Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sin resolution av den 11 december 2013 om en europeisk handlingsplan för detaljhandeln till nytta för samtliga aktörer(1), särskilt punkt 29,

–  med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2016 om otillbörliga affärsmetoder i livsmedelskedjan(2),

–  med beaktande av studien om franchising från april 2016, beställd av IMCO-utskottet(3),

–  med beaktande av studien från september 2016, Legal Perspective of the Regulatory Framework and Challenges for Franchising in the EU (Juridiska aspekter på regelverket och utmaningar för franchising i EU), beställd av IMCO-utskottet(4),

–  med beaktande av briefingen Future Policy Options in Franchising in the EU: Confronting Unfair Trading Practices (Framtida politiska alternativ för franchising i EU: hur man möter otillbörliga affärsmetoder)(5),

–  med beaktande av seminariet Relations between franchisors and franchisees: regulatory framework and current challenges (Förbindelser mellan franchisegivare och franchisetagare: regelverk och aktuella utmaningar) som organiserades av IMCO-utskottet den 12 juli 2016,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0199/2017), och av följande skäl:

A.  Det finns ingen gemensam europeisk definition av franchising och franchiseavtal ser olika ut företag emellan, men en av de väsentliga egenskaperna för sådana förhållanden är att det är ett avtalsmässigt partnerskap som ingåtts på frivillig grund mellan företagare eller fysiska eller juridiska personer som är juridiskt och finansiellt oberoende av varandra, genom vilket en part (franchisegivaren) beviljar den andra parten (franchisetagaren) rättigheten att driva dennes franchisekoncept, namn och varumärken och delar know-how genom franchisegivarens tekniska och organisatoriska expertis och stöd under avtalets löptid, eftersom kunderna litar på franchisesystemets enhetlighet, och både franchisegivarens och franchisetagarens avsikt är att göra det möjligt att snabbt etablera sig på nya marknader med begränsade investeringar och ökad chans för framgång.

B.  I sin resolution av den 11 december 2013 välkomnade parlamentet franchising som affärsmodell som stöder nya företag och ägandet av småföretag, men noterade att det i vissa fall finns orättvisa avtalsvillkor och efterlyste transparenta och rättvisa avtalsvillkor. Dessutom ville parlamentet i synnerhet uppmärksamma kommissionen och medlemsstaterna på problemen för franchisetagare som vill sälja sin verksamhet eller ändra affärsformen men ändå förbli aktiva i samma sektor, och kommissionen uppmanades att undersöka förbudet mot prismekanismer för franchisesystem samt effekterna av långsiktiga konkurrensklausuler, köpoptioner och förbud mot multifranchising.

C.  Franchising har full potential att bli en affärsmodell som kan bidra till att den inre marknaden inom detaljhandeln fullbordas eftersom det kan vara ett lämpligt sätt att etablera verksamhet genom en gemensam investering från franchisegivare och franchisetagare. Tyvärr utnyttjas dess potential för närvarande inte fullt ut i EU, eftersom den endast utgör 1,89 procent av BNP – till skillnad från 5,95 procent i USA och 10,83 procent i Australien – och eftersom 83,5 procent av omsättningen från franchising koncentreras till enbart sju medlemsstater(6). Det är därför viktigt att uppmana till en bredare spridning av denna affärsmodell i hela EU.

D.  Franchising har en betydande potentiell gränsöverskridande dimension och är av betydelse för en fungerande inre marknad och kan således leda till sysselsättning, utveckling av små och medelstora företag och entreprenörskap samt förvärv av nya kapaciteter och färdigheter.

E.  Befintlig lagstiftning som omfattar franchising som affärsmodell skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna, vilket skapar tekniska hinder och kan hindra både franchisegivare och franchisetagare från att expandera sin verksamhet över gränserna. Detta kan i sin tur inverka på slutkonsumenterna genom att deras val begränsas.

F.  Man skiljer mellan ”hård” och ”mjuk” franchising, beroende på hur villkoren i franchiseavtalet ser ut. Vidare har alternativa affärsmodeller som s.k. grupper av oberoende detaljhandlare olika särdrag och bör enbart påverkas av bestämmelser som gäller för franchising, i den mån de motsvarar definitionen av franchising.

G.  Informationen är bristfällig vad gäller franchising inom olika sektorer, eftersom relevant information inte skrivs ned eller ofta enbart kan hittas i de följeskrivelser som medföljer ett franchiseavtal, som är konfidentiella och därför inte offentliga, och på EU-nivå finns det ingen mekanism för att samla in information om eventuellt orättvisa avtalsvillkor eller orättvisa genomföranden av avtal, vilket är anledningen till att det behövs en plattform som innehåller denna viktiga information för att öka medvetenheten hos franchisegivare och franchisetagare om deras skyldigheter och rättigheter.

H.  E-handeln växer och används allt mer av konsumenterna och bör därför återspeglas bättre i franchiseavtalen. I samband med förverkligandet av den digitala inre marknaden bör särskild uppmärksamhet därför ägnas åt eventuella spänningar som uppstår mellan franchisegivare och franchisetagare på e-handelsområdet, till exempel i samband med det specifika geografiska område för vilket franchisetagaren har ensamrätt, och den ökade betydelsen av konsumentuppgifter för att lyckas med franchising som affärsmodell, särskilt eftersom franchiseavtal för närvarande inte innehåller några bestämmelser på dessa områden, vilket lämnar utrymme för onödig osäkerhet och konflikter.

I.  Kommissionen har definierat otillbörliga affärsmetoder som ”metoder som starkt avviker från god affärssed, strider mot god tro och heder och ensidigt påtvingas en affärspart av en annan part”(7).

1.  Europaparlamentet anser att franchising kan spela en ännu viktigare roll i fullbordandet av den inre marknaden inom detaljhandeln med tanke på dess nuvarande underutnyttjande i EU i jämförelse med andra utvecklade ekonomier.

2.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att medlemsstaterna vidtar effektiva åtgärder mot alla former av otillbörliga affärsmetoder på franchisingområdet, men noterar att det fortfarande finns en hög grad av avvikelse och diversifiering medlemsstaterna emellan i detta avseende. Parlamentet anser därför att det är viktigt att icke-lagstiftande, homogena riktlinjer inrättas som återspeglar bästa praxis i fråga om franchising inom detaljhandeln.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa riktlinjer om franchisingavtal för att bättre forma franchisingavtalens normativa miljö i syfte att säkerställa såväl överensstämmelse med arbetsnormer som tillbörliga tjänster av hög kvalitet.

4.  Europaparlamentet anser att mot bakgrund av att franchising har ett starkt gränsöverskridande inslag är det lämpligt med en gemensam strategi för att korrigera otillbörliga affärsmetoder på EU-nivå.

5.  Europaparlamentet inser att det på nationell nivå har antagits lagstiftning för att skydda franchisetagare, men slår fast att tonvikten har legat på fasen före ett avtals ingående, i syfte att underställa franchisegivaren krav på offentliggörande. Parlamentet beklagar att de nationella systemen inte omfattar tillsynsmekanismer som på ett effektivt sätt säkerställer ett fortsatt franchiseförhållande.

6.  Europaparlamentet noterar att franchisetagaren ofta utgör den svagare avtalsslutande parten, särskilt när denne är ett litet eller medelstort företag, eftersom franchisekonceptet normalt sett har utvecklats av franchisegivaren och franchisetagaren tenderar att vara finansiellt svagare och följaktligen kan vara mindre välinformerad än franchisegivaren och således vara beroende av franchisegivarens expertis. Parlamentet betonar att franchisesystemen är mycket beroende av ett fungerande samarbete mellan franchisegivare och franchisetagare med tanke på att franchisingsystemet är beroende av ett gott genomförande från alla parters sida.

7.  Europaparlamentet påminner om att franchising är ett avtalsförhållande mellan två juridiskt oberoende företag.

8.  Europaparlamentet framhåller att förordningen bör slå vakt om och öka marknadens förtroende för franchising som affärsmetod, eftersom franchising främjar entreprenörskap inte bara inom mikroföretag och små och medelstora företag, som blir franchisegivare, utan även bland enskilda, som blir franchisetagare.

9.  Europaparlamentet konstaterar att franchisegivare har organiserat sig själva på både nationell och europeisk nivå för att få sina intressen företrädda, men att franchisetagare ofta saknar sådana representativa organisationer som försvarar deras kollektiva intressen, och fortsätter att arbeta främst på individuell grund.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra till dialog mellan franchisegivare, franchisetagare och beslutsfattare, att underlätta inrättandet av organisationer som företräder franchisetagare och att se till att deras röster blir hörda när politik eller lagstiftning utarbetas som kan påverka dem i syfte att säkerställa ett mer jämlikt företräde av parterna, samtidigt som det betonas att medlemskap i dessa organisationer ska vara valfritt även i fortsättningen.

11.  Europaparlamentet betonar att informationen fortfarande brister vad gäller franchising inom detaljhandeln och uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med kommissionen, och när det är möjligt, utse kontaktpunkter för att få information om problem som franchisegivare och franchisetagare ställs inför, och uppmanar kommissionen att förbättra insamlingen av information på EU-nivå på grundval av bland annat information från dessa kontaktpunkter, samtidigt som man garanterar att den mottagna informationen hålls konfidentiell.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur franchising fungerar inom detaljhandeln, inklusive förekomsten av orättvisa avtalsvillkor eller andra otillbörliga affärsmetoder, samt att be Eurostat att uppmärksamma denna modell vid insamling av statistiska uppgifter om branschen, utan ytterligare administrativa bördor eller andra bördor för företagare.

13.  Europaparlamentet noterar de europeiska etiska reglerna för franchising som tagits fram av Europeiska franchiseförbundet (EFF) som ett potentiellt effektivt verktyg för att främja bästa praxis i franchisingsektorn på en självreglerande basis, men noterar även att reglerna har bemötts med grundläggande kritik från franchisetagarnas sida som bland annat påpekat att reglerna var strängare formulerade vad gäller franchisegivarens åtaganden före 2016 års regelöversyn. Parlamentet uppmuntrar franchisegivare och franchisetagare att säkerställa en balanserad och rättvis representation av bägge sidor i strävan efter att finna en lämplig lösning.

14.  Europaparlamentet beklagar dock att reglerna endast omfattar en liten minoritet av de franchiseföretag som är verksamma i EU, eftersom majoriteten av franchiseföretagen varken tillhör Europeiska franchiseförbundet eller de nationella organisationer som har antagit dem, och många medlemsstater inte har några nationella franchiseorganisationer.

15.  Europaparlamentet noterar att det finns en oro över att det saknas en oberoende verkställighetsmekanism i samband med de europeiska etiska reglerna och noterar att denna avsaknad av en oberoende verkställighet har lett till att vissa medlemsstater infört lagstiftning som förhindrar och tar itu med otillbörliga affärsmetoder inom franchising.

16.  Europaparlamentet påminner om att de etiska reglerna är en uppsättning regler som franchisegivarna har godkänt utöver de rättsliga krav som gäller. Parlamentet anser att de etiska reglerna alltid bör fortsätta utgöra ett mervärde för alla som är villiga att följa dessa regler.

17.  Europaparlamentet framhåller behovet av att utvärdera ändamålsenligheten i det självreglerande ramverket och i EU:s leverantörskedjeinitiativ, eftersom medlemskap i nationella franchiseorganisationer är en förutsättning för deltagande i detta initiativ.

18.  Europaparlamentet konstaterar att franchiseavtal bör respektera principerna om balanserat partnerskap till fullo, och enligt dessa principer måste franchisegivaren och franchisetagaren uppträda rimligt och rättvist gentemot varandra och lösa klagomål, missförhållanden och tvister genom ärlig, öppen, resonlig och direkt kommunikation.

19.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidarebefordra klagomål och annan relevant information, som de mottar genom en kontaktpunkt eller på något annat sätt, till kommissionen. Parlamentet uppmanar kommissionen att utifrån denna information utarbeta en icke uttömmande förteckning över otillbörliga affärsmetoder som bör offentliggöras och göras tillgänglig för alla berörda parter. Kommissionen uppmanas dessutom att vid behov inrätta en expertplattform för att erhålla ytterligare information om franchisingmetoder i detaljhandeln, särskilt om olika typer av otillbörliga affärsmetoder.

20.  Europaparlamentet pekar i synnerhet på behovet av särskilda principer för att säkerställa balanserade avtalsmässiga rättigheter och skyldigheter för parterna, såsom tydlig, korrekt och utförlig information före ett avtals ingående, inbegripet information om franchisekonceptets resultat, både rent allmänt och riktat i fråga om franchisetagarens tänkta lokalisering, och tydliga avgränsningar för sekretesskrav, som ska vara tillgänglig i skriftlig form och i tillräcklig god tid innan avtalet undertecknas och, i förekommande fall, ett införande av en ångerfrist efter avtalets undertecknande. Parlamentet pekar även på att franchisegivaren vid behov måste ge franchisetagaren fortsatt kommersiellt och tekniskt stöd under avtalets löptid.

21.  Europaparlamentet understryker att franchisegivaren vid behov måste ge franchisetagarna specialiserad grundläggande utbildning och lämplig vägledning samt information under avtalets löptid.

22.  Europaparlamentet erinrar om franchisetagarnas skyldighet att anstränga sig för att få franchiseföretaget att växa och att upprätthålla franchisenätverkets gemensamma identitet och rykte, och att i detta avseende samarbeta lojalt med alla partner i nätverket och att respektera de immateriella och industriella äganderätter som ingår i franchisekonceptet, samt konkurrensregler.

23.  Europaparlamentet tillägger dock att franchisegivare ibland kräver att franchisetagare köper produkter och tjänster som inte har någon koppling till franchisekonceptet. Parlamentet anser att ett sådant krav inte bör ses som en del av en franchisetagares skyldighet i fråga om att upprätthålla franchisenätverket och dess gemensamma identitet och rykte utan att det mycket väl kan utgöra en otillbörlig affärsmetod.

24.  Europaparlamentet betonar att konkurrensförbudsklausuler bör vara tydligt formulerade, rimliga och proportionella och de bör inte ha en längre varaktighet än vad som är strängt nödvändigt, med tanke på, i synnerhet, franchisetagares eventuella behov att ändra sitt franchisekoncept ifall deras närområde, och därmed efterfrågan på varor eller tjänster, förändras.

25.  Europaparlamentet noterar de problem som uppkommit kring näthandeln, eftersom den utgör en allt viktigare del av franchisemodellen utan att omfattas av traditionella franchiseavtal, som inte tar hänsyn till de konsekvenser som näthandeln kan ha för bestämmelserna i avtalen. Parlamentet föreslår därför att bestämmelser om näthandel införs i franchiseavtal i förekommande fall, i synnerhet i sådana fall där maktförhållandet mellan franchisegivaren och franchisetagaren är i obalans, särskilt när franchisetagaren är ett litet eller medelstort företag.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öppna ett offentligt samråd för att inhämta objektiv information om den verkliga situationen inom franchising och att utarbeta icke-lagstiftande riktlinjer som återspeglar bästa praxis i fråga om franchising inom detaljhandeln, särskilt mot bakgrund av den senaste tekniska utvecklingen och utvecklingen på marknaden, såsom näthandeln, och att överlämna dessa till parlamentet senast i januari 2018. Parlamentet ber kommissionen att i detta avseende analysera de befintliga instrumenten för självreglering samt lagstiftningsmetoderna i medlemsstaterna på franchisingområdet inom detaljhandeln och att lägga fram resultaten för parlamentet, inbegripet rekommendationer om hur franchisingsektorn ska utvecklas vidare i EU.

27.  Europaparlamentet betonar att parlamentet bör delta aktivt i allt arbete i fråga om franchising inom detaljhandeln, inbegripet när förordningar och direktiv om franchising antas, i syfte att skapa ett mer konsekvent och enhetligt regelverk.

Konkurrensrätt

28.  Europaparlamentet understryker att medlemsstaternas tillämpning av kommissionens förordning (EU) nr 330/2010 av den 20 april 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden(8) måste vara enhetlig, och beklagar bristen på information om dess tillämpning.

29.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör undersöka huruvida förordningens genomslagskraft undergrävs av en icke enhetlig tillämpning i medlemsstaterna och huruvida förordningen ligger i linje med den senaste utvecklingen på marknaden, i synnerhet vad gäller köpevillkor och undantagsbestämmelser efter det att ett avtal ingåtts.

30.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör undersöka huruvida tillämpningen av förordningen skulle kunna förbättras genom en mekanism för bedömning inom det europeiska nätverket av konkurrensmyndigheter. Parlamentet betonar att inkonsekventa uppföljningsåtgärder från kommissionens sida förhindrar gränsöverskridande detaljhandel och misslyckas med att skapa lika villkor inom den inre marknaden.

31.  Europaparlamentet anser att ett bättre genomförande av förordningen på nationell nivå skulle förbättra distributionen, öka marknadstillträdet för andra medlemsstaters företag och i slutändan vara mer förmånligt för slutkonsumenterna.

32.  Europaparlamentet anser att kommissionen även bör analysera vilka oavsedda konsekvenser konkurrenslagstiftningen får i var och en av medlemsstaterna.

33.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att inleda offentliga samråd och informera parlamentet om huruvida den modell som kommer att ligga till grund för den framtida gruppundantagsförordningen är lämplig.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även säkerställa återkrav av allt olagligt statligt stöd genom skatteförmåner på franchisingområdet och att visa fasthet i samband med utförandet av pågående undersökningar. Parlamentet betonar vidare att EU behöver en tydligare lagstiftning avseende skattebeslut. Kommissionen uppmanas att åtgärda alla överträdelser på franchisingområdet i syfte att säkerställa sund konkurrens på hela den inre marknaden.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rätta till marknadsmisslyckanden och säkerställa ändamålsenliga åtgärder mot skatteundandragande och skatteflykt på franchisingområdet.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga huruvida en översyn av förordningen är nödvändig och i detta sammanhang undersöka och informera parlamentet om 1) vilken påverkan det horisontella tillvägagångssättet har på franchising, 2) huruvida den franchisingmodell som antagits i förordningen återspeglar verkligheten på marknaden, 3) huruvida de s.k. tillåtna vertikala begränsningarna – dvs. de villkor på vilka franchisetagare får köpa, sälja eller sälja vidare varor eller tjänster – är proportionella och får negativa konsekvenser för marknaden och konsumenterna, och 4) vilka nya utmaningar som franchisegivare och franchisetagare ställs inför i samband med e-handeln och digitaliseringen i allmänhet, samt 5) samla in marknadsinformation vad gäller nya trender, utvecklingen på marknaden i fråga om nätverksorganisation och tekniska framsteg.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över bestämmelserna avseende medlemsstaternas verkställande av förordningen och anser att tillämpningen av den bör justeras proportionellt för att dess syfte ska uppnås.

o
o   o

38.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT C 468, 15.12.2016, s. 140. (2) Antagna texter, P8_TA(2016)0250. (3) IP/A/IMCO/2015-05, PE 578.978 (4) IP/A/IMCO/2016-08, PE 587.317 (5) PE 587.325 (6) Studien Legal Perspective of the Regulatory Framework and Challenges for Franchising in the EU (Juridiska aspekter på regelverket och utmaningar för franchising i EU), beställd av IMCO-utskottet, september 2016, s. 12. (7) Bekämpning av otillbörliga affärsmetoder mellan företag i livsmedelskedjan, COM(2014)0472. (8) EUT L 102, 23.4.2010, s. 1.