Den europeiska grannskapspolitiken

Den europeiska grannskapspolitiken omfattar Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Moldavien, Palestina, Syrien, Tunisien och Ukraina. Den syftar till att stärka välståndet, stabiliteten och säkerheten i de regioner som gränsar till EU. Den bygger på gemensamma värden, främjande av demokrati, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna. Grannskapspolitiken är en bilateral politik mellan EU och varje partnerland, med regionala och multilaterala samarbetsinitiativ.

Rättslig grund

• Artikel 8 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).
• Avdelning V i fördraget om Europeiska unionen (yttre åtgärder).
• Artiklarna 206–207 (handel) och artiklarna 216–219 (internationella avtal) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Allmänna mål

Den europeiska grannskapspolitiken bygger på gemensamma värden, främjande av demokrati, rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter och social sammanhållning. Genom grannskapspolitiken samarbetar EU med sina grannländer på viktiga prioriterade områden. Grannskapspolitiken omfattar politisk samordning och djupare ekonomisk integration, ökad rörlighet och kontakter mellan människor. Ett av de viktigaste målen med politiken är också att fördjupa samarbetet med det civila samhället och arbetsmarknadens parter. EU såg över grannskapspolitiken 2011 och stärkte då, som en reaktion på utvecklingen i arabländerna, dess fokus på att främja en djupgående och hållbar demokrati samt ekonomisk utveckling för alla. Djupgående och hållbar demokrati omfattar i synnerhet fria och rättvisa val, insatser för att bekämpa korruption, rättsväsendets oberoende, demokratisk kontroll över de väpnade styrkorna samt yttrande-, mötes- och föreningsfrihet. EU betonade också den roll som det civila samhället spelar i den demokratiska processen och introducerade ”mer för mer-principen”, enligt vilken EU utvecklar starkare partnerskap med de grannländer som gör större framsteg i riktning mot demokratiska reformer. 2015 såg EU över grannskapspolitiken och föreslog olika sätt att bygga upp effektivare partnerskap i grannskapet, med tre gemensamma prioriteringar för samarbetet:

1. Ekonomisk utveckling för stabilisering.
2. Säkerhet.
3. Migration och rörlighet.

Med avstamp i den reviderade grannskapspolitiken har EU fastställt de långsiktiga politiska målen för det framtida samarbetet, inom ramen för det övergripande målet att stärka motståndskraften, i det gemensamma meddelandet om politiken för det östliga partnerskapet efter 2020: Reinforcing Resilience – an Eastern Partnership that delivers for all.

Det gemensamma meddelandet Renewed partnership with the Southern Neighbourhood – A new Agenda for the Mediterranean (”Förnyat partnerskap med det södra grannskapet – en ny agenda för Medelhavsområdet”) och den åtföljande investeringsplanen för de södra grannländerna antogs med syftet att fastställa en förnyad agenda för nylanseringen och stärkandet av det strategiska partnerskapet mellan EU och dess partner i det södra grannskapet.

Instrument

Grannskapspolitiken bygger på de juridiska avtalen mellan EU och partnerländerna – associeringsavtal eller partnerskaps- och samarbetsavtal. För att främja marknadstillträde har grannskapspolitiken utvecklat ytterligare verktyg, särskilt genom förhandlingar om djupgående och omfattande frihandelsområden.

En viktig del av grannskapspolitiken är de bilaterala handlingsplaner och prioriteringar för partnerskapet som har utarbetats mellan EU och de flesta partnerländerna. Planerna omfattar politiska och ekonomiska reformprogram med kort- och medellångsiktiga prioriteringar (tre till fem år). Grannskapspolitikens handlingsplaner och prioriteringar för partnerskapet avspeglar EU:s och varje partners behov, intressen och möjligheter. De strävar efter att utveckla demokratiska, socialt rättvisa och inkluderande samhällen, främja ekonomisk integration och förbättra rörligheten för personer över gränserna. Associeringsagendor, partnerskapsprioriteringar och motsvarande utgör grunden för prioriteringar av stödet genom att de fastställer politiska och ekonomiska reformagendor med prioriteringar på kort och medellång sikt. De avspeglar EU:s och varje partners behov, intressen och möjligheter.

