tar vi en hel ugnsladdning.” Jean-François Jalkh var ansvarig utgivare för Nationella frontens officiella webbplats.

E.  I artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att ledamöterna vad avser deras egen stats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

F.  I artikel 26 i Frankrikes konstitution föreskrivs att parlamentsledamöter inte får lagföras, bli föremål för utredning, häktas, kvarhållas eller dömas på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt uppdrag.

G.  Räckvidden för immuniteten för ledamöter av Frankrikes parlament motsvarar i själva verket räckvidden för Europaparlamentsledamöternas immunitet enligt artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Domstolen har konstaterat att ett yttrande av en ledamot av Europaparlamentet omfattas av immunitet endast om ledamoten har gjort det ”under utövandet av sitt ämbete”. Det måste således föreligga ett samband mellan yttrandet och ämbetet som parlamentsledamot. Detta samband måste vara direkt och uppenbart.

H.  Jean-François Jalkh hade inte tillträtt sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet när det påstådda brottet ägde rum, dvs. den 6 juni 2014. Han tillträdde först den 1 juli 2014.

I.  Det är helt uppenbart att det inte föreligger något samband mellan anklagelserna och Jean-François Jalkhs ämbete som ledamot av Europaparlamentet. Anklagelserna rör i stället verksamhet av rent nationell eller regional karaktär, med tanke på att uttalandena avsåg lokalvalet i Frankrike den 23 och 30 mars 2014, och Jalkhs befattning som Nationella frontens ansvarige utgivare, med redaktionellt ansvar för partiets webbplatser.

J.  De påstådda handlingarna rör inte vare sig yttranden som ledamoten av Europaparlamentet gjort eller röster han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

K.  Det saknas skäl att misstänka att den förundersökning som inletts med anledning av ett klagomål från Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism (BNVCA) syftar till att skada Jean-François Jalkhs parlamentariska verksamhet (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Jean-François Jalkhs immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till Republiken Frankrikes justitieminister och till Jean-François Jalkh.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C-200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C‑163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 november 2016 om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1342/2008 om upprättande av enlångsiktig plan för torskbestånden och det fiske som utnyttjar de bestånden (11309/1/2016 – C8-0403/2016 – 2012/0236(COD))

P8_TA(2016)0431 A8-0325/2016

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: andra behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av rådets ståndpunkt vid första behandlingen (11309/1/2016– C8-0403/2016),

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 13 december 2012(1),

–  med beaktande av sin ståndpunkt vid första behandlingen av ärendet(2), en behandling som avsåg kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2012)0498),

–  med beaktande av artikel 294.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 76 i arbetsordningen,

–  med beaktande av andrabehandlingsrekommendationen från fiskeriutskottet (A8-0325/2016),

1.  Europaparlamentet godkänner rådets ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet konstaterar att rättsakten är antagen i enlighet med rådets ståndpunkt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att tillsammans med rådets ordförande underteckna akten i enlighet med artikel 297.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt sin generalsekreterare att, när det har kontrollerats att alla förfaranden vederbörligen avslutats, underteckna akten och i samförstånd med rådets generalsekreterare se till att den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

(1) EUT C 44, 15.2.2013, s. 125. (2) EUT C 65, 19.2.2016, s. 193.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 november 2016 om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2011/16/EU med avseende på skattemyndigheters tillgång till information om penningtvätt (COM(2016)0452 – C8-0333/2016 – 2016/0209(CNS))

P8_TA(2016)0432 A8-0326/2016

(Särskilt lagstiftningsförfarande – samråd)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till rådet (COM(2016)0452),

–  med beaktande av artiklarna 113 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka rådet har hört parlamentet (C8-0333/2016),

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0326/2016).

1.  Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag i överensstämmelse härmed, i enlighet med artikel 293.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.  Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

4.  Rådet uppmanas att på nytt höra Europaparlamentet om rådet har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Kommissionens förslag   Ändring Ändring 1 Förslag till direktiv Skäl -1 (nytt) (-1)   Den roll som innehas av verktyg, konton och företag som inrättats i skatteparadis och icke samarbetsvilliga jurisdiktioner har utvecklats till en gemensam nämnare för en omfattande samling verksamheter, som i allmänhet upptäcks i efterhand och som döljer skattebedrägeri, kapitalflykt och penningtvätt. Förekomsten av detta borde redan i sig föranleda politiska och diplomatiska åtgärder som syftar till att utrota offshore-centrumen på global nivå. Ändring 2 Förslag till direktiv Skäl 1 (1)  Direktiv 2011/16/EU11 ändrat genom direktiv 2014/107/EU12 är tillämpligt sedan den 1 januari 2016 i 27 medlemsstater och från och med den 1 januari 2017 i Österrike. Direktivet genomför den globala standarden för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton i skattehänseende (nedan kallad den globala standarden) inom EU. Det säkerställer att information om innehavare av finansiella konton rapporteras till den medlemsstat där kontoinnehavaren har sin skatterättsliga hemvist. (1)  Direktiv 2011/16/EU11 ändrat genom rådets direktiv 2014/107/EU12 är tillämpligt sedan den 1 januari 2016 i 27 medlemsstater och från och med den 1 januari 2017 i Österrike. Direktivet genomför den globala standarden för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton i skattehänseende (nedan kallad den globala standarden) inom EU. Det säkerställer att information om innehavare av finansiella konton rapporteras till den medlemsstat där kontoinnehavaren har sin skatterättsliga hemvist, i syfte att bekämpa skatteundandragande, skatteflykt och aggressiv skatteplanering. __________________ __________________ 11 Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1). 11 Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1). 12Rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning (EUT L 359, 16.12.2014, s. 1). 12Rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning (EUT L 359, 16.12.2014, s. 1). Ändring 3 Förslag till direktiv Skäl 1a (nytt) (1a)   Bekämpningen av skatteflykt och skatteundandragande, även i samband med penningtvätt, är av högsta prioritet för unionen. Ändring 4 Förslag till direktiv Skäl 3 (3)  För att säkerställa effektiv övervakning av de finansiella institutens tillämpning av de förfaranden för tillbörlig aktsamhet som anges i direktiv 2011/16/EU måste skattemyndigheter ha tillgång till information om penningtvätt. I avsaknad av tillgång till sådan information kommer dessa myndigheter inte att kunna övervaka, överse och bekräfta att de finansiella instituten korrekt tillämpar direktivet och korrekt identifierar och rapporterar personer med bestämmande inflytande hos mellanhänder. (3)  För att säkerställa effektiv övervakning av de finansiella institutens tillämpning av de förfaranden för tillbörlig aktsamhet som anges i direktiv 2011/16/EU måste skattemyndigheter ha snabb och full tillgång till information om penningtvätt och förfoga över en tillräckligt stor personal med lämplig kompetens för att utföra denna uppgift och möjligheter att utbyta sådan information. Tillgången till information bör säkras genom ett automatiskt och obligatorisk utbyte av information. I avsaknad av tillgång till sådan information och lämplig personal kommer dessa myndigheter inte att kunna övervaka, överse och bekräfta att de finansiella instituten korrekt tillämpar direktivet och korrekt identifierar och rapporterar personer med bestämmande inflytande hos mellanhänder. Ändring 5 Förslag till direktiv Skäl 3a (nytt) (3a)   Den konstaterade kopplingen mellan skatteundandragande, skatteflykt och penningtvätt gör det nödvändigt att i maximal utsträckning ta tillvara de synergier som skapas genom samarbete på nationell och internationell nivå samt på unionsnivå mellan de olika myndigheter som bekämpar dessa brott och missbruk. Frågor såsom transparens i fråga om faktiskt ägande eller den omfattning i vilken enheter, såsom juristkåren, omfattas av ramverket för bekämpning av penningtvätt i tredjeländer är av avgörande betydelse för att förbättra unionsmyndigheternas möjligheter att ta itu med skattesmitning och penningtvätt. Ändring 6 Förslag till direktiv Skäl 3b (nytt) (3b)   Luxleaks- och Swissleaksavslöjandena liksom Panama-och Bahamasdokumenten, som är enskilda exempel av ett globalt fenomen, bekräftade det absoluta behovet av ökad skattetransparens och mycket närmare samordning och samarbete mellan jurisdiktionerna. Ändring 7 Förslag till direktiv Skäl 3c (nytt) (3c)   Automatiskt och obligatoriskt informationsutbyte i skattefrågor har erkänts internationellt, av G20, OECD och unionen, som det mest effektiva instrumentet för att säkra internationell skattetransparens. I sitt meddelande av den 5 juli 2016 om ytterligare åtgärder för att öka transparensen och främja bekämpandet av skatteundandragande och skatteflykt1a förklarade kommissionen att det finns starka skäl för att ”ytterligare utvidga det administrativa samarbetet mellan skattemyndigheterna till att omfatta information om verkligt ägande” och att det ”automatiska utbytet av information om verkligt ägande skulle kunna integreras i den bindande ram för skattetransparens som redan finns i EU”. Alla medlemsstater deltar dessutom redan i ett pilotprojekt för utbyte av information om verkligt ägande i företag och truster. _____________ 1a COM(2016)0451. Ändring 8 Förslag till direktiv Skäl 4 (4)  Det är därför nödvändigt att säkerställa skattemyndigheternas tillgång till information om åtgärder mot penningtvätt, förfaranden, handlingar och mekanismer för fullgörandet av sina skyldigheter för övervakning av den korrekta tillämpningen av direktiv 2011/16/EU. (4)  EU:s bestämmelser om förebyggande och bekämpning av penningtvätt har under årens lopp införlivat ändringar i internationella standarder i syfte att stärka medlemsstaternas samordning och hantera utmaningarna på global nivå, i synnerhet på grund av kopplingen mellan penningtvätt, finansiering av terrorism, organiserad brottslighet och skatteundandragande och skatteflykt. Det är därför nödvändigt att säkerställa direkt och förenklad tillgång för skattemyndigheterna till information om åtgärder mot penningtvätt, förfaranden, handlingar och mekanismer för fullgörandet av sina skyldigheter för övervakning av den korrekta tillämpningen av direktiv 2011/16/EU och för att säkra att alla former av administrativt samarbete som fastställs i det direktivet fungerar, och att, när detta är relevant, integrera denna information i det automatiska utbytet av information mellan medlemsstaterna och ge kommissionen tillgång till informationen, under iakttagande av konfidentialitet. Ändring 10 Förslag till direktiv Skäl 4b (nytt) (4b)   Det är dessutom viktigt att skattemyndigheterna förfogar över adekvata system för informations- och kommunikationsteknik som i ett tidigt skede kan spåra penningtvätt. I detta hänseende bör skattemyndigheterna ha tillräckliga IKT- och personalresurser som kan hantera den stora mängden information om penningtvätt som ska bytas ut mellan medlemsstaterna. Ändring 11 Förslag till direktiv Skäl 4c (nytt) (4c)   Med hänsyn till att det uppgraderade utbytet av information och informationsläckorna har ökat det spontana utbytet av och tillgången till information är det dessutom mycket viktigt att medlemsstaterna undersöker och reagerar på alla potentiella oegentligheter. Ändring 12 Förslag till direktiv Skäl 4d (nytt) (4d)   Eftersom information om penningtvätt i många fall är av gränsöverskridande karaktär bör denna, när detta är relevant, inkluderas i det automatiska utbytet mellan medlemsstaterna och bör på begäran göras tillgänglig för kommissionen inom ramen för dess befogenheter att sörja för efterlevnad av bestämmelserna om statligt stöd. Med hänsyn till den komplexa situationen och behovet av att kontrollera denna informations tillförlitlighet, såsom i fallet med uppgifter om faktiskt ägande, bör skattemyndigheterna samarbeta när det handlar om gränsöverskridande undersökningar. Ändring 13 Förslag till direktiv Skäl 4e (nytt) (4e)   Ett automatiskt, obligatoriskt och fortlöpande utbyte av information på skatteområdet mellan olika behöriga myndigheter är avgörande för att man ska kunna säkra maximal transparens och se till att det finns ett grundläggande instrument för att förebygga och bekämpa alla former av bedrägligt beteende. Ändring 14 Förslag till direktiv Skäl 4f (nytt) (4f)   Penningtvätt har en global karaktär och internationellt samarbete är därför en förutsättning för en effektiv och ändamålsenlig bekämpning av sådan verksamhet. Ändring 15 Förslag till direktiv Skäl 6 (6)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstater under förutsättningar som är förenliga med en väl fungerande inre marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. (6)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstater under förutsättningar som är förenliga med en väl fungerande inre marknad för att bekämpa skattebedrägeri, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Ändring 16 Förslag till direktiv Skäl 7 (7)  De åtgärder för kundkännedom som vidtas av finansiella institut enligt direktiv 2011/16/EU har redan inletts och de första utbytena ska vara slutförda senast i september 2017. För att säkerställa att effektiv övervakning av tillämpningen inte försenas bör därför detta ändringsdirektiv träda i kraft och införlivas senast den 1 januari 2017. (7)  De åtgärder för kundkännedom som vidtas av finansiella institut enligt direktiv 2011/16/EU har redan inletts och de första utbytena ska vara slutförda senast i september 2017. För att säkerställa att effektiv övervakning av tillämpningen inte försenas bör därför detta ändringsdirektiv träda i kraft och införlivas senast den 1 januari 2018. Ändring 17 Förslag till direktiv Artikel 1 – punkt 1 – led -1 (nytt) Direktiv 2011/16/EU Artikel 2 – punkt 1 (-1)   I artikel 2 ska punkt 1 ersättas med följande: 1.  Detta direktiv ska tillämpas på alla typer av skatter som tas ut av en medlemsstat eller av medlemsstatens territoriella eller administrativa underenheter, däri inbegripet dess lokala myndigheter, eller på dessas vägnar. 1.  Detta direktiv ska tillämpas på alla typer av skatter som tas ut av en medlemsstat eller av medlemsstatens territoriella eller administrativa underenheter, däri inbegripet dess lokala myndigheter, eller på dessas vägnar, samt på växlingstjänster för virtuella valutor och förvaringstjänster för virtuella plånböcker. Ändring 18 Förslag till direktiv Artikel 1 – punkt 1 – led -1a (nytt) Direktiv 2011/16/EU Artikel 8a (ny) (-1a)   Följande artikel ska införas: ”Artikel 8a Skattemyndigheterna i en medlemsstat ska, inom tre månader efter insamlingen, automatiskt överlämna de dokument och den information som avses i artikel 22 i detta direktiv till varje annan medlemsstat om den verklige ägaren av ett företag, eller, om det handlar om en trust, stiftaren, en av förvaltarna, den gode mannen (i förekommande fall), en förmånstagare eller alla andra personer som utövar en verklig kontroll över trusten, eller, ytterst innehavaren av ett konto enligt artikel 32a i direktiv (EU) 2015/849, är en skattebetalare i den medlemsstaten. Kommissionen ska för kunna utföra sina uppdrag säkras tillgång till informationen, under iakttagande av sekretess.” Ändring 19 Förslag till direktiv Artikel 1 – punkt 1 Direktiv 2011/16/EU Artikel 22 – punkt 1a 1 a) Vid tillämpning och genomförande av medlemsstaternas lagstiftning som verkställer detta direktiv, och för att säkerställa att det administrativa samarbete som det inrättar fungerar, ska medlemsstaterna i lag föreskriva skattemyndigheters tillgång till de mekanismer, förfaranden, handlingar och information som avses i artiklarna 13, 30, 31. 32a och 40 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2015/849/EU*. 1a.   Vid tillämpning och genomförande av medlemsstaternas lagstiftning som verkställer detta direktiv, och för att säkerställa att det administrativa samarbete som det inrättar fungerar, ska medlemsstaterna i lag föreskriva skattemyndigheters tillgång till de centrala register, mekanismer, förfaranden, handlingar och information som avses i artiklarna 13, 18, 18a, 19, 27, 30, 31. 32a, 40, 44 och 48 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849*. Tillgången till information bör säkras genom ett automatiskt och obligatorisk utbyte av information. Medlemsstaterna ska även garantera tillgång till denna information genom att införa den i ett offentligt centralt register över företag, truster och andra, på grund av sin karaktär eller sitt syfte, liknande eller likvärdiga strukturer. __________________ __________________ *Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73). *Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73). Ändring 20 Förslag till direktiv Artikel 1 – punkt 1 – led 1a (nytt) Direktiv 2011/16/EU Artikel 22 – punkt 1b (ny) (1a)   I artikel 22 ska följande punkt införas: “1b. För att underlätta ett effektivt utnyttjande av informationsutbytet ska medlemsstaterna se till att alla uppgifter som byts ut och erhålls undersöks snabbt, oavsett om dessa uppgifter erhållits av myndigheter på begäran, genom ett spontant informationsutbyte från en annan medlemsstat eller till följd av att offentlig information har läckts. Om en medlemsstat inte skulle lyckas genomföra detta inom den tidsram som fastställs i nationell rätt, ska den offentligt underrätta kommissionen om orsakerna till detta.” Ändring 21 Förslag till direktiv Artikel 2 – punkt 1 – stycke 1 1.  Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2016 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser. 1.  Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2017 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser. Ändring 22 Förslag till direktiv Artikel 2 – punkt 1 – stycke 2 De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2017. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2018.

Europaparlamentets resolution av den 22 november 2016 om Europeiska centralbankens årsrapport för 2015 (2016/2063(INI))

P8_TA(2016)0433 A8-0302/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Europeiska centralbankens årsrapport för 2015,

–  med beaktande av artikel 284.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av artikel 123.1 i EUF-fördraget,

–  med beaktande av stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, särskilt artikel 15,

–  med beaktande av artikel 132.1 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0302/2016), och av följande skäl:

A.  Angående ett eventuellt brittiskt utträde ur EU har ordförande Draghi korrekt konstaterat att ”den omfattning i vilken de ekonomiska utsikterna kommer att påverkas beror på de förestående förhandlingarnas tidsramar, utveckling och slutliga resultat. Hittills har euroområdets ekonomi varit motståndskraftigt, men på grund av osäkerhet är vårt referensscenario utsatt för risker för sämre utfall.” Vidare har Draghi konstaterat att ”oavsett vilken typ av förbindelser som skapas mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är det mycket viktigt att den inre marknadens integritet respekteras. Oavsett hur resultatet ser ut måste det säkerställas att alla aktörer omfattas av samma regler”.

B.  Enligt kommissionens senaste vårprognos förväntas realtillväxten i euroområdet bli måttlig och geografiskt ojämn – 1,6 % under 2016 och 1,8 % under 2017, jämfört med 1,7 % under 2015.

C.  Enligt samma prognos förväntas arbetslösheten i euroområdet uppvisa en nedgång från 10,9 % i slutet av 2015 till 9,9 % i slutet av 2017. Skillnaderna mellan medlemsstaternas arbetslöshet fortsatte att öka under 2015, med siffror som varierar från 4,6 % i Tyskland till 24,9 % i Grekland.

D.  Enligt samma prognos kommer det offentliga underskottet i euroområdet att gradvis minska från 2,1 % 2015 till 1,9 % 2016 och 1,6 % 2017. Även skuldkvoten i förhållande till BNP förväntas minska för första gången sedan krisens utbrott, även om fyra länder i euroområdet fortfarande omfattas av kommissionen förfarande vid alltför stora underskott, dvs. Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal. Cypern, Irland och Slovenien har tack vare makroekonomiska program lyckats sänka sina underskott under referensvärdet 3 % av BNP.

E.  Enligt samma prognos förväntas euroområdet för både 2016 och 2017 uppvisa ett externt överskott på ca 3 % av BNP. En hård brexit kan komma att få negativa följder för handelsbalansen i både EU och Förenade kungariket, eftersom Förenade kungariket är en av euroområdets viktigaste handelspartner.

F.  Enligt artikel 127.5 i EUF-fördraget ska Europeiska centralbankssystemet bidra till att upprätthålla den finansiella stabiliteten.

G.  Enligt artikel 127.2 i EUF-fördraget ska Europeiska centralbankssystemet bidra till att ˮfrämja väl fungerande betalningssystemˮ.

H.  Enligt ECB:s prognos för september 2016 kommer den genomsnittliga inflationstakten i euroområdet, efter att ha varit noll 2015, att hålla sig nära denna nivå 2016 (0,2 %), uppgå till 1,2 % 2017 och till 1,6 % 2018. Den låga inflationstakten de senaste åren hänger bland annat ihop med de låga energipriserna.

