Den inre marknaden: allmänna principer

Den inre marknaden är ett område med välstånd och frihet som ger tillgång till varor, tjänster, arbetstillfällen, affärsmöjligheter och kulturell rikedom. Det krävs fortsatta ansträngningar för att säkerställa en ytterligare fördjupning av den inre marknaden, vilket skulle kunna ge avsevärda vinster för konsumenter och företag i EU. Den digitala inre marknaden innebär i synnerhet nya möjligheter att ge ekonomin ett uppsving (genom e-handel) och samtidigt begränsa byråkratin (genom e-förvaltning och digitalisering av offentliga tjänster). Trots dessa betydande steg mot en (digital) inre marknad, kvarstår utmaningar. Covid-19 har medfört en del hinder för dem fyra friheterna (fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer).

Rättslig grund

Artiklarna 4.2 a, 26, 27, 114 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Målen

Den gemensamma marknaden, som upprättades genom Romfördraget 1958, syftade till att avskaffa handelshindren mellan medlemsstaterna för att öka det ekonomiska välståndet och bidra till ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. Europeiska enhetsakten från 1986 inlemmade målet att upprätta den inre marknaden i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget) och definierade det som ”ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs”.

Resultat

A. En gemensam marknad från och med 1958

Den gemensamma marknaden, som är det viktigaste målet i Romfördraget, förverkligades genom tullunionen 1968, avskaffandet av kvoter, den fria rörligheten för medborgare och arbetstagare samt en viss harmonisering på skatteområdet genom ett allmänt införande av mervärdesskatt (moms) 1970. Den fria handeln med varor och tjänster och etableringsfriheten begränsades dock fortfarande av att myndigheterna fortsatte att tillämpa konkurrensbegränsande metoder.

B. Lanseringen av den inre marknaden på 1980-talet och Europeiska enhetsakten

De bristande framstegen i förverkligandet av den gemensamma marknaden berodde främst på att man hade valt en alltför detaljerad metod för att harmonisera lagstiftningen och att besluten måste fattas enhälligt i rådet. Detta ändrades i och med EU-domstolens domar på 1970-talet i målen Dassonville (mål 8-74) och Cassis de Dijon, (mål 120/78) där det slogs fast att importrestriktioner med verkan som motsvarar kvantitativa begränsningar är olagliga. Därmed infördes principen om ömsesidigt erkännande[1]. Genom dessa beslut hade de politiska diskussionerna om handel inom gemenskapen tagit ny fart och lett till att EEG började överväga en mer övergripande lösning för att avskaffa handelshindren i mitten av 1980-talet: den inre marknaden.

Genom Europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987, fastställdes datumet för fullbordandet av den inre marknaden till den 31 december 1992. I enhetsakten stärktes även beslutsfattandet på den inre marknaden genom att man införde omröstning med kvalificerad majoritet för områden som gemensamma tulltaxor, fritt tillhandahållande av tjänster, fri rörlighet för kapital och tillnärmning av nationell lagstiftning. Vid tidsfristens utgång hade man antagit mer än 90 procent av de rättsakter som förtecknas i vitboken från 1985, främst genom tillämpning av regeln om kvalificerad majoritet.

C. Mot ett delat ansvar för att fullborda den inre marknaden: 2003–2010

Den inre marknaden har bidragit avsevärt till välståndet och integrationen i EU:s ekonomi. En ny strategi för den inre marknaden för perioden 2003–2010 fokuserade på behovet av att underlätta den fria rörligheten för varor, integrera marknaden för tjänster, minska konsekvenserna av skattehinder och förenkla regelverket. Avsevärda framsteg gjordes vid liberaliseringen av transport-, telekommunikations-, el-, gas- och posttjänsterna.

I sitt meddelande Bättre styrning av den inre marknaden (COM(2012)0259) föreslog kommissionen övergripande åtgärder, såsom tonvikt på tydlig och lätt genomförbar ny lagstiftning, bättre utnyttjande av befintliga IT-verktyg för att underlätta utövandet av rättigheter på den inre marknaden samt inrättande av nationella centrum med uppgift att övervaka hur den inre marknaden fungerar. Övervakning utgör en viktig del av årsrapporterna om integrering på den inre marknaden inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

D. Nystarten av den inre marknaden 2010

För att ge EU:s inre marknad ett nytt uppsving och ställa medborgare, konsumenter och små och medelstora företag i centrum för politiken för den inre marknaden offentliggjorde kommissionen i oktober 2010 meddelandet På väg mot en inre marknadsakt (COM(2010)0608). En rad åtgärder lades fram för att främja EU:s ekonomi och skapa arbetstillfällen, vilket har lett till en ambitiösare inremarknadspolitik.

