Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Marine Le Pens immunitet som översändes den 9 december 2016 av Pascal Guinot, allmän åklagare vid appellationsdomstolen i Aix-en-Provence, och som tillkännagavs i kammaren den 19 januari 2017,

–  efter att ha inbjudit Marine Le Pen att höras den 29 maj och 12 juni 2017, i enlighet med artikel 9.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artiklarna 23 första stycket, 29 första stycket, 30 och 31 första stycket, i lagen av den 29 juli 1881 samt artikel 93-2 och 93-3 i lagen av den 29 juli 1982,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0223/2017), och av följande skäl:

A.  Den allmänne åklagaren vid appellationsdomstolen i Aix-en-Provence har begärt att den parlamentariska immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet, Marine Le Pen, ska upphävas med anledning av rättsliga åtgärder till följd av ett påstått brott.

B.  Enligt artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier får Europaparlamentets ledamöter inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.

C.  Enligt artikel 9 i protokoll nr 7 ska Europaparlamentets ledamöter under parlamentets sessioner på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

D.  I artikel 26 andra stycket i den franska konstitutionen slås fast att ingen parlamentsledamot får gripas för ett allvarligt brott eller en annan större förseelse eller utsättas för någon annan form av frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärd utan tillstånd från presidiet i den kammare som ledamoten tillhör. Sådant tillstånd krävs dock inte om ledamoten grips på bar gärning eller vid lagakraftvunnen dom.

E.  Marine Le Pen anklagas för offentligt förtal av en förtroendevald person, vilket är ett brott enligt den franska lagstiftningen, närmare bestämt artiklarna 23 första stycket, 29 första stycket, 30 och 31 första stycket, i lagen av den 29 juli 1881 samt artikel 93-2 och 93-3 i lagen av den 29 juli 1982.

F.  Den 28 juli 2015 lämnade Christian Estrosi in en stämningsansökan med framställan om enskilt anspråk ställd till undersökningsdomarnas ålderspresident i Nice mot Marine Le Pen för offentligt förtal riktat mot en medborgare som innehar ett tidsbegränsat offentligt uppdrag. Han gör där gällande att Marine Le Pen den 3 maj 2015, i programmet Le Grand Rendez-vous, vilket sändes samtidigt på iTÉLÉ och Europe 1, kom med följande uttalanden vilka utgör påståenden eller beskyllningar som skadar hans goda namn och rykte:

”Det jag vet är att Estrosi har finansierat UOIF [de islamiska organisationernas förbund i Frankrike]. Han har dömts av förvaltningsrätten för att ha beviljat en så låg hyra till en av UOIF:s moskéer att till och med förvaltningsdomstolen slagit honom på fingrarna. Detta avspeglar i själva verket hur dessa borgmästare illegalt finansierar moskéer i strid med 1905 års lag. Så när någon tas på bar gärning med att favorisera en grupp som lever i isolering måste man naturligtvis höja rösten och ta till ord som chockerar, men jag fäster mig inte vid orden, jag fäster mig vid det man gör ...” Som svar på en fråga från programledaren: ”Estrosi är alltså en medbrottsling till jihadister?” ska Le Pen ha svarat: ”Stöd, tillhandahållande av medel och bistånd; när man hjälper islamistisk fundamentalism att få fäste, spridas och rekrytera, ja då är man på något sätt, ur moralisk synvinkel, lite av en medbrottsling.”

G.  Marine Le Pen har bjudits in för att höras två gånger, i enlighet med artikel 9.6 i arbetsordningen. Hon har dock inte utnyttjat möjligheten att lämna sina synpunkter till det ansvariga utskottet.

H.  Den påstådda gärningen har inget direkt eller uppenbart samband med Marine Le Pens utövande av sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet, och hennes uttalande utgör inte heller yttranden som gjorts eller röster som avlagts under utövandet av uppdraget som ledamot av Europaparlamentet i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

I.  Med beaktande av artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier saknar anklagelserna uppenbart samband med Marine Le Pens ställning som ledamot av Europaparlamentet och hänför sig i stället till verksamhet av rent nationell eller regional karaktär, och artikel 8 är således inte tillämplig.

J.  Endast den immunitet som omfattas av artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier får upphävas.

K.  Med beaktande av artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier finns det ingen anledning att misstänka att begäran om upphävande har lämnats in för att försöka hindra Marine Le Pens parlamentariska arbete eller med avsikten att tillfoga henne politisk skada (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Marine Le Pens immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den behöriga myndigheten i Republiken Frankrike och till Marine Le Pen.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C-200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C‑163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.