I.  Inflationsmålet blir svårare att nå på grund av konsolideringen av de demografiska trenderna, fortsatt låga energipriser och de fulla återverkningarna av globaliseringen av handeln och finansmarknaderna på ett europeiskt samhälle som karakteriseras av hög arbetslöshet. Deflationstrycket är en följd av avsaknad av investeringar och en svag samlad efterfrågan.

J.  I mars 2015 lanserade ECB ett utökat program för köp av tillgångar, vilket uppgick till 1,1 biljoner EUR och skulle enligt de ursprungliga planerna löpa till september 2016.

K.  Detta program har senare uppgraderats och köpen av tillgångar planeras äga rum fram till mars 2017 för ett totalt belopp som bör ligga nära 1,7 biljoner EUR. Förteckningen över godtagbara tillgångar har utökats och omfattar nu även icke-finansiella företagsobligationer och obligationer som emitteras av lokala och regionala myndigheter. Det har förekommit oro över de allt högre risknivåerna i ECB:s balansräkning.

L.  ECB har köpt värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet för sammanlagt 19 094 miljoner EUR sedan köpprogrammet inleddes.

M.  ECB lättade ytterligare på sin penningpolitik genom att sänka sina centrala interventionskurser till aldrig tidigare skådade nivåer, så att de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna och inlåningsfaciliteten låg på en så låg nivå som 0 % respektive -0,40 % i mars 2016. ECB skapar incitament för bankernas utlåning och genomför i detta syfte en rad långfristiga refinansieringstransaktioner.

N.  Enligt ECB syftade inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen till en konsekvent tillämpning av mikrotillsyn och verkställande i hela euroområdet för att säkerställa lika villkor för bankverksamhet och införa en gemensam värderingsmetod (översyns- och utvärderingsprocess).

O.  ECB:s ordförande har fortsatt att betona att man brådskande måste genomföra de välbehövda strukturreformerna i euroområdet.

P.  ECB stöder den enkla, öppna och standardiserade värdepapperiseringsramen och de minskade kapitalkrav som denna ram resulterar i, och som kommer att ge nytt liv åt både värdepapperiseringsmarknaderna och finansieringen av realsektorns ekonomi.

Q.  Genom artikel 123 i EUF-fördraget och artikel 21 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken förbjuds finansiering av staters underskott.

1.  Europaparlamentet betonar att euroområdet fortfarande karakteriseras av hög arbetslöshet, alltför låg inflation och stora makroekonomiska obalanser, inbegripet obalanser i bytesbalansen, och att euroområdet dessutom står inför en mycket låg produktivitetsökning, vilket är resultatet av bristen på investeringar – 10 procentenheter under nivån före krisen – uteblivna strukturreformer och en svag intern efterfrågan. Parlamentet konstaterar att den höga offentliga skuldsättningen och särskilt det stora antalet nödlidande lån och en fortfarande underkapitaliserad banksektor i vissa medlemsstater fortfarande splittrar euroområdets finansmarknad, vilket därmed minskar handlingsutrymmet för att stödja de mest sårbara ekonomierna. Parlamentet betonar att en sund finanspolitik och socialt välavvägda strukturreformer inriktade på en produktivitetsökning är den enda möjligheten att åstadkomma hållbara ekonomiska förbättringar i dessa medlemsstater.

2.  Europaparlamentet understryker Europeiska centralbankens federala karaktär utan vetorätt för medlemsstaterna, vilket har gjort det möjligt för banken att agera på ett beslutsamt sätt för att klara krisen.

3.  Europaparlamentet inser att ECB, mot bakgrund av denna mycket komplexa situation och riskerna för en utdragen period av låg inflation, handlade inom ramen för sitt mandat enligt artikel 127 i EUF-fördraget när banken antog extraordinära åtgärder för att få upp inflationen till nivån för det medelfristiga målet på 2 %. Åtgärderna var sålunda inte olagliga(1). Parlamentet konstaterar att sedan programmet för köp av tillgångar inleddes i mars 2015, och tack vare programmen för riktade långfristiga refinansieringstransaktioner med fokus på realekonomin, har de finansiella förhållandena förbättrats en aning, vilket har främjat en återhämtning för utlåning till företag och hushåll inom euroområdet. Parlamentet konstaterar att dessa åtgärder även bidragit till en minskad spread för vissa euroländers statsobligationer Parlamentet noterar att förbättringarna inte har påverkat medlemsstaterna likadant och att kreditefterfrågan fortfarande är svag i vissa medlemsstater.

4.  Europaparlamentet betonar att ECB i juni 2016 inledde en ny serie av fyra målinriktade långsiktiga refinansieringstransaktioner (TLTRO II). Parlamentet påpekar att programmets incitamentsstruktur har förändrats jämfört med den ursprungliga TLTRO, eftersom vissa banker kommer att kunna låna mot negativ ränta även om de inte ökar sin nettoutlåning till realekonomin.

5.  Europaparlamentet är bekymrat över att ECB genom att erbjuda likviditet till negativa räntor, men avlägsna kraven för att bankerna ska återbetala medlen om de inte uppnår sitt riktmärke för utlåning, försvagar länken mellan tillhandahållandet av centralbankslikviditet och utlåning till realekonomin, som var kärnan i TLTRO-konceptet.

6.  Europaparlamentet välkomnar Europeiska centralbankens kategoriska löfte i juli 2012 om att göra vad som krävs för att försvara euron, som har varit avgörande för att säkerställa euroområdets finansiella stabilitet.

7.  Europaparlamentet anser att programmet för köp av tillgångar skulle få större effekt på den europeiska ekonomin om det åtföljdes av effektiva och socialt välavvägda strukturreformer avsedda att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft, och om det förfogade över en större andel köp av EIB-obligationer, i synnerhet relaterade till TEN-T och TEN-E (projekt med påvisat europeiskt mervärde ur social och ekonomisk synvinkel) och värdepapperiserade lån till små och medelstora företag. Parlamentet uppmanar ECB att utarbeta en undersökning för att analysera vilka konsekvenser programmet för köp av tillgångar skulle få om ECB hade möjlighet att på sekundärmarknaderna köpa sådan offentlig skuld i medlemsstaterna som har en direkt koppling till investerings- och forskningsutgifter. Parlamentet oroar sig för att direkta köp av obligationer som utfärdas av icke-finansiella företag inom programmet för köp av värdepapper inom företagssektorn – vilket skulle kunna vara motiverat i den aktuella situationen – kan få snedvridande effekter.

8.  Europaparlamentet håller med ECB:s ordförande Mario Draghi om att den gemensamma penningpolitiken inte ensam kan stimulera en ökad efterfrågan om den inte kompletteras med en sund finanspolitik och ambitiösa och socialt välavvägda strukturreformprogram på medlemsstatsnivå. Parlamentet påminner om att ECB:s främsta mål enligt dess mandat i primärrätten i EU-fördragen är att trygga prisstabilitet för att garantera en stabil investeringsmiljö. Parlamentet anser att penningpolitiken allena inte är det lämpliga verktyget för att lösa strukturproblem i den europeiska ekonomin. Parlamentet understryker att den förväntade ekonomiska återhämtningen inte kan ersätta nödvändiga strukturreformer. Parlamentet riktar i detta sammanhang uppmärksamhet mot färska studier och diskussioner angående en eventuell nedgång i de observerade neutrala räntorna i hela världen under det senaste decenniet. Parlamentet påpekar att en sådan situation skulle leda till att penningpolitiken blir mer begränsad och mindre effektiv, eftersom den oftare skulle löpa risken att hamna omkring 0 % (Zero Lower Bound [ZLB]).

9.  Europaparlamentet håller med om att en väl fungerande, diversifierad och integrerad kapitalmarknad skulle stödja kanalerna för överföring av den gemensamma penningpolitiken. Parlamentet begär i detta sammanhang ett stegvist slutförande och ett fullständigt genomförande av bankunionen och medlemsstaternas fullständiga efterlevnad av dess tillhörande lagstiftning, samt uppbyggnaden av en kapitalmarknadsunion, eftersom detta skulle vara ett avgörande steg för att förbättra effektiviteten hos den gemensamma penningpolitiken och mildra de risker som uppstår till följd av en chock i finanssektorn. Parlamentet anser att det är av avgörande betydelse att lösa frågan om nödlidande lån för de nationella banksektorer som drabbats hårdast för att återställa en smidig överföring av penningpolitiken i hela området.

10.  Europaparlamentet understryker att man i samband med strukturreformer och socialt balanserade reformer inom ekonomin och på arbetsmarknaden också till fullo bör beakta de demografiska utmaningarna i Europa, i syfte att hantera deflationstrycket och skapa incitament för en mer balanserad demokratisk struktur som skulle göra det lättare att bibehålla ett inflationsmål på ca 2 %. Parlamentet betonar risken för negativa investeringsförväntningar om den demografiska utvecklingen är ogynnsam.

11.  Europaparlamentet konstaterar emellertid att även om de okonventionella åtgärdernas effekter, risker och sidoeffekter har varit betydande, i synnerhet när det gäller finansieringsvillkoren för banker i periferin, förväntas inte inflationen närma sig det medelfristiga målet på 2 % under tiden fram till 2017. Parlamentet konstaterar att den aktuella återhämtningen inom bank- och finansmarknadsutlåningen är geografiskt ojämnt fördelad bland medlemsstaterna och har inte hittills till fullo genererat den förväntade effekten på det befintliga investeringsgapet inom euroområdet. Parlamentet betonar att det inte bara är bristande tillgång till finansiella medel som är orsaken till avsaknaden av investeringar utan även den låga efterfrågan på krediter, och att det är nödvändigt att främja strukturreformer som direkt underlättar investeringar och tillväxt. Parlamentet uppmärksammar den minskade tillgången till högkvalitativa tillgångar som accepteras av institutionella investerare internationellt.

12.  Europaparlamentet påpekar att samtidigt som effekterna på realekonomin har varit mycket begränsade har banker kunnat få tillgång till finansiering praktiskt taget utan kostnad, vilket direkt har subventionerat deras balansräkningar. Parlamentet beklagar att omfattningen av denna subvention, trots att den utgör en tydlig finanspolitisk spridningseffekt från den monetära politiken, inte övervakas och offentliggörs och att inga stränga villkor ställs för huruvida eller på vilket sätt subventionen investeras. Parlamentet insisterar på att alla extraordinära åtgärder av detta slag bör åtföljas av åtgärder för att mildra snedvridningar av marknader och ekonomin.

13.  Europaparlamentet beklagar det rådande, dock gradvis minskande, gapet mellan de finansieringsnivåer som beviljas små och medelstora företag och de nivåer som beviljas större företag, ränteskillnaden mellan små och stora lån och mellan kreditvillkoren för små och medelstora företag i olika länder i euroområdet, men medger att penningpolitikens möjligheter att åstadkomma förändringar är begränsad i detta avseende. Parlamentet betonar att det ihållande behovet av justeringar av balansräkningar bland annat påverkar tillgången till krediter för små och medelstora företag i vissa medlemsstater. Parlamentet betonar dessutom risken för ytterligare en eventuell konkurrenssnedvridning om ECB köper obligationer från stora företag på kapitalmarknaden, där de underliggande urvalskriterierna inte borde skapa ytterligare snedvridningar, i synnerhet när det gäller riskramen, och där små och medelstora företag utesluts.

14.  Europaparlamentet understryker att en utdragen period med rak avkastningskurva skulle kunna minska bankernas lönsamhet, i synnerhet om de inte anpassar sina affärsmodeller, och skulle kunna skapa potentiella risker, i synnerhet för privat sparande och pensions- och försäkringsfonder. Parlamentet varnar för att en tillbakagång i bankernas lönsamhet skulle kunna dämpa deras beredvillighet att utveckla utlåningsverksamheten. Parlamentet pekar särskilt på de negativa konsekvenserna av en sådan räntepolitik för lokala och regionala banker och sparbanker med svag finansiering från finansmarknaderna, och på riskerna inom försäkrings- och pensionsbranschen. Parlamentet efterlyser därför en särskild och fortsatt övervakning av verktyget negativ ränta, dess genomförande och dess effekter. Parlamentet betonar behovet av att denna politik med ultralåga (negativa) räntor trappas ner på ett lämpligt och försiktigt sätt och vid rätt tidpunkt.

15.  Europaparlamentet förstår varför negativa räntor har införts, men understryker sin oro över de potentiella konsekvenserna av negativa räntor för enskilda sparare och pensionssystemens finansiella balans och när det gäller utvecklingen av tillgångsbubblor. Parlamentet är oroat över att långfristiga sparräntor i vissa medlemsstater är lägre än inflationen. Parlamentet anser att dessa negativa effekter på inkomsterna, till följd av demografiska trender och kulturella sparpreferenser, kan orsaka en ökning av hushållens sparande, vilket skulle kunna inverka negativt på den inhemska efterfrågan i euroområdet. Med hänsyn till att inlåningsräntorna sällan rör sig nedåt varnar parlamentet för att fördelarna med att låta inlåningsräntorna hos ECB falla ännu djupare ned i negativt territorium kan vara begränsade.

16.  Europaparlamentet är fortsatt oroat över de betydande nivåerna av icke omsättningsbara tillgångar och tillgångsbaserade värdepapper som ställs som säkerhet i eurosystemet inom ramen för dess refinansieringstransaktioner. ECB uppmanas på nytt att lämna information om vilka centralbanker som har accepterat sådana värdepapper och att redovisa värderingsmetoderna för sådana tillgångar. Parlamentet understryker att en sådan redovisning skulle vara till nytta för den parlamentariska granskningen av de tillsynsuppgifter som tilldelats ECB.

17.  Europaparlamentet uppmanar ECB att undersöka hur transmissionen av penningpolitiken skiljer sig mellan de medlemsstater som har centraliserade och koncentrerade banksektorer och dem som förfogar över ett mer diversifierat nät av lokala och regionala banker, liksom mellan länder som i större utsträckning anlitar banker eller kapitalmarknaderna för finansieringen av sin ekonomi.

18.  Europaparlamentet uppmanar ECB att noggrant bedöma riskerna för att det i framtiden uppstår bostadsbubblor på grund av ECB:s politik med ultralåga (negativa) räntor, särskilt mot bakgrund av kraftigt ökande krediter och oproportionerligt höga priser i fastighetssektorn, i synnerhet i vissa storstäder, och anser att ECB tillsammans med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) bör lägga fram förslag för utformning av särskilda makrotillsynsrekommendationer i detta hänseende.

19.  Europaparlamentet stöder ECB:s bedömning att det befintliga CRR/CRD IV-paketet saknar vissa åtgärder med vars hjälp man effektivt skulle kunna hantera även vissa typer av systemrisk, t.ex. i) olika åtgärder på tillgångssidan, såsom tillämpning av begränsningar för belåningsgrad, skuldkvot eller skuldbetalningskvot, och ii) införandet av olika exponeringsbegränsningar som inte omfattas av den nuvarande definitionen av stor exponering. Parlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att undersöka behovet av lagförslag om detta. Parlamentet konstaterar att vissa av dessa åtgärder redan skulle kunna integreras inom ramen för det pågående lagstiftningsarbetet kring förslaget om ett europeiskt insättningsgarantisystem.

20.  Europaparlamentet påpekar att, enligt vad som anges genom ECB:s roll i förhållande till tillhandahållandet av likviditet till Grekland i juni 2015 och de läckta diskussionerna i ECB-rådet om de cypriotiska bankernas solvens, saknar begreppet ”insolvens”, som ligger till grund för tillhandahållandet av centralbankslikviditet till institut i euroområdet, en tillräcklig nivå av tydlighet och rättssäkerhet, eftersom ECB under tidigare år ibland hänvisat till ett statiskt solvensbegrepp (om huruvida en bank uppfyller minimikapitaltäckningskraven vid en viss tidpunkt) och ibland till ett dynamiskt begrepp (avseende solvens grundat på framåtblickande scenarier av stresstester) för att motivera en fortsättning eller begränsning av akut likviditetsstöd. Parlamentet framhåller att denna brist på klarhet måste åtgärdas för att garantera rättssäkerhet och skapa finansiell stabilitet.

21.  Europaparlamentet konstaterar att ECB:s ordförande erkänt att ECB:s politik orsakat fördelningseffekter som påverkat ojämlikheten, och uppmärksammar ECB:s bedömning att en minskning av lånekostnaderna för medborgare och små och medelstora företag, samtidigt som sysselsättningen förbättras i euroområdet, delvis kan komma att kompensera för dessa fördelningseffekter.

22.  Europaparlamentet konstaterar att ECB:s program för köp av tillgångar har lett till att avkastningen på obligationer i de flesta medlemsstater sjunkit till historiskt låga nivåer. Parlamentet varnar för risken för alltför höga värderingar på obligationsmarknaderna, vilket skulle vara svårt att hantera om räntorna började stiga igen i avsaknad av en tillräckligt stabil återhämtning, i synnerhet för länder som omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott eller länder med hög skuldsättning. Parlamentet påpekar att en plötslig förändring av räntorna från nuvarande låga nivåer längs avkastningskurvan innebär stora marknadsrisker för finansinstitut med en betydande andel marknadsvärderade finansiella instrument.

23.  Europaparlamentet betonar de förutsättningar som fastställts av domstolen som måste uppfyllas av medlemsstaterna i euroområdet vid varje köp av statsobligationer på andrahandsmarknaden genom Europeiska centralbankssystemet (ECBS), dvs.

24.  Europaparlamentet noterar att vissa medlemsstater kanske utnyttjar en politik med ultralåga (negativa) räntor för att kunna avstå från nödvändiga strukturreformer och konsolideringen av sin primära statsskuld, särskilt på statlig nivå ,och påminner i detta sammanhang om åtagandena enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Parlamentet inser att en av orsakerna till budgetöverskottet i vissa medlemsstater har varit de negativa räntorna för deras statsskuld. Parlamentet betonar att den nationella ekonomiska politiken bör vara samordnad, i synnerhet inom euroområdet. Parlamentet understryker att den oundvikliga processen när det gäller att lämna den okonventionella penningpolitiken kommer att bli mycket komplex, och måste noggrant planeras för att man ska kunna undvika negativa chocker på kapitalmarknaderna.

25.  Europaparlamentet välkomnar offentliggörandet av protokollen från ECB-rådets sammanträden och beslutet att offentliggöra överenskommelserna om finansiella nettotillgångar (ANFA) mellan ECB och de nationella centralbankerna. Parlamentet uppmanar ECB att fortsätta sina insatser till förmån för transparens. Parlamentet påminner ECB om att rekryteringspolitiken måste anpassas efter bästa praxis.

26.  Europaparlamentet påminner om att ECB:s oberoende i samband med utövandet av penningpolitiken, i enlighet med vad som fastslås i artikel 130 i EUF-fördraget, är av största vikt för målet att garantera prisstabilitet. Parlamentet uppmanar alla regeringar att undvika uttalanden där man ifrågasätter den roll som institutionen utövar inom ramen för sitt mandat.

27.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska centralbanken att inom ramen för de uppgifter som banken tilldelats på området för banktillsyn särskilt ta hänsyn till proportionalitetsprincipen.

28.  Europaparlamentet påminner om arbetsfördelningen mellan ECB och Europeiska bankmyndigheten (EBA), och betonar att ECB inte får bli ett de facto-standardiseringsorgan för banker som inte ingår i den gemensamma tillsynsmekanismen.

29.  Europaparlamentet noterar att ECB-rådet den 18 maj 2016 antog förordningen om genomförandet av databasen för detaljerad statistisk kreditupplysning (AnaCredit). Parlamentet uppmanar ECB att ge de nationella centralbankerna så stort spelrum som möjligt vid genomförandet av AnaCredit.

30.  Europaparlamentet uppmanar ECB att inte ta itu med ytterligare faser av AnaCredit förrän man hållit ett offentligt samråd, med Europaparlamentets fulla medverkan, och särskilt beaktat proportionalitetsprincipen.

31.  Europaparlamentet noterar med oro att obalanserna inom Target 2 ökar igen i euroområdet trots en minskning av handelsobalanserna, vilket pekar på fortsatta kapitalutflöden från euroområdets periferi.

32.  Europaparlamentet påminner om att den monetära dialogen är viktig för att säkerställa transparens i penningpolitiken gentemot parlamentet och den breda allmänheten.

33.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till Europeiska centralbanken.

(1) Enligt vad som nyligen bekräftats av Europeiska unionens domstol och Tysklands federala författningsdomstols dom av den 21 juni 2016.

