Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 juni 2019 om läget för den gemensamma fiskeripolitiken och samråd om fiskemöjligheterna för 2020 (COM(2019)0274),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 juni 2020 Mot ett mer hållbart fiske i EU: lägesrapport och riktlinjer för 2021 (COM(2020)0248),

–   med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 43.2,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder(2),

–  med beaktande av rapporterna från Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA) om efterlevnaden av landningsskyldigheten för Nordsjön (2016–2017), nordvästliga vatten (2016–2017) och makrill i Nordsjön och nordvästliga vatten (2015–2017),

–  med beaktande av plenarrapporterna från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) (PLEN 20-01, 19-01, 18-01 och 17-01), och dess rapporter Evaluation of Member States' Annual Reports on the Landing Obligation (for 2019) (Adhoc-20-02), Monitoring the performance of the Common Fisheries Policy (Adhoc-20-01) och Evaluation of Joint Recommendations on the Landing Obligation and on the Technical Measures Regulation (STECF-20-04),

–   med beaktande av rådets direktiv (EU) 2017/159 av den 19 december 2016 om genomförande av avtalet om genomförande av Internationella arbetsorganisationens konvention om arbete ombord på fiskefartyg från 2007(3),

–  med beaktande av artikeln ”The unintended impact of the European discard ban”, publicerad i ICES Journal of Marine Science(4),

–   med beaktande av studien om genomförandet av EU:s fiskekontrollsystem Implementation of the EU fisheries control system by Member States (2014-19), beställd av fiskeriutskottet,

–  med beaktande av studierna som beställdes av fiskeriutskottet om landningsskyldigheten och begränsande arter i flerartsfisken och blandade fisken i Nordsjön(5), i de nordvästliga vattnen(6), och i de sydvästliga vattnen(7), och studierna om utkastförbudet, landningsskyldigheten och maximal hållbar avkastning i västra Medelhavsområdet(8),(9),

–   med beaktande av boken om landningsskyldighet och minskade utkast i EU The European Landing Obligation, Reducing discards in complex, multi-species and multi‑jurisdictional fisheries, som publicerades 2019(10),

–   med beaktande av rapporten om utkast i det globala fisket A third assessment of global marine fisheries discards från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), 2019,

–  med beaktande av artikel 54 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A9-0147/2021), och av följande skäl:

A.  Mål 14.4 i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling är en uppmaning till världssamfundet att till 2020 reglera fångsterna och få stopp på överfisket, det olagliga, orapporterade och oreglerade fisket samt alla destruktiva fiskemetoder och införa vetenskapligt grundade förvaltningsplaner, i syfte att på kortast möjliga tid återställa fiskbestånden minst till nivåer som kan ge maximal hållbar avkastning (MSY) i enlighet med deras biologiska egenskaper.

B.  Den mängd fisk som årligen kastas överbord i det globala havsfisket uppskattas till 9,1 miljoner ton, vilket är 10,8 % av den årliga genomsnittsfångsten för 2010–2014. Fiske efter tonfiskarter och andra pelagiska arter hade de lägsta utkastnivåerna, medan fiske efter kräftdjur hade de högsta. Den största mängden utkast noterades för fiske efter demersala arter och den minsta mängden för fiske efter blötdjur (med undantag för bläckfisk). Mängden årliga globala utkast nådde sin topp på omkring 18,8 miljoner ton år 1989 och minskade gradvis till mindre än 10 miljoner ton fram till 2014(11).

C.  Att kasta döda eller levande fiskar överbord är ett vanligt sätt att göra sig av med fångst som är oönskad på grund av att fisken är skadad eller inte uppfyller storlekskraven (krav på minsta storlek) eller på grund av att fångsten är svår att saluföra, överskrider kvoterna eller bryter mot reglerna om fångstsammansättning. Innan landningsskyldigheten infördes var det inte tillåtet att ha fisk som inte uppfyllde storlekskraven ombord eller att landa sådan fisk.

