Den inre marknaden: allmänna principer
Den inre marknaden är ett område med välstånd och frihet som ger tillgång till varor, tjänster, arbetstillfällen, affärsmöjligheter och kultur. Fortsatta insatser säkerställer en ytterligare utvidgning av den, vilket gynnar EU:s konsumenter och företag. Den digitala inre marknaden innebär nya möjligheter att ge ekonomin ett uppsving genom e-handel och möjligheter att begränsa byråkratin genom e-förvaltning. Utmaningar kvarstår dock fortfarande, t.ex. när det gäller hur covid-19 återinförde hinder för de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer). Syftet med EU-rättsakten om krissituationer och resiliens på den inre marknaden är att utifrån de lärdomar som dragits från pandemin bevara den fria rörligheten för varor, tjänster och personer samt tillgången till viktiga varor och göra EU:s inre marknad motståndskraftig i händelse av framtida kriser.
Rättslig grund
Artiklarna 4.2 a, 26, 27, 114 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Målen
Den gemensamma marknaden, som upprättades genom Romfördraget 1958, syftade till att avskaffa handelshindren mellan medlemsstaterna för att öka det ekonomiska välståndet och bidra till ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. Europeiska enhetsakten från 1986 inlemmade målet att upprätta den inre marknaden i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och definierade det som ”ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs”.
Resultat
A. En gemensam marknad från och med 1958
Den gemensamma marknaden, som är det viktigaste målet i Romfördraget, förverkligades genom tullunionen 1968, avskaffandet av kvoter, den fria rörligheten för medborgare och arbetstagare samt en viss harmonisering på skatteområdet genom ett allmänt införande av mervärdesskatt 1970. Den fria handeln med varor och tjänster och etableringsfriheten begränsades dock fortfarande av att myndigheterna fortsatte att tillämpa konkurrensbegränsande metoder.
B. Lanseringen av den inre marknaden på 1980-talet och Europeiska enhetsakten
Det ursprungliga tillvägagångssättet med detaljerad harmonisering av lagstiftningen och behovet av enhällighet i rådet sågs som hinder för framsteg. Detta ändrades i och med EU-domstolens domar på 1970-talet i målen Dassonville (mål 8-74) och Cassis de Dijon (mål 120/78) på 1970-talet, där vissa importrestriktioner ansågs vara olagliga och ömsesidigt erkännande infördes. Dessa domar blåste nytt liv i debatten om handel inom gemenskapen och styrde Europeiska ekonomiska gemenskapen i riktning mot genomförandet av den inre marknaden.
Genom Europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987, fastställdes det exakta datumet för fullbordandet av den inre marknaden till den 31 december 1992. I enhetsakten stärktes även beslutsfattandet på den inre marknaden genom att man införde omröstning med kvalificerad majoritet för områden som gemensamma tulltaxor, frihet att tillhandahålla tjänster, fri rörlighet för kapital och tillnärmning av nationell lagstiftning. Vid tidsfristens utgång hade man antagit mer än 90 procent av de rättsakter som förtecknas i vitboken från 1985, främst genom tillämpning av regeln om kvalificerad majoritet.
C. Mot ett delat ansvar för att fullborda den inre marknaden: 2003–2010
Den inre marknaden har bidragit avsevärt till välståndet och integrationen i EU:s ekonomi. En ny strategi för den inre marknaden för perioden 2003–2010 fokuserade på behovet av att underlätta den fria rörligheten för varor, integrera marknaden för tjänster, minska konsekvenserna av skattehinder och förenkla regelverket. Avsevärda framsteg gjordes vid liberaliseringen av transport-, telekommunikations-, el-, gas- och posttjänsterna.
D. Nystarten av den inre marknaden 2010
För att ge EU:s inre marknad ett nytt uppsving och ställa medborgare, konsumenter och små och medelstora företag i centrum för politiken för den inre marknaden offentliggjorde kommissionen i oktober 2010 meddelandet På väg mot en inre marknadsakt (COM(2010)0608). En rad åtgärder lades fram för att främja EU:s ekonomi och skapa arbetstillfällen, vilket har lett till en ambitiösare inremarknadspolitik.
I oktober 2012 lade kommissionen fram Inremarknadsakt II (COM(2012)0573) i syfte att vidareutveckla den inre marknaden och ta tillvara dess outnyttjade potential som en drivkraft för tillväxt. I akten fastställs tolv nyckelåtgärder som bör inriktas på följande fyra tillväxtmotorer som ska antas snabbt av EU-institutionerna: 1) integrerade nätverk, 2) rörlighet för människor och företag över gränserna, 3) den digitala ekonomin, och 4) åtgärder för att stärka socialt sammanhållning och konsumenternas förtroende.