Europaparlamentets resolution av den 22 november 2016 om grönboken om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag (2016/2056(INI))

P8_TA(2016)0434 A8-0294/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 maj 1999 Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: handlingsplan (handlingsplanen för finansiella tjänster) (COM(1999)0232),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 31 januari 2007 Branschutredning enligt artikel 17 i förordning (EG) nr 1/2003 om banktjänster till privatpersoner och mindre företag (slutrapport) (COM(2007)0033),

–  med beaktande av kommissionens grönbok av den 30 april 2007 om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden (COM(2007)0226),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001(2),

–  med beaktande av kommissionens grönbok av den 11 januari 2012 Mot en gemensam Europeisk marknad för kort-, internet- och mobilbetalningar (COM(2011)0941),

–  med beaktande av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens rapport från 2014 om jämförande webbplatser (Report on Good Practices on Comparison Websites),

–  med beaktande av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens yttrande från april 2016 till EU:s institutioner om en gemensam ram för riskbedömning och transparens för tjänstepensionsinstitut,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010(3),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG(5),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG, senast ändrat genom 2014/91/EU av den 23 juli 2014 om ändring av direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) när det gäller förvaringsinstitutsfunktioner, ersättningspolicy och sanktioner(6),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner(7),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare(8),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 8 augusti 2014 om verksamheten i de europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA) och Europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) (COM(2014)0509),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner(9),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG(10),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 26 maj 2016 om virtuella valutor(12),

–  med beaktande av kommissionens grönbok av den 10 december 2015 Finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag: Bättre produkter, större urval och fler möjligheter för konsumenter och företag (COM(2015)0630),

–  med beaktande av EBA:s svar på kommissionens grönbok om finansiella tjänster av den 21 mars 2016,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A8-0294/2016), och av följande skäl:

A.  EU:s marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag är fortfarande tämligen underutvecklad och högst fragmenterad, till exempel med avseende på det låga antalet gränsöverskridande transaktioner, så det behövs effektiva åtgärder för att frigöra den inre marknadens fulla potential och för att underlätta innovation som är till nytta för slutanvändarna.

B.  Dynamiken på marknaderna för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, vilka kännetecknas av relativt hög koncentration och otillräcklig konkurrens, kan leda till ett begränsat urval och dålig valuta för pengarna, samt enorma skillnader mellan medlemsstaterna. Det är enklare för multinationella företag med filialer i flera medlemsstater att kringgå dessa hinder än det är för små företag.

C.  En marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag är endast bärkraftig om den innebär ett faktiskt mervärde för kunderna genom att säkerställa effektiv konkurrens, tillgång och konsumentskydd, särskilt när det gäller produkter som faktiskt behövs för deltagande i det ekonomiska livet.

D.  Att fortsätta att utveckla marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på EU-nivå, med en lämplig lagstiftningsram som inför det erfordrade konsumentskyddet, skulle inte bara underlätta viktig och fruktbar gränsöverskridande verksamhet utan skulle också kunna skapa bättre förutsättningar för ökad konkurrens på nationell nivå. En genuin europeisk inre marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag har betydande potential att förse kunder med bättre finansiella tjänster och produkter, ökat urval och förbättrad tillgång till finansiella tjänster och produkter samt lägre priser. Konkurrensens påverkan på priserna kommer att variera beroende på sektor och produkt.

E.  Grönboken fokuserar huvudsakligen på finansiella tjänster för medborgare som letar efter gränsöverskridande tjänster. Om nya förslag läggs fram är det viktigt att de också gynnar alla konsumenter inom EU så att det kan säkerställas att marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag fungerar för alla.

F.  Vi bör fortsätta att vara ambitiösa med att avlägsna hinder och stävja de befintliga protektionistiska tendenserna som hindrar innovation inom finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. En verklig inre marknad kommer att göra EU attraktivt som centrum för innovativa finansiella tjänster.

G.  Den snabba omvälvning som digitalisering och finansteknisk innovation frambringat har inte bara potentialen, om det sköts klokt, att skapa nya och ofta bättre finansiella produkter för konsumenterna och bidra till finansiell inkludering, inbegripet genom minskade transaktionskostnader och förenklad tillgång till finansiering, utan innebär också viktiga utmaningar när det gäller säkerhet, dataskydd, konsumentskydd, beskattning, rättvis konkurrens och finansiell stabilitet, som bör övervakas noga i syfte att maximera nyttan för medborgarna.

H.  Då många tjänster övergår till att bli onlinetjänster är det viktigt att säkerställa att ingen blir lämnad utanför, och att tillgång vid behov även tillhandahålls genom icke-digitala kanaler så att finansiell exkludering undviks.

I.  Alla åtgärder som vidtas för att stärka EU:s marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag bör samordnas med agendorna för den digitala inre marknaden, kapitalmarknadsunionen och strategin för den inre marknaden och övergripande syfta till att stärka jobbskapande, hållbar tillväxt, finansiell stabilitet och konsumenternas roll i den europeiska ekonomin.

J.  En europeisk marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag måste gagna små och medelstora företag vad gäller såväl utbud som efterfrågan. Vad beträffar utbudet bör detta innebära en förbättring av små och medelstora företags tillgång till finansiering, och vad beträffar efterfrågan bör detta möjliggöra för små och medelstora företag att lättare få tillgång till de gränsöverskridande marknaderna.

K.  Fullbordandet av den inre marknaden är viktigt för konsumenterna och också avgörande för att europeiska finansteknikföretag ska ges möjlighet att dra nytta av fördelarna med den inre marknaden för att konkurrera med traditionella aktörer i syfte att erbjuda innovativa, konsumentvänliga lösningar och skapa jobb i hela EU.

L.  Mikro-, små och medelstora företag samt mid cap-bolag utgör ryggraden i den europeiska ekonomin då de skapar sysselsättning och tillväxt. Varje europeisk lagstiftning och europeiskt initiativ bör anpassas till dessa företags särdrag.

M.  Det är av yttersta vikt för konsumenter och företag att EU:s inre marknad fullbordas, då nya innovativa aktörer börjar erbjuda alternativ till existerande tjänster.

1.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag (som enligt definitionen inkluderar försäkring) och den livliga och produktiva debatt som denna hittills har gett upphov till. Parlamentet välkomnar det offentliga samrådet i samband med grönboken som har gett berörda aktörer möjligheten att yttra sig på grundval av sin särskilda situation och/eller sektor. Parlamentet betonar att ett enda tillvägagångssätt för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag skulle vara kontraproduktivt givet mångfalden av berörda aktörer och produkter.

2.  Europaparlamentet anser att digitaliseringen kommer att fortsätta att skapa nya möjligheter för konsumenter, investerare, små och medelstora företag och andra företag vad beträffar konkurrens, gränsöverskridande aktiviteter och innovation. Parlamentet betonar att digitaliseringen i sig inte är tillräcklig för att skapa en verklig europeisk marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet påminner om att många hinder, såsom olika skattesystem, sociala system, rättsväsende, sjukvårdssystem, avtalsordningar och konsumentskyddssystem, liksom de olika språken och kulturerna, inte kan övervinnas enbart genom digitalisering.

3.  Europaparlamentet anser att grönboksinitiativet kommer lägligt, särskilt med tanke på behovet av att verka proaktivt på alla stadier i den politiska beslutsprocessen i syfte att kunna svara på ett effektivt och adekvat sätt på utvecklingen på en sådan innovativ och snabbföränderlig marknad.

4.  Europaparlamentet anser att en förenkling av lagstiftningen, som underlättas av att alltför komplexa produkter och tjänster motverkas, är av central betydelse för att förbättra jämförbarheten av produkter mellan medlemsstaternas olika marknader, särskilt inom försäkringssektorn.

5.  Europaparlamentet påpekar att en stor mängd EU-lagar av relevans för den inre marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag redan har antagits, såsom det andra betaltjänstdirektivet, förordningen om multilaterala förmedlingsavgifter, betalkontodirektivet, penningtvättsdirektivet, bolånedirektivet och försäkringsdistributionsdirektivet. Kommissionen uppmanas att noggrant följa införlivandet och genomförandet av denna lagstiftning och undvika dubbelarbete och överlappningar.

6.  Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att främja en positiv utveckling på marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag genom att skapa en konkurrenskraftig miljö och upprätthålla lika spelregler för alla aktörer, inbegripet etablerade aktörer och nya aktörer, med regler som är så teknik- och affärsmodellsneutrala som möjligt. Parlamentet påpekar att ett sådant tillvägagångssätt är nödvändigt, inte minst för att hjälpa uppstartsföretag och nya och innovativa små och medelstora företag.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att samma regler tillämpas på samma tjänst för att inte skapa snedvridningar av konkurrensen, i synnerhet i samband med tillkomsten av nya leverantörer av finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet betonar att dessa regler inte får utgöra en hämsko för innovation. Parlamentet understryker att inrättandet av ”kontaktpunkter”, som låter intressenter rapportera olaglig tillämpning av EU:s bestämmelser om passförfaranden, skulle kunna främja marknadsintegration.

8.  Europaparlamentet noterar att för det första kvartalet 2016 uppgår finansieringen av finansteknik i Europa till endast 348 miljoner US-dollar jämfört med 1,8 miljarder US‑dollar i Nordamerika och 2,6 miljarder dollar i Kina, vilket visar på det akuta behovet av en snabb förändring av synsätt och lämpliga regelrelaterade svar på den tekniska utvecklingen i syfte att göra Europa till en ledande marknad för innovation. Parlamentet betonar att en verklig inre marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag där lika spelregler garanteras nya marknadsaktörer kommer att göra EU attraktivt som centrum för innovativa finansiella tjänster och kommer att ge konsumenterna fler och bättre valmöjligheter till lägre priser. Banbrytande teknik kan visserligen medföra lagstiftningsutmaningar men kan även innebära goda möjligheter till innovation som gynnar slutanvändarna och ge impulser till ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen.

9.  Europaparlamentet betonar att grönboksinitiativet, särskilt med tanke på behovet av att främja förtroende och nöjdhet hos konsumenterna, endast kan bli en framgång om det fokuserar skarpt på att skapa en EU-marknad där väl skyddade konsumenter har lika möjligheter och tillgång till transparenta och okomplicerade produkter som ger god valuta för pengarna. Parlamentet erkänner det positiva värdet i att tillhandahålla kunderna enkla, säkra och standardiserade produkter. Parlamentet uppmanar de europeiska tillsynsmyndigheterna att regelbundet bedöma inverkan av kopplingsförbehåll på priser och konkurrens avseende finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Kommissionen uppmanas att införa en enkel, överförbar och säker ram för finansiella produkter. Kommissionen uppmanas vidare att undersöka möjligheten att skapa ett harmoniserat regelverk med standardalternativ för de vanligaste finansiella produkterna i EU, enligt modellen om grundläggande bankkonton och europeiska privatpensionsprodukter.

10.  Europaparlamentet betonar att de initiativ som följer av grönboken måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen.

11.  Europaparlamentet påminner om att alla initiativ som grundas på grönboken bör vara förenliga med en intensifierad internationell kamp mot skattebedrägeri, skatteflykt, skatteundandragande och penningtvätt och bör inbegripa fler ansträngningar för att utveckla ett gemensamt skatteregistreringsnummer.

12.  Europaparlamentet noterar att finansiella produkter till privatpersoner och mindre företag blir allt komplexare. Parlamentet betonar att det är nödvändigt att utveckla initiativ och instrument som förbättrar konkurrensen och gör det möjligt för konsumenter att känna igen och jämföra säkra, beständiga och enkla produkter i det produktutbud som är tillgängligt för dem. Parlamentet stöder initiativ såsom dokumentet med basfakta för investerare för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (Ucits) och basfaktadokumentet för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priips). Parlamentet betonar att det är nödvändigt att anpassa dessa informationsmekanismer till den digitala verkligheten. Parlamentet anser att sammanfattningarna av prospekt bör anpassas till faktabladet för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) i syfte att göra det möjligt för icke-professionella investerare att göra korrekta bedömningar av de risker som är förknippade med värdepapper som erbjuds till allmänheten eller upptas till handel.

13.  Europaparlamentet erinrar om den senaste utvecklingen i regelverket för banksektorn, särskilt direktivet om återhämtning och resolution av banker och direktivet om insättningsgarantisystem. Parlamentet erinrar om att det nya resolutionsförfarande som införts har lett till att vissa instrument som erbjudits till icke-professionella investerare får en högre förlustrisk. Parlamentet insisterar på behovet av att ge konsumenterna fullständig information om effekterna av de nya reglerna, i synnerhet om deras insättningar eller investeringar löper risken att bli föremål för skuldnedskrivning. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka huruvida medlemsstaterna tillämpar direktivet om insättningsgarantisystem på ett korrekt sätt. Parlamentet påpekar att försäljning av vissa nedskrivningsbara instrument till icke-professionella investerare är väldigt problematisk vad gäller både lämpligt konsumentskydd och säkerställande av den praktiska genomförbarheten hos en nedskrivning, och uppmanar kommissionen att utforska alternativ för att begränsa denna praxis.

14.  Europaparlamentet anser att en europeisk marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag endast kan förverkligas om konsumenterna åtnjuter samma rättsliga skydd överallt inom EU. Parlamentet anser att det behövs en uppdatering och ett främjande av nätverket för klagomål mot finansiella tjänster FIN‑Net.

15.  Europaparlamentet konstaterar att avsaknaden av en försäkringsgaranti i vissa medlemsstater skulle kunna underminera konsumenternas förtroende och uppmanar kommissionen att överväga lagstiftning för att göra försäkringsgarantitäckning obligatorisk.

16.  Europaparlamentet betonar att visionen om finansiell inkludering alltid bör hållas i åtanke, och att åtgärder bör vidtas för att säkerställa att alla konsumenter har lika tillgång till åtminstone de mest grundläggande finansiella tjänsterna, också genom icke‑digitala kanaler så att finansiell exkludering kan undvikas.

17.  Europaparlamentet anser att strukturella förändringar inom finanssektorn – från uppkomsten av nya finansiella teknikföretag (fintechs), till fusioner och förvärv – som skulle kunna leda till personalnedskärningar och stängda filialer, måste genomföras på ett sätt som inte försämrar kvaliteten på tjänster för de mest sårbara, i synnerhet äldre och människor som lever på landsbygden eller i glest befolkade områden.

18.  Europaparlamentet betonar vikten av finansiell utbildning som ett verktyg för att skydda och stärka konsumenter. Parlamentet begär att tillgång till oberoende finansiell utbildning ska breddas och underlättas och betonar att det är nödvändigt att konsumenterna känner till olika investeringsmöjligheter bättre.

19.  Europaparlamentet konstaterar att digitalisering kan innebära fördelar för icke‑professionella investerare, såsom enklare jämförbarhet mellan produkter, bättre och enklare tillgång till gränsöverskridande investeringar och därmed sundare konkurrens mellan leverantörer, samt snabbare och enklare förfaranden för registrering och betalning och därmed lägre transaktionskostnader, men den kan även utgöra utmaningar som inte kan förbises, såsom säkerställande av efterlevnad av kundkännedom, bekämpning av penningtvätt och dataskyddskrav, samt sådana risker som centraliserade systems sårbarhet för it-attacker. Parlamentet efterlyser att framväxande och aktuella tendenser på finansmarknader och därmed förknippade fördelar och risker kartläggs och bevakas, och att deras troliga konsekvenser för icke‑professionella investerare används som riktmärke.

20.  Europaparlamentet konstaterar att konsumenters finansiella och icke-finansiella uppgifter som hämtats från olika källor i allt större utsträckning används av leverantörer av finansiella tjänster i olika syften, i synnerhet i kredit- och försäkringssektorerna. Parlamentet betonar att finansiella tjänsteleverantörers användning av personuppgifter och ”big data” bör följa EU:s lagstiftning om skydd av personuppgifter, vara strikt begränsade till vad som krävs för att tillhandahålla tjänsten och gynna konsumenterna. Mot denna bakgrund bör den tendens till att överge den ömsesidiga formen för risker i försäkringsbranschen som ”big data” utlöst bevakas noggrant.

21.  Europaparlamentet betonar att tillgång till kontanter från bankautomater är en viktig tjänst som bör tillhandahållas, inte innebära diskriminerande eller orättvis behandling och som därför inte bör vara föremål för orimliga kostnader.

22.  Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att öka konsumenternas förtroende för finansiella tjänster, eftersom förtroendet fortfarande är lågt, särskilt för finansiella produkter med höga valutakursrisker, och uppmanar kommissionen att se till att de existerande åtgärder som syftar till att förbättra kunskaper och medvetenhet om finansmarknaderna genomförs fullt ut och att ytterligare åtgärder vidtas om så behövs för att ge konsumenterna bättre förutsättningar att fatta bättre underbyggda beslut, göra dessa produkter mer transparenta och avlägsna hinder för byten och omotiverade kostnader för detta eller för att gå ur en produkt. Parlamentet understryker att det standardiserade EU-faktabladet (ESIS) och blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation bör ges systematiskt till konsumenter som en del av en kredit-, låne- eller bolåneoffert innan ett avtal ingås.

23.  Europaparlamentet noterar att anställda vid finansinstitut och leverantörer av finansiella tjänster med direkt kundkontakt har en avgörande roll att spela för att öppna upp dessa tjänster till alla samhällsgrupper och konsumenter i EU. Parlamentet påpekar att sådana anställda i princip bör få nödvändig utbildning och tid så att de kan tillgodose kundernas behov på ett korrekt sätt, och de får inte utsättas för försäljningsmål eller incitament som kan göra dem opartiska eller ensidiga i sin rådgivning, och att de alltid bör handla i kundernas intresse i linje med de nuvarande bestämmelserna om konsumentskydd i Mifid II.

24.  Europaparlamentet betonar att tillgång till rimligt prissatt och oberoende rådgivning är nyckeln till sunda investeringsbeslut. Parlamentet betonar att förbättrad rådgivning framför allt kräver ett bredare utbud av standardiserade produkter för icke-professionella investerare och effektiva informationsdokument för investerare för komplexa och enkla produkter.

25.  Europaparlamentet konstaterar att det för närvarande saknas ett utbud av rimligt prissatt och personligt riktad finansiell rådgivning, vars omfattning skulle vara smalare än egentlig Mifid-reglerad investeringsrådgivning, trots att det finns efterfrågan. Parlamentet noterar de överväganden som gjorts och initiativ som tagits i vissa medlemsstater avseende skapandet av en sådan mellanliggande tjänst. Parlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och marknadsaktörerna att kartlägga, studera och följa god praxis och goda initiativ i detta avseende.

26.  Europaparlamentet påpekar bristerna i det nationella genomförandet av Mifid II‑direktivet, som i många fall har lett till arbetsintensiva rapporteringskrav för mellanhänder, vilka inte på något effektivt sätt stärker konsumentskyddet och går utöver själva Mifid II. Parlamentet efterlyser att lärdomar dras av denna erfarenhet.

27.  Europaparlamentet understryker att banktjänster till privatpersoner och mindre företag spelar en avgörande roll för den penningpolitiska transmissionen till marknaden, särskilt genomslaget till konsumenterna. Parlamentet betonar vikten av en lämplig penningpolitisk miljö i syfte att främja konsumenternas långsiktiga sparande.

28.  Europaparlamentet betonar, för att den inre marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag ska bli effektiv och dynamisk, att det inte bör finnas några onödiga eller orättvisa skillnader mellan medlemsstater inom och utanför euroområdet.

29.  Europaparlamentet betonar att införandet av den gemensamma valutan i alla medlemsstater utan undantag skulle göra de finansiella tjänsterna till privatpersoner och mindre företag effektivare och mer och samstämda.

30.  Europaparlamentet konstaterar att kapaciteten på EU-nivå för insamling och analys av data på detta område förmodligen kommer att behöva stärkas. Parlamentet noterar att vissa av de mest lovande idéerna i grönboken behöver en bred och adekvat empirisk underbyggnad innan det blir möjligt att gå vidare till lagstiftningsprocessen. Parlamentet betonar att metoderna och antagandena bakom ett sådant empiriskt arbete bör redovisas och till fullo utnyttja resultaten av det övervakningsarbete som ESA-myndigheterna fått i uppdrag enligt EBA-förordningen, i syfte att fastställa fördelarna och riskerna med olika innovationer och eventuella lagstiftningsåtgärder som krävs för att hitta rätt balans mellan dem.