D.  Oönskade fångster och utkast är ett stort slöseri med naturresurser för livsmedelsändamål. Det kan ha, och har ofta, negativa effekter på hållbart nyttjande av fiskbestånden, de marina ekosystemen och fiskets ekonomiska bärkraft. En viss grad av oönskad bifångst och utkast är oundviklig, särskilt när det gäller blandfiske.

E.  De traditionellt höga utkastnivåerna inom vissa typer av fiske i EU är ett allvarligt problem för fiskerinäringens långsiktiga hållbarhet i EU och minskar trovärdigheten för unionens fiskeripolitik.

F.  Förbudet mot utsortering (utkast av säljbar fisk), som infördes i EU 2010, är bristfälligt genomfört.

G.  Den gemensamma fiskeripolitiken reformerades 2013 i syfte att säkerställa att fiskets negativa inverkan på de marina ekosystemen minimeras. Följande mål infördes: a) Att ”gradvis eliminera utkast, från fall till fall, med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, genom att i största möjliga utsträckning undvika och minska oönskade fångster, och genom att gradvis se till att fångster landas” och b) att ”vid behov använda oönskade fångster på bästa möjliga sätt, utan att skapa en marknad för de av dessa fångster som underskrider minsta referensstorlek för bevarande”.

H.  Det finns ingen tillförlitlig statistik om utkast och inte heller några vetenskapliga belägg för att genomförandet av landningsskyldigheten har lett till någon väsentlig minskning av mängden oönskade fångster. Det bristfälliga genomförandet av landningsskyldigheten kan ha gjort fångsterna mindre synliga i vissa typer av fisken och lett till en försämring av den vetenskapliga rådgivningen och uppgiftskvaliteten.

I.   Fiskesektorn har gjort framsteg när det gäller att uppnå MSY-målet. Hållbart förvaltade fisken stod 2020 för 99 % av alla de landningar i Östersjön, Nordsjön och Atlanten som uteslutande förvaltas av EU och för vilka det finns vetenskapliga bedömningar att tillgå. Biomassan av de bestånd i Nordostatlanten för vilka en fullständig bedömning gjorts var 48 % högre 2018 än 2003. Betydande utmaningar kvarstår, särskilt i Medelhavet och Svarta havet, där omkring 75 % av de bestånd som är vetenskapligt bedömda är överexploaterade.

J.  Landningsskyldigheten fasades in under fyra år (2015–2019). Den innebär att alla fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar och, i Medelhavet, bestämmelser om minimistorlekar i EU:s vatten, eller i vissa fall EU-fartygs fångster i internationella vatten, måste landas och dras av från tillämpliga kvoter. Fisk som inte uppfyller storlekskraven inte får användas som matfisk.

K.  Enligt STECF(12) har ingen information lämnats om genomförandet av landningsskyldigheten för fjärrfiskeflottor som verkar utanför unionens vatten. Den rådgivande nämnden för fjärrfiske har påpekat att landningsskyldigheten i praktiken inte gäller EU-fartyg som bedriver fiske utanför EU:s vatten.

L.  Landad fisk som understiger minsta referensstorlek för bevarande används fortfarande för fiskmjöl, foder för sällskapsdjur eller som bete för fiske med tinor, med låg ekonomisk avkastning. Dessa alternativa användningar är ekonomiskt bärkraftiga endast när det finns en produktionsanläggning i närheten av landningshamnen, men lönsamheten avtar (eller försvinner) om det behövs logistik eller infrastruktur för transport över långa sträckor eller investeringar i nya produktionsanläggningar(13).

M.  Flera medlemsstater föreslår att lagstiftningen ska ändras så att landningspliktig fisk under de relevanta minsta referensstorlekarna för bevarande ska få användas för välgörande ändamål.

N.  Landningsskyldigheten är inte ett totalförbud mot utkast eftersom den endast gäller för reglerade arter (totalt tillåten fångstmängd (TAC) och fiske med reglering av fiskeansträngningen genom fastställande av minsta storlek) och omfattar undantag för fisk som visar tecken på att ha skadats av rovfisk och fisk med hög överlevnadsgrad samt undantag för mindre kvantiteter, upp till 5 procent, i fall där det är svårt att uppnå större selektivitet eller där hanteringen av oönskade fångster medför oproportionerliga kostnader. Genomförandet av landningsskyldigheten varierar också i enlighet med omfattande användning av tillfälliga undantag, som kräver regelbunden översyn på grundval av vetenskapliga bedömningar, vilket kräver tid och insatser från beslutsfattare och fiskerinäringen.