I sitt meddelande Bättre styrning av den inre marknaden (COM(2012)0259) föreslog kommissionen övergripande åtgärder, såsom tonvikt på tydlig och lätt genomförbar ny lagstiftning, bättre utnyttjande av befintliga IT-verktyg för att underlätta utövandet av rättigheter på den inre marknaden samt inrättande av nationella centrum med uppgift att övervaka hur den inre marknaden fungerar. Övervakning utgör en viktig del av årsrapporterna om integrering på den inre marknaden inom ramen för den europeiska planeringsterminen.
Den 28 oktober 2015 offentliggjorde kommissionen meddelandet Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag (COM(2015)0550), Syftet med meddelandet var att säkra praktiska fördelar för människor och skapa ökade möjligheter för konsumenter och företag. Detta stödde kommissionens insatser för att öka investeringarna, utnyttja den digitala inre marknadens potential och öka konkurrenskraften. Strategin fokuserade också på en välfungerande energimarknad och på att främja arbetskraftens rörlighet utan att missbruka reglerna. Dessutom antogs direktiv (EU) 2019/633 om otillbörliga handelsmetoder den 17 april 2019.
I maj 2015 antog kommissionen en strategi för den digitala inre marknaden (COM(2015)0192), som innehöll ett intensivt lagstiftningsprogram för att bygga upp en europeisk digital ekonomi. I Ursula von der Leyens agenda för Europa från 2019 satte kommissionen stärkandet av den digitala inre marknaden i centrum för sina riktlinjer. Detta åtagande förnyades i kommissionens strategi i februari 2020 Att forma EU:s digitala framtid, som beskriver hur fullbordandet av den digitala inre marknaden ska åstadkommas. Mer specifikt ska detta ske genom att man inrättar en inre marknad för data och skapar lika villkor såväl offline som online, genom konsekvent lagstiftning.
Under covid-19-pandemin framhävde kommissionen ytterligare, i sitt meddelande EU vid ett vägskäl –Bygga upp och bygga nytt för nästa generation, den avgörande roll som digitaliseringen av den inre marknadens skulle spela i återhämtningen från krisen. Detta skulle grundas på fyra delar, dvs. 1) investeringar i bättre konnektivitet, 2) en starkare industriell och teknisk närvaro inom strategiska delar av leveranskedjan (t.ex. AI, cybersäkerhet, molninfrastruktur, 5G), 3) en verklig dataekonomi och gemensamma europeiska dataområden, och 4) ett rättvisare och enklare företagsklimat.
Europaparlamentets roll
A. Allmänt
Europaparlamentet var den drivande kraften i den process som ledde till inrättandet av den inre marknaden. I resolutionen av den 20 november 1997 kan man särskilt notera parlamentets stöd till förslaget att omvandla den inre marknaden till en fullt integrerad inre marknad före 2002. I flera resolutioner som antogs 2006 (t.ex. resolutionerna av den 12 februari, 14 februari, 16 maj och 6 juli) ställde sig parlamentet bakom tanken att den inre marknaden borde vara en gemensam ram och referenspunkt för många av EU:s politiska strategier.
Parlamentet hade också en aktiv roll i nystarten av den inre marknaden. I sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare betonade parlamentet att åtgärder måste vidtas för att mer effektivt informera konsumenterna och de små och medelstora företagen och stärka deras ställning på den inre marknaden samt för att öka medborgarnas förtroende. Parlamentet gav dessutom ytterligare respons på inremarknadsakten genom tre resolutioner som antogs den 6 april 2011: resolutionerna om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden, en inre marknad för européer och en inre marknad för företag och tillväxt.
Parlamentet har varit aktivt på ett likartat sätt när det gäller styrningen av den inre marknaden. Den 7 februari 2013 antog parlamentet en resolution med rekommendationer till kommissionen om styrningen av den inre marknaden, i vilken man begärde att en förvaltningscykel för den inre marknaden skulle inrättas som en särskild pelare inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Parlamentet antog dessutom en resolution den 25 februari 2014 om styrning av den inre marknaden inom den europeiska planeringsterminen 2014, följd av resolutionen av den 27 februari 2014 om Solvit, den EU-omfattande tjänsten som tillhandhåller lösningar på problem med EU-rättigheter. Parlamentet antog därefter en resolution den 12 april 2016 om en bättre reglering av den inre marknaden.
