Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 67.4 och artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 3 som fastställer att var och en har rätt till fysisk och mental integritet och artikel 21 om förbud mot all diskriminering,

–  med beaktande av sin resolution av den 18 december 2008 med rekommendationer till kommissionen om det rättsliga skyddet av vuxna: gränsöverskridande konsekvenser(1),

–  med beaktande av utvärderingen av det europeiska mervärdet från september 2016 som förberetts av Europaparlamentets utredningstjänst (PE 581.388),

–  med beaktande av Haagkonventionen av den 13 januari 2000 om det internationella skyddet för vuxna (nedan kallad Haagkonventionen),

–  med beaktande av Förenta nationernas konvention av den 13 december 2006 om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (nedan kallad FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning),

–  med beaktande av Europarådets ministerkommittés rekommendation (99) 4 av den 23 februari 1999 om principer för rättsskyddet för hjälpbehövande vuxna (nedan kallad Europarådets ministerkommittés rekommendation R (99) 4),

–  med beaktande av Europarådets ministerkommittés rekommendation CM/Rec(2009)11 av den 9 december 2009 om principer gällande framtidsfullmakter och förhandsdirektiv (nedan kallad Europarådets ministerkommittés rekommendation CM/Rec(2009)11),

–  med beaktande av artiklarna 46 och 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0152/2017), och av följande skäl:

A.  Det är därför av yttersta vikt att unionen närmar sig medborgarna och hanterar frågor som påverkar dessa direkt, med iakttagande av de grundläggande rättigheterna och utan diskriminering eller utestängning.

B.  Skyddet för utsatta vuxna som utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen är en gränsöverskridande fråga och berör således alla medlemsstater. I detta sammanhang blir det tydligt att EU och medlemsstaterna har en viktig uppgift när det gäller att lösa de problem och svårigheter som unionsmedborgarna stöter på när de utövar sina rättigheter, särskilt i gränsöverskridande situationer.

C.  Skyddet för utsatta vuxna hänger nära samman med respekten för de mänskliga rättigheterna. Varje utsatt vuxen bör, precis som alla EU:s medborgare, betraktas som en rättighetsinnehavare som är förmögen att fatta fria, självständiga och välgrundade beslut inom ramen för sin förmåga, inte som en passiv vård- och omsorgstagare.

D.  Vuxna personers utsatthet och de olika regleringar som avser deras rättsskydd bör inte utgöra hinder för människors rätt till fri rörlighet.

E.  Den demografiska utvecklingen och den ökade förväntade livslängden har gjort att det nu finns fler äldre som på grund av åldersrelaterade sjukdomar inte kan försvara sina intressen. Det finns även andra icke åldersrelaterade omständigheter såsom mentala eller fysiska funktionsnedsättningar, och som också kan vara medfödda, och som gör att en vuxen människa kan ha svårt att tillvarata sina intressen.

F.  Problemen har ökat i takt med att allt fler utvandrade människor och pensionärer rör sig mellan medlemsstaterna, och att det bland dessa människor finns personer som befinner sig i en utsatt situation eller som kan komma att göra det i framtiden.

G.  Lagstiftningen om rättslig behörighet, tillämplig lag och erkännande och verkställighet av skyddsåtgärder för vuxna skiljer sig mellan olika medlemsstater. Skillnaderna mellan de tillämpliga lagstiftningarna och det stora antalet behöriga domstolar riskerar att inskränka utsatta vuxnas rätt att röra sig fritt och bosätta sig i en annan medlemsstat och deras rätt till ett gott skydd av deras egendom när denna är fördelad i fler än en medlemsstat.

H.  Det fins fortfarande skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar vad gäller skyddsåtgärderna, trots de framsteg som gjorts på detta område i samband med Europarådets ministerkommittés rekommendation R (99) 4.

I.  Artikel 1.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012(2) är inte tillämplig på fysiska personers rättsliga status och rättskapacitet.

J.  Haagkonventionen utgör en samling internationella privaträttsliga bestämmelser som är särskilt relevanta när det gäller att komma till rätta med problemen för utsatta vuxna i fråga om gränsöverskridande aspekter. Trots att det har gått lång tid sedan konventionen antogs är det få medlemsstater som har ratificerat den. Det faktum att ratificeringen av konventionen drar ut på tiden äventyrar skyddet för utsatta vuxna som befinner sig i gränsöverskridande situationer i unionen. Det är av yttersta vikt att på unionsnivå säkerställa skyddet för utsatta vuxna i gränsöverskridande situationer.

K.  Som utsatt vuxen betraktas en person som har fyllt 18 år och som, på grund av nedsatt eller bristande personlig förmåga inte kan tillvarata sina intressen (personliga angelägenheter och/eller ekonomi), antingen tillfälligt eller definitivt.

