Europaparlamentet: Ordinarie lagstiftningsförfarandet  

1. Om man tycker att EU ska ta initiativ till lagstiftning finns det flera möjligheter:

   1. Man kan inleda ett medborgarinitiativ. Om man inom ett år samlar in minst en miljon underskrifter från EU-medborgare i minst sju medlemsstater kan man uppmana Europeiska kommissionen att vidta åtgärder på ett område som den ansvarar för. Mer information om medborgarinitiativet finns här
   2. Man kan kontakta en Europaparlamentariker, som i sin tur kan

      1. inleda ett förfarande där parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftning; detta kan bara ske i fall då parlamentet anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen; om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför;
      2. begära att ett parlamentsutskott utarbetar ett initiativbetänkande; ett sådant blir visserligen inte bindande efter att det antagits av parlamentet men kan ändå sätta press på kommissionen att lägga fram nya förslag;
      3. ställa en fråga till kommissionen, som kommissionen sedan kan använda som grund för eventuell lagstiftning. mer information om frågor finns här
      4. avge en skriftlig förklaring som lämnas till kommissionen med en begäran om åtgärder i fall den undertecknas av fler än hälften av Europaparlamentets ledamöter. mer information om skriftliga förklaringar finns här
   3. Man kan göra en framställning till Europaparlamentet. Mer information om framställningar finns här
2. I samband med att kommissionen börjar utarbeta eller se över lagstiftning brukar den inleda ett offentligt samråd där berörda parter och experter kan framföra sina synpunkter. Mer information om offentliga samråd finns här

När förslaget kommer till parlamentet börjar föredraganden och ”skuggföredragandena” (ledamöter som varje politisk grupp brukar utse för att följa ett förfarande) vanligen med att samla in synpunkter från de berörda parterna. Du kan framföra dina synpunkter till dem, till en annan av utskottets ledamöter eller till någon annan Europaparlamentariker.

Under utskottsstadiet kan alla ledamöter lägga fram ändringsförslag, men ändringsförslag som ska tas upp i kammaren måste läggas fram av det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 av parlamentets ledamöter.

Ibland anordnar utskotten offentliga utfrågningar som allmänheten kan ha möjlighet att delta i.

Utskotts- och plenarsammanträdena direktsänds på webben: EPTV

Du kan kontakta någon av Europaparlamentarikerna för att tala om vilka ändringsförslag du anser är bra eller dåliga.

1. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet inleds genom att det läggs fram ett lagstiftningsförslag för Europaparlamentet och rådet.
2. Detta förfarande används för närvarande på 85 fastställda politikområden som täcker de flesta av EU:s behörighetsområden.
3. Det är Europeiska kommissionen som har ”initiativrätten”. Kommissionen ansvarar för att lägga fram de flesta lagstiftningsförslagen. Parlamentet och rådet kan dock be kommissionen att lägga fram förslag, och i vissa specifika fall får även andra institutioner lägga fram förslag.
4. Parlamentet får (med en majoritet av sina ledamöter) be kommissionen att lägga fram ett förslag i fall då det anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen. Om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför.
5. Rådet får (med enkel majoritet) begära att kommissionen gör utredningar som ministrarna anser behövas för att uppnå de gemensamma målen. Rådet får också begära att kommissionen lägger fram lämpliga förslag.
6. Enligt fördragen får det ordinarie lagstiftningsförfarandet i mycket specifika fall inledas:

   • på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna (straffrättsligt samarbete, polissamarbete)
   • på rekommendation från Europeiska centralbanken (vissa artiklar i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken)
   • på begäran av EU-domstolen (inrättande av specialdomstolar, som är knutna till tribunalen, med uppgift att i första instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på särskilda områden samt vissa bestämmelser i stadgan för EU-domstolen)
   • på begäran av Europeiska investeringsbanken
7. Ett förslag som kommissionen lägger fram kan också grundas på ett europeiskt medborgarinitiativ.
8. Kommissionens förslag är resultatet av ett omfattande samråd, som kan se ut på olika sätt (en obligatorisk konsekvensbedömning, expertrapporter, samråd med nationella experter, internationella organisationer och/eller frivilligorganisationer, samråd genom grön- och vitböcker osv.).
9. Även kommissionens olika avdelningar samråder med varandra för att garantera att man tar hänsyn till alla aspekter av den aktuella frågan).
10. Kommissionskollegiet antar vanligen kommissionens förslag på grundval av antingen ett skriftligt förfarande (ingen diskussion mellan kommissionärerna) eller ett muntligt förfarande (ärendet diskuteras i kommissionskollegiet). Förslaget offentliggörs i EU:s officiella tidning.
11. Kommissionen lägger fram sitt lagstiftningsförslag (normalt sett förslag till en förordning, ett direktiv eller ett beslut) för Europaparlamentet och rådet, men också för alla nationella parlament i EU och, i vissa fall, till Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

De nationella parlamentens roll

12. Enligt EU-fördragets protokoll 1 om de nationella parlamentens roll och protokoll 2 om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna har varje nationellt parlament åtta veckor på sig att lämna ett motiverat yttrande om det anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament har två röster. För medlemsstater med tvåkammarsystem har varje kammare en röst var.
13. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen måste förslaget prövas på nytt (”gult kort”). Denna andel sjunker till en fjärdedel om lagstiftningsförslaget grundas på artikel 76 i EUF-fördraget (straffrättsligt samarbete och polissamarbete). Efter en sådan ”gult kort”-prövning får den institution som utarbetat förslaget (vanligen kommissionen) besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka det.
14. Inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet måste kommissionen dessutom pröva lagstiftningsförslaget på nytt (”orange kort”) om en enkel majoritet av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen. Efter en sådan prövning får kommissionen besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka förslaget. Om kommissionen beslutar att vidhålla förslaget måste den förklara varför. Sedan måste Europaparlamentet och rådet innan de avslutar sin första behandling avgöra huruvida förslaget följer subsidiaritetsprincipen eller inte. Om en enkel majoritet av parlamentets ledamöter eller en majoritet på 55 procent av rådets medlemmar anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen faller förslaget.

