Europaparlamentets beslut av den 4 juli 2017 om godkännande av utnämningen av Mariya Gabriel till ledamot av kommissionen (C8-0166/2017 - 2017/0805(NLE))

Europaparlamentet,

–  med beaktande av artikel 246 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 106a i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

–  med beaktande av punkt 6 i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen(1),

–  med beaktande av Kristalina Georgievas avgång som ledamot av kommissionen,

–  med beaktande av rådets skrivelse av den 29 maj 2017, varigenom rådet hörde parlamentet om ett beslut, som ska fattas i samförstånd med kommissionens ordförande, om utnämningen av Mariya Gabriel till ledamot av kommissionen (C8-0166/2017),

–  med beaktande av utfrågningen av Mariya Gabriel den 20 juni 2017, under ledning av utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för kultur och utbildning, i samarbete med utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och den bedömning som upprättades efter den utfrågningen,

–  med beaktande av artikel 118 i arbetsordningen och bilaga VI till densamma,

1.  Europaparlamentet godkänner utnämningen av Mariya Gabriel till ledamot av kommissionen under kommissionens återstående mandattid till den 31 oktober 2019.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar.

(1) EUT L 304, 20.11.2010, s. 47.

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 juli 2017 om utkastet till rådets beslut om ingående av ett ramavtal mellan Europeiska unionen och Kosovo(1) om de allmänna principerna för Kosovos deltagande i unionsprogram (13391/2016 – C8-0491/2016 – 2013/0115(NLE))

P8_TA(2017)0276 A8-0207/2017

(Godkännande)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av utkastet till rådets beslut (13391/2016),

–  med beaktande av utkastet till ramavtal mellan Europeiska unionen och Kosovo(2) om de allmänna principerna för Kosovos deltagande i unionsprogram (13393/2016),

–  med beaktande av den begäran om godkännande som rådet har lagt fram i enlighet med artikel 212 samt artikel 218.6 andra stycket a och 218.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C8‑0491/2016),

–  med beaktande av artikel 99.1 och 99.4 samt artikel 108.7 i arbetsordningen,

–  med beaktande av rekommendationen från utskottet för utrikesfrågor (A8-0207/2017).

1.  Europaparlamentet godkänner att avtalet ingås.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna och i Kosovo.

(1) * Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244(1999) och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring. (2) * Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244(1999) och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (Spaniens ansökan EGF/001 – 2017/ES/Castilla y León mining) (COM(2017)0266 – C8-0174/2017 – 2017/2079(BUD))

P8_TA(2017)0277 A8-0248/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0266 – C8‑0174/2017),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1309/2013 av den 17 december 2013 om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (2014−2020) och om upphävande av förordning (EG) nr 1927/2006(1) (förordningen om fonden),

–  med beaktande av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020(2), särskilt artikel 12,

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning(3), särskilt punkt 13,

–  med beaktande av det trepartsförfarande som föreskrivs i punkt 13 i det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013,

–  med beaktande av skrivelsen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor,

–  med beaktande av skrivelsen från utskottet för regional utveckling,

–  med beaktande av betänkandet från budgetutskottet (A8-0248/2017),

A.  Unionen har inrättat lagstiftnings- och budgetinstrument för att kunna ge kompletterande stöd till arbetstagare som drabbas av konsekvenserna av genomgripande strukturförändringar inom världshandeln eller av den globala finansiella och ekonomiska krisen, och för att underlätta deras återinträde på arbetsmarknaden.

B.  Unionens ekonomiska stöd till arbetstagare som har blivit uppsagda bör vara dynamiskt och ges så snabbt och effektivt som möjligt, i enlighet med Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma uttalande, som antogs vid förlikningsmötet den 17 juli 2008, och med vederbörlig hänsyn till det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 när det gäller antagandet av beslut om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (nedan kallad fonden).

C.  Antagandet av förordningen om fonden återspeglar överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om att återinföra kriteriet för utnyttjande i krislägen, fastställa unionens ekonomiska bidrag till 60 % av den totala uppskattade kostnaden för de föreslagna åtgärderna, effektivisera handläggningen av ansökningar om medel ur fonden inom kommissionen, parlamentet och rådet genom att förkorta tiden för bedömning och godkännande, öka antalet stödberättigade åtgärder och förmånstagare genom att inbegripa egenföretagare och ungdomar, samt finansiera incitament att starta egna företag.

D.  Spanien lämnade in ansökan EGF/2017/001 ES/Castilla y León om ekonomiskt stöd från fonden efter uppsägningar inom den näringsgren som i Nace rev. 2 klassificeras under huvudgrupp 5 (kolutvinning) i Nuts 2-regionen Castilla y León (ES41). I denna region förväntas 339 uppsagda arbetstagare samt 125 unga som varken arbetar eller studerar och som ännu inte fyllt 30 år delta i åtgärderna. Uppsägningarna gjordes vid Hullera Vasco Leonesa SA, Centro de Investigación y Desarrollo S.A, Hijos de Baldomero García SA, Minas del Bierzo Alto SL och Unión Minera del Norte SA.

E.  Ansökan lämnades in enligt insatskriteriet i artikel 4.2 i förordningen om fonden, med avvikelse från kriteriet för stödberättigande i artikel 4.1 b, enligt vilket minst 500 arbetstagare ska ha blivit uppsagda under en referensperiod på nio månader vid företag som alla verkar inom samma ekonomiska sektor som definieras som en huvudgrupp i Nace rev. 2 och som är belägna i en region eller två regioner som gränsar till varandra på Nuts 2-nivå i en medlemsstat.

1.  Europaparlamentet delar kommissionens åsikt att villkoren i artikel 4.2 i förordningen om fonden är uppfyllda och att Spanien därför är berättigat till ekonomiskt stöd på 1 002 264 EUR enligt denna förordning, vilket utgör 60 % av de totala kostnaderna på 1 670 440 EUR.

2.  Europaparlamentet noterar att de spanska myndigheterna lämnade in sin ansökan om ekonomiskt stöd från fonden den 20 januari 2017, och att kommissionen avslutade sin bedömning av ansökan den 2 juni 2017 och underrättade parlamentet samma dag.

3.  Europaparlamentet påminner om att kolproduktionen i unionen och världsmarknadspriset på kol under de senaste 10 åren sjunkit kraftigt, vilket lett till en ökad importvolym av kol från länder utanför EU och till att många kolgruvor blivit olönsamma och tvingats stänga. Parlamentet påpekar att dessa trender har varit särskilt framträdande i Spanien, vilket lett till en omstrukturering och omställning av kolgruvesektorn. Parlamentet betonar att sysselsättningen i regionen Castilla y León allvarligt påverkats av krisen inom gruvsektorn, och påpekar att endast i Castilla y León har tio kolutvinningsföretag tvingats stänga under perioden 2010–2016.

4.  Europaparlamentet noterar att Spanien begärde att ett undantag ska göras från artikel 4.1 b på grund av att det territorium som berörs av uppsägningarna består av flera små, isolerade orter i den avlägset belägna och glest befolkade dalen i den kantabriska bergskedjan, vilka oftast är starkt beroende av gruvindustrin och vars konnektivitet är begränsad. Territoriet kan således betraktas som en liten arbetsmarknad enligt artikel 4.2.

5.  Europaparlamentet framhåller särskilt den mycket låga befolkningstätheten, problemen relaterade till att det rör sig om ett bergsområde samt den svåra sysselsättningssituationen i de norra delarna av provinserna León och Palencia. Parlamentet uttrycker oro över den kraftiga befolkningsminskningen, som har varit proportionellt störst bland personer under 25 år.

6.  Europaparlamentet påpekar att den ekonomiska ersättningen kommer att omfatta 339 uppsagda arbetstagare, varav 97 % är män.

7.  Europaparlamentet välkomnar Spaniens beslut att tillhandahålla individanpassade tjänster som samfinansieras av fonden för upp till 125 unga under 30 år som varken arbetar eller studerar. Parlamentet förstår att dessa tjänster kommer att omfatta stöd till dem som är intresserade av att starta egna företag.

8.  Europaparlamentet konstaterar att åtgärderna kommer att styras av en studie som ska utföras på sysselsättningsskapande och produktiva verksamheter i regionen Castilla y León, i syfte att bättre definiera de initiativ som avses i paketet.

9.  Europaparlamentet noterar att Spanien planerar sex olika typer av åtgärder för de uppsagda arbetstagare som omfattas av denna ansökan: i) välkomst- och informationsmöten, ii) yrkesvägledning och rådgivning, iii) stöd till intensivt arbetssökande, iv) utbildning i sektorsöverskridande färdigheter och kvalifikationer, v) främjande av entreprenörskap, och vi) stöd till nyetablering av företag, samt ett program med incitament.

10.  Europaparlamentet noterar att incitamenten motsvarar 19,53 % av det totala paketet med individanpassade tjänster, vilket är en bra bit under det tak på maximalt 35 % som fastställs i förordningen om fonden. Parlamentet konstaterar att dessa åtgärder förutsätter att de berörda stödmottagarna aktivt söker arbete eller deltar i utbildning.

11.  Europaparlamentet konstaterar att de utbildningskurser som tillhandahålls omfattar seminarier om hur man söker jobb, utbildning i personliga och sociala färdigheter, informations- och kommunikationsteknik (IKT) samt främmande språk, medan yrkesutbildningen kommer att inriktas på att förbättra gruvrelaterade färdigheter som kan vara relevanta för andra ekonomiska sektorer eller på att utveckla färdigheter för sektorer såsom turismnäring på landsbygden, återställande av miljön i gruvområdena samt återbeskogning och landskapsplanering.

12.  Europaparlamentet gläder sig över att samråd med berörda aktörer, däribland fackföreningar, näringslivsorganisationer, det regionala kontoret för ekonomisk utveckling, innovation, finansiering och internationalisering av företag och en offentlig stiftelse som är knuten till den regionala offentliga arbetsförmedlingen ägde rum på regional nivå för att utforma det samordnade paketet av individanpassade tjänster. Parlamentet välkomnar även att principen om jämställdhet mellan kvinnor och män liksom icke-diskriminering kommer att tillämpas när det gäller tillgången till de åtgärder som finansieras via fonden och under genomförandet av fonden.

13.  Europaparlamentet påminner om att det samordnade paketet med individanpassade tjänster ska utformas utifrån framtida utsikter på arbetsmarknaden och önskad kompetens, och vara förenligt med övergången till en resurseffektiv och hållbar ekonomi, i enlighet med artikel 7 i förordningen om fonden.

14.  Europaparlamentet välkomnar att bidrag till personer med omsorgsansvar inkluderats bland de tillgängliga incitamenten med tanke på den sannolikt positiva inverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ingående information om utnyttjandet av denna möjlighet.

15.  Europaparlamentet påminner om behovet av en snabb omställning av unionens ekonomier och främjandet av relevanta arbetstillfällen mot bakgrund av COP 21-avtalet från Paris.

16.  Europaparlamentet noterar vikten av att inleda en informationskampanj för att nå unga som varken arbetar eller studerar och som kan omfattas av dessa åtgärder, och samtidigt säkra en jämn könsfördelning, när så är möjligt.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i framtida förslag lämna mer information om de sektorer som har tillväxtpotential och därför kan förväntas anställa folk, och att samla in underbyggda uppgifter om effekterna av finansieringen från fonden, inbegripet om kvaliteten på sysselsättningen i fråga och hur många som kan återintegreras tack vare insatser via fonden.

18.  Europaparlamentet betonar att de spanska myndigheterna har bekräftat att de åtgärder som avses inte får stöd från något annat av unionens finansieringsinstrument, att eventuell dubbelfinansiering kommer att förhindras och att stödberättigade åtgärder ska komplettera de åtgärder som finansieras genom strukturfonderna.

19.  Europaparlamentet upprepar att stödet från fonden varken får ersätta åtgärder som åligger företagen enligt nationell lagstiftning eller kollektivavtal, eller åtgärder för omstrukturering av företag eller sektorer.

20.  Europaparlamentet välkomnar det faktum att insatsplanen kommer att inkludera ett övervakningsinitiativ, där arbetsmarknadens parter bör kunna delta och som syftar till att dels säkerställa att förslaget genomförs i enlighet med rekommendationerna i en studie som ska genomföras som en del av de åtgärder som ingår i initiativet, och som ska behandla yrkesutbildningsbehov och verksamhetsmöjligheter, dels säkerställa en sund förvaltning av den avsatta budgeten.

21.  Europaparlamentet påminner om sin uppmaning till kommissionen att säkra allmänheten tillgång till samtliga handlingar som berör ansökningar om medel ur fonden.

22.  Europaparlamentet godkänner det bifogade beslutet.

23.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att tillsammans med rådets ordförande underteckna beslutet och se till att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

24.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution med bilaga till rådet och kommissionen.

BILAGA

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT

om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter Spaniens ansökan EGF/001 – 2017/ES/Castilla y León mining

(Texten till denna bilaga återges inte här eftersom den motsvaras av den slutliga rättsakten, beslut (EU) 2017/1372.)

(1) EUT L 347, 20.12.2013, s. 855. (2) EUT L 347, 20.12.2013, s. 884. (3) EUT C 373, 20.12.2013, s. 1.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om europeiska standarder 2000 (2016/2274(INI))

P8_TA(2017)0278 A8-0213/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut 1673/2006/EG,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (NIS-direktivet),

–  med beaktande av rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 1 juni 2016 om genomförandet av förordning (EU) nr 1025/2012 under perioden 2013–2015 (COM(2016)0212),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 1 juni 2016 Analysis of the implementation of the Regulation (EU) No 1025/2012 from 2013 to 2015 and factsheets (SWD(2016)0126),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 1 juni 2016 Europeiska standarder för 2000-talet (COM(2016)0358),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 1 juni 2016 Tapping the potential of European service standards to help Europe’s consumers and businesses (SWD(2016)0186),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 1 juni 2016 Unionens årliga arbetsprogram för europeisk standardisering 2017 (COM(2016)0357),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 1 juni 2016 The implementation of the actions foreseen in the 2016 Union work programme for European standardisation, including the implementing acts and mandates sent to the European standardisation organisations (SWD(2016)0185),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 19 april 2016 Prioriteringar för informations‑ och kommunikationsteknisk standardisering på den digitala inre marknaden (COM(2016)0176),

–  med beaktande av det gemensamma initiativet om standardisering enligt strategin för den inre marknaden, så som det hänvisas till i kommissionens meddelande av den 28 oktober 2015 Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag (COM(2015)0550),

–  med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2010 om framtiden för EU:s standardisering(1),

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Europeiska standarder för 2000-talet,

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Europeisk standardisering 2016,

–   med beaktande av Europeiska kommissionens strategi för öppen programvara 2014–2017(2),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för transport och turism (A8–0213/2017), och av följande skäl:

A.  Det europeiska standardiseringssystemet är en central del i genomförandet av den inre marknaden. Kommissionens åtgärd med att fastställa en gemensam vision för europeisk standardisering är ett direkt resultat av kommissionen Junckers tio prioriteringar, i synnerhet de som gäller den sammankopplade digitala inre marknaden och strategin för den inre marknaden.

B.  Ett öppet, inkluderande, transparent och i första hand marknadsdrivet europeiskt standardiseringssystem baserat på tillit och korrekt efterlevnad spelar en viktig roll för ett positivt svar på det ökade behovet av standarder i europeisk politik och lagstiftning för industri, ekonomi, sociala frågor och miljö: standarder som kan bidra till produktsäkerhet, innovation, driftskompatibilitet, hållbarhet och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, och förbättra livskvaliteten för medborgare, konsumenter och arbetstagare.

C.  Ett effektivt europeiskt standardiseringssystem bör bygga på nära samarbete och samverkan mellan näringslivet, myndigheter, standardiseringsorgan och andra berörda parter, till exempel organisationerna i bilaga III i förordning (EU) nr 1025/2012.

D.  Europeiska standarder bör utarbetas i ett öppet, inkluderande och transparent system, där alla berörda parter samråder med varandra, i syfte att fastställa strategiska krav rörande teknik och kvalitet som befintliga eller framtida varor, tillverkningsprocesser, tjänster och metoder kan anpassas efter.

E.  I kommissionens meddelande om prioriteringar för informations- och kommunikationsteknisk standardisering på den digitala inre marknaden erkänns värdet av öppna standarder, men där ges ingen definition på en öppen standard. Öppna standarder har visat sig vara viktiga för skapandet och utvecklingen av internet och internettjänster som i sin tur har främjat innovation och lett till goda samhälleliga och ekonomiska framtidsutsikter.

F.  Användningen av öppen programvara och maskinvara bör och kan hjälpa europeiska företag och förvaltningar att säkra bättre tillgång till digitala varor och tjänster.

G.  Ett modernt och flexibelt europeiskt standardiseringssystem är en användbar beståndsdel i en ambitiös och förnyad europeisk industripolitik och för hur den inre marknaden fungerar. Standarder kan förbättra EU:s globala konkurrenskraft, tillväxt, rättvisa konkurrens och innovation, understödja kvalitet, företag och i synnerhet de små och medelstora företagens prestanda och skyddet av konsumenter, arbetstagare och miljö.

H.  Det finns två olika standardutvecklingssystem som samexisterar i Europa, närmare bestämt ett som är baserat på den nationella delegeringsprincipen och är genomfört av Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec), samt ett annat som bygger på intressenters betalda medlemskap och som utvecklats av Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi). Det finns ett behov av att utvärdera standardutvecklingssystemen utefter förordning (EU) nr 1025/2012 i syfte att identifiera befintliga utmaningar och god praxis.

I.  Genom förordning (EU) nr 1025/2012 har standardiseringsprocesserna förbättrats genom att berörda samhällsaktörer och små och medelstora företag för första gången underställts den rättsliga grunden i det europeiska standardiseringssystemet.

J.  Med hjälp av IKT-standarder, som framför allt utvecklas på global nivå, går det att ta fram kompatibla lösningar för tillbehör och för olika delar av en viss produkt, vilket är särskilt viktigt för utvecklingen av sakernas internet. Fragmentering av standarder och äganderättsskyddade eller halvslutna lösningar förhindrar tillväxten och antagandet av sakernas internet, och det är därför nödvändigt att utveckla ett strategiskt arbetssätt för IKT-standardisering för att säkerställa ett framgångsrikt svar på behoven under det kommande decenniet, så att EU därmed kan behålla en ledande roll i det globala standardiseringssystemet.

K.  Genom offentliggörandet av handlingar och uppgifter uppfylls mål för statligt ansvarstagande och öppenhet, däribland ansvarighet, reproducerbarhet, hållbarhet och tillförlitlighet när det gäller statliga åtgärder. När handlingar eller uppgifter offentliggörs måste det göras utifrån öppna och standardiserade format så att man undviker inlåsning där en programvara eller säljare kanske inte längre är kommersiellt tillgänglig och så att oberoende enheter har möjlighet att tillämpa dessa format i olika utvecklings- och affärsmodeller, inbegripet sådana som bygger på öppen källkod, på ett sådant sätt att förvaltningsprocesser och administrativa processer kan fortgå.

L.  Transportsektorn har varit ledande i att utveckla och använda standarder som är nödvändiga för inrättandet av ett gemensamt europeiskt transportområde.

Allmänna överväganden

1.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens övergripande standardiseringspaket, som tillsammans med meddelandet om IKT-standarder och det gemensamma standardiseringsinitiativet är tänkt att bilda en enhetlig och enkel europeisk standardiseringspolitik i syfte att bevara dess många fördelar, förbättra bristerna och hitta rätt balans mellan den europeiska, nationella och internationella dimensionen. Parlamentet betonar att en eventuell framtida översyn av det europeiska standardiseringssystemet bör bygga vidare på fördelarna med det befintliga systemet, då dessa utgör en stabil grund för förbättringar, och inte omfatta några radikala förändringar som skulle underminera dess kärnvärden.

2.  Europaparlamentet erkänner att det europeiska standardiseringssystemet är specifikt och viktigt ur alla intressenternas synvinkel, däribland industri, små och medelstora företag, konsumenter och arbetstagare, och uppmanar kommissionen att säkerställa att det europeiska systemet fortsätter existera och att det behåller tillräckliga resurser för att uppfylla målen i förordning (EU) nr 1025/2012, och därmed bland annat bidrar till driftskompatibilitet, rättssäkerhet och tillämpning av lämpliga skydd, för näringsliv och konsumenter och för informationsteknikens fria rörlighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samband med översynen av den fleråriga budgetramen garantera en hållbar budget för det europeiska standardiseringssystemet.

3.  Europaparlamentet välkomnar rundabordssamtalen om standarders marknadsvärde (SMARRT) inom ramen för det gemensamma initiativet för standardisering, som möjliggör dialog mellan kommissionen och industrin och där berörda parter har full insyn vad gäller punkterna på kommittén för standarders dagordning.

4.  Europaparlamentet konstaterar att standarder är ett frivilligt, marknadsdrivet verktyg som innehåller tekniska krav och riktlinjer, som om de tillämpas underlättar varors och tjänsters efterlevnad av EU:s lagstiftning och stöder EU:s politik när de tas fram på ett ansvarstagande, transparent och inkluderande sätt. Parlamentet betonar emellertid att standarder inte kan ses som EU-lagar, eftersom lagstiftning och politik vad gäller nivån på skydd för konsumenter, hälsa, säkerhet, miljö och data samt nivån på social inkludering avgörs av lagstiftarna.

5.  Europaparlamentet inser betydelsen av öppna, standardiserade format för regeringarnas, förvaltningarnas och EU-institutionernas skyldigheter till öppenhet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att försöka att tillämpa gemensamma standarder avseende digital förvaltning, med inriktning framför allt på juridiska organ och lokala myndigheter. Parlamentet betonar att öppna standarder är nödvändiga för vidareutvecklingen av politik för öppna myndighetsuppgifter och smarta städer och att dokument och uppgifter därför måste offentliggöras i öppna, standardiserade format som lätt kan genomföras, så att återanvändning av uppgifter underlättas. Parlamentet understryker att offentlig upphandling och öppna standardlösningar spelar stor roll för att undvika inlåsning till en leverantör.

6.  Europaparlamentet är starkt övertygat om att öppna data, särskilt i transportsektorn, är avgörande för att fullt ut kunna dra fördel av den digitala inre marknaden, t.ex. främjandet och utvecklingen av multimodala transporter. Parlamentet betonar därför att det krävs större rättslig förutsebarhet, särskilt i fråga om ägande och ansvar. Parlamentet uppmanar följaktligen kommissionen att utan vidare dröjsmål offentliggöra en färdplan för utvecklingen av standarder med målet att harmonisera offentligt finansierad transportdata och programmeringsgränssnitt i syfte att driva på utvecklingen av dataintensiva innovationer och tillhandahållandet av nya transporttjänster.

7.  Europaparlamentet betonar att det nuvarande systemet med ackreditering för provningsinstitutioner inte alltid garanterar att produkterna och tjänsterna på marknaden som tillämpar EU-standarder efterlever dessa standarder. Parlamentet beklagar att man i det gemensamma initiativet för standardisering och unionens årliga arbetsprogram för europeisk standardisering inte uppmärksammar ackrediteringen av provningsinstitutioner och standarder, och uppmanar kommissionen att ta denna aspekt i beaktande när man föreslår nya initiativ.

8.  Europaparlamentet är av uppfattningen att öppna standarder måste vara baserade på öppenhet i standardiseringsprocessen och på utveckling av och tillgång till standarder för genomförande och användning, i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012 och Världshandelsorganisationens principer. Parlamentet erkänner kommissionens avsikt, så som den uttrycks i färdplanen för standardessentiella patent, att klargöra problem i fråga om FRAND och licensiering av standardessentiella patent. Parlamentet uppmanar kommissionen att, tillsammans med de europeiska standardiseringsorganisationerna och gemenskaperna för öppen källkod, utforska lämpliga sätt att arbeta tillsammans.

9.  Europaparlamentet framhåller att det europeiska standardiseringssystemet måste bidra till den europeiska innovationskraften, stärka EU:s konkurrenskraft, främja EU:s ställning inom internationell handel och bidra till medborgarnas välfärd. Parlamentet anser det därför viktigt att EU upprätthåller sin nyckelroll i det internationella standardiseringssystemet, och betonar vikten av att främja europeiska standarder på global nivå vid förhandling av handelsavtal med tredjeländer. Parlamentet understryker att det europeiska standardiseringssystemet också kan gynnas av partnerskapsavtal som upprättas av de europeiska standardiseringsorganisationerna med standardiseringsorganisationer från tredjeländer, och konstaterar att det i artiklarna 13 och 14 i förordning (EU) nr 1025/2012 redan emotses att åtskilliga organisationer som utvecklar standarder kommer att vara involverade i offentlig upphandling på IKT‑området. Parlamentet rekommenderar att de europeiska standardiseringsorganisationerna överväger närmare samarbete med nationella standardiseringsorgan i tredjeländer, däribland samarbetande standardiseringsorgan, när möjligheterna finns till nära samordning. Parlamentet uppmuntrar kommissionen, medlemsstaterna och de europeiska standardiseringsorganisationerna att fortsätta arbeta för att skapa globala standarder, samtidigt som de också är uppmärksamma på den regionala kontexten och på hur relevant en standard är när de engagerar sig i standardiseringsarbete.

10.  Europaparlamentet betonar att internationellt samarbete kring standarder bidrar till att garantera transparens, effektivitet och enhetlighet och skapar en konkurrensvänlig miljö för den industriella sektorn. Ett bra exempel på detta är Uneces (Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa) världsforum för harmonisering av fordonsföreskrifter (WP.29), som utvecklades för IKT-området.

11.  Europaparlamentet betonar att de standarder som antas av internationella organisationer inte behöver följa bestämmelserna i förordning (EU) nr 1025/2012, och parlamentet rekommenderar de europeiska standardiseringsorganisationerna att endast ansluta sig till dem efter ett internt godkännandeförfarande som inbegriper representanter för berörda parter såsom organisationer enligt bilaga III, särskilt när det gäller harmoniserade standarder som används som hjälp för att genomföra EU-lagstiftningen.

12.  Europaparlamentet anser att de europeiska standardiseringsorganisationerna under alla omständigheter bör ta fram inkluderande, hållbara och säkra standarder av hög kvalitet med god tillgänglighet och behandling av alla berörda parter samt minsta möjliga påverkan på miljön och fullgott skydd för personuppgifter och integritet.

13.  Europaparlamentet anser att kommissionens och medlemsstaternas samarbete med EU:s näringsliv är mycket viktigt för att underlätta antagandet av globala standarder med europeisk stämpel vid fastställandet och utvecklingen av 5G-tekniker.

14.  Europaparlamentet beklagar att skillnader mellan nationella standarder, t.ex. standarder inom godslogistiksektorn, fortfarande utgör ett hinder på den inre marknaden och uppmanar därför kommissionen och de europeiska standardiseringsorganisationerna att utveckla lämpliga standarder för att, vid behov, harmonisera förhållandena på nationell nivå med målet att undanröja eventuella hinder på den inre marknaden. Parlamentet understryker behovet att eftersträva en intermodal harmonisering av standarder i detta avseende.

15.  Europaparlamentet pekar dessutom på att standardisering utöver att förhindra en splittring av marknaden, kan bidra avsevärt till att de administrativa bördorna och transportkostnaderna blir mindre för alla företag (t.ex. genom e-dokument), i synnerhet små- och medelstora företag, och underlätta ett korrekt genomförande av EU:s lagstiftning (t.ex. genom digitala färdskrivare eller system för elektroniska vägtullar).

16.  Europaparlamentet konstaterar att förordning (EU) nr 1025/2012 har förbättrat det europeiska standardiseringssystemet så att små och medelstora företag, konsumenter, arbetstagare och miljöorganisationer kan delta aktivt i standardiseringsprocessen, och uppmuntrar till att man fortsätter i denna riktning så att alla får tillräcklig representation och kan delta i standardiseringssystemet och därmed fullt ut utnyttja de förmåner som standardiseringen ger. Parlamentet uppmanar kommissionen, de europeiska standardiseringsorganisationerna och de nationella standardiseringsorganen att identifiera de bästa sätten att nå detta mål och att bemöta utmaningarna, såsom bristande medvetenhet, inför ytterligare involvering.

17.  Europaparlamentet välkomnar de ansträngningar som gjorts av Etsi för att skapa enkel tillgång för europeiska små och medelstora företag, och dess långsiktiga strategi för 2016–2021 för att hantera särskilt branschöverskridande samarbete.

18.  Europaparlamentet är medvetet om att tiden det tar att utarbeta standarder har förkortats och påminner om vikten av att hitta rätt balans mellan behovet av snabbt framtagande av standarder och behovet av att standarderna är av hög kvalitet.

19.  Europaparlamentet anser att man som ett komplement till den befintliga bästa praxis som återfinns bland standardiseringsgemenskaperna bör öka allmänhetens medvetenhet om föreslagna standarder, tidigt involvera alla berörda parter på ett korrekt sätt och förbättra kvaliteten på begäran om standardisering eftersom detta kan öka insynen och ansvarigheten i standardiseringssystemet ytterligare.

20.  Europaparlamentet uppmanar dessutom kommissionen att ägna uppmärksamhet åt och bistå kandidatländerna i deras insatser för att harmonisera sina standarder med europeiska standarder att befintliga flaskhalsar minimeras.

IKT-standarder

21.  Europaparlamentet välkomnar meddelandet om prioriteringar för informations och kommunikationsteknisk standardisering där man skissar upp en strategi för IKT‑standardisering, men uppmanar kommissionen att klargöra hur detta meddelande om den löpande planen för IKT-standardisering, paketet med europeiska standarder för 2000-talet och det årliga arbetsprogrammet kan samordnas.

22.  Europaparlamentet noterar att den senaste tidens sammansmältning av tekniker och digitaliseringen av samhället, näringslivet och offentliga tjänster håller på att sudda ut den traditionella gränsen mellan allmän standardisering och IKT-standardisering. Parlamentet anser att den europeiska IKT-standardiseringen bör utgöra en del av en europeisk digital strategi för att skapa stordriftsfördelar, budgetbesparingar och ökad konkurrenskraft och innovation för europeiska företag, och att öka tvärsektoriell och gränsöverskridande interoperabilitet avseende varor och tjänster genom en snabbare definition, på ett öppet och konkurrensmässigt sätt, av frivilliga standarder som enkelt kan införas av små och medelstora företag.

23.  Europaparlamentet betonar behovet av ökat samarbete på området för IKT‑standardisering, särskilt mellan de europeiska standardiseringsorganisationerna, och uppmanar de europeiska standardiseringsorganisationerna att utarbeta ett gemensamt årligt arbetsprogram där man kartlägger övergripande gemensamma intresseområden.

24.  Europaparlamentet betonar att öppna, frivilliga, inkluderande och samförståndsorienterade standardiseringsprocesser har varit effektiva i den mån de utgör en drivkraft för innovation, sammankopplingsmöjligheter och införande av olika typer av teknik, och påminner om att det även är viktigt att säkerställa tillräckliga investeringar och kunskaper i spjutspetsteknik, liksom utveckling av sådan teknik, och att stödja små och medelstora företag.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och de europeiska standardiseringsorganisationerna att bidra till driftskompatibla och öppna standarder av hög kvalitet, för att kunna bekämpa fragmentering och uppmuntra till ett brett antagande av standarderna, och att erkänna det befintliga ekosystem och de olika affärsmodeller som stöder utvecklingen av digital teknik, då detta bidrar till IKT-värdekedjor som är hållbara i socialt, ekonomiskt och miljömässigt hänseende och som bekräftar hänsynen till allmänintresset av skydd för personuppgifter och integritet.

26.  Europaparlamentet understryker att det är absolut nödvändigt att anpassa IKT‑standardiseringspolitiken till marknadsutvecklingen och den politiska utvecklingen, eftersom detta kommer att leda till att man når viktiga mål för EU‑politiken som kräver interoperabilitet, exempelvis tillgänglighet, säkerhet, e-handel, e-förvaltning, e-hälsa och transporter. Parlamentet rekommenderar att kommissionen och de europeiska standardiseringsorganisationerna prioriterar standarder på området 5G, molntjänster, sakernas internet, data och it-säkerhetsdomäner, samt på vertikala domäner, såsom uppkopplad och automatiserad körning och intelligenta transportsystem, smarta städer, smart energi, avancerad tillverkning och smarta boendemiljöer.

27.  Europaparlamentet betonar behovet av att skapa ett öppet, driftskompatibelt IKT‑ekosystem baserat på fem prioriterade IKT-standarder, som stimulerar konkurrens i värdeskapande och ger utrymme åt innovation. Parlamentet anser att

28.  Europaparlamentet erkänner att effektiva 5G-kommunikationsnät är helt beroende av gemensamma standarder för att säkerställa driftskompatibilitet och säkerhet, men påminner om att utvecklingen av ett nät med mycket hög kapacitet är själva ryggraden i ett pålitligt 5G-nät.

29.  Europaparlamentet konstaterar att en datadriven ekonomi är beroende av ett bredare IKT-ekosystem för att lyckas, inklusive välutbildade experter samt kvalificerade personer, så att man kan få slut på den digitala klyftan och den digitala utestängningen.

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sammanställa statistik för att bättre kunna utvärdera den påverkan som digitalisering och informations- och kommunikationsteknik har på transporter och turism.

31.  Europaparlamentet är medvetet om det ökade antalet plattformar, grupper, möten och kanaler när det gäller IKT-standarder. Parlamentet uppmanar kommissionen att rationalisera antalet plattformar och samordningsmekanismer som arbetar med standardisering och involvera standardiseringsorganisationerna i nya initiativ, i syfte att undvika dubbelarbete för berörda parter. Parlamentet betonar behovet av att bättre samordna IKT-standarder och standardiseringsprioriteringar mellan de olika organisationerna, och uppmanar kommissionen att snarast informera berörda parter om vilket skede som uppnåtts i de pågående initiativen när det gäller IKT-standarder.

32.  Europaparlamentet betonar att digitaliseringen går snabbt framåt och att den är en viktig drivkraft för ekonomin. Parlamentet understryker vikten av en effektiv digitalisering av vertikala industrier i syfte att gynna små och medelstora företag och särskilt konsumenter på europeisk, nationell, regional och lokal nivå, och att deras intressen måste vara företrädda på lämpligt sätt inom ramen för internationell IKT‑standardisering.

33.  Europaparlamentet stöder kommissionens avsikt att utforska sådana initiativ som märkning och certifiering av betrodda föremål i sakernas internet, vilket kan främja förtroendet för graden av integritet och end-to-end-säkerheten hos en enhet i sakernas internet, genom att tillhandahålla mätbara och jämförbara graderingar av de möjliga riskerna kopplade till med drift och användning av en enhet eller tjänst i sakernas internet. Parlamentet anser att dessa bör utvecklas där det är relevant och där enheter i sakernas internet skulle kunna påverka relevant infrastruktur utifrån de krav som uttalas i NIS-direktivet, som bör fungera som grund för att definiera säkerhetskrav. Parlamentet konstaterar att varje sådan märkning måste kunna anpassas till framtida tekniska ändringar och ta hänsyn till globala standarder där så är lämpligt.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vara ledande när det gäller att främja intersektoriella, flerspråkiga standarder och att stödja integritetsvänliga, tillförlitliga och säkra tjänster.

35.  Europaparlamentet stöder i detta avseende definitionen av specifika och mätbara minimikrav som beaktar den långsiktiga hållbarheten och tillförlitligheten hos enheter eller tjänster i sakernas internet, samt standarder för datorsäkerhet och hållbarhet är av branschstandard. Parlamentet anser att en sådan förteckning exempelvis bör omfatta åtagandet att tillgängliggöra uppdateringar för en minsta tidsplan efter inköp, en tillverkares eller leverantörs förbindelse gentemot en tidsplan inom ramen för vilken denne kommer att tillhandahålla en uppdatering efter att en sårbarhet upptäckts och meddelats. Parlamentet begär att kommissionen för detta ändamål utvärderar möjligheten till självreglering inom branschen, med beaktande av hur snabbt standarder och tekniker utvecklas inom IKT-sektorn, och mångfalden av utvecklings- och affärsmodeller, inbegripet öppen källkod, uppstartsföretag och små och medelstora företag.

36.  Europaparlamentet noterar it-säkerhetsproblemen och de särskilda aspekterna av dessa hot inom transportsektorn. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till dessa särskilda aspekter när den antar sina rekommendationer om it-säkerhetsstandarder, som förväntas antas i slutet av 2017, som ett första steg mot en övergripande strategi för it‑säkerhet inom transportsektorn.

37.  Europaparlamentet noterar att IKT-standardisering kommer att gynna utvecklingen inom transport- och turismrelaterade tjänster samt multimodala transportlösningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att, i samverkan med de europeiska standardiseringsorganisationerna, fästa större vikt vid denna utveckling när den genomför sin handlingsplan med prioriteringar för informations- och kommunikationsteknisk standardisering, och särskilt undersöka standardiseringens möjliga roll i stödet till de tekniska förändringar och nya affärsmodeller som växer fram inom turistsektorn. Parlamentet uppmanar kommissionen att snabbt vidta åtgärder för att främja utvecklingen av integrerad och smart biljettförsäljning samt informationstjänster och nya rörlighetskoncept som t.ex. rörlighet som en tjänst.

38.  Europaparlamentet noterar att i och med ökad användning av internet, internetbanker, sociala nätverk och e-hälsoinitiativ oroar sig människor mer för säkerhet och integritet, och att IKT-standarder behöver spegla principerna om skydd av enskilda med avseende på behandling av personuppgifter och den fria rörligheten för sådana uppgifter.

39.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inkludera digital integration av tillverkning som en prioritering för IKT-standardisering och efterlyser utveckling av öppna standarder för kommunikationsprotokollet och dataformaten för den digitala integrationen av tillverkningsutrustning i syfte att säkerställa full driftskompatibilitet mellan maskiner och enheter.

40.  Europaparlamentet medger en viss oro i synnerhet när det gäller IKT och standardessentiella patent, och är medvetet om att en stabil, rättvis och rimlig IPR‑politik kommer att uppmuntra till investeringar och innovation och underlätta antagandet av den digitala inre marknaden och av ny teknik, särskilt vad gäller införandet av enheter för 5G och sakernas internet, då de är kraftigt beroende av standardisering. Parlamentet understryker att det är nödvändigt att behålla en balanserad standardiseringsram och effektiva licensieringsförfaranden för standardessentiella patent baserade på FRAND-metodiken (rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande förfaranden) och med hänsyn till den befogade oron från både licensgivare och licenstagare för standardessentiella patent, samtidigt som man ser till att standardiseringsprocessen ger en jämn spelplan där företag i alla storlekar, däribland små och medelstora företag, kan samarbeta på ett ömsesidigt förmånligt sätt. Parlamentet uppmuntrar kommissionens insatser för att säkerställa att driftskompatibilitet mellan digitala komponenter kan uppnås genom olika typer av licensieringslösningar och affärsmodeller.

41.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att utan dröjsmål förtydliga de centrala elementen i en skälig, effektiv och genomförbar licensiering som följer principerna om rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor (FRAND) och där man tar hänsyn till intressena hos både rättighetsinnehavare och dem som tillämpar standarder som innefattar standardessentiella patent, en rimlig avkastning på investeringar och bred tillgång till teknik som utvecklats i en hållbar öppen standardiseringsprocess. Parlamentet uppmanar kommissionen att notera Europeiska unionens domstols dom C-170/13 (Huawei mot ZTE), som fastslår en balans mellan innehavare av standardessentiella patent och dem som tillämpar standarder med avsikten att övervinna patentintrång och säkerställa effektiv tvistlösning. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att förbättra definitionen när det gäller information om patents räckvidd och att ta upp problemen i samband med asymmetrisk information mellan små och medelstora företag och storföretag, öka insynen i förklaringar om standardessentiella patent och höja kvaliteten på informationen om de standardessentiella patentens förhållande till produkter. Parlamentet är av åsikten att varje ersättning till utvecklare av standardessentiella patent behöver baseras på rimliga, proportionerliga och icke-diskriminerande villkor, samt på öppna, rimliga, förutsägbara och hållbara licensavgifter, såvida inte utvecklarna beslutar att tillhandahålla den tillgängliga standarden utan finansiell ersättning. Parlamentet medger emellertid att det finns olika affärsmodeller, som avgiftsfri licensiering och införande av programvara med öppen källkod, och att man i lagstiftning och diskussion därför bör fortsätta erkänna användning av alla modeller på en grund som innefattar rättigheterna för alla marknadssektorer och immaterialrättsinnehavare.

42.  Europaparlamentet noterar behovet av en evidensbaserad syn på kontroll och vidareutveckling av licensvillkoren för att säkerställa ett dynamiskt ekosystem som skapar mervärde och arbetstillfällen.

43.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att två gånger om året offentliggöra rapporter som påtalar faktiska fall av a)användning av olicensierade standardessentiella patent (dvs. intrång) som pågått i minst 18 månader och b) problem som rör tillgång till standarder på grund av systematisk bristfällig efterlevnad av FRAND-åtagandena.

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avsluta debatten om det ”upplevda behovet” av ett forskningsmoln och vidta omedelbara åtgärder, i nära samarbete med medlemsstaterna, avseende det öppna europeiska forskningsmolnet, vilket utan problem bör integrera befintliga nätverk, uppgifter, datasystem med hög prestanda och e‑infrastrukturtjänster över olika forskningsområden, inom en ram med gemensam politik och gemensamma IKT-standarder.

Europeiska standarder för 2000-talet

45.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens standardiseringspaket med europeiska standarder för 2000-talet och anser att standardiseringssystemet bör vara mer transparent, öppet och inkluderande så att hänsyn tas till medborgares, konsumenters och små och medelstora företags intressen.

46.  Europaparlamentet beklagar att parlamentet inte hördes innan paketet antogs och uppmanar eftertryckligen EU:s institutioner att samordna de olika initiativen i ett enda strategiskt, helhetsbetonat arbetsprogram för att undvika överlappande åtgärder och politik. Parlamentet betonar att Europaparlamentets behöriga utskott kan spela en viktig roll avseende den offentliga granskningen av harmoniserade standarder som bemyndigats av kommissionen.

47.  Europaparlamentet efterlyser ytterligare förstärkning, samstämmighet och förbättring av korrektheten i unionens årliga arbetsprogram för europeisk standardisering.

48.  Europaparlamentet betonar att nästa årliga arbetsprogram för europeisk standardisering måste innehålla specifika åtgärder för bättre samordning mellan IKT‑standardsystem och andra standardsystem, förbättrade regler för de olika nationella standardiseringsorganen och ökad inkludering av europeiska standardiseringsorganisationer genom att större hänsyn tas till den roll som spelas av de berörda aktörer som förtecknas i artikel 5.

49.  Europaparlamentet betonar vikten av interinstitutionell dialog vid framtagandet av unionens årliga arbetsprogram för europeisk standardisering och vill se att man, innan arbetsprogrammet antas, försöker se till att alla berörda parter deltar i ett årligt standardiseringsforum för att diskutera nya frågor, aktuella utmaningar och nödvändiga förbättringar av standardiseringsarbetet.

50.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att investera i nationella standardiseringsstrategier som även kommer att hjälpa och uppmuntra den offentliga sektorn, standardiseringsorgan, samhällsintressenter, små och medelstora företag samt den akademiska världen på nationell nivå att utveckla och implementera enskilda åtgärdsplaner för standardisering.

51.  Europaparlamentet välkomnar det gemensamma standardiseringsinitiativet och rekommenderar att även parlamentet ska få delta och bidra till det, och understryker att reglerna för denna typ av offentlig-privata partnerskap måste respekteras av alla berörda parter, inklusive EU-institutionerna. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta en ledande roll vid genomförandet av de viktigaste åtgärderna och rekommendationerna inom det gemensamma standardiseringsinitiativet och att rapportera tillbaka till parlamentet i slutet av 2017 om uppnådda framsteg.

52.  Europaparlamentet välkomnar det åtagande som gjorts i samband med det gemensamma standardiseringsinitiativet att ta fram en studie om ekonomisk och social påverkan som standarder och användningen av dem kan ha, däribland information om politiska strategier, risker och resultat sett till livskvalitet, sociala och anställningsrelaterade aspekter. Parlamentet uppmanar kommissionen att grunda denna undersökning på kvantitativa och kvalitativa data och undersöka både standardiseringsprocessens affärsmodeller och de olika ekonomiska modellerna, både möjligheter och utmaningar, för hur de harmoniserade standarderna kan göras tillgängliga.

53.  Europaparlamentet understryker att standardisering i allt högre grad anses ge ett väsentligt bidrag till forskning och utveckling och att den spelar en viktig roll när det gäller att överbrygga klyftan mellan forskning och marknad, främja spridning och utnyttjande av forskningsresultat och skapa förutsättningar för fortsatt innovation.

54.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta politiska åtgärder som avlägsnar orimliga hinder i innovativa sektorer i syfte att ge incitament till investering i forskning och utveckling samt i EU-standardisering. Parlamentet konstaterar att vertikala branscher bör utarbeta sina egna färdplaner för standardisering som bygger på branschledda processer, vilka, om det finns en stark vilja, kommer att ledda till gemensamma standarder som har potential att bli världsomspännande. Parlamentet anser att EU:s standardiseringsorgan bör spela en särskild roll i denna process.

55.  Europaparlamentet kräver att parterna i det gemensamma initiativet ser till att forskning och innovation är bättre anpassade till prioriteringarna på standardiseringsområdet.

56.  Europaparlamentet anser att öppen kunskap och öppna licenser är de bästa instrumenten för att stärka innovation och teknisk utveckling. Parlamentet uppmuntrar de forskningsinstitutioner som erhåller EU-medel att använda öppna patent och licenser för att säkra en mer framträdande roll vid standardiseringen.

57.  Europaparlamentet stöder insatser som syftar till att förbättra synergierna mellan standardisering och forskarsamhällen och till att främja standarder i ett tidigt skede i forskningsprojekt. Parlamentet uppmanar nationella standardiseringsorgan att verka för standardisering bland forskare och inom innovationssamhället, inbegripet relevanta statliga organ och finansieringsorgan, och rekommenderar att ett särskilt standardiseringskapitel utarbetas inom ramen för Horisont 2020.

58.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att uppmuntra de europeiska standardiseringsorganisationerna att se till att de marknadsrelevanta tjänstestandarderna speglar ekonomins ökade tjänstefiering och tas fram med målen att trygga säkerheten och kvaliteten på tjänster och att prioritera de områden där konsumenterna är mest missgynnade utan att man inkräktar på befintliga nationella lagstadgade krav, i synnerhet bestämmelser om arbetsrätt eller kollektivavtal och kollektivförhandlingar. Parlamentet är dessutom medvetet om att tjänstestandarder ofta följer nationella särdrag och att utvecklingen av sådana har anknytning till marknadens behov samt konsumenternas och allmänhetens intressen. Parlamentet betonar att utvecklingen av europeiska tjänstestandarder bör bidra till att den inre marknaden för tjänster fungerar samtidigt som det ökar öppenheten, kvaliteten och konkurrenskraften och främjar konkurrens, innovation och konsumentskydd.

59.  Europaparlamentet påpekar att den europeiska standardiseringsprocessen måste omfatta standarder som förbättrar den hinderfria tillgängligheten till transporter och transporttjänster för personer med funktionsnedsättning och äldre.

60.  Europaparlamentet är av uppfattningen att den snabbt föränderliga moderna världen, med sin tilltagande tekniska komplexitet, leder till att det utvecklas allt fler standarder och plattformar för utveckling av specifikationer som inte motsvarar de standardiseringsorgan som erkänns i förordning (EU) nr 1025/2012, och att det nu råder högre krav när det gäller inblandning av små och medelstora företag och mikroföretag. Parlamentet betonar vikten av att stödja åtgärder som förbättrar små och medelstora företags möjligheter att vara med och ta fram och använda standarder.

61.  Europaparlamentet understryker vikten av att sammankoppla plattformar och databaser på europeisk nivå och därigenom möjliggöra mer driftskompatibla nät och system.

62.  Europaparlamentet anser att IKT-standardisering inte bara handlar om att fastställa produktkrav, utan även handlar om att utveckla innovativ teknik.

63.  Europaparlamentet betonar att enhetliga (tekniska) bestämmelser medverkar till att utvecklings-, produktions- och certifieringskostnader minskar och att dubbelarbete undviks.

64.  Europaparlamentet betonar att det demografiska åldrandet i Europa ställer krav på att man systematiskt tar hänsyn till behoven hos äldre och personer med funktionsnedsättning och andra utsatta samhällsmedlemmar vid utarbetandet av standarder, vilka utgör ett lämpligt redskap för att bidra till att uppnå ett aktivt och hälsosamt samhälle i Europa och för att öka tillgängligheten till varor och tjänster för människor.

65.  Europaparlamentet pekar på att innovation inom transport- och turismsektorerna skapar enorma möjligheter för och har ett positivt inflytande på både samhället och europeiska företag, i synnerhet små och medelstora företag och uppstartsföretag, och insisterar på behovet att utveckla nya standarder, om möjligt genom att sträva efter ett sektorsövergripande tillvägagångssätt, och upprätthålla standardiseringar för att säkerställa ett korrekt genomförande av EU-initiativ på digitaliseringsområdet som t.ex. samverkande intelligenta transportsystem (C-ITS) och utvecklingen av transporttillämpningar inom EU:s system för satellitnavigering (Galileo och Egnos).

Europeiska standardiseringsorganisationer

66.  Europaparlamentet ser positivt på den roll som spelas av de europeiska standardiseringsorganisationerna men efterlyser initiativ för att öka deras öppenhet, tillgänglighet och transparens och rekommenderar att deras arbete vägleds av europeiska intressen.

67.  Europaparlamentet är medvetet om att den nationella delegeringsprincipen utgör grunden för det europeiska systemet men varnar för att det finns skillnader när det gäller resurser, tekniskt kunnande och samarbete med berörda aktörer på nationell nivå och rekommenderar att de nationella delegationernas arbete kompletteras.

68.  Europaparlamentet erkänner vikten av att standarder utvecklas i rätt tid, samt att referenser citeras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) när det gäller harmoniserade standarder. Parlamentet är medvetet om att hänvisningar till standarder i EUT citeras allt mindre och uppmanar kommissionen att undersöka och åtgärda orsakerna till detta samt avlägsna onödiga hinder. Parlamentet rekommenderar i detta avseende att kommissionens sakkunniga och konsulter för den nya strategin involveras mer i standardiseringsprocessen och uppmanar kommissionen att tillsammans med de europeiska standardiseringsorganisationerna ta fram utvärderingsriktlinjer för standardisering, för att hjälpa de olika avdelningarna inom kommissionen, de europeiska standardiseringsorganisationerna och konsulterna för den nya strategin att utvärdera standarder på ett sammanhängande sätt.

69.  Europaparlamentet upprepar att öppna och tillgängliga överklagandemekanismer bygger upp tillit till de europeiska standardiseringsorganisationerna och till standardiseringsprocesserna.

70.  Europaparlamentet uppmuntrar till användning av ny IKT för att förbättra tillgängligheten till och öppenheten i fråga om standardiseringsprocesser såsom CEN:s och Cenelecs verktyg för e-lärande för små och medelstora företag. Parlamentet anser att användning av digitala verktyg kan främja aktörers deltagande i utarbetandet av standarder och tillhandahålla information om kommande, pågående och avslutat standardiseringsarbete.

Strategiska rekommendationer

71.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra synergierna och samordningen mellan EU:s institutioner, de europeiska standardiseringsorganisationerna, de nationella standardiseringsorganen och alla berörda organisationer genom ett årligt standardiseringsforum, samtidigt som man dessutom erkänner att standarder ingår i ett internationellt sammanhang. Parlamentet är medvetet om att det stora flertalet standarder utarbetas på frivillig grund som ett svar på marknadens och konsumenternas behov, och stöder detta.

72.  Europaparlamentet efterlyser strikt tillämpning av förordning (EU) nr 1025/2012 när det gäller erkännandet av organisationerna i bilaga III och rapporterna som omnämns i artikel 24 i förordningen.

73.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att helt harmonisera villkoren för organisationerna i bilaga III och säkerställa undanröjning av de faktiska hindren för att dessa ska kunna delta i och ha inflytande på standardiseringsarbete.

74.  Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstatus, rättigheter och skyldigheter för organisationer i bilaga III, såsom rättighet att överklaga, att inneha en rådgivande funktion, rätten till yttrande innan en standard antas samt tillgång till tekniska kommittéer och arbetsgrupper, ses över inom de europeiska standardiseringsorganisationerna för att bedöma om de uppfyller kraven i förordning (EU) nr 1025/2012.

75.  Europaparlamentet uppmanar de europeiska standardiseringsorganisationerna att se till att Wienavtalet mellan ISO och CEN och Frankfurtavtalet mellan IEC och Cenelec inte gör att organisationerna i bilaga III eller nationella standardiseringsorgan inte kan delta i standardiseringsarbetet eller att deras deltagande äventyras.

76.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja och underlätta finansieringen för och inrättandet av nödvändig infrastruktur, inbegripet genom modernisering, konvertering och retroaktiv anpassning, för att sprida nya tekniker som stöds av europeiska standarder på marknaden (t.ex. infrastrukturen för alternativa bränslen) i överensstämmelse med krav gällande säkerhet, hälsa och miljö. Parlamentet betonar att infrastruktur är en långsiktig investering och att standardisering av infrastruktur därför bör säkerställa maximal interoperabilitet och möjliggöra framtida teknisk utveckling och relaterade tillämpningar.

77.  Europaparlamentet ser gärna att kommissionen arbetar med de europeiska standardiseringsorganisationerna och de nationella standardiseringsorganen för att främja lättanvända kontaktpunkter dit standardanvändare kan vända sig för att få råd och information om vilka standarder som finns och om deras allmänna specifikationer, och där de kan få hjälp att hitta de standarder som bäst motsvarar deras behov samt vägledning om deras tillämpning. Parlamentet rekommenderar dessutom informations- och utbildningskampanjer på nationell nivå och EU-nivå för att främja rollen för standarder, och uppmanar medlemsstaterna att inbegripa relevanta yrkesutbildningskurser om standarder i de nationella utbildningssystemen.

78.  Europaparlamentet ber kommissionen att utveckla teknikbevakningen för att se efter var standardiseringen skulle kunna bli till nytta för framtida IKT-utveckling samt underlätta flödet av och öka insynen i sådan information som behövs för marknadspenetration och bedrivandet av sådan teknik och, i detta sammanhang, att främja lättillgängliga och användarvänliga utvärderingsmekanismer via internet.

79.  Europaparlamentet anser att nationella standardiseringsorgan behöver undersöka om det går att ge tillträde till standarder i en sådan utsträckning att standardanvändaren kan bedöma standardens relevans. Parlamentet rekommenderar starkt att nationella standardiseringsorgan och europeiska standardiseringsorganisationer, när de fastställer avgiftsnivån i fråga om standarder, tar hänsyn till behoven hos små och medelstora företag och aktörer som inte är kommersiella användare.

80.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett europeiskt register över befintliga europeiska standarder på alla officiella EU-språk, som även skulle inbegripa uppgifter om det standardiseringsarbete som görs av de europeiska standardiseringsorganisationerna, befintliga standardiseringsuppdrag, framsteg som gjorts och beslut innehållande formella invändningar.

81.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka det internationella arbetet med IKT-standardisering och vid behov stödja europeiska aktörers deltagande och samordning i ledande befattningar i lämpliga standardiseringsorgan och i strategiskt viktiga standardiseringsprojekt som ska se till att EU:s regleringsmodell och intressen främjas. Parlamentet uppmuntrar till användning av flerpartsforumet för IKT‑standardisering för att samla de europeiska standardiseringsorganisationerna och internationella IKT-standardiseringsorgan.

82.  Europaparlamentet uppmuntrar EU att anta referensarkitekturmodellen industri 4.0 för digitaliseringen av europeisk industri.

83.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda europeiska IKT-standarder vid offentliga upphandlingsförfaranden i syfte att förbättra kvaliteten på offentliga tjänster och främja innovativ teknik. Parlamentet betonar emellertid att användning av standarder inte bör leda till ytterligare hinder, i synnerhet för små och medelstora företag som vill delta i offentliga upphandlingsförfaranden.

84.  Europaparlamentet uppmanar EU:s institutioner, de nationella regeringarna och de europeiska standardiseringsorganisationerna att ta fram utbildningsriktlinjer för beslutsfattare för att hjälpa dessa att komma till rätta med skillnaderna som kommer sig av att man har olika arbetsmetoder på olika avdelningar och olika institutioner samt att skapa en standardiseringskultur och en förståelse för hur standardiseringsprocesser fungerar och när de kan användas.

o
o   o

85.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT C 70 E, 8.3.2012, s. 56. (2) https://ec.europa.eu/info/european-commissions-open-source-strategy_en

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om en EU-omfattande ram för säkerställda obligationer (2017/2005(INI))

P8_TA(2017)0279 A8-0235/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av EBA:s rapport av den 20 december 2016 om säkerställda obligationer: rekommendationer om harmonisering av ramar för säkerställda obligationer i EU (EBA-Op-2016-23),

–  med beaktande av kommissionens samrådsdokument av den 30 september 2015 om säkerställda obligationer i Europeiska unionen och det odaterade kommissionsdokumentet med en sammanfattning av bidragen till det offentliga samrådet om säkerställda obligationer,

–  med beaktande av kommissionen rapport av den 20 oktober 2015 om artikel 503 i förordning (EU) nr 575/2013: Kapitalkrav för säkerställda obligationer (COM(2015)0509),

–  med beaktande av EBA:s yttrande av den 1 juli 2014 om förmånsbehandlingen av säkerställda obligationer (EBA/Op/2014/04),

–  med beaktande av EBA:s rapport av den 1 juli 2014 om ramar för säkerställda obligationer och kapitalbehandling med svar på kommissionens begäran om råd från december 2013 i samband med artikel 503 i förordning (EU) nr 575/2013 och med ESRB:s rekommendation E om kreditinstitutens finansiering från december 2012 (ESRB/12/2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/91/EU av den 23 juli 2014 om ändring av direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) när det gäller förvaringsinstitutsfunktioner, ersättningspolicy och sanktioner(1), särskilt artikel 52.4 (nedan kallat UCITS-direktivet),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012(2), särskilt artikel 129, (nedan kallad kapitalkravsförordningen),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012(3), särskilt artikel 44.2,

–  med beaktande av artikel 1.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2205 av den 6 augusti 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller tekniska tillsynsstandarder avseende clearingkravet(4),

–  med beaktande av artikel 1.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1178 av den 10 juni 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller tekniska tillsynsstandarder avseende clearingkravet(5),

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut(6) ,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8‑0235/2017), och av följande skäl:

A.  Säkerställda obligationer (SO) är instrument med en lång historia med låga fallissemangsnivåer och tillförlitliga betalningar som bidrar till att finansiera cirka 20 % av alla europeiska bostadslån och motsvarar en skuld på 2 000 miljarder euro i Europa år 2015. Ungefär 90 % av alla säkerställda obligationer i världen är utfärdade i nio europeiska länder.

B.  Säkerställda obligationer har spelat en central roll för finansiering av kreditinstitut, särskilt under den finansiella krisen. Säkerställda obligationer uppvisade höga säkerhets- och likviditetsnivåer under finanskrisen, något som måste tillskrivas de nationella regelverkens kvalitet. Episoden 2008–2014 med ökande räntedifferenser för säkerställda obligationer mellan medlemsstaterna är inte något övertygande bevis för en fragmentering av marknaden, eftersom räntedifferenserna var starkt korrelerade till räntedifferenserna för statsobligationer och möjligen endast var en återspegling av de underliggande riskerna i säkerhetsmassorna. En lämplig riskkänslighet för säkerställda obligationer mellan medlemsstaterna är ett bevis på väl fungerande och väl integrerade marknader.

C.  Det finns betydande gränsöverskridande investeringar på europeiska marknader för säkerställa obligationer. Säkerställda obligationer har en väl diversifierad investerarbas där bankerna har en framskjuten ställning med en marknadsandel på ungefär 35 % mellan 2009 och 2015. Marknadsandelen för kapitalförvaltare, försäkringsbolag och pensionsfonder har minskat med nästan 20 procentenheter och i princip ersatts av större centralbanksinvesteringar i säkerställda obligationer.

D.  De säkerställda obligationerna är attraktiva skuldinstrument, eftersom de – upp till nivån på säkerheterna i säkerhetsmassan – är undantagna från skuldnedskrivningsverktyget i artikel 44 i direktivet om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (BRRD). De säkerställda obligationer som överensstämmer med artikel 129 i kapitalkravsförordningen (CRR) åtnjuter en förmånlig riskviktsbehandling.

E.  En faktor för bankernas efterfrågan på säkerställda obligationer är den regleringsmässiga förmånsbehandlingen för de säkerställda obligationerna i den delegerade akten om likviditetstäckningskravet som tillåter banker att inkludera de säkerställda obligationerna i likviditetsbufferten även om de inte är kvalificerade för likviditetstäckningskvoten enligt Baselreglerna.

F.  SO-program är på vissa villkor undantagna från krav på initialsäkerheter mot motpartsrisker i derivattransaktioner.

G.  Säkerställda obligationer kan efter nationellt gottfinnande undantas från EU:s bestämmelser för stora exponeringar.

H.  Ställningen för bankborgenärer utan säkerhet påverkas negativt av inteckning av tillgångar på grund av krav på säkerhetsmarginaler men inte av principen om lånefinansiering med separerade säkerhetsmassor. Sådana transaktioner med belåningsgrader långt under 100 % förbättrar generellt sett positionen för fordringar utan säkerhet, i den mån dessa reserver inte behövs för att tillgodose anspråk på säkerhetsmassan.

I.  Säkerställda obligationer har en framskjuten plats på tillgångssidan i balansräkningen för många banker. Det är mycket viktigt för den finansiella stabiliteten att dessa tillgångar ligger kvar på högsta möjliga säkerhets- och likviditetsnivå. Detta mål bör inte undergrävas av SO-innovationer som gör det möjligt för emittenter att överföra risker till investerare efter eget gottfinnande.

J.  SO-emissioner med villkorad löptidsförlängning (strukturer med soft-bullet och villkorad pass-through (CPT)) har ökat med 8 procentenheter på 12 månader till 45 % i april 2016. Sådana alternativ mildrar likviditetsrisken i missmatchade säkerhetsmassor, minskar kraven på säkerhetsmarginaler och bidrar till att undvika akuta försäljningar. Löptidsförlängningar får dock emittentrisken att skifta över till investerarna. Regleringsmässig förmånsbehandling bör endast beviljas skuldinstrument som är särskilt säkra.

K.  I unionsrätten saknas det en exakt definition av säkerställda obligationer.

L.  SO-marknader släpar efter i medlemsstater som saknar nationell tradition av att utfärda sådana obligationer eller där deras tillväxt hämmas av statsfinansiell risk eller svåra makroekonomiska villkor.

M.  Det är allmänt erkänt att de nationella ramarna för säkerställda obligationer präglas av stor mångfald, särskilt när det gäller tekniska aspekter såsom nivå av offentlig tillsyn.

N.  En EU-omfattande ram för säkerställda obligationer måste grundas på högsta möjliga standarder.

O.  Det finns flera mycket framgångsrika nationella ramar för säkerställda obligationer, på grundval av historiska och rättsliga faktorer, som delvis ingår i den nationella lagstiftningen. De nationella ramarna delar grundläggande egenskaper, i synnerhet dubbel regressrätt, separering av säkerhetsmassor med lågrisktillgångar och särskild offentlig tillsyn. Det kan vara en fördel att dessa principer utsträcks till andra typer av skuldinstrument.

P.  Harmonisering bör inte bygga på någon universallösning, eftersom detta skulle kunna leda till allvarligt minskat produktutbud och skulle kunna komma att inverka negativt på nationella marknader som annars fungerat väl. Harmoniseringen bör ske med respekt för subsidiaritetsprincipen.

Q.  Marknadsaktörerna har tagit initiativ för att främja utvecklingen av SO-marknader, t.ex. inrättandet 2013 av SO-märkningen ”Covered Bond Label” (CBL) och den harmoniserade transparensmallen (HTT).

R.  EBA har efter en tillsynsbedömning identifierat bästa praxis för SO-emissioner och tillsyn och kontroll och bedömt nationella regelverks överensstämmelse med denna praxis.

S.  I samband med kommissionens offentliga samråd har det stora flertalet berörda parter motsatt sig en fullständig harmonisering, och investerare har betonat värdet av ett diversifierat produktutbud. De berörda parterna har visat ett försiktigt stöd för EU:s lagstiftning, förutsatt att den är principbaserad, bygger på befintliga ramar och respekterar de nationella ramarnas särdrag.

Allmänna kommentarer och observationer

1.  Europaparlamentet betonar att inhemska och gränsöverskridande investeringar i säkerställda obligationer har fungerat väl på EU:s marknader enligt den gällande rättsliga ramen. Parlamentet betonar att mångfalden i utbudet av sunda och säkra produkter bör upprätthållas.

2.  Parlamentet varnar för att en obligatorisk harmonisering av nationella modeller, eller en europeisk modell som ersätter dessa, skulle kunna leda till oavsiktliga negativa följder för marknader vars nuvarande framgång beror på att OS-lagstiftningen är förankrad i nationell lagstiftning. Parlamentet insisterar på att en mer integrerad europeisk ram begränsas till en principbaserad strategi som fastställer målen men som lämnar utrymme för metoder och sätt som ska specificeras vid införlivandet i nationella lagar. Parlamentet betonar att denna ram bör baseras på standarder av hög kvalitet och beakta bästa marknadspraxis, och bör bygga på välfungerande nationella ordningar utan att rubba dem. Parlamentet framhåller att den nya potentiella europeiska ramen för säkerställda obligationer, anpassad till bästa praxis, bör vara ett riktmärke för framväxande marknader och skulle kunna höja kvaliteten på säkerställda obligationer.

3.  Europaparlamentet efterlyser ett EU-direktiv som gör en klar åtskillnad mellan de två typer av säkerställda obligationer som för närvarande förekommer, nämligen:

Parlamentet betonar att PCB-papper även i fortsättningen bör ges regleringsföreträde framför OCB-papper och att OCB-papper bör ha regleringsföreträde framför andra former av säkerställda skulder. Parlamentet erkänner potentialen i alla skuldinstrument som uppfyller UCITS-kraven att uppnå målen för kapitalmarknadsunionen.

4.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skydda märkningen ”säkerställda obligationer” (för såväl PCB och OCB) genom att i nationell lagstiftning säkerställa att säkerställda obligationer är höglikvida och i det närmaste riskfria skuldinstrument. Parlamentet rekommenderar bestämt att skuldinstrument som täcks av tillgångar som är betydligt mer riskfyllda än offentlig skuld och bostadslån (t.ex. icke statsstödda infrastrukturinvesteringar eller krediter till små och medelstora företag) inte bör få kallas ”säkerställda obligationer” utan möjligen ”Europeiska säkrade skuldpapper” (European Secured Notes, ESN). Parlamentet stöder principen att säkerhetsmassor för PCB och OCB helt och hållet bör säkras av tillgångar av bestående karaktär som kan värderas och utmätas.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i direktivet inkludera principerna om en rättslig ram för ESN-papper såsom dubbel regressrätt, särskild offentlig tillsyn, konkursskydd och transparenskrav. Medlemsstaterna uppmanas att införliva dessa principer i sin nationella lagstiftning och sina insolvensförfaranden. Parlamentet betonar att en sund rättslig ram för ESN-papper skulle kunna göra dem transparentare, mer likvida och kostnadseffektivare än värdepapper som använder sig av avtalsvillkor. Parlamentet påpekar att detta skulle kunna bidra till att ESN-papper finansierar mer riskfyllda verksamheter, såsom lån till små och medelstora företag, konsumentkrediter eller infrastrukturinvesteringar som saknar statliga garantier. Parlamentet konstaterar att ESN-papper skulle vara undantagna från skuldnedskrivningsverktyget i artikel 44 i BRRD.

6.  Europaparlamentet uppmuntrar till att det i direktivet införlivas tillsynsmässiga minimistandarder som återspeglar bästa praxis för säkerställda obligationer. Parlamentet efterlyser tillsynskonvergens inom hela EU.

7.  Europaparlamentet begär att direktivet ska öka transparensen med avseende på information om tillgångar i säkerhetsmassan och den rättsliga ram som är utformad för att garantera dubbel regressrätt och separering av dessa tillgångar vid emittentens insolvens eller resolution. Parlamentet vidhåller i detta sammanhang att direktivet ska vara principbaserat och fokusera enbart på informationskraven.

Definition av PCB, OCB, ESN och deras rättsliga ramar

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till en europeisk ram (direktiv) för säkerställda obligationer där PCB, OCB och ESN definieras, i syfte att undvika marknadsstörningar under övergångsfaser. Kommissionen uppmanas att i denna definition inkludera alla följande gemensamma principer som kan tillämpas under hela livslängden för detta utfärdade instrument, oberoende av möjlig förmånsbehandling.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i direktivets definition av PCB inkludera följande ytterligare principer:

10.  Europaparlamentet betonar att de riskvikter som tilldelats de säkerställda obligationerna i EU:s lagstiftning måste återspegla marknadsbedömningarna av de underliggande riskerna. Parlamentet noterar att detsamma inte gäller för alla andra typer av skuldinstrument som åtnjuter en regleringsmässig förmånsbehandling på grund av vissa egenskaper.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge de europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA-myndigheterna) i uppdrag att bedöma efterlevnaden av kriterierna för PCB, OCB och ESN, i syfte att komplettera eller till och med ersätta de förteckningar som avses i artikel 52.4 i UCITS-direktivet med en officiell förteckning över de PCB-, OCB- och ESN-ordningar på europeisk nivå som uppfyller fastställda krav.

12.  Europaparlamentet uppmanar EBA att utfärda rekommendationer för PCB-, OCB- och ESN-ordningar om godtagbarhetskriterier för tillgångar (inklusive utbytestillgångar), belåningsgrad och minsta effektiva säkerhetsmarginalnivåer för olika typer av tillgångar, samt om eventuella översyner av kapitalkravsförordningen. EBA uppmanas att tillhandahålla nödvändiga riktlinjer för inrättandet av en ram för särskild offentlig tillsyn och förvaltning.

13.  Europaparlamentet rekommenderar att man avlägsnar hindren för marknadstillträde för emittenter på nya SO-marknader utanför EES genom att erbjuda likabehandling av säkerställda obligationer från emittenter i tredje land, under förutsättning att deras rättsliga, institutionella och tillsynsmässiga förhållanden klarar en grundlig likvärdighetsbedömning av en behörig europeisk institution. Parlamentet rekommenderar att de viktigaste principerna i europeisk lagstiftning främjas så att ett möjligt riktmärke för SO-marknader globalt kan skapas.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en översyn av den europeiska lagstiftning om finansiella tjänster som fastställer regleringsbehandlingen av PCB-, OCB- och ESN-papper.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid sina bedömningar av EU:s befintliga lagstiftning om finansiella tjänster ta hänsyn till den potential som PCB-, OCB- och ESN-papper har för att målen för kapitalmarknadsunionen ska uppnås.

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att identifiera eventuella hinder på nationell nivå för utvecklingen av SO-system och att offentliggöra riktlinjer för att undanröja dessa hinder, utan att det påverkar bankers sunda och ansvarsfulla affärsverksamhet.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EBA att ompröva (eventuellt som ett led i en konsekvensbedömning) i vilken mån panträtter i fartyg ska vara godtagbara som tillgångar i säkerhetsmassan i enlighet med artikel 129.1 g i kapitalkravsförordningen. Parlamentet är bekymrat över att förmånsbehandlingen för fartyg snedvrider konkurrensen i förhållande till andra transportsätt. Kommissionen och EBA uppmanas att undersöka huruvida säkerställda obligationer kopplade till fartyg är att jämställa med andra säkerställda obligationer som är förenliga med kapitalkravsförordningen i fråga om likviditet och de riskbedömningar som utförts av oberoende kreditvärderingsinstitut, och huruvida det därför är motiverat att ge sådana obligationer en förmånsbehandling på grundval av deras godtagbarhet för likviditetstäckningskvoten och därmed lägre riskvikter i kapitalkravsförordningen.

18.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina nationella lagar införa möjligheten att skapa separata säkerhetsmassor som var och en omfattar en homogen tillgångsklass (t.ex. bostadslån). Medlemsstaterna uppmanas att tillåta alla säkerställda tillgångar enligt artikel 129.1 a, b och c i kapitalkravsförordningen att godtas som utbytestillgångar som bidrar till uppfyllandet av täckningskravet, och att klart och tydligt specificera gränserna för kreditkvalitet, exponeringsstorlek och övre gränser för täckningsbidragen från utbytestillgångar.

Stödja marknadstransparens och frivillig konvergens

19.  Europaparlamentet välkomnar förbättringarna av kreditvärderingsmetoderna för säkerställda obligationer och de växande kreditvärderingsmarknaderna för dessa.

20.  Europaparlamentet understryker vikten av lika spelregler så att sund konkurrens på finansmarknaderna säkerställs. Parlamentet betonar att det i den europeiska lagstiftningen inte får förekomma diskriminering mellan olika typer av säkerställda skuldinstrument, såvida det inte finns goda skäl att anta att dessa skiljer sig i fråga om antingen säkerhet eller likviditet.

21.  Europaparlamentet välkomnar marknadsinitiativ för att utveckla harmoniserade standarder och mallar för offentliggörande (t.ex. HTT) för att underlätta jämförelse och analys av skillnaderna mellan säkerställda obligationer på olika håll i EU.

22.  Europaparlamentet stöder utarbetandet av EBA-rekommendationer för marknadsstandarder och riktlinjer om bästa praxis. Parlamentet uppmuntrar frivillig konvergens i denna riktning.

23.  Europaparlamentet ser gärna att det regelbundet genomförs stresstester för säkerhetsmassor och att resultaten av stresstesterna offentliggörs.

o
o   o

24.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till Europeiska bankmyndigheten.

(1) EUT L 257, 28.8.2014, s. 186. (2) EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (3) EUT L 173, 12.6.2014, s. 190. (4) EUT L 314, 1.12.2015, s. 13. (5) EUT L 195, 20.7.2016, s. 3. (6) EUT L 11, 17.1.2015, s. 1.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om den fiskerirelaterade turismens roll för diversifieringen av fisket (2016/2035(INI))

P8_TA(2017)0280 A8-0221/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område(3) (”EU:s ramdirektiv om vatten”),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om småskaligt och icke-industriellt fiske samt reformen av den gemensamma fiskeripolitiken(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 2 juli 2013 Blå tillväxt – Att stärka en hållbar tillväxt i den marina sektorn, sektorn för sjötransporter och turismsektorn i EU(5),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 maj 2014 Innovation i den blå ekonomin: Utnyttjande av havens potential för sysselsättning och tillväxt (COM(2014)0254),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 juni 2010 Europa – världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism (COM(2010)0352),

–  med beaktande av strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2020 och i synnerhet mål 4 om att säkerställa en hållbar användning av fiskeresurserna där EU bland annat åtar sig att undanröja negativa effekter på bestånd, arter, livsmiljöer och ekosystem, även genom att tillhandahålla finansiella incitament genom de framtida finansiella instrumenten för fiske och havspolitik för skyddade marina områden (inbegripet Natura 2000-områden och de som inrättats genom internationella eller regionala avtal); detta kan bland annat inbegripa återställande av marina ekosystem, anpassning av fiskeverksamhet och främjande av sektorns deltagande i alternativa verksamheter, t.ex. ekoturism, övervakning och förvaltning av den marina biologiska mångfalden, och bekämpning av marint avfall,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla(COM(2010)2020),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 september 2012 Blå tillväxt – möjligheter till hållbar tillväxt inom havs- och sjöfartssektorn (COM(2012)0494),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 februari 2014 En europeisk strategi för ökad tillväxt och sysselsättning inom kust- och havsturism (COM(2014)0086),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för transport och turism (A8-0221/2017), och av följande skäl:

A.  Den traditionella fiskerisektorn har genomgått en gradvis försämring.

B.  Diversifiering har blivit en nödvändighet för många småskaliga fiskare i syfte att bidra till ytterligare inkomstkällor, eftersom deras inkomster ofta är otillräckliga.

C.  När det gäller diversifieringen inom fiskerisektorn måste man beakta att en stor del av denna sektor är nästan helt beroende av traditionella former av fiske.

D.  De flesta kust- och öregioner har drabbats av en kraftig ekonomisk nedgång som leder till avfolkning, eftersom invånarna i dessa områden flyttar till områden med bättre sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter.

E.  En del regioner som är beroende av kustfiske ligger nära turistmål men lyckas ändå inte skapa en tillfredsställande ekonomisk tillväxt, trots att fiskeri- och turismsektorerna är kompatibla.

F.  Den fiskerirelaterade turismen kan bidra till skapandet av arbetstillfällen, social inkludering, förbättrade levnadsförhållanden och en förnyelse av de samhällen som är beroende av fisket, särskilt i områden där andra former av ekonomisk verksamhet är en bristvara. Denna potential kan skilja sig åt stort mellan regioner samt beroende på typen av fiske och fartygens storlek.

G.  Den fiskerirelaterade turismen kan bidra till att minska påverkan på fiskebestånden och miljön och till att öka kunskapen och medvetenheten om behovet av att skydda miljön och bevara kulturen. I synnerhet fisketurer och tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land kan i många europeiska regioner utgöra en form av verklig integrering och diversifiering av den primära verksamheten.

H.  Den fiskerirelaterade turismen kan bidra till att öka yrkesfiskarnas synlighet och till att främja uppskattningen och förståelsen för deras komplexa verksamhetsområde. Fisketurer och andra fiskeaktiviteter kopplade till turism (tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land, fritidsfiske osv.) är alltjämt inte kända för den breda allmänheten, och det är nödvändigt att göra konsumenterna medvetna om vikten av att konsumera lokala, närproducerade fiskeriprodukter.

I.  Den fiskerirelaterade turismen kan utgöra en möjlighet att locka turister genom ett brett utbud som inbegriper lokala produkter och miljövänliga företagsformer.

J.  Den traditionella gastronomin skulle tillsammans med fiskeriprodukter och traditionell konserverings- och beredningsindustri kunna utgöra en stor tillgång i utvecklingen av turism kring fiskerinäringen.

K.  Sportfiske medför olika sociala fördelar och har en positiv inverkan på människors hälsa och välbefinnande.

L.  De socioekonomiska vinsterna från den fiskerirelaterade turismen är starkt säsongsbetonade, eftersom denna turism främst är koncentrerad till sommarmånaderna. De positiva effekterna av den stärkta kundlojalitet som det ofta rapporteras om kan ses under hela året.

M.  År 2018 är Europaåret för kulturarv, som har som mål att göra medborgarna medvetna om Europas historia och värdet av dess kulturarv som en gemensam resurs. Det traditionella fisket utgör en del av det rika europeiska kulturarvet och bidrar till lokalsamhällenas identitet, inte minst med tanke på fiskets inverkan på smaker, mat, traditioner, historia och landskap. Detta är en aspekt som värderas högt inom turistnäringen.

N.  Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) ger stöd till investeringar och bidrar till diversifieringen av yrkesfiskarnas inkomst genom utvecklingen av kompletterande verksamheter, däribland investeringar i extra säkerhetsutrustning på fartyg, fisketurer, fiskerirelaterade tjänster för turister på land, restauranger, tjänster kopplade till fritids- och sportfiske och fiskerelaterad undervisningsverksamhet.

O.  Det saknas både en gemensam definition av och en rättslig grund för den fiskerirelaterade turismen. I exempelvis Italien betraktas den som yrkesverksamhet, medan den i Frankrike betraktas som bisyssla. Beroende på vilken rättslig status den fiskerirelaterade turismen har kan det finnas betydande skillnader vad gäller skatteregler, tillståndsförfaranden, krav på kvalifikationer, säkerhetsutrustning m.m.

P.  Enligt EU:s ramdirektiv om vatten och ramdirektivet om en marin miljö ska medlemsstaterna uppnå god status för kust- och havsvattnen. Enligt habitatdirektivet ska medlemsstaterna identifiera och bevara havs- och kustlivsmiljöerna genom att inrätta och förvalta Natura 2000-områden.

Q.  I de flesta marina skyddsområden och Natura 2000-områden i havs- och kustområden är turistnäringen särskilt viktig. Det finns många positiva exempel på delad förvaltning och partnerskap mellan förvaltningsorgan för marina skyddsområden och småskaliga fiskare för att främja fisketurismen och andra sätt att framhäva det traditionella fisket för turism och kulturella syften.

R.  Det finns endast få uppgifter om fiskerirelaterad turism i och utanför Europa, och de uppgifter som finns är inte samstämmiga och är svåra att jämföra.

S.  Inom ramen för strategin ”blå tillväxt” från 2012 har EU identifierat kust- och havsturism som en central sektor för utvecklingen av en hållbar och solidarisk ekonomi.

T.  År 2010 uttryckte kommissionen i sitt meddelande Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism behovet av att utveckla en strategi för en hållbar kust- och havsturism.

U.  År 2012 inledde kommissionen ett offentligt samråd om utmaningarna och möjligheterna för kust- och havsturismen i Europa, varefter den offentliggjorde ett meddelande den 20 februari 2014 med titeln En europeisk strategi för ökad tillväxt och sysselsättning inom kust- och havsturism.

V.  Fiskerirelaterad turistverksamhet bedrivs av kommersiella fiskare som ett sätt för dem att diversifiera sin verksamhet och främja och uppvärdera sitt yrke och det sociokulturella arvet, samt för att förbättra det hållbara utnyttjandet av de akvatiska ekosystemen, i vissa fall genom att ta med turister på fiskebåtarna. Men även om dessa fiskeaktiviteter uppenbart handlar om turism och utförs i fritidssyfte, så saknas det en tydlig rättslig definition av dem.

W.  Med termen ”fisketurism” avses sådan turist- och fritidsverksamhet kopplad till fiske som bedrivs av kommersiella fiskare som tar emot ett visst antal turister ombord på sina båtar för att visa dem fiskevärlden.

X.  De tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land inbegriper restaurang- och hotellinitiativ som drivs av kommersiella fiskare. En av de viktigaste skillnaderna mellan fisketurism och tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land är att den sistnämnda inte kan utföras ombord på fiskefartyg.

Y.  Fritidsfiske är en aktivitet som utförs enbart för fritids- och/eller tävlingsändamål, som utnyttjar levande akvatiska resurser och som förbjuder all form av försäljning av produkterna från fisket. Även om fritidsfisket inte utförs för att generera inkomst anses det vara en av de turistverksamheter som genererar en parallell ekonomi för yrkesfiskarna som de bör dra nytta av genom att erbjuda fritidsfiskarna tjänster, anläggningar och infrastruktur. Okontrollerat och intensivt fritidsfiske kan dock ha en negativ inverkan på fiskeresurserna i vissa områden.

Z.  Det finns ingen tillförlitlig socioekonomisk eller miljömässig statistik över fritidsfiskets effekter på fiskbestånd, särskilt i områden med ett intensivt fritidsfiske, och det finns inga tydliga regler om eller uttömmande kontroller av fångst, och ännu mindre av olaglig försäljning av fångsterna inom fritidsfisket via informella kanaler, vanligen kopplade till restauranger.

Fiskerirelaterad turistverksamhet i EU-länder

AA.  Enligt en studie som genomfördes 2015 av kustaktionsgruppen ”GAC: il mare delle Alpi”(6) om vanor och åsikter bland medborgarna som bor i GAC-distriktet (kommuner i regionen Ligurien), konstaterades det att en tredjedel av de svarande äter fisk flera gånger i veckan och endast fyra typer av matfisk, varav två från sötvatten och de övriga från havet (sillfiskar, lax, torsk och forell). Den fiskerirelaterade turistverksamheten leder till ökad medvetenhet om mångfalden av arter och mattraditionerna, som de flesta konsumenter ofta bortser från. Effekterna av diversifieringen av fiskeansträngningen är uppenbara.

AB.  I Italien har det skett en stadig ökning av ansökningarna om tillstånd att bedriva fiskerirelaterad turistverksamhet. Enligt en färsk undersökning är de italienska regioner med flest tillstånd Ligurien (290), Emilia-Romagna (229), Sardinien (218), Kalabrien (203), Kampanien (200) och Sicilien (136). Totalt uppgick de registrerade tillstånden under perioden 2002–2012 till 1 600. År 2003 var de regioner med flest tillstånd Kampanien (63), Ligurien (62), Sicilien (60) och Sardinien (59). Strax efter hamnade Apulien (46), Kalabrien (39) och Toscana (37)(7).

AC.  En tredjedel av den flotta som har tillstånd att bedriva fiskerirelaterad turistverksamhet kan inte ta ombord fler än fyra passagerare, 29 % kan ta ombord mellan fem och åtta passagerare och resterande 37 % kan ta ombord mellan 9 och 12 passagerare(8).

AD.  Nästa alla turister är koncentrerade till månaderna juli och augusti, vilket innebär att fiskerirelaterad turism är starkt säsongsbunden och att det är viktigt att uppmuntra diversifiering.

AE.  Utbildningsnivåerna följer ett liknande mönster som åldersgrupperna, vilket innebär att fiskare som även erbjuder fisketurer är yngre och har högre utbildning jämfört med dem som endast ägnar sig åt yrkesfiske. Mer än 30 % av skepparna har gymnasieexamen eller yrkesexamen och har åtminstone grundläggande kunskaper i engelska (64 %), franska (34 %), spanska (16 %) eller tyska (7 %)(9).

AF.  En undersökning bland arrangörer av fisketurer i Italien har visat att fisketurer kan vara bra för bevarandet av fiskbestånden och de marina ekosystemen, särskilt eftersom fångsterna minskas, samt, ur ett socialt perspektiv, för det fysiska och psykiska välbefinnandet för yrkesfiskare och deras familjer, eftersom yrkesfiskarnas arbetstid till sjöss minskas1(10).

AG.  Kvinnor deltar i större utsträckning, inte bara i yrkesfiskarnas sidoverksamheter, utan även i utvecklingen av egna verksamheter inom den fiskerirelaterade turismen.

AH.  Ungdomar kan också ses som en målgrupp för utveckling av de fiskerirelaterade turistmålen.

AI.  Traditionellt fiske är för närvarande den primärsektorverksamhet som man vet minst om och den som minst studeras och används som ett pedagogiskt verktyg på grundläggande och medelhög akademisk nivå.

AJ.  Det finns stort utrymme för att införa verksamhet i undervisningen avseende traditionellt fiske, som bygger på traditionella modeller, såsom modellen ”skola på lantgård”.

AK.  Partnerskapen (lokala fiskeaktionsgrupper) mellan aktörerna inom fiskerisektorn och andra lokala offentliga och privata aktörer är grundläggande för utvecklingen av fiskerirelaterade turistaktiviteter, för att utforma och genomföra en bottom-up-strategi som är anpassad till och svarar mot de ekonomiska, samhälleliga och miljömässiga behoven i det berörda området. Även om lokala fiskeaktionsgrupper i EU verkar i mycket olika miljöer och antar mycket olika strategier, har en överväldigande majoritet av dessa konstaterat att turismen är viktig för utvecklingen.

AL.  Kommissionen har inrättat stödenheten Farnet (nätverket för europeiska fiskeområden) för att underlätta genomförandet av insatsområde 4 i Europeiska fiskerifonden (EFF). Farnet är en nätverksplattform för fiskezonerna och stöder lokala fiskeaktionsgrupper i utvecklingen av lokala strategier, initiativ och projekt.

AM.  Lokala aktörer har tack vare de lokala fiskeaktionsgrupperna lärt sig hur turistutbudet i ett fiskeområde kan utvecklas till att omfatta ett helt paket av aktiviteter och därför kan förbli attraktivt även i en mycket konkurrensutsatt del av turismen. Turismen kan på så sätt bli en viktig källa till ytterligare inkomster för samhällen där man bedriver fiske, vilket i det långa loppet bidrar till den övergripande utvecklingen av kustområden och öar.

AN.  Lyckade exempel vittnar om det värdefulla samarbetet mellan de lokala fiskeaktionsgrupperna i byar där det bedrivs småskaligt fiske i Grekland, Italien och Spanien. Dessutom har Farnet-nätverket uppmärksammat bästa praxis i Frankrike, Belgien, Spanien, Kroatien och Italien(11).

AO.  I Finland har man antagit en konsekvensanalysmodell för fiskerirelaterad turistverksamhet, baserad på hur långa besöken är, vilken vistelseorten är och antalet besökare. Den samlade återkopplingen har visat på problem med definitionerna av ”fisketurism” och det sätt på vilket besök bör räknas(12).

AP.  Festivaler anordnas i olika små kustsamhällen i medlemsstater där det är viktigt att integrera andra sätt att öka turismen, t.ex. genom att kombinera sådana festivaler med andra kvalitetserbjudanden inom primärsektorn: sprida kunskap om det småskaliga fisket och yrkesfiskarnas liv, skapa kontakter med traditionella kulturer, inklusive regionala maträtter och vin, och högkvalitativa produkter från berednings- och konservindustrin, som avspeglar mångfalden i EU.

AQ.  I Spanien har man inrättat ”Turismo marinero – Costa del Sol” och andra specialiserade byråer för att främja den traditionella fiskerinäringen och hjälpa lokalbefolkningen att utveckla och marknadsföra fiskerirelaterad turistverksamhet. Costa del Sol-byrån anordnar matlagningskurser ombord på lokala fiskebåtar, båtturer där man kan få se olika fiskarter samt fritidsfiskeaktiviteter. Samtidigt arrangeras guidade turer i ”Bioparc”, en museipark som skapats speciellt för barn, där de kan lära sig om marinbiologi, traditionellt fiske (det traditionella fiskets verktyg och metoder) och den lokala kulturen. Att låta sig inspireras av sådana initiativ och dela med sig av sakkunskap på detta område bland medlemsstaterna skulle vara fördelaktigt för kust- och landsbygdssamhällen, särskilt i avlägset belägna regioner(13).