L.  Bestämmelserna i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste beaktas. Unionen och medlemsstaterna är alla parter till denna konvention.

M.  Unionen måste följa subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen vid utarbetandet av sin politik.

N.  Unionens agerande i fråga om skyddet för utsatta vuxna måste framför allt syfta till att trygga den fria rörligheten och erkännandet och verkställandet från medlemsstaternas myndigheters sida av åtgärder som beslutats av myndigheterna i andra medlemsstater för att skydda utsatta vuxna, bland annat genom att sprida och erkänna fullmakter på grund av beslutsoförmåga, samt till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller dessa aspekter.

O.  Som ”skyddsåtgärder” betraktas särskilt de åtgärder som avses i artikel 3 i Haagkonventionen.

P.  Som ”fullmakt på grund av beslutsoförmåga” betraktas en företrädesrätt som beviljats av en vuxen med beslutsförmåga, antingen genom överenskommelse eller genom en ensidig handling som börjar gälla när den vuxne i fråga inte längre är förmögen att tillvarata sina intressen.

Q.  Det bör vara enklare för medborgarna att få tillgång till tydlig, lättbegriplig och korrekt information om nationell lagstiftning om bristande rättslig handlingsförmåga och skydd för utsatta vuxna, så att dessa på egen hand kan fatta välgrundade beslut.

R.  Om de olika berörda administrativa och rättsliga myndigheterna i god tid får tillgång till information om den rättsliga statusen för en vuxen som är föremål för en skyddsåtgärd eller en fullmakt på grund av beslutsoförmåga, skulle skyddet för dessa personer kunna förbättras och förstärkas.

S.  Om det upprättas register över administrativa och rättsliga beslut om skyddsåtgärder för utsatta vuxna och fullmakter på grund av beslutsoförmåga (i den nationella lagstiftningen stadgar om sådana fullmakter) skulle dessa register göra det lättare för alla berörda administrativa och rättsliga myndigheter att tillgå information om den rättsliga statusen för utsatta vuxna samt öka rättssäkerheten. Sekretess avseende dessa register bör säkerställas på vederbörligt vis, i enlighet med unionsrätten och de nationella lagstiftningarna om skydd av den personliga integriteten och personuppgifter.

T.  Skyddsåtgärder som en medlemsstat beslutat om bör erkännas fullt ut av övriga medlemsstater. Trots detta kan det komma att visa sig nödvändigt att införa skäl för att avstå från att erkänna eller verkställa en skyddsåtgärd. De vederbörligen avgränsade skäl som medlemsstaternas behöriga myndigheter skulle kunna åberopa för att inte erkänna eller verkställa en skyddsåtgärd som beslutats av en annan medlemsstats myndigheter bör inskränkas till upprätthållandet av den allmänna ordningen i den berörda medlemsstaten.

U.  Det skulle kunna införas effektiva mekanismer för att säkerställa erkännande, registrering och användning av fullmakter på grund av beslutsoförmåga i hela unionen. Det bör upprättas ett för hela unionen gemensamt formulär för fullmakt på grund av beslutsoförmåga i syfte att säkerställa att dessa fullmakter är giltiga i alla medlemsstater.

V.  Vidare bör det upprättas gemensamma formulär inom unionen i syfte att förbättra tillgången till information om beslut om skydd av utsatta vuxna samt dessa besluts rörlighet, erkännande och verkställighet. Rättssäkerheten kräver att alla personer som tilldelats uppgiften att skydda en utsatt vuxen person eller vederbörandes egendom på egen begäran och inom rimlig tid kan få ett intyg som anger den egenskap, den status och de befogenheter som han eller hon förlänats.

W.  Ett beslut som fattats av en medlemsstat och som är verkställbart i den medlemsstaten bör vara verkställbart i övriga medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring för detta beslut.

X.  Det vore lämpligt att inrätta samarbetsmekanismer mellan medlemsstaterna för att främja och underlätta kommunikation mellan de behöriga myndigheterna samt överföring och utbyte av information som berör utsatta vuxna. Varje medlemsstat bör utse en central myndighet liknande den som avses i Haagkonventionen, då detta skulle kunna bidra till detta mål på ett ändamålsenligt sätt.

Y.  Vissa av de skyddsåtgärder som myndigheterna i en medlemsstat föreslår avseende en utsatt vuxen, till exempel placering av en utsatt vuxen på en institution i en annan medlemsstat, skulle kunna få logistiska och ekonomiska konsekvenser för en annan medlemsstat. Det vore lämpligt att inrätta samarbetsmekanismer mellan medlemsstaternas berörda myndigheter för denna typ av fall, så att de kan komma överens om en lämplig fördelning av kostnaderna i samband med skyddsåtgärden i fråga.

