Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inrättades 1994 i syfte att utvidga EU:s bestämmelser om den inre marknaden till att även omfatta länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Norge, Island och Liechtenstein är parter i EES. Schweiz är medlem av Efta, men deltar inte i EES. EU och EES-partnerna (Norge och Island) är även knutna till varandra genom olika initiativ kring den nordliga dimensionen och andra forum som fokuserar på den nordiska horisonten och dess snabba utveckling i Europa och den arktiska regionen som helhet.
För EES: Artikel 217 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (associeringsavtal).
För Schweiz: Försäkringsavtalet från 1989, bilaterala avtal I från 1999, bilaterala avtal II från 2004.
A. Mål
Syftet med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är att utvidga EU:s inre marknad till att även omfatta länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). De nuvarande Eftaländerna vill inte ansluta sig till EU. EU-lagstiftningen för den inre marknaden utgör en del av EES-ländernas lagstiftning så snart som länderna beslutar att införliva den. Särskilda Efta-kommittéer och en gemensam parlamentarikerkommitté övervakar sedan införlivandet och genomförandet av dessa bestämmelser.
B. Bakgrund
År 1992 förhandlade de vid den tiden sju Eftamedlemmarna fram ett avtal om rätt att delta i det ambitiösa projektet med en inre gemenskapsmarknad, som inleddes 1985 och avslutades i slutet av 1992. Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994.
Antalet Efta-/EES-medlemmar minskade emellertid snart. Schweiz valde att inte ratificera avtalet efter det att en folkomröstning om frågan gett ett negativt utfall, och Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till Europeiska unionen 1995. Endast Island, Norge och Liechtenstein stannade kvar i EES. De tio nya medlemsstaterna som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 blev automatiskt parter i EES, liksom även Bulgarien och Rumänien när de anslöt sig 2007 samt Kroatien 2013[1].
I juni 2009 ansökte också Island om medlemskap i EU som ett sätt att ta sig ur den globala finanskris som bröt ut 2008. Rådet godkände Islands ansökan om medlemskap den 17 juni 2010, och förhandlingarna inleddes i juni 2011. Efter parlamentsvalet i april 2013 avbröt dock den nya koalitionen av center- och högerpartierna Självständighetspartiet och Framstegspartiet förhandlingarna. I mars 2015, fastställde koalitionsregeringen i en skrivelse till Europeiska unionens råd att Island inte skulle betraktas som ett kandidatland för medlemskap i EU. Även om regeringen inte officiellt drog tillbaka ansökan har rådets ordförandeskap tagit hänsyn till skrivelsen från den isländska regeringen och vissa praktiska justeringar har gjorts inom både rådet och kommissionen. Följaktligen behandlar EU för närvarande inte Island som ett kandidatland.
När Förenade kungariket lämnar EU kommer landet också att stå utanför EES. Om Förenade kungariket vill stanna kvar på den inre marknaden kan landet välja att återansluta sig till Efta och bli medlem av EES via sin anslutning till Efta. Detta betraktas dock inte som realistiskt eftersom Förenade kungariket då skulle vara tvunget att acceptera EU-lagstiftningen, betala till EU och erkänna EU-domstolens jurisdiktion.
C. Räckvidden för EES
EES går längre än de traditionella frihandelsavtalen genom att utvidga rättigheterna och skyldigheterna på den inre marknaden till att omfatta Eftaländerna (med undantag för Schweiz). EES införlivar den inre marknadens fyra friheter (fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital) och därtill anknutna politikområden (konkurrens- och transportfrågor, energi och ekonomiskt och monetärt samarbete). Avtalet innefattar övergripande politikområden som är strikt relaterade till de fyra friheterna, nämligen socialpolitik (inbegripet hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, arbetsrätt och likabehandling av kvinnor och män), konsumentskydds- och miljöpolitik, politik relaterad till statistik och bolagsrätt samt ett antal stödjande åtgärder – såsom åtgärder relaterade till forskning och teknisk utveckling – som inte bygger på EU:s gemensamma regelverk eller rättsligt bindande akter, men som genomförs via åtgärder i samarbete.
D. EES:s begränsningar
I EES-avtalet fastställs inga bindande bestämmelser inom någon av den inre marknadens sektorer eller inom andra av EU-fördragens politikområden. Närmare bestämt tillämpas avtalets bindande bestämmelser inte på följande områden:
E. EES:s institutioner och mekanismer
1. Införlivande av EU-lagstiftningen
Nya EU-akter om den inre marknaden granskas av en gemensam EES-kommitté, som består av företrädare för EU och de tre Efta-/EES-länderna. Denna kommitté, som sammanträder en gång i månaden, beslutar vilken lagstiftning, och mer generellt vilka unionsrättsakter (åtgärder, program etc.), som ska införlivas i EES. Lagstiftningen införlivas formellt genom att de relevanta rättsakterna inkluderas i förteckningen över protokoll och bilagor till EES-avtalet. Flera tusen akter har på detta sätt införlivats i EES-avtalet. Ett EES-råd som utgörs av företrädare för Europeiska unionens råd och Efta-/EES-ländernas utrikesministrar sammanträder åtminstone två gånger per år för att ge den gemensamma kommittén politiska riktlinjer.
2. Införlivande
När en unionsrättsakt har införlivats i EES-avtalet måste den införlivas i de tre Efta-/EES-ländernas nationella lagstiftning (om detta är nödvändigt enligt nationell lagstiftning). Detta kan kräva ett enkelt regeringsbeslut eller parlamentets godkännande. Införlivandet är en formalitet, och i detta skede kan endast tekniska justeringar göras i akterna. Det finns bestämmelser som specificerar att Eftaländerna bör delta i utarbetandet av unionsrättsakterna.
