Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), Schweiz och Norden

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inrättades 1994 i syfte att utvidga EU:s bestämmelser om den inre marknaden till att även omfatta länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Norge, Island och Liechtenstein är parter i EES. Schweiz är medlem av Efta, men deltar inte i EES. EU och EES-/Eftapartnerna (Norge och Island) är även knutna till varandra genom olika initiativ kring den nordliga dimensionen och andra forum som fokuserar på den nordiska horisonten och dess snabba utveckling i Europa och den arktiska regionen som helhet.

Rättslig grund

För EES: Artikel 217 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (associeringsavtal).

För Schweiz: Försäkringsavtalet från 1989, bilaterala avtal I från 1999, bilaterala avtal II från 2004.

EES

A. Mål

Syftet med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är att utvidga EU:s inre marknad till att även omfatta länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). De nuvarande Eftaländerna vill inte ansluta sig till EU. EU-lagstiftningen för den inre marknaden utgör en del av lagstiftningen i Eftastaterna i EES så snart som länderna beslutar att införliva den. Administrationen och förvaltningen av EES delas mellan EU och EES-/Eftaländerna i en tvåpelarstruktur. Besluten fattas av de gemensamma EES-organen (EES-rådet, gemensamma EES-kommittén, EES gemensamma parlamentarikerkommitté och rådgivande EES-kommittén).

B. Bakgrund

År 1992 förhandlade de vid den tiden sju Eftamedlemmarna fram ett avtal om rätt att delta i det ambitiösa projektet med en inre gemenskapsmarknad, som inleddes 1985 och avslutades i slutet av 1992. Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994.

Antalet EES-/Eftamedlemmar minskade emellertid snart. Schweiz valde att inte ratificera avtalet efter det att en folkomröstning om frågan gett ett negativt utfall, och Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till Europeiska unionen 1995. Endast Island, Norge och Liechtenstein stannade kvar i EES. De tio nya medlemsstaterna som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 blev automatiskt parter i EES, liksom även Bulgarien och Rumänien när de anslöt sig 2007 samt Kroatien 2013[1].

I juni 2009 ansökte Island om medlemskap i EU som ett sätt att ta sig ur den globala finanskrisen, som bröt ut 2008. Rådet godkände Islands ansökan om medlemskap den 17 juni 2010, och förhandlingarna inleddes i juni 2011. I mars 2015, fastställde Islands regering i en skrivelse till Europeiska unionens råd att Island inte bör betraktas som ett kandidatland för medlemskap i EU. Även om regeringen inte officiellt drog tillbaka ansökan behandlar EU för närvarande inte Island som ett kandidatland.

C. EES tillämpningsområde

EES går längre än de traditionella frihandelsavtalen genom att utvidga rättigheterna och skyldigheterna på EU:s inre marknad till att omfatta EES-/Eftaländerna (med undantag för Schweiz). EES införlivar den inre marknadens fyra friheter (fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital) och därtill anknutna politikområden (konkurrens- och transportfrågor, energi och ekonomiskt och monetärt samarbete). Avtalet innefattar övergripande politikområden som är strikt relaterade till de fyra friheterna, nämligen socialpolitik (inbegripet hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, arbetsrätt och likabehandling av kvinnor och män), konsumentskydds- och miljöpolitik, politik relaterad till statistik och bolagsrätt samt ett antal stödjande åtgärder – såsom åtgärder relaterade till forskning och teknisk utveckling – som inte bygger på EU:s gemensamma regelverk eller rättsligt bindande akter, men som genomförs via åtgärder i samarbete.

D. EES begränsningar

I EES-avtalet fastställs inga bindande bestämmelser inom någon av den inre marknadens sektorer eller inom andra av EU-fördragens politikområden. Närmare bestämt tillämpas avtalets bindande bestämmelser inte på följande områden:

• Den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken (även om avtalet innehåller bestämmelser om handel med jordbruks- och fiskeriprodukter).
• Tullunionen.
• Den gemensamma handelspolitiken.
• Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
• Rättsliga och inrikes frågor (även om Eftaländerna ingår i Schengenområdet).
• Ekonomiska och monetära unionen (EMU).

E. EES:s institutioner och mekanismer

1. Införlivande av EU-lagstiftningen

Nya EU-akter om den inre marknaden granskas av en gemensam EES-kommitté, som består av företrädare för EU och de tre EES-/Eftaländerna. Denna kommitté, som sammanträder en gång i månaden, beslutar vilken lagstiftning, och mer generellt vilka unionsrättsakter (åtgärder, program etc.) som ska införlivas i EES. Lagstiftningen införlivas formellt genom att de relevanta rättsakterna inkluderas i förteckningen över protokoll och bilagor till EES-avtalet. Flera tusen akter har på detta sätt införlivats i EES-avtalet. Ett EES-råd som utgörs av företrädare för Europeiska unionens råd och EES-/Eftaländernas utrikesministrar sammanträder åtminstone två gånger per år för att ge den gemensamma kommittén politiska riktlinjer. EES-avtalet innehåller bestämmelser som gör det lättare för EES-/Eftaländerna att lämna synpunkter i olika skeden av EU:s lagstiftningsförfarande innan ny lagstiftning antas (utformning av beslut).