EU ger ekonomiskt stöd för att grannskapspolitikens mål ska uppfyllas och bedriver även politiskt och tekniskt samarbete i detta syfte. Instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen – ligger till grund för EU:s samarbete med länder utanför unionen under perioden 2021–2027. Instrumentet är utformat så att det omfattar både bidragsfinansiering och en kombination av bidrag och lån från europeiska och internationella finansinstitut. Med ett totalt anslag på 79,5 miljarder euro täcker instrumentet EU:s samarbete med EU:s grannländer och andra länder i Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, Stillahavsområdet och Karibien. Förutom att fokusera på hållbar utveckling framhäver Europa i världen centrala tematiska aspekter av EU:s utrikespolitik, inbegripet program som främjar mänskliga rättigheter, demokrati och det civila samhället. Finansieringen från instrumentet går också till globala utmaningar, bland annat klimatförändringar, migration, fred och stabilitet, samt till samarbete med strategiska partner och främjande av EU:s egna utrikespolitiska initiativ. Den 12 december 2023 antog parlamentet en resolution om genomförandet av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen. I denna välkomnade parlamentet kommissionens förslag till översyn av den fleråriga budgetramen 2021–2027 med ytterligare finansiering för avsnittet grannskapet och omvärlden. Parlamentet betonade också behovet att se över EU:s externa politik och utvecklingspolitik mot bakgrund av likviditetsgapet, den ökade ojämlikheten mellan och inom länder och den globala livsmedelsosäkerheten, och efterlyste en bedömning av om instrumentets mål att minska fattigdom och ojämlikhet och främja mänskliga rättigheter och en långsiktigt hållbar utveckling i partnerländerna uppnås.

Utöver detta har verktyg utvecklats inom grannskapspolitiken för att underlätta marknadstillträdet, särskilt genom att man förhandlat fram djupgående och omfattande frihandelsområden, och för att förbättra rörligheten och migrationsförvaltningen. Partnerskap för att öka rörligheten och/eller för att göra det lättare att få visum (viseringsliberalisering) har erbjudits och ingåtts med vissa partner, samtidigt som ett särskilt finansieringsinstrument – instrumentet för partnerskap för migration – infördes 2016. I den södra regionen finansieras ett antal regionala och bilaterala initiativ kring migration och rörlighet inom ramen för Nordafrikadelen av EU:s förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika.

Grannskapspolitiken har utformats som en gemensam politisk verktygslåda, men den gör det också möjligt för EU att anpassa och differentiera sin politik utifrån varje partners specifika särdrag.

Regionala dimensioner

A. Det östliga partnerskapet

Det östliga partnerskapet bildades för att ”uppgradera” EU:s förbindelser med de flesta av de östra grannländerna: Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Det östliga partnerskapet godkändes 2008 och invigdes 2009, och det bygger på den europeiska grannskapspolitiken.

1. Mål

Huvudmålet för det östliga partnerskapet är att ”påskynda den politiska associeringen och fördjupa den ekonomiska integrationen” mellan EU och dess östra grannländer. Graden av integration och samarbete avspeglar varje partnerlands åtagande att ansluta sig till europeiska värden, normer och strukturer samt dess framsteg mot dessa. Syftet med det östliga partnerskapet är att främja demokrati och god samhällsstyrning, stärka energitryggheten, uppmuntra sektorsreformer (däribland miljöskydd), uppmuntra till kontakter mellan människor, stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen samt erbjuda ytterligare medel för projekt som minskar de socioekonomiska skillnaderna och ökar stabiliteten[1].