Z.  Närvaron av centrala myndigheter bör inte utgöra något hinder för att medlemsstaternas administrativa och rättsliga myndigheter kommunicerar direkt med varandra om de finner denna typ av kommunikation mer ändamålsenlig.

AA.  Under den tid som förflutit sedan parlamentet antog sin resolution av den 18 december 2008 borde kommissionen ha hunnit samla in tillräckligt mycket information om Haagkonventionen och hur den tillämpas i de medlemsstater som har ratificerat den och utarbeta den rapport som parlamentet efterfrågar i den resolutionen.

1.  Europaparlamentet berömmer de medlemsstater som har undertecknat och ratificerat Haagkonventionen och uppmanar de medlemsstater som ännu inte har undertecknat eller ratificerat konventionen att göra detta snarast. Parlamentet uppmanar kommissionen att utöva politiska påtryckningar på rådet och medlemsstaterna i syfte att få till stånd en ökning av antalet ratificeringar under 2017.

2.  Europaparlamentet noterar att det förslag till förordning som de bifogade rekommendationerna avser inte skulle ersätta Haagkonventionen, utan skulle stödja den och uppmuntra medlemsstaterna att ratificera och genomföra den.

3.  Europaparlamentet noterar att skyddet av utsatta vuxna, inklusive personer med funktionsnedsättning, kräver en komplett uppsättning specifika och riktade åtgärder.

4.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de skyddsåtgärder som föreskrivs i deras nationella lagstiftning i tillräcklig utsträckning kan anpassas till den enskilda individen, så att de behöriga nationella myndigheterna kan besluta om individanpassade och proportionerliga skyddsåtgärder och därmed förhindra att unionsmedborgare förvägras rättigheter som de fortfarande har förmågan att utöva. För personer med funktionsnedsättning beror den rättsliga oförmågan i de flesta fall på funktionsnedsättningen och inte på åldern.

5.  Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att inte alla utsatta vuxna befinner sig i detta tillstånd på grund av hög ålder, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder inte bara för att stärka rättsskyddet och rättigheterna för äldre utsatta vuxna, utan också för vuxna som är eller har blivit hjälpbehövande och som inte har förmågan att försvara sina egna intressen på grund av en allvarlig fysisk och/eller psykisk funktionsnedsättning. Parlamentet anser i detta avseende att det skulle vara mycket givande att fastställa förfaranden för utbyte av och diskussioner kring bästa praxis mellan medlemsstaterna, med utgångspunkt i deras olika skyddssystem.

6.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja utsatta vuxnas självbestämmande genom att i sin nationella rätt införa lagstiftning som reglerar fullmakter på grund av beslutsoförmåga och hämtar inspiration ur principerna i Europarådets ministerkommittés rekommendation CM/Rec(2009)11.

7.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt behoven hos de mest utsatta vuxna och att vidta åtgärder som syftar till att säkerställa att dessa personer inte diskrimineras på grund av sitt tillstånd. Parlamentet uppmanar i detta avseende de medlemsstater som erkänner fullmakt på grund av beslutsoförmåga i sin lagstiftning eller som beslutar att införa bestämmelser om detta att avstå från att i det nationella rättssystemet införa kostnader och administrativa bördor som på ett orimligt sätt kan hindra och begränsa dessa missgynnade vuxnas möjligheter till fullmakt på grund av beslutsoförmåga, oavsett deras ekonomiska situation.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda, bibehålla och finansiera projekt som syftar till att informera unionsmedborgarna om medlemsstaternas lagstiftningar om utsatta vuxna och om skyddsåtgärder för dessa personer. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att ge alla personer som befinner sig på deras territorium lättillgänglig och tillräcklig information om den nationella lagstiftningen och om vilka tjänster som finns att tillgå när det gäller skydd för utsatta vuxna.

9.  Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte i god tid har tillhandahållit parlamentet och rådet den rapport som parlamentet efterfrågat om konstaterade problem och bästa praxis i samband med tillämpningen av Haagkonventionen, vilken som även borde ha omfattat förslag till åtgärder som unionen kan vidta för att komplettera eller tydliggöra hur konventionen ska tillämpas. Parlamentet anser att den rapporten kunde ha tagit upp praktiska problem som kommissionen har påträffat i sin insamling av information om tillämpningen av Haagkonventionen.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före den 31 mars 2018 överlämna ett förslag till förordning till Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vars mål ska vara att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och öka det fullständiga erkännandet och verkställighet av besluten om skydd för utsatta vuxna och av fullmakter på grund av beslutsoförmåga i enlighet med de rekommendationer som anges i bilagan.

