Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av artikel 5 i Europaparlamentets beslut av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG(2),

–  med beaktande av kommissionens rekommendation av den 11 juni 2013 om gemensamma principer för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande och av ersättningsanspråk vid åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten,

–  med beaktande av studien från Europaparlamentets utredningstjänst Responsible Private Funding of Litigation (om ansvarsfull privatfinansiering av rättstvister) från mars 2021,

–  med beaktande av artiklarna 47 och 54 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A9-0218/2022), och av följande skäl:

A.  I enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har medlemsstaterna huvudansvaret för att tillhandahålla adekvat rättshjälp till personer som inte har tillräckliga medel, för att säkerställa tillgång till rättslig prövning för alla. Offentlig rättshjälp och allmänt åtal är och måste förbli de centrala mekanismerna för att garantera den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol.

B.  Kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister är en allt vanligare metod där privata investerare (tvistfinansiärer) som inte är parter i en tvist i vinstsyfte investerar i rättsliga förfaranden och står för rättegångskostnader och andra kostnader i utbyte mot en andel av eventuell tilldelad ersättning. Kollektiv prövning är endast en typ av tvister där tredjepartsfinansiering av rättstvister för närvarande används. Andra exempel är skiljeförfarande, insolvensförfaranden, återvinning av investeringar, antitrustkrav m.fl.

C.  Tredjepartsfinansiering av rättstvister skulle, med vederbörlig reglering, oftare kunna användas som ett verktyg för att stödja tillgången till rättslig prövning, särskilt i länder där de rättsliga kostnaderna är mycket höga eller för kvinnor och marginaliserade grupper med ytterligare finansieringshinder. Tredjepartsfinansiering av rättstvister skulle också i allt högre grad kunna bidra till att säkerställa att talan av allmänt intresse väcks i domstol och till att minska de betydande ekonomiska obalanser som finns mellan företag och de medborgare som söker upprättelse, varigenom lämplig ansvarsskyldighet för företagen skulle säkerställas.

D.  I rapporten från British Institute of International and Comparative Law (BIICL), State of Collective Redress in the EU in the context of the Commission Recommendation, betonas att tredjepartsfinansiering i vissa medlemsstater har kommit att bli en avgörande faktor när det gäller att genomföra kollektiv prövning(3). I kommissionens rapport COM(2018)0040 om genomförande av kommissionens icke-bindande rekommendationer från 2013 om kollektiv prövning framhålls det att tredjepartsfinansiering av rättstvister är en viktig aspekt av kollektiv prövning som har en viktig gränsöverskridande dimension(4).

E.  Tvistfinansiärer som är involverade i rättsliga förfaranden kan komma att agera i eget ekonomiskt intresse snarare än i kärandenas intresse. De kan försöka kontrollera rättstvisten och kräva ett resultat som ger dem den största avkastningen på kortast möjliga tid(5). Det är mycket viktigt att se till att offren erhåller adekvat ersättning.

F.  Tredjepartsfinansiering av rättstvister förekommer praktiskt taget inte i Europa men är en mycket vanlig företeelse i skiljedomsförfaranden om investeringar, där inte bara antalet anspråk från privata investerare gentemot stater utan även anspråkens omfattning mångdubblas.

G.  Enligt tillgängliga uppgifter kan det förekomma att tvistfinansiärer i vissa medlemsstater kräver en andel av intäkterna som är oproportionerligt stor och som överstiger den normala avkastningen på andra typer av investeringar. De belopp som tvistfinansiärerna kräver varierar normalt inom unionen från 20 procent till 50 procent av ersättningen(6), medan sådana anspråk utanför unionen i vissa fall kan motsvara en avkastning på investeringarna på upp till 300 procent. Regler bör införas för att säkerställa att de arvoden som betalas till tvistfinansiärerna är proportionella och att ersättningen beviljas kärandena först, innan arvodet betalas till tvistfinansiären.

H.  Tredjepartsfinansiering av rättstvister är inte det enda sättet att underlätta tillgången till rättslig prövning. Andra instrument, såsom rättshjälp eller kostnadsförsäkringar i detta sammanhang, finns tillgängliga för att underlätta sådan tillgång, och det finns även utomrättsliga rättsmedel för att söka gottgörelse, såsom medling, alternativ tvistlösning/tvistlösning online, ombudsmannen eller klagomålssystem som förvaltas av företag. Dessa lösningar skulle kunna leda till snabbare och mer adekvat ersättning till kärande, även om sådana rättsmedel inte nödvändigtvis är tillräckligt effektiva när det gäller att tillhandahålla adekvat prövning. Kärande bör alltid ges möjlighet att vända sig direkt till domstol.

I.  Tredjepartsfinansiering av rättstvister är vanligt förekommande i Australien, Förenta staterna, Kanada, Förenade kungariket och Nederländerna, och vissa betraktar det som en nyckelfaktor för att säkerställa att det finns tillgång till rättslig prövning(7). Det finns dock också farhågor om otillbörliga metoder i vissa jurisdiktioner. Empiriska data(8) visar att tvistfinansiärer i de flesta fall väljer de mål som har störst potential när det gäller avkastning, och att de inte skulle investera i mål som de anser vara alltför riskfyllda eller inte tillräckligt lönsamma.

J.  Det exakta antalet tvistfinansiärer är svårt att fastställa, men för närvarande är minst 45 sådana verksamma i unionen. Även om tredjepartsfinansiering av rättstvister hittills har förekommit bara i begränsad omfattning i de flesta medlemsstater förväntas metoden spela en allt större roll under de kommande åren. Den är dock fortfarande i stort sett oreglerad i unionen, trots att den kan medföra inte bara fördelar utan också väsentliga risker för rättskipningen som måste åtgärdas.

K.  I det nuvarande rättsliga tomrummet finns det risk för att tvistfinansiärer verkar utan att synas, vilket innebär att domstolarna ibland skulle kunna ge kärande ersättning utan att inse att en del av ersättningen, som i vissa fall kan vara oproportionerligt stor, kommer att omdirigeras till tvistfinansiärer i ett senare skede, på kärandenas bekostnad. En sådan brist på insyn skulle också kunna innebära att även potentiella mottagare har begränsad eller ingen vetskap om fördelningen av ersättningen eller finansieringsavtalen, särskilt i fall där opt-out-mekanismer tillämpas inom ramen för system för kollektiv prövning. I avsaknad av gemensamma miniminormer på unionsnivå finns det en risk för fragmentering och regleringsmässiga obalanser när det gäller finansiering av rättstvister.

L.  I direktiv (EU) 2020/1828 kartläggs möjligheter och fastställs skyddsåtgärder med avseende på finansiering av rättstvister. De är dock begränsade till grupptalan för konsumenters räkning enligt det direktivet och reglerar därmed inte andra typer av talan – till exempel rörande företag eller mänskliga rättigheter – eller kärandekategorier, såsom organisationer eller arbetstagare på människorättsområdet. Effektiva åtgärder och skyddsåtgärder bör gälla för alla typer av anspråk.

Inledning

1.  Europaparlamentet konstaterar att metoden med tredjepartsfinansiering av rättstvister är på frammarsch i unionen, även om den fortfarande förekommer bara i begränsad omfattning. Denna typ av finansiering spelar en allt större roll i vissa medlemsstaters rättssystem samt när det gäller hur de europeiska medborgarna kan få tillgång till rättslig prövning, särskilt i gränsöverskridande fall. Parlamentet noterar att finansiering av rättstvister i stort sett är en oreglerad företeelse på unionsnivå hittills.

2.  Europaparlamentet konstaterar att reglering av tredjepartsfinansiering av rättstvister bör gå hand i hand med strategier som förbättrar tillgången till rättslig prövning för kärande, till exempel genom att sänka de rättsliga kostnaderna, tillhandahålla tillräcklig offentlig finansiering till det civila samhällets organisationer, inbegripet konsumentskyddsorganisationer, eller främja annan praxis såsom rättshjälp eller gräsrotsfinansiering. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta bästa praxis i denna fråga och att utnyttja de åtgärder som avses i artikel 20 i direktiv (EU) 2020/1828 när det gäller att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning.

3.  För att säkerställa tillgång till rättslig prövning för alla och se till att rättssystemen prioriterar gottgörelse för skadelidande parter i stället för intressena hos privata investerare, som potentiellt bara söker efter goda affärsmöjligheter inom ramen för rättstvister, är Europaparlamentet övertygat om att det är nödvändigt att fastställa gemensamma miniminormer på unionsnivå som behandlar de viktigaste aspekterna av tredjepartsfinansiering av rättstvister, inbegripet transparens, rättvisa och proportionalitet.

4.  Europaparlamentet betonar att syftet med ett sådant regelverk skulle vara att reglera tvistfinansiärers verksamhet för finansiering av rättstvister. Parlamentet påpekar att ett sådant system bör reglera finansieringen i samband med alla typer av anspråk, oavsett anspråkens karaktär, och att det inte bör påverka befintlig internationell rätt, unionsrätt och nationell rätt som tillåter anspråk, i synnerhet rätt som reglerar skyddet av konsumenters kollektiva intressen, miljöskyddet, insolvensförfaranden eller ansvarsfrågor.