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med problemet med vilseledande försäljning av finansiella produkter och tjänster. Parlamentet uppmanar särskilt kommissionen att noga övervaka genomförandet av de nya bestämmelserna inom ramen för Mifid II som förbjuder provision för oberoende finansiella rådgivare och begränsar användningen av dessa för icke oberoende rådgivare, och att på grundval av denna övervakning överväga huruvida dessa restriktioner bör skärpas.

Prioriteringar på kort sikt

32.  Europaparlamentet betonar att finansiell lagstiftning och konsumentlagstiftning på EU‑nivå och nationell nivå behöver verkställas i större omfattning och att en inre marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag behöver höga nivåer av konsumentskyddslagstiftning och konsekvent och rigoröst verkställande av denna i medlemsstaterna. Parlamentet påminner samtidigt om att finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag blivit föremål för allt mer lagstiftning under de senaste åren i syfte att förbättra tillsynen, stärka konsumentskyddet och återställa förtroendet inom sektorn. Parlamentet betonar att de europeiska tillsynsmyndigheterna behöver intensifiera sin verksamhet när det gäller frågor rörande konsumenter och icke‑professionella investerare och att de ansvariga organen i ett antal medlemsstater bör börja arbeta mer aktivt och kompetent på detta område. Parlamentet begär att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter utbyter god praxis i syfte att säkerställa att tillämpningen av lagstiftningen om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag är sådan att en sund konkurrens säkras samtidigt som konsumentskyddslagstiftningen verkställs.

33.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, i det förfarande som är kopplat till den planerade vitboken om ESA-myndigheternas finansiering och styrning, att särskilt fokusera på att säkerställa att myndigheterna får de finansieringsmodeller och mandat som krävs för att anta en mer aktiv och konsumentorienterad roll på marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag samtidigt som finansiell stabilitet säkerställs.

34.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens engagemang för att uppmuntra finansiering för hållbara och gröna investeringar, och uppmanar kommissionen med kraft att, på grundval av tidigare samråd och genom att göra Europaparlamentet nära delaktigt, spela en mer proaktiv roll i att använda kapitalmarknadsunionen, som ett led i genomförandet av Parisavtalet, för att stödja den växande marknaden för hållbara och ansvarsfulla investeringar genom att främja hållbara investeringar, genom att erbjuda effektiv och standardiserad information om miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning (ESG) med hjälp av kriterier från börsnoterade företag och finansiella mellanhänder och att se till att dessa kriterier i tillräcklig grad speglas i kapitalförvaltningssystem och standarder för offentliggörande, på grundval av likartade bestämmelser som parlamentet med framgång förespråkat i samband med den senaste översynen av direktivet om tjänstepensionsinstitut. Kommissionen uppmanas att främja bedömningstjänster för miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning och en enhetlig ram för marknaden för gröna obligationer på grundval av kommissionens studie och arbetet i G20-studiegruppen för grön finansiering.

35.  Europaparlamentet begär att kommissionen intensifierar sitt arbete mot diskriminering på grund av bosättning på den europeiska marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, och vid behov kompletterar de planerade allmänna förslagen om att undanröja omotiverad geografisk blockering med ytterligare lagstiftningsinitiativ som är specifikt inriktade på finanssektorn, med beaktande av att priset på vissa produkter och tjänster är kopplade till en rad faktorer (regleringsmässiga eller geografiska) som skiljer sig från en medlemsstat till en annan.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen med kraft att, bland annat på grundval av strukturen för direktivet om betalkonton och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens analys av försäkringssektorn, upprätta en välorganiserad och lättanvänd EU-jämförelseportal som täcker de flesta eller alla delar av marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet understryker att jämförelseverktygen bör vara exakta och relevanta för konsumenterna och inte enbart får fokusera på produkternas pris utan även på deras kvalitet, med beaktande av att endast likartade produkter kan jämföras.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, bland annat med hänvisning till direktivet om betalkonton, att kartlägga reglerna, praxisen och icke-praxisen som gäller för inhemska och gränsöverskridande kontobyten på relevanta delar av den europeiska marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag och att lägga fram en samstämd och heltäckande strategi för att göra EU-omfattande och gränsöverskridande byten lättare för konsumenterna.

38.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att stärka strukturerna för alternativ tvistlösning med koppling till marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag genom att se till att alternativa tvistlösningsorgan verkligen är oberoende, säkerställa att dessa organ omfattar alla marknadsaktörer och genom att vidta åtgärder för att säkerställa att FIN-Net görs effektivare och mer välkänt bland konsumenterna. Parlamentet uppmanar också kommissionen med kraft att, efter den planerade utvärderingen av genomförandet av rekommendationen om kollektiv prövning, undersöka möjligheten att införa ett europeiskt system för kollektiv prövning.

39.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att undersöka de förvirrande och ibland vilseledande metoder som möter kunderna när de gör kortbetalningar och bankomatuttag med valutakonvertering och att föreslå en konsekvent lösning som skulle göra det möjligt för konsumenterna att förstå och kontrollera situationen fullt ut, även i praktiken, även vad gäller betalningar på den digitala marknaden.

40.  Europaparlamentet påminner kommissionen om att finansinstitut fortsätter att annullera betalkort om kortinnehavaren flyttar till en annan medlemsstat, och efterlyser åtgärder på detta område, inbegripet att uppmärksamma nationella myndigheter på detta.

41.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja ömsesidigt erkännande av och driftskompatibilitet i teknik för digital identifiering, utan att det påverkar säkerhetsnivån hos de befintliga systemen eller deras förmåga att uppfylla kraven i EU:s regelverk för bekämpning av penningtvätt. Därför uppmanas kommissionen och medlemsstaterna med kraft att skapa, bland annat genom att noggrant arbeta med genomförandet av eIDA-förordningen och den nya lagstiftningen mot penningtvätt, goda allmänna förutsättningar för att robusta säkerhetskrav ska kunna kombineras med rimliga och enkla förfaranden för konsumenterna att identifiera sig som ska vara förenliga med principerna om skydd av personuppgifter, vilket borde vara fullt genomförbart. Parlamentet uppmanar även kommissionen och medlemsstaterna att identifiera och avlägsna rättsliga hinder för åtkomst till finansiella tjänster genom elektronisk signatur och att underlätta för EU-omfattande, gränsöverskridande digital onboarding.

42.  Europaparlamentet påpekar att den potentiellt omvandlande inverkan hos teknik för distribuerad databasteknik nödvändiggör uppbyggnaden av tillsynskapacitet så att det tidigt går att fastställa potentiella systemrisker och utmaningar för konsumentskydd. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att skapa en övergripande insatsgrupp som noga ska övervaka risker och bistå med att avhjälpa dem i god tid.

43.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i nära samarbete med medlemsstaterna utarbeta en plan för att etablera ett samordnat nätverk av nationella kontaktpunkter i enlighet med systemet med gemensamma kontaktpunkter (PSC) som skulle bistå finansiella företag som erbjuder tjänster till privatpersoner och mindre företag och som bättre vill utnyttja gränsöverskridande affärsmöjligheter.

44.  Europaparlamentet betonar behovet av att uppmuntra leverantörer av finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag till att finansiera projekt med koppling till innovation och miljö. Parlamentet understryker att ett tillvägagångssätt liknande stödfaktorn för små och medelstora företag skulle kunna övervägas.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en uppföljning av Eiopas förslag om en gemensam ram för riskbedömning och transparens för tjänstepensionsinstitut i syfte att i främja ett gediget system inom den andra pelaren för hela unionen, jämförbarhet mellan system och att bidra till en bättre förståelse av fördelar och risker för konsumenter för lagstiftare, tillsynsmyndigheter och konsumenterna själva.

46.  Europaparlamentet begär att kommissionen undersöker nya metoder som skulle kunna ge företagen ett mer flexibelt regelverk för att experimentera och kunna producera innovationer samtidigt som man säkerställer ett högt konsumentskydd och en hög säkerhetsnivå.

47.  Europaparlamentet ber kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om skapande av ett ”EU-sparkonto” i syfte att frigöra långsiktig finansiering och stödja en ekologisk övergång i Europa.

48.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att förtydliga användandet av bestämmelserna om skydd av allmänintresset, som medlemsstaterna för närvarande skulle kunna använda för att indirekt stänga ute nya produkter från sina marknader, och att bemyndiga ESA-myndigheterna att bli aktiva medlare mellan medlemsstaterna när det finns motsatta tolkningar avseende deras användning.

Överväganden på lång sikt

49.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare undersöka genomförbarheten, relevansen, fördelarna och kostnaderna med att avlägsna alla hinder för gränsöverskridande tillhandahållande av finansiella tjänster, och på så vis garantera inhemsk och gränsöverskridande portabilitet på olika delar av marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, till exempel när det gäller pensions- och försäkringsprodukter för privatpersoner.

50.  Europaparlamentet understryker att bolånedirektivet i nuläget håller på att införlivas i medlemsstaterna eller är på väg att genomföras. Parlamentet uppmanar kommissionen att följa införlivandet och genomförandet av direktivet noggrant och att analysera denna lagstiftnings påverkan på marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet påminner om att barriärerna för att skapa en starkare inre marknad för bostadslån och konsumentkrediter fortfarande är stora. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att gå vidare men att samtidigt säkra den finansiella stabiliteten, väga skyddet för den personliga integriteten och personuppgifter mot förbättrad gränsöverskridande tillgång till bättre samordnade kreditdatabaser och säkerställa att kreditincidenter där konsumenter på orimligt vis blivit exponerade mot valutakursrisker inte upprepas.

51.  Europaparlamentet begär att kommissionen tillsammans med medlemsstaterna analyserar genomförandet och påverkan av den europeiska lagstiftningen om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utföra en ingående analys av rättsliga barriärer och kvarstående hinder för gränsöverskridande verksamheter och fullbordandet av en europeisk marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Parlamentet understryker att denna analys bör ta hänsyn till små och medelstora företags särdrag.

52.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera vilka uppgifter som långivare behöver för att bedöma sina kunders kreditvärdighet, och baserat på denna analys införa förslag för reglering av detta bedömningsförfarande. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidare utreda kreditupplysningsföretags nuvarande metoder i relation till insamling, behandling och marknadsföring av konsumentuppgifter för att säkerställa att de är lämpliga och inte skadar konsumenträttigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga att vidta åtgärder på detta område, om så krävs.

53.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att digital kommunikation och försäljning i samband med finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, även via webbplatser och nedladdningsbara filformat. Parlamentet vill se att alla finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (den europeiska rättsakten om tillgänglighet).

54.  Europaparlamentet välkomnar arbetet för att öka transparensen i prissättningen av biluthyrningstjänster, inbegripet försäljningen av tillhörande försäkringar och andra avgifter. Parlamentet påpekar att alla avgifter eller kostnader, oavsett om de är obligatoriska eller valfria och som är kopplade till fordonshyran, bör vara synliga för konsumenten på biluthyrningsfirmans webbplats eller jämförelsewebbplatsen på ett tydligt och framträdande sätt. Parlamentet påminner kommissionen om behovet av att verkställa direktivet om otillbörliga affärsmetoder och välkomnar att nya genomföranderiktlinjer nyligen antagits mot bakgrund av den tekniska utvecklingen.

55.  Europaparlamentet påminner om det arbete som gjorts i samband med förordningen om kreditvärderingsinstitut. Parlamentet ber kommissionen att se över vilken inverkan denna lagstiftning får på produkter som säljs till konsumenter som är privatpersoner eller mindre företag.

o
o   o

56.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 133, 22.5.2008, s. 66. (2) EUT L 266, 9.10.2009, s. 11. (3) EUT L 60, 28.2.2014, s. 34. (4) EUT L 173, 12.6.2014, s. 349. (5) EUT L 257, 28.8.2014, s. 73. (6) EUT L 257, 28.8.2014, s. 186. (7) EUT L 257, 28.8.2014, s. 214. (8) EUT L 352, 9.12.2014, s. 1. (9) EUT L 123, 19.5.2015, s. 1. (10) EUT L 337, 23.12.2015, s. 35. (11) EUT L 26, 2.2.2016, s. 19. (12) Antagna texter, P8_TA(2016)0228.

Europaparlamentets resolution av den 22 november 2016 om en europeisk försvarsunion (2016/2052(INI))

P8_TA(2016)0435 A8-0316/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Lissabonfördraget,

–  med beaktande av avdelning V i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

–  med beaktande av artikel 42.6 i EU-fördraget om permanent strukturerat samarbete,

–  med beaktande av artikel 42.7 i EU-fördraget om försvarsalliansen,

–  med beaktande av protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen,

–  med beaktande av protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna,

–  med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 18 december 2013 och den 25−26 juni 2015,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 25 november 2013 och den 18 november 2014 om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken,

–  med beaktande av sin resolution av den 13 april 2016 om EU i en föränderlig global miljö – en mer sammankopplad, omtvistad och komplex värld(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om EU:s klausuler om ömsesidigt försvar och solidaritet: politiska och operativa dimensioner(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 januari 2009 om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen 2004–2008(3), där det i punkt 89 fastställs att ”de grundläggande rättigheterna inte upphör att gälla vid militärförläggningens grindar utan gäller i lika hög grad för medborgare i uniform”, och rekommenderas att ”medlemsstaterna ser till att de grundläggande rättigheterna även respekteras inom de väpnade styrkorna”,

–  med beaktande av slutsatserna från den interparlamentariska konferensen om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) i Haag den 8 april 2016, i Luxemburg den 6 september 2015, i Riga den 6 mars 2015, i Rom den 7 november 2014, i Aten den 4 april 2014, i Vilnius den 6 september 2013, i Dublin den 25 mars 2013 och i Pafos den 10 september 2012,

–  med beaktande av det uttalande som vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik nyligen gjorde vid Gymnichmötet mellan EU:s utrikesministrar den 2 september 2016, där hon på nytt betonade medlemsstaternas möjligheter att göra konkreta framsteg på försvarsområdet,

–  med beaktande av dokumentet Delade visioner, gemensamma åtgärder: Ett starkare Europa – En global strategi för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik, som presenterades av vice ordföranden/den höga representanten den 28 juni 2016,

–  med beaktande av lägesrapporten av den 7 juli 2014 från vice ordföranden/den höga representanten och chefen för Europeiska försvarsbyrån om genomförandet av Europeiska rådets slutsatser från december 2013,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 juli 2013 Mot en mer konkurrenskraftig och effektiv försvars- och säkerhetssektor (COM(2013)0542),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 24 juni 2014 En ny strategi för europeiskt försvar,

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 8 maj 2015 om genomförandet av dess meddelande om försvaret,

–  med beaktande av utvärderingarna av direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader och anläggningsarbeten, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och av direktiv 2009/43/EG om överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen,

–  med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 8 juli 2016 från ordförandena för Europeiska rådet och kommissionen och Natos generalsekreterare,

–  med beaktande av vice ordförandens/den höga representantens och kommissionens gemensamma meddelande av den 11 december 2013 EU:s övergripande strategi för externa konflikter och kriser (JOIN(2013)0030) och rådets relaterade slutsatser av den 12 maj 2014,

–  med beaktande av uttalandet från Italiens försvars- och utrikesministrar av den 10 augusti 2016 där ett ”försvarets Schengenområde” efterlystes,

–  med beaktande av det gemensamma uttalandet från Tysklands och Frankrikes utrikesministrar av den 28 juni 2016 om ett starkt Europa i en osäker värld,

–  med beaktande av Förenade kungarikets eventuella utträde ur EU,

–  med beaktande av resultaten från Eurobarometer 85.1 från juni 2016,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandena från budgetutskottet, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd samt utskottet för konstitutionella frågor (A8-0316/2016), och av följande skäl:

A.  Säkerhetssituationen i och omkring Europa har avsevärt försämrats under de senaste åren och har skapat besvärliga och extrema utmaningar, som inget land och ingen organisation kan hantera på egen hand. Europa upplever i större utsträckning än någonsin hotet från terrorism på sitt territorium, samtidigt som terrorismen och det ständiga våldet i Nordafrika och Mellanöstern fortsätter att breda ut sig. Solidaritet och motståndskraft kräver ett enat EU som agerar samfällt och systematiskt i samråd med sina allierade och med partnerländer och tredjeländer. Att vidta förebyggande insatser, utbyta känslig säkerhetsrelaterad information, få ett slut på väpnade konflikter, få bukt med utbredda människorättskränkningar, sprida demokrati och rättsstatlighet och bekämpa terrorism är prioriteringar för EU och dess medborgare och bör gälla både inom och utanför EU:s gränser, även med hjälp av en europeisk ingenjörsstyrka som ska inrättas för att hantera vissa mycket praktiska utmaningar som rör effekterna av klimatförändringar och naturkatastrofer i tredjeländer. Europa måste vara starkare och snabbare i verkliga hotsituationer.

B.  Terrorism, hybridhot, ekonomisk volatilitet, bristfällig it-säkerhet, osäker energiförsörjning, organiserad brottslighet och klimatförändringar utgör de större säkerhetshoten i en allt mer komplex och sammanlänkad värld, i vilken EU bör göra sitt bästa och söka efter möjligheter att garantera säkerhet och skapa välstånd och demokrati. Den nuvarande ekonomiska och säkerhetsmässiga situationen kräver att europeiska väpnade styrkor fördjupar sitt samarbete och att militär personal utbildas och arbetar tillsammans i högre grad och på ett bättre sätt. Enligt resultaten från Eurobarometer 85.1 i juni 2016 skulle cirka två tredjedelar av EU-medborgarna vilja se ett större engagemang från EU:s sida i fråga om säkerhet och försvarspolitik. Den yttre och inre säkerheten flyter ihop allt mera. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid att förebygga konflikter, behandla de bakomliggande orsakerna till instabilitet och säkerställa människors säkerhet. Klimatförändringarna utgör ett allvarligt hot mot global säkerhet, fred och stabilitet och förvärrar hoten mot den traditionella säkerheten, bland annat genom att minska tillgången till färskvatten och livsmedel för befolkningar i svaga länder och utvecklingsländer, vilket leder till ekonomiska och sociala spänningar, tvingar folk att migrera och skapar politiska spänningar och säkerhetsrisker.

C.  Vice ordföranden/den höga representanten har inkluderat unionens säkerhet som en av de fem viktigaste prioriteringarna i sin globala strategi för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik.

D.  Lissabonfördraget kräver att medlemsstaterna tillgängliggör lämplig kapacitet för civila och militära uppdrag och insatser inom ramen för GSFP. Den kapacitetsuppbyggnad på säkerhets- och försvarsområdet som finns förankrad i fördragen är långt ifrån optimal. EU-institutionerna kan också spela en mycket viktig roll i det politiska initiativtagandet. Medlemsstaterna har hittills visat en bristande vilja att bygga upp en europeisk säkerhets- och försvarsunion, eftersom de befarar att den skulle utgöra ett hot mot deras nationella suveränitet.

E.  Kostnaden för avsaknaden av åtgärder på EU-nivå på området för försvar och säkerhet uppskattas till 26,4 miljarder EUR per år(4), som en följd av dubbelarbete, överkapacitet och hinder för upphandlingar på försvarsområdet.

F.  Enligt artikel 42 i EU-fördraget ska unionens gemensamma försvarspolitik gradvis utformas inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, vilket kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta. I artikel 42.2 i EU-fördraget rekommenderas också medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser.

G.  Artikel 42 EU-fördraget omfattar även bestämmelser om upprättandet av Europeiska försvarsbyrån och om utformningen av en europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel. Den kräver vidare att EU:s insatser är förenliga med Nato, kompletterande och ömsesidigt förstärkande. En europeisk försvarsunion bör förstärka Europas kapacitet att främja säkerhet inom och utanför sina gränser liksom att stärka partnerskapet med Nato och de transatlantiska förbindelserna, och kommer därför att möjliggöra ett starkare Nato och därigenom ytterligare bidra till ett effektivare nationellt (territoriellt), regionalt och globalt säkerhets- och försvarsarbete. I den nyliga gemensamma förklaringen från Natos toppmöte i Warszawa 2016 om det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU erkändes Natos roll och den stödjande roll EU kan spela för att uppnå gemensamma mål. Syftet med den europeiska försvarsunionen bör vara att garantera fortsatt fred, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten, i enlighet med principerna i FN:s stadga.

H.  EU:s stridsgrupper, som nådde full operativ kapacitet 2007 och som har utformats för att användas till militära uppdrag av humanitär, fredsbevarande och fredsskapande karaktär, har ännu inte utnyttjats, trots att detta hade varit både möjligt och nödvändigt, på grund av förfarandemässiga, ekonomiska och politiska hinder. Detta innebär att man har gått miste om en möjlighet att stärka EU:s roll som en viktig global aktör för stabilitet och fred.