O.   Utkastnivåerna varierar kraftigt beroende på region och fiskart. Utkasten är obefintliga eller minimala i det fiske där hela eller större delen av fångsten har kommersiellt värde och utnyttjas, vilket är fallet inom småskaligt eller traditionellt fiske och inom fiske där produktionen används direkt som livsmedel.

P.  Det småskaliga fisket sysselsätter fler aktörer och använder mer selektiv utrustning, orsakar mindre miljöskador och spelar en grundläggande social och ekonomisk roll, vilket understryks i rapporten State of Mediterranean and Black Sea Fisheries (SoMFi) från Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), 2018.

Q.  Fisk som kastas tillbaka i havet kan tjäna som föda för en rad olika asätande arter, från fågelarter till mesopelagiska och bentiska arter, som är viktiga i den ekologiska näringskedjan. I den vetenskapliga litteraturen nämns att minskade utkast till följd av landningsskyldigheten kan påverka populationer av några få arter i vissa områden, men generellt är det osannolikt.

R.  ”Begränsande arter” är fiskarter eller fiskbestånd för vilka en viss medlemsstat, flotta eller ett enskilt fartyg har färre fiskemöjligheter (kvoter) jämfört med andra arter. Att fullständigt och strikt uppfylla landningsskyldigheten, särskilt inom blandfiske, skulle innebära en stängning av det berörda fisket (”choking”) när den (begränsade) kvoten för en art har fyllts, för att förhindra ytterligare fångst av denna. Risken för att denna begränsningseffekt uppstår är ett allvarligt problem i det blandade fisket och kan vara en anledning till det bristfälliga genomförandet av landningsskyldigheten och till det minskade kvotutbytet mellan medlemsstaterna, vilket i sin tur förvärrar underutnyttjandet av fiskemöjligheterna.

S.  Selektivitet kommer inte att helt och hållet lösa problemen i dessa fisken eftersom det kan vara tekniskt besvärligt minska fångsterna av relevanta begränsande arter utan att orsaka stora förluster av andra säljbara fångster, vilket skapar allvarliga ekonomiska svårigheter för de berörda flottorna. Kvotpooler för bifångst har nyligen skapats för att motverka situationer med begränsande arter (choke-situationer). Ännu finns det inga uppgifter om hur väl de fungerar.

T.  Mängden oönskad fisk som fångas i näten och tas ombord kan minskas avsevärt, i första hand genom att undvika vissa tidpunkter och platser och genom att vidta tekniska selektivitetsåtgärder, för att på så sätt minska hanteringstiden, bränsleåtgången och lagringsbehoven.

U.  STECF understryker att de gemensamma rekommendationerna från medlemsstaternas regionala grupper för genomförandet av landningsskyldigheten 2021 innehöll relativt få åtgärder med syftet att öka selektiviteten. Allt färre pilotprojekt genomförs för att testa mer selektiva redskap eller strategier för undvikande, i enlighet med artikel 14 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken.

V.  Rådet har under de senaste åren strukit flera arter från TAC-förteckningen och därigenom omfattas arterna inte heller längre av landningsskyldigheten.

W.  Landningsskyldigheten är inte ett mål i sig, utan ett verktyg för att uppnå den gemensamma fiskeripolitikens selektivitetsmål.

X.  Kvotpooler för bifångst har nyligen skapats för att motverka situationer med begränsande arter (choke-situationer).

Y.  Att kasta oönskad fångst överbord görs i hela världen och är inte ett specifikt EU‑problem. I EU:s vatten förekommer en hög grad av blandfiske. Flera tredjeländer och självstyrande territorier har infört förbud mot att kasta fångst överbord i olika omfattning, till exempel Kanada, Färöarna, Norge, Island, Chile och Nya Zeeland. Andra tredjeländer, som USA, har inte infört förbud mot att kasta fångst överbord. Deras fiskelagstiftning använder i stället andra metoder för att minska den oönskade fångsten. I Norge och Island har förbudet mot att kasta fångst överbord modifierats efter hand under 30 år för att anpassas till specifika problem. Effekten av Chiles förbud mot att kasta fångst överbord kan ännu inte skönjas fullt ut eftersom det just har börjat gälla. Utkast är fortfarande ett stort problem i Nya Zeelands fiskeriförvaltning.