2. Strukturer

Det östliga partnerskapets toppmöten hålls i princip vartannat år, med deltagande av EU-ländernas och partnerländernas stats- och regeringschefer samt företrädare för parlamentet, kommissionen och utrikestjänsten.

Flaggskeppsinitiativ har också lanserats och inbegriper ett program för integrerad gränsförvaltning, en finansieringsmekanism för små och medelstora företag, regionala elmarknader, samt insatser för att förbättra energieffektiviteten, öka användningen av förnybara energikällor, främja god miljöförvaltning och förebygga, förbereda sig för och reagera på naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan.

I juli 2021 tillkännagavs prioriteringar för det östliga partnerskapet efter 2020 med det övergripande målet att stärka motståndskraften och skapa konkreta fördelar för befolkningen. Den nya agendan för det östliga partnerskapet syftar till att förbli flexibel och möjliggöra en differentierad och incitamentbaserad strategi för samarbete som gynnar de länder som är mest engagerade i reformarbetet. Agendan är uppbyggd kring två pelare:

• investeringar, som ska stödjas av en ekonomisk plan och investeringsplan, och
• styrning.

Den parlamentariska församlingen Euronest, som grundades 2011, är den parlamentariska delen av det östliga partnerskapet och ansvarar för samråd inom och kontroll och övervakning av partnerskapet. Dess huvudsakliga syfte är att sammanföra parlamenten i länderna inom det östliga partnerskapet och Europaparlamentet och att stärka kontakter mellan människor, främja medverkan av det civila samhället och delta i kulturell dialog på ett mer aktivt sätt. Den utgår från gemensamma intressen och ömsesidiga åtaganden samt principerna om differentiering, delat ansvar och gemensamt ansvarstagande. En av dess uppgifter är att granska EU:s stöd till länderna inom det östliga partnerskapet, och församlingen kan också utfärda rekommendationer till det östliga partnerskapets mellanstatliga strukturer för att främja en djupare politisk och ekonomisk integration mellan dessa länder och EU.

Församlingen har hittills hållit elva ordinarie sammanträden, varav det senaste ägde rum den 19–20 mars 2024 i Bryssel. En höjdpunkt på dagordningen var en nyckeldebatt under rubriken ”EU:s stöd till Ukraina och utsikterna till EU-utvidgning i ljuset av Europeiska rådets beslut av den 14–15 december 2023. Inverkan av framtida EU-utvidgningar på det östliga partnerskapet.”

Församlingen består av 60 ledamöter från Europaparlamentet och 10 ledamöter från varje partnerlands parlament. Eftersom Europaparlamentet inte erkänner Belarus nationalförsamling som en demokratiskt vald institution deltar dock för närvarande inga belarusiska ”parlamentsledamöter” i Euronests parlamentariska församling. I stället inbjuds företrädare för de demokratiska krafterna i Belarus att närvara. Den parlamentariska församlingen Euronest har fyra ständiga utskott:

• Utskottet för politiska frågor, mänskliga rättigheter och demokrati.
• Utskottet för ekonomisk integration, tillnärmning av lagstiftning och konvergens med EU:s politik.
• Utskottet för energitrygghet.
• Utskottet för sociala frågor, sysselsättning, utbildning, kultur och det civila samhället.

Församlingen har också tre arbetsgrupper:

• Arbetsgruppen för arbetsordningen.
• Den tillfälliga arbetsgruppen för kandidatländer för EU-anslutning.
• Arbetsgruppen för Belarus.

Dessutom utfärdar ett forum för det civila samhället inom det östliga partnerskapet[2] rekommendationer för att påverka EU-institutionerna och de nationella regeringarna i partnerskapet.

B. Medelhavsunionen

Medelhavsunionen omfattar de 27 EU-medlemsstaterna, EU och 15 länder i Medelhavsområdet (Albanien, Algeriet, Bosnien och Hercegovina, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Mauretanien, Monaco, Montenegro, Palestina, Syrien (vars medlemskap har gjorts vilande på grund av inbördeskriget), Tunisien och Turkiet). Arabförbundet har deltagit i varje möte sedan 2008, och Libyen har observatörsstatus.