Yttranden från Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

15. Kommissionen och rådet måste rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén i vissa frågor och i fall då rådet anser det lämpligt. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén måste till exempel yttra sig om den ekonomiska och sociala politiken och Regionkommittén rådfrågas i frågor som rör miljö, utbildning och transport. Rådet eller kommissionen kan fastställa en tidsfrist för dessa yttranden. Europaparlamentet kan också rådfråga de båda kommittéerna. Dessutom får kommittéerna yttra sig på eget initiativ.

1. När ett lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen kommer till Europaparlamentet hänvisar talmannen det till det ansvariga utskottet efter samråd med de berörda specialiserade avdelningarna.
2. Valet av utskott beror på vilket ämnesområde förslaget rör.
3. Andra utskott kan ges möjlighet att yttra sig i fall då ämnesområdet även berör dem.
4. Om det finns en konflikt om ansvarsområdet, till exempel om ärendet faller i stort sett lika mycket inom två eller flera utskotts ansvarsområden, beslutar talmanskonferensen om förfarandet på rekommendation från utskottsordförandekonferensen.
5. Konflikter om ansvarsområdet kan lösas genom att man använder sig av associerade utskott eller gemensamma utskottsmöten och utskottsomröstningar.
6. Ett associerat utskott arbetar med förslaget parallellt med det ansvariga utskottet enligt en tidsplan som utskotten kommit överens om. Föredragandena i båda utskotten fastställer vilka delar av texten som hör till respektive utskotts exklusiva ansvarsområde och vilka delar av texten som hör till ett gemensamt ansvarsområde. De kommer också överens om exakt hur deras samarbete ska se ut. Föredragarna informerar löpande varandra om arbetet och ska enas om de texter som de lägger fram för sina utskott och om hur de ställer sig till eventuella ändringsförslag. Det ansvariga utskottet ska godta ändringsförslag från ett associerat utskott utan omröstning när förslagen rör frågor som det associerade utskottet har ensamt ansvar för.
7. Om ett ansvarigt och ett associerat utskott är oeniga om ansvarsområdenas gränser kan talmanskonferensen avgöra vilket utskott som är ansvarigt för vilken del av ärendet eller besluta att det ska hållas gemensamma utskottssammanträden om båda utskotten har lika stor behörighet på området.
8. Vid gemensamma utskottssammanträden ska föredragandena utarbeta ett enda förslag till betänkande, vilket de berörda utskotten ska granska och rösta om vid gemensamma sammanträden med gemensamma ordförande.
9. Det ansvariga utskottet kontrollerar först förslagets rättsliga grund. Det kan begära ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor. Detta utskott kan även kontrollera den rättsliga grunden på eget initiativ.
10. Om förslaget får ekonomiska konsekvenser måste det ansvariga utskottet även kontrollera att det är förenligt med den fleråriga budgetramen, det vill säga att det finns tillräckliga ekonomiska medel. Budgetutskottet kan även göra en sådan kontroll på eget initiativ.
11. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 parlamentsledamöter får opponera sig om de anser att förslaget, eller vissa delar av det, strider mot de rättigheter som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
12. När ett utskott har blivit ansvarigt för förslaget utser det en föredragande bland sina ledamöter. I praktiken är det samordnarna från de politiska grupperna som bestämmer vilken politisk grupp som ska ansvara för betänkandet. Den gruppen föreslår sedan en föredragande bland sina ledamöter eller ständiga suppleanter i utskottet.
13. Föredragandena kan väljas i förväg utifrån kommissionens årliga lagstiftningsprogram, så att de kan följa förslaget under det förberedande arbetet, redan innan parlamentet får det.
14. De andra politiska grupperna får utse skuggföredragande, som ska fastställa gruppens ståndpunkt och övervaka föredragandens arbete.
15. Föredraganden slussar förslaget genom förfarandets olika steg och ger utskottet (under behandlingen på utskottsstadiet) och hela parlamentet (när förslaget kommer till kammaren) råd om den allmänna hållningen till förslaget.
16. Föredraganden ska lägga fram ett förslag till betänkande för utskottet, med förslag till ändringar av kommissionens förslag.
17. Utskottet sammanträder vanligen flera gånger för att diskutera förslaget till betänkande.
18. Det är inte ovanligt att man i kontroversiella eller ”tekniska” ärenden anordnar expertutfrågningar eller beställer utredningar eller konsekvensbedömningar.
19. Under diskussionerna i utskottet får kommissionen försvara sitt förslag och besvara frågor från utskottets ledamöter.
20. Eftersom rådet får kommissionens förslag samtidigt som parlamentet och börjar arbeta med det direkt brukar utskottet be kommissionen och rådet om att få löpande information om hur arbetet med förslaget fortskrider i rådet och dess arbetsgrupper.
21. Associerade utskott och utskott som ska yttra sig avger sina yttranden till det ansvariga utskottet.
22. Alla parlamentsledamöter får lägga fram ändringsförslag inom den tidsfrist som det ansvariga utskottet fastställt. Det ansvariga utskottet röstar om alla ändringsförslag och fattar beslut med enkel majoritet.
23. Innan det ansvariga utskottet röstar en sista gång om ett lagstiftningsförslag ber det kommissionen att ange hur den ställer sig till alla ändringsförslag som utskottet antagit. Det begär också in en kommentar från rådet. Om kommissionen inte kan uttala sig eller inte kan godta alla ändringsförslag som utskottet antagit kan utskottet skjuta upp slutomröstningen.
24. När betänkandet har antagits i utskottet sätts det upp på föredragningslistan för sammanträdesperioden.
25. En politisk grupp eller minst 40 ledamöter får lägga fram ändringsförslag till betänkandet inför omröstningen i kammaren. I regel går tidsfristen för att lägga fram nya ändringsförslag till kammaren ut kl. 12.00 på onsdagen veckan före sammanträdesperioden.
26. Parlamentet diskuterar lagstiftningsförslaget i kammaren på grundval av det ansvariga utskottets betänkande, som innehåller alla eventuella ändringsförslag, ett förslag till lagstiftningsresolution och i lämpliga fall en motivering från föredraganden.
27. Under den debatt som hålls i kammaren före omröstningen anger och förklarar den kommissionär som närvarar vid sammanträdet hur kommissionen ställer sig till de eventuella ändringsförslagen. Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringar utarbetas av det generaldirektorat som ansvarar för ärendet och antas av kommissionskollegiet. I praktiken utarbetas den av gruppen för interinstitutionella förbindelser, som består av personer från kommissionens kabinett med ansvar för förbindelserna mellan institutionerna, och ratificeras sedan av kollegiet.
28. Parlamentet röstar först om förslagen till ändringar av kommissionens förslag. Sedan röstar det om förslaget, ändrat eller inte, och därefter om förslag till ändringar av den föreslagna lagstiftningsresolutionen. Till slut röstar det om hela lagstiftningsresolutionen. Lagstiftningsresolutionen innehåller bara en uppgift om huruvida parlamentet godkänner eller förkastar förslaget eller ändrar det.
29. Vid alla de ovannämnda omröstningarna gäller enkel majoritet, det vill säga majoriteten av de avgivna rösterna.
30. Om parlamentet inte antar lagstiftningsresolutionen ska förslaget skickas tillbaka till det ansvariga utskottet
31. Parlamentet kan:

    • förkasta hela förslaget
    • godkänna förslaget utan ändringar
    • godkänna förslaget med vissa ändringar
32. Om kommissionens förslag, med eventuella ändringar, inte får en majoritet av de avgivna rösterna, eller om det ansvariga utskottet eller minst 40 ledamöter begärt att förslaget ska förkastas och denna begäran godkänns skjuter parlamentets talman upp omröstningen om lagstiftningsresolutionen (som brukar hållas efter slutomröstningen om det ändrade förslaget) och begär att kommissionen drar tillbaka sitt förslag. Om kommissionen gör det avslutas lagstiftningsförfarandet. Om kommissionen vägrar att göra det skickas ärendet tillbaka till parlamentsutskottet.
33. Om hela kommissionens förslag godkänns, men med ändringar, skjuts omröstningen om förslaget till lagstiftningsresolution upp tills kommissionen anger hur den ställer sig till var och en av de föreslagna ändringarna. Om kommissionen inte kan göra något sådant yttrande efter parlamentets omröstning om förslaget informerar den talmannen eller det ansvariga utskottet om när den troligtvis kommer att kunna göra det. Förslaget sätts då upp på den preliminära föredragningslistan för den första sammanträdesperioden efter det datumet.
34. Om kommissionen anger att den inte kommer att anta alla parlamentets ändringar lägger föredraganden eller det ansvariga utskottets ordförande fram ett formellt förslag för parlamentet om huruvida omröstningen om den föreslagna lagstiftningsresolutionen ska hållas eller inte. Innan de lägger fram detta förslag kan de be talmannen att tills vidare ställa in behandlingen av ärendet. Om parlamentet beslutar att skjuta upp omröstningen skickas ärendet tillbaka till det ansvariga utskottet, där det ska behandlas på nytt. Bara ändringsförslag som det ansvariga utskottet lagt fram och som syftar till att nå en kompromiss med kommissionen är tillåtna i detta skede.
35. Talmannen ska lämna förslaget med parlamentets ändringar och den tillhörande resolutionen till rådet och kommissionen som parlamentets ståndpunkt.
36. När parlamentet har avslutat sin första behandling kan kommissionen anta ett ”ändrat förslag”, där ett antal av parlamentets ändringar införs.
37. Det anges ingen tidsfrist i fördraget för parlamentets första behandling.

Observera: Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft kan man slutföra ett ordinarie lagstiftningsförfarande vid första behandlingen. På senare år har det blivit allt vanligare att man når överenskommelser redan vid första behandlingen.