I de utredningar som gjordes av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) under 2016 betonas EU-ekonomins omställning mot en digital, grön och social politik[1]. På grundval av detta efterlyste parlamentet en mer innovativ, djupare och rättvisare inre marknad. För att förbättra tillgången till information och tjänster online för medborgare och företag antog parlamentet den 13 september 2018 en ståndpunkt vid första behandlingen om förslaget till en gemensam digital ingång. Företag, särskilt i andra medlemsstater, har ofta svårt att förstå vilka regler som gäller. Syftet med den digitala ingången är att vara till hjälp i dessa situationer. Förordning (EU) nr 2018/1724 antogs den 2 oktober 2018, med flera olika tillämpningsdatum fram till den 12 december 2023.
Forskning från 2019 gav vid handen att principen om fri rörlighet för varor och tjänster och lagstiftningen på detta område för med sig en årlig nytta på 985 miljarder euro[2]. I en studie från november 2020 om rättsliga hinder i medlemsstaterna mot reglerna på den inre marknaden[3] påvisas att det, trots att EU:s inre marknad är ett framgångsrikt exempel på marknadsintegration, fortfarande finns hinder i medlemsstaterna som gör det svårt för den inre marknaden att nå sin fulla potential. I studien efterlystes mer lokal granskning av föreslagna nationella rättsregler som kan komma att stå i strid med den inre marknadens regler och principer.
Ett sådant konfliktområde är den fria rörligheten för tjänster. Den 20 januari 2021 antog parlamentet en resolution om förstärkning av den inre marknaden, i vilken man underströk behovet av att säkerställa genomförandet av inremarknadsreglerna för tjänster och förbättra kommissionens verkställighetsåtgärder.
Parlamentet har erkänt fördelarna med en ram för e-förvaltning som effektiviserar de administrativa förfarandena, förbättrar tjänsternas kvalitet och ökar den offentliga sektorns effektivitet. Digitala offentliga tjänster syftar till att minska de administrativa bördorna, göra interaktionen med offentliga förvaltningar snabbare och minska kostnaderna, och kan därmed verka som katalysator för den inre marknadens ekonomiska och sociala fördelar. IMCO-utskottet antog därför ett slutligt betänkande med strategier för att påskynda digitaliseringen av offentliga tjänster, vilket senare antogs av parlamentet den 18 april 2023.
B. Den inre marknaden övervinner covid-19
Covid-19-pandemin har haft en stor påverkan på den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Parlamentet antog därför den 17 april 2020 en resolution om en samordnad EU-insats mot covid-19-pandemin och dess konsekvenser, i vilken man betonade att den inre marknaden är källan till Europas kollektiva välstånd och välbefinnande, och att den utgör ett centralt inslag i de omedelbara och kontinuerliga åtgärderna mot pandemin. IMCO-utskottet anordnade ett webbinarium[4] i november 2020, där covid-19-pandemins påverkan på den inre marknaden och konsumentskyddet analyserades, och man lade fram förslag om hur en välfungerande inre marknad ska säkras, i nuläget och vid framtida kriser.
En studie[5] om samma ämne presenterades den 22 februari 2021 i IMCO-utskottet. I studien kom man fram till att de inledningsvis stängda gränserna och andra åtgärder som medlemsstaterna vidtog ledde till en kraftig inskränkning av rörelsefriheten inte bara för varor, utan även för tjänster och personer på den inre marknaden. Under samma månad inrättade parlamentet tillsammans med rådet faciliteten för återhämtning och resiliens, enligt vilken en hållbar återhämtning av en välfungerande inre marknad bör involvera starka små och medelstora företag. Parlamentets resolution av den 17 februari 2022 om undanröjande av icke-tariffära och icke-skattemässiga hinder på den inre marknaden är mycket relevant i detta avseende, eftersom den inte bara behandlar allmänna och ihållande hinder för fri rörlighet för varor och tjänster, utan även tar upp frågan om hur covid-19 och politiska åtgärder mot pandemin utgjorde hinder för de fyra friheterna.