1. Mål

Medelhavsunionen är ett mellanstatligt partnerskap, en multilateral ram för politiska, ekonomiska och sociala förbindelser mellan EU och länderna i södra och östra Medelhavsområdet. Den lanserades 2008 vid toppmötet i Paris som en uppföljning av Europa–Medelhavspartnerskapet (Euromed), även känt som Barcelonaprocessen. Medelhavsunionen är inspirerad av de mål som fastställdes i Barcelonaförklaringen 1995, nämligen att skapa ett område med fred, stabilitet, säkerhet och delat ekonomiskt välstånd med full respekt för demokratiska principer, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, samtidigt som förståelsen mellan kulturer och samhällen i Europa–Medelhavsområdet främjas.

2. Strukturer

Medelhavsunionen leds av ett delat ordförandeskap, vilket understryker det gemensamma ansvar som präglar unionen. Sedan 2012 har EU det nordliga medordförandeskapet och Jordanien det sydliga medordförandeskapet. Det viktigaste styrande organet för unionen är mötena med högre tjänstemän, som övervakar och samordnar unionens arbete. När dessa högre tjänstemän sammanträder godkänner de också budgeten och arbetsprogrammet för sekretariatet, förbereder möten med utrikesministrar och andra ministerkonstellationer samt utser generalsekreteraren och sex biträdande generalsekreterare. Vid mötet diskuteras också de projektförslag som sekretariatet lämnat in för godkännande. Sekretariatets roll är framför allt att identifiera, utarbeta, främja och samordna tekniska projekt inom sektorer som transport, energi, vatten, miljöskydd, högre utbildning och rörlighet, forskning, sociala frågor, kvinnors egenmakt, sysselsättning och affärsutveckling, som alla stärker samarbetet och direkt påverkar försörjningen för människor som lever i länderna inom Medelhavsunionen. EU är den största bidragsgivaren till sekretariatets budget.

Den parlamentariska församlingen för Medelhavsunionen bygger på arbetet i Europa−Medelhavsområdets parlamentariska församling och består av 280 ledamöter: 132 EU-ledamöter (81 ledamöter från de nationella parlamenten i EU och 51 ledamöter från Europaparlamentet), 8 ledamöter från de europeiska partnerländerna i Medelhavsområdet (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Monaco och Montenegro), 130 ledamöter från de tio länderna i södra och östra Medelhavsområdet (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Palestina, Syrien (för närvarande avstängt), Tunisien och Turkiet) samt 10 ledamöter från Mauretanien.

Den parlamentariska församlingen för Medelhavsunionen har ett plenarsammanträde per år. Det senaste ägde rum i Rabat den 15–16 februari 2024 under det marockanska ordförandeskapet. Ordförandeskapet för den parlamentariska församlingen för Medelhavsunionen innehas för närvarande av Spanien (2024–2025). Egypten kommer att ta över det 2025. Den parlamentariska församlingen antar resolutioner eller rekommendationer om alla aspekter av samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet som berör de verkställande organen i Medelhavsunionen, rådet, kommissionen och partnerländernas nationella regeringar.

Den parlamentariska församlingen har fem ständiga utskott, som vart och ett består av 56 ledamöter:

• Utskottet för politik, säkerhet och mänskliga rättigheter.
• Utskottet för ekonomiska och finansiella frågor, sociala frågor och utbildningsfrågor.
• Utskottet för främjande av livskvalitet, samhällsutbyte och kultur.
• Utskottet för energi, miljö och vatten.
• Utskottet för kvinnors rättigheter i länder i Europa–Medelhavsområdet.

 

Joanna Placzek / Rudolfs Verdins

04-2025