I.  Utöver inrättandet av Europeiska försvarsbyrån (EDA) har man ännu inte utformat, fattat beslut om eller genomfört någon av de andra saknade beståndsdelarna av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. EDA måste bli föremål för en organisatorisk översyn för att kunna utveckla sin fulla potential och bevisa att byrån skapar ett mervärde, gör GSFP effektivare och kan leda till harmoniserade nationella planeringsprocesser i fråga om försvar inom de områden som är relevanta för militära insatser inom ramen för GSFP i linje med Petersberguppdragen, som beskrivs artikel 43 i EU-fördraget. Alla medlemsstater uppmuntras att delta och engagera sig i EDA för att förverkliga detta mål.

J.  Inom ramen för den globala EU-strategin för utrikes- och säkerhetspolitiken krävs det att EU systematiskt främjar försvarssamarbete inom den fullskaliga försvarskapaciteten, för att hantera externa kriser, bygga upp kapacitet hos våra partner, garantera Europas säkerhet och skapa en kraftfull europeisk försvarsindustri, vilket är av avgörande betydelse för unionens strategiska besluts- och handlingsfrihet. Alla medlemmar i rådet måste vara överens om en åtgärd innan den genomförs.

K.  Vid Europeiska rådets möte i juni 2015 låg tonvikten delvis vid försvaret och man efterlyste ett ökat och mer systematiskt europeiskt försvarssamarbete i syfte att tillhandahålla nyckelkapacitet, inbegripet med stöd av EU-medel när detta är lämpligt, samtidigt som man konstaterade att den militära kapaciteten fortsättningsvis kommer att ägas och drivas av medlemsstaterna.

L.  Den 17 november 2015 åberopade Frankrike artikel 42.7 i EU-fördraget och begärde därefter och förvaltade de andra medlemsstaternas hjälp och bistånd på helt bilateral basis.

M.  Vitboken om säkerhet och försvar på EU-nivå bör ytterligare stärka GSFP och förbättra EU:s förmåga att agera som en drivkraft för säkerhet i enlighet med Lissabonfördraget, och skulle kunna utgöra en värdefull reflexion över en framtida och mer effektiv GSFP. GSFP-uppdrag och GSFP-insatser utförs främst i regioner såsom Afrikas horn och Sahel, som har drabbats hårt av de negativa effekterna av klimatförändringarna såsom torka och markförstöring.

N.  Det nederländska rådsordförandeskapet förespråkade tanken om en EU-vitbok. Länderna i Visegrad-gruppen välkomnade tanken om en starkare europeisk försvarsintegration. Tyskland efterlyste en europeisk säkerhets- och försvarsunion i vitboken från 2016 om den tyska säkerhetspolitiken och framtiden för landets försvarsmakt (Bundeswehr).

O.  En stegvis försvarsintegration är vårt bästa alternativ för att uträtta mera med mindre pengar, och vitboken skulle kunna erbjuda en unik möjlighet att föreslå ytterligare steg.

En europeisk försvarsunion

1.  Europaparlamentet påminner om att EU, för att trygga sin säkerhet på lång sikt, behöver politisk vilja och beslutsamhet tillsammans med en bred uppsättning relevanta politiska instrument, däribland en stark och modern militär kapacitet. Parlamentet uppmanar Europeiska rådet att ta ansvar för den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik och skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att säkerställa dess genomförande, så att den kan inrättas inom ramen för EU:s nästa fleråriga politiska ramar och fleråriga budgetram. Parlamentet påminner om att unionens gemensamma försvarspolitik har utformats inom ramen för utvecklingen och genomförandet av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken enligt Lissabonfördraget, den är bunden av internationell rätt och är i dag en förutsättning för att EU ska kunna främja rättsstatlighet, fred och säkerhet i världen. Parlamentet välkomnar i detta avseende medlemsstaternas alla aktuella insatser för den fortsatta integreringen av våra gemensamma försvarsansträngningar, samtidigt som hänsyn också tas till det mycket viktiga bidrag som vitboken om säkerhet och försvar skulle medföra.

2.  Europaparlamentet uppmanar kraftfullt EU:s medlemsstater att utnyttja Lissabonfördragets fulla potential när det gäller GSFP, särskilt i fråga om det permanenta strukturerade samarbetet enligt artikel 42.6 och startfonden enligt artikel 41.3 i EU-fördraget. Parlamentet påminner om att Petersberguppdragen i artikel 43 i EU-fördraget består av en lång rad ambitiösa militära uppdrag såsom gemensamma insatser för avrustning, humanitära insatser och räddningsinsatser, militära rådgivnings- och biståndsinsatser, konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser samt insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter. Parlamentet påminner om att det i samma artikel också anges att alla dessa uppdrag kan bidra till kampen mot terrorism, inklusive genom stöd till tredjeländer i syfte att bekämpa terrorism på deras territorier. Parlamentet understryker att GSFP i dess nuvarande form inte gör det möjligt för EU att fullgöra alla dessa uppdrag. Parlamentet anser att man systematiskt bör sträva efter att utarbeta sätt som gör det möjligt för EU att fullfölja målen i Lissabonfördraget.

3.  Europaparlamentet anser att en verklig och stark europeisk försvarsunion måste erbjuda medlemsstaterna garantier och kapacitet som går utöver de garantier och den kapacitet som de enskilda medlemsstaterna har.

4.  Europaparlamentet anser att vägen mot den europeiska försvarsunionen måste inledas utifrån en grundligt reviderad GSFP, baserad på en stark försvarsprincip, effektiv finansiering och samordning med Nato. Parlamentet anser att GSFP, som ett nödvändigt steg, tillsammans med en allt större integration av inre och yttre säkerhet, måste gå längre än till enbart extern krishantering och verkligen säkerställa gemensam säkerhet och gemensamt försvar och därmed möjliggöra unionens engagemang i alla faser av kriser och konflikter med stöd av samtliga instrument som den har till sitt förfogande.

5.  Europaparlamentet betonar behovet av att inrätta en rådsformation för försvarsministrarna i syfte att säkra ett permanent politiskt ledarskap och samordna utformningen av en europeisk försvarsunion. Parlamentet uppmanar Europeiska unionens råd att som ett första steg inrätta en permanent sammanträdesform för försvarsministrarna i de medlemsstater som vill ha ett djupare försvarssamarbete som ett forum för samråd och beslutsfattande.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionens ordförande att inrätta en permanent arbetsgrupp för ”försvarsfrågor” bestående av kommissionsledamöter, under ledning av vice ordföranden/den höga representanten. Parlamentet begär att få ha ständiga representanter i denna grupp. Parlamentet vill se ett ökat engagemang från kommissionens sida i försvarsfrågor genom forskning, planering och genomförande med tydlig målinriktning. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att integrera klimatförändringsfrågor i EU:s alla utrikespolitiska åtgärder och i synnerhet i GSFP.

7.  Europaparlamentet anser att de allt större svårigheterna med att bilda sig en uppfattning om risker och hot i Europa kräver att en europeisk försvarsunion brådskande inrättas. Särskilt oroande är den ökade försämringen av säkerheten vid EU:s gränser, framför allt i det östra och södra grannskapet. Parlamentet noterar att detta också avspeglas i medlemsstaternas säkerhetsstrategier. Parlamentet betonar att situationen försämrades avsevärt och gradvis under 2014, med uppkomsten och utvecklingen av den självutnämnda Islamiska staten (IS) och därefter Rysslands bruk av våld.

8.  Europaparlamentet anser att den europeiska försvarsunionen måste baseras på en regelbunden gemensam hotbildsbedömning från medlemsstaterna, men att den också måste vara tillräckligt flexibel för att kunna tillgodose de enskilda medlemsstaternas specifika säkerhetsutmaningar och behov.

9.  Europaparlamentet anser att unionen bör avsätta egna medel för att främja ett mer omfattande och systematiskt europeiskt försvarssamarbete mellan medlemsstaterna, vilket även inbegriper ett permanent strukturerat samarbete på försvarsområdet. Parlamentet är övertygat om att utnyttjandet av EU-medel skulle vara ett tydligt uttryck för sammanhållning och solidaritet, och att detta skulle ge alla medlemsstater möjlighet att förbättra sin militära kapacitet inom ramen för en mer gemensam insats.

10.  Europaparlamentet anser att ett förstärkt europeiskt försvarssamarbete skulle leda till större ändamålsenlighet, enhet och effektivitet samt till ökade EU-resurser, ökad EU‑kapacitet och positiva potentiella effekter på försvarsforskning och industri. Parlamentet framhåller att endast genom ett sådant djupare samarbete, som gradvis skulle utvecklas till en verklig europeisk försvarsunion, kan EU och dess medlemsstater skaffa sig den tekniska och industriella kapacitet som krävs för att de ska kunna agera snabbare, självständigt och ändamålsenligt för att hantera aktuella hot på ett snabbt och effektivt sätt.

11.  Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att ingå mer bindande förpliktelser gentemot varandra genom att inrätta ett permanent strukturerat samarbete inom unionens ramar. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att inrätta multinationella styrkor inom ramen för det permanenta strukturerade samarbetet, och att ställa dessa styrkor till förfogande för GSFP. Parlamentet betonar hur viktigt och nödvändigt det är att alla medlemsstater deltar i ett permanent och effektivt strukturerat samarbete. Parlamentet anser att rådet normalt bör anförtro genomförandet av uppdrag som rör fredsbevarande, konfliktförebyggande och stärkande av den internationella säkerheten till dessa multinationella styrkor. Parlamentet rekommenderar att både de politiska beslutsprocesserna på EU-nivå och de nationella förfarandena utformas på ett sådant sätt att en snabb krishantering är möjlig. Parlamentet är övertygat om att EU:s stridsgruppssystem bör byta namn, användas och vidareutvecklas i detta hänseende, det vill säga politiskt och när det gäller modularitet och en ändamålsenlig finansiering. Parlamentet efterlyser inrättandet av ett operativt högkvarter för EU, vilket är en förutsättning för effektiv planering, ledning och kontroll av gemensamma insatser. Parlamentet betonar att det permanenta strukturerade samarbetet är öppet för alla medlemsstater.

12.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att särskilt erkänna den militära personalens rätt att bilda och ansluta sig till yrkesorganisationer eller fackföreningar och att involvera dem i en regelbunden dialog med myndigheterna. Parlamentet uppmanar Europeiska rådet att vidta konkreta åtgärder för harmonisering och standardisering av de europeiska väpnade styrkorna för att underlätta samarbetet mellan de väpnade styrkornas personal inom ramen för en ny europeisk försvarsunion.

13.  Europaparlamentet konstaterar att alla medlemsstater har svårt att upprätthålla många olika försvarskapaciteter, för det mesta på grund av ekonomiska begränsningar. Parlamentet efterlyser därför större samordning och tydligare alternativ när det gäller vilken kapacitet som ska upprätthållas, så att medlemsstaterna kan specialisera sig på viss kapacitet.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undersöka nya möjligheter till gemensamma inköp och gemensamt underhåll av styrkor och materiel. Det kan vara lämpligt att först inrikta sig på sammanslagning och gemensamt utnyttjande av icke-dödande materiel, såsom fordon och flygplan för transport, fordon och flygplan för tankning och annan stödmateriel.

15.  Europaparlamentet anser att samverkansförmåga är av central betydelse för att medlemsstaternas styrkor ska bli mer kompatibla och integrerade. Parlamentet betonar därför att medlemsstaterna måste undersöka möjligheten till gemensam upphandling av försvarsresurser. Parlamentet konstaterar att detta försvåras av försvarsmarknadernas protektionistiska och slutna karaktär i EU.

16.  Europaparlamentet betonar att det krävs en översyn och utvidgning av Athenamekanismen för att säkerställa att EU:s uppdrag kan finansieras med kollektiva medel i stället för att kostnaderna fördelas över de enskilda deltagande medlemsstaterna, vilket undanröjer ett möjligt hinder för att medlemsstaterna ska skicka sina styrkor.

17.  Europaparlamentet uppmanar parlamentet att inrätta ett fullfjädrat utskott för säkerhet och försvar för att övervaka genomförandet av det permanenta strukturerade samarbetet.

18.  Europaparlamentet anser att det krävs en stark och mer central roll för EDA för att den europeiska försvarsunionen ska kunna samordna kapacitetsstyrda program och projekt och fastställa en gemensam europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel, på grundval av en förteckning över mycket exakta kapacitetskrav för GSFP-insatser och en harmoniserad nationell försvarsplanering och försvarsupphandling med avseende på denna kapacitet, i syfte att öka effektiviteten, undvika dubbelarbete och minska kostnaderna. Parlamentet menar att detta bör baseras på en försvarsöversyn avseende medlemsstaternas styrkor och en översyn av EDA:s tidigare verksamhet och förfaranden. Parlamentet uppmanar EDA att visa vilka av de brister i fråga om kapacitet som identifierades i kapacitetsmålen och kapacitetsutvecklingsplanen som har åtgärdats genom byråns verksamhet. Parlamentet är övertygat om att initiativ och projekt för sammanslagning och gemensamt utnyttjande är utmärkta första steg mot ett förstärkt europeiskt samarbete.

19.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta tillsammans med EDA för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, vilket är nödvändigt för Europas strategiska autonomi. Parlamentet anser att det för att stödja industrin är viktigt att medlemsstaterna ökar sina försvarsutgifter och ser till att industrin förblir globalt konkurrenskraftig. Parlamentet konstaterar att den nuvarande fragmenteringen av marknaden är till nackdel för den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft. Parlamentet anser att forskningssamarbete kan bidra till att minska fragmenteringen och förbättra konkurrenskraften.

20.  Europaparlamentet är starkt övertygat om att endast en samordnad strategi för kapacitetsutveckling, bland annat genom konsolidering av funktionella kluster såsom det europeiska kommandot för flygtransporter, kan skapa de stordriftsfördelar som krävs för en europeisk försvarsunion. Parlamentet anser dessutom att en förstärkning av EU:s kapacitet genom gemensam upphandling och andra former av sammanslagningar och gemensamt utnyttjande kan ge ett välbehövligt uppsving åt Europas försvarsindustri, däribland små och medelstora företag. Parlamentet stöder riktade åtgärder för att stimulera sådana projekt, i syfte att nå EDA:s riktmärke att 35 procent av de totala utgifterna ska vara i form av gemensam upphandling, vilket efterlyses i den globala EU-strategin. Parlamentet anser att införandet av en europeisk planeringstermin för försvaret, inom ramen för vilken medlemsstaterna kan konsultera varandras planeringscykler och upphandlingsplaner, kan bidra till att den nuvarande fragmenteringen av försvarsmarknaden avhjälps.

21.  Europaparlamentet betonar att it-säkerhet till sin natur är ett politikområde där samarbete och integrering är av största vikt, inte endast mellan EU-medlemsstater, viktiga partner och Nato utan även mellan olika aktörer i samhället, eftersom det inte bara är ett militärt ansvarsområde. Parlamentet efterlyser tydligare riktlinjer för hur EU:s defensiva och offensiva kapacitet ska utnyttjas och i vilket sammanhang. Parlamentet påminner om att Europaparlamentet flera gånger har efterlyst en grundlig revidering av EU:s förordning om export av produkter med dubbla användningsområden, för att undvika export av programvara och system som kan användas mot EU:s digitala infrastruktur och kränka mänskliga rättigheter om de hamnar i fel händer.

22.  Europaparlamentet påminner om den höga representantens nyliga offentliggörande av EU:s globala strategi, som utgör en sammanhängande ram för prioriteringen av utrikespolitiska åtgärder och för fastställandet av nästa steg i utvecklingen av den europeiska försvarspolitiken.

23.  Europaparlamentet påminner om de fyra riktmärken för kollektiva investeringar som godkändes av EDA:s ministerstyrelse i november 2007, och är oroat över det begränsade samarbete som påvisades i försvarsdatarapporten från 2013.

24.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att ta initiativ till att sammanföra stora företag och intressenter inom den europeiska försvarsindustrin för att utveckla en europeisk drönarindustri.

25.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att ta initiativ till att sammanföra stora företag och intressenter inom den europeiska försvarsindustrin för att utveckla strategier och en plattform för gemensam utveckling av försvarsutrustning.

26.  Europaparlamentet uppmanar vice ordförande/den höga representanten att förbättra samverkan mellan nationella strategier, kapacitet och ledningscentraler för it-säkerhet och EDA, som ett led i ett permanent strukturerat samarbete för att bidra till skyddet och kampen mot it-attacker.

27.  Europaparlamentet efterlyser en vidareutveckling av ramen för EU:s politik för it-försvar för att främja medlemsstaternas it-försvarskapacitet, operativa samarbete och informationsutbyte.

28.  Europaparlamentet noterar det pågående arbetet för att utarbeta en förberedande åtgärd för ett framtida EU-försvarsforskningsprogram, och begär att åtgärden inleds så snart som möjligt, vilket krävdes av Europeiska rådet 2013 och 2015 och inom ramen för ett pilotprojekt initierat av Europaparlamentet. Parlamentet betonar att den förberedande åtgärden bör ges en tillräcklig budget på minst 90 miljoner euro för de kommande tre åren (2017–2020). Parlamentet anser att den förberedande åtgärden bör åtföljas av ett stort EU-finansierat forskningsprogram som en del av nästa fleråriga budgetram (2021−2027). Parlamentet konstaterar att EU:s försvarsforskningsprogram kommer att behöva en total budget på minst 500 miljoner euro per år under denna period för att vara trovärdigt och kunna medföra väsentliga förändringar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla framtida samarbetsprogram för vilka EU-finansierad försvarsforskning kan fungera som utgångspunkt, och efterlyser inrättandet av en startfond för förberedande verksamhet i upptakten till militära insatser, i enlighet med vad som anges i Lissabonfördraget. Parlamentet noterar kommissionens försvarsrelaterade initiativ, såsom handlingsplanen på försvarsområdet, försvarsindustripolitiken och den europeiska försvarstekniska och försvarsindustriella basen.

29.  Europaparlamentet betonar att genomförandet av GSFP-uppdrag, såsom Eunavfor MED, bidrar till att skapa en europeisk försvarsunion. Parlamentet uppmanar unionen att fullfölja och intensifiera denna typ av insatser.

30.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att tillämpa förfarandena inom den europeiska planeringsterminen för att införa närmare samarbetsformer på säkerhets- och försvarsområdet.

31.  Europaparlamentet betonar vikten av att vidta de åtgärder som krävs för att främja en fungerande, rättvis, tillgänglig och transparent europeisk försvarsmarknad som är öppen för andra, främja framtida teknisk innovation, stödja små och medelstora företag och stimulera tillväxt och sysselsättning, så att medlemsstaterna på ett mycket mer effektivt och ändamålsenligt sätt ska kunna utnyttja och maximera sina respektive försvars- och säkerhetsbudgetar. Parlamentet konstaterar att en solid europeisk försvarsteknisk och försvarsindustriell bas förutsätter en rättvis, fungerande och transparent inre marknad, försörjningstrygghet och en strukturerad dialog med de berörda försvarsindustrierna. Parlamentet är bekymrat över att de framsteg som gjorts för att förbättra konkurrenskraften, bekämpa korruptionen och öka transparensen inom försvarssektorn hittills har varit så långsamma, och att det fortfarande saknas en solid europeisk försvarsindustripolitik och respekt för den inre marknadens regler. Parlamentet anser att en integrerad och konkurrenskraftig europeisk marknad för försvarsutrustning måste ge incitament och fördelar åt alla medlemsstater och erbjuda alla köpare lämpliga och rimligt prissatta medel som motsvarar deras individuella säkerhetsbehov. Parlamentet betonar behovet av att säkerställa att direktivet om försvarsupphandlingar och direktivet om överföringar inom EU tillämpas korrekt i hela EU. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att garantera ett fullständigt genomförande av de två försvarsrelaterade direktiven i det så kallade försvarspaketet.

32.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att spela sin roll i enlighet med handlingsplanen på försvarsområdet, att främja en stark industriell bas som kan tillgodose EU:s behov av strategisk kapacitet och att fastställa de områden där EU kan ge ett mervärde.

33.  Europaparlamentet är övertygat om att EU i förbindelse med den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik för unionen, med de berörda medlemsstaternas samtycke, bör underlätta deltagandet i de kapacitetsprogram som de inleder, däribland deltagandet i de strukturer som skapas för att genomföra dessa program inom unionens ramar.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med EDA underlätta och möjliggöra försvarssamarbete genom att utnyttja EU:s medel och instrument till förmån för utveckling av medlemsstaternas försvarskapacitetsprogram. Parlamentet påminner om att den europeiska handlingsplanen på försvarsområdet bör vara ett strategiskt verktyg som främjar försvarssamarbete på europeisk nivå, särskilt genom ett EU‑finansierat försvarsforskningsprogram och genom åtgärder som förstärker det industriella samarbetet längs hela värdekedjan.

35.  Europaparlamentet ser mycket positivt på konceptet strategisk autonomi, som har utvecklats av vice ordföranden/den höga representanten inom ramen för den globala EU-strategin. Parlamentet anser att detta koncept bör tillämpas både på våra strategiska prioriteringar och på utformningen av vår kapacitet och industri.

36.  Europaparlamentet välkomnar den gemensamma förklaringen av den 8 juli 2016 från ordförandena för Europeiska rådet och kommissionen och Natos generalsekreterare, där man framhäver behovet av samarbete mellan EU och Nato på säkerhets- och försvarsområdet. Parlamentet är övertygat om att samarbetet mellan EU och Nato bör omfatta samarbete i öster och söder, hantering av hybrid- och it-hot, förbättring av sjöfartsskyddet och samordning av försvarskapacitetsutvecklingen. Parlamentet anser att samarbete om teknisk, industriell och militär kapacitet kan möjliggöra ökad kompatibilitet och bättre synergier mellan de två ramverken, vilket säkerställer större resurseffektivitet. Parlamentet påminner om vikten av att ovannämnda förklaring snabbt genomförs, och uppmanar i detta avseende Europeiska utrikestjänsten att tillsammans med berörda motparter ta fram konkreta alternativ för dess genomförande senast i december 2016. Parlamentet anser att medlemsstaterna bör bygga upp kapacitet som kan sättas in inom ramen för GSFP för att möjliggöra självständiga åtgärder i de fall Nato inte vill agera eller när EU-åtgärder är lämpligare. Parlamentet är av den bestämda åsikten att detta också skulle stärka Natos roll i säkerhets- och försvarspolitiken och i det kollektiva försvaret. Parlamentet understryker att samarbete mellan EU och Nato för att främja en starkare och mer effektiv försvarsindustri och försvarsforskning är en strategisk prioritering som snabbt måste genomföras. Parlamentet är övertygat om att samarbete på området för förebyggande, analys och tidig upptäckt genom ett effektivt informations- och underrättelseutbyte kommer att öka EU:s kapacitet att bemöta hot, däribland hybridhot. Parlamentet är fortfarande av den bestämda åsikten att Nato är den främsta garanten för säkerhet och försvar i Europa. Parlamentet framhåller att man måste undvika överlappningar mellan Natos och unionens instrument. Parlamentet anser att EU även på det civila området kan spela en stor roll i instabila regioner. Parlamentet står dock fast vid att Natos roll är att skydda sina huvudsakligen europeiska medlemmar mot alla yttre angrepp, medan EU bör sträva efter att verkligen kunna försvara sig och agera självständigt vid behov, genom att ta större ansvar i detta avseende tack vare bättre utrustning, utbildning och organisation.

37.  Europaparlamentet noterar att även om Nato måste förbli grunden för Europas kollektiva försvar, kan Natos och EU:s politiska prioriteringar vara olika, inte minst med hänsyn till att Förenta staterna nu vänder sig i riktning mot Asien. Parlamentet noterar vidare att EU förfogar över en unik uppsättning säkerhetsrelaterade instrument som Nato inte har tillgång till och vice versa. Parlamentet anser att EU bör ta ett större ansvar för säkerhetskriser i sitt närmaste grannskap och därigenom bidra till Natos arbete, särskilt när det gäller hybridkrigföring och säkerhet till havs. Parlamentet anser att det på längre sikt kan bli nödvändigt att reformera Berlin plus-arrangemangen, bland annat för att göra det möjligt för Nato att utnyttja EU:s kapacitet och instrument. Parlamentet betonar att EU:s föresats att uppnå strategisk autonomi och utforma en europeisk försvarsunion måste genomföras i fullständig synergi med Nato, och måste leda till ett effektivare samarbete, en rättvis fördelning av bördor och en produktiv arbetsfördelning mellan Nato och EU.

38.  Europaparlamentet är övertygat om att samarbetet mellan EU och Nato bör omfatta gemensam uppbyggnad av motståndskraft i öster och söder, liksom försvarsinvesteringar. Parlamentet anser att samarbete om kapacitet kan leda till förbättrad kompatibilitet och bättre synergier mellan de två ramverken. Parlamentet är av den bestämda åsikten att detta också skulle stärka Natos roll i säkerhets- och försvarspolitiken och i det kollektiva försvaret.

39.  Europaparlamentet är djupt bekymrat över rapporter om att administrativa förfaranden i onödan försinkar inrättandet av styrkor för GSFP-uppdrag och snabbinsatsstyrkornas rörlighet över gränserna inom EU. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta ett EU-övergripande system för samordning av snabba överföringar av försvarspersonal, militär utrustning och förnödenheter i förbindelse med GSFP, när solidaritetsklausulen åberopas och när de övriga medlemsstaterna är skyldiga att ge stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan.

40.  Europaparlamentet anser att praktiska arrangemang och riktlinjer bör upprättas för framtida aktivering av artikel 42.7 i EU-fördraget. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för genomförandet av denna artikel, så att enskilda medlemsstater effektivt kan förvalta andra medlemsstaters stöd och bistånd, eller så att detta effektivt kan förvaltas inom unionens ramar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att sträva efter att uppfylla målet att använda två procent av BNP till försvaret och 20 procent av sina försvarsbudgetar till utrustning som enligt EDA är nödvändig, inbegripet relaterad forskning och utveckling, för att överbrygga gapet med hjälp av EDA:s fyra kollektiva investeringsriktmärken.

41.  Europaparlamentet anser att de utmaningar som de finansiella begränsningarna utgör för de nationella budgetarna samtidigt innebär möjligheter till framsteg tack vare det uppenbara behovet av närmare samarbete mellan medlemsstaterna på försvarsområdet. Parlamentet välkomnar vissa medlemsstaters beslut att stoppa eller vända trenden att minska försvarsutgifterna.

42.  Europaparlamentet anser att parlamentet bör ha en viktig roll i den framtida europeiska försvarsunionen, och anser därför att underutskottet för säkerhet och försvar bör bli ett fullvärdigt parlamentsutskott.

43.  Europaparlamentet begär att vice ordföranden/den höga representanten ska påbörja arbetet med en vitbok om EU:s säkerhet och försvar, vilken ska baseras på den globala EU-strategi som Europeiska rådet har godkänt. Parlamentet uppmanar rådet att utan dröjsmål begära att detta dokument utarbetas. Parlamentet beklagar vice ordföranden/den höga representantens förslag till EU:s försvarsministrar enligt vilket det enbart bör finnas en genomförandeplan när det gäller säkerhet och försvar, i stället för ett omfattande vitboksförfarande. Parlamentet anser att denna genomförandeplan bör vara ett första steg mot ett normalt förfarande för utarbetande av en vitbok om säkerhet och försvar, vilken bör kunna användas som grund för en kvantifiering av unionens eventuella bidrag till säkerhets- och försvarspolitiken för varje valperiod på ett specifikt och realistiskt sätt.

44.  Europaparlamentet är övertygat om att vitboken om EU:s säkerhet och försvar bör vara resultatet av sammanhängande mellanstatliga och interparlamentariska processer och bidrag från de olika EU-institutionerna, som bör underbyggas av internationell samordning med våra partner och allierade, däribland Nato, och av ett omfattande interinstitutionellt stöd. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att se över sin ursprungliga tidsplan för att inleda ett målinriktat samråd med medlemsstaterna och parlamenten.

45.  Europaparlamentet anser att vitboken, baserad på den globala EU-strategin, bör omfatta EU:s säkerhets- och försvarsstrategi, den kapacitet som anses nödvändig för att genomföra denna strategi och medlemsstaternas och EU:s åtgärder och program som gör det möjligt att utnyttja denna kapacitet och som bör baseras på en gemensam europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel, med tanke på att försvar och säkerhet fortfarande är en nationell behörighet.

46.  Europaparlamentet anser att vitboken bör ta formen av ett interinstitutionellt avtal av bindande karaktär, i vilket man fastställer alla unionens initiativ, investeringar, åtgärder och program inom ramen för EU:s respektive fleråriga politiska ramar och budgetramar. Parlamentet är övertygat om att medlemsstaterna, partnerna och de allierade bör beakta detta interinstitutionella avtal i sina egna säkerhets- och försvarsplaneringar, så att de blir ömsesidigt förenliga och kompletterar varandra.

Inledande initiativ

47.  Europaparlamentet anser att följande initiativ bör genomföras omedelbart:

48.  Europaparlamentet föreslår att den europeiska försvarsunionen lanseras utan dröjsmål, i två etapper och på grundval av ett system för differentierad integration:

o
o   o

49.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, FN:s generalsekreterare, Natos generalsekreterare, EU:s byråer på rymd-, säkerhets- och försvarsområdena samt de nationella parlamenten.

(1) Antagna texter, P8_TA(2016)0120. (2) EUT C 419, 16.12.2015, s. 138. (3) EUT C 46E, 24.2.2010, s. 48. (4) Cost of Non-Europe in Common Security and Defence Policy, Europaparlamentets utredningstjänst (2013), s.78.

Europaparlamentets resolution av den 22 november 2016 om frigörande av potentialen med passagerartransporter på vatten (2015/2350(INI))

P8_TA(2016)0436 A8-0306/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (Solas) från 1974, i dess ändrade lydelse,

–  med beaktande av Internationella sjöfartsorganisationens protokoll från 1978 om den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg från 1973,

–  med beaktande av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från 2006,

–  med beaktande av den tjugoförsta partskonferensen (COP 21) inom ramen för UNFCCC och av den elfte partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP11) i Paris, Frankrike, den 30 november–11 december 2015,

–  med beaktande av kommissionens vitbok av den 28 mars 2011 Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem (COM(2011)0144),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 januari 2009 Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018 (COM(2009)0008),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1316/2013 av den 11 december 2013 om inrättande av Fonden för ett sammanlänkat Europa, om ändring av förordning (EU) nr 913/2010 och om upphävande av förordningarna (EG) nr 680/2007 och (EG) nr 67/2010(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 5 maj 2010 om strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om genomförandet av vitboken från 2011 om transporter: översyn och vägen mot hållbara transporter(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004(5),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 24 maj 2016 om tillämpningen av förordning (EU) nr 1177/2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (COM(2016)0274),

–  med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 10 september 2013 Transporter av hög kvalitet på inre vattenvägar – Naiades II (COM(2013)0623),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/87/EG av den 12 december 2006 om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart(6),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/45/EG av den 6 maj 2009 om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg(7),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1090/2010 av den 24 november 2010 om ändring av direktiv 2009/42/EG om förande av statistik över gods- och passagerarbefordran till sjöss(8),

–  med beaktande av rådets direktiv nr 98/41/EG av den 18 juni 1998 om registrering av personer som färdas ombord på passagerarfartyg som ankommer till eller avgår från hamnar i gemenskapens medlemsstater(9),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 3051/95 av den 8 december 1995 om säkerhetsorganisationen för roll-on/roll-off-passagerarfartyg (ro-ro-fartyg)(10),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/33/EU av den 21 november 2012 om ändring av rådets direktiv 1999/32/EG vad gäller svavelhalten i marina bränslen(11),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 16 oktober 2015 Refit-programmet Justera kursen: kontroll av ändamålsenligheten hos EU:s lagstiftning om säkerheten på passagerarfartyg (COM(2015)0508),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 31 mars 2016 om utvärdering inom ramen för Refit-programmet av direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester – (COM(2016)0168),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism (A8-0306/2016), och av följande skäl:

A.  Europas geografi, med sina långa kuster och många öar och floder, erbjuder utmärkta möjligheter för hållbara vattenburna passagerartransporter.

B.  Vattenburna passagerartransporter inom områdena kustsjöfart (närsjöfart), inlandssjöfart och havsgående färjor, rörlighet i städer och i randområden, kryssningar och turism erbjuder stora möjligheter att utnyttja extra kapacitet både när det gäller infrastruktur och fartyg, samt har stor betydelse för att förbinda EU:s olika regioner med varandra och därmed för att stärka sammanhållningen. Kryssnings- och färjeverksamheter, som är bland de huvudsakliga sjöfartsverksamheterna i Europa, stimulerar dessutom kustturismen.

C.  Under de senaste åren har det funnits en tendens till en intensiv utveckling av fartyg avsedda för olika områden av sjöfarten, till exempel flod- och havsgående fartyg, som uppfyller kraven på havsgående fartyg samtidigt som de kan navigera i grunda vatten.

D.  Tack vare de tekniska framstegen har vattenburna transporter åter blivit ett alternativ till de överbelastade infartsvägarna till städernas centrum.

E.  Vattenburna passagerartransporter och vattenburna godstransporter har olika utmaningar och olika behov vad gäller infrastruktur, miljö, drift, säkerhet och förbindelser mellan hamnar och städer, men båda marknadssegmenten hanteras av en och samma hamnmyndighet.

F.  Integrering av nav för vattenburna transporter i den europeiska politiken om bytesinfrastruktur, såsom redan har skett genom förordningarna (EU) nr 1315/2013 och (EU) nr 1316/2013 om de transeuropeiska transportnäten respektive fonden för ett sammanlänkat Europa, kommer att ge ytterligare europeiskt mervärde.

G.  Möjligheter till lån och garantier för vattenburna projekt finns också att tillgå inom Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi), som ett komplement till de traditionella bidragen.

H.  Inlandssjöfart har erkänts som ett miljövänligt transportsätt som kräver särskilt engagemang och stöd, och i vitboken rekommenderas främjande av sjötransporter och transporter på inre vattenvägar, en ökning av andelen kustsjöfart och inlandssjöfart samt förbättrad transportsäkerhet.

I.  FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och förslaget om den europeiska rättsakten om tillgänglighet utgör en god vägledning inte bara för genomförandet och, om så behövs, den kommande översynen av förordning (EU) nr 1177/2010 utan också för ny lagstiftning om passagerarrättigheter inom en intermodal kontext, eftersom sådan lagstiftning bör omfatta obehindrad tillgänglighet för passagerare med funktionshinder eller nedsatt rörlighet.

J.  Vattenburna passagerartransporter betraktas som ett säkert transportslag, men ett antal tragiska olyckor inom vattenburna passagerartransporter har inträffat genom åren, bland annat olyckorna med Estonia, Herald of Free Enterprise, Costa Concordia, Norman Atlantic och UND Adryatik.

K.  I sin politiska strategi för transporter till havs fram till 2018 upprättar EU målet att bli världsledande inom forskning och innovation när det gäller sjöfart, liksom varvsindustrin, genom att förbättra energieffektiviteten i fartygen, minska miljöeffekterna, minimera riskerna för olyckor och erbjuda bättre livskvalitet till havs.

L.  Turism med flodkryssningsfartyg och vattenburna passagerartransporter på floder, kanaler och andra inre vattenvägar är en växande verksamhet på många europeiska flodsträckor och i tätorter längs dessa flodsträckor.

M.  EU har antagit en rad makrostrategier som bygger på användning av vattenvägar, såsom strategierna för Donau, Adriatiska/Joniska havet respektive Östersjön.

1.  Europaparlamentet anser att vattenburna passagerartransporter måste sättas högre på den transportpolitiska agendan inom EU och i dess medlemsstater. Parlamentet anser därför att de bör arbeta mot ett gemensamt område för vattenburna passagerartransporter genom att till exempel minska den administrativa bördan för gränsöverskridande fartygstrafik.

Konkurrenskraft

2.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, regionala och lokala myndigheter och kommissionen att överväga vattenburna passagerartransporter, samt att i synnerhet förbättra tillhörande infrastruktur i både stomnäten och de övergripande näten inom de transeuropeiska transportnäten och Fonden för ett sammanlänkat Europa genom att bland annat stärka dess förbindelser med infrastrukturen i inlandet, inklusive tillhandahållande av infrastruktur och information för att uppfylla alla resenärers mobilitetsbehov.

3.  Europaparlamentet efterlyser utveckling av höghastighetslederna till sjöss, även i tredjeländer, vilket främjar effektiva multimodala transporter, underlättar integrering av detta transportslag med andra transportnät och transportslag, avhjälper flaskhalsar i viktiga infrastrukturnät och säkerställer territoriell kontinuitet och integration.

4.  Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att bli av med flaskhalsarna där det utbyggda västeuropeiska systemet med inre vattenvägar möter det befintliga östeuropeiska systemet, som drabbats av ett betydande och på sina håll fullständigt förfall.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra en årlig översyn över projekt på området för vattenburna passagerartransporter som samfinansieras av EU genom medel från Sammanhållningsfonden, strukturfonderna, regionalstöd, Interreg, Horisont 2020, Fonden för ett sammanlänkat Europa, de transeuropeiska transportnäten samt Europeiska fonden för strategiska investeringar.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra en sammanfattande rapport om genomförandet av EU:s strategier på området för vattenburna passagerartransporter.

7.  Europaparlamentet understryker betydelsen av europeisk statistik för att formulera planer och politik för den vattenburna transportsektorn, i synnerhet statistik över antalet gränsöverskridande tjänster till havs och på inre vattenvägar som såväl färjor som kryssningsfartyg erbjuder, med tanke på att det finns områden där transport mellan olika orter endast kan utföras på vatten. Parlamentet uppmanar Eurostat att i sin kryssningsstatistik även ta med uppgifter om ”passagerarbesök i anlöpshamnarna”, alltså hur många passagerare som går av och på fartyget i varje transithamn, och inte bara antalet kryssningspassagerare som åker på semester varje år. Att inkludera dessa siffror skulle ge en mer realistisk bild av kryssningssektorns, och hela den vattenburna passagerartransportsektorns, mervärde.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram ett system för harmoniserad insamling av statistik om olyckor och incidenter för fartyg på inre vattenvägar, inklusive gränsöverskridande trafik.

9.  Europaparlamentet anser att integrering av vattenburna passagerartransporter i de offentliga transportnäten i städerna och regionerna avsevärt skulle kunna förbättra rörlighetseffektiviteten, miljöprestandan, livskvaliteten, betalbarheten, situationen med överbelastning i de landbaserade transportnäten samt komforten i städerna. Parlamentet uppmanar kommissionen att ge sitt fulla stöd till investeringar i inlandsinfrastruktur av god kvalitet, som kan bidra till att avhjälpa trafikstockningar lokalt och se till att lokalbefolkningen inte påverkas negativt. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta förteckningar med exempel på bästa praxis på det här området.

10.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja och stödja lokala initiativ med syftet att få i gång inlandssjöfart för att betjäna tätorter, bland annat genom att utveckla distributionscentraler i flodhamnar och att utveckla passagerartrafiken, främst som ett led i att göra områdena mer attraktiva för turister.

11.  Europaparlamentet understryker att vattenburna passagerartransporter bör integreras bättre i informations-, boknings- och biljettsystem för att kunna förbättra kvaliteten på de offentliga tjänsterna och utveckla turistbranschen ytterligare, särskilt i avlägset belägna och isolerade områden. Parlamentet understryker behovet av att ta hänsyn till operatörerna av vattenburna passagerartransporter i uppbyggnaden av ett integrerat europeiskt biljettsystem.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att finansiera mer välorganiserade och effektivare projekt för integrerade transporttjänster, som kan leda till gradvis minskad energikonsumtion, omstrukturering av de olika offentliga och privata transportföretagens tidtabeller (flyg, sjöfart, land) i syfte att åstadkomma intermodalitet och effektivitet i passagerartransportförvaltningen, samt sammanslagning av biljetter från offentliga och privata operatörer i ett enda resedokument genom en digital applikation.

13.  Europaparlamentet påpekar att de system där fraktfartyg erbjuder passagerartransporter och vice versa, till exempel ombord på vissa färjor, där så är möjligt bör främjas eftersom de ger fartygen möjlighet att förbättra utnyttjandegraden, öka sin ekonomiska effektivitet och avhjälpa överbelastningen på vägarna.