5.  Europaparlamentet anser att fastställande av gemensamma miniminormer på unionsnivå avseende tredjepartsfinansiering av rättstvister kommer att göra det möjligt för lagstiftarna att effektivt utöva tillsyn och på ett adekvat sätt säkerställa att kärandenas intressen tillvaratas. Parlamentet påpekar att en stor majoritet av finansiärerna hittills inte har anslutit sig till frivilliga regleringsmekanismer och uppförandekoder, även om dessa kan spela en positiv roll. Detta innebär att kärandena befinner sig i en mycket utsatt position.

Reglering och tillsyn på området tvistfinansiärer

6.  Europaparlamentet rekommenderar att det inrättas ett system för auktorisering av tvistfinansiärer, för att på så sätt se till att kärande ges faktiska möjligheter att använda sig av tredjepartsfinansiering av rättstvister och att adekvata skyddsåtgärder införs, också genom införande av krav på företagsstyrning och tillsynsbefogenheter i syfte att skydda kärandena och säkerställa att finansiering tillhandahålls uteslutande av enheter som förbinder sig att uppfylla miniminormerna i fråga om transparens, oberoende, styrning och kapitalkrav, med respekt för förvaltaruppdraget gentemot kärande och avsedda mottagare. Parlamentet framhåller vikten av att se till att detta system inte medför en alltför stor administrativ börda för vare sig medlemsstaterna eller tvistfinansiärerna.

Etiska frågor

7.  Europaparlamentet rekommenderar införande av en skyldighet för tvistfinansiärer att i egenskap av förvaltare iaktta aktsamhetskrav som ålägger tvistfinansiärerna att agera för kärandens bästa. Parlamentet anser att tvistfinansiärer inte får utöva otillbörlig kontroll över de rättsliga förfaranden som de finansierar. Sådan kontroll över de rättsliga förfarandena måste åligga käranden och dennes rättsliga ombud. Sådan kontroll över de rättsliga förfarandena kan utgöra både formell kontroll, till exempel genom avtal, och informell kontroll, exempelvis genom hot om att dra in finansieringen.

8.  Europaparlamentet understryker att intressekonflikter kan uppstå när det föreligger olämpliga förbindelser mellan tvistfinansiärer, representativa enheter, advokatbyråer, aggregatorer, inklusive plattformar för insamling av ersättningsanspråk och tilldelning av ersättning, och andra enheter som kan vara involverade i anspråk och ha ett intresse i utgången av ett mål. Parlamentet noterar utvecklingen med tvistfinansiärer som i allt större utsträckning beslutar att finansiera advokatbyråer i en rad kommande mål (portföljfinansiering)(9). Parlamentet rekommenderar att skyddsåtgärder antas för att förhindra potentiella intressekonflikter, i syfte att fastställa kärandenas rättigheter och införa krav på att närmare uppgifter om förbindelserna mellan tvistfinansiärer och övriga berörda parter lämnas ut.

9.  Europaparlamentet anser att tvistfinansiärer – utom under exceptionella och strikt reglerade omständigheter – inte bör ha rätt att överge finansierade parter i rättstvister under någon del av det rättsliga förfarandet, så att enbart kärandena själva kommer att bära ansvaret för alla kostnader för rättegången, som kan ha fullföljts endast på grund av att finansiären varit involverad. Parlamentet betonar därför att avtalsarrangemang som bygger på villkorad finansiering bör betraktas som ogiltiga.

10.  Europaparlamentet anser att tvistfinansiärer, precis som kärandena, bör vara ansvariga för svarandenas kostnader vid ogillande dom, till exempel vid ersättning för rättegångskostnaderna. Parlamentet betonar att den reglering som införs bör förhindra att tvistfinansiärer begränsar sitt ansvar för kostnader vid ogillande dom.

Incitament och begränsningar i fråga om den ersättning som utgår i utbyte

11.  Europaparlamentet anser att lagstiftningen bör begränsa den andel av ersättningen som tvistfinansiärer har rätt till vid gillande dom eller förlikning, enligt avtal. Parlamentet anser att arrangemang mellan tvistfinansiärer och kärande endast under exceptionella omständigheter bör innebära avvikelse från den allmänna regeln att minst 60 procent av bruttobeloppet vid förlikning eller skadestånd ska betalas ut till kärandena.

Informationskrav och transparens

12.  Europaparlamentet anser att det bör råda transparens i finansieringen av rättstvister vid rättsliga förfaranden, inbegripet skyldigheter för kärande och deras advokater att lämna ut finansieringsavtal till domstolarna på domstolens initiativ eller på begäran av svaranden, och att informera domstolen om förekomsten av kommersiell finansiering och finansiärens identitet i det aktuella fallet. Parlamentet anser att domstolen bör informera svaranden om förekomsten av tredjepartsfinansiering av en rättstvist och finansiärens identitet. I nuläget känner domstolar eller administrativa myndigheter och svarande i många fall inte till att ett anspråk finansieras av en kommersiell aktör.

Tillsynsmyndigheternas befogenheter samt prövning i domstol och vid administrativa myndigheter

13.  Europaparlamentet anser att tillsynsmyndigheter, domstolar och administrativa myndigheter vid behov, i enlighet med nationell processrätt, bör ha befogenhet att underlätta upprätthållandet av lagstiftning som antagits för att uppnå de mål som anges ovan. Parlamentet rekommenderar att det inrättas ett klagomålssystem som inte leder till vare sig alltför höga kostnader eller en orimlig administrativ börda för medlemsstaterna. Parlamentet anser att tillsynsmyndigheter, domstolar och administrativa myndigheter vid behov, i enlighet med nationell processrätt, bör ha befogenhet att ta itu med missbruk som auktoriserade tvistfinansiärer gör sig skyldiga till, utan att hindra tillgången till rättslig prövning för kärande och avsedda mottagare.

Avslutande aspekter

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noga övervaka och analysera utvecklingen av tredjepartsfinansiering av rättstvister i medlemsstaterna, när det gäller både den rättsliga ramen och praxis, med särskilt fokus på genomförandet av direktiv (EU) 2020/1828. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att, efter utgången av tidsfristen för tillämpning av direktiv (EU) 2020/1828, dvs. den 25 juni 2023, och med beaktande av effekterna av det direktivet, på grundval av artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägga fram ett förslag till direktiv om fastställande av gemensamma miniminormer på unionsnivå för kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister, i enlighet med rekommendationerna i bilagan.

15.  Europaparlamentet bedömer att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

o
o   o

16.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade rekommendationer till kommissionen och rådet.

(1) EUT L 262, 7.10.2005, s. 1. (2) EUT L 409, 4.12.2020, s. 1. (3) https://www.biicl.org/documents/1881_StudyontheStateofCollectiveRedress.pdf, s. 19. (4) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:52018DC0040&from=EN, s. 10. (5) Australiens parlamentet konstaterade att den makt och det inflytande som tvistfinansiärer har vid grupptalan ger upphov till situationer där tvistfinansiärernas ekonomiska intressen väger tyngre än den företrädande kärandens och de enskilda gruppmedlemmarnas intressen (se 2019 års studie från Australian Law Reform Commission: An Inquiry into Class Action Proceedings and Third-Party Litigation funders, s. 19). (6) Studie från Europaparlamentets utredningstjänst (2021): Responsible litigation funding. Bilaga – State of play on the EU private litigation funding landscape and on the current EU rules applicable to private litigation funding (om ansvarsfull finansiering av rättstvister och läget vad avser privatfinansiering av rättstvister inom unionen samt EU:s nuvarande regler i detta sammanhang). (7) Se https://www.biicl.org/documents/1881_StudyontheStateofCollectiveRedress.pdf, s. 269: Den allmänna uppfattningen om Förenade kungarikets strategi för tredjepartsfinansiering var positiv, och de svarande ansåg att tillgången till sådan finansiering var en avgörande faktor för deras beslut att delta i kollektiva förfaranden. Erfarenheterna av tredjepartsfinansiering av kollektiva anspråk i praktiken var överlag positiva. Ingen av svarandena hade någon erfarenhet av en organisation som försökte finansiera anspråk gentemot en konkurrent. Ingen av svarandena hade någon erfarenhet av finansiärer som öppet hade försökt kontrollera tvisten, även om en advokat beskrev en situation där en finansiär hade dragit tillbaka sin finansiering under anspråksförfarandets gång, vilket lett till en tidig förlikning. (8) Se Australian Law Reform Commission (2019): An Inquiry into Class Action Proceedings and Third-Party Litigation funders, s. 34. (9) Studie från Europaparlamentets utredningstjänst (2021): Responsible litigation funding. State of play on the EU private litigation funding landscape and on the current EU rules applicable to private litigation funding (om ansvarsfull finansiering av rättstvister och läget vad avser privatfinansiering av rättstvister inom unionen samt EU:s nuvarande regler i detta sammanhang), s. 28–29.

REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om reglering av tredjepartsfinansiering av rättstvister

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV,

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europaparlamentets begäran till Europeiska kommissionen(1),

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister är en metod som är på väg att utvecklas till en marknad för tjänster i samband med rättstvister utan att det finns någon specifik rättslig ram på plats på unionsnivå. Trots att tvistfinansiärer med jämna mellanrum etablerar sig och verkar i olika medlemsstater, både inom landet och över gränserna, har de hittills omfattats av olika nationella regler och förfaranden på den inre marknaden, med reglering som i allmänhet är fragmenterad eller rentav helt frånvarande på detta område, beroende på vilken medlemsstat det gäller. En situation med olika regler och förfaranden i medlemsstaterna utgör med stor sannolikhet ett hinder för den inre marknadens funktion. En avsaknad av klara och tydliga villkor för hur kommersiella tredjepartsfinansiärer av rättstvister (tvistfinansiärer) får bedriva verksamhet är inte förenlig med en väl fungerande inre marknad, särskilt med tanke på att det kan vara möjligt att finansiera gränsöverskridande ärenden endast genom en tredje part, och dessa fall är särskilt attraktiva för tvistfinansiärer. Skillnader i den tillämpliga rättsliga ramen i var och en av medlemsstaterna medför en risk för diskriminering i fråga om tillgång till rättslig prövning mellan kärande i olika medlemsstater, särskilt i fall med ett gränsöverskridande inslag, samt en risk för forumshopping från tvistfinansiärernas sida, vilket skulle kunna påverkas av att vissa nationella regler om finansiärernas etablering och tillämplig lag för finansieringsavtal och vissa nationella processrättsliga regler är särskilt gynnsamma.

(2)  Unionsrätten syftar till att säkerställa en balans mellan att ge tillgång till rättslig prövning och tillhandahålla lämpliga skyddsåtgärder för dem som deltar i förfaranden, för att förhindra att deras rätt till tillgång till rättslig prövning utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Situationer där tvistfinansiärer finansierar rättsliga förfaranden i utbyte mot en andel av eventuell tilldelad ersättning kan medföra risker för orättvisa. Dessa risker inbegriper att tvistfinansiärer kan utnyttja kärandena – eller dem som de företräder, i förekommande fall även konsumenter vars intressen företräds av godkända enheter – för att tjäna sina egna syften och maximera sin egen avkastning, vilket innebär att kärandena eller de avsedda mottagarna får en mindre andel av den potentiella ersättningen. Riskerna kan vara särskilt uttalade när de som förväntar sig att gagnas av en rättstvist är konsumenter eller offer för kränkningar av grundläggande rättigheter, som kan välkomna deltagandet av en tvistfinansiär som är beredd att betala för förfarandet, utan att inse att deras intressen kan komma att undergrävas till förmån för tvistfinansiärens egna intressen.

(3)  Inrättandet av en gemensam unionsram med miniminormer för ansvarsfull kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister skulle bidra till att främja tillgången till rättslig prövning och säkerställa lämplig ansvarsskyldighet för företagen. Det finns ofta en betydande ekonomisk obalans mellan företag och medborgare som söker upprättelse, och tredjepartsfinansiering av rättstvister kan bidra till att minska denna obalans om de medföljande riskerna minskas. Sådan finansiering kompletterar också andra åtgärder som undanröjer hinder för tillgång till rättslig prövning. I detta syfte är det viktigt att säkerställa den balans som krävs mellan att förbättra kärandenas tillgång till rättslig prövning och lämpliga skyddsåtgärder för att undvika rättegångsmissbruk. Ansvarsfull tredjepartsfinansiering av rättstvister kan sänka kostnaderna, göra dem mer förutsägbara, förenkla onödiga förfaranden och medföra effektiva tjänster till kostnader som står i proportion till de belopp som tvisten gäller.

(4)  Eftersom den inre marknaden bidrar till ökad gränsöverskridande handel, tvister blir allt mer gränsöverskridande och tvistfinansiärernas verksamhet är av global karaktär, finns det en risk för väsentliga skillnader i medlemsstaternas förhållningssätt avseende de garantier och skyddsåtgärder som krävs i fråga om kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister. De frivilliga strategierna har rönt viss framgång men har inte alltid omfamnats av en majoritet av branschaktörerna, och under alla omständigheter skulle andra åtgärder än lagstiftning inte vara lämpliga mot bakgrund av nämnda väsentliga risker, till exempel för sårbara kategorier av medborgare, också från tredjeländer.

(5)  Detta direktiv syftar till att reglera kommersiell tredjepartsfinansiering av rättstvister, en metod som innebär att en tredje part som inte är direkt involverad i en tvist i vinstsyfte investerar i rättsliga förfaranden, vanligtvis i utbyte mot en procentandel av eventuell förlikning eller tilldelad ersättning (tredjepartsfinansiering av rättstvister). Tredjepartsfinansiering av rättstvister omfattar situationer där en kommersiell aktör investerar i vinstsyfte och agerar för att främja sina affärsintressen. Därför omfattar begreppet inte tillhandahållande av medel för att sponsra rättstvister på välgörenhets- eller givarbasis, där finansiären endast har för avsikt att täcka de kostnader som uppkommit, eller liknande verksamhet som bedrivs av hänsyn till allmänhetens bästa (pro bono publico). Detta direktiv syftar också till att fastställa skyddsåtgärder för att å ena sidan säkerställa effektiv tillgång till rättslig prövning och skydd av de tvistande parternas intressen och å andra sidan förhindra intressekonflikter, rättegångsmissbruk och en oproportionerlig tilldelning av ekonomisk ersättning till tvistfinansiärer.

(6)  Begreppet ”tvistfinansiär” bör avse varje företag som inte är part i ett förfarande men som ingår ett avtal om tredjepartsfinansiering av en rättstvist (avtal om tredjepartsfinansiering) med avseende på förfarandet i fråga. Enligt etablerad rättspraxis från Europeiska unionens domstol omfattar begreppet ”företag” varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga status och hur den finansieras, och omfattar därmed alla juridiska personer, inklusive dess moderbolag, dotterbolag eller närstående företag, och kan omfatta professionella leverantörer av finansiering av rättstvister, leverantörer av finansiella tjänster, skaderegleringsföretag eller andra tjänsteleverantörer. Begreppet finansiär är inte avsett att omfatta advokater som företräder en part i rättsliga förfaranden, eller reglerade leverantörer av försäkringstjänster till en sådan part.

(7)  I enlighet med medlemsstaternas rättstraditioner och autonomi ankommer det på varje medlemsstat att avgöra om och i vilken utsträckning tillhandahållande av finansiering av rättstvister bör tillåtas inom dess eget rättssystem. För fall där medlemsstaterna väljer att tillåta sådan tredjepartsfinansiering av rättstvister föreskrivs i detta direktiv miniminormer till skydd för finansierade kärande, så att de som kan komma att använda finansiering av rättstvister i unionen omfattas av en lägsta skyddsnivå som är enhetlig i hela unionen.

(8)  I de medlemsstater där rättegångskostnader kan utgöra ett betydande hinder för tillgången till rättslig prövning kan medlemsstaterna emellertid vilja överväga att införa lagstiftning för att tillåta tredjepartsfinansiering av rättstvister. De bör i så fall fastställa tydliga villkor och skyddsåtgärder som är förenliga med detta direktiv. Även om detta direktiv inte är tillämpligt uteslutande på grupptalan bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att kostnaderna för förfarandena i samband med grupptalan inte hindrar godkända enheter från att på ett effektivt sätt utöva sin rätt att ansöka om gottgörelse, i enlighet med direktiv (EU) 2020/1828, särskilt artikel 20.

(9)  Om tredjepartsfinansiering av rättstvister tillåts behövs ett system för auktorisering av och tillsyn över tvistfinansiärer genom försorg av oberoende förvaltningsorgan i medlemsstaterna, för att säkerställa att sådana tvistfinansiärer uppfyller de minimikriterier och miniminormer som fastställs i detta direktiv. Tvistfinansiärer bör bli föremål för tillsyn motsvarande tillsynen inom det befintliga tillsynssystemet för leverantörer av finansiella tjänster.

(10)  Tvistfinansiärer som är verksamma i unionen bör åläggas att bedriva sin verksamhet inom unionen, vara auktoriserade inom unionen och ingå sina avtal om tredjepartsfinansiering i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där förfarandena äger rum eller i kärandens eller den avsedda mottagarens medlemsstat om den sistnämnda är en annan medlemsstat, för att säkerställa adekvat tillsyn enligt unionsrätten och nationell rätt.