3. Övervakning
När lagstiftningen om den inre marknaden har utvidgats till att omfatta Efta-/EES-länderna, övervakas införlivandet och tillämpningen av Eftas övervakningsmyndighet och Eftadomstolen. Eftas övervakningsmyndighet har en resultattavla för den inre marknaden för att följa hur EES-länderna genomför lagstiftningen.
4. Parlamentens roll
Både Europaparlamentet och de nationella parlamenten i Efta-/EES-staterna är djupt involverade i övervakningen av EES-avtalet. Genom artikel 95 i avtalet inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté, som sammanträder två gånger om året. Europaparlamentet och EES-ländernas nationella parlament turas om att vara värdar för sammanträdena i kommittén, vars ordförandeskap alternerar årligen mellan en ledamot av Europaparlamentet och en ledamot av ett av EES-ländernas nationella parlament. Varje delegation består av 12 ledamöter. Parlamentsledamöter från Schweiz förbundsförsamling deltar i mötena som observatörer. All EU-lagstiftning som gäller EES granskas av EES gemensamma parlamentarikerkommitté, och ledamöterna i kommittén har rätt att lägga fram muntliga och skriftliga frågor till företrädare för EES-rådet och den gemensamma EES-kommittén och får uttrycka sina åsikter i betänkanden eller resolutioner. Samma förfarande gäller för granskning av lagstiftningens genomförande.
I egenskap av Eftamedlem deltog Schweiz i förhandlingarna om EES-avtalet och undertecknade avtalet den 2 maj 1992. Omedelbart därefter lade den schweiziska regeringen den 22 maj 1992 fram en ansökan om EU-medlemskap. Efter det att befolkningen i en folkomröstning som anordnades den 6 december 1992 röstade mot deltagande i EES upphörde det schweiziska förbundsrådet dock att arbeta för landets medlemskap i EU och EES. Sedan dess har Schweiz utvecklat sina förbindelser med EU via bilaterala avtal i syfte att trygga sin ekonomiska integration med EU. De bilaterala förbindelserna utsattes för påfrestningar efter det att initiativet mot invandring lanserades i februari 2014, vars resultat innebar ett ifrågasättande av principerna för fri rörlighet och den inre marknad som dessa förbindelser grundas på. I december 2016 antog det schweiziska parlamentet den lag som genomför 2014 års folkomröstning, med bestämmelser som begränsar effekterna av folkomröstningen och banar väg för en början till normalisering av förbindelserna mellan EU och Schweiz. Enligt lagen skulle personer med hemvist i Schweiz ges företräde vid rekrytering inom sektorer där arbetslösheten är högre än genomsnittet. EU ansåg att denna lag inte skulle begränsa EU-medborgares rättigheter inom ramen för den fria rörligheten för personer.
EU och Schweiz har ingått över 120 bilaterala avtal, inbegripet ett frihandelsavtal år 1972, och två större uppsättningar av sektorsvisa bilaterala avtal som anpassade en stor del av den schweiziska lagstiftningen till EU-lagstiftningen vid tidpunkten för undertecknandet. Den första uppsättningen sektorsvisa avtal (så kallade bilaterala I-avtal) undertecknades 1999 och trädde i kraft 2002. Dessa sju avtal täcker frågorna fri rörlighet och ömsesidigt marknadstillträde[2]. En ytterligare uppsättning sektorsvisa avtal (bilaterala II-avtal) undertecknades 2004 och trädde gradvis i kraft under perioden 2005–2009. Dessa avtal är i första hand kopplade till ett ökat ekonomiskt samarbete och en utvidgning av samarbetet om asylfrågor och fri rörlighet inom Schengenområdets gränser[3].
Samtidigt som avtalen bidrog till intensifierade ekonomiska förbindelser skapade de även en komplex och ibland inkonsekvent uppsättning skyldigheter. Bilaterala avtal måste uppdateras regelbundet och har inte EES-avtalets dynamiska karaktär. De saknar också övervakningsmekanismer och effektiva tvistlösningsmekanismer. För att lösa dessa problem inledde EU och Schweiz den 22 maj 2014 förhandlingar om ett institutionellt ramavtal. Förhandlingarna syftade till att lösa flera svåra frågor, alltifrån villkor för EU:s tjänsteleverantörer i Schweiz till EU-domstolens roll vid tvistlösning. Europeiska unionens råd beslutade att inte ge Schweiz ytterligare tillträde till den inre marknaden (till exempel i fråga om el) utan detta ramavtal och kopplade också förhandlingarna om detta till erkännandet av att handelsplatser i Schweiz uppfyller kraven i det nya direktivet och den nya förordningen om marknader för finansiella instrument (MiFID II/MiFIR), som trädde i kraft den 3 januari 2018. Den finansiella likvärdigheten beviljades dock endast för ett år.
Sedan 2017 har en positiv dynamik utvecklats och vissa bilaterala avtal, bland annat avtalet om ömsesidigt erkännande, har uppdaterats. I november 2017 undertecknade EU och Schweiz ett nytt avtal för att sammanlänka sina utsläppshandelsystem, och Schweiz inledde det interna förfarandet för att ge ett nytt ekonomiskt bidrag från Schweiz för att begränsa de ekonomiska och sociala skillnaderna i vissa EU-medlemsstater. Hösten 2018 nådde EU och Schweiz slutligen en överenskommelse om det institutionella ramavtalet, men den schweiziska regeringen har fortfarande inte beslutat hur man ska gå vidare med den nationella ratificeringen av rädsla för motstånd.
EU är aktivt involverat i ett antal initiativ kring den nordliga dimensionen och andra forum som fokuserar på den nordiska horisonten och dess snabba utveckling i Europa och den arktiska regionen som helhet. Detta har särskilt bidragit till följande:
Mario Damen / Fernando Garcés de los Fayos