Z.  Genom principen om relativ stabilitet, som inrättades genom förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken 1983 och omsattes i praktiken genom förordningen om TAC och kvoter 1983, fastställs en fördelningsnyckel för TAC per medlemsstat baserad på följande tilldelningsprinciper: historiska fångster (1973–1978), fiskeriberoende i enlighet med Haagpreferenserna från 1976 samt jurisdiktionsförluster (1973–1976).

AA.  Nästan 4 000 forskningsrapporter har publicerats om utkast. Över 3 700 av dem handlar om industriellt fiske medan färre än 200 fokuserar på småskaligt kustfiske.

AB.  Sedan omkring 1950 har många marina arter inom många olika grupper förändrats vad gäller geografiskt utbredningsområde och säsongsrelaterade aktiviteter på grund av uppvärmning av havet och biogeokemiska förändringar, såsom syrebrist, i deras livsmiljöer. Detta har lett till att artsammansättning, artförekomst och biomassaproduktion har förändrats i ekosystem från ekvatorn till polerna. Ändringen av fiskbeståndens utbredning har betydelse för den framtida fiskeriförvaltningen och därmed också på genomförandet av landningsskyldigheten.

AC.  Kommissionen genomförde en socioekonomisk konsekvensbedömning av politiken för att minska utkastmängderna innan den lade fram sitt förslag till en ny grundförordning för den gemensamma fiskeripolitiken i juli 2011, men hittills har den inte gjort någon ingående analys av de socioekonomiska konsekvenserna och effekterna på säkerheten ombord och inte heller bemött de farhågor angående genomförandet som förts fram av de rådgivande nämnderna och medlemsstaterna.

AD.  Det är fortfarande okänt i vilken utsträckning mängden utkast har minskat. Upp till fem medlemsstater har inte svarat på kommissionens enkät om genomförandet av landningsskyldigheten för 2019. Två av dessa har inte svarat de senaste tre åren.

AE.  Skillnader i kontroll och verkställighet av landningsskyldigheten kan leda till ojämlika villkor inom och mellan medlemsstater. I sina rapporter om utvärderingen av efterlevnaden av landningsskyldigheten fann EFCA att medlemsstaternas genomförande var otillräckligt och lade fram rekommendationer för att förbättra kontrollen.

AF.  Kommissionen måste lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken, inbegripet landningsskyldigheten, senast den 31 december 2022.

1.  Europaparlamentet bekräftar EU:s övergripande mål att säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskbestånden och skydd av marina ekosystem. Parlamentet framhåller att lägre utkastnivåer och minimering av oönskade fångster är en allmän politisk prioritering, som har utformats med flera faktorer i åtanke: ansvarsskyldighet, bevarande av respektive slöseri med naturresurser samt det vetenskapliga behovet av att fullt ut beakta alla typer av fiskeridödlighet.

2.  Europaparlamentet beklagar att kommissionens årliga rapporter om läget för den gemensamma fiskeripolitiken innehåller väldigt lite information om genomförandet av landningsskyldigheten. Det finns inga uppgifter hittills om i vilken grad utkasten har minskat till följd av skyldigheten och inte heller någon analys av landningsskyldighetens socioekonomiska effekter eller hur dess genomförande har påverkat säkerheten ombord på fiskefartyg.

3.  Europaparlamentet konstaterar att införandet av landningsskyldigheten är ett paradigmskifte och en av de största utmaningarna i EU:s fiskeriförvaltningshistoria – övergång från registrering av landningar, och tidvis även obligatoriska utkast, till ett system som registrerar hela fångsten – som, tillsammans med införandet av MSY-modellen, oundvikligen har påverkat miljön och de socioekonomiska villkoren i hög grad och på flera olika sätt, på både kort och lång sikt. Parlamentet betonar att landningsskyldighetens socioekonomiska konsekvenser måste undersökas.

4.  Europaparlamentet noterar att MSY-modellen inte innebär att utkast inte förekommer, och utkast betyder inte att MSY inte skulle kunna uppnås. Belägg för båda dessa påståenden kan iakttas i många bestånd, också bifångstarter.

5.  Europaparlamentet framhåller framstegen när det gäller samarbete med berörda parter och åtgärder för bättre selektivitet. Parlamentet noterar dock att landningsskyldigheten, enligt kommissionen och STECF, generellt sett fortfarande är bristfälligt genomförd och att utkastnivåerna är i stort sett jämförbara med åren innan landningsskyldigheten infördes.

6.  Europaparlamentet konstaterar att det i enlighet med fiskerikontrollförordningen är obligatoriskt att registrera utkast i loggboken sedan 2010. Parlamentet beklagar att det, trots införandet av landningsskyldigheten, fortfarande råder begränsad tillgång på tillförlitlig information och kunskap om utkastvolymerna, att antalet försiktighets-TAC har ökat, medan däremot mängden analytiska TAC har minskat, samt att tillgången på vetenskapliga uppgifter om status för bestånden inte har förbättrats nämnvärt.

7.  Europaparlamentet noterar att landningsskyldigheten fortfarande är ett bekymmer i fiskeribranschen och bland forskarna på grund av hinder av olika slag. Parlamentet noterar att orsakerna till oron inom fiskerinäringen gäller brist på bra infrastruktur i hamnar, ökade driftskostnader, brist på myndighetsincitament för efterlevnad, svårigheter att öka selektiviteten i vissa fisken utan att äventyra fiskerinäringens lönsamhet, särskilt i blandat fiske där risken är hög att det uppstår situationer med fångstbegränsningar som leder till underutnyttjande av tillgängliga kvoter och potentiell förtida stängning av fisket, vilket skapar allvarliga ekonomiska svårigheter för de berörda flottorna. Hittills har endast två fall rapporterats: tunga (Belgien) och storögd tonfisk (Frankrike).

8.  Europaparlamentet beklagar att svårigheterna med att genomföra förbudet mot utkast har skadat anseendet för fiskesektorn och deras arbete, trots framstegen med att uppnå MSY-målet.

9.  Europaparlamentet noterar de åtgärder som hittills vidtagits – kvotbyten och kvotpooler för bifångster – men påpekar att dessa åtgärder i huvudsak är icke-permanenta och omfattas av förhandlingar mellan medlemsstaterna. Deras effektivitet behöver undersökas grundligt. Parlamentet pekar på vikten av att undanröja administrativa hinder för ett verkligt genomförande av landningsskyldigheten och stärka utvecklingen och användningen av nya selektiva redskap och att fortsätta att utveckla ändamålsenliga planer för att minska bifångsterna, för återuppbyggnad av sårbara bestånd.

10.  Europaparlamentet betonar möjligheten, och vikten av, att använda de undantag (för hög överlevnadsgrad respektive undantag av mindre betydelse) som finns i förordningen för att stimulera genomförandet och motverka potentiella choke‑situationer. Parlamentet påminner om att det behövs tillförlitliga och korrekta uppgifter och data och rekommenderar att förfarandet för beviljande av undantag effektiviseras, inbegripet bättre insamling av vetenskapliga uppgifter.

11.  Europaparlamentet betonar att STECF har noterat att kvaliteten på de inlämnade uppgifterna generellt förbättrats sedan de första gemensamma rekommendationerna lämnades in 2014. Parlamentet inser att det kan vara svårt att tillhandahålla data som stöder undantagen, på grund av den typ av data som krävs. Parlamentet noterar dock med oro att STECF har framhållit att de data som tillhandahållits i många fall inte är art- och/eller fiskespecifika och att samma studier och antaganden används som underlag för flera olika undantag. Parlamentet betonar att avsaknaden av art- och fiskespecifika data gör det svårt att bedöma ett föreslaget undantags sannolika effekter eller huruvida undantaget uppfyller villkoren för undantag av mindre betydelse eller hög överlevnadsgrad.