14.  Europaparlamentet välkomnar de ansträngningar som har gjorts inom branschen för vattenburna passagerartransporter för att gå över till miljövänligare, mer energieffektiva och utsläppssnålare fartyg, vilket är en del av den europeiska ramen för att göra de vattenburna transporterna miljövänligare. Parlamentet anser att detta kommer att leda till billigare lösningar som är hållbara, mer attraktiva och därmed även ekonomiskt mer konkurrenskraftiga, vilket kommer att göra sektorn billigare, renare och grönare totalt sett.

15.  Europaparlamentet noterar att EU:s olika kustområden har olika utmaningar och därför behöver olika typer av åtgärder (fler färjelinjer i Nordsjön, uppgradering och teknisk förbättring av färjor i Medelhavet etc.).

16.  Europaparlamentet är övertygat om att EU:s skeppsbyggnadsindustri för passagerarfartyg måste förbli en viktig konkurrenskraftig aktör som bör ges ytterligare stimulans, samtidigt som man minskar det miljömässiga fotavtrycket genom mer forskning och innovation i denna industri.

Miljömässig hållbarhet

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att integrera vattenburna transporter i sin strategi och att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen i enlighet med klimatavtalet från Paris och därmed minimera de externa kostnaderna.

18.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förbättra miljöstandarder för att minska luftföroreningarna, i enlighet med Östersjöstandarderna för begräsningarna av svavelutsläpp, bränslekvalitet och effektivare motorer.

19.  Europaparlamentet betonar att det krävs stora forsknings- och innovationsinsatser om man ska kunna minska koldioxidutsläppen i transportsektorn. Parlamentet stödjer kommissionen i främjandet av LNG, icke-fossila alternativa bränslen, el- och hybridsystem som bygger på förnybara energikällor samt sol- och vindenergi för fartyg, samt uppmanar kommissionen att skräddarsy forskning och innovation med särskilt fokus på genomförbarheten för de vattenburna passagerartransporterna.

20.  Europaparlamentet påminner om att det i direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen föreskrivs att faciliteter för LNG-bunkring för havsgående fartyg och fartyg i inlandssjöfart måste tillhandahållas av kusthamnar inom TEN-T-stomnätet senast 2025 och av inlandshamnar senast 2030.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja strategier för självförsörjning med energi genom användning av solceller som placeras på hamnterminalbyggnader och lagring av energi som produceras på dagen för senare användning på natten.

22.  Europaparlamentet understryker att färjesektorn är en viktig komponent inom närsjöfarten och därmed avgörande för att närsjöfartsmarknaden ska förbli dynamisk och konkurrenskraftig samtidigt som dess miljöprestanda och energieffektivitet förbättras.

23.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens Refit-initiativ för mottagningsanordningar i hamnar, som är ett bra tillfälle att anpassa det nuvarande direktivet till den internationella utvecklingen, samt stöder och uppmuntrar dess planer för ny lagstiftning inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet påpekar att detta inte bör avhålla medlemsstaterna från att ta mer hållbara initiativ och inkludera ett bra informations- och tillsynssystem för avfall som hanteras i olika medlemsstater, både på fartyg och i hamnar.

Säkerhet och trygghet

24.  Europaparlamentet betonar att förebyggande av föroreningar och olyckor är av central betydelse för Europeiska sjösäkerhetsbyråns roll för att förbättra säkerheten för gränsöverskridande färjor och kryssningar samt säkerställa konsumentskyddet.

25.  Europaparlamentet påminner om att personal på färjor och kryssningsfartyg måste utbildas för att effektivt kunna bistå passagerare i nödsituationer.

26.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag till direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer inom inlandssjöfart, varigenom man fastställer harmoniserade standarder för besättningsmedlemmar och båtförare i syfte att förbättra rörligheten för arbetskraften i inlandssjöfarten.

27.  Europaparlamentet understryker att när det gäller ytterligare utveckling av informationssystem såsom konventionell radar, SafeSeaNet, Galileo och flodinformationstjänsterna (RIS) bör fokus ligga på att förbättra säkerheten och driftskompatibiliteten. Medlemsstaterna uppmuntras att göra det obligatoriskt att använda RIS.

28.  Europaparlamentet uppmanar de behöriga myndigheterna att föreslå en tydlig ram för fördelning av ansvarsområden och kostnader i syfte att förbättra säkerheten samt att ta tag i frågan om ytterligare utbildning, instruktion och vägledning för personal, i synnerhet om att godta utbildning som genomförts på godkända simulatorer som en del av utbildningsprogrammet inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) och Internationella arbetsorganisationens (ILO) regelverk. Parlamentet anser att personal med rätt kompetens är bästa sättet att förbättra tjänsternas kvalitet och säkerhet.

29.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens nya lagstiftningsförslag för att förenkla och förbättra de gemensamma säkerhetsbestämmelserna för passagerarfartyg i EU:s vatten för att öka säkerheten och konkurrensen, genom att bestämmelserna förtydligas, förenklas och anpassas till den rättsliga och tekniska utvecklingen.

30.  Med tanke på att säkerheten är en allt viktigare fråga, erkänner Europaparlamentet att det eventuellt behövs ytterligare åtgärder, som beaktar de särskilda villkoren för färjetrafik och verksamheter i hamnar, så att man säkerställer smidig drift av dagliga färjeförbindelser.

31.  Europaparlamentet påpekar att ett betydande antal floder utgör gränser och uppmanar de ansvariga myndigheterna att säkerställa ett samarbete samt välintegrerade och effektiva säkerhets- och nödsystem som fungerar från båda sidor av gränserna.

32.  Europaparlamentet betonar att ett antal bihav, till exempel Östersjön och Adriatiska havet, gränsar till flera medlemsstater, men också till länder som inte är medlemmar i EU, och uppmanar därför de ansvariga myndigheterna att säkerställa ett effektivt system för säkerhet, skydd och i synnerhet snabb reaktion i nödsituationer.

33.  Europaparlamentet understryker att när internationella färjor trafikerar EU:s territorialvatten, måste EU:s och medlemsstatens lagstiftning gälla.

Tjänsternas kvalitet och tillförlitlighet

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att integrera principerna i förordning (EU) nr 1177/2010 i sitt förslag om intermodala passagerarrättigheter, inklusive aspekter om obehindrad tillgänglighet för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, och att i förslaget ta hänsyn till de särskilda behoven för äldre och familjer som reser med barn. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram årlig statistik om hur antalet passagerare med funktionshinder eller nedsatt rörlighet utvecklas.

35.  Europaparlamentet understryker betydelsen av den vattenburna transportsektorn för att utveckla hållbar turism och motverka säsongsbetonade variationer, i synnerhet i avlägsna områden och randområden i unionen, såsom kust-, ö- och landsbygdsregioner. Parlamentet anser vidare att små och medelstora företag bör vara i centrum för främjande av turismtjänster. Parlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och lokala och regionala myndigheter att i största möjliga utsträckning utnyttja EU:s finansieringsmöjligheter för små och medelstora företag, inbegripet subventioner till lokala samhällen i ovannämnda avlägsna regioner.

36.  Europaparlamentet framhåller att lämpliga anslutningar mellan de inre vattenvägarna och det europeiska nätverket av cykelvägar har stor potential att göra många regioner i EU mer attraktiva för turister. Parlamentet påminner om att det är nödvändigt att beakta behoven för personer som reser med cyklar och utnyttjar vattenburna passagerartransporter.

37.  Europaparlamentet anser att turismen i kustregioner och på öar inte är tillräckligt utvecklad, på grund av bristande transportförbindelser. Parlamentet anser att kommissionen bör beakta att det finns större efterfrågan på transporttjänster av god kvalitet i dessa områden.

38.  Europaparlamentet anser att den vattenburna transportsektorn är viktig även i områden där den för närvarande inte är ekonomiskt motiverad, såsom glesbefolkade och avlägsna öar.

39.  Europaparlamentet påminner om att vissa färjeförbindelser är livlinor – av vital betydelse för verklig territoriell, social och ekonomisk sammanhållning – som förbinder yttersta randområden med fastlandet och de ekonomiska och industriella tillväxtzonerna, och därmed bidrar till sammanhållning och integration i Europa.

40.  Europaparlamentet understryker att ramen för tillhandahållande av transportförbindelser med öar, öregioner och avlägset belägna områden bör främjas, med åtgärder för bättre färjor och ändamålsenliga terminaler.

41.  Europaparlamentet understryker möjligheterna och önskvärdheten i att integrera vattenburna persontransporter i ett multimodalt rörelsenätverk, med beaktande av kollektivtrafiken i stora tätorter, för både pendlare och turister. Parlamentet anser i detta sammanhang att det krävs ytterligare förbättringar för att utveckla rörligheten som en tjänst genom integrerade biljettsystem för att öka tillförlitligheten, komforten, punktligheten och frekvensen, för att minska trycket på logistikkedjorna och uppnå snabbare ombordstigningstider för att attrahera passagerare.

42.  Europaparlamentet betonar att det är av grundläggande betydelse att höja kunskaps- och kompetensnivån inom EU:s sjöfartssektor för att kunna bibehålla den höga kvaliteten på tjänsterna och garantera sjöfartssäkerheten.

o
o   o

43.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 348, 20.12.2013, s. 1. (2) EUT L 348, 20.12.2013, s. 129. (3) EUT C 81 E, 15.3.2011, s. 10. (4) Antagna texter, P8_TA(2015)0310. (5) EUT L 334, 17.12.2010, s. 1. (6) EUT L 389, 30.12.2006, s. 1. (7) EUT L 163, 25.6.2009, s. 1. (8) EUT L 325, 9.12.2010, s. 1. (9) EGT L 188, 2.7.1998, s. 35. (10) EGT L 320, 30.12.1995, s. 14. (11) EUT L 327, 27.11.2012, s. 1.

Europaparlamentets resolution av den 22 november 2016 om ökning av utvecklingssamarbetets effektivitet (2016/2139(INI))

P8_TA(2016)0437 A8-0322/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling och det slutdokument som antogs av FN:s generalförsamling den 25 september 2015 2030‑agendan för hållbar utveckling, och i synnerhet mål 17 i de mål om hållbar utveckling som anges i denna agenda, och som ålägger FN:s medlemsstater att stärka genomförandemedlen och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling(1),

–  med beaktande av handlingsplanen från Addis Abeba, det resultatdokument som antogs vid den tredje internationella konferensen om finansiering för utveckling (Addis Abeba, Etiopien, den 13–16 juli 2015) och godkändes av FN:s generalförsamling i dess resolution 69/313 av den 27 juli 2015(2),

–  med beaktande av FN:s generalsekreterares rapport om trender och framsteg i det internationella utvecklingssamarbetet, som lämnades in till 2016 års forum för utvecklingssamarbete (E/2016/65)(3),

–  med beaktande av Parisförklaringen om biståndseffektivitet som antogs vid det andra högnivåmötet om biståndseffektivitet 2005, Accra-handlingsplanen som antogs vid det tredje högnivåmötet om biståndseffektivitet i Accra (Ghana)(4) 2008 samt resultatet av det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet i Busan (Sydkorea) i december 2011, varigenom det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete lanserades(5),

–  med beaktande av Diliförklaringen av den 10 april 2010 som handlar om fredsbyggande och nationsbyggande, samt den nya given för engagemang i instabila stater, som inleddes vid det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet den 30 november 2011,

–  med beaktande av kommunikén från det första högnivåmötet i det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, som hölls i Mexico City i april 2014(6),

–  med beaktande av det kommande andra högnivåmötet om det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, som kommer att äga rum i Nairobi från den 28 november till den 1 december 2016(7),

–  med beaktande av OECD/UNDP:s framstegsrapport om att göra utvecklingssamarbetet mer effektivt från 2014(8),

–  med beaktande av samförståndsöverenskommelsen för det civila samhällets organisationer i Siem Reap 2011 om en internationell ram för utvecklingseffektivitet för det civila samhällets organisationer,

–  med beaktande av artikel 208 i EUF-fördraget, i vilket minskning och utrotning av fattigdom definieras som ett huvudmål för EU:s utvecklingspolitik och det anges att unionen och dess medlemsstater ska uppfylla de åtaganden som de har godkänt inom ramen för Förenta nationerna och andra behöriga internationella organisationer och ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som sannolikt påverkar utvecklingsländerna,

–  med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling från 2005(9) och planerna på att enas om ett nytt samförstånd 2017,

–  med beaktande av EU:s uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken(10),

–  med beaktande av den konsoliderade texten i den operativa ramen för biståndseffektivitet(11), som bygger på rådets slutsatser av den 17 november 2009 om en operativ ram för biståndseffektivitet, rådets slutsatser av den 14 juni 2010 om arbetsfördelning mellan länderna och rådets slutsatser av den 9 december 2010 om transparens och ömsesidig ansvarighet,

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 26 mars 2015 om inledande av EU:s internationella samarbete och utveckling av en ram för utvecklingsresultat (SWD(2015)0080), samt rådets slutsatser av den 26 maj 2015 om denna ram(12),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 17 mars 2014 om en gemensam ståndpunkt för det första högnivåmötet om ett globalt partnerskap för effektivt utvecklingssamarbete(13),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 26 maj 2015 om ett nytt globalt partnerskap för fattigdomsutrotning och en hållbar utveckling efter 2015(14),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2016 om ökad gemensam programplanering(15),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2016 om årsrapporten 2016 till Europeiska rådet om EU:s mål för utvecklingsbiståndet(16),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 23 juni 2015 med EU:s rapport om ansvarsutkrävande för utvecklingsfinansieringen under 2015 och en översyn av EU:s och dess medlemsstaters framsteg (SWD(2015)0128),

–  med beaktande av En global strategi för Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik – delade visioner, gemensamma åtgärder: Ett starkare Europa, som lades fram i juni 2016 av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik(17),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2008 om uppföljning av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet(18),

–  med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om framtiden för EU:s budgetstöd till utvecklingsländer(19),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2011 om det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet(20),

–  med beaktande av sin resolution av den 11 december 2013 med rekommendationer till kommissionen om givarsamordning på EU-nivå av utvecklingsbistånd(21),

–  med beaktande av sin resolution av den 19 maj 2015 om finansiering för utveckling(22),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 april 2016 om den privata sektorn och utveckling(23),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2016 om uppföljning och lägesbeskrivning av Agenda 2030(24),

–  med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2016 om EU:s rapport om en konsekvent politik för utveckling 2015(25),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A8-0322/2016), och av följande skäl:

A.  De principer som etablerades genom Parisförklaringen och Accra-handlingsplanen är fortsatt mycket viktiga och har bevisat sitt värde för att öka såväl kvaliteten på utvecklingsbiståndet, som det offentliga stödet för det i givarländerna.

B.  De politiska åtagandena i Monterreyöverenskommelsen (2002), Romförklaringen (2003), Parisförklaringen (2005), Accra-handlingsplanen (2008) och det fjärde högnivåforumet om biståndseffektivitet i Busan (2011) följer alla samma mål om att förbättra kvaliteten på genomförandet, förvaltningen och användandet av offentligt utvecklingsbistånd för att kunna maximera dess effekt.

C.  Principerna om biståndseffektivitet har helt klart bidragit till framsteg mot millenniemålen i många länder, men framstegen förblir ojämna och alla principer har inte alltid genomförts fullt ut i alla länder och av alla aktörer inom utvecklingen.

D.  Det globala partnerskapet kan spela en avgörande roll för genomförandet av 2030‑agendan för hållbar utveckling och uppnåendet av målen för hållbar utveckling, genom att fokus flyttas från konceptet ”biståndseffektivitet”, vilket syftar på det traditionella utvecklingsbiståndet, till ”effektivt utvecklingssamarbete”.

E.  Offentligt utvecklingsbistånd kan spela en avgörande roll när det gäller genomförandet av 2030-agendan, i synnerhet i låginkomstländer och i kampen mot extrem fattigdom och orättvisor, om den riktas bättre och om principerna om effektivt utvecklingssamarbete, dvs. demokratiskt ägarskap i länderna, anpassning, stärkande av lokal kapacitet, insyn och demokratisk ansvarsskyldighet, resultatstyrning och delaktighet, respekteras. Europaparlamentet understryker att villkoren för bistånd ska respektera principerna om demokratiskt ägarskap.

F.  Utöver utvecklingsbistånd och utvecklingssamarbete, behövs det även andra utvecklingspolitiska verktyg för att effektivt utrota fattigdomen och främja målen om hållbar utveckling.

G.  Budgetstödet innebär många fördelar, bland annat ansvar hos staten, mer exakt resultatutvärdering, bättre samordning mellan olika politikområden, bättre förutsebarhet för biståndet och maximalt utnyttjande av medlen till direkt nytta för medborgarna.

H.  Den privata sektorn är, tillsammans med andra traditionella statliga och icke-statliga utvecklingsorganisationer, på väg att bli en verklig partner i våra utvecklingsstrategier, när det gäller att nå en inkluderande och hållbar utveckling.

I.  Det är avgörande för biståndseffektiviteten att mottagarländerna parallellt tillämpar en tillväxtfrämjande politik som inkluderar marknadsekonomiska mekanismer, mobilisering av privat kapital och markreformer samt ett progressivt öppnade av sina marknader för global konkurrens.

J.  Enligt kommissionens undersökning medför fragmenteringen av biståndet extra kostnader på mellan 2 och 3 miljarder euro per år för EU.

K.  Det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete erbjuder ett inkluderande forum som sammanför regeringar, bilaterala och multilaterala organisationer, det civila samhället, parlament, fackföreningar och den privata sektorn från alla länder.

L.  Det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete fokuserar på uppträdandet och förbindelserna mellan aktörerna på utvecklingsområdet, ett effektivt genomförande av utvecklingspolitiken och utvecklingsprogrammen, och övervakning av framstegen när det gäller respekt för de grundläggande principer som har fastställts under det senaste årtiondet för att förbättra effektiviteten hos alla aktörers insatser för utveckling. Kopplingen till den globala utvecklingsstruktur som övervakar genomförandet av 2030‑agendan bör förtydligas.

M.  Länder som Kina, Brasilien, Turkiet, Ryssland och Indien spelar en allt viktigare roll som nya givare och för överföring av kunskap och teknik för utveckling, inte minst tack var sina egna tidigare och nuvarande erfarenheter av utvecklingen. Deras samarbete med mer traditionella givare för främjande av globala allmänna nyttigheter och deras deltagande i ett inkluderande utvecklingssamarbete i det globala partnerskapet för utvecklingssamarbete kan ökas.

N.  Kommissionen spelar en aktiv roll inom styrkommittén för det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, samtidigt som en av dess medordförande kommer från en EU-medlemsstat, Nederländerna. Tyskland är på väg att ta över denna post som medordförande.

O.  Ägarskap i länderna inom utvecklingssamarbetet kräver att givare anpassar sig till nationella utvecklingsplaner och till de internationellt överenskomna målen och delmålen för hållbar utveckling, samt att de mottagande länderna deltar när det gäller utformning och ansvar för genomförandet av utvecklingsplaner och utvecklingsprogram.

P.  Biståndet ger dubbel utdelning när det inte bara finansierar utvecklingsprojekt utan även spenderas lokalt, för lokalt producerade varor och tjänster. En förstärkning av de landspecifika systemen och nationella upphandlingssystem är därför en förutsättning för biståndseffektivitet i enlighet med Parisförordningen om biståndseffektivitet och för att förstärka ett gott styre och demokratiskt ansvarstagande i partnerländerna.

Q.  En givardriven agenda för utvecklingssamarbetet och bundet bistånd på bland annat upphandlingsområdet, kan visa på skilda politiska intressen som ibland står i konflikt med utvecklingsprioriteringarna och kan riskera att underminera ägandet och hållbarheten i utvecklingsbiståndet och äventyra tidigare anpassningsframsteg, vilket leder till ineffektivitet och ökat beroende. Det lokala ägarskapet spelar en viktig roll för att säkerställa en effektiv utveckling för medborgarna.

R.  Allt fler resultatramar används för att mäta framstegen i programmen för utvecklingssamarbete, men en lång väg återstår innan utvecklingsländernas ägarskap och användning av dessa ramar har uppnåtts till fullo.

S.  Det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbetes övervakning under 2016 visar att användningen av landspecifika system är fortsatt låg och att avbindningen av bistånd inte har fortsatt utan kvarstår vid den toppnotering på 80 % som nåddes 2010.

T.  Parlamentsledamöter i partnerländer, lokala myndigheter och civilsamhället fortsätter att uttrycka sitt missnöje med hur mycket de inkluderas i och informeras om programplaneringen och genomförandet av utvecklingssamarbetet.