1. Kommissionens förslag lämnas till rådet samtidigt som till Europaparlamentet.
2. Rådet gör sitt förberedande arbete samtidigt som parlamentet, men formellt får rådet anta sin ståndpunkt först efter det att parlamentet har agerat.
3. Institutionerna uppmuntras att informera varandra om hur arbetet fortskrider och om tidsplanen för förhandlingar inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
4. Precis som parlamentet har rådet inte någon tidsfrist för sin första behandling.
5. Rådets beslut utarbetas inom specifika arbetsgrupper som består av företrädare för medlemsstaterna. Företrädaren för det land som innehar det roterande ordförandeskapet (sex månader i taget) fungerar som ordförande för arbetsgrupperna och assisteras av rådets sekretariat. Arbetsgrupperna rapporterar till Ständiga representanternas kommitté (Coreper, del I eller II), som utarbetar alla rådsbeslut som fattas på ministernivå.
6. Innan rådet kommer fram till sin ståndpunkt vid första behandlingen kan det vidta två mellansteg:

   1. Det kan träffa en principöverenskommelse – vanligen kallad en allmän riktlinje – innan Europaparlamentet avger sin ståndpunkt. Detta är ovanligt och förekommer huvudsakligen i fall då man verkligen strävar efter att nå en överenskommelse vid första behandlingen.
   2. Det kan också först träffa en ”politisk överenskommelse”, där de stora dragen i dess föreslagna ståndpunkt vid första behandlingen anges. Detta är vanligare. Detaljerna i denna överenskommelse utarbetas sedan av arbetsgruppen, kontrolleras av språkjurister (rättsexperter som för varje språk kontrollerar att texterna är rättsligt och språkligt korrekta) och antas formellt som rådets ståndpunkt vid första behandlingen vid ett senare möte.

   I båda fallen slutför rådet sin ståndpunkt först efter det att det mottagit parlamentets ändringar vid första behandlingen och kommissionens förslag i den ändrade form som det fått till följd av dessa.
7. En ståndpunkt vid första behandlingen kan antas utan debatt om man redan nått en överenskommelse under den förberedande fasen (”A”-punkt på föredragningslistan) eller med debatt (”B”-punkt) eller, i undantagsfall, genom ett skriftligt förfarande. I de första två fallen är diskussionerna offentliga.
8. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, utom när det gäller beskattning, social trygghet, utrikespolitik, försvar och operationellt polissamarbete, där det krävs enhällighet.
9. Det finns fyra möjliga situationer vid rådets första behandling:

   1. Om parlamentet inte har antagit några ändringar och rådet inte vill ändra kommissionens förslag kan det godkänna lagstiftningsakten med kvalificerad majoritet. Då antas lagstiftningsakten.
   2. Om parlamentet har infört ändringar antas lagstiftningsakten om rådet godtar alla ändringar. Rådet fattar sitt beslut med kvalificerad majoritet om kommissionen har infört parlamentets ändringar i sitt förslag och med enhällighet om den inte har gjort det. Om rådet godtar parlamentets ändringar antas lagstiftningsakten.

   När lagstiftningsakten har antagits undertecknas den av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.

   1. Även om det inte nämns uttryckligen i fördraget är det praxis att rådet får förkasta hela förslaget från kommissionen med kvalificerad majoritet.
      Kommissionen får när som helst under första behandlingen besluta att dra tillbaka eller ändra sitt förslag
   2. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar eller vill införa egna ändringar antar det en ståndpunkt vid första behandlingen.
10. Denna ståndpunkt lämnas till parlamentet, tillsammans med en motivering och alla eventuella uttalanden som rådet och/eller kommissionen gjort i rådets protokoll. Kommissionen informerar parlamentet om sin ståndpunkt.
11. Normalt sett får parlamentet information om rådets ståndpunkt vid första behandlingen under första sammanträdesperioden efter det att ståndpunkten antagits. De tidsfrister som anges i fördraget för de senare stegen i förfarandet börjar löpa efter det att parlamentet meddelar att det tagit emot rådets ståndpunkt vid första behandlingen i kammaren (dagen efter tillkännagivandet, vilket vanligen görs på torsdagen).
12. Man upprätthåller om möjligt informella kontakter under perioden mellan det att den politiska överenskommelsen nås och rådets ståndpunkt vid första behandlingen tillkännages formellt, för att underlätta en (tidig) överenskommelse vid andra behandlingen (även kallad ”förhandlad ståndpunkt vid första behandlingen").

Observera: När de två lagstiftande institutionerna försöker nå en överenskommelse vid första behandlingen anordnar de ofta informella möten med företrädare för parlamentet (föredraganden och eventuella skuggföredragande), rådet (arbetsgruppens ordförande och/eller Coreper) och kommissionen (den avdelning som ansvarar för ärendet och kommissionens generalsekreterare). Dessa kallas ”trepartsmöten".

Målet är att se till att rådet kan godta de ändringar som parlamentet antar i kammaren. Kommissionen fungerar ofta som medlare och hjälper till med utformningen av dessa kompromisstexter.

1. Om rådet inte kan godta Europaparlamentets ståndpunkt vid första behandlingen antar det en egen ståndpunkt vid första behandlingen, som läggs fram för parlamentet. Parlamentet får också ett meddelande från kommissionen, där den förklarar hur den ställer sig till rådets ståndpunkt och varför den stöder den eller motsätter sig den.
2. Parlamentet får följande dokument:

   • rådets ståndpunkt vid första behandlingen
   • alla förklaringar som infördes i rådets protokoll när rådet antog ståndpunkten
   • en motivering till varför rådet antagit sin ståndpunkt
   • kommissionens ståndpunkt
3. När parlamentet mottagit och kontrollerat dokumenten meddelar talmannen i kammaren att parlamentet mottagit rådets ståndpunkt vid första behandlingen och kommissionens meddelande om den. Dokumenten överlämnas automatiskt till det ansvariga utskottet, som är detsamma som vid första behandlingen. Dokumenten finns på alla officiella språk.
4. Till skillnad från vad som är fallet vid första behandlingen finns det exakta tidsfrister för andra behandlingen. Parlamentet måste agera inom tre månader (men parlamentet eller rådet kan begära att tidsfristen förlängs till fyra månader). Parlamentet anser att tidsplanen börjar löpa den dag då rådets ståndpunkt vid första behandlingen tillkännages i kammaren, medan rådet att den inleds den dag då parlamentet mottar rådets ståndpunkt vid första behandlingen, i princip måndagen i sammanträdesveckan.
5. Utskottets andra behandling liknar den första behandlingen i stor utsträckning, men den text som ska ändras är rådets ståndpunkt vid första behandlingen i stället för kommissionens förslag. Bara det ansvariga utskottet utarbetar ett betänkande, inga andra utskott yttrar sig.
6. Rådet kan uppmanas att redogöra för sin ståndpunkt under det ansvariga utskottets första sammanträde.
7. Föredraganden (vanligen den parlamentsledamot som ansvarade för betänkandet vid första behandlingen) utarbetar ett förslag till ”rekommendation”, det vill säga ett betänkande vid andra behandlingen.
8. Förslaget till rekommendation innehåller föredragandens ändringsförslag. Enbart det ansvariga utskottets ordinarie ledamöter och ständiga suppleanter får lägga fram ytterligare ändringsförslag.
9. Det finns vissa begränsningar för ändringsförslagen vid andra behandlingen i utskottet och kammaren. De tillåts bara om de syftar till att:

   1. helt eller delvis återinföra parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen
   2. nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet
   3. ändra en del av rådets text som inte ingick i, eller som skiljer sig innehållsmässigt från, kommissionens ursprungliga förslag
   4. d. beakta en ny omständighet eller en ny rättslig situation som uppstått sedan första behandlingen.
10. Det ansvariga utskottets ordförande beslutar om ändringsförslagen kan tillåtas eller inte.
11. Om det har hållits val till Europaparlamentet sedan första behandlingen av ärendet kan talmannen besluta att begränsningarna inte ska gälla.
12. Före omröstningen får utskottet begära att ordföranden och föredraganden diskuterar ändringsförslagen i utskottet i närvaro av en företrädare för rådet och den ansvariga kommissionären. Efter diskussionen får föredraganden lägga fram kompromissändringsförslag.
13. Utskottet fattar beslut om ändringsförslagen och andrabehandlingsrekommendationen med enkel majoritet.
14. Efter omröstningen i utskottet läggs rekommendationen fram för kammaren.
15. I sin rekommendation föreslår utskottet att rådets ståndpunkt vid första behandlingen ska godtas, ändras eller förkastas. Rekommendationen innehåller även en kort motivering till det föreslagna beslutet.
16. Rådets ståndpunkt och utskottets andrabehandlingsrekommendation sätts automatiskt upp på förslaget till föredragningslista för plenarsammanträdet på onsdagen innan tidsfristen för parlamentets andra behandling löper ut, men parlamentet kan även diskutera dem under en tidigare sammanträdesperiod.
17. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 enskilda ledamöter får lägga fram ändringsförslag för kammaren.
18. Det gäller samma begränsningar för ändringsförslag som ska tas upp i kammaren som på utskottsstadiet. Parlamentets talman beslutar om de ändringsförslag som lagts fram för kammaren kan tillåtas. Talmannens beslut kan inte överklagas.
19. Före omröstningen om ändringsförslag i kammaren kan talmannen be kommissionen att uppge huruvida den kan godta dem eller inte.
20. I sådana fall förklarar den ansvariga kommissionären hur kommissionen ser på ändringsförslagen under den debatt i kammaren som hålls före omröstningen. Precis som vid första behandlingen är det gruppen för interinstitutionella förbindelser som utarbetar kommissionens ståndpunkt, som kommissionärerna sedan ratificerar.
21. Rådet kan också uppmanas att lämna kommentarer.
22. Andra behandlingen kan bland annat resultera i att:

    1. rådets ståndpunkt vid första behandlingen förkastas
    2. parlamentet inte håller sin omröstning inom tidsfristen
    3. rådets ståndpunkt vid första behandlingen godtas utan ändringar (tidig överenskommelse vid andra behandlingen)
    4. parlamentet föreslår ändringar till rådets ståndpunkt vid första behandlingen
23. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 ledamöter kan föreslå att rådets ståndpunkt ska förkastas. Förslaget måste antas av en majoritet av Europaparlamentets ledamöter, det vill säga en absolut majoritet. Man röstar om alla sådana förslag före omröstningen om ändringsförslag.
24. Om parlamentet förkastar rådets ståndpunkt avslutas lagstiftningsförfarandet. Det kan återupptas enbart genom ett nytt förslag från kommissionen. Fram till januari 2015 har detta bara hänt en enda gång – i juli 2005 om direktivet om programvarupatent (direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar). En överväldigande majoritet av parlamentets ledamöter förkastade rådets ståndpunkt (648 röster för, 14 röster emot och 18 nedlagda röster), vilket gjorde att förslaget föll. Detta ärende ledde till att man började diskutera huruvida kommissionen kan dra tillbaka ett förslag som har gått igenom första behandlingen. Kommissionen menar att den har rätt att dra tillbaka ett förslag när som helst, men parlamentet och rådet anser att när rådet väl har antagit sin ståndpunkt vid första behandlingen så är det den texten och inte kommissionens förslag som ligger till grund för resten av förfarandet och att kommissionen därför inte kan dra tillbaka en text som den inte längre ”äger”.
25. Om parlamentet inte fattar något beslut inom tidsfristenanser man att lagstiftningsakten har antagits i enlighet med rådets ståndpunkt vid första behandlingen.
26. Om parlamentet godtar rådets ståndpunkt vid första behandlingen utan ändringarkrävs det enkel majoritet av rösterna
27. När lagstiftningsakten har antagits undertecknas den av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning
28. Slutligen kan parlamentet föreslå ändringar till rådets ståndpunkt vid första behandlingen. Dessa ändringar måste uppfylla kriterierna för andra behandlingen och var och en av dem måste antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter
29. Rådet och kommissionen informeras om omröstningsresultatet.
30. I fördraget anges det specifikt att kommissionen måste avge ett skriftligt yttrande om parlamentets ändringar. Detta yttrande avgör vilken typ av omröstning som krävs i rådet: Rådet måste till exempel fatta beslut med enhällighet om det vill anta en av parlamentets ändringar som kommissionen har yttrat sig negativt om.