12.  Europaparlamentet uttrycker sin oro över att den successiva minskningen av vissa flexibla lösningar, såsom undantaget av mindre betydelse, kan komma att orsaka eller förvärra effekten av begränsande arter och leda till stängning av fisket. Parlamentet betonar behovet av att fortsätta utforma effektiva strategier för att minska bifångster inom fiske med begränsad selektivitet, såsom flyttrålsfiske.

13.  Europaparlamentet påminner om att landningsskyldigheten inte är ett mål i sig utan ett verktyg för att stimulera till förbättringar inom fisket och det operativa agerandet, skapa incitament för utveckling och användning av mer selektiva redskap för att minimera oönskade fångster samt förbättra fångstdokumentationen för bättre kunskap om och vetenskaplig bedömning av fiskbestånd. Parlamentet noterar dock att många fiskare inte anser att ett genomförande av landningsskyldigheten skulle få avsedd effekt, vilket tenderar att försvåra efterlevnaden. Parlamentet inser att det krävs tid och tillräcklig kunskap för att nå slutmålet, men det krävs också större ansträngningar för att främja en gemensam uppfattning av vad slutmålet är och för att resultaten av de studier som genomförts av forskare och fiskare ska kunna omsättas i praktiken, i syfte att förbättra selektiviteten och minska de oönskade fångsterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att stödja planer för förbättrad selektivitet, bland annat genom att där så är lämpligt använda incitament för användning av mer selektiva redskap.

14.  Europaparlamentet betonar den särskilda situationen i de yttersta randområdena, särskilt i fråga om fartyg, åldrande flottor samt hamnar med begränsad lagrings- och bearbetningskapacitet, som kan göra landningsskyldigheten svår att genomföra.

15.  Europaparlamentet konstaterar att utkastnivåerna varierar kraftigt mellan olika fisken och havsområden, vilket leder till insikten att samma metod för alla kanske inte är den optimala strategin för att uppmuntra fiskare att bli mer selektiva. Parlamentet uppmanar kommissionen att fastställa vilka de största bristerna är och föreslå anpassade och skräddarsydda lösningar för specifika fisken för varje havsområde, med särskild hänsyn till småskaligt icke-industriellt fiske, i synnerhet i de yttersta randområdena.

16.  Europaparlamentet påminner om att den nuvarande rättsliga ramen är medlemsstaternas rättsliga grund för aktivt samarbete med att fastställa regler för selektivt fiske på ett mer flexibelt sätt och sätta in vetenskapligt beprövade begränsningsverktyg. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka sitt samarbete genom regionala strategier, tillsammans med relevanta intressenter och rådgivande nämnder, och att fullt ut utnyttja de subventioner som finns tillgängliga för dem i detta syfte. Parlamentet upprepar vikten av att säkerställa lika villkor vid genomförandet av landningsskyldigheten.

17.  Europaparlamentet välkomnar resultaten från de senaste vetenskapliga studierna (t.ex. DiscardLess, MINOUW och LIFE iSEAS) om innovativ redskapsselektivitet, strategier för undvikande och fartygsmodifieringar för att hantera oönskade fångster ombord. Parlamentet anser att det behövs fortsatta forskningsinsatser för bättre redskapsselektivitet, strategier för undvikande samt hantering av oönskade fångster. Parlamentet välkomnar det föreslagna uppdraget ”Mission Starfish 2030: Restore our Ocean and Waters”, och anser att ett uppdrag för friska hav och kust- och inlandsvatten kommer att bidra till framtagandet av ytterst angelägna lösningar som har direkta effekter för fiskesektorn och för hållbar användning och förvaltning av havsresurserna.

18.  Europaparlamentet betonar att det behövs korrekt och tillförlitlig fångstdokumentation och vetenskapliga data för att åstadkomma välfungerande fiskeriförvaltningssystem, inbegripet att göra det praktiskt möjligt att använda alla element för att korrekt genomföra landningsskyldigheten och uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vid behov öka sina ansträngningar för att fullt ut tillämpa EU-lagstiftningen och att vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa fullständig dokumentation och datainsamling, på ett sätt som står i proportion till kapaciteten för deras småskaliga kustfiskeflottor.

