Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning av den 14 mars 2024 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 om nya livsmedel vad gäller definitionen av konstruerat nanomaterial (C(2024)01612),

–  med beaktande av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 av den 25 november 2015 om nya livsmedel och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 och kommissionens förordning (EG) nr 1852/2001(1), särskilt artiklarna 31 och 32.6,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004(2), särskilt artikel 18.3,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser(3),

–  med beaktande av den unionsförteckning som upprättades genom kommissionens förordning (EU) nr 1129/2011 av den 11 november 2011 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 vad gäller upprättande av en unionsförteckning över livsmedelstillsatser(4) och kommissionens förordning (EU) nr 1130/2011 av den 11 november 2011 om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 vad gäller upprättande av en unionsförteckning över livsmedelstillsatser som godkänts för användning i livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer, livsmedelsaromer och näringsämnen(5),

–  med beaktande av kommissionens förordning (EU) nr 257/2010 av den 25 mars 2010 om upprättande av ett program för omprövning av godkända livsmedelstillsatser i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 om livsmedelstillsatser(6),

–  med beaktande av artikel 111.3 i arbetsordningen,

–  med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och av följande skäl:

A.  Enligt artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska alla livsmedelsingredienser i form av konstruerade nanomaterial tydligt anges i ingrediensförteckningen så att det säkerställs att konsumenterna är informerade. I förordning (EU) nr 1169/2011 definieras därför ”konstruerat nanomaterial” i enlighet med artikel 3.2 f i förordning (EU) 2015/2283.

B.  I artikel 31 i förordning (EU) 2015/2283 ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter justera och anpassa den definition av konstruerade nanomaterial som avses i den förordningen till tekniska och vetenskapliga framsteg eller till de definitioner som överenskommits på internationell nivå, i syfte att nå målen med den förordningen.

C.  Utförliga unionsförteckningar som upprättades genom förordningarna (EU) nr 1129/2011 och (EU) nr 1130/2011 fastställer de livsmedelstillsatser som fick användas innan förordning (EG) nr 1333/2008 trädde i kraft och efter granskning av deras överensstämmelse med förordningens bestämmelser.

Konsekvenser av definitionen

D.  Definitionen i kommissionens delegerade förordning av konstruerat nanomaterial kommer att avgöra om ett livsmedel ska betecknas som ”nano” i ingrediensförteckningen enligt artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1169/2011.

E.  Kommissionens delegerade förordning syftar till att åtgärda tolkningsproblem som härrör från den nuvarande definitionen genom att införa objektiva faktorer för att avgöra om ett nanomaterial är ”konstruerat” eller inte, till exempel genom att ersätta ”avsiktligt producerat [material]” med ”tillverkat”.

F.  Kommissionens delegerade förordning utesluter att partiklar som inte är i fast form, såsom miceller, liposomer eller nanodroppar i emulsioner, och ingredienser som innehåller mindre än 50 % partiklar med en storlek på högst 100 nm, betraktas som nanomaterial i livsmedel.

G.  Det föreslagna standardtröskelvärdet på 50 % eller mer partiklar på nanonivå är godtyckligt och innebär ett lägre skydd än den tolkning som gjorts av vissa medlemsstater, till exempel Frankrike, av definitionen i förordning (EU) 2015/2283. I den förordningen beaktas inte något tröskelvärde för storleksfördelning för partiklar under 100 nm.

H.  Den föreslagna definitionen skulle potentiellt utesluta många nanomaterial från tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 1169/2011, som därför inte skulle omfattas av märkningskravet ”nano”. I punkt 3 i motiveringen anger kommissionen att antalet material som används i livsmedel som kan innehålla en viss andel nanopartiklar är begränsat och att de flesta, om inte alla, är material som inte är nya samt att de potentiella effekterna av den delegerade akten därför endast kommer att beröra ett mycket begränsat antal material.