U.  Utvecklingseffektivitet, som betraktas som effektiv användning av alla medel och resurser som riktas till utveckling, däribland fattigdomsbekämpning, är beroende av både biståndsgivande och mottagande länder och förutsätter att det finns effektiva och reaktiva institutioner, en sund politik, deltagande av lokala intressenter och civilsamhället, rättsstatlighet med demokratiskt styre, effektiva och transparenta uppföljningsmekanismer samt skyddsklausuler mot korruption inom utvecklingsländer och olagliga finansiella flöden på internationell nivå. Det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete bör spela en ökad roll i utvecklingen och främjandet av framsteg inom ovannämnda utvecklingsfaktorer.

V.  Fragmenteringen av biståndet är fortfarande en utmaning till följd av det stora antalet givare och biståndsorgan samt den bristande samordningen av deras verksamhet och projekt.

W.  Syd-syd-samarbetet har fortsatt att växa, trots en inbromsning i tillväxtekonomierna och fallande råvarupriser.

X.  Utvecklingslandskapet blir allt mer heterogent med allt fler människor som lever i medelinkomstländer än i låginkomstländer. Samtidigt har utvecklingsutmaningarna ändrats till sin natur när nya globala utmaningar såsom migration, livsmedelssäkerhet, fred och stabilitet och klimatförändringar har växt fram.

1.  Europaparlamentet uppmanar aktörerna inom utvecklingen att bygga vidare på åtagandena från Paris till Busan, samt att förnya och förstärka sina ansträngningar för att göra utvecklingssamarbetet så effektivt som möjligt i syfte att nå de ambitiösa mål och delmål som ingår i 2030-agendan och på bästa sätt utnyttja offentliga och privata resurser för utveckling.

2.  Europaparlamentet vill se en användning av alla utvecklingsverktyg för fattigdomsbekämpning och främjande av målen för en hållbar utveckling. Parlamentet anser att effektiviteten i utvecklingsfinansieringen bör bedömas på grundval av konkreta resultat och dess bidrag till utvecklingspolitiken som helhet.

3.  Parlamentet understryker det offentliga utvecklingsbiståndets roll för att uppfylla agendan för utvecklingseffektivitet, minska fattigdomen, minska ojämlikheterna, tillhandahålla grundläggande offentliga tjänster och stödja ett gott styre. Det offentliga utvecklingsbiståndet är mer flexibelt och förutsägbart och det är enklare att utkräva ansvar än vid andra flöden som eventuellt kan bidra till utvecklingen.

4.  Europaparlamentet påminner om att tillräcklig finansiering är en förutsättning för effektivt utvecklingssamarbete. Parlamentet konstaterar att de flesta som tillhandahåller officiellt utvecklingsbistånd inte har uppfyllt sina åtaganden om att tillhandahålla 0,7 % av BNI som utvecklingsbistånd till 2015, vilket innebär att det saknas mer än 2 biljoner dollar för att utvecklingsländerna ska kunna nå millenniemålen.

5.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att uppfylla det långvariga åtagandet om att avsätta 0,7 % av BNI till bistånd och att öka utvecklingsbiståndet, bland annat genom EU-budgeten och Europeiska utvecklingsfonden, samt att anta en effektiv färdplan för att kunna uppfylla åtagandena på ett öppet, förutsägbart och ansvarsfullt sätt. Parlamentet varnar för en urvattning av kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd i syfte att täcka utgifter utöver de som är direkt kopplade till att främja en hållbar utveckling i utvecklingsländerna.

6.  Europaparlamentet konstaterar med oro att fram till mitten av 2015 hade endast fem EU-medlemsstater offentliggjort genomförandeplaner och uppmanar medlemsstaterna att offentliggöra genomförandeplaner och rapporter om deras ansträngningar innan det andra högnivåmötet om det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, som kommer att äga rum i Nairobi den 28 november till den 1 december 2016.

7.  Europaparlamentet vill se att resultatdokumentet från detta högnivåmöte tydligt beaktar och tilldelar olika roller och ansvarsområden för aktörer och institutioner för att genomföra agendan och tillämpa principerna, i syfte att öka framstegen och underlätta framtida samarbete.

8.  Europaparlamentet tar del av Mexikos förslag om att inkludera en femte princip för utvecklingseffektivitet, nämligen att inte låta någon hamna på efterkälken. Parlamentet är medvetet om betydelsen av att kraftigt fokusera på fattiga, utsatta och marginaliserade grupper där man tar vederbörlig hänsyn till jämställdhet och känsliga och konfliktfyllda situationer inom ramen för agendan för utvecklingseffektivitet. Parlamentet anser att denna princip visserligen kommer att motsvara den allmänna filosofin och de heltäckande åtagandena för agenda 2030, men att en eventuell inkludering av den bör följas av en allvarlig diskussion och reflektion om dess genomförande, i synnerhet när det gäller integrering och indikatorer.

9.  Europaparlamentet understryker behovet att skapa en tydlig position för det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete inom ramen för genomförandet av 2030-agendan och handlingsplanen från Addis Abeba. Europaparlamentet anser att det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete kan ge ett mervärde om dess verksamhet är strategiskt uppdelad och anpassad till arbetet och tidsplanen i forumet för effektivt utvecklingssamarbete, forumet för finansiering av utveckling och det politiska högnivåforumet i FN:s ekonomiska och sociala råd.

10.  Europaparlamentet betonar att det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete bör spela en framträdande roll i de evidensbaserade aspekterna inom övervakning och ansvarsskyldighet när det gäller effektivitetsprinciperna för att nå målen för hållbar utveckling och att ge stöd för ett mer komplett genomförande av alla aktörer på nationell nivå. Parlamentet understryker att det globala partnerskapet för utvecklingssamarbete måste tillhandahålla tydligt fastställda kanaler för specifika utvecklingsaktörer utöver OECD-givarna, däribland nya givare, lokala och regional regeringar, civilsamhällets organisationer, privata filantroper, ekonomiska institutioner, företag inom den privata sektorn och fackföreningar. Parlamentet anser att ordförandeskapet inom det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete bör återspegla aktörernas mångfald.

11.  Europaparlamentet påpekar att en tillväxt på 1 % i Afrika ger ett mer än dubbelt så stort belopp som det offentliga utvecklingsbiståndet.

12.  Europaparlamentet anser att det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete bör ges en ledande roll för att nå mål nummer 17 för hållbar utveckling, dvs. övervakning och ansvarsskyldighet, ökad biståndseffektivitet, kvalitets- och kapacitetsaspekter för utvecklingsfinansieringen, skatter och hållbar skuldsättning, mobilisering av den privata sektorn och dess ansvar för hållbar utveckling, insyn, politisk enighet, partnerskap med flera aktörer, syd-syd-samarbete och trepartssamarbete.

13.  Europaparlamentet understryker den viktiga roll som det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete spelar när det gäller indikator 17.16.1 i de globala målen, i synnerhet när det gäller att nå effektivare och mer inkluderande partnerskap mellan flera intressenter för att stödja och upprätthålla genomförandet av 2030-agendan genom att mäta kvaliteten på deras utvecklingsarbete. Parlamentet välkomnar övervakningsrundan 2016 och konstaterar att antalet utvecklingspartner som har deltagit i denna har ökat, samt ser fram emot att framstegsrapporten publiceras.

14.  Europaparlamentet uppmanar parterna till det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete att skapa ett mer oberoende och ordentligt utrustat permanent sekretariat för partnerskapet, där man bygger vidare på den gemensamma arbetsgruppens arbete och uppmanar EU:s medlemsstater och partnerländer att utse nationella fokuspunkter.

15.  Europaparlamentet påpekar att parlamentet fullt ut ska ha möjlighet att fullgöra sin viktiga uppgift att utöva demokratisk kontroll av all EU-politik, inklusive utvecklingspolitiken, och kräver att få regelbunden information i rätt tid om de beslut som kommissionen fattar i styrkommittén för det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete.

16.  Europaparlamentet välkomnar de framsteg som har gjorts och rekommenderar att kommissionen anstränger sig ytterligare för att se till att alla berörda aktörer har tillgång till information om insynen i utvecklingssamarbetets programplanering, finansieringsmekanismer, projekt och biståndsflöden, i synnerhet inom ramen för det internationella initiativet för öppenhet och upprättandet av webbplatsen ”EU Aid Explorer”. Parlamentet påpekar dock att man fortfarande måste ta stora steg i detta sammanhang och efterlyser snarast ytterligare stora ansträngningar från alla givare för att göra information och uppgifter mer tillgängliga, jämförbara och tillhandahållna i rätt tid. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte bidrar till det internationella initiativet för öppenhet att börja göra det. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att använda tillgängliga uppgifter och att även stödja partnerländer genom att främja informationsutbyte och bästa praxis i detta hänseende.

17.  Europaparlamentet anser att övervakning, översyn och kunskapsdelning om framstegen inom utvecklingen är mycket viktiga för att öka ansvarstagandet och effekterna av samarbetet, i synnerhet på landsnivå. Parlamentet uppmanar därför med kraft kommissionen att lägga fram rapporter, åtminstone var 24 månad, om EU:s och medlemsstaternas ansträngningar och handlingsplaner för att på ett heltäckande sätt genomföra Busanprinciperna. EU uppmanas att fortsätta att stödja partnerländerna med att förbättra sin administrativa och logistiska kapacitet, och i synnerhet sina statistiska system.

18.  Europaparlamentet välkomnar OECD:s initiativ för att bidra till att minska olagliga finansiella flöden och uppmanar det internationella samfundet att utvidga samarbetet för att generellt kunna öka transparensen i skattesystem och ekonomiska flöden. Parlamentet understryker den avgörande roll och det ansvar som multinationella företag och finansiella institutioner ska spela i detta sammanhang.

19.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, EU:s delegationer och medlemsstaternas organ att informera nationella parlamentet och, i största möjliga utsträckning, lokala och regionala myndigheter samt privata intressenteter och civilsamhället, om programplanering och finansiella åtaganden i förbindelse med utvecklingsstöd genom att offentliggöra en landspecifik utvecklingsöversyn som ska ge en översyn över strategiska dokument, biståndssamordning, årliga handlingsplaner, pågående och planerade program, samt anbud om projekt och upphandlingar.

20.  Europaparlamentet uppmanar mottagarländernas parlament att anta nationella principer om utvecklingsbistånd i syfte att förbättra ansvarsskyldigheten bland givare och mottagande regeringar – däribland lokala myndigheter – öka den offentliga hanteringen och upptagningskapaciteten, utrota korruption och alla former av biståndssvinn, effektivisera skattesystemen samt förbättra villkoren för att ta emot budgetstöd och, på lång sikt, minska biståndsberoendet.

21.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att främja alla medlemsstaters deltagande i skatteinitiativet från Addis Abeba för att kunna fördubbla det tekniska biståndet till 2020 och stärka partnerländernas skattekapacitet.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta tillsammans med de nationella parlamenten i partnerländerna i syfte att konstruktivt stödja utvecklingen av en sådan politik och komplettera den med ömsesidig ansvarsskyldighet, samt välkomnar kommissionens ansträngningar för att förbättra den inhemska ansvarsskyldigheten i samband med budgetbistånd för att stärka de nationella parlamentens och högre revisionsorganens institutionella kapacitet.

23.  Europaparlamentet understryker den roll i utvecklingen som medborgare, lokala samhällen, valda representanter, religiösa organisationer, civilsamhällets organisationer, universitet, fackföreningar och den privata sektorn spelar för utvecklingen, och betonar att alla dessa aktörer måste inkluderas för att främja och genomföra effektivitetsagendan på olika nivåer. Parlamentet anser att ett effektivt bidrag kräver att de deltar i planering och genomförande, ömsesidig ansvarsskyldighet och insyn, övervakning, utvärdering och att givare bör förbättra förutsägbarheten och snabbheten vid samarbetet med dessa aktörer som genomförandeparter och leverantörer av grundläggande tjänster för att verkligen kunna nå ut till de mest utsatta delarna av befolkningen.

24.  Europaparlamentet understryker att stöd endast kan vara hållbart om mottagarna är starkt engagerade och har ägarskap. Parlamentet understryker betydelsen av delat ansvar för utvecklingsresultaten, inklusive för genomförandet av Istanbulprinciperna, samt påminner om att demokratiskt ägarskap förutsätter starka institutioner som kan säkerställa att lokala aktörer deltar fullt ut i genomförandet, övervakningen och utvärderingen av utvecklingsprogrammen.

25.  Europaparlamentet understryker betydelsen av att låta civilsamhällets organisationer utöva sin roll som oberoende utvecklingsaktörer, med särskilt fokus på en gynnsam miljö som är konsekvent med överenskomna internationella rättigheter och maximerar bidragen till civilsamhällets organisationer när det gäller utveckling. Parlamentet uttrycker sin oro för att utrymmet för civilsamhällets organisationer minskar i många partnerländer. Kommissionen uppmanas att förbättra tillgången till finansiering för civilsamhällets organisationer.

26.  Europaparlamentet välkomnar EU:s framsteg inom och åtagande om gemensam programplanering. Parlamentet konstaterar att en gemensam programplanering bör leda till ett mindre splittrat bistånd och minskade transaktionskostnader och öka komplementariteten genom bättre arbetsfördelning och ömsesidigt ansvarstagande och förutsägbarhet inom utvecklingssamarbetet, och därmed erbjuda tydliga fördelar för både EU och partnerländerna. Parlamentet konstaterar att en gemensam programplanering finns i 59 av 110 partnerländer som tar emot utvecklingsbistånd från EU. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och partnerländerna att gå vidare med sitt engagemang för gemensam programplanering för att kunna utnyttja dess fördelar till fullo i alla tänkbara länder.

27.  Europaparlamentet påminner om sin begäran(26) att kodifiera och stärka mekanismerna och metoderna för att säkerställa en bättre komplementaritet och effektiv samordning av utvecklingsbiståndet bland EU:s medlemsstater och institutioner samt att ge tydliga och genomförbara regler för att säkerställa ett demokratiskt inhemskt ägarskap, harmonisering, anpassning till landsstrategier och landssystem, förutsägbarhet för medel, insyn och ömsesidig ansvarsskyldighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att lämna information om bristen på uppföljning av denna begäran och att ange vilka alternativa åtgärder som den har vidtagit eller planerar att vidta i detta hänseende.

28.  Europaparlamentet påminner om att EU och medlemsstaterna har åtagit sig att avbinda sitt bistånd och välkomnar de framsteg som har gjorts på detta område. Parlamentet efterlyser ytterligare ansträngningar för att påskynda avbindandet av bistånd på global nivå för alla som tillhandahåller bistånd, inklusive tillväxtekonomier, och uppmanar de som tillhandahåller bistånd att använda partnerländernas upphandlingssystem som en första möjlighet.

29.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla nya initiativ för att utvidga syd-syd-samarbete och trepartssamarbete om flaggskeppsprojekt som inkluderar nya givare och andra medelinkomstländer och som bygger på att tackla globala utmaningar av ömsesidigt intresse, utan att förlora fokuseringen på att utrota fattigdomen. Parlamentet understryker behovet av att utnyttja den fulla potentialen i det decentraliserade samarbetet för att kunna utveckla effektivitetsagendan ytterligare, samtidigt som man respekterar alla säkerhetsklausuler när det gäller insyn, effektivitet och samständighet samt undviker ytterligare fragmentering av det internationella biståndssystemet.

30.  Europaparlamentet betonar att utvecklingsbiståndet kan spela en viktig roll när det gäller att bekämpa fattigdom, bemöta orättvisor och främja utveckling, i synnerhet i de minst utvecklande länderna och främja tillgång till kvalitativa offentliga tjänster för de mest eftersatta och utsatta grupperna, samt att katalysera andra kritiska systemfaktorer som gynnar utvecklingen, såsom främjande av jämställdhet (i enlighet med Busanpartnerskapet) och utbildning liksom stärkande av hälsosystemen, inklusive kampen mot fattigdomsrelaterade sjukdomar, om de genomförs inom ramen för ett legitimt, inkluderande styre som bygger på rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna.

31.  Europaparlamentet betonar betydelsen av mål nr 16 för utvecklingseffektiviteten generellt sett, och varnar för att utvecklingsbiståndet inte effektivt kan uppfylla sitt syfte utan fred, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, ett neutralt, effektivt och självständigt rättsväsende, internationellt erkända sociala, miljömässiga och arbetsmarknadsmässiga standarder samt standarder och garantier för integriteten i offentliga institutioner och hos tjänstemän, inklusive deltagande och representativt beslutsfattande på alla nivåer samt öppenhet och ansvarsskyldighet.

32.  Europaparlamentet påminner om att korruptionen i mottagarländerna, oavsett om den är direkt kopplad till utvecklingsbiståndet eller inte, utgör ett allvarligt brott mot demokratisk legitimitet och hämmar offentligt stöd för utvecklingsbiståndet i givarländerna. Parlamentet välkomnar därför alla åtgärder som har vidtagits för att främja en sund ekonomisk förvaltning och för att utrota korruption, samtidigt som man noterar att situationen i många partnerländer definitionsmässigt innebär en viss risk.

33.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och andra givare att öka sina ansträngningar och mänskliga resurser för att på ett bättre sätt åskådliggöra effektiviteten när det gäller utsattheten, situationen efter konflikter och förebyggande av konflikter när önskade resultat inte alltid kan uppnås i form av uppgifter och inom resultatramar.

34.  Europaparlamentet är helt övertygat om att den privata sektorn är en viktig partner för att uppnå målen om hållbar utveckling och uppbringa ytterligare resurser för utvecklingen. Parlamentet betonar att eftersom de får en allt större roll i utvecklingssamarbetet måste aktörerna inom den privata sektorn följa principerna om utvecklingseffektivitet och följa principerna om företagens sociala ansvar genom projektens hela livscykel. Parlamentet välkomnar det arbete som vissa aktörer inom den privata sektorn har gjort för att uppfylla åtaganden om mänskliga rättigheter, social inkludering och hållbarhet som en kärna i sina företagsmodeller och efterlyser en generalisering av detta synsätt. Parlamentet understryker att den privata sektorn måste respektera principerna i internationell rätt och uppfylla sociala och miljömässiga standarder, liksom FN:s globala överenskommelse om mänskliga rättigheter, FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, ILO:s grundläggande arbetsnormer samt FN:s konvention mot korruption. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att företag som agerar från skatteparadis inte deltar i projekt som finansieras genom offentligt utvecklingsbistånd. Samtidigt understryker parlamentet att partnerländer måste främja en gynnsam miljö för företag, inklusive öppna juridiska och reglerande system.

35.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, utrikestjänsten, parlamentet och regeringen i Kenya i egenskap av värd för det andra högnivåmötet om det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, medordförandena för det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, FN:s utvecklingsprogram, OECD och den interparlamentariska unionen.

(1) http://www.un.org/ga/search/view_doc.asp?symbol=A/RES/70/1&Lang=E (2) http://www.un.org/esa/ffd/wp-content/uploads/2015/08/AAAA_Outcome.pdf (3) https://documents-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/GEN/N16/132/05/PDF/N1613205.pdf?OpenElement (4) http://www.oecd.org/dac/effectiveness/34428351.pdf (5) http://www.oecd.org/development/aideffectiveness/49650173.pdf (6) http://effectivecooperation.org/2014/03/draft-communique-for-the-first-high-level-meeting-of-the-global-partnership/ (7) http://effectivecooperation.org/events/2016-high-level-meeting/ (8) http://effectivecooperation.org/wp-content/uploads/2016/05/4314021e.pdf (9) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1. (10) Rådets slutsatser 9558/07, 15.5.2007. (11) 18239/10 (12) http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9145-2015-INIT/sv/pdf (13) http://www.consilium.europa.eu/en/workarea/downloadasset.aspx?id=15603 (14) http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9241-2015-INIT/sv/pdf (15) http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-8831-2016-INIT/sv/pdf (16) http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-8822-2016-INIT/sv/pdf (17) Rådets dokument 10715/16. (18) EUT C 279E, 19.11.2009, s. 100. (19) EUT C 33 E, 5.2.2013, s. 38. (20) EUT C 131 E, 8.5.2013, s. 80. (21) Antagna texter, P7_TA(2013)0558. (22) EUT C 353, 27.9.2016, s. 2. (23) Antagna texter, P8_TA(2016)0137. (24) Antagna texter, P8_TA(2016)0224. (25) Antagna texter, P8_TA(2016)0246. (26) Antagna texter från sammanträdet den 11 december 2013, P7_TA(2013)0558.