2. Införlivande

När en unionsrättsakt har införlivats i EES-avtalet måste den införlivas i de tre EES-/Eftaländernas nationella lagstiftning (om detta är nödvändigt enligt den nationella lagstiftningen). Detta kan kräva ett enkelt regeringsbeslut eller parlamentets godkännande. Införlivandet är en formalitet, och i detta skede kan endast tekniska justeringar göras i akterna.

3. Övervakning

När lagstiftningen om den inre marknaden har utvidgats till att omfatta EES-/Eftaländerna, övervakas införlivandet och tillämpningen av Eftas övervakningsmyndighet och Eftadomstolen. Eftas övervakningsmyndighet har en resultattavla för den inre marknaden för att följa hur EES-länderna genomför lagstiftningen.

4. Parlamentens roll

Både Europaparlamentet och de nationella parlamenten i EES-/Eftastaterna är djupt involverade i övervakningen av EES-avtalet. Genom artikel 95 i avtalet inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté, som sammanträder två gånger om året. Europaparlamentet och EES-/Eftaländernas nationella parlament turas om att vara värdar för sammanträdena i kommittén, vars ordförandeskap alternerar årligen mellan en ledamot av Europaparlamentet och en ledamot av ett av EES-/Eftaländernas nationella parlament. Varje delegation består av 12 ledamöter. Parlamentsledamöter från Schweiz förbundsförsamling deltar i mötena som observatörer. All EU-lagstiftning som gäller EES granskas av EES gemensamma parlamentarikerkommitté, och ledamöterna i kommittén har rätt att lägga fram muntliga och skriftliga frågor till företrädare för EES-rådet och den gemensamma EES-kommittén och får uttrycka sina åsikter i betänkanden eller resolutioner. Samma förfarande gäller för granskning av lagstiftningens genomförande. Varje år antar den gemensamma parlamentarikerkommittén en resolution om den gemensamma kommitténs årsrapport om hur EES-avtalets fungerar. I resolutionen uttrycker parlamentarikerkommittén sina synpunkter på de framsteg som gjorts när det gäller införlivandet av EU-lagstiftningen och den befintliga eftersläpningen och utfärdar rekommendationer för en väl fungerande inre marknad.

Schweiz

I egenskap av Eftamedlem deltog Schweiz i förhandlingarna om EES-avtalet och undertecknade avtalet den 2 maj 1992. Omedelbart därefter lade den schweiziska regeringen den 22 maj 1992 fram en ansökan om EU-medlemskap. Efter det att befolkningen i en folkomröstning som anordnades den 6 december 1992 röstade mot deltagande i EES upphörde det schweiziska förbundsrådet dock att arbeta för landets medlemskap i EU och EES. Sedan dess har Schweiz utvecklat sina förbindelser med EU via bilaterala avtal i syfte att trygga sin ekonomiska integration med EU. De bilaterala förbindelserna utsattes för påfrestningar efter det att initiativet mot invandring lanserades i februari 2014, vars resultat innebar ett ifrågasättande av principerna för fri rörlighet och den inre marknad som dessa förbindelser grundas på. I december 2016 antog det schweiziska parlamentet den lag som genomför 2014 års folkomröstning, med bestämmelser som begränsar effekterna av folkomröstningen och banar väg för en början till normalisering av förbindelserna mellan EU och Schweiz.

EU och Schweiz har ingått över 120 bilaterala avtal, inbegripet ett frihandelsavtal år 1972, och två större uppsättningar av sektorsvisa bilaterala avtal som anpassade en stor del av den schweiziska lagstiftningen till EU-lagstiftningen vid tidpunkten för undertecknandet. Den första uppsättningen sektorsvisa avtal (så kallade bilaterala I-avtal) undertecknades 1999 och trädde i kraft 2002. Dessa sju avtal täcker frågorna fri rörlighet och ömsesidigt marknadstillträde[2]. En ytterligare uppsättning sektorsvisa avtal (bilaterala II-avtal) undertecknades 2004 och trädde gradvis i kraft under perioden 2005–2009. Dessa avtal är i första hand kopplade till ett ökat ekonomiskt samarbete och en utvidgning av samarbetet om asylfrågor och fri rörlighet inom Schengenområdets gränser[3].