1. När rådet officiellt tar emot Europaparlamentets ändringar vid andra behandlingen på alla officiella språk inleds rådets andra behandling.
2. Rådet har nu tre månader på sig (kan förlängas till fyra månader) att agera.
3. Rådet kan godta eller förkasta parlamentets ändringar. Innan rådet fattar något beslut får det ett yttrande från kommissionen om ändringarna.
4. Förfarandet går till på ungefär samma sätt som när rådet utarbetar sin ståndpunkt vid första behandlingen: Den berörda arbetsgruppen utarbetar en ståndpunkt som läggs fram för Coreper och antas av rådet.
5. För att förhandlingarna ska lyckas inleder parlamentet och rådet sina förhandlingar i andra behandlingen redan när förslaget ligger hos parlamentet, särskilt i fall när man tror att det är möjligt att nå en överenskommelse under andra behandlingen.
6. Dessa informella kontakter kan ta formen av bilatera sammanträden mellan företrädare för parlamentet och rådets ordförandeskap eller, vilket oftare är fallet, informella trepartsmöten där kommissionen också ingår. Eftersom formen för dessa kontakter varierar från fall till fall finns det inte någon formell ”standard” för vem som ska omfattas av dem, men generellt sett ingår parlamentets föredragande (vid behov även skuggföredragandena från andra politiska grupper) och ordföranden för den berörda arbetsgruppen inom rådet, assisterad av rådets administration. Kommissionen företräds vanligen av den tjänsteman som ansvarar för ärendet, med stöd av kommissionens generalsekretariat och rättstjänst.
7. Syftet med dessa kontakter är att nå en överenskommelse om ett ändringspaket som rådet och parlamentet kan godta. Kommissionens åsikt är också viktig, eftersom den avgör vilken typ av omröstning rådet ska använda sig av när det röstar om parlamentets ändringar.
8. Om man lyckas med förhandlingarna skickar Corepers ordförande en skrivelse till det ansvariga parlamentsutskottets ordförande, där rådet lovar att godta parlamentets ändringar om de stämmer överens med den kompromiss som rådet och parlamentet kommit fram till gemensamt.
9. Kompromissändringsförslagen läggs sedan fram antingen i utskottet eller, oftare, precis före sammanträdesperioden. Vanligen undertecknar föredraganden och de skuggföredragande som varit med och utarbetat överenskommelsen dessa ändringsförslag på sina gruppers vägnar, för att i största möjliga mån garantera att man uppnår den majoritet som krävs. De berörda politiska grupperna inom parlamentet samordnar sina röster för att försöka se till att de ändringsförslag som förhandlats fram med rådet antas.
10. Hur många röster som krävs vid rådets andra behandling beror på kommissionens yttrande om parlamentets ändringar. Ändringar som kommissionen yttrar sig positivt om kan antas av en kvalificerad majoritet i rådet. Ändringar som kommissionen yttrar sig negativt om måste rådet anta enhälligt.
11. Om rådet antar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen betraktas lagstiftningsakten som antagen. Parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare undertecknar lagstiftningsakten. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.
12. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar sammankallar rådets ordförande i överenskommelse med Europaparlamentets talman till ett sammanträde i förlikningskommittén. Detta måste ske inom sex veckor (med möjlighet till två veckors förlängning) efter det att rådet förkastat ändringarna.

1. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen sammankallas en förlikningskommitté.
2. Inom förlikningskommittén förhandlar de två lagstiftarna – Europaparlamentet och rådet – direkt med varandra med målet att nå en överenskommelse i form av ett gemensamt utkast.
3. Förlikningskommittén måste sammankallas inom sex veckor (eller åtta veckor om man enats om en förlängning) från det att rådet avslutat sin andra behandling och parlamentet blivit officiellt informerat om att rådet inte godtar parlamentets ändringar vid andra behandlingen.
4. Varje lagstiftningsförslag som går till förlikning diskuteras inom en särskild förlikningskommitté.
5. Förlikningskommittén sammankallas av rådets ordförande i överenskommelse med parlamentets talman. Förlikningskommittén betraktas som sammankallad när den håller sitt första sammanträde.
6. Från och med dagen för det första sammanträdet har kommittén sex veckor (med som mest två veckors förlängning på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem) på sig att förhandla fram och godkänna ett gemensamt utkast.
7. Innan kommittén officiellt börjar arbeta hålls det förberedande trepartsmöten och tekniska möten. Detta sker så snart det står klart att rådet inte kommer att kunna godta parlamentets ändringar vid andra behandlingen. Förlikningskommitténs sammanträden kan också avbrytas av trepartsförhandlingar.
8. Vid trepartsmötena och de tekniska mötena sammanträder små förhandlingsgrupper från parlamentet, rådet och kommissionen, som var och en rapporterar till sin delegation inom förlikningskommittén.
9. Vid trepartsmötena företräds parlamentet av ordföranden för delegationen till förlikningskommittén, ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet och föredraganden, med stöd av parlamentets förlikningssekretariat och, vid behov, av en person från rättstjänsten.
10. Rådet företräds av den tillförordnade eller permanenta företrädaren (ordföranden för Coreper I respektive Coreper II) för ordförandelandet, med stöd av rådets sekretariat, inbegripet rättstjänsten.
11. Europeiska kommissionen företräds av generaldirektören för den avdelning som ansvarar för ärendet, med stöd av experter och kommissionens rättstjänst och administration.
12. Vid informella tekniska trepartsmöten ingår vanligen experter och tjänstemän från de tre institutionerna.
13. Förhandlingarna vid trepartsmötena grundas på ett arbetsdokument uppställt i fyra kolumner, där parlamentets och rådets respektive ståndpunkter anges:

    1. rådets ståndpunkt vid första behandlingen
    2. parlamentets ändringar vid andra behandlingen
    3. rådets ståndpunkt om parlamentets ändringar (godtagande, förkastande eller eventuell kompromisstext)
    4. parlamentets delegations ståndpunkt om rådets förslag.
14. Under förhandlingarna försöker de två delegationerna nå en kompromiss om ändringar som det fortfarande råder delade meningar om. Små arbetsgrupper på antingen politisk eller teknisk nivå kan därför behöva utarbeta ett ytterligare, mer detaljerat underlag.
15. De respektive förhandlarna redovisar resultaten för parlamentets och rådets delegationer för att dessa ska godkänna dem. Vid behov ordnas ytterligare trepartsmöten eller informella möten
16. Själva förlikningskommittén består av två lika stora delegationer: en från Europaparlamentet och en från rådet.

    1. Rådets delegation består av en företrädare från varje medlemsstat (ministrar eller oftare medlemsstaternas företrädare i Coreper). Den minister från ordförandelandet som ansvarar för ärendet fungerar som ordförande för rådets delegation. Delegationen röstar med kvalificerad majoritet (utom i ärenden då det krävs enhällighet enligt fördraget).
    2. Parlamentets delegation består av lika många parlamentsledamöter – 28 – plus 28 suppleanter (som får rösta enbart om en ledamot från deras politiska grupp är frånvarande). Tre av Europaparlamentets vice talmän är permanenta medlemmar av förlikningskommittén och turas om att vara ordförande för den. Delegationens övriga 25 parlamentsledamöter utses av de politiska grupperna, i proportion till respektive grupps storlek i Europaparlamentet. Normalt sett kommer majoriteten av dem från det parlamentsutskott som ansvarar för ärendet. I de flesta fall försöker delegationen vara enhällig. Om delegationen röstar fattar den beslut genom en majoritet av sina medlemmar (det vill säga 15 röster). Mer information om parlamentets delegation till förlikningskommittén finns nedan.
    3. Kommissionen, som i princip företräds av den kommissionär som ansvarar för ärendet, deltar också i förlikningskommitténs arbete i syfte att förena parlamentets och rådets ståndpunkter.
17. Precis som vid trepartsmöten fungerar arbetsdokumentet med fyra kolumner (se punkt 13), översatt till alla officiella språk, som det huvudsakliga arbetsverktyget. Kommittén har också tillgång till kommissionens förslag och dess yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen.
18. En av parlamentets vice talmän och en minister från ordförandelandet fungerar tillsammans som ordförande för förlikningskommittén. Kommittén sammanträder i tur och ordning i parlamentets respektive rådets lokaler, oftast i Bryssel.
19. De flesta sammanträden i förlikningskommittén inleds med ett trepartsmöte där de två lagstiftarna redogör för sina ståndpunkter utifrån sina respektive institutioners mandat. Kommissionen fungerar som medlare.
20. Den institution där förlikningskommitténs första sammanträde hålls ansvarar för att redigera det gemensamma utkastet och följenoten till det. Denna institution ansvarar även för att se till att parlamentets talman och rådets ordförande undertecknar lagstiftningsakten och att den offentliggörs i EU:s officiella tidning efter att parlamentet och rådet slutligen antagit den.
21. Om parlamentets och rådets delegationer inte lyckas nå någon överenskommelse i förlikningskommittén faller hela förslaget. Ett nytt förfarande får enbart grunda sig på ett nytt förslag från kommissionen. Fram till januari 2015 har det bara förekommit fyra fall där förlikningskommittén inte har lyckats nå någon överenskommelse om ett gemensamt utkast (”Taltelefonitjänster” (1994), ”Värdepapperskommitté” (1998) ”Arbetstidsdirektivet” (2009) och ”Förordningen om nya livsmedel” (2011). https://www.europarl.europa.eu/oeil/popups/ficheprocedure.do?reference=2004/0209(COD)&l=en https://www.europarl.europa.eu/oeil/popups/ficheprocedure.do?lang=en&reference=2008/0002(COD)
22. Om parlamentets och rådets delegationer når en överenskommelse måste förlikningskommittén anta ett ”gemensamt utkast”. Rådets delegation antar det med kvalificerad majoritet (eller enhällighet i fall då det krävs enligt fördraget), medan parlamentets delegation fattar beslut med enkel majoritet av dess medlemmar.
23. Så snart som förlikningskommittén nått en överenskommelse om ett gemensamt utkast (eller ett sådant nåtts senare genom skriftväxling mellan kommitténs två ordförande) redigeras lagstiftningsförslaget av generalsekretariatet i den institution där det första sammanträdet hölls, i princip på det språk som använts under förhandlingarna. En preliminär version läggs ut på parlamentets webbplats så snart som möjligt efter det att förhandlingarna avslutats: https://www.europarl.europa.eu/code/default_en.htm.
24. Efter en rättslig/språklig kontroll offentliggörs dokumentet på alla officiella EU-språk.
25. Förlikningskommitténs båda ordförande lägger fram det gemensamma utkastet, tillsammans med en följenot, för parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas denna skrivelse. Skrivelsen skickas också för kännedom till kommissionsföreträdare som deltagit i förlikningskommittén.
26. Överenskommelsen i förlikningskommittén måste bekräftas av både parlamentet (i kammaren) och rådet. De båda institutionerna röstar var för sig om den senaste versionen av det gemensamma utkastet utan möjlighet att göra ytterligare ändringar.