C. Den digitala inre marknaden (se faktablad 2.1.7)
På ett liknande sätt som kommissionen har parlamentet de senaste tio åren lagt ett allt större fokus på de utmaningar och möjligheter för den inre marknaden som följer av digitaliseringen. Den 11 december 2012 antog parlamentet två icke-lagstiftningsresolutioner med anknytning till den inre marknaden: en om att fullborda den inre e-marknaden och en annan om en strategi för digital frihet i EU:s utrikespolitik. I dessa resolutioner förespråkas digital frihet i EU:s utrikespolitik och man betonar nätneutralitet för att säkerställa att leverantörerna inte på ett orättvist sätt begränsar internetanvändningen. Resolutionerna syftade till att harmonisera politiken för den digitala marknaden i hela EU. Detta initiativ ledde till lagstiftningsåtgärder för en enhetlig marknad för elektronisk kommunikation, inbegripet nätneutralitet och avskaffande av roamingavgifter.
Den 20 maj 2021 antog parlamentet en resolution om EU:s digitala framtid, där man uppmärksammade den digitala utvecklingens avgörande roll på den inre marknaden och behovet av att undanröja hindren för en fungerande digital inre marknad. Rättsakten om digitala marknader och rättsakten om digitala tjänster bidrar till en konkurrenskraftig, rättvis, harmoniserad och säkrare digital inre marknad. Dessutom undersöks i en samling studier som tagits fram av parlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet möjligheterna och utmaningarna för den digitala inre marknaden mot bakgrund av rättsakterna om digitala marknader respektive digitala tjänster.
I oktober 2022 anordnade IMCO-utskottet en utfrågning för att uppmärksamma 30-årsdagen av EU:s inre marknad och vad som uppnåtts med den. Med tanke på den nuvarande utmanande situationen betonade talarna också hur viktigt det är att eftersträva ytterligare tillväxtpotential och konsolidera den inre marknaden, och uppmärksammade lagstiftningsförslaget om krisinstrumentet för den inre marknaden.
Den 23 november 2022 undertecknade parlamentet och rådet en överenskommelse om förordning (EU) 2022/2399 om inrättande av en miljö med en enda kontaktpunkt för tullen i EU. Syftet med förordningen är att underlätta den internationella handeln genom att med hjälp av digitala verktyg minska den administrativa bördan och kostnaderna. Företag och näringsidkare kommer således att kunna tillhandahålla de tulluppgifter och icke-tullrelaterade uppgifter som krävs för klarering av varor och fullgöra formaliteter på en enda portal i en given medlemsstat.
I ett betänkande om förslaget om inrättande av ett krisinstrument för den inre marknaden i juli 2023 godkände IMCO-utskottet krisinstrumentet för den inre marknaden, och föreslog att det skulle döpas om till ”rättsakten om krissituationer och resiliens på den inre marknaden”, så att man var bättre förberedd inför framtida kriser. Denna lagstiftning är inspirerad av de utmaningar som pandemin medförde och syftar till att skydda den fria rörligheten inom EU och fastställer olika beredskapsnivåer för att hantera nära förestående kriser på ett proaktivt sätt. Enligt förslaget skulle kommissionen övervaka medlemsstaternas krisåtgärder för att säkerställa konsekvens och laglighet och inrätta snabba vägar för kritiska arbetstagare och varor om gränserna stängs. Dessutom skulle den ha befogenhet att utfärda prioritetsorder för nödvändiga varor för att undvika brister. Parlamentet antog sin ståndpunkt om förslaget om inrättande av ett krisinstrument för den inre marknaden den 24 april 2024 efter det att en interinstitutionell överenskommelse nåtts i februari.
I oktober 2023 offentliggjordes en studie om marknadskontroll i EU där man betonade marknadskontrollmyndigheternas avgörande roll när det gäller att skydda konsumenterna genom att se till att produkterna uppfyller hälso-, säkerhets- och miljöstandarder. Den identifierar brister i marknadskontrollen som förvärrats av e-handelns tillväxt och pandemin, såsom produktspårbarhet och utmaningen att övervaka onlineförsäljningen. De viktigaste rekommendationerna är bland annat att utöka EU:s provningsanläggningar, stärka den digitala infrastrukturen, öka ansvarsskyldigheten för e-marknadsplatser och förbättra det gränsöverskridande samarbetet och informationsutbytet mellan marknadskontrollmyndigheter och tullmyndigheter. Dessa åtgärder syftar till att harmonisera praxis för marknadskontroll och förbättra tillsynen över produkter som säljs på nätet genom att kräva att internetbaserade marknadsplatser genomför åtgärder som säkerställer efterlevnad av EU:s bestämmelser och säkerställer ett konsekvent konsumentskydd i hela EU.
Mer information om detta ämne finns på webbplatsen för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.
Barbara Martinello