19.  Europaparlamentet är bekymrat över bristen på ordentlig kontroll över och efterlevnad av landningsskyldigheten och understryker att det inverkar negativt på hållbarheten, även på grund av att man fastställer TAC på grundval av totala fångster, inklusive så kallade påfyllningar för att kompensera för fisk som tidigare kastats överbord.

20.  Europaparlamentet påpekar att de många regler, undantag och dispenser som antagits under årens lopp gör det mer komplicerat att genomföra landningsskyldigheten och EFCA:s utvärdering av efterlevnaden. Det blir därför svårare att nå målen att värna och förbättra fiskets hållbarhet. Parlamentet betonar att det är mycket viktigt att använda de undantag som finns i den gemensamma fiskeripolitiken för att genomföra landningsskyldigheten.

21.  Europaparlamentet anser att ny teknik och digitala lösningar som utvecklats i samarbete med fiskesektorn och medlemsstaternas myndigheter bör utnyttjas bättre för att förbättra tillsynen, kontrollen och övervakningen, med full respekt för rätten till personlig integritet och affärshemligheter.

22.  Europaparlamentet betonar den viktiga roll som fiskare och andra berörda aktörer spelar i strategierna för genomförande, för att främja en kultur av efterlevnad och för gradvisa och anpassningsbara ändringar beträffande landningsskyldigheten över tid. Parlamentet framhåller de ytterligare fördelarna med frivilliga och incitamentsbaserade system för att öka yrkesfiskarnas deltagande.

23.  Europaparlamentet betonar att förbättrad selektivitet visserligen måste fortsätta att prioriteras högt, men att genomförandet av landningsskyldigheten kräver en sektorsövergripande strategi och tydliga incitament för att uppmuntra till bästa praxis för begränsning. Parlamentet rekommenderar följande kompletterande åtgärder och förvaltningsverktyg:

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, inom ramen för den utvärderingsrapport om genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken som ska läggas fram 2022, särskilt

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att om så är lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag, på grundval av denna utvärdering, för att bättre uppnå målen att minska utkasten och stärka bestånden.

26.  Europaparlamentet understryker sin oro över att bestånd som delas med tredjeländer inte alltid omfattas av samma regler om utkast. Parlamentet betonar behovet av progressiv konvergens med tanke på fiskeriförvaltningens huvudsakliga mål, för att säkerställa de högsta standarderna vad gäller att uppnå god miljöstatus för de delade marina ekosystemen, hållbarhet för fiskeverksamheten samt upprätthållande av lika villkor med tredjeländer, i synnerhet Storbritannien.

27.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 354, 28.12.2013, s. 22. (2) EUT L 198, 25.7.2019, s. 105. (3) EUT L 25, 31.1.2017, s. 12. (4) Borges, L., ”The unintended impact of the European discard ban”, ICES Journal of Marine Science, volym 78, utgåva 1, januari-februari 2021, s. 134–141, https://doi.org/10.1093/icesjms/fsaa200. (5) Landing Obligation and Choke Species in Multispecies and Mixed Fisheries - The North Sea. (6) Landing Obligation and Choke Species in Multispecies and Mixed Fisheries - The North Western Waters. (7) Landing Obligation and Choke Species in Multispecies and Mixed Fisheries - The South Western Waters. (8) Discard ban, landing obligation and MSY in the Western Mediterranean Sea - the Spanish case. (9) Discard ban, landing obligation and MSY in the Western Mediterranean Sea - the Italian case. (10) Uhlmann, Sven & Ulrich, Clara & Kennelly, Steven, 2019. The European Landing Obligation: Reducing Discards in Complex, Multi-Species and Multi-Jurisdictional Fisheries. (11) A third assessment of global marine fisheries discards, FAO, 2019. (12) Evaluation of Member States' Annual Reports on the Landing Obligation (for 2019) (STECF-Adhoc-20-02). (13) Market outlets for unwanted catches, Eumofa, 2020.