Samtidigt som avtalen bidrog till intensifierade ekonomiska förbindelser skapade de även en komplex och ibland inkonsekvent uppsättning skyldigheter. Bilaterala avtal måste uppdateras regelbundet och har inte EES-avtalets dynamiska karaktär. De saknar också övervakningsmekanismer och effektiva tvistlösningsmekanismer. För att lösa dessa problem inledde EU och Schweiz den 22 maj 2014 förhandlingar om ett institutionellt ramavtal. Förhandlingarna syftade till att lösa flera svåra frågor, alltifrån villkor för EU:s tjänsteleverantörer i Schweiz till EU-domstolens roll vid tvistlösning. Förhandlingarna om det institutionella ramavtalet avslutades på politisk nivå den 23 november 2018. Förbundsrådet kunde dock inte acceptera den slutliga texten på grund av att Schweiz farhågor om att ”kompletterande åtgärder”[4] och införlivandet av EU:s regelverk om fri rörlighet för personer inte hade återspeglats på ett tillfredsställande sätt. Därefter inledde förbundsrådet ett brett internt samråd med relevanta utskott i förbundsförsamlingen, partier, kantoner, arbetsmarknadens parter och den akademiska världen/forskarvärlden, som kommer att ligga till grund för ett beslut om huruvida avtalet ska läggas fram för godkännande av den schweiziska förbundsförsamlingen. Under samrådet, som avslutades i april 2019, togs ett antal frågor upp där den schweiziska sidan krävde ytterligare klargöranden.

Under samrådet framfördes farhågor när det gäller den fria rörligheten för personer mellan Schweiz och EU. Den 27 september 2020 höll Schweiz en folkomröstning, som sponsrades av det schweiziska folkpartiet (SVP), om att upphäva avtalet om fri rörlighet för personer med EU. Nästan 62 % av väljarna avvisade SVP:s initiativ.

Efter folkomröstningen, och när de covid-19-relaterade villkoren gjorde det möjligt, återupptogs diskussionerna om klargörandena avseende det institutionella ramavtalet i januari 2021. Den 26 maj 2021 informerade dock det schweiziska förbundsrådet Europeiska kommissionen om sitt beslut att avsluta förhandlingarna. Den schweiziska regeringen betonade att Schweiz och EU trots allt skulle fortsätta att vara nära partner och föreslog att en strukturerad dialog skulle inrättas för att diskutera gemensamma prioriteringar för ytterligare samarbete. Kommissionen gjorde ett uttalande i vilket man beklagade det schweiziska förbundsrådets beslut och insisterade på att utan detta avtal skulle en modernisering av de bilaterala förbindelserna inte vara möjlig och att de befintliga bilaterala avtalen skulle urholkas med tiden.

Den nordliga politiken

EU är aktivt involverat i ett antal initiativ kring den nordliga dimensionen och andra forum som fokuserar på den nordiska horisonten och dess snabba utveckling i Europa och den arktiska regionen som helhet. Detta har särskilt bidragit till följande:

• ”Den nordliga dimensionen”, som sedan 2007 har fungerat som en gemensam politik för EU, Ryssland, Norge och Island. Denna politik har lett till effektiva partnerskap inom olika sektorer för samarbete i Östersjö- och Barents-områdena. Den nordliga dimensionen inbegriper ett parlamentariskt organ – det parlamentariska forumet om den nordliga dimensionen – där Europaparlamentet är grundande medlem.
• Östersjörådet (CBSS) inrättades 1992 av EU och kuststaterna som uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Alla medlemsstater i Östersjörådet deltar i den parlamentariska Östersjökonferensen (BSPC), där även Europaparlamentet är medlem.
• Samarbete i Barentsområdet omfattar de nordliga regionerna i Finland, Norge och Sverige och nordvästra Ryssland. Samarbetet förs inom det interregionala Barents regionråd, det mellanstatliga Euro-arktiska Barentsrådet (där EU är medlem) och en parlamentarisk konferens (där Europaparlamentet är medlem).
• Frågor relaterade till Arktisområdet kring Nordpolen. EU:s politik för Arktis bygger på kommissionens/Europeiska utrikestjänstens meddelanden (2008, 2012 och 2016), rådets slutsatser (2009, 2014, 2016 och 2019) och Europaparlamentets resolutioner (2011, 2014 och 2017). Den 16 mars 2017 antog Europaparlamentet en resolution om en integrerad politik för Arktis, och dess senaste resolution om Arktis: möjligheter, problem och säkerhetsutmaningar antogs vid plenarsammanträdet den 7 oktober 2021.
• Den 20 juli 2020 inledde kommissionen och Europeiska utrikestjänsten gemensamt ett offentligt samråd om vägen framåt för Europeiska unionens politik för Arktis. Syftet med samrådet är att få in synpunkter på den nuvarande politikens starka och svaga sidor med avseende på antagandet av en eventuellt uppdaterad politik under hösten 2021. Samrådet avslutades den 10 november 2020 och sammanfattningen (tillgänglig online) offentliggjordes den 26 januari 2021. Sedan 2013 har EU deltagit i möten i Arktiska rådet, som dock ännu inte har fattat beslut om EU:s begäran från 2008 om formell observatörsstatus. Europaparlamentet är medlem av Arktiska parlamentariska konferensen.
• Europaparlamentet bjuds regelbundet in till och deltar i Nordiska rådets årliga möten. Den 6 oktober 2020 godkände parlamentets talmanskonferens Nordiska rådets begäran om att inleda mer formella förbindelser mellan de båda institutionerna. Vid sidan av detta sammanträder delegationer från Europaparlamentet och Västnordiska rådet (som består av parlamentsledamöter från Färöarna, Grönland och Island) en gång om året.

 

María Álvarez López / Ausra Rakstelyte

10-2021