AR.  Kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna får därför inte urskillningslöst förbjuda traditionell teknik inom småskaligt fiske utan måste först göra en grundlig konsekvensbedömning för att undvika att det blir omöjligt för nya former av hållbar, småskalig och autentisk fisketurism med traditionella fiskeredskap att utvecklas.

AS.  I Kroatien anordnas fiskefestivaler under sommarmånaderna i turistområden vid kusten och på öar för att främja fisketraditioner, det kulturella och historiska arvet, den lokala gastronomin och den traditionella livsstilen.

1.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att rusta upp och anpassa fiskebåtarna för att kunna bedriva turistverksamhet, eftersom båtarna måste anpassas för att kunna garantera turisternas säkerhet och så att fiskeverksamheten inte hindras, samtidigt som turisterna erbjuds den komfort som krävs för en trevlig upplevelse, utan att fiskekapaciteten ökar. Parlamentet påpekar dock att denna typ av anpassningar, särskilt om de utförs utanför turistsäsongen, inte får leda till begränsningar av yrkesfisket.

2.  Europaparlamentet betonar att den fiskerirelaterade turismen har en ännu outnyttjad potential, som kan medföra avsevärda fördelar för samhällen i kustområden genom att diversifiera de lokala inkomsterna. Parlamentet anser i sammanhang att fisketurismen och de tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land kan komplettera det kommersiella fisket och ge ytterligare inkomster för fiskesamhällena.

3.  Europaparlamentet anser att det strategiska målet med kommissionens initiativ bör vara att främja fisketurism, de tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land och turism kopplad till sportfiske så att dessa aktiviteter kan utvecklas i full utsträckning i hela EU med hjälp av ett gemensamt nätverk och en gemensam ram som har inrättats för detta ändamål.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genom den europeiska resekommissionen och dess portal visiteurope.com främja turistmål för hållbart fritidsfiske i Europa, och att med hjälp av en riktad informationskampanj göra fiskeföretag medvetna om potentialen hos dessa nya och hållbara affärsmodeller och de tillväxtmöjligheter som de ger.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja skapandet och utvecklingen av en fisketurism för att tillämpa en differentierad affärsstrategi som är anpassad efter branschens potential, och som på ett effektivare sätt tillgodoser behoven och är inriktad på en ny form av turism där de viktigaste frågorna är kvalitet, flexibilitet och innovation tillsammans med bland annat strävan att skydda det historiska och kulturella arvet, miljön och hälsan i fiskeregionerna. Parlamentet uppmanar också kommissionen att främja och stödja investeringar som rör fiske som turistverksamhet, för att skapa ett differentierat turistutbud genom att främja gastronomin kopplad till icke-industriella fiskprodukter, sportfiske samt undervattens- och dykturism m.m. och därmed bidra till ett hållbart utnyttjande av fisketraditionerna och till en viss fiskeregions särdrag.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i syfte att främja skapandet och utvecklingen av fisketurism, främja och aktivt stödja investeringar i diversifieringen av fiskerinäringen inom kultur och konst, som en del av det traditionella arvet (icke-industriella produkter, musik, dans m.m.) och att stödja investeringar i främjandet av fisketraditioner, historia och fiskearvet i allmänhet (fiskeredskap, metoder, historiska dokument osv.) genom att öppna museer och organisera utställningar som har ett nära samband med kustfisket.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att tillåta en blandad verksamhet för fångstfartygen, så att de, utöver kärnverksamheten, även kan bedriva annan verksamhet med anknytning till fritids- och turismsektorn. Detta kan till exempel vara sjöfartsdagar eller aktiviteter inom beredning, utbildning och gastronomi, i linje med det system som inom landsbygdssektorn används för modellen ”skola på lantgård” och inom lantgårdsturism.

8.  Europaparlamentet anser därför att det är nödvändigt att inrätta ett europeiskt nätverk för fiskeverksamhet kopplad till turism och ett europeiskt nätverk för turistverksamhet kopplad till sport- och fritidsfiske, baserat på det lyckade exemplet Farnet, som bidrar med omfattande stöd till de lokala fiskeaktionsgrupperna.

9.  Europaparlamentet framhåller det brådskande behovet av att noggrant sätta in stödåtgärder och korrekt bedöma deras resultat samt att systematisera, standardisera och förbättra insamlingen av statistik om hur verksamheten bidrar till att diversifiera inkomsterna i europeiska fiskeområden. Parlamentet betonar även betydelsen av att kontrollera fritidsfiskets verkliga inverkan som ekonomisk verksamhet, dess inverkan på bestånden och den eventuella konkurrensen med den yrkesmässiga fiskerinäringen via informella försäljningsmekanismer. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att fiskerinäringen deltar i utformningen av sådana kontrollåtgärder.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla och stödja sådana partnerskap med sektorn för fisketurism som främjas av förvaltningsorgan för marina skyddsområden i dessa områden och i Natura 2000-områden för att skydda naturresurserna och samtidigt främja och utveckla kulturen och därmed förena nytta med nöje på ett ansvarsfullt sätt.

11.  Europaparlamentet anser att det är avgörande att man på EU-nivå harmoniserar definitionen av fiskeverksamhet kopplad till turism, med särskild tonvikt på fisketurism, de tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land, turism med koppling till vattenbruk och turism med koppling till sport- och fritidsfiske. Parlamentet påpekar att man i denna definition bör beakta att verksamheten kan se ut på många olika sätt. Dessutom måste det garanteras att samråd sker med alla berörda aktörer och att fiskerirelaterad turism betraktas som en bisyssla som gör det möjligt för fiskare att komplettera sin kärnverksamhet, dvs. fisket, utan att behöva lämna fiskerisektorn.

12.  Europaparlamentet betonar att man måste skilja mellan de olika formerna av fiskerirelaterad turism, som omfattar fisketurism och de tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land, havs- och kustvattenbaserade verksamheter, fritidsfiske (inklusive sportfisketurism), inlandsfiske och aktiviteter baserade på arv och kultur som är inriktade på att skapa samverkanseffekter med marknadsföringsinitiativ för primärprodukter av hög kvalitet, samtidigt som naturarvet, djurskyddet och den biologiska mångfalden respekteras.

13.  Med tanke på de enorma skillnaderna mellan de olika former av fiske inom EU som är kopplade till turism uppmanar Europaparlamentet kommissionen att anta gemensamma regler när det gäller sjöfartssäkerhet, hälso- och hygienkrav för de fartyg som används för fisketurism, inklusive eventuella skattelättnader, och påpekar att ovannämnda åtgärder måste vara tillräckligt flexibla för att kunna beakta de stora skillnader som finns mellan olika fiskeverksamheter och olika fiskefartyg och ge utrymme för olika regionala särdrag.

14.  Europaparlamentet rekommenderar att principen om minskade koldioxidutsläpp och energieffektivitet för motordrivna fartyg ska ingå i de anpassningar som måste göras av sådana fartyg när de byggs om för att användas i denna verksamhet.

15.  Europaparlamentet anser att det är lämpligt att säkerställa passande infrastruktur för transport av och logi för turisterna, samt underhåll och skötsel av offentliga platser när så behövs, vilket är viktigt för att se till att turistverksamheten blir framgångsrik på lång sikt.

16.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med EU:s ramdirektiv om vatten och ramdirektivet om en marin strategi, för att säkerställa god status för kust- och havsvattnen, särskilt genom att förbättra resurseffektiviteten och effektivt förebygga och hantera föroreningar och avfall.

17.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att minska den administrativa bördan genom att förenkla ansökningsförfarandena för tillstånd och andra byråkratiska förfaranden.

18.  Europaparlamentet betonar att dessa åtgärder måste vara förenliga med skyddet av den biologiska mångfalden, Natura 2000-områden och marina skyddsområden (EU:s strategi för biologisk mångfald, fågeldirektivet och habitatdirektivet) och att det därmed behövs en stärkt dialog och ökade synergier med andra berörda medlemsstater.

19.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att erbjuda utbildning åt yrkesfiskare och fiskodlare, deras familjer och all lokalbefolkning som är involverad, för att se till att de har de språkkunskaper och den kunskap som krävs för att ta emot turister och garantera deras säkerhet, samt att främja information om marinbiologi, lokala fiskarter, miljön och kulturella traditioner. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att erkänna kvinnornas roll i fisketurismsektorn, liksom i den hållbara utvecklingen av områden som är beroende av fiske, för att garantera att kvinnor kan delta på lika villkor.

20.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter att på bred front sprida information om kommissionens europeiska portal för rörlighet i arbetslivet (Eures), som innehåller information för arbetssökande och arbetsgivare om arbetstillfällen, färdigheter och utbildningsbehov på området ”blå arbetstillfällen”, och att främja öppna, nätbaserade kurser som syftar till att uppgradera eller omorientera kunskaper om turistförvaltning och innovativ fisketurism.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inkludera en särskild sida på EU:s portal för små och medelstora företag där entreprenörer/fiskare kan få hjälp med att erhålla finansiering för verksamhet på området fiskerirelaterad turism.

22.  Europaparlamentet anser att kompetensutveckling inom områden som digital marknadsföring, förvaltning och underhåll av kommunikation via sociala medier, sociokulturell förvaltning och språkkunskaper är en prioritet i fiskeområden, i syfte att främja inrättandet och spridningen av fiskerirelaterat turistutbud.

23.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att se till att turistutbudet är differentierat genom att utveckla en strategi baserad på lokala särdrag, specialisering och tillgängliga resurser. I detta syfte uppmanar Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att främja hållbar turism och ekoturism, inte minst genom innovativa marknadsföringsstrategier, som särskilt riktar in sig på traditionella särdrag och särdrag med koppling till hållbar utveckling, och som ständigt bör övervakas i syfte att säkerställa en balans mellan utbud och efterfrågan.

24.  Europaparlamentet efterlyser ett mer integrerat utbud som utformas så att konsumenterna får en fullständig bild som grundar sig på en strukturerad och samverkande kombination av allt som ett område har att erbjuda. Parlamentet anser även att partnerskap bör bildas för att nå konsumenter via den turistverksamhet som redan finns i områden i närheten av traditionella fiskeområden, såsom turism kopplad till konferenser och/eller karriärutveckling.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja och främja fiskerinäringens och fiskeriarbetarnas deltagande, även i projekt som är kopplade till kulturell och historisk turism, till exempel återupptäckt av sjöfartsverksamhet samt traditionella fiskevatten och fiskeyrken.

26.  Europaparlamentet noterar vikten av samarbete mellan researrangörer och yrkesfiskare, i syfte att maximera potentialen hos fiskerirelaterad turism.

27.  Europaparlamentet betonar vikten av turistverksamhet med koppling till vilda djur och växter, särskilt valskådning, samtidigt som de naturliga livsmiljöerna för vilda djur och de biologiska behoven respekteras. Parlamentet anser att de utbildnings- och miljömässiga samt vetenskapliga och andra socioekonomiska vinsterna med detta skulle kunna vara många och bidra till att öka medvetenheten om och uppskattningen av dessa unika arter och den värdefulla miljö som de lever i.

28.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att tillhandahålla innovativ och hållbar infrastruktur, inbegripet internetuppkoppling och informationsteknik, för att främja utvecklingen av fiskerirelaterad turism och ge nytt liv åt befintlig marin infrastruktur samt åt befintlig infrastruktur i sjöar och vattendrag.

29.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att intensifiera marknadsförings- och informationskampanjer, bland annat i samband med initiativ såsom ”Framstående europeiska resmål” och ”Europaåret för kulturarv 2018” och liknande initiativ som syftar till att öka kunskapen och medvetenheten om traditionell fiskekultur och vattenbruk. Parlamentet uppmanar med kraft aktörerna att utnyttja potentialen hos turister och personer som kan resa under lågsäsong.

30.  Europaparlamentet anser att ansvarsfulla och hållbara affärsmodeller för diversifiering av fisket måste respektera de lokala fiskesamhällenas kultur och bidra till att bevara deras identitet. Parlamentet betonar särskilt att turismrelaterat fritidsfiske bör bedrivas i överensstämmelse med småskaliga lokala fiskeföretags intressen.

31.  Europaparlamentet anser att man bör utveckla fisketurism och sådana tjänster som yrkesfiskare erbjuder turister på land och göra dem till aktiva semesterupplevelser med stora följdfördelar, såsom främjandet av maritim kultur och traditioner på fiskeriområdet samt utbildning i miljömedvetenhet och bevarande av arter.

32.  Europaparlamentet påpekar att man behöver finna sätt att utöka den potentiella efterfrågan avseende ombyggda fartyg genom att utöka utbudet för att till exempel attrahera utbildningsväsendet, som har erfarenhet av att använda jordbrukssektorn för undervisningsändamål, t.ex. projekt för ”skola på lantgård”.

33.  Europaparlamentet understryker att produktdiversifiering kräver lämpliga marknadsföringsinsatser och att det krävs en strategi för att synliggöra målgruppen av fiskare, även genom gränsöverskridande marknadsföringsinitiativ.

34.  Europaparlamentet anser därför att fiskesamhällen bör överväga att lansera gemensamma marknadsföringskampanjer med andra turistmål i samma region, enligt vad som föreslogs i parlamentets resolution av den 29 oktober 2015 om nya utmaningar och koncept för främjande av turism i Europa(14), och marknadsföra gemensamma marknadsföringsplattformar med särskild inriktning på främjande och försäljning online, på grundval av internationellt samarbete.

35.  Europaparlamentet anser att denna marknadsföringsstrategi bör leda till samverkanseffekter mellan marknadsföringsinitiativ för färska och bearbetade produkter av hög kvalitet, gastronomi och turism, som grupperas i territoriella områden som är samverkande och/eller samstämda ur en kulturell, produktionsrelaterad och miljömässig synvinkel.

36.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att upprätthålla användningen av traditionella metoder och tekniker, t.ex. almadraba och xeito, med tanke på att dessa är nära förbundna med kustområdenas identitet och livet där, och för att erkänna dem som en del av kulturarvet.

37.  Europaparlamentet understryker vikten av att investera i diversifieringen av fisket i syfte att främja tradition, historia och fiskearv som helhet (inklusive traditionella fiskeredskap och fiskemetoder).

38.  Europaparlamentet understryker vikten av att investera i diversifieringen av fisket för att främja bearbetning av lokala fiskeriprodukter.

39.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta strategier för att lösa problemet med säsongsbetonad turistverksamhet genom att till exempel ta initiativ till festivaler och kulinariska evenemang, hamn- och folkfester(15), temabyar och museer (se Spanien och Cetara), så att verksamheten kan hållas igång under hela året, oavsett väder- och sjöförhållanden.

40.  Europaparlamentet är övertygat om att ett balanserat utbud av alternativa och riktade turistprodukter och lämpligt främjande och marknadsföring av dessa produkter kan bidra till att utjämna problemet med säsongsvariationer.

41.  Europaparlamentet anser att medlemsstaterna, regionerna och andra aktörer måste utbyta bästa praxis, med tanke på bristen på synergieffekter mellan företag i EU:s havsområden, vilket resulterar i fragmentering och begränsade ekonomiska fördelar. Parlamentet konstaterar att forskningsinstitut, museer, turistföretag, förvaltare av Natura 2000-områden och marina skyddsområden, traditionell konserverings- och fiskberedningsindustri och andra aktörer bör uppmuntras att samarbeta för att utveckla hållbara och innovativa produkter som, förutom att ge ekonomiskt mervärde, även uppfyller besökarnas förväntningar. Parlamentet betonar att denna verksamhet bör införas i ett konsekvent allmänt regelverk för att främja en hållbar och ansvarsfull turism i de berörda havsområdena. Parlamentet anser i detta sammanhang att de lokala fiskeaktionsgrupperna kan spela en viktig roll och att de därför måste erhålla lämplig finansiering.

42.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att stärka kopplingen mellan myndigheter på lokal, regional och nationell nivå och EU, i syfte att främja styrelseformer som kan underlätta genomförandet av sektorsövergripande politik för att bidra till uppnåendet av målen inom olika politikområden, inbegripet hållbar tillväxt för alla.

43.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för Farnet och lokala fiskeaktionsgrupper främja en Europaomfattande dialog med hamnar, berörda aktörer inom turistnäringen och miljöexperter.

44.  Europaparlamentet uppmanar nationella myndigheter och organ att samarbeta närmare med turistbyråerna och att ge hög prioritet åt att diversifiera den blå ekonomin, framför allt vad gäller marin turism och dess kompletterande sektorer. Parlamentet påpekar att detta också bör omfatta integrering av eventuellt havssportfiske i turistpaket och marknadsföringskampanjer, särskilt på öar och i kustområden. Parlamentet betonar att beviljande av tillstånd för dubbel användning av fiskefartyg – för kommersiellt, småskaligt och hantverksmässigt fiske och för marin turism, inbegripet turistsportfiske – bör betraktas som en prioritet, och att bidrag bör beviljas för ombyggnad av fartygen.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, regionala och lokala myndigheter, industrin och andra intressenter att arbeta målinriktat och konsekvent med de av EU:s politikområden som påverkar fiskeri- och vattenbruksnäringen. Parlamentet noterar att det är nödvändigt att anta en handbok om bästa praxis med de viktigaste exemplen på dessa aktiviteter som kan uppmuntra andra företag att arbeta på samma sätt. Parlamentet påminner om att det även är viktigt att involvera det lokala forskarsamfundet för att förebygga miljöproblem.

46.  Europaparlamentet betonar hur viktigt det är med miljövänliga affärsmodeller, och rekommenderar därför alltid ett nära samarbete mellan miljöexperter och lokala aktionsgrupper (t.ex. lokala fiskeaktionsgrupper och lokala aktionsgrupper på landsbygden).

47.  Europaparlamentet anser att nödvändiga anslag måste öronmärkas för inrättandet av ett europeiskt nätverk för utbyte av bästa praxis och kartläggning av fiskeverksamhet med information om intressanta platser och varje fiskesamhälles särdrag.

48.  Europaparlamentet hoppas att särskilda stödmekanismer kommer att användas (inom ramen för EHFF och/eller andra instrument), som kan aktiveras i nödsituationer (t.ex. naturkatastrofer) i områden där fiske och fisketurism är den enda inkomstkällan.

49.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att främja finansiering av de beskrivna åtgärderna med hjälp av EHFF, Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och Sammanhållningsfonden, ramprogrammet för forskning och Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi), i nära samarbete med rådgivare från Europeiska investeringsbanken (EIB), och att underlätta vägar till mjuka lån som gör det möjligt att undvika de särskilda svårigheter som kvinnor ställs inför när det gäller att finna medel för att finansiera projekt som är berättigade att ingå i de nationella programmen.

50.  Europaparlamentet understryker att de lokala fiskeaktionsgrupperna under 2007–2013 hade 486 miljoner euro från EFF till sitt förfogande, och att omkring 12 000 lokala projekt erhöll stöd under den perioden.

51.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna och de lokala fiskeaktionsgrupperna att använda tillgängliga medel på bästa möjliga sätt och att också, när så är möjligt, använda multifinansiering (gemensamt med Eruf, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) eller ESF).

52.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta kontaktpunkter på regional nivå som ska tillhandahålla lämplig information och stöd.

53.  Europaparlamentet rekommenderar att de lokala fiskeaktionsgrupperna samarbetar nära med experter på turism för att ta fram projekt och lämplig finansiering genom EHFF:s område 4, för diversifiering i fiskeområden.

54.  Europaparlamentet påpekar att EHFF tillhandahåller specifikt ekonomiskt stöd till kvinnoledda initiativ i fiskesamhällen.

55.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genom fastställandet av urvalskriterier för verksamheter inom ramen för EHFF säkerställa att jämställdhet integreras och främjas väl i alla finansierade åtgärder (t.ex. genom att prioritera åtgärder som är inriktade särskilt på kvinnor eller som vidtas av kvinnor).

56.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning för att bedöma de sannolika socioekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av denna verksamhet.

57.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera fritidsfiskets socioekonomiska effekter på inlandsturismen, särskilt i landsbygdsområden, och att föreslå möjliga åtgärder för regioner där potentialen för sådant fiske är underutnyttjad.

58.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att förbättra insamlingen och hanteringen av uppgifter om fiskerirelaterad turism.

59.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén samt till medlemsstaternas regeringar och de rådgivande nämnderna.

(1) EUT L 354, 28.12.2013, s. 22. (2) EUT L 149, 20.5.2014, s. 1. (3) EUT L 327, 22.12.2000, s. 1. (4) EUT C 419, 16.12.2015, s. 167. (5) EUT C 75, 26.2.2016, s. 24. (6) Indagine sulle abitudini e opinioni dei cittadini nel comprensorio del GAC ’il mare delle Alpi’ – Analisi della pescaturismo in Italia come strumento di sviluppo sostenibile” (2015) (analys av fisketurism i Italien som verktyg för hållbar utveckling). (7) ”L’integrazione della pesca con altre attività produttive – La pescaturismo come modello sociale e culturale”, Cenasca Cisl et al., (2005) (Integrering av fisketurism i annan produktverksamhet – Fisketurism som sociokulturell modell). (8) Indagine sulle abitudini e opinioni dei cittadini nel comprensorio del GAC ’il mare delle Alpi’ – Analisi della pescaturismo in Italia come strumento di sviluppo sostenibile” (2015) (analys av fisketurism i Italien som verktyg för hållbar utveckling). (9) ”L’integrazione della pesca con altre attività produttive – La pescaturismo come modello sociale e culturale”, Cenasca Cisl et al., (2005) (Integrering av fisketurism i annan produktverksamhet – Fisketurism som sociokulturell modell). (10) Indagine sulle abitudini e opinioni dei cittadini nel comprensorio del GAC ’il mare delle Alpi’ – Analisi della pescaturismo in Italia come strumento di sviluppo sostenibile” (2015) (analys av fisketurism i Italien som verktyg för hållbar utveckling). (11) Socioekonomisk analys om fiskerelaterad turism i Eusair – Nemo project 1M-MED14-11, WP2, Action 2.3. (12) Möjligheterna att utveckla turistverksamheten runt fisket, Europaparlamentet, IP/B/PECH/IC/2013-103 (2014). (13) Möjligheterna att utveckla turistverksamheten runt fisket, Europaparlamentet, IP/B/PECH/IC/2013-103 (2014). (14) Antagna texter, P8_TA(2015)0391. (15) Exempel på detta är de s.k. flaggdagarna (Vlaggetjesdagen) och hamndagarna i Nederländerna.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider för trafikolyckor (2015/2087(INL))

P8_TA(2017)0281 A8-0206/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 67.4 och 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan),

–  med beaktande av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen) och relevant rättspraxis,

–  med beaktande av rättspraxis från Europeiska unionens domstol om principerna om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor och ett effektivt domstolsskydd(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser(2) (nedan kallad Rom II-förordningen),

–  med beaktande av Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag för trafikolyckor (nedan kallad Haagkonventionen),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet(3) (nedan kallat motorfordonsförsäkringsdirektivet),

–  med beaktande av den europeiska konventionen om beräkning av tidsfrister(4),

–  med beaktande av studien med en bedömning av det europeiska mervärdet från enheten för europeiskt mervärde i Europaparlamentets utredningstjänst Limitation periods for road traffic accidents (Preskriptionstider för trafikolyckor), som åtföljer Europaparlamentets betänkande som avser ett lagstiftningsinitiativ(5),

–  med beaktande av studien från generaldirektoratet för EU-intern politik Cross-border traffic accidents in the EU – the potential impact of driverless cars (Gränsöverskridande trafikolyckor i EU – de potentiella effekterna av förarlösa bilar)(6),

–  med beaktande av kommissionens studie Compensation of victims of cross-border road traffic accidents in the EU: Comparison of national practices, analysis of problems and evaluation of options for improving the position of cross-border victims (Ersättning till offer för gränsöverskridande trafikolyckor i EU: jämförelse av nationell praxis, analys av problemen och utvärdering av alternativen för att förbättra ställningen för offer för gränsöverskridande olyckor)(7),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 april 2010 Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – en handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 1 februari 2007 med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister(9),

–  med beaktande av resolutionen av den 22 oktober 2003 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon(10),

–  med beaktande av artiklarna 46 och 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0206/2017), och av följande skäl:

A.  Inom unionen varierar preskriptionsreglerna för skadeståndsanspråk kraftigt mellan medlemsstaterna, så att det inte finns två medlemsstater som tillämpas exakt samma grundregler för preskription. Även den preskriptionstid det är fråga om här bestäms på grundval av olika faktorer, bland annat om det pågår ett straffrättsligt förfarande i ärendet och om anspråket anses avse skadestånd utanför eller inom ett avtalsförhållande.

B.  De nationella systemen för preskription är således mycket komplexa och det kan ofta vara en utmaning att förstå vilken som är den tillämpliga övergripande preskriptionen, när och hur preskriptionstider börjar löpa och hur de skjuts upp, avbryts eller förlängs.

C.  Bristande kännedom om utländska preskriptionsregler kan leda till att man går miste om rätten att ställa ett annars giltigt anspråk eller orsaka hinder för de skadelidande med avseende på tillgången till rättslig prövning i form av ytterligare kostnader och förseningar.

D.  För närvarande finns det bara begränsad statistik tillgänglig över avvisande av skadeståndsanspråk i samband med gränsöverskridande trafikolyckor på grund av att preskriptionstiden har löpt ut.

E.  När det gäller gränsöverskridande trafikolyckor är den enda grund för talan som redan är harmoniserad på EU-nivå den som fastställs i artikel 18 i motorfordonsförsäkringsdirektivet och som gör det möjligt för skadelidande att ansöka om ersättning i sitt eget bosättningsland genom ett skadeståndsanspråk som ställs direkt till ett relevant försäkringsföretag eller skadeersättningsorgan med hänvisning till skadeståndsansvar för användning av motorfordon(11).

F.  Preskriptionstider utgör en viktig och fast beståndsdel av medlemsstaternas system för skadeståndsansvar vid trafikolyckor i så måtto att en kort preskriptionstid kan uppväga strikta ansvarsregler eller generösa skadestånd.

G.  Det är väsentligt med preskriptionstider för anspråk för att säkerställa rättssäkerhet och för att tvister ska få en slutpunkt. Svarandens rätt till rättssäkerhet och en slutpunkt för tvisten bör emellertid vägas mot sökandens grundläggande rättigheter till tillgång till rättslig prövning och till ett effektivt rättsmedel, och onödigt korta preskriptionstider kan hindra den faktiska tillgången till rättslig prövning inom unionen.

H.  Med tanke på de nuvarande skillnaderna när det gäller preskriptionsregler, liksom de typer av problem som direkt berörs av de skiljaktiga nationella bestämmelser som reglerar gränsöverskridande fall av person- och egendomsskador, är en viss nivå av harmonisering det enda sättet att säkerställa en tillräcklig grad av rättssäkerhet, förutsägbarhet och förenkling vid tillämpningen av medlemsstaternas bestämmelser om preskription vid gränsöverskridande trafikolyckor.

I.  Ett sådant lagstiftningsinitiativ bör vara rättvist för de tvistande parterna när det gäller frågor rörande preskriptionsregler och göra det lättare att beräkna preskriptionstiden och bestämma när den ska upphöra att löpa. Därför föreslås här en riktad strategi som beaktar den ökande mängden gränsöverskridande trafik inom unionen och inte en omarbetning av hela det rättsliga regelverket i medlemsstaterna.

1.  Europaparlamentet medger att situationen för offer för trafikolyckor har förbättrats avsevärt under de senaste årtiondena, även i fråga om domstolars behörighet inom den internationella privaträtten, och besökande skadelidande kan dra nytta av förfaranden i den medlemsstat där de har sin hemvist för ett direkt anspråk på den som försäkrat fordonet eller på skadeersättningsorgan.

2.  Europaparlamentet konstaterar dock att det i unionen fortfarande finns två parallella ordningar för tillämplig lag vid trafikolyckor beroende på i vilket land anspråk ställs, nämligen 1971 års Haagkonventionen om trafikolyckor eller Rom II-förordningen, vilket i kombination med möjligheterna att välja forum enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (12), skapar osäkerhet om rättsläget, leder till komplexitet och eventuellt bäddar för forum shopping.

3.  Europaparlamentet upprepar att utredningar och förhandlingar i gränsöverskridande tvister ofta tar mycket längre tid än inhemska anspråk. Dessa utmaningar kan förvärras när ny teknik kommer in i bilden, till exempel förarlösa bilar.

4.  Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om att preskriptionsregler bör ses som en del av åtgärderna på området för civilrättsligt samarbete i den mening som avses i artikel 67.4 och artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

5.  Europaparlamentet konstaterar att det är väsentligt med gemensamma minimiregler för preskriptionstider vid gränsöverskridande tvister för att se till att effektiva rättsmedel finns tillgängliga för att skydda skadelidande vid gränsöverskridande trafikolyckor och för att garantera rättssäkerhet.

6.  Europaparlamentet betonar att oproportionerligt korta preskriptionstider i nationella rättssystem utgör ett hinder för tillgången till rättslig prövning i medlemsstaterna på ett sätt som kan strida mot rätten till en opartisk domstol, som slås fast i artikel 47 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen.

7.  Europaparlamentet framhåller att den stora skillnaden mellan medlemsstaternas regler om preskriptionstider vid gränsöverskridande vägtrafikolyckor skapar ytterligare hinder för skadelidande när dessa lämnar in skadeståndsanspråk för person- och egendomsskador som lidits i andra medlemsstater än den egna.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att allmän information om medlemsstaternas preskriptionsregler när det gäller skadeståndsanspråk vid gränsöverskridande trafikolyckor blir tillgänglig och fortlöpande uppdateras på e-juridikportalen.

9.  Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att genomföra en studie om vilket skydd medlemsstaterna erbjuder minderåriga och personer med funktionsnedsättning när det gäller preskriptionstidens löpande och om nödvändigheten att fastställa minimiregler på unionsnivå för att se till att dessa personer inte förlorar sin rätt att kräva skadestånd när de drabbas av en gränsöverskridande trafikolycka och att de garanteras faktisk tillgång till rättslig prövning i unionen.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artikel 81.2 i EUF-fördraget lägga fram lägga fram ett förslag till rättsakt om preskriptionstider med avseende på personskada och skada på egendom vid gränsöverskridande trafikolyckor, i enlighet med de rekommendationer som bifogas här.

11.  Europaparlamentet bedömer att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

12.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade rekommendationer till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

BILAGA TILL RESOLUTIONEN:

REKOMMENDATIONER TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM GEMENSAMMA CIVILPROCESSRÄTTSLIGA MINIMINORMER I EU

A.  DET BEGÄRDA FÖRSLAGETS PRINCIPER OCH SYFTE

1.  I Europeiska unionen är upprätthållandet av lagen inför domstolarna fortfarande i stor utsträckning en fråga för processregler och praxis på nationell nivå. De nationella domstolarna är också unionens domstolar. Under förfarandena i dessa domstolar måste alltså rättvisa, rättskipning och effektivitet säkerställas, liksom en verkningsfull tillämpning av unionsrätten, som garanter för att unionsmedborgarnas rättigheter ska skyddas i hela unionen.

2.  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I enlighet med ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, särskilt punkt 38, bör en ny processrättslig lagstiftning utarbetas om gränsöverskridande fall, i synnerhet när det gäller de delar som är viktiga för ett smidigt rättsligt samarbete och förbättrad tillgång till rättvisa, till exempel interimistiska åtgärder, bevisupptagning, betalningsförelägganden och tidsfrister.

3.  Gemensamma minimiregler för preskriptionstider som är tillämpliga på gränsöverskridande tvister om person- och egendomsskador till följd av trafikolyckor anses nödvändiga för att minska hindren för kärande när de gör sina rättigheter gällande i en annan medlemsstat än sin egen.

4.  Gemensamma minimiregler för preskriptionstider skulle leda till ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet och begränsa risken för otillräckliga skadestånd till offer för gränsöverskridande trafikolyckor.

5.  Det föreslagna direktivet syftar således till att införa en särskild preskriptionsordning för gränsöverskridande fall som garanterar faktiskt tillgång till rättslig prövning och främjar den inre marknadens funktion samt undanröjer hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium.

6.  Det föreslagna direktivet är inte avsett att ersätta de nationella ordningarna för skadeståndsansvar i deras helhet, utan syftar, med respekt för nationella särdrag, till att fastställa gemensamma minimiregler för preskriptionstider i fråga om gränsöverskridande anspråk som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103/EG .

7.  Det föreliggande förslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, eftersom medlemsstaterna inte kan agera på egen hand för att inrätta en uppsättning minimiregler för preskriptionstider, och förslaget går inte utöver vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning och rättssäkerhet i unionen.

B.  DET BEGÄRDA FÖRSLAGETS TEXT

Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma preskriptionstider vid gränsöverskridande trafikolyckor

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 67.4 och 81.2,

med beaktande av Europaparlamentets begäran till Europeiska kommissionen,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer garanteras. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)  Enligt artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska dessa åtgärder omfatta åtgärder som syftar till att säkerställa bland annat faktisk tillgång till rättslig prövning samt undanröjande av hinder för välfungerande civilrättsliga förfaranden, vid behov genom att främja förenligheten mellan de civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)  Enligt kommissionens meddelande av den 20 april 2010 Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – om en handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet(13) måste personer som i samband med en bilresa till en annan medlemsstat råkar ut för en bilolycka ha möjlighet att ta reda på vilka tidsfrister som gäller för ersättning via försäkringen. I detta syfte tillkännagavs en ny förordning om tidsfrister när det gäller trafikolyckor i andra länder, som skulle antas 2011.

(4)  Preskriptionsregler har betydande inverkan inte bara på de skadelidande parternas rätt att få tillgång till rättslig prövning, utan även på deras materiella rättigheter, eftersom en faktisk rättighet inte kan existera utan att det finns ett korrekt och adekvat skydd för den. Detta direktiv syftar till att främja tillämpningen av gemensamma preskriptionstider för gränsöverskridande trafikolyckor för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning i unionen. Den allmänt erkända rätten att få sin sak prövad inför domstol bekräftas också i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

(5)  Kravet på rättssäkerhet och behovet att skipa rättvisa i enskilda fall utgör väsentliga delar i alla områden med rättvisa. Gemensamma preskriptionstider som ökar rättssäkerheten, säkerställer att tvister får en slutpunkt och bidrar till ett verkningsfullt system för verkställighet är därför nödvändiga för att garantera tillämpningen av denna princip.

(6)  Bestämmelserna i detta direktiv bör tillämpas på anspråk som faller inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG(14) och som är av gränsöverskridande natur.

(7)  Ingenting bör hindra medlemsstaterna från att tillämpa någon av bestämmelserna i detta direktiv även på rent interna vägtrafikolyckor, där så är lämpligt.

(8)  Alla medlemsstater är avtalsslutande parter i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). De frågor som avses i detta direktiv bör behandlas i enlighet med denna konvention, och då i synnerhet rätten till en opartisk domstol och till ett effektivt rättsmedel.

(9)  Principen om lex loci damni utgör den allmänna regeln i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007(15) med avseende på tillämplig lag i fall av personskada eller skada på egendom, och den tillämpliga lagen bör således bestämmas på grundval av var skadan inträffat, oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder kan uppstå. Enligt artikel 15 h i den förordningen ska tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser reglera i synnerhet det sätt på vilket en förpliktelse kan upphöra samt regler för preskription och andra rättighetsförluster som följer av utgången av en frist, däribland regler för när fristen börjar löpa, när fristen kan avbrytas och när fristen tillfälligt upphör att löpa.

(10)  När det gäller trafikolyckor kan det vara mycket svårt för en besökande skadelidande att få grundläggande information om olyckan från en utländsk jurisdiktion inom en relativt kort tid, såsom svarandens identitet och skadeståndsansvar som kan komma i fråga. Det kan också ta lång tid att ta reda på vilken skaderegleringsrepresentant eller försäkringsgivare som bör handlägga ärendet, att samla in uppgifter om olyckan och att få alla nödvändiga handlingar översatta.

(11)  I fall av gränsöverskridande trafikolyckor är det inte ovanligt att sökanden har mycket lite tid på sig att inleda förhandlingar med svaranden innan tidsfristen löper ut. Detta händer oftast när den sammanlagda tidsfristen är särskilt kort eller när det råder oklarhet om hur preskriptionstiden kan upphöra eller avbrytas. Att samla information om en olycka som inträffade i ett land som är ett annat än det land där sökanden har sin hemvist kan ta avsevärd tid. Därför bör den allmänna tidsfrist som fastställs i direktivet upphöra att löpa så snart ett anspråks ställs till försäkringsgivaren eller skadeersättningsorganet, så att sökanden får möjlighet att förhandla om en reglering av anspråket.

(12)  Detta direktiv bör fastställa minimiregler. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för den faktiska tillgången till rättslig prövning som minimireglerna är avsedda att underlätta. Den skyddsnivå som enligt domstolens tolkning föreskrivs i stadgan samt unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan bör därigenom inte äventyras.

(13)  Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 864/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012(16).

(14)  Detta direktiv syftar till att främja de grundläggande rättigheterna och tar hänsyn till de principer och värden som erkänns särskilt i stadgan, samtidigt som det syftar till att uppnå unionens mål att upprätthålla och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(15)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma miniminormer för preskriptionstider vid gränsöverskridande trafikolyckor, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(16)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, [har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv]/[och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i protokollet, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i antagandet av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller tillämpligt på dem].

(17)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I:

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa miniminormer beträffande preskriptionstidernas totala längd, när de ska inledas, när de ska upphöra att löpa samt beräkning av tidsfrister i samband med skadeståndsanspråk för personskada och skada på egendom som är ersättningsgilla enligt direktiv 2009/103/EG, avseende gränsöverskridande trafikolyckor.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv tillämpas på skadeståndsanspråk för förlust eller skada till följd av en olycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring, riktade mot

a)  det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen enligt artikel 18 i direktiv 2009/103/EG, eller

b)  det skadeersättningsorgan som föreskrivs i artiklarna 24 och 25 i direktiv 2009/103/EG.

Artikel 3

Gränsöverskridande trafikolycka

1.  I detta direktiv avses med en gränsöverskridande trafikolycka varje trafikolycka som har orsakats genom användning av ett fordon som är försäkrat och normalt hemmahörande i en medlemsstat och som äger rum i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har hemvist eller i ett tredjeland vars nationella försäkringsbyråer i enlighet med definitionen i artikel 6 i direktiv 2009/103/EG har anslutit sig till systemet med grönt kort.

2.  I detta direktiv avses med medlemsstat en annan medlemsstat än [Förenade kungariket, Irland och] Danmark.

KAPITEL II:

MINIMINORMER FÖR PRESKRIPTIONSTIDER

Artikel 4

Preskriptionstid

1.  Medlemsstaterna ska se till att en preskriptionstid på minst fyra år tillämpas på en skadeståndstalan för personskada och skada på egendom till följd av en gränsöverskridande trafikolycka som omfattas av artikel 2. Preskriptionstiden ska börja löpa den dag då sökanden blev, eller hade rimliga skäl att bli, medveten om omfattningen av skadan eller förlusten, dess orsak samt identiteten på den skadeståndsskyldiga personen och det försäkringsföretag som tillhandahåller den personens ansvarsförsäkring eller den skaderegleringsrepresentant eller det skadeersättningsorgan som har ansvaret för att ge ersättning och mot vilken anspråket ska ställas.

2.  Om den lag som är tillämplig på anspråket föreskriver en preskriptionstid som är längre än fyra år ska medlemsstaterna se till att denna längre preskriptionstid tillämpas.

3.  Medlemsstaterna ska förse kommissionen med uppdaterad information om nationella preskriptionsregler för skador orsakade av trafikolyckor.

Artikel 5

Upphörande av löpande för tidsfrister

1.  Medlemsstaterna ska se till att den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 4 i detta direktiv ska upphöra att löpa från det att sökanden inger sitt anspråk till

a)  försäkringsföretaget för den som har orsakat olyckan eller detta företags skaderegleringsrepresentant, enligt vad som föreskrivs i artiklarna 21 och 22 i direktiv 2009/103/EG, eller

b)  det skadeersättningsorgan som föreskrivs i artiklarna 24 och 25 i direktiv 2009/103/EG,

fram till det att svaranden förkastar anspråket.

2.  Om den återstående delen av preskriptionstiden, när denna åter börjar löpa, är mindre än sex månader ska medlemsstaterna se till att sökanden beviljas en minimiperiod på ytterligare sex månader för att väcka talan i domstol.

Artikel 6

Automatisk förlängning av tidsfrister

Om en tidsfrist löper ut en lördag, söndag eller på en allmän helgdag ska medlemsstaterna se till att den förlängs till utgången av närmast följande arbetsdag.

Artikel 7

Beräkning av tidsfrister

Medlemsstaterna ska beräkna varje tidsfrist som föreskrivs genom detta direktiv enligt följande:

a)  Tidsfristen ska börja löpa dagen efter den dag då den berörda händelsen inträffade.

b)  När en tidsfrist uttrycks som ett år eller ett visst antal år ska den löpa ut det berörda efterföljande året i den månad som har samma namn och på den dag som har samma datum som månaden och dagen då händelsen inträffade. Om den berörda efterföljande månaden inte har någon dag med samma datum ska tidsfristen löpa ut på den sista dagen i den månaden.

c)  På arbetsfria dagar för domstolen ska tidsfrister löpa som vanligt.

Artikel 8

Reglering av anspråk

Medlemsstaterna ska se till att skadelidande har tillgång till det förfarande som avses i artikel 22 i direktiv 2009/103/EG för reglering av anspråk till följd av en olycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring, vilket inte ska hindra skadelidande från att senare inleda rättsliga förfaranden eller skiljeförfaranden gällande dessa anspråk fram till utlöpandet av alla preskriptionstider enligt detta direktiv under förfarandet för reglering av deras anspråk.

KAPITEL III

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 9

Allmän information om preskriptionsregler

Kommissionen ska på ett lämpligt och lättillgängligt sätt och på alla unionens språk offentliggöra allmän information om de nationella preskriptionsregler för skadeståndsanspråk för skador till följd av trafikolyckor som medlemsstaterna meddelat i enlighet med artikel 4.3 i detta direktiv.

Artikel 10

Förhållande till nationell rätt

Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att utvidga de rättigheter som anges där för att föreskriva en högre skyddsnivå.

Artikel 11

Förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser

Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 864/2007 och förordning (EU) nr 1215/2012.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 12

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast [ett år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande]. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2.  När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

3.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 13

Översyn

Kommissionen ska, senast den 31 december 2025 och därefter vart femte år, för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv på grundval av både kvalitativa och kvantitativa uppgifter. I detta sammanhang bör kommissionen särskilt bedöma dess inverkan av detta direktiv på tillgången till rättslig prövning, rättssäkerheten och den fria rörligheten för personer. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagförslag för att anpassa och stärka detta direktiv.

Artikel 14

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 15

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Bryssel den ...

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) Se bland annat: dom av den 18 september 2003, Peter Pflücke mot Bundesanstalt für Arbeit, C-125/01, ECLI:EU:C:2003:477, dom av den 25 juli 1991, Theresa Emmott mot Minister for Social Welfare och Attorney General, C-208/90, ECLI:EU:C:1991:333 och dom av den 13 juli 2006, Vincenzo Manfredi m.fl. mot Lloyd Adriatico Assicurazioni SpA m.fl., förenade målen C-295/04–C-298/04, ECLI:EU:C:2006:461. (2) EUT L 199, 31.7.2007, s. 40. (3) EUT L 263, 7.10.2009, s. 11. (4) CETS 076. (5) PE 581.386, juli 2016. (6) PE 571.362, juni 2016. (7) Tillgänglig på följande adress: http://ec.europa.eu/civiljustice/news/docs/study_compensation_road_victims_en.pdf (30 November 2008). (8) EUT C 121, 19.4.2011, s. 41. (9) EUT C 250 E, 25.10.2007, s. 99. (10) Antagna texter, P5_TA(2003)0446. (11) Se även dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen NV mot Jack Odenbreit, C-463/06, ECLI:EU:C:2007:792. (12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1). (13) COM(2010)0171. (14) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 7.10.2009, s. 11). (15) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40). (16) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 med rekommendationer till kommissionen om gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer i Europeiska unionen (2015/2084(INL))

P8_TA(2017)0282 A8-0210/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 67.4 och 81.2 i EUF-fördraget,

–  med beaktande av artikel 19.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan),

–  med beaktande av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna (Europakonventionen) och relevant rättspraxis,

–  med betänkande av arbetsdokumentet om inrättande av gemensamma miniminormer för civilrättsliga förfaranden i Europeiska unionen – den rättsliga grunden(1),

–  med beaktande av studien med en bedömning av det europeiska mervärdet från enheten för europeiskt mervärde i Europaparlamentets utredningstjänst Common minimum standards of civil procedure (gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer)(2),

–  med beaktande av djupanalysen från utredningstjänstens direktorat för utredningstjänster till ledamöterna Europeanisation of civil procedure: towards common minimum standards? (europeisering av civilprocessen: mot gemensamma miniminormer?)(3),

–  med beaktande av djupanalysen från generaldirektoratet för EU-intern politik Harmonised rules and minimum standards in the European law of civil procedure (harmoniserade regler och miniminormer i den europeiska civilprocessrätten)(4),

–  med beaktande av projektet From Transnational Principles to European Rules of Civil Procedure (från transnationella principer till europeiska civilprocessrättsliga regler), som drivs av Europeiska rättsinstitutet (ELI)/Internationella institutet för harmonisering av privaträtten (Unidroit),

–  med beaktande av det amerikanska rättsinstitutets (ALI)/Unidroits Principles of Transnational Civil Procedure (principer för transnationell civilprocessrätt)(5),

–  med beaktande av studien om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande vissa aspekter av tvistemålsförfarandet, den så kallade Stormerapporten(6),

–  med beaktande av den preliminära uppsättningen bestämmelser för den enhetliga patentdomstolens rättegångsregler,

–  med beaktande av unionsregelverket på området för civilrättsligt samarbete,

–  med beaktande av rättspraxis från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) om principerna om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor och ett effektivt domstolsskydd(7),

–  med beaktande av 2016 års resultattavla för rättskipningen i EU,

–  med beaktande av Cepejs studie nr 23 från 2016 European judicial systems: efficiency and quality of justice (europeiska rättssystem: effektivitet och kvalitet i rättsväsendet),

–  med beaktande av 2016 års principer för juridisk utbildning från det europeiska nätverket för rättslig utbildning(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 2 april 2014 om halvtidsöversynen av Stockholmsprogrammet(9),

–  med beaktande av artiklarna 46 och 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0210/2017), och av följande skäl:

Domstolens rättspraxis om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor och ett effektivt domstolsskydd

A.  Om det inte finns några unionsregler om de processuella aspekterna av en tvist som rör unionsrätten är det, enligt domstolens fasta rättspraxis om principen om självbestämmanderätt i processuella frågor, medlemsstaterna som ansvarar för att utse behöriga domstolar och fastställa närmare vilka förfaranden som ska tillämpas i fråga om åtgärder som inletts för att säkerställa skyddet av de rättigheter som tilldelas av unionen.

B.  Enligt samma rättspraxis finns det två viktiga villkor för att ge prioritet åt nationella processregler: De nationella processreglerna får inte vara mindre förmånliga när de tillämpas på tvister som rör unionsrätten än när de tillämpas på liknande processer av inhemsk natur (likvärdighetsprincipen), och de bör inte vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att göra unionens rättigheter och skyldigheter gällande (principen om ändamålsenlighet).

C.  Medlemsstaternas företräde när det gäller att föreskriva processregler för genomdrivandet av rättigheter som tilldelas av unionen omfattar, i avsaknad av unionsbestämmelser som harmoniserar processregler, inte införandet av nya rättsmedel i de nationella rättsordningarna i syfte att säkerställa unionsrättens tillämplighet(10).

D.  EU-domstolens fasta rättspraxis underlättar samarbetet med domstolar på medlemsstatsnivå, samtidigt som den förbättrar förståelsen av unionsrätten bland allmänheten och dessa domstolar.

Stadgan

E.  Rätten till effektiva rättsmedel och en opartisk domstol, som slås fast i artikel 47 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen, utgör en av de grundläggande garantierna för respekten för rättssäkerheten och demokratin och är oupplösligt kopplad till civilrättsliga förfaranden som helhet.

F.  Trots att artikel 47 i stadgan är bindande, och att artikel 6 i Europakonventionen utgör en allmän unionsrättslig princip, är skyddsnivån för rätten till en opartisk domstol i civilrättsliga förfaranden, och i synnerhet balansen mellan kärandens rätt till rättslig prövning och svarandens rätt till försvar, inte harmoniserad i hela unionen.

G.  Inte desto mindre har rätten till en opartisk domstol, som en grundläggande rättighet, kompletterats med flera processuella unionsrättsakter inom sekundärrätten, bland annat förordningen om småmålsförfarandet(11), direktivet om rättshjälp(12), rekommendationen om kollektiv prövning(13), direktivet om förbudsföreläggande(14) och direktivet om skadestånd för konkurrensöverträdelser(15).

Unionens regelverk om civilrättsligt samarbete

H.  Det är numera mycket mer sannolikt att unionsmedborgare, särskilt sådana som rör sig över gränserna, kommer i kontakt med de civilrättsliga systemen i andra medlemsstater.

I.  Processuella miniminormer på unionsnivå skulle kunna bidra till moderniseringen av nationella förfaranden, till att skapa likvärdiga förutsättningar för företag och till en ökad ekonomisk tillväxt tack vare ändamålsenliga och effektiva rättssystem, samtidigt som man underlättar medborgarnas tillgång till rättslig prövning i unionen och bidrar till att upprätthålla unionens grundläggande friheter.

J.  Unionslagstiftaren har i allt större utsträckning tagit upp civilprocessrättsliga frågor, inte bara på ett övergripande sätt, som i fallet frivilliga instrument(16), utan också på ett sektorsspecifikt sätt inom olika politikområden, såsom immaterialrätt(17), konsumentskydd(18) och, nu senast, konkurrensrätt(19).

K.  Kritik har vid upprepade tillfällen framförts mot att harmoniseringen av förfaranden på unionsnivå är så fragmenterad, och framväxten av en sektorsspecifik civilprocessrätt för unionen utmanar samstämdheten i både de inhemska civilprocessrättsliga systemen och de olika unionsinstrumenten.

L.  Det föreslagna direktivet syftar till att införa en ram för civilrättsliga avgöranden genom att systematisera befintliga unionsregler för civilrättsliga förfaranden och utvidga deras tillämpningsområde till alla frågor som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

M.  Det föreslagna direktivet avser att bidra till en mer samordnad, enhetlig och systematisk strategi för civilrättsliga system, som inte begränsas av de enskilda ländernas gränser, intressen och resurser.

Förslagets rättsliga grund

N.  Enligt artiklarna 4.1 och 5.1 i EU-fördraget (principen om tilldelade befogenheter) får unionen anta lagstiftningsåtgärder på ett visst område endast om den har uttrycklig behörighet att göra detta och i den mån det är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

O.  Inom den befintliga fördragsramen återfinns den huvudsakliga rättsliga grunden för harmonisering av civilrättsliga förfaranden i avdelning V i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

P.  Kravet på ett gränsöverskridande inslag för att fastställa unionens behörighet har behållits i Lissabonfördraget, vilket innebär att unionsåtgärder på det civilrättsliga området är möjliga endast om det i ett visst fall finns sammanlänkande faktorer (hemvist, arbetsställe osv.) med anknytning till minst två olika medlemsstater.

Q.  Den allmänna bestämmelsen i artikel 114 i EUF-fördraget om tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera har använts – och används fortfarande – som rättslig grund för en rad olika sektorsspecifika bestämmelser för harmonisering av vissa delar av det civilrättsliga förfarandet, såsom direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (Ipred) och det senaste direktivet om skadeståndstalan vid överträdelser av konkurrensreglerna.

R.  Enligt artikel 67.4 i EUF-fördraget ska unionen underlätta tillgången till rättsväsendet, särskilt genom principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga och utomrättsliga avgöranden på det civila området, såsom exemplifieras i artikel 81 i EUF-fördraget.

Det ömsesidiga förtroendet inom det europeiska rättsliga området

S.  Den fria rörligheten för rättsliga avgöranden är nära sammankopplad med behovet att skapa en tillräckligt hög nivå av ömsesidigt förtroende mellan rättsliga myndigheter i de olika medlemsstaterna, i synnerhet när det gäller nivån på skyddet för processuella rättigheter.

T.  Med ”ömsesidigt förtroende” avses i detta sammanhang det förtroende som medlemsstaterna bör ha för varandras rättssystem och domstolar, och medför ett förbud mot att granska andra staters och deras rättsväsendens verksamhet.

U.  Principen om ömsesidigt förtroende leder till ökad klarhet om rättsläget genom att erbjuda medborgarna och företagen i unionen tillräcklig stabilitet och förutsägbarhet.

V.  Genomförandet och efterlevnaden av principen om ömsesidigt erkännande av domar, i kombination med tillnärmningen av lagstiftningen, underlättar samarbetet mellan myndigheterna och rättsskyddet för individuella rättigheter.

W.  Ett system med gemensamma miniminormer för unionen i form av principer och regler skulle tjäna som ett första steg för konvergens mellan nationella bestämmelser för civilrättsliga förfaranden, så att man uppnår en balans mellan de tvistande parternas grundläggande rättigheter och gynnar ett fullständigt ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas rättssystem.

X.  För att säkerställa ömsesidigt förtroende är det önskvärt, och rentav nödvändigt, att det finns processrättsliga garantier för tvistemålens effektivitet och ändamålsenlighet samt för likabehandling av parterna, och att dessa garantier respekteras.

Y.  Ett sådant system med gemensamma miniminormer skulle också fastställa en miniminivå för kvaliteten på tvistemål i hela unionen, och därigenom bidra inte bara till att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan domstolar, utan också till att få den inre marknaden att fungera bättre, eftersom man uppskattar att de processuella skillnaderna mellan medlemsstaterna bland annat kan innebära störningar för handeln och kan avskräcka företag och konsumenter från att utöva sina rättigheter på den inre marknaden.

Andra överväganden

Z.  Tillnärmningen av förfarandesystemen i unionen är nödvändig. Det föreslagna direktivet är tänkt att vara ett första steg i processen för vidare harmonisering av och konvergens mellan medlemsstaternas civilrättsliga system, och på längre sikt antagandet av en civilprocesslag för unionen.

AA.  Det föreslagna direktivet påverkar varken uppbyggnaden av medlemsstaternas domstolsväsenden eller de grundläggande kännetecknen för hur tvistemål bedrivs, men möjliggör effektivare nationella processregler.

AB.  Det är därför av yttersta vikt att anta och korrekt genomföra lagstiftning om antagande av gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer i unionen.

Domstolens rättspraxis om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor och ett effektivt domstolsskydd

1.  Europaparlamentet noterar att EU-domstolen spelar en avgörande roll i arbetet med att fastställa grundvalarna för unionens civilprocessrätt, eftersom den har format uppfattningen om vad civilrättsliga förfaranden betyder för unionens rättssystem.

2.  Vissa processrättsliga normer som nuförtiden är inkluderade i unionens processrättsliga system kommer från EU-domstolens rättspraxis, men Europaparlamentet understryker dock att EU-domstolens bidrag i slutändan bör vara att tolka normerna snarare än att fastställa dem.

3.  Europaparlamentet betonar därför att EU-domstolens omfattande erfarenhet med att granska rättsmedels- och processregler samt de kompromisser och de konkurrerande värderingar som EU-domstolen strävar efter är mycket lärorika och bör beaktas i syfte att införa ett horisontellt övergripande instrument av lagstiftningstyp med gemensamma civilprocessrättsliga normer.

Stadgan

4.  Europaparlamentet betonar att man med hänsyn till opartiska domstolar och tillgång till rättslig prövning bör skapa och utvidga nätverk och databaser för att stärka det rättsliga samarbetet och informationsutbytet.

5.  Europaparlamentet välkomnar därför utvecklingen på området för e-juridik, i synnerhet inrättandet av det europeiska rättsliga nätverket och e-juridikportalen, som ska bli en samlad kontaktpunkt på juridikens område i unionen.

Unionens regelverk om civilrättsligt samarbete

6.  Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att bedöma huruvida man bör föreslå ytterligare åtgärder för att konsolidera och stärka ett horisontellt angreppssätt på den privata tillämpning av rättigheter som medges i unionsrätten och huruvida de civilprocessrättsliga normer som föreslås här kan betraktas som främjande och säkerställande av ett sådant paradigm.

7.  Europaparlamentet upprepar att systematisk insamling av statistik om tillämpning av befintliga unionsinstrument på området för civilrättsligt samarbete, och resultatet av denna tillämpning, är av yttersta vikt.

8.  Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att bedöma huruvida ytterligare genomförandeåtgärder från medlemsstaternas sida skulle kunna bidra till ändamålsenlig tillämpning av självständiga unionsförfaranden, och anser att man i detta syfte bör fastställa ett robust och systematiskt förfarande för tillsyn från kommissionens sida.

Förslagets rättsliga grund

9.  Europaparlamentet noterar att artikel 114 i EUF-fördraget (harmonisering av den inre marknaden) har använts för att anta en rad unionsakter med processrättsliga inslag. Artikel 114 om tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna och som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera har använts – och används fortfarande – som rättslig grund för en rad olika sektorsspecifika bestämmelser för harmonisering av vissa delar av det civilrättsliga förfarandet, såsom direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (Ipred).

10.  Europaparlamentet noterar emellertid att artikel 81 i EUF-fördraget innehåller bestämmelser om antagande av åtgärder rörande rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, inbegripet åtgärder för tillnärmning av lagar och andra författningar i medlemsstaterna, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Parlamentet anser därför att artikel 81 i EUF-fördraget utgör den lämpliga rättsliga grunden för det föreslagna lagstiftningsinstrumentet.

11.  Europaparlamentet hävdar att begreppet ”gränsöverskridande följder” i artikel 81.1 i EUF-fördraget angående antagande av åtgärder för civilrättsligt samarbete bör användas i vidare bemärkelse och inte uppfattas som synonymt med ”gränsöverskridande tvister”;

12.  Europaparlamentet understryker att nuvarande tolkning av begreppet ”frågor som har gränsöverskridande följder” är ganska snäv och leder till att man skapar två uppsättningar regler och två kategorier tvistande parter, vilket kan leda till ytterligare problem och onödiga komplikationer. Parlamentet betonar därför att tolkningen bör vidgas.

13.  Europaparlamentet betonar i detta sammanhang att de här föreslagna gemensamma civilprocessrättsliga miniminormerna skulle leda till ytterligare effektivisering om medlemsstaterna vidgade sitt tillämpningsområde till att inte bara omfatta frågor som faller inom unionsrättens område utan även till att generellt omfatta såväl gränsöverskridande som rent inhemska frågor.

Det ömsesidiga förtroendet inom det europeiska rättsliga området

14.  Europaparlamentet noterar att unionens huvudsakliga civilrättsliga verksamhet inom det europeiska området med rättvisa rör införande av instrument om jurisdiktion, litispendens och gränsöverskridande verkställighet av domar.

15.  Europaparlamentet upprepar och understryker att den fria rörligheten för domar har ökat det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas rättsväsenden, vilket gett ökad klarhet om rättsläget och tillräcklig stabilitet och förutsägbarhet för medborgarna och företagen i EU.

16.  Europaparlamentet betonar i det avseendet att ömsesidigt förtroende är ett komplext begrepp och att många faktorer spelar in i uppbyggnaden av sådant förtroende, t.ex. juridisk utbildning, gränsöverskridande rättsligt samarbete och utbyte av erfarenheter och bästa praxis mellan domare.

17.  Europaparlamentet konstaterar att ömsesidigt förtroende kan främjas bland annat genom andra metoder än lagstiftning, till exempel domare som samarbetar inom det europeiska rättsliga nätverket eller deltar i utbildning.

18.  Europaparlamentet välkomnar därför de nio principer för juridisk utbildning som det europeiska nätverket för rättslig utbildning antog vid sin generalförsamling 2016, eftersom dessa erbjuder en gemensam grund och ram för såväl rättsväsenden som juridiska utbildningsinstitut i Europa.

19.  Europaparlamentet hävdar dock att ömsesidigt förtroende, ur strikt rättslig synvinkel, förutsätter, på mycket grundläggande nivå, att medlemsstaternas rättsväsenden i unionen uppfattar varandras processrättsliga system – i både teori och praktik – som en garanti för rättvisa tvistemål.

20.  Europaparlamentet påpekar därför att framtagandet av systematiska miniminormer för civilrättsliga förfaranden i unionen i form av ett heltäckande horisontellt direktiv skulle leda till ökat ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas rättsväsenden och säkerställa gemensam, unionsomfattande avvägning mellan grundläggande processuella rättigheter i tvistemål, vilket skulle skapa en djupare rotad allmän känsla för rättvisa, rättssäkerhet och förutsägbarhet i hela unionen.

Gemensamma miniminormer för civilrättsliga förfaranden

21.  Europaparlamentet betonar att ändamålsenliga system för civilrättsliga förfaranden har avgörande betydelse för upprätthållande av rättsstaten och unionens grundläggande värden. De är också en förutsättning för hållbara investeringar och en företags- och konsumentvänlig miljö.

22.  Europaparlamentet anser att bristen på klarhet i fråga om preskriptionstider för medborgare, konsumenter och företag i tvister med gränsöverskridande följder kan försvåra tillgången till rättslig prövning. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att bedöma om det är genomförbart och önskvärt att harmonisera dessa preskriptionstider i civilrättsliga förfaranden.

23.  Europaparlamentet anser att det finns ett klart behov av att lagstiftningen tillhandahåller en uppsättning normer för tvistemål, och uppmanar kommissionen att gå vidare i arbetet med handlingsplanen för genomförandet av Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet inom området frihet, säkerhet och rättvisa.

24.  I enlighet med artikel 225 i EUF-fördraget uppmanar Europaparlamentet därför kommissionen att, på grundval av artikel 81.2 i EUF-fördraget, senast den 30 juni 2018 lägga fram ett förslag till lagstiftningsakt om gemensamma miniminormer för civilrättsliga förfaranden, i enlighet med de rekommendationer som här bifogas.

25.  Europaparlamentet bekräftar att de rekommendationer som bifogas denna resolution står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

26.  Europaparlamentet anser att det begärda förslaget inte kommer att ha några ekonomiska konsekvenser eftersom införandet av civilprocessrättsliga miniminormer kommer att leda till skalfördelar i form av minskade kostnader för tvistande parter och deras företrädare, som inte längre behöver sätta sig in i ett annat lands civilprocessrättsliga system.

o
o   o

27.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade rekommendationer till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas parlament och regeringar.

BILAGA TILL RESOLUTIONEN:

REKOMMENDATIONER TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM GEMENSAMMA CIVILPROCESSRÄTTSLIGA MINIMINORMER I EU

A.  DET BEGÄRDA FÖRSLAGETS PRINCIPER OCH SYFTEN

1.  I unionen är upprätthållandet av lagen inför domstol fortfarande i stor utsträckning en fråga för processregler och praxis på nationell nivå. De nationella domstolarna är också unionens domstolar. Vid förfaranden inför dem måste alltså rättvisa, rättskipning och effektivitet säkerställas, liksom en verkningsfull tillämpning av unionsrätten.

2.  Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av domar på det civilrättsliga området har ökat medlemsstaternas förtroende för varandras civilrättsliga system, medan åtgärder för tillnärmningen av medlemsstaternas lagar och andra författningar kan underlätta samarbetet mellan myndigheter och främja det rättsliga skyddet för individuella rättigheter. Omfattningen av det ömsesidiga förtroendet är i hög grad beroende av en rad parametrar som bland annat omfattar mekanismer till skydd för sökandens eller svarandens rättigheter, samtidigt som man garanterar tillgång till domstolar och rättslig prövning.

3.  Även om medlemsstaterna är parter i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har erfarenheten visat att enbart detta inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra staters civilrättsliga system. De nationella civilprocessrättsliga reglerna varierar betydligt mellan medlemsstaterna, ofta i fråga om vissa grundläggande processuella principer och garantier, vilket innebär en risk för att det ömsesidiga förtroendet mellan rättsliga myndigheter kan komma att drabbas.

4.  För att skydda unionsmedborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, bidra till modernisering av nationella förfaranden, skapa likvärdiga förutsättningar för företag samt säkerställa ökad ekonomisk tillväxt tack vare ändamålsenliga och effektiva rättssystem, är det därför nödvändigt att anta ett direktiv för att vidareutveckla de miniminormer som fastställs i stadgan och i Europakonventionen. Den korrekta rättsliga grunden för ett sådant förslag är artikel 81.2 i EUF-fördraget, som rör åtgärder på området för civilrättsligt samarbete. Direktivet ska antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

5.  Gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer anses nödvändiga för att bilda en solid grund för tillnärmning och förbättring av nationella lagar, med tanke på den flexibilitet som medlemsstaterna ges i utarbetandet av nya civilprocessrättsliga lagar, samtidigt som normerna avspeglar ett allmänt samförstånd om principerna för civilrättslig praxis.

6.  Gemensamma miniminormer bör leda till ökat förtroende för de civilrättsliga systemen i alla medlemsstater, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare, snabbare och flexiblare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende. Dessa gemensamma miniminormer bör också avlägsna hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas territorium och göra att i synnerhet de som reser utomlands inte längre drar sig för att kontakta de civilrättsliga systemen i andra medlemsstater.

7.  Det föreslagna direktivet är inte tänkt att ersätta de nationella civilprocessrättsliga systemen i deras helhet. Med respekt för nationella särdrag och grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång, vilket tryggar en faktisk och effektiv tillgång till rättslig prövning, är det föreslagna direktivet tänkt att fastställa gemensamma miniminormer för hur civilrättsliga förfaranden ska fungera och genomföras i alla frågor inom unionsrättens tillämpningsområde. Det syftar också till att utgöra en grund för den gradvisa fördjupningen av tillnärmningen av medlemsstaternas civilprocessrättsliga system.

8.  Förslaget påverkar inte medlemsstaternas bestämmelser om utformning av domstolsväsendet eller deras regler för utnämning av domare.

9.  Det föreliggande förslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, eftersom medlemsstaterna inte kan agera på egen hand för att inrätta en uppsättning civilprocessrättsliga miniminormer, och förslaget går inte utöver vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning och ömsesidigt förtroende i unionen.

B.  TEXTEN TILL DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer i Europeiska unionen

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.2,

med beaktande av Europaparlamentets begäran till Europeiska kommissionen,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer garanteras. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)  Enligt artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör dessa åtgärder syfta till att säkerställa bland annat ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna av domstolsavgöranden och verkställighet av dessa, gränsöverskridande delgivning av handlingar, samarbete kring bevisupptagning, faktisk tillgång till rättslig prövning samt undanröjande av hinder för välfungerande civilrättsliga förfaranden, vid behov genom att främja förenligheten mellan de civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)  Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, särskilt punkt 33, skulle förstärkt ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden av rättsliga myndigheter och en nödvändig tillnärmning av lagstiftning underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och främja det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande bör därför utgöra grunden för det rättsliga samarbetet på det civilrättsliga området inom unionen.

(4)  Enligt kommissionens handlingsplan för genomförandet av Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet inom området frihet, säkerhet och rättvisa, bygger det europeiska rättsliga området och en väl fungerande inre marknad på den grundläggande principen om ömsesidigt erkännande, som i sin tur utgår från att medlemsstaterna har förtroende för varandras rättssystem. Denna princip kan tillämpas med framgång endast om det finns ett ömsesidigt förtroende mellan domare, rättstillämpare, företag och allmänhet. Omfattningen av detta förtroende är beroende av en rad faktorer, däribland att det finns mekanismer som skyddar de processuella rättigheterna för parter i tvistemål. Gemensamma miniminormer som stärker rätten till en rättvis rättegång och rättssystemens effektivitet och bidrar till ett verkningsfullt system för verkställighet är därför nödvändiga för att garantera tillämpningen av denna princip.

(5)  Genom att fastställa minimiregler för skyddet av parternas processuella rättigheter och ge medborgarna enklare tillgång till rättslig prövning bör detta direktiv stärka medlemsstaternas förtroende för andra medlemsstaters civilrättsliga system, och kan därmed bidra till att främja de grundläggande rättigheterna i unionen och en effektivare inre marknad, samtidigt som unionens grundläggande friheter upprätthålls genom att det utvecklas en djupare allmän känsla av rättvisa, rättssäkerhet och förutsägbarhet på hela dess territorium.

(6)  Bestämmelserna i detta direktiv bör tillämpas på tvistemål med gränsöverskridande följder, inbegripet sådana som härrör från överträdelser av de rättigheter och friheter som garanteras i unionsrätten. Där detta direktiv hänvisar till kränkningar av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten omfattar det alla situationer där överträdelser av regler som fastställts på unionsnivå har orsakat, eller sannolikt kommer att orsaka, skada för fysiska och juridiska personer. Ingenting bör hindra medlemsstaterna från att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv även på rent interna civilrättsliga ärenden.

(7)  Alla medlemsstater är avtalsslutande parter i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950. De frågor som avses i detta direktiv bör behandlas i överensstämmelse med denna konvention, och då i synnerhet rätten till en opartisk domstol och till ett effektivt rättsmedel.

(8)  Detta direktiv syftar till att främja tillämpningen av gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning i unionen. Den allmänt erkända rätten att få sin sak prövad inför domstol bekräftas också i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan).

(9)  Civilrättsliga förfaranden bör förbättras ytterligare genom att den tekniska utvecklingen på det rättsliga området och nya verktyg som finns tillgängliga för domstolarna utnyttjas, vilket kan bidra till att övervinna det geografiska avståndet och dess konsekvenser i form av höga kostnader och tidskrävande förfaranden. För att ytterligare minska rättegångskostnaderna och förkorta förfarandena bör parterna och domstolarna i större utsträckning uppmuntras att använda modern kommunikationsteknik.

(10)  För att göra det möjligt för personer att höras utan att behöva ta sig till domstolen bör medlemsstaterna se till att muntliga förhandlingar och bevisupptagning genom hörande av vittnen, experter eller parterna kan genomföras med hjälp av lämplig teknik för distanskommunikation, såvida det inte på grund av de specifika omständigheterna i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik för en rättvis handläggning av målet. Denna bestämmelse påverkar inte rådets förordning (EG) nr 1206/2001(20).

(11)  Medlemsstaternas domstolar bör ha möjlighet att inhämta sakkunnigutlåtanden i tekniska, rättsliga eller andra bevisrelaterade frågor. Utom i de fall där tvångsåtgärder är nödvändiga och förenliga med friheten att tillhandahålla tjänster och med domstolens rättspraxis, bör domare i en medlemsstat kunna utse sakkunniga för att göra utredningar i en annan medlemsstat, utan att förhandstillstånd krävs för detta. För att underlätta inhämtandet av rättslig sakkunskap och med hänsyn till begränsningar för utnämningen av tillräckligt kvalificerade sakkunniga i en medlemsstats jurisdiktion, till exempel på grund av att målet är tekniskt avancerat eller det föreligger direkta eller indirekta kopplingar mellan den sakkunnige och parterna, bör en europeisk katalog med alla nationella förteckningar över sakkunniga upprättas och hållas uppdaterad som en del av den europeiska e-juridikportalen.

(12)  När det gäller interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder bör en lämplig avvägning göras mellan sökandens intresse av att tilldelas provisoriskt skydd och svarandens intresse av att förhindra missbruk av sådant skydd. Om interimistiska åtgärder begärs innan en dom har erhållits bör den domstol till vilken ansökan ingetts, med stöd av den bevisning som lagts fram av sökanden, förvissa sig om att fordran på svaranden sannolikt kommer att bifallas i sak. Vidare bör det krävas att sökanden i alla situationer på ett för domstolen tillfredsställande sätt visar att fordran är i akut behov av rättsligt skydd och att verkställigheten av den befintliga eller framtida domen kan hindras eller avsevärt försvåras utan de interimistiska åtgärderna.

(13)  Bestämmelserna i detta direktiv bör inte påverka de särskilda bestämmelser för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter som fastställs i unionsrättsakter, särskilt de som återfinns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG(21). Direktivet bör inte påverka heller de särskilda bestämmelserna för gränsöverskridande skuldindrivning enligt det europeiska beslutet om kvarstad på bankmedel(22).

(14)  Domstolarna bör ges en nyckelroll för att värna samtliga parters rättigheter och intressen och se till att de civilrättsliga förfarandena fortlöper på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.

(15)  Målet att trygga en opartisk domstol och förbättra tillgången till rättslig prövning och det ömsesidiga förtroendet, som är ett led i unionens politik för att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bör omfatta tillgång till tvistlösning både i och utanför domstol. För att uppmuntra parterna att använda medling bör medlemsstaterna se till att deras regler för talefrister och preskriptionstider inte hindrar parterna från att ta upp fallet i domstol eller i ett skiljedomsförfarande om deras medlingsförsök misslyckas.

(16)  Med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas civilprocessrättsliga regler, särskilt reglerna om delgivning av handlingar, är det nödvändigt att definiera de miniminormer som bör tillämpas på tvistemål som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. I synnerhet delgivningsmetoder som garanterar ett snabbt och säkert mottagande av de delgivna handlingarna, bekräftat genom ett mottagningsbevis, bör prioriteras. Användningen av modern kommunikationsteknik bör därför uppmuntras i stor utsträckning. För handlingar som måste delges parterna bör elektronisk delgivning vara likställd med delgivning per post. De tillgängliga elektroniska medlen bör garantera att innehållet i handlingar och annan skriftlig kommunikation som tas emot är riktigt och korrekt återger innehållet i handlingar och annan skriftlig kommunikation som skickats, liksom att den metod som används för mottagningsbevis ger en bekräftelse på adressatens mottagande och datum för mottagandet.

(17)  Medlemsstaterna bör se till att parterna i ett tvistemål har rätt till en försvarare efter eget val. I gränsöverskridande tvister bör parterna ha rätt till en försvarare i hemstaten för inledande rådgivning och en annan i värdstaten för själva processen. Principen om att all kommunikation mellan parterna och deras försvarare ska vara konfidentiell är nyckeln till ett verkningsfullt utövande av rätten till en rättvis rättegång. Medlemsstaterna bör därför respektera konfidentialiteten vid möten och andra former av kommunikation mellan försvararen och parterna vid utövandet av den rätt till en försvarare som föreskrivs i detta direktiv. Parterna i ett mål bör kunna avstå från en rättighet enligt detta direktiv under förutsättning att de har fått information om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den rättigheten.

(18)  Käranden bör inte behöva ta sig till den medlemsstat där domstolen är belägen för att betala domstolsavgifter eller anlita en advokat för detta ändamål. I syfte att säkerställa kärandens faktiska tillgång till förfarandet bör medlemsstaterna som ett minimum erbjuda åtminstone ett av de distansbetalningssätt som föreskrivs i detta direktiv. Informationen om domstolsavgifter och betalningssätt och om de myndigheter eller organisationer som är behöriga att ge praktisk hjälp i medlemsstaterna bör vara tydlig och lättillgänglig på internet via lämpliga nationella webbplatser.

(19)  Medlemsstaterna bör säkerställa respekten för den grundläggande rätten till rättshjälp enligt artikel 47.3 i stadgan. Alla fysiska och juridiska personer som är inblandade i civilrättsliga tvister som omfattas av detta direktiv, vare sig de är kärande eller svarande, bör kunna hävda sina rättigheter i domstol även om de på grund av sin privatekonomiska situation inte kan bära rättegångskostnaderna. Rättshjälp bör omfatta rådgivning före rättstvisten i avsikt att nå en uppgörelse innan ett rättsligt förfarande inleds, rättsligt bistånd med att väcka talan, representation vid domstol samt hjälp med rättegångskostnaderna. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av rådets direktiv 2003/8/EG(23).

(20)  En förutsättning för ett europeiskt rättsligt område som fungerar effektivt är att det skapas en europeisk rättskultur som till fullo respekterar subsidiaritetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rättsväsendets oberoende. Rättslig utbildning är ett avgörande led i denna process eftersom den ökar det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, yrkesutövarna och medborgarna. I detta avseende bör medlemsstaterna samarbeta och tillhandahålla stöd till yrkesutbildning och utbyte av bästa praxis mellan dem som arbetar på det rättsliga området.

(21)  I detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna får utvidga de rättigheter som anges i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för det ömsesidiga förtroende och den faktiska tillgång till rättslig prövning som minimireglerna är avsedda att underlätta. Den skyddsnivå som enligt domstolens tolkning föreskrivs i stadgan samt unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan bör därigenom inte äventyras.

(22)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma civilprocessrättsliga miniminormer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(23)  I enlighet med [artikel 3]/[artiklarna 1 och 2] i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, [har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv]/[och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller tillämpligt på dem].

(24)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I:

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Målet med detta direktiv är att tillnärma de processrättsliga systemen i syfte att säkerställa fullständig respekt för rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, genom att fastställa miniminormer som rör inledande, genomförande och slutförande av civilrättsliga förfaranden inför medlemsstaternas domstolar.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.  Utan att det påverkar tillämpningen av civilprocessrättsliga normer som är eller kan vara föreskrivna i unionslagstiftningen eller nationell lagstiftning, i den mån de normerna är fördelaktigare för de tvistande parterna, ska detta direktiv tillämpas på privaträttens område i tvister med gränsöverskridande följder, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om, med undantag av sådana rättigheter och skyldigheter som parterna inte disponerar över enligt relevant tillämplig lagstiftning. Det ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).

2.  I detta direktiv avses med medlemsstat samtliga medlemsstater med undantag av [Förenade kungariket, Irland och] Danmark.

Artikel 3.

Tvister med gränsöverskridande följder

1.  I detta direktiv avses med tvist med gränsöverskridande följder en tvist där

a)  minst en av parterna har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där domstolen är belägen, eller

b)  båda parterna har sin hemvist i samma medlemsstat som den där domstolen är belägen, förutsatt att platsen för avtalets fullgörande, platsen där skadan inträffade eller platsen för domens verkställighet är belägen i en annan medlemsstat, eller eller

c)  båda parterna har sin hemvist i samma medlemsstat som den där domstolen är belägen, förutsatt att tvisteämnet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

2.  Vid tillämpningen av punkt 1 ska hemvist fastställas i enlighet med artiklarna 62 och 63 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012(24).

KAPITEL II

MINIMINORMER FÖR CIVILRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Avsnitt 1:

Rättvisa och verkningsfulla utslag

Artikel 4

Allmän skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsligt skydd

Medlemsstaterna ska sörja för de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa de rättigheter som följer av unionens civilrätt. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna ska vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål, samtidigt som nationella särdrag och grundläggande rättigheter respekteras.

Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna ska också vara verkningsfulla och proportionella och tillämpas på så sätt att hinder för den faktiska tillgången till rättslig prövning inte uppkommer och skydd mot missbruk säkerställs.

Artikel 5

Muntliga förhandlingar

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa rättvis handläggning av målet. Om det inte är möjligt för parterna att vara fysiskt närvarande, eller om parterna med domstolens godkännande har enats om att använda snabbare kommunikationsmedel, ska medlemsstaterna se till att muntliga förhandlingar kan hållas med hjälp av lämplig teknik för distanskommunikation, såsom videokonferenser eller telefonkonferenser, som finns tillgänglig för domstolen.

2.  Om den person som ska höras har sin hemvist eller vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den där domstolen är belägen, ska den personens deltagande i en muntlig förhandling via videokonferens, telefonkonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation arrangeras med användning av de förfaranden som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1206/2001. När det gäller videokonferenser ska rådets rekommendationer om gränsöverskridande videokonferenser, som antogs av rådet den 15 och 16 juni 2015(25), och det arbete som utförts inom ramen för den europeiska e-juridikportalen beaktas.

Artikel 6

Interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder

1.  Medlemsstaterna ska se till att interimistiska åtgärder för att bevara en faktisk eller rättslig situation föreligger för att säkra en fullständig verkan av en senare dom i sakfrågan, innan förfarandet för prövning av sakfrågan inleds eller när som helst under ett sådant förfarande.

Dessa åtgärder som avses i första stycket ska också omfatta åtgärder för att hindra en omedelbart förestående överträdelse eller för att få en påstådd överträdelse att omedelbart upphöra, liksom för att bevara tillgångar som är nödvändiga för att den efterföljande verkställigheten av en fordran inte ska hindras eller avsevärt försvåras.

2.  Sådana åtgärder ska respektera rätten till försvar och stå i proportion till den påstådda överträdelsens karaktär och svårhetsgrad, så att det blir möjligt att, där så är lämpligt, tillhandahålla garantier för de kostnader och den skada som svaranden vållats genom oberättigade begäranden. Domstolarna ska ha befogenhet att kräva att sökanden lämnar rimligen tillgänglig bevisning för att de med tillräcklig säkerhet ska kunna förvissa sig om att den begärda interimistiska åtgärden är nödvändig och proportionerlig.

3.  Medlemsstaterna ska se till att interimistiska åtgärder i vederbörligen motiverade fall kan vidtas utan att svaranden har hörts, om ett dröjsmål skulle leda till irreparabel skada för sökanden eller när det finns en påvisbar risk för att bevismaterial kan förstöras. I sådana fall ska parterna underrättas om detta utan otillbörligt dröjsmål senast efter det att åtgärderna har verkställts.

En omprövning, innefattande rätten att bli hörd, ska äga rum på svarandens begäran, så att det inom rimlig tid efter underrättelsen om åtgärderna kan beslutas huruvida dessa ska ändras, upphävas eller fastställas.

Om åtgärderna som avses i första stycket upphävs eller om det senare framkommer att det inte förekommit någon överträdelse eller något hot om överträdelse, kan domstolen förelägga sökanden, på svarandens begäran, att ge denne lämplig ersättning för eventuell skada till följd av åtgärderna.

4.  Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2004/48/EG och förordning (EU) nr 655/2014.

Avsnitt 2:

Förfarandets effektivitet

Artikel 7

Processuell effektivitet

1.  Medlemsstaternas domstolar ska respektera rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång som tryggar faktiskt tillgång till rättslig prövning samt principen om ett kontradiktoriskt förfarande, i synnerhet när de beslutar om huruvida muntliga förhandlingar är nödvändiga och om metoderna för och omfattningen av bevisupptagningen.

2.  Medlemsstaternas domstolar ska agera så snart som möjligt, oavsett om det föreligger tidsfrister för specifika åtgärder under de olika etapperna av förfarandet eller inte.

Artikel 8

Motiverade beslut

Medlemsstaterna ska se till att domstolarna utfärdar tillräckligt detaljerade motiverade beslut inom rimlig tid, så att parterna i praktiken kan utnyttja rätten att granska eller överklaga beslutet.

Artikel 9

Allmänna principer för förfarandets gång

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att domstolarna aktivt handlägger de mål som anhängiggjorts vid dem för att säkerställa en rättvis och effektiv behandling av tvister i rimlig takt och till rimlig kostnad, utan att inskränka parternas frihet att besluta om sakfrågan och bevisningen i målet.

2.  I den mån det är rimligen genomförbart ska domstolen handlägga målet i samråd med parterna. En aktiv handläggning av målet kan särskilt omfatta följande:

a)  Att parterna uppmuntras att samarbeta med varandra under förfarandet.

b)  Att problem identifieras i ett tidigt skede.

c)  Att det snabbt beslutas vilka problem som kräver en fullständig utredning och att andra frågor genast avklaras.

d)  Att det beslutas i vilken ordning problemen ska lösas.

e)  Att parterna får hjälp med att lösa hela eller delar av tvisten.

f)  Att det fastställs tidsplaner för att kontrollera förfarandets fortskridande.

g)  Att domstolen behandlar så många aspekter av tvisten som den kan vid samma tillfälle.

h)  Att målet behandlas utan att parterna behöver närvara personligen.

i)  Att tillgängliga tekniska hjälpmedel används.

Artikel 10

Bevisupptagning

1.  Medlemsstaterna ska se till att ändamålsenliga medel för att lägga fram, inhämta och skydda bevisning är tillgängliga med hänsyn till rätten till försvar och behovet att skydda konfidentiella uppgifter.

2.  I samband med bevisupptagning ska medlemsstaterna uppmuntra till användning av modern kommunikationsteknik. Domstolen ska använda den enklaste och minst kostsamma metoden för bevisupptagning.

Artikel 11

Sakkunniga vid domstolen

1.  Utan att det påverkar parternas möjlighet att lägga fram sakkunnigbevisning ska medlemsstaterna se till att domstolen när som helst kan utse sakkunniga som ska tillhandahålla sakkunskap om specifika aspekter av målet. Domstolen ska tillhandahålla sådana sakkunniga all information som behövs för att avge ett sakkunnigutlåtande.

2.  I gränsöverskridande tvister – utom i de fall där tvångsåtgärder är nödvändiga eller där en utredning genomförs på platser som är kopplade till en medlemsstats befogenhetsutövande eller på platser till vilka tillträde eller andra åtgärder, enligt lagen i den medlemsstat där utredningen genomförs, förbjuds eller begränsas till vissa personer – ska medlemsstaterna se till att en domstol kan utse en juridiskt sakkunnig som ska genomföra utredningar utanför den domstolens behörighetsområde, utan att det krävs en föregående begäran om detta till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten.

3.  För tillämpning av punkterna 1 och 2 ska kommissionen utarbeta en europeisk katalog över sakkunniga genom att sammanställa befintliga nationella förteckningar över sakkunniga och göra den tillgänglig via den europeiska e-juridikportalen.

4.  De av domstolarna utsedda sakkunniga ska garantera oberoende och opartiskhet i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på domare i artikel 22.

5.  Sakkunnigutlåtanden som de sakkunniga lämnar till domstolen ska göras tillgängliga för parterna, som ska ha möjlighet att lämna synpunkter på dem.

Avsnitt 3:

Tillgång till domstolar och rättslig prövning

Artikel 12

Tvistlösning

1.  Medlemsstaterna ska se till att domstolen – när som helst under förfarandet och med beaktande av alla omständigheter i fallet, och om den anser att tvisten lämpar sig för tvistlösning – får föreslå att parterna använder sig av medling för att lösa eller efterforska en lösning av tvisten.

2.  Detta ska inte innebära att parter som väljer medling senare hindras från att inleda rättsliga förfaranden eller skiljedomsförfaranden i tvisten bara för att talefristerna eller preskriptionstiderna löpt ut under medlingsprocessen.

Artikel 13

Rättegångskostnader

1.  Medlemsstaterna ska se till att de domstolsavgifter som tas ut i medlemsstaterna för tvistemål inte är oproportionerliga i förhållande till fordrans värde och inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att driva en rättsprocess.

2.  De domstolsavgifter som tas ut i medlemsstaterna för tvistemål får inte avskräcka medborgarna från att väcka talan eller på något sätt hindra tillgången till rättslig prövning.

3.  Parterna ska kunna betala domstolsavgifterna genom distansbetalning, även från en annan medlemsstat än den där domstolen är belägen, via banköverföring eller betalning med kredit- eller betalkort.

4.  Medlemsstaterna ska se till att informationen om domstolsavgifter och betalningssätt, liksom om de myndigheter eller organisationer som är behöriga att ge praktisk hjälp i medlemsstaterna, görs tydligare och är lätt att nå på internet. I detta syfte ska medlemsstaterna överföra den informationen till kommissionen, som i sin tur ska se till att den offentliggörs och får stor spridning med hjälp av lämpliga medel, i synnerhet via den europeiska e-juridikportalen.

Artikel 14

Principen om att förlorande part betalar

1.  Medlemsstaterna ska se till att den förlorande parten ska bära kostnaderna för förfarandet, inklusive men inte begränsat till kostnader som är en följd av att den andra parten företräddes av en advokat eller annan jurist eller eventuella kostnader för delgivning eller översättning av handlingar som står i proportion till fordrans värde och var nödvändiga.

2.  Om den ena parten endast delvis vinner bifall, eller under exceptionella omständigheter, kan domstolen utfärda ett föreläggande om att kostnaderna ska fördelas lika eller att parterna ska bära sina egna kostnader.

3.  En part ska bära alla onödiga kostnader som denne åsamkat domstolen eller en annan part genom att antingen ta upp onödiga frågor eller på annat sätt vara orimligt trätlysten.

4.  Domstolen kan ändra sitt beslut om kostnader för att beakta otillbörlig underlåtenhet att samarbeta eller deltagande utan ärligt uppsåt i försök att lösa tvisten, i överensstämmelse med artikel 20.

Artikel 15

Rättshjälp

1.  För att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning ska medlemsstaterna se till att domstolarna kan bevilja en part rättshjälp.

2.  Rättshjälp kan helt eller delvis omfatta följande kostnader:

a)  Domstolsavgifter, genom fullständig eller partiell nedsättning eller anstånd.

b)  Kostnader för rättsligt bistånd och biträde avseende

i)  rådgivning före rättstvisten i avsikt att nå en uppgörelse innan ett rättsligt förfarande inleds i enlighet med artikel 12.1,

ii)  inledande och drivande av förfarandet inför domstol,

iii)  alla omkostnader i samband med förfarandet, inbegripet ansökan om rättshjälp,

iv)  verkställighet av beslut.

c)  Andra nödvändiga kostnader för förfarandet som ska bäras av en part, inbegripet kostnader för vittnen, sakkunniga, tolkar och översättare samt nödvändiga kostnader för resor, logi och uppehälle för den berörda parten och dennes ombud.

d)  Den vinnande partens omkostnader, om sökanden förlorar målet, i enlighet med artikel 14.

3.  Medlemsstaterna ska se till att alla fysiska personer som är medborgare i Europeiska unionen, alternativt medborgare i ett tredjeland och lagligen bosatta i en av Europeiska unionens medlemsstater, har rätt att ansöka om rättshjälp om

a)  de på grund av sin ekonomiska situation helt eller delvis saknar möjlighet att bära de kostnader som avses i punkt 2 i denna artikel, och

b)  den talan som ansökan om rättshjälp avser har rimliga utsikter att lyckas, med hänsyn till sökandens processuella ställning, och

c)  den kärande som ansöker om rättshjälp har rätt att väcka talan enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna.

4.  Juridiska personer ska ha rätt att ansöka om rättshjälp i form av dispens från förskottsinbetalning av rättegångskostnaderna och/eller kostnaderna för advokatbistånd. Vid beslut om att bevilja sådant stöd kan domstolarna ta hänsyn till bland annat följande:

a)  Typ av juridisk person och huruvida den är vinstdrivande eller icke-vinstdrivande.

b)  Delägares eller aktie- eller andelsägares finansiella resurser.

c)  Dessas möjlighet att skaffa fram de nödvändiga medlen för att väcka talan.

5.  Medlemsstaterna ska förvissa sig om att medborgare och juridiska personer i unionen informeras om förfarandet för att söka rättslig hjälp enligt punkterna 1–4 i syfte att göra detta verkningsfullt och lättillgängligt.

6.  Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2003/8/EG.

Artikel 16

Finansiering

1.  I fall där en talan finansieras av en privat tredje part ska medlemsstaterna se till att den privata tredje parten inte

a)  försöker påverka kärandesidans processuella beslut, även när det gäller förlikningar,

b)  tillhandahåller finansiering av en talan mot en svarande som är en konkurrent till finansiären eller mot en svarande som finansiären är beroende av,

c)  tar ut alltför hög ränta på de medel som tillhandahålls.

2.  I fall där en talan finansieras av en privat tredje part ska medlemsstaterna se till att arvode som betalas till finansiären eller ränta som uttas av denne inte grundar sig på det belopp som parterna förlikats om eller på den tilldelade ersättningen, såvida inte finansieringsarrangemanget regleras av en offentlig myndighet som garanterar parternas intressen.

Avsnitt 4:

Ett rättvist förfarande

Artikel 17

Delgivning av handlingar

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa en principiell användning av metoder som garanterar mottagande av de delgivna handlingarna.

2.  Medlemsstaterna ska se till att en stämningsansökan eller motsvarande handlingar samt eventuella kallelser till domstolsförhandlingar får delges i enlighet med nationell lag med någon av följande metoder:

a)  Personlig delgivning.

b)  Delgivning per post.

c)  Delgivning på elektronisk väg, såsom fax eller e-post.

Delgivningen ska styrkas genom att mottagaren undertecknar ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

Vid delgivning på elektronisk väg enligt led c i första stycket i denna punkt ska tekniska normer på en lämpligt hög nivå som garanterar avsändarens identitet och säker överföring av de delgivna handlingarna användas.

Dessa handlingar kan också delges personligen, vilket styrks genom att den behöriga person som utför delgivningen undertecknar ett dokument där det anges att mottagaren har mottagit handlingarna eller utan stöd i lagen har vägrat att ta emot dem, liksom datum för delgivningen.

3.  Om delgivning i enlighet med punkt 2 inte är möjlig, och svarandens adress är känd med säkerhet, får delgivning ske med någon av följande metoder:

a)  Personligen på svarandens personliga adress, till personer som bor i samma hushåll som svaranden eller är anställda där.

b)  Personlig delgivning i svarandens företagslokaler, till personer som är anställda av svaranden, i de fall där svaranden är egenföretagare eller en juridisk person.

c)  Handlingarna läggs i svarandens brevlåda.

d)  Handlingarna deponeras på ett postkontor eller hos behöriga myndigheter, och en skriftlig underrättelse om att så har skett lämnas i svarandens brevlåda, under förutsättning att den skriftliga underrättelsen klart och tydligt anger att det rör sig om domstolshandlingar eller att den har den rättsverkan att delgivning anses ha skett och att tidsfrister har börjat löpa.

e)  Delgivning per post utan intyg enligt punkt 4, när svarandens adress är i ursprungsmedlemsstaten.

f)  Delgivning på elektronisk väg styrkt med ett automatiskt mottagningsbevis, under förutsättning att svaranden i förväg uttryckligen har godkänt detta delgivningssätt.

Delgivning enligt leden a–d i första stycket i denna punkt ska styrkas genom

a)  ett dokument, undertecknat av den behöriga person som delgivit handlingen, där alla följande uppgifter anges:

i)  fullständigt namn på den person som delgav meddelandet eller handlingen.

ii)  vilket delgivningssätt som använts,

iii)  datum för delgivningen,

iv)  om de delgivna handlingarna delgetts en annan person än svaranden, denna persons namn och relation till svaranden, och

v)  andra obligatoriska uppgifter enligt nationell lagstiftning.

b)  ett mottagningsbevis från den delgivna personen i de fall som avses i leden a och b i första stycket i denna punkt.

4.  Även svarandens rättsliga eller bemyndigade ombud får delges i enlighet med punkterna 2 och 3 i denna artikel.

5.  Om stämningsansökan eller motsvarande handlingar eller eventuella kallelser ska delges utanför medlemsstaterna, får delgivning ske med en metod som föreskrivs i

a)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007(26) där denna är tillämplig, med respekt för mottagarens rättigheter enligt förordningen, eller

b)  Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, eller någon annan konvention eller något annat avtal beroende på vad som är tillämpligt.

6.  Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 1393/2007 och påverkar inte Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004(27) eller Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 1896/2006(28).

Artikel 18

Rätt till försvarare i tvistemål

1.  Medlemsstaterna ska se till att parter i tvistemål har rätt till en försvarare efter eget val på ett sådant sätt att de konkret och faktiskt kan utöva sin rätt till försvar.

Vid gränsöverskridande tvister ska medlemsstaterna se till att parterna i ett tvistemål har rätt till en försvarare i sin hemstat för inledande rådgivning och en annan i värdstaten för att driva rättsprocessen.

2.  Medlemsstaterna ska respektera konfidentialiteten vid kommunikation mellan parterna i ett mål och deras försvarare. Sådan kommunikation ska inbegripa möten, korrespondens, telefonsamtal och övriga former av kommunikation som tillåts i nationell lag.

3.  Utan att det påverkar nationell rätt som kräver obligatorisk närvaro eller bistånd av en advokat kan parterna i ett tvistemål avstå från en rättighet som avses i punkt 1 i denna artikel, om

a)  parterna muntligen eller skriftligen har fått tydlig och tillräcklig information på ett enkelt och begripligt språk om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den och

b)  avståendet sker frivilligt och otvetydigt.

Medlemsstaterna ska se till att parterna senare kan återkalla ett avstående när som helst under tvistemålet och att de informeras om den möjligheten.

4.  Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av de särskilda bestämmelser om rättsligt ombud som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007(29), förordning (EG) nr 1896/2006 och förordning (EU) nr 655/2014.

Artikel 19

Tillgång till information

Medlemsstaterna ska sträva efter att ge medborgarna tydlig och lättillgänglig information om hur olika förfaranden inleds, talefrister eller preskriptionstider, vilka domstolar som är behöriga att pröva olika tvister och vilka formulär som måste fyllas i för detta ändamål. Ingenting i denna artikel innebär att medlemsstaterna är skyldiga att lämna kostnadsfritt rättsligt bistånd i form av en rättslig bedömning av ett enskilt fall.

Artikel 20

Tolkning och översättning av väsentliga handlingar

Medlemsstaterna ska sträva efter att se till att alla berörda parter till fullo förstår förfarandet. Detta mål omfattar tillgång till tolkning under civilrättsliga förfaranden och en skriftlig översättning av alla väsentliga handlingar, för att garantera en rättvis rättegång i enlighet med bestämmelserna i artikel 15 i detta direktiv.

Artikel 21

Skyldigheter för parterna och deras ombud

Medlemsstaterna ska se till att parterna i ett mål och deras ombud agerar i ärligt uppsåt och visar respekt i sina förehavanden med domstolen och övriga parter och inte ger domstolarna en missvisande bild av fall eller sakförhållanden, vare sig medvetet eller när de borde ha känt till de verkliga förhållandena.

Artikel 22

Offentliga förfaranden

Medlemsstaterna ska se till att förfarandena är öppna för allmänheten, såvida inte domstolen beslutar att de i den omfattning som är nödvändig ska omfattas av sekretess i en av parternas eller andra berörda personers intresse, eller av allmänt intresse med tanke på rättskipningen eller den allmänna ordningen.

Artikel 23

Rättsligt oberoende och opartiskhet

1.  Medlemsstaterna ska se till att domstolar och domare åtnjuter rättsligt oberoende. Domstolarna ska vara sammansatta på så sätt att det finns tillräckliga garantier för att utesluta varje befogad misstanke om partiskhet.

2.  Vid fullgörandet av sina skyldigheter ska domarna inte vara bundna av några anvisningar samt vara fria från inflytande eller påtryckningar och från alla personliga förutfattade meningar eller fördomar i varje givet fall.

Artikel 24

Utbildning

1.  Utan att det påverkar rättsväsendets oberoende eller olikheter i rättsväsendets uppbyggnad inom unionen ska medlemsstaterna se till att domstolsväsendet, institutionerna för juridisk utbildning och juristkårerna utökar sina program för juridisk utbildning för att se till att unionsrätten och unionsförfarandena integreras i den nationella utbildningsverksamheten.

2.  Utbildningen ska vara praktiskt inriktad, relevant för rättstillämparnas dagliga arbete, äga rum under en kort tidsperiod, förmedlas med hjälp av aktiva och moderna inlärningsmetoder samt omfatta både grundutbildning och fortbildning. Utbildningsprogrammen ska särskilt inriktas på följande:

a)  Inhämtandet av tillräckliga kunskaper om unionens instrument för rättsligt samarbete och utvecklandet av vanan att regelbundet hänvisa till rättspraxis på unionsnivå, kontrollera införlivandet i den nationella lagstiftningen och utnyttja Europeiska unionens domstols förfarande med förhandsavgöranden.

b)  Spridning av kunskaper om och erfarenheter av unionsrätten och unionsförfarandena samt andra rättssystem.

c)  Underlättande av korttidsutbyten av nya domare.

d)  Bemästrande av ett främmande språk och dess juridiska terminologi.

KAPITEL III

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 25

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den ... [ett år efter detta direktivs ikraftträdande]. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2.  Dessa bestämmelser ska, när de antas av medlemsstaterna, innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning vid offentliggörandet. Metoderna för denna hänvisning ska fastställas av medlemsstaterna.

3.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser i den nationella rätten som de antar på det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 26

Översyn

Kommissionen ska senast den 31 december 2025 och därefter vart femte år för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv på grundval av både kvalitativa och kvantitativa uppgifter. I detta sammanhang ska kommissionen särskilt bedöma direktivets inverkan på tillgången till rättslig prövning, på den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol, samarbetet i civilrättsliga frågor och på den inre marknadens funktion, små och medelstora företag, konkurrenskraften i Europeiska unionens ekonomi och konsumentförtroendet. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagförslag för att anpassa och stärka detta direktiv.

Artikel 27

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 28

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i [den]

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) PE 572.853, december 2015. (2) PE 581.385, juni 2016. (3) PE 559.499, juni 2015. (4) PE 556.971, juni 2016. (5) Uniform Law Review, 2004(4). (6) M. Storme, Study on the approximation of the laws and rules of the Member States concerning certain aspects of the procedure for civil litigation (slutrapport, Dordrecht, 1994). (7) Se bland annat: Dom av den 16 december 1976, Comet BV mot Produktschap voor Siergewassen, 45/76, ECLI:EU:C:1976:191 och dom av den 15 maj 1986, Marguerite Johnston mot Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary, 222/84, ECLI:EU:C:1986:206; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597. (8) Tillgängliga på följande adress: http://www.ejtn.eu/PageFiles/15756/Judicial%20Training%20Principles_EN.pdf (9) Antagna texter, P7_TA(2014)0276. (10) Se bland annat: Dom av den 13 mars 2007, Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd mot Justitiekanslern, C-432/05, ECLI:EU:C:2007:163. (11) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 31.7.2007, s. 1). (12) Rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 31.1.2003, s. 41). (13) Kommissionens rekommendation av den 11 juni 2013 om gemensamma principer för mekanismer för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande och av ersättningsanspråk och om åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten (EUT L 201, 26.7.2013, s. 60). (14) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 1.5.2009, s. 30). (15) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell lagstiftning för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 5.12.2014, s. 1). (16) Se till exempel förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande (andra fotnoten till skäl G ovan) och förordningen om ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 27.6.2014, s. 59)). (17) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 30.4.2004, s. 45). (18) Se fjärde fotnoten till skäl G ovan. (19) Se femte fotnoten till skäl G ovan. (20) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001, s. 1). (21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 30.4.2004, s. 45). (22) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 27.6.2014, s. 59). (23) Rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 31.1.2003, s. 41). (24) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1). (25) Rådets rekommendationer – Främjande av användningen och utbyte av bästa praxis när det gäller gränsöverskridande videokonferenser på juridikområdet i medlemsstaterna och på EU-nivå (EUT C 250, 31.7.2015, s. 1). (26) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (”delgivning av handlingar”) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 10.12.2007, s. 79). (27) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 30.4.2004, s. 15). (28) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 30.12.2006, s. 1). (29) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 31.7.2007, s. 1).

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 juli 2017 om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om makroekonomiskt stöd till republiken Moldavien (COM(2017)0014 – C8-0016/2017 – 2017/0007(COD))

P8_TA(2017)0283 A8-0185/2017

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0014),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 212 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0016/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets gemensamma uttalande som antogs tillsammans med Europaparlamentets och rådets beslut nr 778/2013/EU av den 12 augusti 2013 om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 15 juni 2017 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor och budgetutskottet (A8-0185/2017).

1.  Europaparlamentet antar sin ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet godkänner Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma uttalande som bifogas denna resolution.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 juli 2017 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2017/… om makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, beslut (EU) 2017/1565.)

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

GEMENSAMT UTTALANDE från Europaparlamentet, rådet och kommissionen

Mot bakgrund av de initiativ som rör ändringarna av valsystemet i Republiken Moldavien understryker Europaparlamentet, rådet och kommissionen att ett förhandsvillkor för beviljande av makroekonomiskt stöd är att mottagarlandet respekterar gällande demokratiska mekanismer, däribland ett parlamentariskt flerpartisystem och rättsstatsprincipen, och garanterar respekt för mänskliga rättigheter. Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ska övervaka att detta förhandsvillkor uppfylls under hela den makroekonomiska stödinsatsen och kommer därvid att ägna största uppmärksamhet åt hur myndigheterna i Republiken Moldavien beaktar rekommendationerna från relevanta internationella partner (särskilt Venedigkommissionen och OSSE/ODIHR).

(1) EUT L 218, 14.8.2013, s. 15.

Europaparlamentets ändringar antagna den 4 juli 2017 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer (COM(2016)0198 – C8-0146/2016 – 2016/0107(COD))(1)

P8_TA(2017)0284 A8-0227/2017

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Kommissionens förslag   Ändring Ändring 1 Förslag till direktiv Skäl -1 (nytt) (-1)   Likabehandling av skattebetalare, särskilt av alla företag, i fråga om skatt är en grundläggande förutsättning för den inre marknaden. En samordnad och harmoniserad metod för genomförandet av de nationella skattesystemen är väsentlig för att den inre marknaden ska fungera väl och skulle medverka till att skatteflykt och överföring av vinster förhindras. Ändring 2 Förslag till direktiv Skäl -1a (nytt) (-1a)   Skatteflykt och skatteundandragande, liksom system för överföring av vinster, har berövat regeringarna och folken de resurser som behövs, bland annat för att säkerställa en allmän och kostnadsfri tillgång till offentlig utbildning samt hälso- och sjukvårdstjänster och statliga sociala tjänster, och har berövat staterna möjligheten att säkerställa ett utbud av bostäder till överkomliga priser och kollektivtrafik samt utveckling av de infrastrukturer som behövs för att skapa social utveckling och ekonomisk tillväxt. Sammanfattningsvis har sådana system bidragit till orättvisa, ojämlikhet och ekonomiska, sociala och territoriella klyftor. Ändring 3 Förslag till direktiv Skäl -1b (nytt) (-1b)   Ett rättvist och effektivt system för företagsbeskattning, som tillgodoser det brådskande behovet av en global progressiv och rättvis skattepolitik, gynnar omfördelningen av rikedomar och bekämpar ojämlikhet. Ändring 4 Förslag till direktiv Skäl 1 (1)  På senare år har problemet med skatteflykt vad gäller företagsinkomstskatt väsentligt ökat och blivit en viktig källa till oro i Europeiska unionen och globalt. Europeiska rådet konstaterade i sina slutsatser den 18 december 2014 att det finns ett akut behov att påskynda insatserna för att bekämpa skatteflykt både på global nivå och på unionsnivå. I sina meddelanden Kommissionens arbetsprogram 2016 – Dags för nya tag16 och Kommissionens arbetsprogram 2015 – En ny start17 identifierade kommissionen som en prioritering behovet av att övergå till ett system där det land där vinster uppstår också är beskattningsland. Kommissionen noterade också som en prioritering behovet att reagera på våra samhällens krav på rättvisa och skattetransparens. (1)  Transparens är avgörande för att säkerställa en smidigt fungerande inre marknad. På senare år har problemet med skatteflykt vad gäller företagsinkomstskatt väsentligt ökat och blivit en viktig källa till oro i Europeiska unionen och globalt. Europeiska rådet konstaterade i sina slutsatser den 18 december 2014 att det finns ett akut behov att påskynda insatserna för att bekämpa skatteflykt både på global nivå och på unionsnivå. I sina meddelanden Kommissionens arbetsprogram 2016 – Dags för nya tag16 och Kommissionens arbetsprogram 2015 – En ny start17 identifierade kommissionen som en prioritering behovet av att övergå till ett system där det land där vinster uppstår också är beskattningsland. Kommissionen noterade också som en prioritering behovet att reagera på europeiska medborgares krav på transparens och behovet att agera som en förebild för andra länder. Vad gäller transparens är det avgörande att ömsesidighet mellan konkurrenter beaktas. __________________ __________________ 16 COM(2015)0610 final av den 27 oktober 2015. 16 COM(2015)0610 final av den 27 oktober 2015. 17 COM(2014)0910 final av den 16 december 2014. 17 COM(2014)0910 final av den 16 december 2014. Ändring 5 Förslag till direktiv Skäl 2 (2)  I sin resolution av den 16 december 2015 om ökad transparens, samordning och samstämdhet för bolagsbeskattningen i unionen18 konstaterade Europaparlamentet att ökad transparens på området företagsbeskattning kan förbättra skatteuppbörden, effektivisera skattemyndigheternas arbete och öka allmänhetens förtroende för skattesystem och regeringar. (2)  I sin resolution av den 16 december 2015 om ökad transparens, samordning och samstämdhet för bolagsbeskattningen i unionen18 konstaterade Europaparlamentet att ökad transparens, samarbete och samstämdhet på politikområdet företagsbeskattning i unionen kan förbättra skatteuppbörden, effektivisera skattemyndigheternas arbete, stödja beslutsfattare i bedömningen av nuvarande skattesystem för att utarbeta framtida lagstiftning, öka allmänhetens förtroende för skattesystem och regeringar och förbättra beslutsfattande om investeringar baserat på mer exakta riskprofiler för företag. __________________ __________________ 18 2015/2010(INL). 18 2015/2010(INL). Ändring 6 Förslag till direktiv Skäl 2a (nytt) (2a)  Offentlig landsspecifik rapportering är ett effektivt och lämpligt verktyg för att öka transparensen vad gäller multinationella företags verksamhet och för att göra det möjligt för allmänheten att bedöma denna verksamhets inverkan på realekonomin. Den kommer även att förbättra aktieägares möjlighet att ordentligt utvärdera de risker som tas av företag, leda till investeringsstrategier som är baserade på korrekt information och förstärka beslutsfattares förmåga att bedöma effektiviteten och inverkan av nationell lagstiftning. Ändring 7 Förslag till direktiv Skäl 2b (nytt) (2b)  Landsspecifik rapportering kommer också att ha en positiv inverkan på anställdas rätt till information och samråd i enlighet med direktiv 2002/14/EG och, genom ökad kunskap om företagens verksamhet, på kvaliteten på en aktiv dialog inom företagen. Ändring 8 Förslag till direktiv Skäl 4 (4)  Till stöd för ett globalt rättvist och modernt internationellt skattesystem godkände G20 i november 2015 OECD:s handlingsplan för att bekämpa urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS), vilken syftar till att förse regeringar med tydliga internationella lösningar för att komma tillrätta med luckor och skevheter i befintliga regler som låter företagsvinster överföras till platser med ingen eller låg beskattning, där inget verkligt värde skapas. Särskilt genom åtgärd 13 i BEPS införs en landsspecifik rapportering för vissa multinationella företag till nationella skattemyndigheter på konfidentiell basis. Den 27 januari 2016 antog kommissionen åtgärdspaketet mot skatteflykt. Ett av paketets mål är att i unionslagstiftningen införliva åtgärd 13 i BEPS genom ändring av rådets direktiv 2011/16/EU20. (4)  Till stöd för ett globalt rättvist och modernt internationellt skattesystem godkände G20 i november 2015 OECD:s handlingsplan för att bekämpa urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS), vilken syftar till att förse regeringar med tydliga internationella lösningar för att komma tillrätta med luckor och skevheter i befintliga regler som låter företagsvinster överföras till platser med ingen eller låg beskattning, där inget verkligt värde skapas. Särskilt genom åtgärd 13 i BEPS införs en landsspecifik rapportering för vissa multinationella företag till nationella skattemyndigheter på konfidentiell basis. Den 27 januari 2016 antog kommissionen åtgärdspaketet mot skatteflykt. Ett av paketets mål är att i unionslagstiftningen införliva åtgärd 13 i BEPS genom ändring av rådets direktiv 2011/16/EU20. För beskattning av vinster där värdet skapas krävs dock en mer omfattande metod för landsspecifik rapportering som är baserad på offentlig rapportering. __________________ __________________ 20 Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1). 20 Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1). Ändring 9 Förslag till direktiv Skäl 4a (nytt) (4a)  International Accounting Standards Board (IASB) bör uppgradera relevanta IFRS-standarder och internationella redovisningsstandarder (IAS) för att underlätta införandet av offentliga landsspecifika rapporteringskrav. Ändring 10 Förslag till direktiv Skäl 4b (nytt) (4b)  Offentlig landsspecifik rapportering har redan inrättats i unionen för banksektorn genom direktiv 2013/36/EU, liksom för utvinnings- och avverkningsindustrin genom direktiv 2013/34/EU. Ändring 11 Förslag till direktiv Skäl 4c (nytt) (4c)  Unionen har genom ett unikt införande av offentlig landsspecifik rapportering visat att den har blivit världsledande inom kampen mot skatteflykt. Ändring 12 Förslag till direktiv Skäl 4d (nytt) (4d)  Eftersom kampen mot skatteundandragande, skatteflykt och aggressiv skatteplanering endast kan lyckas genom gemensamma åtgärder på internationell nivå, är det absolut nödvändigt att unionen, samtidigt som den fortsätter sin världsledande roll i denna kamp, samordnar sina åtgärder med internationella aktörer, till exempel inom ramen för OECD. Ensidiga åtgärder har, även om de är mycket ambitiösa, ingen verklig möjlighet att lyckas, och dessutom äventyrar sådana åtgärder europeiska företags konkurrenskraft och hämmar unionens investeringsklimat. Ändring 13 Förslag till direktiv Skäl 4e (nytt) (4e)  Mer transparens inom finansiella upplysningar resulterar i en situation som alla vinner på eftersom skattemyndigheter kommer att bli mer effektiva, det civila samhället mer delaktigt, anställda bättre informerade och investerare mer riskbenägna. Dessutom kommer företag att gynnas av bättre relationer med sina intressenter, vilket resulterar i mer stabilitet samt lättare tillgång till finansiering tack vare en tydligare riskprofil och ett bättre rykte. Ändring 14 Förslag till direktiv Skäl 5 (5)  Ökad offentlig granskning av de inkomstskatter som tas ut på multinationella företag med verksamhet i unionen är grundläggande för att ytterligare uppmuntra företagens ansvarstagande, bidra till välfärden genom skatter, främja en rättvisare skattekonkurrens inom unionen genom en mer informerad offentlig debatt, och för att återupprätta allmänhetens förtroende för de nationella skattesystemen. En sådan offentlig granskning kan uppnås genom en rapport om inkomstskatteuppgifter, oavsett var det yttersta moderföretaget i en multinationell koncern är etablerat. (5)  Utöver den ökade transparens som skapas genom landsspecifik rapportering till nationella skattemyndigheter är ökad offentlig granskning av de inkomstskatter som tas ut på multinationella företag med verksamhet i unionen grundläggande för att främja företagens ansvar och för att ytterligare uppmuntra företagens sociala ansvar, bidra till välfärden genom skatter, främja en rättvisare skattekonkurrens inom unionen genom en mer informerad offentlig debatt, och för att återupprätta allmänhetens förtroende för de nationella skattesystemen. En sådan offentlig granskning kan uppnås genom en rapport om inkomstskatteuppgifter, oavsett var det yttersta moderföretaget i en multinationell koncern är etablerat. Den offentliga granskningen måste dock genomföras utan att skada varken investeringsklimatet i unionen eller konkurrenskraften för företag i unionen, i synnerhet små och medelstora företag enligt definitionen i detta direktiv och medelstora börsnoterade företag enligt definitionen i förordning (EU) 2015/10171a, som bör uteslutas från den rapporteringsskyldighet som inrättas i och med detta direktiv. __________________ 1a Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 av den 25 juni 2015 om Europeiska fonden för strategiska investeringar, Europeiska centrumet för investeringsrådgivning och portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå samt om ändring av förordningarna (EU) nr 1291/2013 och (EU) nr 1316/2013 – Europeiska fonden för strategiska investeringar (EUT L 169, 1.7.2015, s. 1). Ändring 15 Förslag till direktiv Skäl 5a (nytt) (5a)   Kommissionen har definierat företagens sociala ansvar (CSR) som företagens ansvar för den egna verksamhetens konsekvenser för samhället. CSR bör vara företagslett. Offentliga myndigheter kan spela en stödjande roll genom en smart blandning av frivilliga politiska åtgärder och, om det behövs, kompletterande lagstiftning. Företag kan bli socialt ansvarstagande antingen genom att följa lagen eller genom att integrera sociala, miljörelaterade, etiska, konsumentrelaterade eller människorättsrelaterade frågor i sin affärsstrategi och affärsverksamhet, eller genom bådadera. Ändring 16 Förslag till direktiv Skäl 6 (6)  Allmänheten bör ha möjlighet att granska samtliga verksamheter i en koncern när denna har vissa företag etablerade i unionen. När det gäller koncerner med verksamhet i unionen endast genom dotterföretag eller filialer, bör dotterföretag och filialer offentliggöra och göra tillgänglig det yttersta moderföretagets rapportering. I syfte att uppnå proportionalitet och effektivitet bör emellertid kravet på offentliggörande och tillgänglighet begränsas till medelstora eller stora dotterföretag som är etablerade i unionen, eller till filialer av jämförbar storlek i en medlemsstat. Tillämpningsområdet för direktiv 2013/34/EU bör därför i enlighet med detta utökas till filialer som öppnats i en medlemsstat av ett företag som är etablerat utanför unionen. (6)  Allmänheten bör ha möjlighet att granska samtliga verksamheter i en koncern när denna har vissa företag etablerade i och utanför unionen. Koncerner med företag inom unionen bör följa unionens principer om god förvaltning i skattefrågor. Multinationella företag bedriver verksamhet över hela världen och deras företags agerande har väsentlig inverkan på utvecklingsländer. Att ge sina medborgare tillgång till företagsrelaterad landsspecifik information skulle göra det möjligt för dem och skattemyndigheterna i deras länder att övervaka, bedöma och hålla dessa företag ansvariga. Genom att göra informationen offentlig för varje skattejurisdiktion där det multinationella företaget bedriver verksamhet skulle unionen öka sin politiska samstämmighet vad gäller utveckling och begränsa potentiella skatteflyktsplaner i länder där mobilisering av inhemska resurser har fastställts som en central del av unionens utvecklingspolitik. Ändring 17 Förslag till direktiv Skäl 8 (8)  Rapporten om inkomstskatteuppgifter bör ge information gällande all verksamhet för ett företag eller samtliga anknutna företag i en koncern som kontrolleras av ett yttersta moderföretag. Informationen bör grundas på rapporteringsspecifikationerna i åtgärd 13 i BEPS, och bör begränsas till vad som är nödvändigt för effektiv offentlig granskning, för att säkerställa att offentliggörande inte ger upphov till oproportionerliga risker eller nackdelar. Rapporten bör också innehålla en kort beskrivning av verksamhetens art. En sådan beskrivning kan grunda sig på den kategorisering som anges i tabell 2 i bilaga II till kapitel V i OECD:s Transfer Pricing Guidelines on Documentation. Rapporten ska omfatta en övergripande beskrivning med förklaringar till väsentliga diskrepanser på koncernnivå mellan upplupna skattebelopp och betalda skattebelopp, med beaktande av motsvarande belopp för tidigare räkenskapsår. (8)  Rapporten om inkomstskatteuppgifter bör ge information gällande all verksamhet för ett företag eller samtliga anknutna företag i en koncern som kontrolleras av ett yttersta moderföretag. Informationen bör beakta rapporteringsspecifikationerna i åtgärd 13 i BEPS, och bör begränsas till vad som är nödvändigt för effektiv offentlig granskning, för att säkerställa att offentliggörande inte ger upphov till oproportionerliga risker eller nackdelar vad gäller konkurrenskraft eller feltolkning för företagen i fråga. Rapporten bör också innehålla en kort beskrivning av verksamhetens art. En sådan beskrivning kan grunda sig på den kategorisering som anges i tabell 2 i bilaga III till kapitel V i OECD:s Transfer Pricing Guidelines on Documentation. Rapporten ska omfatta en övergripande beskrivning med förklaringar, även till väsentliga diskrepanser på koncernnivå mellan upplupna skattebelopp och betalda skattebelopp, med beaktande av motsvarande belopp för tidigare räkenskapsår. Ändring 18 Förslag till direktiv Skäl 9 (9)  För att säkerställa en detaljnivå som ger medborgarna möjlighet att bättre bedöma hur multinationella företag bidrar till välfärden i varje medlemsstat bör informationen delas upp per medlemsstat. Information om multinationella företags verksamhet bör dessutom redovisas mycket detaljerat när det gäller vissa skattejurisdiktioner som utgör särskilda problem. För samtliga övriga tredjelandstransaktioner ska uppgifter lämnas i aggregerad form. (9)  För att säkerställa en detaljnivå som ger medborgarna möjlighet att bättre bedöma hur multinationella företag bidrar till välfärden i varje jurisdiktion där de är verksamma, både i och utanför EU, utan att företagens konkurrenskraft skadas, bör informationen delas upp per jurisdiktion. Rapporteringar om inkomstskatteuppgifter kan endast tolkas och användas på ett meningsfullt sätt om informationen presenteras på ett disaggregerat sätt för varje skattejurisdiktion. Ändring 82 Förslag till direktiv Skäl 9a (nytt) (9a)  Om den information som ska offentliggöras skulle kunna anses vara kommersiellt känslig information för företaget, bör företaget ha möjlighet att begära ett godkännande från den behöriga myndigheten där det är etablerat att inte offentliggöra den fullständiga informationen. I de fall då den behöriga nationella myndigheten inte är en skattemyndighet, bör den behöriga skattemyndigheten involveras i beslutet. Ändring 19 Förslag till direktiv Skäl 11 (11)  För att säkerställa att fall av bristande efterlevnad offentliggörs för allmänheten, bör lagstadgade revisorer eller revisionsfirmor kontrollera huruvida rapporten om inkomstskatteupplysningar har lämnats in och utformats i enligheten med kraven i detta direktiv, samt gjorts tillgänglig på det relevanta företagets eller det anknutna företagets webbplats. (11)  För att säkerställa att fall av bristande efterlevnad offentliggörs för allmänheten, bör lagstadgade revisorer eller revisionsfirmor kontrollera huruvida rapporten om inkomstskatteupplysningar har lämnats in och utformats i enlighet med kraven i detta direktiv, samt gjorts tillgänglig på det relevanta företagets eller det anknutna företagets webbplats och att offentliggjord information stämmer överens med företagets reviderade finansiella information inom de tidsfrister som föreskrivs i detta direktiv. Ändring 20 Förslag till direktiv Skäl 11a (nytt) (11a)  Fall av överträdelser av företag och filialer som rör rapporteringskraven om inkomstskatteuppgifter, som leder till sanktioner av medlemsstaterna, bör enligt direktiv 2013/34/EU rapporteras till ett offentligt register som förvaltas av kommissionen. Sådana sanktioner skulle bland annat kunna omfatta administrativa böter eller uteslutning från offentlig upphandling och från tilldelning av medel från unionens strukturfonder. Ändring 21 Förslag till direktiv Skäl 13 (13)  För att fastställa vissa skattejurisdiktioner för vilka mycket detaljerad information ska redovisas, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 FEUF delegeras till kommissionen för att upprätta en gemensam unionsförteckning över dessa skattejurisdiktioner. Denna förteckning bör upprättas på grundval av vissa kriterier som identifierats på grundval av bilaga 1 i kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om en extern strategi för effektiv beskattning (COM(2016) 24 final). Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inbegripet på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principer som fastställts i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning som godkänts av Europaparlamentet, rådet och kommissionen i väntan på formellt undertecknande. För att säkerställa lika stor delaktighet i utarbetandet av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter. utgår Ändring 22 Förslag till direktiv Skäl 13a (nytt) (13a)   För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av artikel 48b punkterna 1, 3, 4 och 6 samt artikel 48c.5 i direktiv 2013/34/EU, bör även kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/20111a. ________________ 1a Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13). Ändring 23 Förslag till direktiv Skäl 14 (14)  Eftersom målet för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare på grund av dess verkningar kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (14)  Eftersom målet för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare på grund av dess verkningar kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. Unionsåtgärder är därför berättigade för att bemöta den gränsöverskridande dimensionen där aggressiv skatteplanering eller internprissättningsarrangemang förekommer. Initiativet bemöter de berörda parternas oro över behovet att ta itu med störningar på den inre marknaden, utan att äventyra unionens konkurrenskraft. Det bör inte orsaka någon otillbörlig administrativ börda för företagen, ytterligare skattekonflikter eller risk för dubbelbeskattning. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, åtminstone vad gäller ökad transparens. Ändring 24 Förslag till direktiv Skäl 15 (15)  Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (15)  Omfattningen av den information som ska offentliggöras står, inom ramen för detta direktiv, generellt sett i proportion till målen att öka offentlig transparens och offentlig granskning. Detta direktiv anses därför stå i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ändring 25 Förslag till direktiv Skäl 16 (16)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument24 har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat. (16)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument24 har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande, exempelvis i form av ett jämförande diagram. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat i syfte att uppnå målet med detta direktiv och undvika möjliga underlåtenheter och inkonsekvenser när det gäller medlemsstaternas genomförande i enlighet med deras nationella lagstiftning. __________________ __________________ 24 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14. 24 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14. Ändring 26 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 1 – stycke 1 Medlemsstaterna ska föreskriva att de yttersta moderföretag som styrs av deras nationella lagstiftning och som har en konsoliderad nettoomsättning över 750 miljoner euro, liksom företag som styrs av deras nationella lagstiftning som inte är anknutna företag med en nettoomsättning över 750 miljoner euro utarbetar och offentliggör en rapport om inkomstskatteuppgifter på årsbasis. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yttersta moderföretag som styrs av deras nationella lagstiftning och som har en konsoliderad nettoomsättning på 750 miljoner euro eller mer, liksom företag som styrs av deras nationella lagstiftning som inte är anknutna företag med en nettoomsättning på 750 miljoner euro eller mer utarbetar och offentliggör kostnadsfritt en rapport om inkomstskatteuppgifter på årsbasis. Ändring 27 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 1 – stycke 2 Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras på företagets webbplats samma dag som den publiceras. Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras kostnadsfritt i en gemensam mall som finns tillgänglig i ett öppet dataformat och offentliggöras på företagets webbplats samma dag som den publiceras på åtminstone ett av unionens officiella språk. Samma dag ska företaget även registrera rapporten i ett offentligt register som förvaltas av kommissionen. Medlemsstaterna ska inte tillämpa de regler som anges i denna punkt om företagen i fråga endast är etablerade inom en enskild medlemsstats territorium och inte i några andra skattejurisdiktioner. Ändring 28 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 3 – stycke 1 Medlemsstater ska föreskriva, att de medelstora och stora dotterföretag som avses i artikel 3.3 och 3.4 som styrs av deras nationella lagstiftning och kontrolleras av ett yttersta moderföretag som har en konsoliderad nettoomsättning över 750 miljoner EUR och som inte styrs av lagstiftningen i en medlemsstat, ska offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter för det yttersta moderföretaget på årlig basis. Medlemsstater ska föreskriva att de dotterföretag som styrs av deras nationella lagstiftning och kontrolleras av ett yttersta moderföretag som, i sin balansräkning under ett räkenskapsår, har en konsoliderad nettoomsättning på 750 miljoner  EUR eller mer, och som inte styrs av lagstiftningen i en medlemsstat, ska offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter för det yttersta moderföretaget på årlig basis. Ändring 29 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 3 – stycke 2 Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras på dotterföretagets webbplats eller på ett anknutet företags webbplats samma dag som den publiceras. Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras kostnadsfritt i en gemensam mall som finns tillgänglig i ett öppet dataformat och offentliggöras på dotterföretagets webbplats eller på ett anknutet företags webbplats samma dag som den publiceras på åtminstone ett av unionens officiella språk. Samma dag ska företaget även registrera rapporten i ett offentligt register som förvaltas av kommissionen. Ändring 30 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 4 – stycke 1 Medlemsstaterna ska kräva att filialer som öppnats på dessa territorier av ett företag som inte styrs av en medlemsstats lagstiftning varje år offentliggör rapporten om inkomstskatteupplysningar för det yttersta moderföretag som avses i led a punkt 5 i denna artikel. Medlemsstaterna ska kräva att filialer som öppnats på dessa territorier av ett företag som inte styrs av en medlemsstats lagstiftning varje år kostnadsfritt offentliggör och tillgängliggör rapporten om inkomstskatteupplysningar för det yttersta moderföretag som avses i led a punkt 5 i denna artikel. Ändring 31 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 4 – stycke 2 Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras på filialens webbplats eller på ett anknutet företags webbplats samma dag som den publiceras. Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras i en gemensam mall som finns tillgänglig i ett öppet dataformat och offentliggöras på filialens webbplats eller på ett anknutet företags webbplats samma dag som den publiceras på åtminstone ett av unionens officiella språk. Samma dag ska företaget även registrera rapporten i ett offentligt register som förvaltas av kommissionen. Ändring 32 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 5 – led a (a)  Det företag som öppnade filialen är antingen ett anknutet företag i en koncern som kontrolleras av ett yttersta moderföretag som inte styrs av lagstiftningen i en medlemsstat och som har en konsoliderad nettoomsättning över 750 miljoner euro, eller ett företag som inte är ett anknutet företag och som har en nettoomsättning över 750 miljoner euro. (a)  Det företag som öppnade filialen är antingen ett anknutet företag i en koncern som kontrolleras av ett yttersta moderföretag som inte styrs av lagstiftningen i en medlemsstat och som i sin balansräkning har en konsoliderad nettoomsättning på 750 miljoner euro eller mer, eller ett företag som inte är ett anknutet företag och som har en nettoomsättning på 750 miljoner euro eller mer. Ändring 33 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 5 – led b (b)  Det yttersta moderföretag som avses i led a har inte ett medelstort eller stort dotterföretag enligt vad som avses i punkt 3. (b)  Det yttersta moderföretag som avses i led a har inte ett medelstort eller stort dotterföretag enligt vad som avses i punkt 3 som redan omfattas av rapporteringskraven. Ändring 34 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48b – punkt 7a (ny) 7a.  För medlemsstater som inte har infört euron ska beloppet i nationell valuta motsvarande det belopp som anges i punkterna 1, 3 och 5 beräknas genom tillämpning av den växelkurs som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning dagen för detta kapitels ikraftträdande. Ändring 35 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – inledningen 2.  De uppgifter som avses i punkt 1 ska omfatta följande: 2.  De uppgifter som avses i punkt 1 ska presenteras i en gemensam mall, uppdelade per skattejurisdiktion, och omfatta följande: Ändring 36 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led a (a)  En kort beskrivning av verksamhetens art. (a)  Det yttersta moderbolagets namn och, om tillämpligt, en förteckning över dess samtliga dotterbolag, en kort beskrivning av arten av deras verksamhet och deras respektive geografiska område. Ändring 37 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led b (b)  Antalet anställda. (b)  Antalet anställda i heltidsekvivalenter. Ändring 38 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led ba (nytt) (ba)  Andra fasta tillgångar än kontanter eller likvida medel. Ändring 39 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led c (c)  Nettoomsättningen, inbegripet omsättning med närstående parter. (c)  Nettoomsättningen, inbegripet en åtskillnad mellan omsättning med närstående parter och omsättning med icke-närstående parter. Ändring 40 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led ga (nytt) (ga)  Aktiekapital. Ändring 65 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2– led gb (nytt) (gb)   Uppgifter om mottagna offentliga subventioner och eventuella donationer utbetalda till politiker, politiska organisationer eller politiska stiftelser. Ändring 41 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 2 – led gc (nytt) (gc)  Huruvida företag, dotterföretag eller filialer åtnjuter skatteförmåner från en patentbox eller likvärdiga system. Ändring 42 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 1 Rapporten ska presentera den information som avses i punkt 2 separat för varje medlemsstat. Om en medlemsstat omfattar flera skattejurisdiktioner ska informationen sammanläggas på medlemsstatsnivå. Rapporten ska presentera den information som avses i punkt 2 separat för varje medlemsstat. Om en medlemsstat omfattar flera skattejurisdiktioner ska informationen presenteras separat för varje skattejurisdiktion. Ändring 43 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 2 Rapporten ska också presentera den information som avses i punkt 2 i denna artikel enskilt för varje skattejurisdiktion som, i slutet av det föregående räkenskapsåret, förtecknas i den gemensamma unionsförteckningen över vissa skattejurisdiktioner som upprättats enligt artikel 48g, såvida inte rapporten uttryckligen bekräftar, med förbehåll för det ansvar som avses i artikel 48e, att de anknutna företagen i en koncern som styrs av lagarna i en sådan skattejurisdiktion inte ägnar sig direkt åt transaktioner med ett anknutet företag i samma koncern som styrs av lagarna i en medlemsstat. Rapporten ska också presentera den information som avses i punkt 2 i denna artikel enskilt för varje skattejurisdiktion utanför unionen. Ändring 44 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3 Rapporten ska presentera den information som avses i punkt 2 på aggregerad basis för övriga skattejurisdiktioner. utgår Ändring 83 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3a (nytt) I syfte att skydda kommersiellt känslig information och säkerställa sund kompetens får medlemsstaterna tillåta att en eller flera av de specifika uppgiftsposter som anges i denna artikel utelämnas tillfälligt från rapporten i fråga om verksamhet i en eller flera specifika skattejurisdiktioner om de är av sådan art att ett offentliggörande av dem allvarligt skulle äventyra marknadspositionen för de företag som avses i artikel 48b.1 och artikel 48b.3 och som de berör. Ett utelämnande ska inte förhindra en rättvisande och balanserad förståelse av företagets skattemässiga situation. Utelämnandet ska anges i rapporten tillsammans med en motiverad förklaring för varje skattejurisdiktion om varför detta är fallet och med en hänvisning till den eller de berörda skattejurisdiktionerna. Ändring 69/rev Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3b (nytt) Medlemsstaterna ska kräva att ett sådant utelämnande endast får ske om det i förväg har godkänts av en behörig nationell myndighet. Företaget ska varje år ansöka om ett nytt godkännande från den behöriga myndigheten som fattar sitt beslut på grundval av en ny bedömning av situationen. Om den utelämnade informationen inte längre uppfyller det krav som fastställs i stycke 3a ska den omedelbart offentliggöras. Från och med slutet av den period då vissa uppgifter inte ska offentliggöras, ska företaget också retroaktivt offentliggöra, i form av ett aritmetiskt medelvärde, den information som föreskrivs enligt denna artikel för föregående år som omfattas av den period då vissa uppgifter inte ska offentliggöras. Ändring 47 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3c (nytt) Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om ett sådant tillfälligt undantag beviljats och överföra, på ett konfidentiellt sätt, den utelämnade informationen tillsammans med en detaljerad förklaring om varför undantaget beviljades. Varje år ska kommissionen på sin webbplats offentliggöra de meddelanden som den mottagit från medlemsstaterna i enlighet med stycke 3a. Ändring 48 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3d (nytt) Kommissionen ska kontrollera att det krav som fastställs i stycke 3a respekteras och övervaka användningen av ett sådant tillfälligt undantag som beviljats av nationella myndigheter. Ändring 70/rev Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3e (nytt) Om kommissionen drar slutsatsen, efter att ha utfört sin bedömning av den mottagna informationen i enlighet med stycke 3c, att det krav som fastställs i stycke 3a inte är uppfyllt, ska det berörda företaget omedelbart offentliggöra informationen. Från och med slutet av den period då vissa uppgifter inte ska offentliggöras, ska företaget också retroaktivt offentliggöra, i form av ett aritmetiskt medelvärde, den information som föreskrivs enligt denna artikel för föregående år som omfattas av den period då vissa uppgifter inte ska offentliggöras. Ändring 50 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 3 – stycke 3f (nytt) Kommissionen ska, genom en delegerad akt, anta riktlinjer i syfte att hjälpa medlemsstaterna att definiera fall där ett offentliggörande av information anses allvarligt äventyra marknadspositionen för de företag som de berör. Ändring 51 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48c – punkt 5 5.  Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras och göras tillgänglig på webbplatsen på åtminstone ett av unionens officiella språk. 5.  Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska offentliggöras kostnadsfritt i en gemensam mall som finns tillgänglig i ett öppet dataformat och offentliggöras på dotterföretagets webbplats eller på ett anknutet företags webbplats samma dag som den publiceras på åtminstone ett av unionens officiella språk. Samma dag ska företaget även registrera rapporten i ett offentligt register som förvaltas av kommissionen. Ändring 52 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48e – punkt 1 1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att medlemmarna av förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen i det yttersta moderföretag som avses i artikel 48b.1, inom ramen för den behörighet som tillkommer dem enligt nationell rätt, kollektivt ansvarar för att säkerställa att rapporten om inkomstskatteuppgifter utarbetas, offentliggörs och görs tillgänglig i enlighet med artiklarna 48b, 48c, och 48d. 1.  För att stärka ansvarsskyldigheten gentemot tredje parter och säkerställa god styrning ska medlemsstaterna säkerställa att medlemmarna av förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen i det yttersta moderföretag som avses i artikel 48b.1, inom ramen för den behörighet som tillkommer dem enligt nationell rätt, kollektivt ansvarar för att säkerställa att rapporten om inkomstskatteuppgifter utarbetas, offentliggörs och görs tillgänglig i enlighet med artiklarna 48b, 48c, och 48d. Ändring 53 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48g Artikel 48g utgår Gemensam unionsförteckning över vissa skattejurisdiktioner Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 49 med avseende på utarbetande av en gemensam unionsförteckning över vissa skattejurisdiktioner. Den förteckningen ska grunda sig på en bedömning av de skattejurisdiktioner som inte tillämpar följande kriterier: (1)  Transparens och utbyte av information, inbegripet informationsutbyte på begäran och automatiskt informationsutbyte om finansiella konton. (2)  Rättvis skattekonkurrens. (3)  Standarder som fastställts av G20 och/eller OECD. (4)  Övriga relevanta standarder, inbegripet internationella standarder som fastställts av arbetsgruppen för finansiella åtgärder. Kommissionen ska regelbundet se över förteckningen och, där tillämpligt, ändra den för att beakta nya omständigheter. Ändring 54 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2 Direktiv 2013/34/EU Artikel 48i – stycke 1 Kommissionen ska rapportera om efterlevnad och inverkan av de rapporteringsskyldigheter som anges i artiklarna 48a–48f. Rapporten ska innefatta en utvärdering av huruvida rapporten om inkomstskatteuppgifter ger lämpliga och proportionerliga resultat, med beaktande av behovet att säkerställa tillräcklig transparens och behovet av en konkurrenskraftig miljö för företagen. Kommissionen ska rapportera om efterlevnad och inverkan av de rapporteringsskyldigheter som anges i artiklarna 48a–48f. Rapporten ska innefatta en utvärdering av huruvida rapporten om inkomstskatteuppgifter ger lämpliga och proportionerliga resultat, och en kostnads-nyttobedömning ska göras av en sänkning av tröskeln för konsoliderad nettoomsättning över vilken företag och filialer erfordras att rapportera om inkomstskatteuppgifter. Rapporten ska dessutom utvärdera det eventuella behovet att vidta ytterligare kompletterande åtgärder, med beaktande av behovet att säkerställa tillräcklig transparens och behovet att behålla och säkerställa en konkurrenskraftig miljö för företagen och privata investeringar. Ändring 55 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2a (nytt) Direktiv 2013/34/EU Artikel 48ia (ny) (2a)  Följande artikel ska införas: ”Artikel 48ia Senast fyra år efter antagandet av detta direktiv och med beaktande av situationen på OECD-nivå ska kommissionen se över, bedöma och rapportera om bestämmelserna i detta kapitel, särskilt när det gäller följande: –  företag och filialer som är skyldiga att rapportera inkomstskatteuppgifter, särskilt huruvida det skulle vara lämpligt att utvidga detta kapitels tillämpningsområde så att det omfattar företag enligt definitionen i artikel 3.4 och stora koncerner enligt definitionen i artikel 3.7 i detta direktiv, –  innehållet i rapporten om inkomstskatteuppgifter enligt artikel 48c, –  det tillfälliga undantaget enligt styckena 3a–3f i artikel 48c.3. Kommissionen ska överlämna rapporten till Europaparlamentet och rådet, om lämpligt tillsammans med ett lagstiftningsförslag.” Ändring 56 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 2b (nytt) Direktiv 2013/34/EU Artikel 48ib (ny) (2b)  Följande artikel ska införas: ”Artikel 48ib Gemensam mall för rapporten Kommissionen ska, med hjälp av genomförandeakter, fastställa den gemensamma mall som avses i artikel 48b punkterna 1, 3, 4 och 6 samt artikel 48c.5. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 50.2.” Ändring 57 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 3 – led b Direktiv 2013/34/EU Artikel 49 – punkt 3a ”3 a. Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning av den [date]. ” ”3 a. Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning* och ta särskild hänsyn till bestämmelserna i fördragen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ________________ * EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.” Ändring 58 Förslag till direktiv Artikel 1 – led 3a (nytt) Direktiv 2013/34/EU Artikel 51 – punkt 1 (3a)  I artikel 51 ska stycke 1 ersättas med följande: Medlemsstaterna ska fastställa sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska fastställa reglerna för sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska åtminstone föreskriva administrativa åtgärder och sanktioner vid företags överträdelser av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den ... [vänligen för in datum ett år efter ikraftträdandet] och alla senare ändringar som gäller dem så snart som möjligt. Senast den … [tre år efter ikraftträdandet av detta direktiv] ska kommissionen sammanställa en förteckning över åtgärder och sanktioner som fastställts av varje medlemsstat i enlighet med detta direktiv.”

(1) Ärendet återförvisades för interinstitutionella förhandlingar till de ansvariga utskotten, i enlighet med artikel 59.4 fjärde stycket i arbetsordningen (A8-0227/2017).

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 juli 2017 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av tillfälliga autonoma handelsåtgärder till förmån för Ukraina som komplement till de handelsmedgivanden som finns tillgängliga inom ramen för associeringsavtalet (COM(2016)0631 – C8-0392/2016 – 2016/0308(COD))

P8_TA(2017)0285 A8-0193/2017

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2016)0631),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 207.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0392/2016),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 29 juni 2017 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel och yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A8-0193/2017),

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen(1).

2.  Europaparlamentet tar del av kommissionens uttalande, som bifogas denna resolution, och som kommer att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning tillsammans med den slutliga lagstiftningsakten.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 juli 2017 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… om införande av tillfälliga autonoma handelsåtgärder till förmån för Ukraina som komplement till de handelsmedgivanden som finns tillgängliga inom ramen för associeringsavtalet

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) 2017/1566.)

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

Uttalande från kommissionen om artikel 3 i förordningen om tillfälliga autonoma handelsåtgärder för Ukraina

Kommissionen noterar att den, om det är omöjligt att genomföra det tillfälliga upphävandet av förmånsordningar innan de årliga tullkvoterna med nolltullsats för jordbruksprodukter har utnyttjats till fullo, kommer att försöka föreslå en minskning eller ett tillfälligt upphävande av dessa medgivanden under de kommande åren.

(1) Denna ståndpunkt ersätter de ändringar som antogs den 1 juni 2017 (Antagna texter, P8_TA(2017)0236).

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 2/2017 för budgetåret 2017: Införande av överskottet från budgetåret 2016 (09437/2017 – C8-0190/2017 – 2017/2061(BUD))

P8_TA(2017)0286 A8-0229/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 106a i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002(1), särskilt artikel 41,

–  med beaktande av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2017, slutgiltigt antagen den 1 december 2016(2),

–  med beaktande av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020(3),

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning(4),

–  med beaktande av rådets beslut 2014/335/EU, Euratom av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel(5),

–  med beaktande av det förslag till ändringsbudget nr 2/2017 som kommissionen antog den 12 april 2017 (COM(2017)0188),

–  med beaktande av den ståndpunkt om förslaget till ändringsbudget nr 2/2017 som rådet antog den 8 juni 2017 och översände till Europaparlamentet den 9 juni 2017 (09437/2017 – C8‑0190/2017),

–  med beaktande av artiklarna 88 och 91 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från budgetutskottet (A8-0229/2017), och av följande skäl:

A.  Syftet med förslaget till ändringsbudget nr 2/2017 är att till budgeten för 2017 föra över överskottet från budgetåret 2016, vilket uppgår till 6 405 miljoner EUR.

B.  Detta överskott består till största delen av ett positivt inkomstutfall på 1 688 miljoner EUR och ett underutnyttjande av anslag på 4 889 miljoner EUR samt en negativ växelkursskillnad på 173 miljoner EUR.

C.  På inkomstsidan är de två viktigaste faktorerna dröjsmålsränta och böter (3 052 miljoner EUR) och ett negativt utfall när det gäller de egna medlen (1 511 miljoner EUR).

D.  På utgiftssidan uppgår underutnyttjandet till 4 825 miljoner EUR för 2016 och 28 miljoner EUR för överföringar 2015 i avsnitt III (kommissionen), och 35 miljoner EUR för övriga institutioner.

1.  Europaparlamentet noterar förslaget till ändringsbudget nr 2/2017 som lagts fram av kommissionen, som uteslutande handlar om införandet i budgeten av överskottet för 2016, 6 405 miljoner EUR, i enlighet med artikel 18 i budgetförordningen och rådets ståndpunkt.

2.  Europaparlamentet noterar med stor oro det betydande underutnyttjandet på 4 889 miljoner EUR under 2016, trots att ändringsbudget nr 4/2016 redan hade minskat nivån på betalningsbemyndigandena med 7 284,3 miljoner EUR. Parlamentet påpekar att det mycket låga genomförandet av betalningsbemyndigandena inom sammanhållningspolitiken (rubrik 1b) delvis beror på felaktiga prognoser från medlemsstaterna och förseningar i utnämningen av förvaltningsmyndigheter och attesterande myndigheter på nationell nivå.

3.  Europaparlamentet vill uppmärksamma den negativa effekten av deprecieringen av det brittiska pundet gentemot euron, som är den främsta orsaken till de minskade intäkterna på 1 511 miljoner EUR under egna medel. Parlamentet noterar att denna brist skulle kunna ha lett till allvarliga problem för finansieringen av unionens budget. Parlamentet påpekar att detta intäktsbortfall beror på det ensidiga brittiska beslutet att lämna unionen, men att korrigeringen måste bäras av unionen som helhet. Parlamentet insisterar på att dessa kostnader bör beaktas vid förhandlingarna om regleringen av de finansiella förpliktelserna mellan Förenade kungariket och unionen.

4.  Europaparlamentet noterar i synnerhet den relativt höga nivån på bötesbeloppen under 2016, som uppgick till 4 159 miljoner EUR, av vilka 2 861 miljoner EUR är medräknade i 2016 års överskott.

5.  För att unionen ska kunna komma till rätta med sina finansieringsproblem insisterar Europaparlamentet på att unionsbudgeten borde få möjlighet att återanvända eventuella överskott som uppstår på grund av underutnyttjande av anslag eller från böter från företag som brutit mot unionens konkurrenslagstiftning, i stället för att man justerar BNI-bidragen.

6.  Europaparlamentet konstaterar att antagandet av förslaget till ändringsbudget nr 2/2017 kommer att minska BNI-bidragen från medlemsstaterna till unionens budget 2017 med 6 405 miljoner EUR. Parlamentet uppmanar än en gång med eftertryck medlemsstaterna att utnyttja ett sådant återflöde till att uppfylla sina utfästelser i samband med flyktingkrisen och att matcha unionens bidrag till unionens förvaltningsfonder och till den nya europeiska fonden för hållbar utveckling(6).

7.  Europaparlamentet uppmanar unionsinstitutionerna att snarast behandla de pågående och kommande förslagen till ändringsbudgetar för sysselsättningsinitiativet för unga och för Europeiska fonden för hållbar utveckling, i linje med de åtaganden som har gjorts som en del av resultatet av förlikningen om budgeten för 2017.

8.  Europaparlamentet beklagar mot bakgrund av detta förslag till ändringsbudget att godkännandet av halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen blockerades i flera månader i rådet. Parlamentet är lättat över att den brittiska regeringen håller vad den lovat och snabbt hävde blockaden av översynen av den fleråriga budgetramen efter de allmänna valen i Förenade kungariket. Parlamentet hoppas att återflödena av ekonomiska medel till medlemsstaterna kommer att underlätta de kommande förhandlingarna om reglering av finansiella förpliktelser mellan Förenade kungariket och unionen.

9.  Europaparlamentet godkänner rådets ståndpunkt om förslaget till ändringsbudget nr 2/2017.

10.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att förklara ändringsbudget nr 2/2017 slutgiltigt antagen och att se till att den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

11.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, övriga institutioner och berörda organ samt till de nationella parlamenten.

(1) EUT L 298, 26.10.2012, s. 1. (2) EUT L 51, 28.2.2017, s. 1. (3) EUT L 347, 20.12.2013, s. 884. (4) EUT C 373, 20.12.2013, s. 1. (5) EUT L 168, 7.6.2014, s. 105. (6) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska fonden för hållbar utveckling (EFHU) och om inrättandet av EFHU-garantin och EFHU-garantifonden (COM(2016)0586 slutlig).

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om en längre livstid för produkter: fördelar för konsumenter och företag (2016/2272(INI))

P8_TA(2017)0287 A8-0214/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artikel 114,

–  med beaktande av artiklarna 191, 192 och 193 i EUF-fördraget och hänvisningen till målet om att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 juli 2008 om handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar industripolitik (COM(2008)0397),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter(1),

–  med beaktande av kommissionens arbetsplan för ekodesign 2016–2019 (COM(2016)0773), särskilt målet om att fastställa mer specifika och övergripande krav på produkter vad gäller hållbarhet, reparationsmöjlighet, skalbarhet, nedmonteringsmöjlighet och underlättande av återanvändning och återvinning,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020: Att leva gott inom planetens gränser(3) (även kallat det sjunde miljöhandlingsprogrammet),

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 17 oktober 2013 För en hållbarare konsumtion: industriprodukters livslängd och konsumentupplysning för att återställa förtroendet(4),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 januari 2011 Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin (COM(2011)0021),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 september 2011 Färdplan för ett resurseffektivt Europa (COM(2011)0571),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 april 2013 Upprättande av den inre marknaden för gröna produkter – Bättre information om produkters och organisationers miljöprestanda (COM(2013)0196),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 juli 2014 Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa (COM(2014)0398),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 december 2015 Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM(2015)0614) och paketet för cirkulär ekonomi, som särskilt omfattar översynen av direktiven om avfall (direktiv 2008/98/EG, ramdirektivet om avfall), om förpackningar och förpackningsavfall (direktiv 94/62/EG), om deponering av avfall (direktiv 1999/31/EG), om uttjänta fordon (direktiv 2000/53/EG), om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer (direktiv 2006/66/EG) och om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (direktiv 2012/19/EU),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 22 november 2016 Nästa steg för en hållbar europeisk framtid – EU-åtgärder för hållbarhet (COM(2016)0739),

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 december 2015 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor på nätet och annan distansförsäljning av varor (COM(2015)0635),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter(5),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden(6),

–  med beaktande av rapporten av den 18 augusti 2015 från den europeiska konsumentorganisationen BEUC med titeln Durable goods: More sustainable products, better consumer rights. Consumer expectations from the EU’s resource efficiency and circular economy agenda,

–  med beaktande av studien av den 29 mars 2016 från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur märkning som anger produkters användningstid påverkar konsumenterna,

–  med beaktande av den studie som genomfördes i juli 2016 på begäran av Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd En längre livstid för produkter: fördelar för konsumenter och företag,

–  med beaktande av det europeiska konsumentcentrumets sammanfattande dokument av den 18 april 2016 om planerat åldrande och konsumtionssamhällets oönskade effekter,

–  med beaktande av den österrikiska standarden ONR 192102 som är en särskild märkning för el- och elektronikprodukter som är utformade för att hålla länge och kunna repareras,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0214/2017), och av följande skäl:

A.  I kommissionens arbetsplan för ekodesign 2016–2019 finns det hänvisningar till den cirkulära ekonomin och till nödvändigheten av att ta itu med frågorna kring hållbarhet och möjlighet till återvinning.

B.  Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har antagit ett yttrande över produkters livslängd, vilket visar det intresse som de ekonomiska aktörerna och det civila samhället tillmäter detta ämne.

C.  Det måste råda en balans mellan å ena sidan en förlängning av produkters livslängd och å andra sidan innovation, forskning och utveckling.

D.  Den studie som beställts av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd visar att brett utformade politiska åtgärder krävs för att främja en förlängd livslängd för produkter.

E.  Ekonomiska modeller och affärsmodeller av olika slag uppträder sida vid sida, bland annat en ekonomisk modell grundad på nyttjande som gör det möjligt att minska de negativa effekterna för miljön.

F.  Förlängd livslängd för produkter måste främjas, särskilt genom åtgärder mot planerat åldrande.

G.  Det är nödvändigt att stödja den europeiska sektorn för reparationer, som huvudsakligen består av mikroföretag samt små och medelstora företag.

H.  En ökad harmonisering av återanvändningen av produkter kommer att stimulera den lokala ekonomin och den inre marknaden genom att skapa nya arbetstillfällen och stimulera efterfrågan på begagnade varor.

I.  Såväl ur ekonomisk som ur miljömässig synvinkel är det nödvändigt att skydda råvarutillgångarna och begränsa avfallsproduktionen, vilket man försökt ta hänsyn till genom att skapa ett begrepp som innebär utökat producentansvar.

J.  Enligt en Eurobarometerundersökning från juni 2014 skulle 77 procent av konsumenterna i Europeiska unionen föredra att försöka reparera trasiga produkter i stället för att köpa nya. Den information som lämnas till konsumenterna om produkternas hållbarhet och möjligheterna att reparera dem behöver fortfarande förbättras.

K.  Tillförlitliga och hållbara produkter ger konsumenterna valuta för pengarna och förebygger resursöveranvändning och avfall. Det är därför viktigt att se till att konsumentprodukternas livstid förlängs genom att produkterna utformas för att vara hållbara och möjliga att reparera, uppgradera, demontera och återvinna.

L.  Konsumenternas minskade förtroende för produkternas kvalitet skadar de europeiska företagen. Den avtalsenliga garantitiden på 24 månader är den nuvarande miniminivån inom EU och vissa medlemsstaterna har därutöver fastställt bestämmelser som erbjuder konsumenter ett ännu bättre skydd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier.

M.  Det är nödvändigt att respektera konsumenternas rätt att välja utifrån sina olika behov, förväntningar och önskemål.

N.  Den information som konsumenterna ges när det gäller produkters livslängd är otillräcklig, men i den studie som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lät göra i mars 2016 framgår det att det finns ett positivt samband mellan produktmärkning som visar varans livslängd och konsumenternas beteenden.

O.  En produkts livslängd och åldrande är beroende av olika naturliga och artificiella aspekter, t.ex. materialsammansättning, funktionalitet, reparationskostnader och konsumtionsmönster.

P.  Reparationer och reservdelar bör bli mer lättillgängliga.

Q.  Utöver en lång livslängd kan även produkters kvalitet under hela livscykeln i hög grad bidra till resursskyddet.

R.  Allt fler initiativ vidtas på nationell nivå för att komma till rätta med att varor och programvara åldras för tidigt. Det finns ett behov av att här utveckla en gemensam strategi för den inre marknaden.

S.  De digitala mediernas livslängd är avgörande för de elektroniska apparaternas livslängd. Eftersom programvaran allt snabbare föråldras måste de elektroniska apparaterna vara anpassningsbara för att kunna konkurrera på marknaden.

T.  Produkter som har inbyggda defekter, och som utformats för att gå sönder och slutligen upphöra att fungera efter att ha använts ett visst antal gånger, ökar bara konsumenternas misstro och bör inte tillåtas på marknaden.

U.  Enligt uppgifter från Eurobarometern anser 90 procent av EU-medborgarna att man på produkter tydligt bör ange deras livslängd.

V.  Alla ekonomiska sektorer kan dra nytta av produkter med ökad livslängd, även små och medelstora företag.

W.  I det sjunde miljöhandlingsprogrammet föreskrivs specifika åtgärder för att förbättra produkters hållbarhet och se till att de kan repareras, återanvändas och få en ökad livslängd.

X.  Utökat producentansvar har en viktig roll att spela i detta avseende.

Y.  Om en cirkulär ekonomi ska kunna uppnås måste de politiska beslutsfattarna, medborgarna och företagen involveras, och förändringar ske inte bara vad gäller utformningen och försäljningen av produkter och tjänster, utan också vad gäller konsumenters och företags tänkesätt och förväntningar, genom skapande av nya marknader som anpassas till förändrade konsumtionsmönster och utveckling i riktning mot användning, återanvändning och delning av produkter, vilket bidrar till att produkternas användningstid ökar samt till att konkurrenskraftiga, varaktiga och hållbara produkter skapas.

Z.  I många lampor kan belysningskällan inte längre bytas ut, vilket i händelse av att belysningskällan slutar fungera kan leda till problem om nyare och effektivare belysningskällor släpps ut på marknaden eller om kundernas önskemål förändras i fråga om exempelvis det avgivna ljusets färg, eftersom hela lampan måste ersättas i sådana fall.

AA.  Det vore önskvärt om LED-belysningskällor var utbytbara och inte fastmonterades slutgiltigt.

AB.  I takt med att den cirkulära ekonomin utvecklas måste ytterligare åtgärder vidtas för att främja produkters reparerbarhet, anpassningsbarhet, skalbarhet och återvinningsbarhet samt deras hållbarhet, i syfte att öka livslängden och användningstiden för produkter och/eller delar av produkter.

AC.  Den ökande mångfalden av produkter, de allt kortare innovationscyklerna och de ständigt växlande modetrenderna leder till kortare intervall mellan köpen av nya produkter och därmed även till en kortare användningstid för produkterna.

AD.  Det finns stor potential i reparationssektorn, i försäljningen av begagnade varor och i byteshandeln, det vill säga i de sektorer som arbetar med att öka produkters livslängd.

AE.  Det bör råda en balans mellan å ena sidan målet att öka livslängden för produkter och å andra sidan åtgärder för att upprätthålla en miljö som fortsatt erbjuder incitament till innovation och vidareutveckling.

Att utforma produkter som är robusta, hållbara och av god kvalitet

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att där så är möjligt främja fastställandet av minimikriterier för tålighet som bland annat omfattar robusthet och möjligheten att reparera och utveckla, för varje produktkategori från och med utformningsskedet, med stöd av standarder som tas fram av alla tre europeiska standardiseringsorganisationer (CEN, Cenelec och Etsi).

2.  Europaparlamentet betonar att man måste finna en balans mellan en ökad livslängd för produkter, omvandling av avfall till resurser (sekundära råvaror), industriell symbios, innovation, konsumentefterfrågan, miljöskydd och tillväxtpolitik i alla etapper av produkternas livscykel, samt anser att utvecklingen av allt mer resurseffektiva produkter inte får uppmuntra till kort livslängd eller till att produkter kastas bort i förtid.

3.  Europaparlamentet påminner om att frågor som produkthållbarhet, längre garantitid, tillgång till reservdelar, enkel reparation samt utbytbarhet av komponenter bör ingå i tillverkarens kommersiella erbjudande för att motsvara konsumenternas olika behov, förväntningar och önskemål och är en viktig konkurrensfaktor på en fri marknad.

4.  Europaparlamentet noterar den roll som kommersiella strategier, såsom leasing av produkter, spelar vid utformningen av hållbara produkter. Leasingföretag äger fortsatt de enheter som omfattas av leasingen, och har ett intresse av att på nytt släppa ut produkter på marknaden och investera i utformningen av mer hållbara produkter, vilket leder till minskad nyproduktion och färre produkter som bortskaffas.

5.  Europaparlamentet påminner om sin ståndpunkt när det gäller översynen av paketet för cirkulär ekonomi och dess ändring av avfallsdirektivet, vilken stärkte principen om utökat ansvar för tillverkarna och därmed skapade incitament för en mer hållbar utformning av produkterna.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja tillverkare av modulära konstruktioner som är lätta att montera ned och att byta ut delar i.

7.  Europaparlamentet anser att strävan efter produkters hållbarhet och reparerbarhet bör åtföljas av hållbarhetsmålet genom t.ex. utnyttjandet av miljövänliga material.

8.  Europaparlamentet noterar med oro den mängd elektroniskt avfall som genereras av modem, routrar och tv-dekodrar/digitalboxar när konsumenter byter teleoperatör. Parlamentet påminner konsumenter och teleoperatörer om att konsumenterna, enligt förordning (EU) 2015/2120, redan har rätt att använda den terminalutrustning som de själva valt när de byter teleoperatör.

Främjande av reparerbara och långlivade produkter

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja reparerbara produkter genom att

10.  Europaparlamentet anser det vara lämpligt att genom följande åtgärder garantera att de reservdelar som behövs för att varorna ska fungera och vara säkra finns tillgängliga:

11.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utreda lämpliga incitament för att främja hållbara högkvalitativa produkter som går att reparera, stimulera reparation och försäljning av begagnade varor samt inrätta reparationsutbildningar.

12.  Europaparlamentet understryker vikten av att säkra möjligheten att vända sig till en oberoende reparatör, t.ex. genom att motverka tekniska eller säkerhetsrelaterade lösningar eller programvarulösningar som omöjliggör reparationer utanför en viss auktoriserad krets.

13.  Europaparlamentet uppmuntrar återanvändning av reservdelar på andrahandsmarknaden.

14.  Europaparlamentet erkänner möjligheten att använda 3D-utskrifter för att förse yrkesfolk och konsumenter med delar. Parlamentet understryker att man i detta sammanhang måste värna om produktsäkerhet, skydd mot förfalskning och skydd av upphovsrätten.

15.  Europaparlamentet påminner om att det för ett framgångsrikt genomförande av den cirkulära ekonomin är viktigt att det finns tillgång till standardiserade delar och moduler och att produkter utformas så att de är enkla att demontera och är höggradigt hållbara samt produceras med effektiva processer.

Driften av en ekonomisk modell som inriktas på nyttjande samt stödjandet av små och medelstora företag och sysselsättningen i EU

16.  Europaparlamentet understryker att en övergång till affärsmodeller såsom ”produkter som tjänster” har potential att förbättra hållbarheten i produktions- och konsumtionsmönstren, förutsatt att system för produkttjänster inte resulterar i en kortare livslängd för produkterna. Parlamentet betonar att sådana affärsmodeller inte får medföra möjligheter till skatteflykt.

17.  Europaparlamentet betonar att utvecklingen av nya affärsmodeller – t.ex. internetbaserade tjänster, nya former för saluföring, varuhus som endast säljer begagnade produkter och den mer utbredda förekomsten av informella reparationsmöjligheter (kaféverkstäder, verkstäder där människor själva kan utföra sina egna reparationer) – kan bidra till att öka livslängden för produkter och samtidigt öka konsumenternas medvetenhet om och förtroende för produkter med lång livslängd.

18.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna

19.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att se till att bestämmelsen om livscykelkostnader i direktiv 2014/24/EU beaktas i offentliga upphandlingar och att öka återanvändningen av utrustning som offentliga myndigheter köpt in.

20.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna och kommissionen att stödja delningsekonomin i sin offentliga politik med tanke på de fördelar den ger i form av användning av outnyttjade resurser och reservkapacitet, till exempel inom transport- och logisektorerna.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bekräfta vikten av produkthållbarhet i samband med främjandet av den cirkulära ekonomin.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fullt ut tillämpa den avfallshierarki som fastställs i EU:s lagstiftning (ramdirektivet om avfall (2008/98/EG)), och i synnerhet betrakta elektriska och elektroniska apparater som värdefulla resurser och inte som avfall, t.ex. genom att ge personalen från återanvändningscentrum tillträde till insamlingspunkter för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), eftersom dessa personer kan se till att sådana varor och deras beståndsdelar kommer till användning.

23.  Europaparlamentet anser att de åtgärder som ingår i denna resolution särskilt bör tillämpas på små och medelstora företag och mikroföretag, i enlighet med definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG, på ett sätt som är lämpligt och som står i proportion till små och medelstora företags och mikroföretags storlek och kapacitet, i syfte att skydda deras utveckling, och främja sysselsättning och utbildning inom nya yrkesområden i EU.

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur man kan främja och bidra till utbytbarhet för LED-belysningskällor och därvid även undersöka i vilken mån – utöver ekodesignåtgärder – mindre stränga medel kan komma i fråga, t.ex. i form av märkning, incitamentsystem, offentliga upphandlingar eller en förlängd garantiperiod, om belysningskällorna fastmonterats slutgiltigt.

25.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att genomföra en effektiv marknadskontroll för att säkerställa att både europeiska och importerade produkter överensstämmer med kraven i fråga om produktpolitik och ekodesign.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att involvera lokala och regionala myndigheter och respektera deras behörighetsområden.

Att garantera bättre konsumentinformation

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra informationen om produkternas hållbarhet genom följande åtgärder:

28.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna och kommissionen att

29.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra regelbundet och strukturerat utbyte av information och bästa metoder mellan kommissionen och medlemsstaterna och även med regionala och kommunala myndigheter runt om i unionen.

Åtgärder avseende planerat åldrande

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samråd med konsumentorganisationer, producenter och andra aktörer föreslå en definition på EU-nivå av planerat åldrande för fysiska varor och programvara. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i samarbete med marknadskontrollmyndigheter undersöka möjligheten att inrätta ett oberoende system som skulle testa och spåra planerat åldrande i produkter. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang ett bättre juridiskt skydd för visselblåsare samt lämpliga avskräckande åtgärder mot producenter.

31.  Europaparlamentet hänvisar till det pionjärarbete som vissa medlemsstater står för i detta avseende, t.ex. Beneluxländernas initiativ för att bekämpa planerat åldrande och öka livslängden för (elektriska) hushållsapparater. Parlamentet betonar vikten av utbyte av bästa metoder i detta sammanhang.

32.  Europaparlamentet konstaterar att produkters skalbarhet kan fördröja produkternas åldrande och minska inte bara miljöpåverkan utan även kostnaderna för användarna.

Att stärka rätten till avtalsenlig garanti

33.  Europaparlamentet anser det vara av yttersta vikt att konsumenterna blir bättre informerade om hur den avtalsenliga garantin fungerar, och begär att en uttömmande hänvisning till garantin ska anges skriftligen på fakturan för produktköpet.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram initiativ och vidta åtgärder för att förbättra konsumenternas förtroende genom

35.  Europaparlamentet begär att man inrättar en klagomålsmekanism på EU-nivå för fall av utebliven garantirätt, i syfte att underlätta relevanta myndigheters kontroll av tillämpningen av EU-standarder.

36.  Europaparlamentet påpekar att man genom att stärka principen om ett utökat producentansvar och fastställa minimikrav kan skapa incitament för en hållbarare utformning av produkter.

Att skydda konsumenterna mot programvarors åldrande

37.  Europaparlamentet efterlyser större öppenhet när det gäller de uppgraderingsmöjligheter, de säkerhetsuppdateringar och den hållbarhet som behövs för att både programvaran och maskinvaran ska fungera. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka behovet av att underlätta ökat samarbete mellan företag.

38.  Europaparlamentet uppmuntrar leverantörer och tillverkare att i produktavtal tydligt ange den minimiperiod under vilken säkerhetsuppdateringar av operativsystem kommer att finnas tillgängliga. Parlamentet föreslår att det ska fastställas en rimlig användningstidsgräns. Parlamentet betonar därutöver att i fall av inbyggda operativsystem måste leverantören av varan säkerställa leveransen av dessa uppdateringar. Parlamentet uppmanar tillverkare att tillhandahålla konsumenter tydlig information om programvaruuppdateringars och programvaruuppgraderingars kompatibilitet med inbyggda operativsystem.

39.  Europaparlamentet vill att nödvändiga uppdateringar av programvaran ska vara reversibla och åtföljas av information om konsekvenserna för apparatens sätt att fungera, och att ny nödvändig programvara ska vara kompatibel med föregående generations programvara.

40.  Europaparlamentet vill se en standardisering som möjliggör olika delars utbytbarhet, inbegripet processorn, så att produkterna kan hållas uppdaterade.

o
o   o

41.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 285, 31.10.2009, s. 10. (2) EUT L 153, 18.6.2010, s. 1. (3) EUT L 354, 28.12.2013, s. 171. (4) EUT C 67, 6.3.2014, s. 23. (5) EUT L 304, 22.11.2011, s. 64. (6) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om bekämpande av människorättskränkningar mot bakgrund av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, däribland folkmord (2016/2239(INI))

P8_TA(2017)0288 A8-0222/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av FN:s konvention av den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord,

–  med beaktande av kapitel VII i Förenta nationernas stadga (Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar),

–  med beaktande av FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av den 10 december 1984,

–  med beaktande av artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 18 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, förklaringen om avskaffande av alla former av intolerans och diskriminering grundad på religion eller övertygelse och EU:s riktlinjer för främjande och skydd av religions- och trosfrihet,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor och fred och säkerhet av den 31 oktober 2000,

–  med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC) av den 17 juli 1998, som trädde i kraft den 1 juli 2002,

–  med beaktande av Kampalaändringarna till Romstadgan, antagna av konferensen om översyn i Kampala, Uganda i juni 2010,

–  med beaktande av Förenta nationernas ram för en analys av särskilt grymma brott (Framework of Analysis for Atrocity Crimes), utarbetat av kontoret för FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord och skyldigheten att skydda,

–  med beaktande av rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter av den 15 mars 2015 om människorättssituationen i Irak mot bakgrund av de övergrepp som begåtts av den så kallade Islamiska staten i Irak och Levanten och därtill knutna grupper,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution A/71/L.48 från december 2016 om inrättandet av den internationella, opartiska och oberoende mekanismen för att bidra till utredningen och lagföringen av dem som är ansvariga för de allvarligaste brott enligt folkrätten i Syrien sedan mars 2011,

–  med beaktande av den oberoende särskilda utredningen av händelserna i Aleppo som den oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien utförde, som offentliggjordes den 1 mars 2017,

–  med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2001/443/GUSP av den 11 juni 2001 om den internationella brottmålsdomstolen(1),

–  med beaktande av rådets beslut 2002/494/RIF av den 13 juni 2002 om inrättande av ett europeiskt nätverk av kontaktpunkter med avseende på personer som har gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser(2),

–  med beaktande av rådets beslut 2003/335/RIF av den 8 maj 2003 om utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser(3),

–  med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2003/444/GUSP av den 16 juni 2003 om Internationella brottmålsdomstolen(4),

–  med beaktande av EU:s riktlinjer för främjande av efterlevnaden av internationell humanitär rätt,

–  med beaktande av avtalet mellan Internationella brottmålsdomstolen och Europeiska unionen om samarbete och bistånd(5),

–  med beaktande av rådets beslut 2011/168/GUSP av den 21 mars 2011 om Internationella brottmålsdomstolen(6),

–  med beaktande av kommissionens/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik gemensamma arbetsdokument om främjandet av komplementaritetsprincipen (SWD(2013)0026),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2014 om EU:s övergripande strategi,

–  med beaktande av Strategin för EU:s nätverk mot folkmord för att bekämpa strafflöshet för brottet folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser inom Europeiska unionen och dess medlemsstater, antagen den 30 oktober 2014,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 16 november 2015 om EU:s stöd till övergångsrättvisa,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 23 maj 2016 om EU:s regionala strategi för Syrien och Irak och om hotet från Daish,

–  med beaktande av uttalandet av den 9 december 2016 från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik med anledning av Internationella dagen till åminnelse av och värdighet för offren för folkmord och av förebyggande av detta brott,

–  med beaktande av EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019,

–  med beaktande av sin resolution av den 17 november 2011 EU:s stöd till Internationella brottmålsdomstolen: utmaningar och svårigheter(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 juli 2014 om aggressionsbrott(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2015 om massfördrivningen av barn i Nigeria till följd av Boko Harams attacker(9), och av den 17 juli 2014 om Nigeria - attacker som nyligen utförts av Boko Haram(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 december 2015 om förberedelse inför världstoppmötet om humanitära frågor: utmaningar och möjligheter för humanitärt bistånd(11),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 24 november 2016 om situationen i Syrien(12), av den 27 oktober 2016 om situationen i norra Irak/Mosul(13), av den 4 februari 2016 om det så kallade IS/Daish(14) systematiska massmord på religiösa minoriteter och av den 11 juni 2015 om Syrien: situationen i Palmyra och fallet Mazen Darwish(15),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män(A8‑0222/2017), och av följande skäl:

A.  Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, även kända som ”särskilt grymma brott”, är de allvarligaste brotten mot mänskligheten och en källa till oro för hela det internationella samfundet. Dessa brott har rivit djupa sår i mänskligheten.

B.  Det internationella samfundet har en skyldighet att förhindra att särskilt grymma brott inträffar. När sådana brott inträffar får de inte gå ostraffade och deras lagföring måste säkerställas på ett effektivt, rättvist och snabbt sätt både på nationell och internationell nivå, och i enlighet med principen om komplementaritet.

C.  Ansvarsutkrävande, rättvisa och rättsstatsprincipen samt kampen mot straffrihet är grundläggande faktorer för insatser för fred och konfliktlösning, försoning och återuppbyggnad.

D.  Äkta försoning kan endast grundas på sanning och rättvisa.

E.  Offren för sådana brott har rätt till rättsmedel och gottgörelse och flyktingar som har utsatts för särskilt grymma brott bör få fullt stöd från det internationella samfundet. I detta sammanhang är det viktigt att anta ett jämställdhetsperspektiv genom att beakta de särskilda behoven hos kvinnor och flickor som befinner sig i flyktingläger, under repatriering och återflyttning, rehabilitering och återuppbyggnad efter konflikter.

F.  ICC spelar en avgörande roll i kampen mot straffrihet, vid återställande av fred och när det gäller att ge rättvisa för offren.

G.  Systemet med skadestånd till offren för de brott som omfattas av ICC:s behörighet gör ICC till en unik rättslig institution på internationell nivå.

H.  En universell anslutning till Romstadgan är väsentlig för att ICC ska kunna fungera med full effektivitet. 124 länder, däribland alla EU:s medlemsstater, har ratificerat ICC:s Romstadga.

I.  Kampalaändringarna till Romstadgan om aggressionsbrott, vilka anses utgöra de allvarligaste och farligaste formerna av olaglig användning av våld, har ratificerats av 34 stater, och har därmed nått det nödvändiga antalet 30 godkännanden som krävs för att konventionen ska aktiveras och som gör det möjligt för partsförsamlingen att efter den 1 januari 2017 godkänna aktiveringen av domstolens fördragsenliga jurisdiktion i samband med aggressionsbrott.

J.  I november 2016 beslutade Ryssland om tillbakadragande av sitt undertecknande av Romstadgan. I oktober 2016 meddelade även Sydafrika, Gambia och Burundi sina tillbakadraganden från Romstadgan. Den 31 januari 2017 antog Afrikanska unionen (AU) en icke-bindande resolution med en strategi för tillbakadragande för ICC och med en uppmaning till Afrikanska unionens medlemmar att överväga att genomföra dess rekommendationer. I februari respektive mars 2017 meddelade Gambia och Sydafrika sina beslut att återkalla sitt beslut om utträde ur Romstadgan.

K.  Det är av yttersta vikt att de stater som är parter i Romstadgan samarbetar med varandra och med regionala organisationer, särskilt när ICC:s behörighet ifrågasätts.

L.  ICC genomför för närvarande tio utredningar i nio länder (Georgien, Mali, Elfenbenskusten, Libyen, Kenya, Sudan (Darfur), Uganda, Demokratiska republiken Kongo och Centralafrikanska republiken (två utredningar)).

M.  I enlighet med principen om komplementaritet, som den är fastställd i Romstadgan, ingriper ICC endast i sådana fall där nationella domstolar faktiskt inte kan eller vill utreda och lagföra särskilt grymma brott, så att de stater som är parter behåller det främsta ansvaret för att ställa de påstådda förövarna av de allvarligaste brotten som angår det internationella samfundet inför rätta.

N.  Medlemsstaterna förklarade i rådets gemensamma ståndpunkt 2001/443/GUSP av den 11 juni 2001 om den internationella brottmålsdomstolen att brott som faller under brottmålsdomstolens jurisdiktion berör alla medlemsstater, vilka är fast beslutna att samarbeta för att bekämpa sådana brott och för att se till att straffriheten för förövarna av dessa upphör.

O.  EU och dess medlemsstater har ända från början varit trofasta bundsförvanter till ICC, och gett den fortsatt politiskt, diplomatiskt, ekonomiskt och logistiskt stöd och bl.a. främjat systemet med Romstadgans allmängiltighet och försvarat dess integritet.

P.  EU och dess medlemsstater har lovat Internationella rödakorskommittén att de kommer att kraftfullt stödja inrättandet av en effektiv mekanism för att stärka efterlevnaden av internationell humanitär rätt. Parlamentet har uppmanat vice ordföranden/den höga representanten att återrapportera om målen och strategin för att uppfylla detta löfte.

Q.  Många särskilt grymma brott begicks i områden i länder som tidigare hörde till Jugoslavien under krigen mellan 1991 och 1995.

R.  Rättegångsförfaranden för särskilt grymma brott som begåtts i områden i länder som tidigare hörde till Jugoslavien under krigen mellan 1991 och 1995 framskrider mycket långsamt.

S.  Syrien anslöt sig till konventionen om folkmord 1955 och tortyrkonventionen 2004.

T.  Parlamentet påminde i sin resolution av den 27 oktober 2016 om att IS/Daish brott mot de mänskliga rättigheterna inbegriper folkmord.

U.  Ett flertal FN-rapporter, däribland från den oberoende internationella undersökningskommissionen om Arabrepubliken Syrien, FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare om förebyggande av folkmord, FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare om skyldigheten att skydda, FN:s särskilda rapportör om minoritetsfrågor och kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, liksom från icke-statliga organisationers källor, har konstaterat att samtliga parters handlingar kan utgöra särskilt grymma brott, och att alla parter begick krigsförbrytelser under slaget om Aleppo i december 2016.

V.  ICC har konstaterat att det finns rimliga skäl att anta att Boko Haram har begått brott mot mänskligheten i Nigeria, inbegripet mord och förföljelse, i enlighet med artikel 7 i Romstadgan.

W.  Hundratals avrättningar i Burundi sedan april 2015 har resulterat i att en rapport från FN:s oberoende utredning om Burundi slagit fast att olika personer i Burundi bör åtalas för påstådda brott mot mänskligheten.

X.  Organisationer i det civila samhället, internationella rättstillämpare och icke-statliga organisationer har varnat för att händelserna i Burundi i slutet av 2016 kan utgöra folkmord.

Y.  Internationella bestämmelser om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten är bindande också för icke-statliga aktörer och personer som företräder eller agerar i samband med icke-statliga organisationer. Detta bör betonas i dag mer än någonsin, då icke-statliga aktörer allt oftare förekommer i krigsscenarier där de främjar och begår sådana allvarliga brott.

Z.  Under vissa villkor kan även stater ställas till svars för bristande fullgörande av skyldigheter enligt internationella fördrag och konventioner som Internationella domstolen har behörighet över, däribland 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

AA.  Internationella domstolen har möjlighet att fastställa staternas ansvar.

AB.  Våldtäkt och sexuellt våld används av alla parter i konflikten som krigstaktik med avsikt att skrämma och förnedra fienden. Vid konflikter ökar även könsbaserat våld och sexuella övergrepp dramatiskt.

AC.  Våld mot kvinnor både under och efter konflikter kan ses som ett led i ett kontinuum av den diskriminering som kvinnor upplever i fredstid. Konflikter förvärrar redan existerande könsdiskrimineringsmönster och de historiskt ojämlika maktförhållandena mellan kvinnor och män, och utsätter kvinnor och flickor för en ökad risk för sexuellt, fysiskt och psykiskt våld.

1.  Europaparlamentet erinrar om EU:s åtagande att agera i internationella sammanhang för de principer som legat till grund för dess egen tillblivelse, bl.a. demokrati, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter och för principerna i FN‑stadgan och folkrättsliga principer. Parlamentet bekräftar i detta sammanhang att det är av största betydelse för EU att ta itu med och ställa till svars dem som är ansvariga för sådana allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som överstiger tröskelvärdet för att utgöra brott mot mänskligheten och folkmord och grova överträdelser av den internationella humanitära rätten som når upp till krigsförbrytelsenivå.

2.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att använda hela sin politiska tyngd för att förhindra att handlingar som kan betraktas som särskilt grymma brott inträffar, agera på ett effektivt och samordnat sätt om sådana brott inträffar och att mobilisera alla nödvändiga resurser för att ställa samtliga ansvariga inför rätta, hjälpa offren och stödja stabiliserings- och förlikningsprocesser.

Om behovet av att fokusera på förebyggande av särskilt grymma brott

3.  Europaparlamentet uppmanar med kraft de avtalsslutande parterna i FN-konventionen från 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, de fyra Genèvekonventionerna från 1949, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984 och i andra relevanta internationella avtal, även EU:s medlemsstater, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga särskilt grymma brott inom deras territorium, under deras jurisdiktion eller att sådana begås av deras egna medborgare, såsom de har åtagit sig att göra. Parlamentet uppmanar alla stater som ännu inte har ratificerat de ovannämnda konventionerna att göra det.

4.  Europaparlamentet betonar det akuta behovet för det internationella samfundet att öka sina ansträngningar för att övervaka och hantera varje konflikt eller potentiella konflikt som kan leda till en handling som kan betraktas som ett särskilt grymt brott.

5.  Europaparlamentet uppmanar det internationella samfundet att inrätta instrument som kan minimera gapet mellan varning och reaktion, såsom EU:s system för tidig varning, för att förhindra uppkomst, återuppkomst och upptrappning av våldsamma konflikter.

6.  Europaparlamentet uppmanar EU att öka insatserna för att utveckla ett enhetligt och effektivt sätt att i rätt tid identifiera och bemöta kriser eller konfliktsituationer som kan leda till att särskilt grymma brott begås. Parlamentet betonar särskilt vikten och behovet av att EU:s institutioner, däribland EU:s delegationer, uppdrag och insatser inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) och medlemsstaterna tillsammans med sina diplomatiska representationer, effektivt utbyter information och samordnar förebyggande åtgärder. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens nya initiativ om en vitbok, som skulle resultera i effektivare yttre åtgärder från EU:s sida. Parlamentet betonar vikten av civila uppdrag och insatser efter konflikter inom ramen för GSFP för att stödja återuppbyggnaden i tredjeländer, särskilt om de varit skådeplats för brott mot mänskligheten.

7.  Europaparlamentet anser att EU i sin övergripande strategi för externa konflikter och kriser bör införliva nödvändiga verktyg för att identifiera och förebygga särskilt grymma brott i ett tidigt skede. Parlamentet uppmärksammar i detta sammanhang ramen för en analys av särskilt grymma brott (Framework of Analysis for Atrocity Crimes), som FN:s kontor för särskilda rådgivare om förebyggande av folkmord och om skyldigheten att skydda har utarbetat. Parlamentet anser att EU och dess medlemsstater alltid bör inta en kraftfull inställning i sådana fall där brott verkar vara nära förestående och använda alla fredliga verktyg de förfogar över, t.ex. bilaterala förbindelser, multilaterala forum och offentlig diplomati.

8.  Europaparlamentet uppmanar enträget vice ordföranden/den höga representanten att göra följande: fortsätta samarbetet med och utbildningen av de anställda vid EU:s delegationer och i medlemsstaternas ambassader samt i civila och militära uppdrag när det gäller internationella mänskliga rättigheter, humanitär rätt och straffrätt och även kapacitet att upptäcka potentiella situationer som inbegriper krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, folkmord och allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, bland annat genom regelbundna utbyten med det lokala civilsamhället; säkerställa att EU:s särskilda representanter upprätthåller skyldigheten att skydda vid behov och bredda mandatet för EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter till att även omfatta frågor som rör skyldigheten att skydda; ytterligare stödja EU-kontaktpunkten inom Europeiska utrikestjänsten inom ramen för de befintliga strukturerna och resurserna, med uppgift att framför allt öka medvetenheten om konsekvenserna av skyldigheten att skydda och säkerställa snabba informationsflöden mellan alla berörda aktörer om situationer som ger anledning till oro, och även uppmuntra inrättandet av nationella kontaktpunkter för skyldigheten att skydda i medlemsstaterna; ytterligare förbättra och stärka den förebyggande diplomatin och medlingen.

9.  Europaparlamentet understryker att länder och regioner i riskområden behöver kvalificerade och tillförlitliga säkerhetsstyrkor. Parlamentet uppmanar vidare EU och dess medlemsstater att vidta ytterligare åtgärder för att utveckla program för kapacitetsuppbyggnad och även plattformar för säkerhetssektorn, som främjar en kultur av respekt för de mänskliga rättigheterna och konstitutionen, av integritet och av allmännyttiga tjänster hos de lokala säkerhetsstyrkorna och militären.

10.  Europaparlamentet betonar att hanteringen av de bakomliggande orsakerna till våld och konflikter, som bidrar till att skapa fredliga och demokratiska förhållanden, säkerställer respekten för mänskliga rättigheter, inklusive skyddet av kvinnor, ungdomar och barn, minoriteter och hbti-personer, tillsammans med främjandet av en interreligiös och interkulturell dialog är av avgörande betydelse för att förhindra folkmord och brott mot mänskligheten.

11.  Europaparlamentet begär att man på internationell, regional och nationell nivå utarbetar utbildnings- och kulturprogram för att främja förståelsen av orsakerna till och konsekvenserna av särskilt grymma brott för mänskligheten och öka medvetenheten om behovet och vikten av att främja fred, mänskliga rättigheter och interreligiös tolerans och av att lagföra och utreda alla sådana brott. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang anordnandet av den första årliga EU-dagen för att uppmärksamma kampen mot straffrihet för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Om att stödja utredningen och lagföringen av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

12.  Europaparlamentet upprepar sitt fulla stöd för ICC, Romstadgan, åklagarmyndigheten, åklagarens rätt att inleda utredningar på eget initiativ och framsteg som gjorts när det gäller att inleda nya undersökningar, vilket är ett viktigt sätt att bekämpa straffrihet för särskilt grymma brott.

13.  Europaparlamentet välkomnar det möte som ägde rum mellan företrädarna för EU och ICC i Bryssel den 6 juli 2016 som förberedelse av det andra rundabordssamtalet mellan EU och ICC, som hölls för att tillåta berörd personal vid ICC och EU:s institutioner att identifiera gemensamma intresseområden, utbyta information om relevant verksamhet och säkerställa bättre samarbete mellan EU och ICC.

14.  Europaparlamentet bekräftar att det är mycket viktigt att ICC:s oberoende bevaras, inte bara för att se till att domstolen är fullt effektiv, utan även för att främja den allmänna giltigheten för Romstadgan.

15.  Europaparlamentet varnar för att rättslig verkställighet inte kan grundas på en balansgång mellan rättvisa och politiska överväganden, eftersom en sådan balans inte skulle främja ansträngningar för försoning utan endast minska dem.

16.  Europaparlamentet framhåller att en universell anslutning till ICC:s Romstadga är mycket viktig. Parlamentet uppmanar alla stater som ännu inte ratificerat Romstadgan, avtalet om immunitet och privilegier för Internationella brottmålsdomstolen och Kampalaändringarna till Romstadgan att göra det, för att stödja ansvarsskyldighet och försoning som centrala nyckelfaktorer i förhindrandet av framtida grymheter. Parlamentet konstaterar än en gång den avgörande vikten av Romstadgans integritet.

17.  Europaparlamentet beklagar i hög grad de senaste tillkännagivandena om utträde ur Romstadgan, vilket är en utmaning särskilt med tanke på offrens möjligheter till rättslig prövning, och som bör fördömas kraftigt. Parlamentet välkomnar faktumet att både Gambia och Sydafrika redan har dragit tillbaka sina tillkännagivanden om utträde, och uppmanar med kraft det återstående landet att ompröva sitt beslut. Parlamentet uppmanar vidare EU att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inga utträden äger rum, bland annat genom samarbete med Afrikanska unionen. Parlamentet gläder sig över att ICC:s partsförsamling har gått med på att överväga föreslagna ändringar av Romstadgan för att behandla farhågor som uttrycktes vid Afrikanska unionens särskilda toppmöte.

18.  Europaparlamentet uppmanar de fyra signatärstaterna som har meddelat FN:s generalsekreterare att de inte längre har för avsikt att bli parter till Romstadgan att ompröva sina beslut. Parlamentet noterar även att tre av de ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd inte är parter i Romstadgan.

19.  Europaparlamentet uppmanar vidare alla stater som är parter i ICC att öka sina insatser för att främja en universell anslutning till ICC och till avtalet om immunitet och privilegier för Internationella brottmålsdomstolen. Parlamentet anser att kommissionen och utrikestjänsten, tillsammans med medlemsstaterna, bör fortsätta att uppmuntra tredjeländer att ratificera och genomföra Romstadgan och avtalet om immunitet och privilegier för Internationella brottmålsdomstolen, och även göra en bedömning av EU:s resultat i detta avseende.

20.  Europaparlamentet understryker vikten av att säkerställa tillräckligt ekonomiskt stöd till domstolen för att den ska kunna fungera effektivt, antingen i form av bidrag från konventionsstaterna eller genom EU:s finansieringsmekanismer, t.ex. Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDMR) eller Europeiska utvecklingsfonden (EUF), och att ägna särskild uppmärksamhet åt finansiering för aktörer i det civila samhället som arbetar för att främja det internationella straffrättssystemet och ICC-relaterade frågor.

21.  Europaparlamentet välkomnar den ovärderliga hjälpen från det civila samhällets organisationer till domstolen. Parlamentet är bekymrat över de meddelanden om hot och skrämseltaktik som riktas mot vissa organisationer i det civila samhället som samarbetar med domstolen. Parlamentet kräver att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att garantera en säker miljö för civilsamhällets organisationer att fungera och samverka med domstolen, och att man tar itu med alla hot och trakasserier som riktar sig till dem i detta avseende.

22.  Europaparlamentet noterar de framsteg som gjorts i genomförandet av handlingsplanen av den 12 juli 2011 för att följa upp rådets beslut om ICC av den 21 mars 2011. Parlamentet efterlyser en utvärdering av genomförandet av handlingsplanen för att identifiera eventuella områden där EU:s insatser skulle kunna vara effektivare, bland annat när det gäller att främja domstolens integritet och oberoende.

23.  Europaparlamentet uppmanar enträget alla stater som har ratificerat Romstadgan att till fullo samarbeta med ICC i dess ansträngningar att utreda och ställa de personer inför rätta som har gjort sig skyldiga till allvarliga internationella brott, respektera ICC:s behörighet och fullt ut genomföra dess beslut.

24.  Europaparlamentet uppmanar bestämt EU och dess medlemsstater att utnyttja alla sina politiska och diplomatiska verktyg för att stödja ett effektivt samarbete med ICC, särskilt när det gäller vittnesskyddsprogram och verkställandet av pågående arresteringsorder, särskilt avseende de 13 misstänkta personer som är på fri fot. Parlamentet uppmanar kommissionen, utrikestjänsten och rådet att utöver politiska uttalanden enas om konkreta åtgärder för att svara på bristande samarbete med ICC.

25.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att använda alla medel i som de förfogar över, däribland sanktioner, i förhållande till tredjeländer, särskilt när det gäller länder med situationer som utreds av ICC och länder som undersöks preliminärt av ICC, för att stödja deras politiska vilja att samarbeta fullt ut och kapacitet att inleda nationella förfaranden som gäller särskilt grymma brott. Vidare uppmanas EU och medlemsstaterna att ge fullt stöd till dessa länder för att hjälpa dem att uppfylla ICC:s krav. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att till fullo följa rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp av den 8 december 2008.

26.  Europaparlamentet anser att de som fallit offer för särskilt grymma brott bör ges tillgång till effektiv och verkställbar rättsprövning och ersättning. Parlamentet betonar brottsoffrens och vittnenas särskilda roll i förfarandena inför domstolen samt behovet av särskilda åtgärder inriktade på att säkerställa deras säkerhet och effektiva deltagande i enlighet med Romstadgan. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att sätta offrens rättigheter i centrum för alla åtgärder i kampen mot straffrihet och att frivilligt delta i ICC:s brottsofferfond.

27.  Europaparlamentet uppmanar utrikestjänsten att se till att ansvarsskyldighet för särskilt grymma brott och stöd för ICC införlivas i EU:s utrikespolitiska prioriteringar, bl.a. genom utvidgningsprocessen, genom att man systematiskt beaktar kampen mot straffrihet. Parlamentet understryker i detta sammanhang parlamentsledamöternas viktiga roll när det gäller att främja ICC och kampen mot straffrihet, även genom interparlamentariskt samarbete.

28.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att samordning och samarbete med ICC ingår i uppdraget för relevanta regionala särskilda representanter för EU. Parlamentet upprepar sin uppmaning till vice ordföranden/den höga representanten att utse en särskild representant för EU med ansvar för internationell humanitär rätt och internationell rättsskipning och att ge denna representant mandat att främja, integrera och företräda såväl EU:s åtagande att bekämpa straffrihet som ICC på alla EU:s utrikespolitiska områden.

29.  Europaparlamentet framhåller sin centrala roll när det gäller att övervaka EU:s insatser på detta område. Parlamentet välkomnar att det i Europaparlamentets årsrapport om mänskliga rättigheter och demokrati i världen införts ett avsnitt om att bekämpa straffrihet och att stödja ICC, och föreslår vidare att Europaparlamentet ska spela en mer proaktiv roll genom att främja arbetet för att bekämpa straffrihet och stödja ICC och införliva det i all EU-politik och alla EU-institutioner, särskilt i arbetet för de utskott som är ansvariga för unionens utrikespolitik och de delegationer som ansvarar för förbindelserna med tredjeländer.

30.  Europaparlamentet betonar att principen om ICC:s komplementaritet omfattar huvudansvaret för dess statsparter att utreda och lagföra särskilt grymma brott. Parlamentet uttrycker oro över att inte alla EU:s medlemsstater har lagstiftning med en inhemsk rättslig definition av dessa brott, utifrån vilken dessa länders domstolar kan utöva jurisdiktion. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att fullödigt utnyttja verktygslådan för främjandet av principen om komplementaritet.

31.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ändra artikel 83 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt så att ”särskilt grymma brott” läggs till i förteckningen över brott där EU har behörighet.

32.  Europaparlamentet uppmanar bestämt EU att förbereda utarbetandet av en handlingsplan för kampen mot straffrihet inom Europa för brott som omfattas av internationell rätt och ge resurser för detta, med klara riktmärken för EU-institutionerna och medlemsstaterna för att stärka internationella utredningar och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

33.  Europaparlamentet erinrar om att stater, däribland EU:s medlemsstater, på egen hand kan väcka talan mot andra stater inför Internationella brottmålsdomstolen i sådana fall där stater brutit mot skyldigheter som följer av internationella fördrag och konventioner, inklusive 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

34.  Europaparlamentet påminner om sitt starka fördömande av de grymheter som Assadregimen har begått i Syrien, vilka kan betraktas som allvarliga krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och beklagar djupt det klimat av straffrihet som gör att de som begår sådana brott i Syrien kan gå ostraffade.

35.   Europaparlamentet beklagar djupt bristen på respekt för internationell humanitär rätt och det oroväckande antalet civila offer och angrepp mot civil infrastruktur i beväpnade konflikter runt om i världen. Parlamentet uppmanar med eftertryck det internationella samfundet att sammankalla en internationell konferens för att utarbeta en ny internationell mekanism för att spåra och samla in uppgifter, och offentligt rapportera om kränkningar under beväpnade konflikter. Parlamentet upprepar sin begäran till vice ordföranden/den höga representanten att årligen presentera en offentlig förteckning över påstådda förövare vid angrepp mot skolor och sjukhus i syfte att fastställa lämpliga åtgärder som EU kan vidta för att stoppa sådana angrepp.

36.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ratificera de viktigaste instrumenten för internationell humanitär rätt och andra relevanta rättsliga instrument. Parlamentet erkänner vikten av EU:s riktlinjer för främjandet av efterlevnaden av internationell humanitär rätt, och upprepar sin uppmaning till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant och utrikestjänsten att stärka sina genomförandeåtgärder, särskilt i fråga om krigsförbrytelser i Mellanöstern. Parlamentet uppmanar EU att stödja initiativ som syftar till att sprida kunskap om internationell humanitär rätt och god praxis vid tillämpningen av den, och uppmanar unionen att utnyttja alla bilaterala verktyg som den har till sitt förfogande för att effektivt verka för att dess partner efterlever internationell humanitär rätt, bland annat genom att föra en politisk dialog.

37.  Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna bör vägra att tillhandahålla vapen, utrustning eller finansiellt eller politiskt stöd för regeringar eller icke-statliga aktörer som kränker internationell humanitär rätt, inklusive genom våldtäkter eller andra former av sexuellt våld mot kvinnor och barn.

38.  Europaparlamentet uppmanar vidare EU och dess medlemsstater att i enlighet med EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati (2015–2019) stödja reformprocesser och nationella insatser för kapacitetsuppbyggnad som syftar till att stärka rättsväsendets oberoende, brottsbekämpningssektorn, fängelsesystemet och program för ersättning i tredjeländer, vilka direkt påverkas av de påstådda brotten. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang EU:s ram för stöd till övergångsrättvisa 2015 och ser fram emot ett effektivt genomförande av ramen.

Om kampen mot straffrihet för icke-statliga aktörer

39.  Europaparlamentet noterar att internationell straffrätt, och särskilt mandatet och rättspraxisen för internationella krigsförbrytartribunaler, klart har definierat ansvaret för enskilda personer som tillhör icke-statliga grupper i internationella brott. Parlamentet framhåller att detta ansvar inte endast avser dessa personer, utan även personer som indirekt är delaktiga i internationella brott. Parlamentet uppmanar alla EU:s medlemsstater att lagföra statliga aktörer, icke-statliga aktörer och enskilda personer som begått krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.

40.  Europaparlamentet betonar att relevanta internationella organ i stor omfattning rapporterat om våldsbrott som IS/Daish och andra icke-statliga aktörer har begått mot kvinnor och flickor. Parlamentet noterar att det internationella rättssamfundet har kämpat för att införa dessa brott i det internationella straffrättsliga regelverket.

41.  Europaparlamentet bekräftar i detta sammanhang sitt starka fördömande av de fruktansvärda brott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begåtts av icke-statliga aktörer såsom Boko Haram i Nigeria samt Isis/Daish i Syrien och Irak. Parlamentet är bestört över det stora antalet begångna brott, inklusive mord, tortyr, våldtäkt, slaveri och sexuellt slaveri, rekrytering av barnsoldater, påtvingade religiösa omvändelser och systematiskt dödande som har riktats mot religiösa minoriteter, däribland kristna, yazidier m.fl. Parlamentet påminner om att sexuellt våld enligt ICC kan utgöra en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. Parlamentet anser att lagföring av förövarna bör vara en prioritet för det internationella samfundet.

42.  Europaparlamentet uppmuntrar EU och dess medlemsstater att bekämpa straffrihet och att aktivt understödja de internationella ansträngningarna att ställa personer som tillhör icke-statliga grupper såsom Boko Haram, IS/Daish och alla andra aktörer som begår krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inför rätta. Parlamentet begär att det utvecklas ett tydligt tillvägagångssätt för att lagföra stridande inom IS/Daish och deras medhjälpare, bland annat genom att dra nytta av expertis inom EU-nätverket för att utreda och lagföra folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

43.  Europaparlamentet betonar att EU och dess medlemsstater bör stödja åtal mot medlemmar i icke-statliga grupper såsom IS/Daish genom att försöka nå konsensus inom FN:s säkerhetsråd för att ge ICC behörighet i denna fråga, eftersom Syrien och Irak inte är parter i Romstadgan. Parlamentet framhåller att EU på internationell nivå och med alla tillgängliga medel borde undersöka och stödja möjligheterna att utreda och lagföra alla brott som begåtts av samtliga parter i den syriska konflikten, inbegripet IS/Daish, såsom inrättandet av en internationell krigsförbrytartribunal för Irak och Syrien.

44.  Europaparlamentet beklagar att Ryssland och Kina som ständiga medlemmar i FN:s säkerhetsråd har lagt in sitt veto mot att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolens åklagare enligt kapitel VII i FN-stadgan och mot att anta en åtgärd för att bestraffa Syrien för användningen av kemiska vapen. Parlamentet uppmanar EU att stödja snabba åtgärder för en reform av hur FN:s säkerhetsråd fungerar, särskilt användningen av vetorätten och särskilt det franska initiativet om att avstå från denna rätt när det gäller folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

45.  Europaparlamentet uppmuntrar till en slutlig tillämpning av de principer som fastställs i kapitel VII i FN-stadgan för att uppfylla principen om skyldigheten att skydda, alltid under det internationella samfundets beskydd och med FN:s säkerhetsråds godkännande.

46.  Europaparlamentet välkomnar den undersökningskommission för Syrien som FN:s råd för mänskliga rättigheter har tillsatt, och den internationella, opartiska och oberoende mekanismen som FN:s generalförsamling har inrättat för att bidra till utredningen av de allvarliga brott som begåtts i Syrien. Parlamentet betonar behovet av att inrätta en liknande oberoende mekanism i Irak, och uppmanar samtliga EU:s medlemsstater, alla parter i konflikten i Syrien, det civila samhället och FN-systemet i sin helhet att fullt ut samarbeta med den opartiska och oberoende mekanismen och att förse den med all information och dokumentation som de eventuellt har för att bidra till att den uppfyller sitt uppdrag. Parlamentet tackar de EU-medlemsstater som ekonomiskt bidragit till mekanismen, och uppmanar dem som inte gjort det att göra det.

47.  Europaparlamentet uppmanar EU att anslå tillräckliga medel till organisationer som arbetar med öppna utredningar och samlar in digitala bevis för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, i syfte att säkerställa ansvarsskyldighet och ställa förövarna inför rätta.

48.  Europaparlamentet välkomnar EU:s ansträngningar att stödja kommissionen för internationell rättvisa och ansvarsskyldighet och andra icke-statliga organisationer i deras arbete med att dokumentera särskilt grymma brott. Parlamentet uppmanar EU att erbjuda det civila samhället i Irak och Syrien direkt stöd när det gäller att samla in, skydda och säkra bevis för brott som någon part i dessa konflikter, inbegripet IS/Daish, har begått i Irak och Syrien. Parlamentet efterlyser att bevis om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord som begåtts av alla sidor i konflikten samlas in och skyddas, antingen digitalt eller på något annat sätt, som ett viktigt steg i kampen mot straffrihet och som en grundläggande prioritering. Parlamentet välkomnar det brittiska, belgiska och irakiska initiativet på FN-nivå, (dvs. koalitionen för att ställa Daish inför rätta), som syftar till att samla in bevis på brott som IS/Daish har begått i Syrien och Irak för att underlätta internationellt åtal, och uppmanar EU:s medlemsstater att ansluta sig till eller stödja koalitionen. Vidare stöder parlamentet kulturarvsinitiativets verksamhet och dess informationsverksamhet i Syrien och Irak i samband med förstörelsen av det arkeologiska arvet och kulturarvet.

49.  Europaparlamentet uppmuntrar EU och dess medlemsstater att använda alla nödvändiga insatser för att på ett ändamålsenligt sätt stoppa flödet av resurser till IS/Daish, alltifrån vapen, fordon och inkomster i likvida medel till många andra typer av tillgångar.

50.  Europaparlamentet uppmanar med kraft EU att ålägga sanktioner mot de länder och myndigheter som direkt eller indirekt underlättar resursflödet till IS/Daish och således bidrar till utvecklingen av dess kriminella terroristverksamhet.

51.  Europaparlamentet understryker att EU:s medlemsstater bör utreda och lagföra sina egna medborgare eller personer inom deras jurisdiktion som har begått eller försökt begå särskilt grymma brott i Irak och Syrien eller varit medhjälpare till dessa brott, eller ställa dem inför rätta vid ICC i enlighet med Romstadgan. Parlamentet erinrar dock om att lagföring av medlemmar i IS/Daish i medlemsstaterna endast kan vara en kompletterande lösning till internationell rätt.

52.  Europaparlamentet understryker vikten av avtalet om samarbete och bistånd mellan EU och ICC. Medlemsstaterna uppmanas att tillämpa principen om universell jurisdiktion vid bekämpning av straffrihet, och framhåller principens betydelse för ett effektivt och välfungerande internationellt straffrättssystem. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att lagföra krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i deras nationella jurisdiktioner, bland annat när dessa brott har begåtts i tredjeländer eller av tredjelandsmedborgare.

53.  Europaparlamentet uppmanar med kraft det internationella samfundet, däribland EU:s medlemsstater, att aktivt arbeta för att förhindra och bekämpa radikalisering och att förbättra sina rätts- och domstolssystem för att undvika att deras medborgare och invånare ansluter sig till IS/Daish.

Jämställdhetsaspekten när det gäller människorättskränkningar i samband med krigsförbrytelser

54.  Europaparlamentet framhäver att det är absolut nödvändigt att utrota sexuellt och könsbaserat våld genom att ta itu med deras utbredda och systematiska användning som krigsvapen mot kvinnor och flickor. Parlamentet uppmanar enträget alla länder att ta fram nationella handlingsprogram i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1325, tillsammans med strategier för att bekämpa våld mot kvinnor, och efterlyser ett omfattande åtagande om att garantera genomförandet av denna resolution. Parlamentet efterlyser ett globalt åtagande för att garantera säkerheten för kvinnor och flickor redan i inledningsskedet av varje nödläge eller kris och situationer efter konflikter genom alla tillgängliga resurser, såsom tillgång till hela uppsättningen av tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa, inbegripet laglig och säker abort för offer för våldtäkt i krigstider. Parlamentet understryker dessutom att kvinnor ofta fortsätter att lida av de fysiska, psykologiska och socioekonomiska konsekvenserna av våld även efter konfliktens slut.

55.  Europaparlamentet anser att kvinnor bör spela en större roll i konfliktförebyggande, främjande av de mänskliga rättigheterna och demokratiska reformer, och betonar vikten av ett systematiskt deltagande av kvinnor som en viktig del i fredsprocessen och i återuppbyggnaden efter konflikter. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att främja kvinnors delaktighet i fredsprocesser och nationella försoningsprocesser.

56.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och behöriga internationella myndigheter att vidta lämpliga åtgärder, till exempel genomföra militära disciplinåtgärder, upprätthålla principen om befälsansvar och utbilda trupper och den fredsbevarande och humanitära personalen om förbudet mot alla former av sexuellt våld.

o
o   o

57.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, kommissionen, EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter, medlemsstaternas regeringar och parlament, FN:s generalsekreterare, FN:s generalförsamlings ordförande och regeringarna i FN:s medlemsstater.

(1) EGT L 155, 12.6.2001, s. 19. (2) EGT L 167, 26.6.2002, s. 1. (3) EUT L 118, 14.5.2003, s. 12. (4) EUT L 150, 18.6.2003, s. 67. (5) EUT L 115, 28.4.2006, s. 49. (6) EUT L 76, 22.3.2011, s. 56. (7) EUT C 153 E, 31.5.2013, s. 115. (8) EUT C 224, 21.6.2016, s. 31. (9) Antagna texter, P8_TA(2015)0344. (10) EUT C 224, 21.6.2016, s. 10. (11) Antagna texter, P8_TA(2015)0459. (12) Antagna texter, P8_TA(2016)0449. (13) Antagna texter, P8_TA(2016)0422. (14) Antagna texter, P8_TA(2016)0051. (15) EUT C 407, 4.11.2016, s. 61.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om privata säkerhetsföretag (2016/2238(INI))

P8_TA(2017)0289 A8-0191/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Montreuxdokumentet om lämpliga internationella juridiska skyldigheter och god praxis för stater i samband med verksamhet i privata militära företag och säkerhetsföretag under väpnade konflikter,

–  med beaktande av FN:s människorättsråds resolutioner 15/26, 22/33, 28/7 och 30/6,

–  med beaktande av FN:s arbetsgrupp om användning av legosoldater som ett sätt att kränka de mänskliga rättigheterna och hindra utövandet av folkens rätt till självbestämmande, inrättad i juli 2005,

–  med beaktande av den öppna mellanstatliga arbetsgruppens rapporter för att överväga om det skulle kunna utarbetas en internationell lagstiftningsram för reglering av samt tillsyn och uppsikt över den verksamhet som bedrivs av privata företag inom militär- och säkerhetsindustrin,

–  med beaktande av FN:s riktlinjer för användning av beväpnade säkerhetstjänster från privata säkerhetsföretag, som nyligen har utökats till obeväpnade säkerhetstjänster,

–  med beaktande av FN:s uppförandekod för tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter,

–  med beaktande av utkastet till en eventuell konvention om privata militära företag och säkerhetsföretag, vilket ska övervägas och behandlas av människorättsrådet,

–  med beaktande av den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag, vilken tagits fram av organisationen för den internationella uppförandekoden, som är en branschstyrd självregleringsmekanism vars normer är frivilliga,

–  med beaktande av uppförandekoden för den internationella sammanslutningen för stabilitetsoperationer, som är en branschägd självregleringsmekanism,

–  med beaktande av den uppförandekodex och de etiska regler som Confederation of European Security Services och UNI Europa har tagit fram för den privata säkerhetssektorn,

–  med beaktande av ISO 18788-förvaltningssystemet för privata säkerhetsoperationer, som fastställer parametrar för driften av privata säkerhetsföretag,

–  med beaktande av rådets rekommendation av den 13 juni 2002 om samarbete mellan de behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater som är ansvariga för den privata säkerhetssektorn,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader och anläggningsarbeten, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG(2),

–  med beaktande av EU:s koncept för logistiskt stöd till EU-ledda militära insatser och EU:s koncept för stöd från entreprenörer till EU-ledda militära insatser,

–  med beaktande av Priv-War-rekommendationerna om unionslagstiftningsåtgärder när det gäller privata militära företag och säkerhetsföretag och deras tjänster,

–  med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2013 om korruption inom den offentliga och den privata sektorn: inverkan på mänskliga rättigheter i tredjeländer(3) och sin resolution av den 6 februari 2013 om företagens sociala ansvar: att arbeta för samhällets intressen och för hållbar återhämtning för alla(4),

–  med beaktande av de många olika riskerna, utmaningarna och hoten inom och utanför Europeiska unionen,

–  med beaktande av Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) interimistiska riktlinjer från maj 2012 om beväpnad säkerhetspersonal ombord på fartyg,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A8-0191/2017), och av följande skäl:

A.  Säkerhet och försvar är kollektiva nyttigheter som förvaltas av offentliga myndigheter på grundval av kriterier för effektivitet, ändamålsenlighet, ansvarsskyldighet och rättsstatlighet och som är beroende av inte bara tillräckliga ekonomiska resurser, utan också kunskap. På vissa områden kan myndigheterna sakna nödvändig kapacitet.

B.   Säkerhet och försvar bör i första hand tillhandahållas av myndigheterna.

C.  Eurobarometerundersökningar visar att EU-medborgarna vill att EU ska bli mer aktivt på säkerhets- och försvarsområdet.

D.  Under 2013 var mer än 1,5 miljoner privata säkerhetskonsulter anställda av ungefär 40 000 privata säkerhetsföretag i Europa. Denna siffra fortsätter att stiga. Under samma år uppgick dessa företags omsättning till omkring 35 miljarder EUR. Globalt värderades den privata säkerhetsbranschen 2016 till omkring 200 miljarder US-dollar med omkring 100 000 privata säkerhetsföretag och 3,5 miljoner anställda.

E.  Under de senaste årtiondena har privata säkerhetsföretag – en term som i denna resolution inbegriper även privata militära företag – i allt större utsträckning använts av nationella regeringar och av militär och civila organ, både för att tillhandahålla inhemska tjänster och för att stödja utplaceringar utomlands.

F.  Det utbud av tjänster som tillhandahålls av privata säkerhetsföretag är oerhört brett och omfattar alltifrån logistiska tjänster till verkligt understöd i strid, tillhandahållande av militär teknologi och medverkan i återuppbyggnad efter konflikter. De privata säkerhetsföretagen tillhandahåller också vitala tjänster inom medlemsstaterna, såsom att driva fängelser och tillhandahålla patrullerande vakter på infrastrukturområden. Privata säkerhetsföretag har använts i både civila och militära uppdrag inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) för att skydda EU-delegationer, uppföra fältläger, tillhandahålla utbildning, säkerställa luftbroar och stödja humanitär biståndsverksamhet.

G.  Inom EU finns det stora skillnader i medlemsstaternas praxis när det gäller användningen av privata säkerhetsföretag, förfarandena för att teckna kontrakt med dem och regleringssystemens kvalitet. Många medlemsstater använder dessa företag som stöd för sina kontingenter i multilaterala insatser.

H.  Utkontraktering av militär verksamhet, som tidigare var en integrerad del av de väpnade styrkornas verksamhet, förekommer bland annat för att tillhandahålla tjänster på ett mer kostnadseffektivt sätt, men också för att kompensera för den minskade kapaciteten inom de väpnade styrkorna, som krympt samtidigt som antalet multilaterala utlandsuppdrag ökat och budgetarna minskat till följd av beslutsfattarnas ovilja att avsätta lämpliga resurser. Detta bör vara ett undantag. Det finns ett behov av att avhjälpa bristerna. Privata säkerhetsföretag kan också, ofta med kort varsel, tillhandahålla kapacitet som helt och hållet saknas inom de nationella väpnade styrkorna och komplettera dessa styrkor. Dessutom har privata säkerhetsföretag använts av politiska skäl, för att undvika restriktioner av användningen av trupper, särskilt för att komma runt ett eventuellt bristande stöd bland allmänheten för användning av väpnade styrkor. Användningen av privata säkerhetsföretag som ett utrikespolitiskt verktyg måste omfattas av en effektiv parlamentarisk kontroll.

I.  Privata säkerhetsföretag har anklagats för att ha varit inblandade i ett flertal människorättskränkningar och incidenter som inneburit förluster av människoliv. Dessa incidenter har sett olika ut beroende på tid och land och utgör i vissa fall allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt, inklusive krigsförbrytelser. Några av dessa fall har lett till åtal. Detta har, tillsammans med företagens bristande öppenhet, fått konsekvenser för världssamfundets ansträngningar i de berörda länderna och har avslöjat stora luckor i ansvarsstrukturerna, vilket bland annat beror på att det skapats flera skikt av dotterbolag eller underentreprenörer i olika länder, särskilt på ett lokalt plan, så att det i några fall har varit omöjligt att garantera civilbefolkningens grundläggande säkerhet i värdländerna.

J.  EU och dess medlemsstater bör sträva efter att undvika sådana situationer i framtiden och avstå från utkontraktering av militära operationer som innebär användning av våld och vapen, deltagande i fientligheter och annat engagemang i stridigheter eller stridsområden, utöver legitimt självförsvar. Operationer och verksamhet som lagts ut på entreprenad till privata säkerhetsföretag i konfliktområden bör begränsas till tillhandahållande av logistiskt stöd och skydd av anläggningar, utan de privata säkerhetsföretagens faktiska närvaro i de områden där stridigheter pågår. Användningen av privata säkerhetsföretag kan under inga omständigheter ersätta personal inom de nationella väpnade styrkorna. Vid genomförandet av försvarspolitiken bör högsta prioritet ges åt att se till att medlemsstaternas väpnade styrkor har de resurser, instrument, fortbildningsmöjligheter, kunskaper och medel som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter fullt ut.

K.  För att stater ska kunna dra fördel av de fördelar som erbjuds av privata säkerhetsföretag och för att det ska gå att utkräva ansvar av dem bör det införas rättsliga ramar med bindande reglerings- och övervakningsmekanismer på internationell nivå som reglerar användningen av dem och ger tillräcklig kontroll över deras verksamhet. Privata säkerhetsföretag ingår i en bransch som är av en mycket transnationell karaktär och sammanflätad med statliga och mellanstatliga aktörer och som därför kräver ett samlat lagstiftningsgrepp. Den nuvarande lagstiftningen på området utgörs av en samling inkonsekventa regler som skiljer sig enormt från en medlemsstat till en annan. Den splittrade nationella lagstiftningen och den självreglering som antagits av vissa privata säkerhetsföretag har en svag avskräckande effekt mot missbruk, med tanke på avsaknaden av påföljder, och kan ha stor inverkan på hur privata säkerhetsföretag opererar i multilaterala interventioner och konfliktområden.

L.  Det saknas överenskomna definitioner av privata säkerhetsföretag, privata militära företag och deras tjänster. Som föreslagits av definitionen i det utkast till konvention som utarbetats av FN:s arbetsgrupp om legosoldater kan ett privat säkerhetsföretag definieras som en företagsenhet som såsom kompensation tillhandahåller militära tjänster och/eller säkerhetstjänster av fysiska och/eller juridiska personer. Militära tjänster kan i detta sammanhang definieras som specialiserade tjänster i samband med militära åtgärder, bland annat strategisk planering, underrättelser, utredningar, spaning på marken, till sjöss och från luften, bemannade eller obemannade flygoperationer av varje typ, satellitövervakning och satellitunderrättelser, varje typ av kunskapsöverföring med militära tillämpningar, materiellt och tekniskt stöd till väpnade styrkor och annan relaterad verksamhet. Säkerhetstjänster kan definieras som väpnad bevakning av eller väpnat skydd av fastigheter, installationer, egendom och människor, varje form av kunskapsöverföring med säkerhets- och polisrelaterade tillämpningar, utveckling och genomförande av informationssäkerhetsåtgärder och annan relaterad verksamhet.

M.  Montreuxdokumentet är det första stora dokument där det definieras hur folkrätten ska tillämpas på privata säkerhetsföretag. I den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag definieras branschstandarderna. Uppförandekodexen har alltmer visat sig vara ett verktyg för att säkerställa gemensamma grundläggande standarder inom en global bransch. Den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag har till syfte att främja, förvalta och övervaka genomförandet av uppförandekodexen och uppmuntra ett ansvarsfullt tillhandahållande av säkerhetstjänster samt respekt för mänskliga rättigheter och nationell och internationell lagstiftning. Anslutningen till uppförandekodexen sker frivilligt och mot betalning, och de höga medlemsavgifterna gör det inte möjligt för alla privata säkerhetsföretag att bli medlemmar.

N.  Det pågår nu, i många internationella forum, ett arbete för att reglera privata säkerhetsföretag. Ett av dessa forum är mötet i gruppen för Montreuxdokumentet, där EU valdes till gruppen med ordförandens vänner, dvs. den öppna mellanstatliga arbetsgrupp som ska överväga om det skulle kunna utarbetas en internationell lagstiftningsram för reglering av samt tillsyn och uppsikt över den verksamhet som bedrivs av privata företag inom militär- och säkerhetsindustrin samt den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag.

O.  EU och 23 medlemsstater har anslutit sig till Montreuxdokumentet, och EU är medlem i arbetsgruppen om organisationen för den internationella uppförandekoden. EU bidrar, inom ramen för människorättsrådet, till möjligheten att utveckla ett internationellt regelverk. EU spelar en avgörande roll genom att främja nationell och regional kontroll över tillhandahållande och export av olika tjänster på det militära området och säkerhetsområdet.

P.  Europeiska unionen har inte något eget regelverk, trots att det finns ett stort antal privata säkerhetsföretag som är av europeiskt ursprung och/eller är inblandade i GSFP-relaterade uppdrag och insatser eller EU-delegationers uppdrag och insatser. De befintliga rättsliga ramarna bygger nästan helt och hållet på den amerikanska modell som infördes under Irakkriget och som tillgodosåg intressena för militära företag inblandade i stridsinsatser. Dessa referenser motsvarar varken formatet eller uppdragen för de europeiska privata säkerhetsföretagen.

Q.  Det är mycket viktigt att prioritera att fastställa tydliga bestämmelser om samspel, samarbete och assistans mellan brottsbekämpande myndigheter och privata säkerhetsföretag.

R.  Privata säkerhetsföretag skulle kunna spela en viktigare roll när det gäller att bekämpa pirater och förbättra sjösäkerheten. Dessutom skulle de kunna spela en mer betydande roll i uppdrag som involverar hundanvändning, it-försvar, forskning och utveckling av säkerhetsredskap och i blandade övervakningsuppdrag samt vid utbildning i samarbete med offentliga myndigheter och under dessa myndigheters överinseende. Användningen av väpnade privata säkerhetsföretag har skapat särskilda utmaningar för sjöfartssektorn och har lett till flera incidenter som har lett till förluster av människoliv och diplomatiska konflikter.

Användning av privata säkerhetsföretag för att stödja militären utomlands

1.  Europaparlamentet konstaterar att privata säkerhetsföretag har en viktig roll när det gäller att hjälpa statens militära och civila organ genom att avhjälpa kapacitetsbrister som beror på ökande efterfrågan på användning av styrkor utomlands, och att även emellanåt – om omständigheterna tillåter det – erbjuda en snabbinsatsförmåga. Parlamentet framhåller att de privata säkerhetsföretagens tjänster i undantagsfall avhjälper befintliga kapacitetsbrister som medlemsstaterna först bör försöka att täppa till med de nationella väpnade styrkorna eller polisen. Parlamentet betonar att de privata säkerhetsföretagen används som ett utrikespolitiskt verktyg i dessa länder.

2.  Europaparlamentet understryker att de privata säkerhetsföretagen vid operationer i värdländerna, särskilt sådana som skiljer sig kraftigt åt i fråga om kultur och religion, måste vara medvetna om lokala seder och traditioner, så att de inte äventyrar sina uppdrag och stöter bort lokalbefolkningen.

3.  Europaparlamentet konstaterar att privata säkerhetsföretag, särskilt sådana som är baserade i värdländerna, kan bidra till värdefull lokal kunskap och ofta kostnadsbesparingar, även om det måste säkerställas att kvaliteten inte urholkas. Parlamentet betonar dock att användningen av tjänster som tillhandahålls av lokala säkerhetsföretag i instabila länder och krisbenägna områden kan ha negativa följder för EU:s utrikespolitiska mål om en sådan användning stärker lokala väpnade aktörer som skulle kunna bli parter i konflikten. Parlamentet konstaterar hur viktigt det är att göra en tydlig juridisk distinktion mellan driften av privata säkerhetsföretag och privata aktörer som är direkt delaktiga i militär verksamhet.

4.  Europaparlamentet betonar att ingen verksamhet får läggas ut på privata säkerhetsföretag som innebär användning av våld och/eller aktivt deltagande i fientligheter, utom vid självförsvar, och under inga omständigheter bör privata säkerhetsföretag tillåtas delta i, eller hålla förhör. Parlamentet framhåller att det inom ramen för EU:s säkerhet och försvar bör prioriteras att stärka de nationella väpnade styrkorna, och att de privata säkerhetsföretagen endast kan vara ett komplement till dessa styrkor utan något inflytande över strategiska beslut. Parlamentet betonar att allt deltagande av privata säkerhetsföretag i militära insatser måste vara motiverat, med tydligt definierade mål som kan bekräftas med hjälp av konkreta indikatorer. Vidare måste deltagandet ha en fullt detaljerad budget och ett specifikt start- och slutdatum och regleras av strikta etiska regler. Parlamentet påpekar att de väpnade styrkornas och säkerhetsstyrkornas arbete utomlands är av grundläggande betydelse inom fredsbevarande och konfliktförebyggande insatser samt inom den efterföljande sociala återuppbyggnaden och nationella försoningen.

5.  Europaparlamentet understryker att de privata säkerhetsföretagens kostnadseffektivitet framför allt innebär fördelar på kort sikt, särskilt om ett antal socioekonomiska variabler inte tas med i beräkningen, och kostnadseffektiviteten bör därför inte bli det viktigaste kriteriet vid behandlingen av säkerhetsfrågor. Parlamentet påminner om att mekanismer för ansvarsutkrävande och tillsyn är avgörande för att säkerställa de privata säkerhetsföretagens fullständiga legitimitet och potentiella fördelar.

6.  Europaparlamentet understryker vikten av parlamentarisk tillsyn över medlemsstaternas statliga användning av privata säkerhetsföretag.

EU:s användning av privata säkerhetsföretag

7.  Europaparlamentet konstaterar att EU använder privata säkerhetsföretag utomlands för att skydda sina delegationer och sin personal och för att stödja sina civila och militära GSFP-uppdrag. Användningen av dem bidrar således direkt till EU:s anseende och hur EU uppfattas av tredje parter, vilket innebär att dessa företag utgör viktiga delar i EU:s lokala närvaro och påverkar förtroendenivån i EU. Parlamentet begär att kommissionen och rådet sammanställer en översikt över var, när och varför privata säkerhetsföretag har anlitats till stöd för EU-uppdrag. Det vore inte ologiskt om Europeiska unionen, i sina inbjudningar att lämna anbud beträffande EU-delegationernas säkerhet, gav företräde åt utnyttjande av privata säkerhetsföretag som verkligen är baserade i Europa och som respekterar EU:s regler och omfattas av EU-beskattning.

8.  Europaparlamentet betonar emellertid att det, särskilt i konfliktbenägna miljöer, kan medföra negativa sidoeffekter för EU, särskilt för unionens legitimitet, att använda ett privat säkerhetsföretag för särskilda uppgifter. Detta kan nämligen få till följd att man felaktigt associerar EU med väpnade aktörer i ett konfliktområde, vilket kan få negativa konsekvenser vid väpnade incidenter, eller att man riskerar att äventyra insatserna för avväpning, demobilisering och återanpassning (DDR) och arbetet för att reformera säkerhetssektorn genom att oavsiktligt stärka lokala aktörer. Parlamentet noterar framför allt de risker som är förknippade med okontrollerad användning av underleverantörer såsom lokala privata säkerhetsföretag.

9.  Europaparlamentet pekar på de olika och allvarliga rättsliga och politiska problem som förknippas med den praxis som är vanlig att använda underentreprenad på området för militära tjänster och säkerhetstjänster, särskilt tjänster som tillhandahålls av lokala underleverantörer i tredjeländer. Parlamentet anser att medlemsstaterna, utrikestjänsten och kommissionen bör enas om att följa Natos exempel och endast ingå avtal med privata säkerhetsföretag som är baserade i EU:s medlemsstater.

10.  Europaparlamentet rekommenderar därför att kommissionen föreslår gemensamma riktlinjer för kontrakt med privata säkerhetsföretag inför anställning, användning och hantering av militära konsulter och säkerhetskonsulter, vilka klart och tydligt anger kraven för att privata säkerhetsföretag ska vara kvalificerade för EU-kontrakt, med målet att ersätta det nuvarande lappverket av strategier. Parlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen och utrikestjänsten att använda samma riktlinjer för anställning, användning och hantering av militära konsulter och säkerhetskonsulter i alla externa åtgärder, insatser och operationer och för EU:s delegationer i alla länder och regioner samt alla tjänster i en reviderad version av Europeiska unionens gemensamma militära förteckning. Dessa riktlinjer bör baseras både på internationell bästa praxis i samband med privata säkerhetsföretags uppförande och förvaltning, särskilt Montreuxdokumentet och den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag, och beakta behovet av särskild noggrannhet vid valet av privata säkerhetsföretag i den komplexa situation som uppkommit efter en kris. Kommissionen och utrikestjänsten uppmanas enträget att tydligt använda endast leverantörer som certifierats i enlighet med den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag, såsom redan görs av FN, där denna certifiering är ett krav. Parlamentet pekar på de amerikanska myndigheternas upplägg med detaljerade normer och krav i varje enskilt kontrakt, och uppmanar EU att följa detta exempel. Parlamentet understryker att avtalen med de privata säkerhetsföretagen bland annat bör innefatta klausuler om innehav av licenser och tillstånd, personal- och egendomsförteckningar, utbildning, införskaffande och användning av vapen i enlighet med lagen samt den interna organisationen.

11.  Europaparlamentet begär att en EU-säkerhetsövervakare från ett säkerhetsföretag i EU ska närvara vid EU-finansierade anläggningar och EU:s delegationer med uppgift att säkra kvaliteten i de säkerhetstjänster som erbjuds, säkerhetspröva och utbilda lokalanställd säkerhetspersonal, bygga upp och upprätthålla goda förbindelser med lokala säkerhetsstyrkor, tillhandahålla riskbedömningar och vara den första kontaktpunkten i säkerhetsrelaterade frågor för delegationen.

12.  Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att upprätta en öppen förteckning över privata säkerhetsföretag som uppfyller EU:s normer i frågor såsom avsaknad av anmärkningar i belastningsregister, finansiell och ekonomisk kapacitet, innehav av licenser och tillstånd samt när det gäller säkerhetsprövningen av personalen. Parlamentet konstaterar att standarderna varierar kraftigt över EU när det gäller privata säkerhetsföretag, och anser att medlemsstater bör sträva efter att uppnå samma standard. Denna svartlista bör uppdateras med intervaller på högst två år.

13.  Europaparlamentet betonar att avtalen, om EU förlitar sig på privata säkerhetsföretag i tredjeländer med vilka unionen har ingått ett avtal om styrkornas status, alltid måste omfatta anlitade privata säkerhetsföretag företag och särskilt klargöra att företagen kommer att ställas till svars enligt EU-rätten.

14.  Europaparlamentet betonar att EU:s koncept för stöd till uppdragstagare bör stärkas och göras bindande för medlemsstaterna och EU:s institutioner. Parlamentet anser framför allt att konceptet bör specificera strängare normer som ska införas i avtalen, till exempel baserat på amerikanska normer, och att det även bör kräva att inga lokala privata säkerhetsföretag bör användas eller anlitas genom underentreprenad i konfliktområden. Parlamentet betonar att internationella privata säkerhetsföretag bör ha möjlighet att anställa lokal personal men endast personligen och direkt, så att man säkerställer en effektiv säkerhetsprövning och förebygger uppkomsten av lokala säkerhetsindustrier i konfliktdrabbade regioner.

Reglering av privata säkerhetsföretag

15.  Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen utarbetar en grönbok i syfte att involvera alla berörda parter från de offentliga och privata säkerhetssektorerna i ett brett samråd och en omfattande diskussion om processerna för att på ett mer ändamålsenligt sätt kartlägga möjligheterna till direkt samarbete och fastställa en grundläggande uppsättning insatsregler och god praxis. Parlamentet rekommenderar att det skapas sektorsspecifika EU-kvalitetsstandarder. och rekommenderar därför att definitionen av privata säkerhetsföretag klargörs före införandet av en ändamålsenlig reglering av deras verksamhet, eftersom bristen på en sådan definition annars kan ge upphov till kryphål i lagstiftningen.

16.  Europaparlamentet anser att EU, som ett första steg, exakt bör definiera relevanta militära tjänster och säkerhetstjänster. Rådet uppmanas i detta avseende kraftfullt att utan dröjsmål lägga till militära tjänster och säkerhetstjänster utförda av privata säkerhetsföretag på Europeiska unionens gemensamma militära förteckning.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen kraftfullt att ta fram en ändamålsenlig europeisk regleringsmodell som kommer att

18.  Europaparlamentet konstaterar att begynnande regelverk – såsom Montreuxdokumentet, den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag och andra regleringsinitiativ i FN:s regi – utgör tydliga framsteg i jämförelse med den brist på meningsfull reglering som rådde för bara tio år sedan.

19.  Europaparlamentet lovordar också de insatser som gjorts av många EU-medlemsstater, i överensstämmelse med den goda praxis som angetts i Montreuxdokumentet, för att införa en ändamålsenlig nationell reglering av privata säkerhetsföretag.

20.  Europaparlamentet konstaterar dock att utvärderingen av de privata säkerhetsföretagens resultat hindras av att både EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar har underlåtit att konsekvent rapportera om hur dessa företag har använts. Medlemsstaterna och EU-institutionerna uppmuntras att tillhandahålla denna information på ett mer konsekvent och ett transparent sätt, så att deras respektive budgetmyndigheter och oberoende revisorer kan göra en korrekt bedömning av användningen av privata säkerhetsföretag. Parlamentet rekommenderar parlament och icke-statliga aktörer att vara aktiva i de nödvändiga utvärderingsprocesser som är avgörande för regleringen och tillsynen av branschen.

21.  Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen och rådet inrättar rättsliga ramar med krav på att den nationella lagstiftningen ska kontrollera exporten av militära tjänster och säkerhetstjänster samt i EU:s årsrapport om försvarsmaterielexport rapporterar om exportlicenser för militära tjänster och säkerhetstjänster som har beviljats av medlemsstaterna, i syfte att öka offentligheten och ansvarsskyldigheten.

22.  Europaparlamentet framhåller att de privata säkerhetsföretagens transnationella karaktär och, framför allt, deras verksamhet i krisdrabbade världsdelar ibland, särskilt där den lokala rättsliga strukturen är svag, kan leda till behörighetsluckor som skulle kunna göra det svårt att hålla företagen och deras anställda ansvariga för sina åtgärder. Parlamentet konstaterar att den nationella regleringen av privata säkerhetsföretag ofta inte har någon extraterritoriell tillämpning. Parlamentet betonar att privata säkerhetsföretag alltid måste vara underställda lagen och omfattas av effektiv tillsyn av både värdstaten och den avtalsslutande parten. Parlamentet konstaterar att det ofta uppstår ett rättsligt tomrum vid tvister eller incidenter som involverar privata säkerhetsföretag och anställda vid Europeiska unionen och som kan uppkomma i riskområden. Parlamentet rekommenderar därför att det införs enhetliga och tydliga regler för de EU-institutioner som använder privata säkerhetsföretag för att skydda EU:s personal med entydig ansvarsfördelning för att undvika ett otillräckligt skydd och straffrihet, med hänsyn till värdstatens regelverk. Därför uppmanas utrikestjänsten, kommissionen och medlemsstaterna kraftfullt att ingå avtal endast med EU-baserade privata säkerhetsföretag i kombination med en skyldighet att utföra tjänster direkt utan att anlita lokala underleverantörer i ofta bräckliga tredjeländer.

23.  Europaparlamentet uppmanar därför enträget EU och dess medlemsstater att använda sin status på mötet i gruppen för Montreuxdokumentet för att insistera på regelbundna översyner av hur dess deltagare har genomfört Montreuxdokumentets rekommendationer om god praxis. De medlemsstater som ännu inte har anslutit sig till Montreuxdokumentet uppmanas enträget att göra detta så snart som möjligt. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att dela bästa praxis.

24.  Europaparlamentet uppmanar enträget EU och dess medlemsstater att verka för ett internationellt rättsligt bindande instrument som går längre än Montreuxdokumentet, genom att reglera de privata säkerhetsföretagens verksamhet och införa lika spelregler så att värdstaterna har befogenhet att reglera de privata säkerhetsföretagen och så att de kontraktsslutande staterna kan använda sin makt för att skydda mänskliga rättigheter och förhindra korruption. Parlamentet understryker att ett sådant ramverk måste omfatta avskräckande påföljder för överträdelser, ansvarighet för dem som begår överträdelser och effektiv tillgång till rättsmedel för offren, utöver ett system för licensiering och tillsyn som kräver att alla privata säkerhetsföretag ska underkasta sig oberoende granskningar och att deras personal ska delta i obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter.

25.  Europaparlamentet uppmanar enträget vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaterna, utrikestjänsten och kommissionen att ge sitt starka stöd till inrättandet av en internationell konvention som syftar till att upprätta en internationell rättslig ordning för att reglera relevanta tjänster som tillhandahålls av privata säkerhetsföretag.

26.  Europaparlamentet lovordar Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) för dess arbete för att tillhandahålla riktlinjer för användningen av privata väpnade säkerhetsstyrkor. Parlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att samarbeta med IMO i riktning mot en global tillämpning av dessa riktlinjer.

27.  Europaparlamentet framhåller att ett av de effektivaste sätten att påverka privata säkerhetsföretag är genom beslut om offentlig upphandling. Parlamentet betonar därför vikten av att göra tilldelningen av kontrakt till privata säkerhetsföretag beroende av antagandet av bästa praxis och av deras deltagande i den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag, vilken redan genomförts av några medlemsstater. Parlamentet konstaterar dock att efterlevnadsmekanismen i den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag måste stärkas och att mekanismens fulla oberoende måste säkerställas så att den blir ett trovärdigt incitament till efterlevnad. Av medlemsstaterna är det endast Sverige och Storbritannien som har undertecknat uppförandekoden, och parlamentet anser att EU i första hand bör inrikta sig på att se till att andra medlemsstater också gör detta.

28.  Europaparlamentet konstaterar att privata säkerhetsföretag bör ha en ansvarsförsäkring, eftersom detta skulle göra säkerhetsmarknaden mer stabil och tillförlitlig, i och med att även mindre och medelstora privata säkerhetsföretag skulle ingå.

29.  Europaparlamentet betonar att tilldelningen av kontrakt till privata säkerhetsföretag bör beaktas och utvärderas på grundval av de privata säkerhetsföretagens erfarenhet och arbete i fientliga miljöer och inte på grundval av omsättningen i ett liknande kontrakt.

30.  Europaparlamentet uppmärksammar att de privata säkerhetsföretagen förutom att erbjuda säkerhetstjänster också bedriver underrättelseverksamhet som, på grund av sina potentiella konsekvenser, kräver effektiv reglering och kontroll.

31.  Europaparlamentet noterar att EU och dess medlemsstater har ett betydande inflytande över den globala säkerhetsindustrin som en följd av att många större aktörer har sina huvudkontor i EU. Parlamentet fäster därför särskild tonvikt vid den kommande översynen av den gemensamma militära förteckningen och ser detta som ett tillfälle att inkludera vissa tjänster som tillhandahålls av privata säkerhetsföretag, vilket skulle innebära att de omfattas av exportregleringar och få dem att tillämpa grundläggande standarder på sin utlandsverksamhet.

o
o   o

32.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samt medlemsstaternas nationella parlament.

(1) EUT L 94, 28.3.2014, s. 65. (2) EUT L 216, 20.8.2009, s. 76. (3) EUT C 181, 19.5.2016, s. 2. (4) EUT C 24, 22.1.2016, s. 33.

Europaparlamentets resolution av den 4 juli 2017 om arbetsvillkor och osäkra anställningar (2016/2221(INI))

P8_TA(2017)0290 A8-0224/2017

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artiklarna 151 och 153,

–  med beaktande av artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel IV (”Solidaritet”),

–  med beaktande av rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag(3) (direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag),

–  med beaktande av den riktade översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster(4) (direktivet om utstationering) och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster(5) (direktivet om tillämpning),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)(6),

–  med beaktande av sin resolution av den 19 oktober 2010 om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 10 september 2015 om att skapa en konkurrenskraftig arbetsmarknad i EU för 2000-talet: att matcha kompetens och kvalifikationer med efterfrågan och arbetstillfällen som ett sätt att ta sig ur krisen(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2016 om den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken: sysselsättning och sociala aspekter i den årliga tillväxtöversikten(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 september 2016 om social dumpning i Europeiska unionen(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 15 september 2016 om tillämpning av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2017 om en europeisk pelare för sociala rättigheter(12),

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Anställningsförhållandenas föränderliga natur och konsekvenserna för att bibehålla en levnadslön(13),

–  med beaktande av det europeiska forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete,

–  med beaktande av sin studie från 2016, utarbetad på begäran av parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor, om osäkra anställningar i Europa: mönster, trender och politiska strategier(14),

–  med beaktande av den europeiska stadgan för högkvalitativa praktik- och lärlingsplatser, som började gälla den 14 december 2011,

–  med beaktande av kommissionens kvartalsöversikt över sysselsättningen och den sociala utvecklingen i Europa hösten 2016,

–  med beaktande av kommissionens strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2020,

–  med beaktande av Eurofounds rapport (2010) om flexibla arbetsformer: ”mycket ovanliga” avtalsformer,

–  med beaktande av Eurofounds rapport (2014) om krisens effekter på relationerna på arbetsmarknaden och arbetsvillkoren i Europa(15),

–  med beaktande av Eurofounds rapport (2015) om nya anställningsformer(16),

–  med beaktande av Eurofounds rapport (2016) om undersökning av bedräglig tilldelning av arbetskontrakt inom EU(17),

–  med beaktande av Eurofounds europeiska undersökning om arbetsvillkor och dess sjätte europeiska undersökning om arbetsvillkor – översiktsrapport(18),

–  med beaktande av Eurofounds europeiska ordbok om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter(19),

–  med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsnormer och av dess konventioner och rekommendationer om arbetsvillkor,

–  med beaktande av ILO:s rekommendation nr 198 från 2006 om anställningsförhållanden(20) och dess bestämmelser om fastställandet av ett anställningsförhållande,

–  med beaktande av ILO:s rapport från 2011 om politik och lagstiftning för att bekämpa otrygga anställningsformer(21),

–  med beaktande av ILO:s rapport från 2016 om icke-standardiserade anställningsformer i världen(22),

–  med beaktande av ILO:s rapport från 2016 om uppbyggnad av en social pelare för europeisk konvergens(23),

–  med beaktande av FN:s allmänna rekommendation nr 28 från 2010 om konventionsstaternas grundläggande skyldigheter enligt artikel 2 i FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

–  med beaktande av Europarådets konvention från 2011 om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen),

–  med beaktande av Europarådets jämställdhetsstrategi för 2014–2017,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8–0224/2017), och av följande skäl:

A.  Icke-standardiserade, atypiska anställningsformer är på frammarsch. Antalet arbetstagare som har tidsbegränsade anställningar och deltidsanställningar har ökat i EU under de senaste 15 åren. Det behövs effektiv politik för att ta till sig de olika anställningsformerna och ge tillräckligt skydd för arbetstagarna.

B.  Andelen standardiserade anställningar har under de senaste tio åren sjunkit från 62 % till 59 %(24). Om denna trend fortsätter kan det mycket väl hända att det bara blir en minoritet av arbetstagarna som har standardanställning.

C.  Fast heltidsanställning är fortsatt den vanligaste anställningsformen i EU och inom vissa sektorer finns även atypiska anställningsformer vid sidan av standardiserad anställning. Atypisk anställning kan dock ha en negativ inverkan på balansen mellan arbete och fritid, på grund av icke-standardiserade arbetstider och oregelbundenhet i lön och pensionsinbetalningar.

D.  Nya framväxande former av sysselsättning särskilt till följd av digitaliseringen och ny teknik suddar ut gränsen mellan anställning och egenföretagande(25), vilket kan resultera i att sysselsättningens kvalitet sjunker.

E.  Vissa nya anställningsformer skiljer sig på flera sätt från traditionell, standardiserad anställning. En del av dem förändrar förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställda, andra förändrar arbetsmönstret och arbetets organisation, och en del gör båda delarna. Detta kan leda till ökat falskt egenföretagande, försämrade arbetsförhållanden och minskat socialförsäkringsskydd, men det kan också medföra fördelar. Det är därför oerhört viktigt att genomföra den befintliga lagstiftningen.

F.  Ökningarna i sysselsättningstalen inom unionen efter den ekonomiska krisen välkomnas, men dessa kan delvis tillskrivas ett ökat antal atypiska anställningsformer, som skapar större risk för otrygghet än standardiserad anställning. Större tonvikt bör läggas på kvaliteten när nya arbetstillfällen skapas.

G.  Deltidsanställningarna har inte gått ned sedan krisen, och heltidsanställningarna på unionsnivå ligger fortfarande under nivån från tiden före krisen 2008. Trots en ökning under de senaste åren ligger sysselsättningstalen fortfarande under målet på 75 % för 2020 och visar på stora skillnader mellan medlemsstaterna.

H.  Det är viktigt att det görs en åtskillnad mellan de nya former av sysselsättning som växer fram och förekomsten av osäkra anställningar.

I.  Behörigheten för socialpolitik delas av EU och medlemsstaterna. EU kan bara komplettera och stödja medlemsstaterna på detta område.

J.  EU kan endast anta minimikrav för arbetsvillkor utan att harmonisera medlemsstaternas lagar och regelverk.

K.  Det har redan inrättats en europeisk plattform för att komma tillrätta med odeklarerat arbete, som låter de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och andra berörda parter samarbeta närmare över gränserna och vidta gemensamma åtgärder för att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt bekämpa odeklarerat arbete.

L.  Osäkra anställningar leder till marknadssegmentering och förvärrar ojämlikheten i lönerna.

M.  Hittills finns det ingen gemensam definition av ”osäker anställning”. En sådan definition bör fastställas i nära samråd med arbetsmarknadens parter. Själva anställningsformen i sig kan inte ge någon förvarning om hur stor risken är för osäker anställning, men å andra sidan är denna risk beroende av ett stort antal faktorer.

N.  Standardiserad anställning kan avse reguljärt heltidsarbete eller reguljärt frivilligt deltidsarbete med avtal om tillsvidareanställning. Varje medlemsstat har sina egna lagar och rutiner för att fastställa arbetsvillkor som gäller för olika typer av anställningar och praktikplatser. Det finns ingen allmänt accepterad definition av ”standardiserad anställning”.

O.  De senaste aktuella problemen med representation på grund av antingen svagheter i organisationerna för arbetsmarknadens parter inom vissa sektorer eller reformer i olika EU-länder, som begränsar rollerna för arbetsmarknadens parter, inkräktar på alla anställningsförhållanden.

P.  Vissa sektorer, såsom jordbruk, byggnad och humaniora, påverkas oproportionerligt av osäkra anställningar. Osäkra anställningar har också spridit sig till andra sektorer på senare år, t.ex. flyg- och hotellbranschen(26).

Q.  Enligt färska studier har arbetstagare i medelhögkvalificerade manuella och lågkvalificerade yrken mindre inkomster, utsikter och inneboende arbetskvalitet. De rapporterar oftare att de utsätts för miljömässiga och ergonomiska risker, och upplever lägre nivå av såväl psykiskt som fysiskt välbefinnande(27).

R.  Kvinnor står för 46 % av EU:s arbetskraft och är särskilt utsatta för osäkra arbetsförhållanden på grund av diskriminering, bland annat vad gäller lön, då kvinnor har ungefär 16 % lägre lön än män inom EU. Kvinnor arbetar mer sannolikt än män på deltid eller i tidsbegränsade eller lågavlönade anställningar, och löper därför större risk för otrygghet. Sådana arbetsvillkor skapar livslånga förluster sett till inkomst och skydd, oavsett om det gäller löner, pensioner eller sociala förmåner. Män arbetar mer sannolikt än kvinnor på heltid och med fast anställning. Kvinnor är särskilt drabbade av ofrivilligt deltidsarbete, falskt egenföretagande och odeklarerat arbete(28).

S.  Sysselsättningsgraden i EU är högre för män än för kvinnor. De främsta orsakerna till att kvinnor försvinner från arbetsmarknaden är omsorg om barn och äldre, egen sjukdom eller funktionsnedsättning och andra personliga eller familjerelaterade åtaganden. Kvinnor stöter ofta på diskriminering och hinder på grund av befintligt eller potentiellt moderskap. Ensamstående mödrar löper särskilt stor risk för otrygghet.

T.  Jämställdhet är en grundläggande rättighet som förutsätter att kvinnor och män garanteras lika möjligheter och lika behandling på alla områden i livet, och jämställdhetsfrämjande politik bidrar till en smart och hållbar tillväxt.

U.  Många arbetstagare som har osäkra anställningar eller är arbetslösa saknar rätt till föräldraledighet.

V.  Unga arbetstagare löper större risk att hamna i ett läge med osäker anställning. Sannolikheten för att vara i en situation där man missgynnas på flera sätt är dubbelt så hög för arbetstagare som är yngre än 25 år jämfört med de som är 50 år eller äldre(29).

I.Anständigt arbete för alla – hantering av arbetsvillkor och osäkra anställningar

1.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beakta följande ILO-indikatorer för att fastställa huruvida ett anställningsförhållande föreligger:

2.  Europaparlamentet noterar Eurofounds definition av atypisk anställning, som syftar på anställningsförhållanden som inte stämmer överens med standarden eller den typiska modellen med reguljärt heltidsarbete med tillsvidareanställning åt en enda arbetsgivare under en lång tid(30). Parlamentet betonar att begreppen ”atypisk” och ”osäker” inte kan användas synonymt.

3.  Europaparlamentet avser med osäkra anställningar anställningsformer som inte följer europeiska, internationella och nationella standarder och lagar och/eller inte ger tillräckliga medel för en anständig tillvaro eller ett tillräckligt socialt skydd.

4.  Europaparlamentet konstaterar att vissa atypiska anställningsformer kan medföra större risk för otrygghet och osäkerhet, exempelvis vid ofrivillig deltids- och visstidsanställning, nolltidskontrakt samt obetald praktik och annan praktiktjänstgöring.

5.  Europaparlamentet är fast övertygat om att flexibilitet på arbetsmarknaden inte handlar om att urholka arbetstagarnas rättigheter i utbyte mot produktivitet och konkurrenskraft, utan att syftet i stället är att på ett framgångsrikt sätt balansera skyddet av arbetstagarna mot individers och arbetsgivares möjligheter att komma överens om arbetsmetoder som passar båda parters behov.

6.  Europaparlamentet konstaterar att risken för otrygghet beror på avtalsformen, men även på följande faktorer:

7.  Europaparlamentet påminner om ILO:s definition av ”anständigt arbete”, enligt vilken anständigt arbete är arbete som är produktivt och ger en skälig inkomst, med en säker arbetsplats och socialt skydd, bättre utsikter till personlig utveckling och social integrering, frihet för människor att uttrycka sina synpunkter, organisera sig och delta i beslut som påverkar deras liv samt lika möjligheter och likabehandling för alla kvinnor och män(32). Parlamentet uppmanar ILO att lägga till en minimilön i definitionen. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekräfta denna definition när de ser över eller utvecklar sin arbetsrättsliga lagstiftning.

8.  Europaparlamentet påminner om framgångsfaktorerna för god praxis mot osäkra arbetsförhållanden, nämligen en stark rättslig grund, engagemang från arbetsmarknadens parter och företagsnämnder på arbetsplatsen, samarbete med berörda aktörer, balans mellan flexibilitet och säkerhet, branschinriktning, låga administrativa bördor för arbetsgivarna, tillsyn av arbetsinspektioner, och informationskampanjer.

9.  Europaparlamentet konstaterar att ILO:s agenda för anständigt arbete är särskilt avsedd att garantera sysselsättningsskapande, arbetsrättigheter, socialt skydd och social dialog samt jämställdhet. Parlamentet understryker att anständigt arbete särskilt bör garantera

10.  Europaparlamentet konstaterar att ett flertal faktorer, som digitalisering och automatisering, bidrar till en omvandling av arbetets karaktär, bland annat genom en ökning av nya anställningsformer. Parlamentet noterar i detta avseende att det kan krävas ny, lyhörd och proportionell reglering för att garantera att alla anställningsformer omfattas.

11.  Europaparlamentet upprepar återigen gällande arbete inom den digitala branschen att personer som arbetar med digitala plattformar och andra mellanhänder bör garanteras tillräckligt socialt skydd samt hälso- och sjukvård.

12.  Europaparlamentet understryker att digitaliseringen inte enbart ska betraktas som en förödande omständighet för arbetstillfällena, utan betonar tvärtom de utvecklingsmöjligheter och individuella kompetenshöjningar som den medför.

13.  Europaparlamentet understryker att det år 2020 förväntas finnas 756 000 tjänster inom IKT-sektorn som inte är tillsatta, vilket påvisar behovet av att förbättra europeiska arbetstagares digitala kompetens.

14.  Europaparlamentet understryker att den ekonomiska krisen har främjat migrationsflöden inom EU och att dessa har visat på de befintliga hindren för fri rörlighet mellan medlemsstaterna och diskriminering på grund av nationalitet genom att utsätta unionsmedborgare för en otrygg arbetssituation.

15.  Europaparlamentet framhåller att osäkra anställningsvillkor, inbegripet odeklarerat arbete och falskt egenföretagande, får långsiktiga följder för det psykiska och fysiska välbefinnandet och kan utsätta arbetstagarna för större risk för fattigdom, social utestängning och försämring av grundläggande rättigheter.

16.  Europaparlamentet understryker att arbetstagare med mycket korta anställningsavtal är de som oftast utsätts för ogynnsamma villkor i de fysiska aspekterna av deras arbete. Parlamentet understryker att kombinationen av osäkra anställningsförhållanden och bristen på kontroll över arbetstiden ofta ger upphov till stressrelaterade yrkesrisker.

17.  Europaparlamentet understryker att det finns specifika verksamhetsområden där missbruk av flexibla eller icke-standardiserade arbetsförhållanden har brett ut sig.

18.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja en politik som ökar arbetstagares, praktikanters och lärlingars inflytande genom att stärka den sociala dialogen och gynna kollektiv förhandling, så att alla arbetstagare oavsett status kan tillgå och utöva sin rätt att organisera sig och förhandla kollektivt, fritt och utan fruktan för direkta eller indirekta sanktioner från arbetsgivaren.

19.  Europaparlamentet framhåller betydelsen av arbetsmarknadens parter för att säkerställa arbetstagarnas rättigheter, fastställa anständiga arbetsvillkor, löner och inkomster i enlighet med medlemsstaternas lagstiftning och praxis och erbjuda arbetsgivare och arbetstagare rådgivning och vägledning.

20.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i nära samarbete med arbetsmarknadens parter trygga yrkesbanorna för att underlätta övergångarna mellan de olika faser som en individ kan tänkas genomgå under sitt liv, särskilt genom yrkesutbildning och livslångt lärande, tillräckliga arbetslöshetsersättningar, överförbarhet av socialförsäkring samt en aktiv och effektiv arbetsmarknadspolitik.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja och garantera verksamt skydd och lika lön för kvinnor och män bland arbetstagare som utför arbete i ett anställningsförhållande, genom en politisk helhetslösning som syftar till att motverka osäkra anställningar och garantera karriärvägar och lämpligt socialförsäkringsskydd.

22.  Europaparlamentet framhåller betydelsen av medlemsstaternas yrkesinspektioner och understryker att de bör inriktas på övervakning, efterlevnad och förbättring av arbets-, hälso- och säkerhetsvillkoren på arbetsplatsen samt bekämpning av illegalt och odeklarerat arbete, och inte under några omständigheter får missbrukas som mekanismer för migrationskontroll. Parlamentet fördömer skarpt vissa företags metoder att anställa migranter utan att tillförsäkra dem fullständiga rättigheter och förmåner eller informera dem på detta område, och uppmärksammar risken för diskriminering av de mest utsatta arbetstagarna. Parlamentet uppmanar med anledning av detta medlemsstaterna att ge yrkesinspektionerna tillräckliga resurser för att garantera ändamålsenlig övervakning.

II.Förslag

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekämpa osäkra anställningar, inbegripet odeklarerat arbete och falskt egenföretagande, för att säkerställa att alla former av anställningsavtal erbjuder anständiga arbetsvillkor med lämplig socialförsäkring, i enlighet med ILO:s agenda för anständigt arbete, artikel 9 i EUF-fördraget, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och den europeiska sociala stadgan.

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att motverka alla metoder som kan leda till en ökning av antalet osäkra anställningar och på så sätt bidra till Europa 2020-målet att minska fattigdomen.

25.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka arbetskvaliteten för icke-standardiserade arbeten genom att tillhandahålla åtminstone en uppsättning minimistandarder vad gäller socialt skydd, minimilön och tillgång till fortbildning och utveckling. Parlamentet understryker att detta bör ske under upprätthållande av tillträdesmöjligheter.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa att de nationella socialförsäkringssystemen fyller sitt ändamål när det gäller nya anställningsformer.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska nya anställningsformer som drivs på av digitaliseringen. Parlamentet vill i synnerhet se att den rättsliga statusen och ansvaret för mellanhänder och onlineplattformar på arbetsmarknaden genomgår granskning. Parlamentet uppmanar kommissionen att se över rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet(33) (direktivet om skriftlig information) för att ta hänsyn till nya anställningsformer.

28.  Europaparlamentet understryker de möjligheter som delningsekonomin medför, särskilt vad gäller nya arbetstillfällen. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att beakta normer för eventuella nya anställningsformer som uppstår till följd av delningsekonomin. Parlamentet understryker vikten av att arbetstagare inom denna sektor får ett ökat skydd genom att öppenheten kring deras status och skyddet mot diskriminering stärks samt att de erhåller bättre information.

29.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda sin riktade översyn av direktivet av utstationering av arbetstagare och att se över direktivet om bemanningsföretagsanställda för att säkerställa grundläggande sociala rättigheter för alla arbetstagare, däribland lika lön för lika arbete på samma arbetsplats.

30.  Europaparlamentet understryker behovet av offentliga och privata investeringar för att särskilt främja de verksamhetsområden som syftar till största möjliga multiplikatoreffekt, för att gynna uppåtgående social konvergens och sammanhållning inom unionen samt skapa anständiga arbetstillfällen. Parlamentet betonar i detta sammanhang behovet av stöd till små och medelstora företag samt uppstartsföretag.

31.  Europaparlamentet understryker behovet av att motverka odeklarerat arbete, eftersom det leder till lägre intäkter i form av skatter och sociala avgifter och skapar osäkra och undermåliga arbetsvillkor samt orättvis konkurrens mellan arbetstagare. Parlamentet välkomnar inrättandet av ett europeiskt forum för att förbättra samarbetet när det gäller att motverka odeklarerat arbete.

32.  Europaparlamentet anser att det med tanke på antalet arbetstagare, framför allt unga människor, som nu lämnar sina hemländer för att söka sysselsättning i andra medlemsstater, finns ett brådskande behov av lämpliga åtgärder för att garantera att ingen arbetstagare ställs utan socialt och arbetsrättsligt skydd. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare förbättra rörligheten för arbetskraften i EU och att samtidigt upprätthålla likabehandlingsprincipen, säkerställa löner och sociala standarder och garantera fullständig överförbarhet av sociala rättigheter. Parlamentet uppmanar varje medlemsstat att utveckla social- och sysselsättningspolitiska strategier för lika rättigheter och lika lön på samma arbetsplats.

33.  Europaparlamentet noterar med oro försvagningen av kollektivförhandlingar och anslutning till kollektivavtal. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föra en strategisk politik med allomfattande anslutning till kollektivavtal för arbetstagare och att samtidigt slå vakt om och stärka fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas roll.

34.  Europaparlamentet erkänner den viktiga roll som arbetsmarknadens parter har för EU-direktiven om deltidsarbete, fasta anställningsavtal och personalinhyrning, och uppmuntrar kommissionen att tillsammans med arbetsmarknadens parter vidta åtgärder för att reglera nya anställningsformer där så är lämpligt. Parlamentet uppmanar Eurofound att undersöka hur arbetsmarknadens parter utvecklar strategier för att säkerställa arbetskvalitet och motverka osäkra anställningar.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inom sitt respektive behörighetsområde garantera att enskilda egenföretagare som juridiskt betraktas som enmansföretag har rätt till kollektiv förhandling och föreningsfrihet.

36.  Europaparlamentet påminner om att varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden, dygns- och veckovila samt årlig betald semester i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden(34) (arbetstidsdirektivet). Parlamentet understryker behovet av att det säkerställs att dessa rättigheter tillämpas för alla arbetstagare, även behovsarbetare, arbetstagare med marginell deltidsanställning och s.k. crowd-arbetare. Parlamentet påminner om att arbetstidsdirektivet är en hälso- och skyddsåtgärd. Parlamentet uppmanar till verkställande av EU-domstolens beslut att jourtid på arbetsplatsen ska betraktas som arbetstid och måste åtföljas av kompensationsledighet.

37.  Europaparlamentet påminner om att marginell deltidsanställning kännetecknas av mindre anställningstrygghet, färre karriärmöjligheter, lägre grad av utbildningsinvesteringar från arbetsgivarnas sida och lägre lönenivåer. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att uppmuntra till åtgärder som stöder längre arbetstider för dem som önskar arbeta mer.

38.  Europaparlamentet påminner om att var och en har rätt till tillgång till yrkesutbildning och livslångt lärande enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att yrkesutbildningar och vidareutbildningar också är tillgängliga för arbetstagare med atypiska anställningsförhållanden. Parlamentet påminner om att åtgärder som syftar till att höja kompetensen är särskilt viktiga i den snabbt föränderliga digitala ekonomin. Parlamentet påminner om att kompetensunderskotten och obalansen bidrar till hög arbetslöshet. Parlamentet välkomnar de senaste initiativen för att motverka kompetensbrister.

39.  Europaparlamentet begär en kompetensgaranti som en ny rättighet för alla, i alla skeden av livet, för att förvärva grundläggande färdigheter för 2000-talet, bland annat läs-, skriv- och räknefärdigheter och digital kompetens och mediekompetens, kritiskt tänkande, sociala färdigheter och relevant kompetens som behövs för en grön och cirkulär ekonomi, med hänsyn till framväxande branscher och nyckelsektorer för tillväxt och att nå ut till utsatta personer, däribland personer med funktionsnedsättning, asylsökande, långtidsarbetslösa och andra underrepresenterade grupper. Parlamentet betonar att utbildningssystemen bör vara inkluderande, tillhandahålla utbildning av god kvalitet till hela befolkningen och göra det möjligt för människor att bli aktiva europeiska medborgare, förbereda dem för att kunna lära och anpassa sig under hela livet och möta samhällets och arbetsmarknadens behov.

40.  Europaparlamentet framhåller att medlemsstaternas politik bör utformas och genomföras i enlighet med nationell lagstiftning och praxis samt i samråd och nära samarbete med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.

41.  Europaparlamentet påminner om att osäkra anställningar inte bara skadar individen, utan även medför betydande kostnader för samhället i form av förlorade skatteinkomster, högre offentliga utgifter på lång sikt samt stöd till personer som lider av de långvariga effekterna av förlorad inkomst och svåra arbetsförhållanden. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra till tillämpning av tillsvidareanställningsavtal och utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna, för att motverka osäkra anställningar.

42.  Europaparlamentet påminner om att arbetstagarna i den informella ekonomin löper stor risk för otrygghet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa politiska åtgärder som är anpassade efter denna grupp, för att skydda dessa arbetstagare genom att hantera deras problem, oavsett bosättningsstatus.

43.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekämpa odeklarerat arbete, falskt egenföretagande och alla former av olagliga anställningsmetoder som undergräver arbetstagarnas rättigheter och socialförsäkringssystemen. Parlamentet upprepar på nytt att stävjande av nolltidskontrakt bör övervägas i all framtida sysselsättningspolitik.

44.  Europaparlamentet betonar att osäkra anställningar främst drabbar de mest utsatta arbetstagarna, som riskerar diskriminering, fattigdom och utestängning. Parlamentet påminner särskilt om att personer med funktionsnedsättning, personer från en annan etnisk grupp eller med annorlunda ursprung, religion eller tro samt kvinnor löper ökad risk för att utsättas för osäkra anställningar. Parlamentet fördömer alla former av otrygghet oavsett avtalsförhållande.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att ett verksamt skydd för utsatta arbetstagare uppnås. Parlamentet kräver effektiva åtgärder från kommissionen och medlemsstaterna för att bekämpa diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden, framför allt vad gäller att förena arbetsliv och privatliv samt att utplåna löneskillnaderna. Parlamentet uppmanar kommissionen att granska huruvida direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet är anpassat för nya anställningsformer vad gäller frågor som rör anställning och yrke.

46.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bedöma jämställdhetsperspektivet i all lagstiftning som rör aspekter av osäkra arbetsförhållanden. Parlamentet anser det vara nödvändigt att inrikta både lagstiftningsrelaterade och icke lagstiftningsrelaterade åtgärder efter de behov som finns hos kvinnor med osäkra anställningar, eftersom denna redan överrepresenterade grupp annars kommer att fortsätta att vara alltför utsatt.

47.  Europaparlamentet anser att de ökade kraven på flexibilitet på arbetsmarknaden inte under några omständigheter får leda till att kvinnor fortsätter att vara överrepresenterade i fråga om atypiska anställningar och osäkra arbetsförhållanden.

48.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att övervaka och bekämpa mobbning på arbetsplatsen, bland annat trakasserier mot gravida anställda och oförmånlig behandling av kvinnor som återvänder till arbetet efter sin mammaledighet. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att följa och verkställa lagstiftningen om kvinnors rättigheter i samband med moderskap, så att kvinnor inte drabbas negativt i form av lägre pension för att de fått barn under sitt yrkesverksamma liv. Parlamentet understryker att mammaledigheten måste åtföljas av ändamålsenliga åtgärder till skydd för rättigheterna för gravida kvinnor och nyblivna mödrar, mödrar som ammar och ensamstående mammor, i enlighet med ILO:s och Världshälsoorganisationens rekommendationer.

49.  Europaparlamentet upprepar på nytt sitt krav på att alla personer i alla anställningsförhållanden och egenföretagande bör få samlade rättigheter som ger inkomstsäkerhet i sådana situationer som arbetslöshet, hälsoproblem, åldrande eller uppehåll i karriären för barnuppfostran, annan vård eller utbildningsskäl,

50.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa anständiga arbetsvillkor vid ungas första arbetslivserfarenheter såsom praktikplatser, lärlingsutbildningar samt möjligheter inom ramarna för ungdomsgarantin. Parlamentet uppmuntrar medlemsstater att anta och genomföra kvalitetsramar för praktik- och lärlingsplatser som säkerställer arbetstagares rättigheter och utbildningsinriktningen i möjligheter till första arbetslivserfarenheter för unga.

51.  Europaparlamentet uppmanar särskilt kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder i syfte att bekämpa ungas osäkra anställningsförhållanden. Parlamentet betonar viken av att en ungdomsgaranti införs av kommissionen i detta avseende.

52.  Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att garantera ungdomar i alla åldersgrupper tillträde till offentlig, kostnadsfri och högkvalitativ utbildning, särskilt på högre nivåer, eftersom det har påvisats att en hög utbildningsnivå bidrar till att minska ojämställdheten på arbetsmarknaden.

53.  Europaparlamentet betonar att kommissionens och medlemsstaternas användning av ILO:s definition av ”arbetstagare” i stället för den snävare definitionen av ”anställd” kan bidra till en bättre tillämpning och förståelse av grundläggande arbetsprinciper och arbetsrättigheter.

54.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja entreprenörskap och samverkan mellan arbetstagare inom multitjänstföretagssektorn, liksom inom den framväxande delningsekonomin och de digitala plattformarna, i syfte att minska de risker som förknippas med de nya affärsmodellerna i förhållande till arbetstagarnas rättigheter och arbetsvillkor.

55.  Europaparlamentet understryker att korttidsanställningar inom jordbruket är knutna till jordbruksverksamhetens säsongsbundenhet. Parlamentet vill att denna starka och naturliga begränsning ska respekteras genom att möjligheten för jordbrukarna att rekrytera efter årstidernas växlingar bibehålls och att de besparas ytterligare administrativa bördor när det gäller rekrytering och förvaltning av arbetskraft.

56.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja skyddet av och öka medvetenheten om säsongsarbetarnas rättigheter, och uppmanar medlemsstaterna att i lag reglera säsongsarbetarnas sociala och rättsliga ställning, skapa villkor för en bra arbetsmiljö med hälsa och säkerhet för dem samt garantera dem social trygghet, samtidigt som man uppfyller bestämmelserna i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/36/EU av den 26 februari 2014 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning(35), bland annat när det gäller likabehandling beträffande lön och social trygghet. Parlamentet understryker behovet av att ge alla säsongsarbetare heltäckande information om deras arbets- och socialförsäkringsrättigheter, inklusive pensionsrättigheter, och att då även ta hänsyn till den gränsöverskridande karaktären på säsongsarbetet.

o
o   o

57.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EGT L 216, 20.8.1994, s. 12. (2) EUT L 204, 26.7.2006, s. 23. (3) EUT L 327, 5.12.2008, s. 9. (4) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1. (5) EUT L 159, 28.5.2014, s. 11. (6) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6. (7) EUT C 70E, 8.3.2012, s. 1. (8) Antagna texter, P8_TA(2015)0321. (9) Antagna texter, P8_TA(2016)0059. (10) Antagna texter, P8_TA(2016)0346. (11) Antagna texter, P8_TA(2016)0360. (12) Antagna texter, P8_TA(2017)0010. (13) EUT C 303, 19.8.2016, s. 54. (14) www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/.../IPOL_STU(2016)587285_EN.pdf. (15) http://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef1398en.pdf (16) https://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef1461en.pdf (17) http://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef1639en.pdf (18) http://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef1634en.pdf (19) https://www.eurofound.europa.eu/observatories/eurwork/industrial-relations-dictionary (20) http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_INSTRUMENT_ID:312535. (21) http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_dialogue/---actrav/documents/meetingdocument/wcms_164286.pdf. (22) http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---dgreports/---dcomm/---publ/documents/publication/wcms_534496.pdf. (23) http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---dgreports/---dcomm/---publ/documents/publication/wcms_490959.pdf. (24) Fasta anställningar på heltid står för 59 % av den totala sysselsättningen i EU, egenföretagande med anställda för 4 %, frilansarbete för 11 %, arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag för 1 %, visstidsanställningar för 7 %, lärlings- eller praktikplatser för 2 %, marginellt deltidsarbete (mindre än 20 timmar i veckan) för 9 % samt fasta anställningar på deltid för 7 %. (25) Se ILO:s rapport från 2016 om uppbyggnad av en social pelare för europeisk konvergens. (26) Se studie från 2016 om osäkra anställningar i Europa – mönster, trender och politiska strategier, (27) Eurofound (2014), Yrkesprofiler och arbetsvillkor – identifiering av grupper som missgynnas på flera sätt. (28) Se studie från 2016 om osäkra anställningar i Europa – mönster, trender och politiska strategier. (29) Eurofound (2014), Yrkesprofiler och arbetsvillkor – identifiering av grupper som missgynnas på flera sätt. (30) Se: https://www.eurofound.europa.eu/observatories/eurwork/industrial-relations-dictionary/atypical-work (31) Se Europaparlamentets resolution av den 19 oktober 2010 om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden (32) ILO:s rapport av den 14 november 2016 om icke-standardiserade anställningsformer i världen. (33) EGT L 288, 18.10.1991, s. 32. (34) EUT L 299, 18.11.2003, s. 9. (35) EUT L 94, 28.3.2014, s. 375.