I.  För närvarande är det just livsmedelstillsatser som kan förekomma som nanomaterial i livsmedel. Den franska myndigheten för hälsa och livsmedelssäkerhet (ANSES) har förtecknat 37 nanomaterial som används i mer än 900 livsmedelsprodukter(7). Tester som utförts av konsumentorganisationer och icke-statliga organisationer (Agir pour l’Environnement(8), Que Choisir(9), 60 Millions de consommateurs(10), AVICENN(11) i Frankrike, Foodwatch(12) och Bund(13) i Tyskland, Testachats(14) i Belgien och Altroconsumo(15) i Italien och OCU i Spanien(16)) har upprepade gånger visat på förekomsten av livsmedelstillsatser med en betydande andel nanopartiklar, till exempel kan livsmedelsfärgämnet järnoxid (E172) som används i mejeriprodukter, bakverk och vissa frukostflingor innehålla nanopartiklar under tröskelvärdet på 50 %. Detta visar att bristen på lämplig märkning av vissa livsmedelsingredienser som ”nano” främst beror på bristande efterlevnad av gällande lagstiftning och mycket mindre på tolkningsproblem.

J.  En studie från 2020 som hade beställts av Europeiska kemikaliemyndigheten visade att medborgarna kräver bättre märkning av vardagsprodukter som innehåller nanomaterial(17).

Motsägelser i förhållande till rekommendationer och nya vetenskapliga framsteg

K.  I sin resolution av den 12 mars 2014 om kommissionens delegerade förordning av den 12 december 2013 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna vad gäller definitionen av konstruerat nanomaterial(18) invände Europaparlamentet mot en mycket liknande definition, med samma tröskelvärde på 50 %, som uteslöt alla livsmedelstillsatser, och ansåg att definitionen ”strider mot direktivets grundläggande syfte att uppnå en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och intressen genom att ge slutkonsumenterna möjlighet att göra välgrundade val”. Europaparlamentet uppmanade kommissionen att lägga fram en ny delegerad akt i vilken hänsyn tas till parlamentets ståndpunkt.

L.  I sin resolution av den 8 oktober 2020 om utkastet till kommissionens förordning om ändring av bilagan till förordning (EU) nr 231/2012 om fastställande av specifikationer för de livsmedelstillsatser som förtecknas i bilagorna II och III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 vad gäller specifikationerna för titandioxid (E 171)(19) invände Europaparlamentet mot ett utkast till kommissionsförordning som skulle ha inneburit att partier av livsmedelsprodukter som innehåller titandioxid (E171) blev tillåtna om de innehöll mindre än 50 % partiklar under 100 nm.

M.  Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet rekommenderade(20) att man med tanke på den rådande osäkerheten kring säkerheten bör överväga ett lägre tröskelvärde för antalet nanopartiklar, t.ex. 10 %, för livsmedelsrelaterade tillämpningar i stället för det tröskelvärde som för tillfället föreslås i kommissionens rekommendation (50 %)

N.  Akademiska organisationer, offentliga myndigheter, icke-statliga konsument- och miljöorganisationer och fackföreningar förespråkade i kommissionens samrådsprocess en definition som skulle omfatta alla material, oavsett om de är tillverkade, oavsiktligt förekommande eller naturligt förekommande, och en standardtröskel på 10 % eller mer partiklar i den antalsbaserade storleksfördelningen.

O.  Sedan 2014 bekräftar nya vetenskapliga rön att nanomaterial kan korsa fysiologiska hinder och ofta är farligare än ämnen i mikro- eller makrostadiet(21).

P.  ANSES offentliggjorde i april 2023 en detaljerad rapport(22) i vilken det fastslås att definitionen av nanomaterial i kommissionens rekommendation av den 10 juni 2022(23), som har legat till grund för översynen av definitionen av konstruerat nanomaterial i förordning (EU) 2015/2283, i sektorsspecifika bestämmelser, särskilt på livsmedelsområdet, skulle ha en negativ inverkan på förebyggandet av hälso- och miljörisker. ANSES betonade att det tröskelvärde för antalet nanopartiklar på 50 % som ingår i den horisontella definitionen ”nano” inte grundar sig på välgrundade vetenskapliga argument, och rekommenderade att ett lägre värde skulle fastställas för detta tröskelvärde.

Q.  Det är möjligt att upptäcka nanoingredienser på grundval av ett tröskelvärde på 10 % av antalet nanopartiklar, eftersom detta är det gränsvärde som det franska generaldirektoratet för konsumentfrågor, konkurrens och bedrägerikontroll för närvarande tillämpar i sin kontrollverksamhet(24).

Försiktighetsprincipen

R.  I artikel 191.2 i EUF-fördraget fastställs försiktighetsprincipen som en av unionens grundläggande principer.

S.  I artikel 168.1 i EUF-fördraget fastställs att en ”hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder”.

1.  Europaparlamentet invänder mot kommissionens delegerade förordning.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen och informera den om att den delegerade förordningen inte kan träda i kraft.

3.  Europaparlamentet anser att kommissionens delegerade förordning inte är förenlig med syftet med och innehållet i förordning (EU) 2015/2283 och att den överskrider de delegerade befogenheter som beviljats kommissionen enligt artikel 31 i den förordningen.

4.  Europaparlamentet beklagar att den föreslagna tröskeln på 50 % inte tar hänsyn till tekniska och vetenskapliga framsteg.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillämpa försiktighetsprincipen för att säkerställa konsumentsäkerhet och konsumentinformation och att ta hänsyn till One Health-modellen.

6.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 327, 11.12.2015, s. 1. (2) EUT L 304, 22.11.2011, s. 18. (3) EUT L 354, 31.12.2008, s. 16. (4) EUT L 295, 12.11.2011, s. 1. (5) EUT L 295, 12.11.2011, s. 178. (6) EUT L 80, 26.3.2010, s. 19. (7) https://www.anses.fr/fr/nanomateriaux-alimentation-premiere-application-methodologie. (8) https://www.agirpourlenvironnement.org/communiques-presse/enquete-exclusive-des-analyses-revelent-la-presence-de-nanoparticules-dans-3980/. (9) https://www.quechoisir.org/enquete-nanoparticules-taille-mini-doutes-maxi-n50748/. (10) https://bibliotheque.60millions-mag.com/detail/publication/detail-top-right/561?issue_id=113421&switch_toc=archive. (11) https://veillenanos.fr/wp-content/uploads/2023/01/Rapport-test-EN-20230113.pdf. (12) https://www.foodwatch.org/de/potenziell-krebserregender-farbstoff-in-backzutaten-von-dr-oetker. (13) https://www.bund.net/fileadmin/user_upload_bund/publikationen/chemie/‌nanotechnologie_in_lebensmitteln_hintergrund.pdf. (14) https://www.test-achats.be/sante/sante-au-quotidien/produits-testes/news/nanoparticules-affichage. (15) https://www.altroconsumo.it/alimentazione/sicurezza-alimentare/news/nanoparticelle. (16) https://www.ocu.org/toda-la-informacion?type=magazine-articles&magazine=ocu%20compra%20maestra&year=2019. (17) https://echa.europa.eu/-/what-do-eu-citizens-think-about-nanomaterials-. (18) EUT C 378, 9.11.2017, s. 92. (19) EUT C 395, 29.3.2021, s. 28. (20) https://www.efsa.europa.eu/sites/default/files/assets/corporatenanotechnology121003.pdf. (21) https://veillenanos.fr/en/dossier/nanos-and-health/nanos-health-risks/. (22) Anses yttrande (2023): Definition of nanomaterials: analysis, challenges and controversies, https://www.anses.fr/en/system/files/AP2018SA0168RaEN.pdf. (23) Kommissionens rekommendation av den 10 juni 2022 om definitionen av nanomaterial (EUT C 229, 14.6.2022, s. 1). (24) Anses yttrande (2020): Nanomatériaux dans les produits destinés à l’alimentation (nanomaterial i livsmedel). Rapport från en samlad expertis, https://www.anses.fr/fr/system/files/ERCA2016SA0226Ra.pdf (s. 86).