(11)  De tillsynsmyndigheter inom unionen som beviljar auktorisering för tredjepartsfinansiering av rättstvister bör ha befogenhet att kräva att tvistfinansiärer uppfyller de minimikriterier som fastställs i detta direktiv. Sådana kriterier bör inbegripa bestämmelser om konfidentialitet, oberoende, styrning, transparens och kapitalkrav, med respekt för förvaltaruppdraget gentemot kärandena och de avsedda mottagarna. Tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att utfärda de förelägganden som krävs, inbegripet befogenheten att från tvistfinansiärer ta emot ansökningar om auktorisering och fatta beslut om dem, att samla in all nödvändig information, att bevilja, neka, tillfälligt dra in eller återkalla auktorisering eller att ålägga eventuella villkor, begränsningar eller påföljder för tvistfinansiärer, samt att utan onödigt dröjsmål utreda klagomål riktade mot tvistfinansiärer som bedriver verksamhet inom deras jurisdiktion, inlämnade av vilken fysisk eller juridisk person som helst, med undantag för svaranden. Farhågor som en svarande tar upp avseende tvistfinansiären under pågående rättsliga förfaranden bör behandlas av den berörda domstolen eller administrativa myndigheten.

(12)  Som ett av auktoriseringskriterierna bör medlemsstaterna ålägga tvistfinansiärer att visa att de har tillräckligt kapital för att fullgöra sina ekonomiska skyldigheter. Avsaknaden av kapitalkrav riskerar att bidra till att underkapitaliserade tvistfinansiärer ingår avtal om tredjepartsfinansiering och inte är beredda eller kapabla att i ett senare skede täcka kostnaderna för de rättstvister som de beslutat att stödja, inbegripet de kostnader eller arvoden som krävs för att förfarandena ska kunna slutföras, eller eventuell ersättning för rättegångskostnaderna. Detta kan göra att kärande som förlitar sig på tvistfinansiärer riskerar att drabbas av en oförutsedd väsentlig ekonomisk förlust, och även av nedläggning av respektive förfarande, som i övrigt kan vara genomförbart men som läggs ned på grund av affärsförhållanden hos eller beslut av tvistfinansiären.

(13)  Tvistfinansiärer bör omfattas av skyldigheten att agera rättvist, transparent, effektivt och för kärandenas och de avsedda mottagarnas bästa. Avsaknaden av krav på att kärandenas och de avsedda mottagarnas intressen ska ges företräde framför tvistfinansiärens egna intressen riskerar att bidra till att förfarandet styrs på ett sätt som i slutändan tjänar tvistfinansiärens intressen snarare än kärandens intressen.

(14)  För att förhindra att kraven i detta direktiv kringgås bör avtal ingångna med tvistfinansiärer utan erforderlig auktorisering inte ha någon rättslig verkan. Ansvaret för att förvärva erforderlig auktorisering bör ligga på tvistfinansiärerna själva, och därför bör kärande och avsedda mottagare ersättas för eventuell skada som orsakats av en tvistfinansiär utan erforderlig auktorisering.

(15)  Detta direktiv bör reglera tvistfinansiärers verksamhet, men bör inte påverka andra lagstadgade skyldigheter eller system, såsom befintliga regler för tillhandahållande av finansiella tjänster som kan vara tillämpliga, med respekt också för medlemsstaternas rättstraditioner, deras autonomi och deras beslut när det gäller lämpligheten i att tillåta finansiering av rättstvister i respektive nationella rättssystem.

(16)  För att bidra till en enhetlig tillämpning av detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att deras tillsynsmyndigheter tillämpar detta direktiv i nära samarbete med tillsynsmyndigheterna i andra medlemsstater. Samordningen mellan tillsynsmyndigheterna bör organiseras på unionsnivå för att undvika skillnader i tillsynsstandarderna, eftersom detta skulle kunna äventyra den inre marknadens funktion.

(17)  Kommissionen bör samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet och underlätta inrättandet av ett lämpligt samarbetsnätverk för detta ändamål. Tillsynsmyndigheterna bör vid behov ha möjlighet att samråda med kommissionen, och kommissionen bör ha rätt att utfärda riktlinjer, rekommendationer, meddelanden om bästa praxis eller rådgivande yttranden till tillsynsmyndigheterna om tillämpningen av detta direktiv, och när det gäller eventuella uppenbara inkonsekvenser i genomförandet av detta direktiv. För att underlätta samordningen bör tillsynsmyndigheterna utbyta information om sin verksamhet med kommissionen, bland annat genom att dela med sig av uppgifter om alla beslut som fattats samt tvistfinansiärer som de auktoriserat.

(18)  För att underlätta tillhandahållande av tjänster i samband med gränsöverskridande finansiering av rättstvister i de medlemsstater där detta är tillåtet enligt nationell rätt bör medlemsstaterna kunna samarbeta och utbyta information och bästa praxis samt vara skyldiga att till fullo beakta varandras beslut om auktorisering. Medlemsstaterna bör säkerställa att heltäckande och tydlig information och vägledning om förekomsten av finansieringsalternativ för anspråk, samt om de villkor och krav som gäller för finansiering av anspråk, är fullt och fritt tillgänglig för alla medborgare som kan ansöka om gottgörelse, inbegripet för de mest sårbara grupperna. I enlighet med artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör medlemsstaterna ömsesidigt erkänna tidigare auktoriseringar och därför automatiskt bevilja auktorisering för tvistfinansiärer som är verksamma på deras territorium och som har erhållit auktorisering för verksamhet i en annan medlemsstat, förutsatt att den ursprungliga auktoriseringen fortfarande är giltig. Om en tillsynsmyndighet i en mottagande medlemsstat känner till oegentligheter i en tvistfinansiärs agerande bör den direkt underrätta den ansvariga tillsynsmyndigheten.

(19)  Medlemsstaterna bör säkerställa att beslut om de berörda rättsliga förfarandena, inbegripet beslut om förlikning, inte otillbörligt påverkas eller kontrolleras av tvistfinansiären på ett sätt som skulle skada intressena för de kärande som berörs av talan.

(20)  För att avhjälpa eventuella obalanser i fråga om kunskaper eller resurser mellan en tvistfinansiär och en kärande bör domstolar eller administrativa myndigheter vid bedömningen av lämpligheten i ett avtal om tredjepartsfinansiering ta hänsyn till graden av tydlighet och transparens i sådana avtal och i vilken utsträckning kärandena och de som företräds av kärandena har informerats på ett transparent sätt om eventuella risker och fördelar och medvetet godtagit dem.

(21)  Kärandena bör informeras om avtal om tredjepartsfinansiering på ett språk som de förstår, i lämpliga ordalag och med klar och tydlig angivelse av de olika möjliga resultaten samt eventuella risker och relevanta begränsningar.

(22)  Adekvat tillsyn över tvistfinansiärer och avtal om tredjepartsfinansiering kan inte säkerställas utan krav på att tvistfinansiärer ska vara transparenta i sin verksamhet. Detta inbegriper transparens gentemot domstolar eller administrativa myndigheter, svarande och kärande. Det bör därför fastställas skyldigheter att informera den berörda domstolen eller administrativa myndigheten om förekomsten av kommersiell finansiering och finansiärens identitet, samt att lämna ut avtal om tredjepartsfinansiering i sin helhet till domstolar eller administrativa myndigheter, på deras begäran eller på svarandens begäran till domstolen och med förbehåll för lämpliga begränsningar för att skydda erforderlig konfidentialitet. Domstolar eller administrativa myndigheter bör ges befogenhet att få tillgång till relevant information om all tredjepartsfinansiering av rättstvister som är av relevans för de rättsliga förfaranden som de ansvarar för. Dessutom bör domstolen eller den administrativa myndigheten informera svaranden om förekomsten av tredjepartsfinansiering av en rättstvist och finansiärens identitet.

(23)  Om ett avtal om tredjepartsfinansiering är av relevans i det mål som domstolar eller administrativa myndigheter har att avgöra bör de ha befogenhet att bedöma huruvida avtalet om tredjepartsfinansiering är förenligt med detta direktiv och, i enlighet med artikel 16, vid behov granska det, antingen på begäran av en part i förfarandet, på initiativ av en domstol eller en administrativ myndighet, eller till följd av en talan som väckts vid dem mot en tillsynsmyndighets lagakraftvunna administrativa beslut.

(24)  Tvistfinansiärer bör inrätta interna förfaranden för god styrning för att undvika intressekonflikter mellan tvistfinansiären och kärandena. Efterlevnad av transparenskraven bör innebära att kärandena är fullt medvetna om eventuella förbindelser som kan föreligga mellan en tvistfinansiär och svarande, advokater, andra tvistfinansiärer eller någon annan tredje part involverad i målet, och som skulle kunna ge upphov till en faktisk eller upplevd konflikt.

(25)  Tvistfinansiärer bör under inga omständigheter kräva orättvis, oproportionerlig eller orimlig ersättning på kärandenas bekostnad. Domstolar eller administrativa myndigheter bör ha befogenhet att bedöma avtal om tredjepartsfinansiering av rättstvister som är av relevans i det mål som de har att avgöra, med beaktande av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts samt bakgrunden till avtalet, i syfte att på ett effektivt sätt avgöra om det är rättvist och förenligt med detta direktiv och all relevant unionslagstiftning och nationell lagstiftning.

(26)  Om avtal om tredjepartsfinansiering gör det möjligt för tvistfinansiärer att erhålla andelar av eventuell ersättning eller vissa arvoden med företräde framför eventuell ersättning till kärandena skulle den tillgängliga ersättningen kunna komma att reduceras i en sådan utsträckning att kärandena erhåller nära nog ingen ersättning eller ingen ersättning alls. Därför bör avtal om tredjepartsfinansiering under alla omständigheter säkerställa att all ersättning betalas ut till käranden först, så att kärandens rätt ges företräde framför finansiärens. Tvistfinansiärer bör inte ha rätt att kräva företräde för sin egen ersättning.

(27)  Eftersom tvistfinansiärernas andel av eventuell ersättning i vissa medlemsstater kan bidra till att reducera kärandenas eventuella ersättning bör domstolar eller administrativa myndigheter övervaka värdet och den relativa storleken på denna andel för att förhindra en oproportionerlig tilldelning av ekonomisk ersättning till tvistfinansiärer. Om inga exceptionella omständigheter föreligger bör anspråk som en tvistfinansiär gör på en andel av eventuell ersättning och som minskar den tillgängliga ersättningen för kärandena och de avsedda mottagarna till 60 procent eller mindre, inbegripet alla skadeståndsbelopp, kostnader, arvoden och andra utgifter, anses vara såväl oskäliga som ogiltiga.

(28)  Ytterligare villkor bör införas för att säkerställa att tvistfinansiärer inte på otillbörligt vis påverkar kärandenas beslut under förfarandets gång, dvs. på ett sätt som skulle gagna tvistfinansiären själv på kärandens bekostnad. I synnerhet bör tvistfinansiärer inte på otillbörligt vis påverka beslut om hur mål ska drivas, vilka intressen som ska prioriteras eller huruvida kärandena bör godta vissa resultat, ersättningar eller förlikningar.

(29)  Tvistfinansiärer bör inte ha rätt att dra in den finansiering de fattat beslut om att tillhandahålla, utom under de begränsade omständigheter som anges i detta direktiv eller i nationell lagstiftning antagen i enlighet med detta direktiv, så att finansieringen inte dras in under någon del av det rättsliga förfarandet, till nackdel för kärandena eller de avsedda mottagarna, på grund av att tvistfinansiärens affärsintressen eller incitament förändrats.

(30)  I fall där tvistfinansiärer har gett sitt stöd till eller finansierat förfaranden bör de tillsammans med kärandena vara solidariskt ansvariga för alla kostnader som de gett upphov till för svarandena och som domstolar eller administrativa myndigheter kan besluta om vid ogillande dom. Domstolar eller administrativa myndigheter bör ges adekvata befogenheter för att säkerställa att motsvarande skyldighet utformas på ändamålsenligt sätt, och avtal om tredjepartsfinansiering bör inte utesluta ansvar för sådana kostnader vid ogillande dom.

(31)  Medlemsstaternas domstolar eller administrativa myndigheter bör ha rätt att fastställa eventuella kostnader vid ogillande dom i enlighet med nationell rätt, också genom att luta sig mot vetenskapliga, statistiska eller tekniska belägg som kan vara av relevans, eller genom att anlita experter, bedömare eller skatterevisorer, beroende på vad som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i förfarandet.

(32)  Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns framför allt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta direktiv bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer, inklusive dem som rör rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt rätten till försvar.

(33)  Målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa en harmonisering av medlemsstaternas regler för tvistfinansiärer och deras verksamhet, och därmed att säkerställa tillgång till rättslig prövning, samtidigt som det införs gemensamma miniminormer till skydd för finansierade kärandes och avsedda mottagares rättigheter i förfaranden som helt eller delvis finansieras genom avtal om tredjepartsfinansiering, som tillämpas i samtliga medlemsstater där finansiering av rättstvister är tillåten, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna eftersom tvistfinansiärer kan vara verksamma i flera medlemsstater och omfattas av olika nationella regler och förfaranden, utan kan snarare – på grund av omfattningen av den framväxande marknaden för tredjepartfinansiering av rättstvister, vikten av att undvika en situation med olika regler och förfaranden som skulle kunna utgöra hinder för en välfungerande inre marknad samt vikten av att förhindra ”forumshopping” från tvistfinansiärers sida som ett försök att optimera nationella regler – uppnås bättre på unionsnivå. Unionen kan således vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(34)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Innehåll och syfte

I detta direktiv fastställs minimibestämmelser som är tillämpliga på kommersiella tredjepartsfinansiärer av rättstvister och deras auktoriserade verksamhet, samt tillhandahålls en ram för att stödja och skydda finansierade kärande och avsedda mottagare, inbegripet, i tillämpliga fall, dem vars intressen företräds av godkända enheter, i förfaranden som finansieras helt eller delvis genom tredjepartsfinansiering. I direktivet fastställs skyddsåtgärder för att förhindra intressekonflikter, rättegångsmissbruk och en oproportionerlig tilldelning av ekonomisk ersättning till tvistfinansiärer, samtidigt som det säkerställs att tredjepartsfinansiering av rättstvister på lämpligt sätt ger kärande och avsedda mottagare tillgång till rättslig prövning och säkerställer företagens ansvarsskyldighet.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv är tillämpligt på kommersiella tredjepartsfinansiärer av rättstvister (tvistfinansiärer) och kommersiella avtal om tredjepartsfinansiering (avtal om tredjepartsfinansiering), oavsett anspråkens karaktär. Det påverkar inte befintlig internationell rätt, unionsrätt och nationell rätt som tillåter anspråk, i synnerhet rätt som reglerar skyddet av konsumenters kollektiva intressen, miljöskyddet, insolvensförfaranden eller ansvarsfrågor.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)  tvistfinansiär: ett kommersiellt företag som ingår ett avtal om tredjepartsfinansiering i samband med ett förfarande, trots att företaget inte är vare sig part i förfarandet eller en advokat eller någon annan jurist som företräder en part i ett sådant förfarande eller en leverantör av reglerade försäkringstjänster till en part i ett sådant förfarande, och som har som huvudsakligt syfte att erhålla avkastning på en investering som det gör genom att tillhandahålla finansiering i samband med förfarandet i fråga eller att erhålla en konkurrensfördel på en viss marknad.

b)  kärande: varje fysisk eller juridisk person som väcker talan eller som avser att väcka talan mot en annan part vid en domstol eller administrativ myndighet.

c)  domstol eller administrativ myndighet: en domstol, en administrativ myndighet, en skiljenämnd eller något annat organ med behörighet som har till uppgift att avkunna dom i förfaranden, i enlighet med nationell rätt.

d)  avsedd mottagare: en person som är berättigad till en andel av ersättningen i ett förfarande och vars intressen i förfarandet företräds av den finansierade käranden eller av en godkänd enhet som väcker talan som kärande för den personens räkning i samband med grupptalan.

e)  förfarande: en inhemsk eller gränsöverskridande civilrättslig eller kommersiell rättstvist, eller ett frivilligt skiljeförfarande eller en alternativ tvistlösningsmekanism som syftar till att vid en domstol eller administrativ myndighet i unionen söka gottgörelse i samband med en tvist.

f)  godkänd enhet: en organisation som företräder konsumenters intressen och som har utsetts till godkänd enhet i enlighet med direktiv (EU) 2020/1828.

g)  tillsynsmyndighet: en myndighet som har utsetts av en medlemsstat att ansvara för auktorisering av tvistfinansiärer eller tillfälligt indragande, eller återkallande, av sådan auktorisering, och att utöva tillsyn över tvistfinansiärers verksamhet.

h)  avtal om tredjepartsfinansiering: ett avtal enligt vilket en tvistfinansiär beslutar att finansiera alla eller delar av kostnaderna för förfarandet i utbyte mot antingen en andel av den ekonomiska ersättning som tilldelas käranden eller ett framgångsarvode, som ska utgöra ersättning till tvistfinansiären för den finansiering som denne tillhandahållit och, i tillämpliga fall, täcka dennes ersättning för den tillhandahållna tjänsten, helt eller delvis på grundval av utfallet av förfarandet. Denna definition omfattar alla avtal i vilka en sådan ersättning avtalas, oavsett om den erbjuds som en oberoende tjänst eller uppnås genom köp eller överlåtelse av anspråket.

Kapitel II

Godkännande av tvistfinansiärers verksamhet i unionen

Artikel 4

Auktoriseringssystem

1.  Medlemsstaterna får i enlighet med nationell rätt fastställa huruvida avtal om tredjepartsfinansiering kan erbjudas i samband med förfaranden i deras jurisdiktion, till förmån för kärande eller avsedda mottagare som har sin hemvist på deras territorium.

2.  Om tredjepartsfinansiering tillåts ska medlemsstaterna inrätta ett system för auktorisering och övervakning av tvistfinansiärers verksamhet inom sitt territorium. Inom ramen för detta system ska en oberoende tillsynsavdelning eller tillsynsmyndighet utses att ansvara för auktorisering av tvistfinansiärer eller tillfälligt indragande, eller återkallande, av sådan auktorisering, och att utöva tillsyn över tvistfinansiärers verksamhet.

3.  Auktoriseringssystemet enligt denna artikel ska tillämpas endast på sådan verksamhet som är kopplad till tvistfinansiärers erbjudande av avtal om tredjepartsfinansiering. När tvistfinansiärer även tillhandahåller andra juridiska eller finansiella tjänster eller anspråkshanteringstjänster som en annan myndighet i unionen utövar tillsyn över ska detta direktiv inte påverka tillämpningen av befintliga tillsyns- eller auktoriseringssystem som avser dessa andra tjänster.

Artikel 5

Villkor för auktorisering

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna såväl för inhemska som för gränsöverskridande tvister eller andra förfaranden endast auktoriserar sådana tvistfinansiärer eller förlänger auktoriseringar för sådana tvistfinansiärer som uppfyller kraven i detta direktiv och som, utöver eventuella lämplighetskrav eller andra kriterier som fastställs i nationell rätt, uppfyller åtminstone följande kriterier:

a)  De bedriver sin verksamhet via ett stadgeenligt säte i en medlemsstat och ansöker om och upprätthåller en auktorisering i samma medlemsstat.

b)  De åtar sig att ingå avtal om tredjepartsfinansiering enligt lagstiftningen i den medlemsstat där alla planerade förfaranden ska äga rum, eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat där käranden eller avsedda mottagare har sin hemvist.

c)  De visar på ett för tillsynsmyndigheten tillfredsställande sätt att de har infört förfaranden och styrningsstrukturer för att säkerställa att de fortlöpande efterlever detta direktiv, med de krav på transparens och respekt för förvaltaruppdraget som föreskrivs i detta direktiv, och de har inrättat interna förfaranden för att förhindra intressekonflikter mellan sig själva och svarandena i förfaranden som tvistfinansiären är involverad i.

d)  De uppfyller de kapitalkrav som fastställs i artikel 6.

e)  De visar på ett för tillsynsmyndigheten tillfredsställande sätt att de har infört styrningsstrukturer och förfaranden för att säkerställa att det förvaltaruppdrag som föreskrivs i artikel 7 fullgörs och respekteras.

2.  Medlemsstaterna ska ömsesidigt erkänna auktorisering som beviljats en tvistfinansiär i en annan medlemsstat och därför automatiskt tillåta dem att bedriva verksamhet i respektive medlemsstat, förutsatt att den ursprungliga auktoriseringen fortfarande är giltig.

3.  Det auktoriseringssystem som fastställs i artikel 4 ska inte påverka tillämpningen av den unionsrätt som reglerar tillhandahållandet av finansiella tjänster, investeringsverksamhet eller konsumentskydd.

Artikel 6

Kapitalkrav

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kontrollera huruvida tvistfinansiärer under alla omständigheter skulle kunna förfoga över de ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt sina avtal om tredjepartsfinansiering. Tillsynsmyndigheterna ska särskilt säkerställa att tvistfinansiärer har förmåga att

a)  betala alla skulder som härrör från deras avtal om tredjepartsfinansiering när dessa förfaller till betalning, och

b)  finansiera alla stadier i de förfaranden som de har åtagit sig att finansiera, inbegripet rättegång och eventuella efterföljande överklaganden.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tvistfinansiärer vid behov har rätt att visa att de uppfyller kriterierna i punkt 1 genom att tillhandahålla certifiering eller intyg om att ett försäkringssystem fullt ut skulle täcka alla de kostnader som avses i punkt 1.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kontrollera huruvida tvistfinansiärer under alla omständigheter skulle kunna säkerställa tillgång till den minsta likviditet som krävs för att till fullo betala alla förutsebara kostnader vid ogillande dom i alla förfaranden som de har finansierat. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras domstolar eller administrativa myndigheter kan begära att tvistfinansiärer ska ställa säkerhet för kostnader i de former som godtas i nationell rätt, om en kärande begär detta på grundval av särskilda motiverade farhågor.

4.  Medlemsstaterna får inrätta en särskild försäkringsfond för att täcka alla utestående kostnader för kärande som har inlett en rättstvist i god tro, om en tvistfinansiär blir insolvent under det rättsliga förfarandet. Om en sådan fond inrättas av en medlemsstat ska den medlemsstaten se till att den förvaltas offentligt och finansieras genom årliga avgifter som ska betalas av auktoriserade tvistfinansiärer.

Artikel 7

Förvaltaruppdrag

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kontrollera att tvistfinansiärer har de styrningsstrukturer och interna förfaranden som krävs för att säkerställa att de avtal om tredjepartsfinansiering som de ingår är grundade på en förtroenderelation, och att de enligt dessa avtal åtar sig att agera rättvist och transparent och att i egenskap av förvaltare iaktta aktsamhetskrav som ålägger dem att agera för kärandens bästa.

2.  Om en kärande avser att väcka talan för andras räkning i förfaranden, såsom i de fall då käranden är en godkänd enhet som företräder konsumenter, ska tvistfinansiären vara skyldig att fullgöra ett förvaltaruppdrag i förhållande till sådana avsedda mottagare. Tvistfinansiärer ska vara skyldiga att agera på ett sätt som är förenligt med deras förvaltaruppdrag under hela förfarandet. Om en konflikt uppstår mellan tvistfinansiärens intressen och kärandenas eller de avsedda mottagarnas intressen ska tvistfinansiären vara skyldig att sätta kärandenas eller de avsedda mottagarnas intressen framför sina egna.

Kapitel III

Tillsynsmyndigheters befogenheter och samordning dem emellan

Artikel 8

Tillsynsmyndigheters befogenheter

1.  I fall där avtal om tredjepartsfinansiering är tillåtna i enlighet med artikel 4 ska medlemsstaterna sörja för att en oberoende tillsynsmyndighet ansvarar för att övervaka auktoriseringen av tvistfinansiärer som är etablerade inom deras jurisdiktion och som erbjuder avtal om tredjepartsfinansiering till kärande och avsedda mottagare inom deras jurisdiktion eller i samband med förfaranden inom deras jurisdiktion.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett klagomålsförfarande för varje fysisk eller juridisk person som önskar ta upp farhågor vid en tillsynsmyndighet om huruvida en tvistfinansiär fullgör sina skyldigheter enligt detta direktiv och tillämplig nationell rätt.

3.  Utan hinder av det klagomålsförfarande som avses i punkt 2 ska, i händelse av pågående rättsliga förfaranden som involverar tvistfinansiären, farhågor som svaranden tar upp i sådana förfaranden om huruvida en tvistfinansiär fullgör sina skyldigheter enligt detta direktiv och tillämplig nationell rätt behandlas av den behöriga domstolen eller administrativa myndigheten i enlighet med artikel 16.2.

4.  Varje tillsynsmyndighet ska särskilt ha befogenhet och skyldighet att

a)  ta emot auktoriseringsansökningar från tvistfinansiärer, tillsammans med all information som krävs för att kunna pröva dessa ansökningar, och besluta om alla sådana ansökningar inom en lämplig tidsram,

b)  fatta de beslut som krävs för att auktorisera ansökande tvistfinansiärer eller neka dem auktorisering, återkalla auktorisering eller införa villkor, begränsningar eller påföljder för auktoriserade tvistfinansiärer,

c)  besluta om en tvistfinansiärs lämplighet och duglighet, inbegripet med hänsyn till dennes erfarenhet, anseende, interna förfaranden för att förhindra och lösa intressekonflikter samt kunskaper,

d)  på sin webbplats offentliggöra alla beslut som fattas i enlighet med led b, med vederbörligt beaktande av affärssekretess,

e)  minst årligen bedöma huruvida en auktoriserad tvistfinansiär fortfarande uppfyller de kriterier för auktorisering som avses i artikel 5.1, och säkerställa att auktoriseringen tillfälligt dras in eller återkallas om tvistfinansiären inte längre uppfyller ett eller flera av dessa kriterier. Ett sådant tillfälligt indragande eller återkallande ska inte påverka rättigheterna för kärande och mottagare i de förfaranden där finansiären kan vara involverad, och

f)  enligt det system som avses i artikel 9, ta emot och utreda klagomål som avser en tvistfinansiärs handlande och efterlevnad av bestämmelserna i kapitel IV i detta direktiv och eventuella andra tillämpliga krav enligt nationell rätt.

5.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tvistfinansiärer är skyldiga att till en tillsynsmyndighet utan onödigt dröjsmål anmäla alla ändringar som påverkar deras uppfyllande av kapitalkraven i artikel 6.1 och 6.2. Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att tvistfinansiärer årligen intygar att de fortfarande uppfyller kraven i dessa punkter.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna övervakar förtroenderelationerna mellan tvistfinansiärer och kärande och avsedda mottagare i allmänhet, och att de kan utfärda föreskrifter och instruktioner för att säkerställa att kärandes och avsedda mottagares intressen är skyddade.

Artikel 9

Utredningar och klagomål

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett klagomålssystem där klagomål kan tas emot och utredas i enlighet med artikel 8.2.

2.  Inom ramen för det klagomålssystem som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att utan onödigt dröjsmål bedöma huruvida en tvistfinansiär efterlever de skyldigheter eller villkor som är förknippade med dess auktorisering, bestämmelserna i detta direktiv och andra tillämpliga krav enligt nationell rätt.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna, när de utövar tillsyn över tvistfinansiärers efterlevnad av skyldigheter eller villkor som är förknippade med deras auktorisering, har befogenhet att

i)  utreda klagomål som mottagits från en fysisk eller juridisk person i enlighet med artikel 8.2 och med förbehåll för artikel 8.3,

ii)  utreda klagomål från en annan tillsynsmyndighet eller från kommissionen,

iii)  inleda utredningar på eget initiativ,

iv)  inleda utredningar på rekommendation av en domstol eller administrativ myndighet som har farhågor i samband med ett förfarande vid en sådan domstol eller administrativ myndighet om en tvistfinansiärs efterlevnad av skyldigheter eller villkor som är förknippade med dess auktorisering.

Artikel 10

Samordning mellan tillsynsmyndigheter

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att deras tillsynsmyndigheter tillämpar detta direktiv i nära samarbete med tillsynsmyndigheterna i andra medlemsstater.

2.  Kommissionen ska övervaka och samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet som bedrivs för att utföra de uppgifter som fastställs i detta direktiv, och sammankalla och leda ett nätverk av tillsynsmyndigheter. Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 11 med avseende på komplettering av detta direktiv genom att fastställa formerna för samarbete inom nätverket av tillsynsmyndigheter, och ska regelbundet se över dem i nära samarbete med tillsynsmyndigheterna.

3.  Tillsynsmyndigheterna får rådfråga kommissionen om allt som avser genomförandet av detta direktiv. Kommissionen får utfärda riktlinjer, rekommendationer, meddelanden om bästa praxis och rådgivande yttranden till tillsynsmyndigheterna om genomförandet av detta direktiv, och i samband med uppenbara diskrepanser i detta avseende, eller i förbindelse med tillsynen över tvistfinansiärer. Kommissionen får också inrätta ett kompetenscentrum som ska tillhandahålla kvalificerad expertis till domstolar eller administrativa myndigheter som vill ha råd om hur de ska bedöma tvistfinansiärers verksamhet inom unionen.

4.  Varje tillsynsmyndighet ska upprätta en förteckning över auktoriserade tvistfinansiärer, översända den till kommissionen och göra förteckningen tillgänglig för allmänheten. Tillsynsmyndigheterna ska uppdatera förteckningen när den ändras och informera kommissionen om detta.

5.  Varje tillsynsmyndighet ska på begäran förse kommissionen och andra tillsynsmyndigheter med uppgifter om beslut som har fattats avseende tillsynen över tvistfinansiärer, inbegripet uppgifter om beslut som har fattats i enlighet med artikel 8.4 b.

6.  Om en tvistfinansiär har ansökt om auktorisering hos en tillsynsmyndighet, och därefter ansöker om auktorisering hos en annan tillsynsmyndighet, ska dessa tillsynsmyndigheter samordna och dela informationen i lämplig omfattning, i syfte att fatta enhetliga beslut, med vederbörligt beaktande av olika nationella bestämmelser.

7.  Om en tvistfinansiär auktoriseras av en tillsynsmyndighet i en medlemsstat men önskar erbjuda ett avtal om tredjepartsfinansiering till en kärande eller annan avsedd mottagare i en annan medlemsstat eller för förfaranden i en annan medlemsstat, ska den lägga fram bevis för att den är auktoriserad av tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat. Om en tillsynsmyndighet i den andra medlemsstaten känner till oegentligheter i tvistfinansiärens agerande ska den direkt underrätta den ansvariga tillsynsmyndigheten.

Artikel 11

Utövande av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 10.2 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den ... [den dag då den grundläggande lagstiftningsakten träder i kraft eller annat datum som fastställs av medlagstiftarna].

Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 10.2 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artikel 10.2 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på [två månader] från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med [två månader] på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Kapitel IV

Avtal om tredjepartsfinansiering och tvistfinansiärers verksamhet

Artikel 12

Innehållet i avtal om tredjepartsfinansiering

Medlemsstaterna ska säkerställa att avtal om tredjepartsfinansiering ska tillhandahållas skriftligen på ett av de officiella språken i den medlemsstat där käranden och de avsedda mottagarna har sin hemvist, samt presenteras på ett tydligt och lättbegripligt sätt och omfatta åtminstone

a.  de olika kostnader och utgifter som tvistfinansiären kommer att täcka,

b.  den andel av eventuella ersättningar eller arvoden som kommer att betalas till tvistfinansiären eller någon annan tredje part, eller andra ekonomiska kostnader som direkt eller indirekt ska bäras av kärandena, de avsedda stödmottagarna eller båda,

c.  en hänvisning till tvistfinansiärens ansvar för kostnader vid ogillande dom, i enlighet med artikel 18 i detta direktiv,

d.  en klausul om att all ersättning som kan bli föremål för avdrag för arvoden till finansiären först ska betalas ut i sin helhet till kärandena, som därefter kan betala eventuella överenskomna belopp till tvistfinansiärer i form av arvoden eller provision, varvid åtminstone de minimibelopp som föreskrivs i detta direktiv ska behållas,

e.  de risker som kärandena, de avsedda mottagarna eller båda tar på sig, bland annat

i.  utrymmet för stigande kostnader i rättstvisten, och hur detta påverkar kärandenas, mottagarnas eller bådas ekonomiska intressen,

ii.  de strikt definierade omständigheter under vilka avtalet om tredjepartsfinansiering kan sägas upp, och riskerna för kärandena, mottagarna eller båda i det scenariot, och

iii.  varje potentiell risk för att behöva betala kostnader vid ogillande dom, inbegripet omständigheter då rättsskyddsförsäkring eller ersättning kanske inte täcker en sådan exponering,

f.  en ansvarsfriskrivning när det gäller icke-villkorlighet för finansiering i samband med de olika stegen i förfarandet,

g.  en förklaring om att ingen intressekonflikt föreligger hos tvistfinansiären.

Artikel 13

Krav på transparens och förhindrande av intressekonflikter

1.  Medlemsstaterna ska kräva att tvistfinansiärer utarbetar en strategi och inför interna förfaranden för att förhindra och lösa intressekonflikter. Denna strategi och dessa interna förfaranden ska vara av en sådan art, omfattning och komplexitet att de lämpar sig för tvistfinansiärens affärsverksamhet, och de ska fastställas skriftligen och offentliggöras på tvistfinansiärens webbplats. De ska också tydligt anges i en bilaga till alla avtal om tredjepartsfinansiering.

2.  Medlemsstaterna ska kräva att tvistfinansiärer till en kärande och avsedda mottagare i avtalet om tredjepartsfinansiering lämnar all information som rimligen kan anses ge upphov till en intressekonflikt. Informationen från tvistfinansiärerna ska innefatta åtminstone

a)  uppgifter om alla befintliga ekonomiska eller andra arrangemang mellan tvistfinansiären och varje annat företag som har kopplingar till förfarandet, inbegripet alla arrangemang med relevanta godkända enheter, anspråksaggregatorer, advokater eller andra berörda parter,

b)  uppgifter om eventuella relevanta kopplingar mellan tvistfinansiären och en svarande i förfarandet, i synnerhet varje form av konkurrenssituation.

Artikel 14

Ogiltiga avtal och klausuler

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att avtal om tredjepartsfinansiering som ingås med fysiska eller juridiska personer som inte är auktoriserade tvistfinansiärer inte har någon rättslig verkan.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tredjepartsfinansiärer inte får påverka en kärandes beslut under förfarandets gång på ett sätt som skulle gagna tvistfinansiären själv på kärandens bekostnad. I detta syfte ska klausuler i avtal om tredjepartsfinansiering som ger en tvistfinansiär befogenhet att fatta eller påverka beslut i samband med förfaranden inte ha någon rättslig verkan. Klausuler eller arrangemang som består av bland annat följande ska inte ha någon rättslig verkan:

a)  beviljande av en uttrycklig befogenhet till en tvistfinansiär att fatta eller påverka beslut i samband med förfarandet, till exempel avseende specifika anspråk, förlikning i målet, eller förvaltning av utgifter i samband med förfarandet,

b)  tillhandahållande av kapital, eller andra medel som har ett penningvärde, för förfarandet på villkor att tredjepartsfinansiärer godkänner dess specifika användning.

3.  Medlemsstaterna ska föreskriva att avtal där en tvistfinansiär garanteras en lägsta avkastning på sin investering innan en kärande eller avsedd mottagare kan få sin andel inte har någon rättslig verkan.

4.  Om inga exceptionella omständigheter föreligger ska avtal om tredjepartsfinansiering som ger en tvistfinansiär rätt till en andel av eventuell ersättning som minskar den andel som är tillgänglig för käranden och de avsedda mottagarna till 60 procent eller mindre av den totala ersättningen, inbegripet alla skadeståndsbelopp, kostnader, arvoden och andra utgifter, inte ha någon rättslig verkan.

5.  Medlemsstaterna ska säkerställa att avtal om tredjepartsfinansiering inte innehåller några bestämmelser som begränsar en tvistfinansiärs betalningsskyldighet vid beslut om betalning av kostnader vid ogillande dom. Bestämmelser som avser att begränsa en tvistfinansiärs skyldighet att betala kostnader ska inte ha någon rättslig verkan.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de villkor som styr avtal om tredjepartsfinansiering inte tillåter att finansieringen dras tillbaka, utom under de föreskrivna omständigheter som fastställs i nationell rätt i enlighet med artikel 15.1.

7.  Kärande och avsedda mottagare ska hållas skadeslösa för alla förluster som uppstår på grund av en tvistfinansiär som ingått ett avtal om tredjepartsfinansiering som ogiltigförklarats. Kärandenas och de avsedda mottagarnas rättigheter ska inte påverkas.

Artikel 15

Uppsägning av avtal om tredjepartsfinansiering

1.  Medlemsstaterna ska förbjuda ensidig uppsägning av ett avtal om tredjepartsfinansiering från en tvistfinansiärs sida om kärandens informerade samtycke saknas, utom i de fall då en domstol eller administrativ myndighet har gett tvistfinansiären tillstånd att säga upp avtalet efter att ha undersökt huruvida kärandens och de avsedda mottagarnas intressen skyddas i tillräcklig utsträckning trots uppsägningen.

2.  En uppsägning av avtalet om tredjepartsfinansiering ska meddelas med den framförhållning som krävs enligt nationell rätt.

Kapitel V

Domstolars eller administrativa myndigheters kontroll

Artikel 16

Offentliggörande av avtal om tredjepartsfinansiering

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kärande eller deras företrädare är skyldiga att informera den berörda domstolen eller administrativa myndigheten om att det finns ett avtal om tredjepartsfinansiering samt om tvistfinansiärens identitet och, på begäran av domstolen eller den administrativa myndigheten eller svaranden, förse den berörda domstolen eller administrativa myndigheten med en fullständig och oredigerad kopia av sådana avtal om tredjepartsfinansiering som avser de berörda förfarandena vid den berörda domstolen eller administrativa myndigheten i ett så tidigt skede av förfarandena som möjligt. Medlemsstaterna ska även säkerställa att domstolen eller den administrativa myndigheten informerar svarandena om förekomsten av avtal om tredjepartsfinansiering samt om tvistfinansiärens identitet.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att domstolar eller administrativa myndigheter har befogenhet att, på begäran av en part i förfarandet som har motiverade farhågor eller på eget initiativ samt i enlighet med artikel 17, kontrollera att avtalet om tredjepartsfinansiering är förenligt med detta direktiv och annan tillämplig nationell rätt.

Artikel 17

Domstolars eller administrativa myndigheters kontroll av avtal om tredjepartsfinansiering

Medlemsstaterna ska utnämna en behörig domstol eller administrativ myndighet att utföra de olika rättsliga och administrativa uppgifter som föreskrivs i detta direktiv. Denna utnämning ska särskilt inbegripa angivande av att den domstol eller administrativa myndighet vid vilken ett privatfinansierat mål anhängiggörs, utan onödigt dröjsmål och på begäran av en part i förfarandet eller på eget initiativ, ska kontrollera hur finansieringsavtalen påverkar de mål som anhängiggjorts vid dem genom att utöva befogenheter att

a)  utfärda föreskrifter och instruktioner som är bindande för en tvistfinansiär, såsom att kräva att tvistfinansiären tillhandahåller den finansiering som överenskommits i det berörda avtalet om tredjepartsfinansiering eller att kräva att tvistfinansiären gör ändringar i den berörda finansieringen,

b)  bedöma huruvida avtal om tredjepartsfinansiering är förenliga med bestämmelserna i detta direktiv, särskilt avseende förvaltaruppdraget i förhållande till kärande och avsedda mottagare i artikel 7, och, i de fall då avtalet inte är förenligt, kräva att tvistfinansiären gör de ändringar som krävs, eller förklara en klausul ogiltig i enlighet med artikel 14,

c)  utvärdera varje avtal om tredjepartsfinansiering för att fastställa huruvida det överensstämmer med transparenskraven i artikel 13,

d)  bedöma huruvida avtal om tredjepartsfinansiering ger en tvistfinansiär rätt till en orättvis, oproportionerlig eller orimlig andel av en eventuell ersättning enligt artikel 14.4, och att ogiltigförklara eller anpassa avtal i enlighet med detta. Medlemsstaterna ska ange att behöriga domstolar eller administrativa myndigheter vid en sådan bedömning får beakta särdragen hos och omständigheterna i samband med det planerade eller pågående förfarandet, inbegripet, i förekommande fall,

i)  parterna i målet samt de avsedda mottagarna i förfarandet, och vad de har uppfattat som överenskommet i fråga om det belopp som tvistfinansiären ska få vid gillande dom enligt finansieringsavtalet,

ii)  det troliga värdet på en ersättning,

iii)  värdet av en tvistfinansiärs ekonomiska bidrag och den andel av kärandens totala kostnader som tvistfinansiären finansierar, och

iv)  den andel av en eventuell ersättning som ska gå till käranden och avsedda mottagare,

e)  vidta sådana sanktionsåtgärder som domstolen eller den administrativa myndigheten anser lämpliga för att säkerställa att detta direktiv efterlevs,

f)  rådgöra med eller söka sakkunskap hos personer med lämplig kunskap och lämpligt oberoende för att bistå vid utövandet av domstolens eller den administrativa myndighetens bedömningsbefogenheter, inbegripet experter med lämpliga kvalifikationer eller tillsynsmyndigheter.

Artikel 18

Ansvar för kostnader vid ogillande dom

1.  Om käranden inte har tillräckliga resurser för att betala kostnaderna vid ogillande dom ska medlemsstaterna säkerställa att domstolar eller administrativa myndigheter har befogenhet att fatta beslut om att tvistfinansiärer, antingen gemensamt eller individuellt med kärande, ska betala kostnaderna vid ogillande dom. I ett sådant fall får domstolar eller administrativa myndigheter kräva att tvistfinansiärerna ska betala en lämplig del av kostnaderna vid ogillande dom, med beaktande av

a)  värdet på och den andel av en eventuell ersättning som tvistfinansiären skulle ha fått om talan hade bifallits,

b)  i vilken utsträckning kostnader som inte betalas av en tvistfinansiär i stället ska bäras av en svarande, käranden eller andra avsedda mottagare,

c)  tvistfinansiärens handlande under hela förfarandet och särskilt tvistfinansiärens efterlevnad av detta direktiv och huruvida tvistfinansiärens handlande har bidragit till den totala kostnaden för förfarandet, och

d)  värdet på tvistfinansiärens ursprungliga investering.

Kapitel VI

Slutbestämmelser

Artikel 19

Sanktioner

1.  Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla dessa regler och åtgärder [senast den …/utan dröjsmål] samt [utan dröjsmål] eventuella ändringar som berör dem.

2.  Tillsynsmyndigheterna får särskilt ålägga proportionella böter som beräknas på grundval av ett företags omsättning, tillfälligt eller permanent återkalla auktoriseringen för verksamheten och ålägga andra lämpliga administrativa sanktioner.

Artikel 20

Kontroll

1.  Senast den … [(…) år efter den dag då detta direktiv börjar tillämpas] ska kommissionen utvärdera detta direktiv och lägga fram en rapport om de viktigaste resultaten för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Utvärderingen ska genomföras i enlighet med kommissionens riktlinjer om bättre lagstiftning. I rapporten ska kommissionen i synnerhet bedöma hur effektivt direktivet är, särskilt avseende omfattningen av arvoden eller räntor som dras av från kärandes ersättningar, också från avsedda mottagare, till tvistfinansiärer, den inverkan som tvistfinansiärer har på nivån av tvistlösningsverksamhet och den utsträckning i vilken tredjepartsfinansiering av rättstvister har möjliggjort bättre tillgång till rättslig prövning.

2.  Medlemsstaterna ska för första gången senast den … [(…) år efter den dag då detta direktiv börjar tillämpas] och därefter årligen förse kommissionen med följande information, som krävs för utarbetandet av den rapport som avses i punkt 1:

a)  Identiteten på samt antal och typ av enheter som erkänns som auktoriserade tvistfinansiärer,

b)  alla ändringar av den förteckningen och skälen till dessa,

c)  antal och typ av förfaranden som helt eller delvis finansieras av en tvistfinansiär,

d)  utfallet av dessa förfaranden räknat i de belopp som tvistfinansiärer har erhållit i förhållande till de ersättningar som kärande och avsedda mottagare har tilldelats.

Artikel 21

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast den … [dag/månad/år] anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den … [dag/månad/år].

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om texten i de bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 22

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 23

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

(1) EUT [...] (2) EUT […]