11.  Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritetsprincipen. Parlamentet understryker i detta avseende att de lokala och regionala myndigheternas och lokalsamhällenas erfarenheter inte får glömmas bort vid genomgången av bästa nationella praxis.

12.  Europaparlamentet anser att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution tillsammans med rekommendationerna till kommissionen, rådet och medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT C 45 E, 23.2.2010, s. 71. (2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

REKOMMENDATIONER AVSEENDE INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

A.   FÖRSLAGETS PRINCIPER OCH MÅL

1.  Främja information om administrativa och rättsliga beslut om utsatta vuxna som är föremål för sådana skyddsåtgärder som fastställs i Haagkonventionen av den 13 januari 2000 om internationellt skydd för vuxna, samt underlätta rörligheten, erkännande och verkställigheten av dessa beslut.

2.  Upprätta nationella filer angående eller register över dels administrativa och rättsliga beslut om skyddsåtgärder för utsatta vuxna, dels eventuella fullmakter på grund av beslutsoförmåga, i syfte att garantera rättssäkerheten, underlätta rörligheten och ge behöriga myndigheter och domstolar snabb tillgång till information om den rättsliga situationen för personer som är föremål för en skyddsåtgärd.

3.  Vidta specifika och lämpliga åtgärder för att främja samarbete mellan medlemsstaterna, med fokus på Haagkonventionens verktyg, särskilt vad gäller inrättandet av centrala myndigheter med uppgift att underlätta kommunikationen mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och samordna överföringen och utbytet av administrativa och rättsliga beslut rörande vuxna som är föremål för skyddsåtgärder.

4.  Säkerställa att medlemsstaternas utbyte av information om utsatta vuxnas skyddsstatus samt tillgången till filer och register över skyddsåtgärder och fullmakter på grund av beslutsoförmåga sker med full respekt för sekretessprincipen och reglerna för skydd av de berörda vuxnas personuppgifter.

5.  Upprätta gemensamma formulär inom unionen i syfte att underlätta tillgången till information om administrativa och rättsliga beslut om utsatta vuxna samt underlätta rörligheten, erkännandet och verkställigheten av de beslut som rör dem. Kommissionen skulle kunna hämta inspiration från de formulärmallar som den diplomatiska specialkommissionen vid Haagkonferensen för internationell privaträtt rekommenderade i handlingarna från sammanträdena under september–oktober 1999 om skydd av vuxna.

6.  Erkänna att alla personer som tilldelats uppgiften att skydda en vuxen utsatt person eller vederbörandes egendom bör ha rätt till ett intyg som anger den egenskap, den status och de befogenheter som han eller hon förlänats och som är giltigt i alla medlemsstater.

7.  Verka för att de skyddsåtgärder som myndigheterna i en medlemsstat beslutat om erkänns till fullo i övriga medlemsstater, utan att detta hindrar att det, i undantagsfall och i enlighet med artiklarna 3 och 21 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, införs rättsliga garantier för att upprätthålla den allmänna ordningen i de berörda medlemsstaterna för att erkänna sådana skyddsåtgärder, vilka kan rättfärdiga dessa medlemsstaters icke-erkännande och icke-verkställande av dessa skyddsåtgärder.

8.  Verka för att de skyddsåtgärder som myndigheterna i en medlemsstat beslutat om verkställs i övriga medlemsstater, utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring för dem.

9.  Främja samråd och diskussioner mellan medlemsstaterna om verkställigheten i fall då ett beslut som fattats av myndigheterna i en medlemsstat skulle kunna få logistiska eller ekonomiska konsekvenser för en annan medlemsstat, så att de berörda medlemsstaterna kan komma överens om en fördelning av kostnaderna si samband med skyddsåtgärden i fråga. Samrådet och diskussionen måste alltid ske med hänsyn till den utsatta vuxnas intresse och med full respekt för hans eller hennes grundläggande rättigheter. De berörda myndigheterna skulle kunna överlämna förslag på alternativa åtgärder till de behöriga administrativa eller rättsliga myndigheterna, då det är de som har befogenhet att fatta det slutgiltiga beslutet.

10.  Upprätta gemensamma formulär för fullmakter på grund av beslutsoförmåga för att främja användningen av dessa fullmakter av de berörda personerna, vars informerade samtycke bör verifieras av de behöriga myndigheterna, samt säkerställa rörligheten, erkännandet och verkställigheten av dessa fullmakter.

B.   FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före den 31 mars 2018 lägga fram ett förslag till förordning för Europaparlamentet och rådet i enlighet med artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vars mål ska vara att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och att förbättra det fulla erkännandet och verkställigheten av besluten om skydd för utsatta vuxna samt fullmakter på grund av beslutsoförmåga.