Parlamentets delegation till förlikningskommittén

1. Parlamentet företräds vid förlikningsförfarandet av en delegation som består av lika många parlamentsledamöter som rådsmedlemmar. Det utses en separat delegation för varje förlikningsförfarande. Delegationens uppgift är att företräda hela parlamentet i förhandlingarna med rådet.
2. I början av varje mandatperiod, eller om det sker stora förändringar i parlamentets generella politiska sammansättning under mandatperioden, fastställer talmanskonferensen hur delegationens politiska sammansättning ska se ut, utifrån de politiska gruppernas relativa storlek.
3. Baserat på parlamentets nuvarande sammansättning efter valet i maj 2014, har parlamentets delegationer till förlikningskommittén följande sammansättning:

   • PPE: 9 ledamöter
   • S&D: 8 ledamöter
   • ECR: 3 ledamöter
   • ALDE: 2 ledamöter
   • GUE/NGL: 2 ledamöter
   • De gröna/ALE: 2 ledamöter
   • EFDD: 2 ledamöter
4. De tre vice talmän som är särskilt ansvariga för förlikning ingår i varje delegation och i kvoterna för medlemmar från respektive politisk grupp. En av dessa tre vice talmän är ordförande för varje delegation. De bestämmer själva vem som ska ha ansvar för vilket förlikningsförfarande och följaktligen vem som ska vara ordförande för vilken delegation. Föredraganden/föredragandena och ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet är också på ämbetets vägnar medlemmar av delegationen och ingår i sin politiska grupps kvot.
5. Delegationens övriga medlemmar utses av respektive politisk grupp för varje enskilt förlikningsförfarande. De flesta av dem kommer från det ansvariga utskottet eller de utskott som avgett ett yttrande. I de fall förfarandet med associerade utskott tillämpas ska föredraganden för det associerade utskottet ingå i delegationen. De politiska grupperna måste också utse lika många suppleanter som medlemmar. De får delta aktivt i delegationens arbete, men får bara rösta om de ersätter en ordinarie medlem.

Delegationens organisation

6. Parlamentets delegation håller ett konstituerande sammanträde för att ge förhandlingsgruppen – vanligen den vice talman som är ordförande för delegationen, det ansvariga utskottets ordförande och föredraganden/föredragandena – ett mandat så att trepartsmötena kan inledas.
7. Kommissionen deltar vid detta sammanträde och alla senare sammanträden i parlamentets delegation. Kommissionens företrädare förväntas närvara och redogöra för kommissionens yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen och om möjligt också informera om det rådande läget i rådet, om de känner till något om det.
8. Genom fortlöpande sammanträden övervakar delegationens medlemmar hur förlikningen fortskrider.
9. Det huvudsakliga syftet med delegationens sammanträden är att förnya förhandlingsgruppens mandat och diskutera eventuella kompromisstexter. Vissa ändringar eller kompromissförslag kan godkännas under förutsättning att det nås en övergripande överenskommelse. Om det fortfarande finns olösta frågor ger delegationen instruktioner till förhandlingsgruppen om hur den ska fortsätta förhandla med rådet. Parlamentets delegation behandlar också procedurfrågor, t.ex. om det ska hållas ytterligare trepartsmöten eller om förlikningskommittén kan sammankallas och i så fall när.
10. I slutet av förfarandet godkänner eller förkastar delegationen formellt den överenskommelse som nåtts under förlikningen. Delegationen strävar efter att fatta beslut med enhällighet. Om det trots det behövs en omröstning krävs det absolut majoritet av medlemmarna (minst 15 av 28) för ett godkännande.
11. Delegationen assisteras av en särskild tjänst inom parlamentets administration, förliknings- och medbeslutandesekretariatet, och av andra specialiserade enheter, till exempel rättstjänsten, språkjurister och presstjänsten.

1. Om förlikningskommittén godkänner det gemensamma utkastet måste det godkännas av hela Europaparlamentet och rådet i tredje behandlingar. De två institutionerna röstar var och en för sig om det gemensamma utkastet, och det finns ingen möjlighet att ändra det.
2. När förlikningsförfarandet avslutats med en överenskommelse utarbetas ett preliminärt gemensamt utkast på grundval av det gemensamma arbetsdokumentet och de eventuella ändringar som gjorts under förlikningen. Det redigeras först på ett språk och översätts sedan till de övriga officiella språken. Originalspråksversionen av det gemensamma utkastet skickas till delegationens medlemmar.
3. Förlikningskommitténs båda ordförande överlämnar det slutliga gemensamma utkastet, som har kontrollerats av språkjurister i både parlamentet och rådet, formellt till parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas deras skrivelse.
4. Tredje behandlingen pågår under sex veckor från och med datumet på denna skrivelse. Tidsfristen får förlängas med högst två veckor på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem.