Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav(1), särskilt artikel 7 (ömsesidighetsmekanismen),

–  med beaktande av sin resolution av den 2 mars 2017 om kommissionens skyldigheter på området för ömsesidighet i fråga om viseringar i enlighet med artikel 1.4 i förordning (EG) nr 539/2001(2),

–  med beaktande av kommissionens meddelanden om icke-ömsesidiga situationer av den 12 april 2016 (COM(2016)0221), 13 juli 2016 (COM(2016)0481), 21 december 2016 (COM(2016)0816), 2 maj 2017 (COM(2017)0227), 20 december 2017 (COM(2017)0813) och 19 december 2018 (COM(2018)0855) samt kommissionens senaste meddelande av den 23 mars 2020 Lägesrapport om den icke-ömsesidiga situationen när det gäller viseringspolitik (COM(2020)0119),

–  med beaktande av artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 80, 265 och 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget),

–  med beaktande av den debatt om skyldigheter när det gäller ömsesidighet i fråga om viseringar som parlamentet höll den 19 oktober 2020,

–  med beaktande av frågan till kommissionen om skyldigheter när det gäller ömsesidighet i fråga om viseringar i enlighet med artikel 7 i förordning (EU) 2018/1806 (O‑000049/2020 – B9-0022/2020),

–  med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor,

–  med beaktande av artiklarna 136.5 och 132.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Kriteriet om ömsesidighet i fråga om viseringar är ett av de vägledande kriterierna för EU:s viseringspolitik, och det uppfattas normalt så att EU-medborgare bör omfattas av samma villkor när de reser till ett tredjeland som medborgare i det tredjelandet är underställda när de reser till EU.

B.  Syftet med ömsesidighetsmekanismen för visering är att uppnå sådan ömsesidighet. EU:s viseringspolitik medger inte att enskilda medlemsstater inför viseringskrav för tredjelandsmedborgare om det berörda landet finns med på förteckningen i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 (länder vars medborgare inte behöver visum för kortare vistelser).

C.  Ömsesidighetsmekanismen reviderades 2013, med parlamentet som medlagstiftare, eftersom den behövde anpassas till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande och Europeiska unionens domstols rättspraxis rörande rättsliga grunder i sekundärrätten och ”så att det blir möjligt för unionen att reagera på ett solidariskt sätt om ett tredjeland som anges i bilaga II till förordning (EG) nr 539/2001 tillämpar viseringskrav för medborgarna i åtminstone en medlemsstat” (skäl 1 i förordning (EU) nr 1289/2013).

D.  Ömsesidighetsmekanismen omfattar ett förfarande som inleds med en situation där icke-ömsesidighet råder, med exakta tidsramar och åtgärder som ska vidtas i syfte att få slut på den icke-ömsesidiga situationen. Förfarandet innebär att allt hårdare åtgärder efter hand vidtas gentemot det berörda tredjelandet och det sista steget är att undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett berört tredjeland upphävs (”andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen”).

E.  ”I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i den andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen, med tanke på den särskilt känsliga politiska arten av upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II [till förordning (EG) nr 539/2001] samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna, de länder som deltar i Schengensamarbetet och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och Schengenområdets övergripande funktion, [har] befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget) [delegerats] till kommissionen med avseende på vissa delar av ömsesidighetsmekanismen”, inbegripet upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i det berörda tredjelandet.

F.  ”Europaparlamentet eller rådet får besluta att återkalla delegeringen” (artikel 290.2 a i EUF-fördraget).

G.  En delegerad akt ”får träda i kraft endast om Europaparlamentet eller rådet inte har gjort några invändningar inom den tidsfrist som anges i lagstiftningsakten” (artikel 290.2 b i EUF-fördraget).

H.  Kommissionen väckte talan vid Europeiska unionens domstol angående valet av delegerade akter i andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen. Domstolen ansåg dock att lagstiftarens val var korrekt (mål C-88/14).

I.  Mekanismen ålägger därigenom klart och tydligt parlamentet och rådet respektive kommissionen skyldigheter och ansvar i de olika faserna av ömsesidighetsmekanismen.

J.  Det som avses är således en fråga om solidaritet mellan EU:s medlemsstater liksom en institutionell fråga, eftersom parlamentet och rådet för närvarande har fråntagits sin befogenhet avseende ”en lämplig medverkan [...] i den andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen”.

K.  Kommissionen bör inte lämnas i en situation där dess fördröjningar och ovilja att genomföra EU:s lagstiftning skulle kunna leda till att dess trovärdighet som fördragens väktare försvagas, utan man måste påminna kommissionen om dess institutionella och rättsliga skyldigheter.

1.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen enligt lag är skyldig att anta en delegerad akt – som tillfälligt häver viseringslättnaden för medborgare i de tredjeländer som inte har hävt viseringskravet för medborgare i vissa medlemsstater – inom en period av 24 månader från den dag då de aktuella underrättelserna offentliggjordes, en period som löpte ut den 12 april 2016.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, på grundval av artikel 265 i EUF‑fördraget, anta den nödvändiga delegerade akten senast inom två månader efter antagandet av denna resolution.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, Europeiska rådet, rådet och medlemsstaternas parlament.

(1) EUT L 303, 28.11.2018, s. 39. (2) EUT C 263, 25.7.2018, s. 2.