I oktober 2012 lade kommissionen fram Inremarknadsakt II (COM(2012)0573) i syfte att vidareutveckla den inre marknaden och ta tillvara dess outnyttjade potential som en motor för tillväxt. I akten fastställs tolv nyckelåtgärder som ska antas snabbt av EU-institutionerna. Åtgärderna koncentreras till de fyra centrala drivkrafterna för tillväxt, sysselsättning och förtroende: 1) integrerade nätverk, 2) gränsöverskridande rörlighet för medborgare och företag, 3) den digitala ekonomin och 4) åtgärder för att stärka sammanhållningen och fördelarna för konsumenterna.

Den 28 oktober 2015 offentliggjorde kommissionen meddelandet Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag (COM(2015)0550), vilket fokuserade på att säkra praktiska fördelar för människor i vardagen och att skapa ytterligare möjligheter för konsumenter, yrkesverksamma och företag. Det kompletterade kommissionens insatser för att öka investeringarna, utnyttja de möjligheter som den digitala inre marknaden erbjuder och förbättra konkurrenskraften och tillgången till finansiering. Strategin syftade också till att säkerställa en välfungerande inre marknad för energi samt att främja och underlätta arbetskraftens rörlighet och samtidigt förhindra missbruk av bestämmelserna. I syfte att ytterligare förbättra handelsmetoderna på den inre marknaden antogs den 17 april 2019 direktiv (EU) 2019/633, som förbjuder vissa otillbörliga handelsmetoder.

I maj 2015 antog kommissionen en strategi för den digitala inre marknaden (COM(2015)0192), som innehöll ett intensivt lagstiftningsprogram för att bygga upp en europeisk digital ekonomi. I Ursula von der Leyens Min agenda för Europafrån 2019 satte kommissionen stärkandet av den digitala inre marknaden i centrum för sina riktlinjer. Detta åtagande förnyades i kommissionens strategi med titeln Att forma EU:s digitala framtidi februari 2020, som beskriver hur fullbordandet av den digitala inre marknaden ska åstadkommas. Mer specifikt ska detta ske genom att man inrättar en inre marknad för data och skapar lika villkor såväl offline som online, genom konsekvent lagstiftning.

Under covid-19-pandemin framhävde kommissionen ytterligare, i sitt meddelande EU vid ett vägskäl – Bygga upp och bygga nytt för nästa generation (COM(2020)456), den avgörande roll som digitaliseringen av den inre marknadens skulle spela i återhämtningen från krisen. Återhämtningen kommer att grundas på fyra delar: 1) investeringar i bättre konnektivitet, 2) en starkare industriell och teknisk närvaro inom strategiska delar av försörjningskedjan (t.ex. artificiell intelligens, cybersäkerhet, molninfrastruktur och 5G), 3) en verklig dataekonomi och gemensamma europeiska dataområden och 4) ett rättvisare och enklare företagsklimat.

Europaparlamentets roll

A. Allmänt

Europaparlamentet var den drivande kraften i den process som ledde till inrättandet av den inre marknaden. I resolutionen av den 20 november 1997 kan man särskilt notera parlamentets stöd till förslaget att omvandla den inre marknaden till en fullt integrerad inre marknad före 2002. I flera resolutioner som antogs 2006 (t.ex. resolutionerna av den 12 februari, 14 februari, 16 maj och 6 juli) ställde sig parlamentet bakom tanken på den inre marknaden som en gemensam ram och referenspunkt för många av EU:s politiska strategier.

Parlamentet hade också en aktiv roll i nystarten av den inre marknaden. I sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare betonade parlamentet att åtgärder måste vidtas för att mer effektivt informera konsumenterna och de små och medelstora företagen och stärka deras ställning på den inre marknaden samt för att öka medborgarnas förtroende. Parlamentet gav dessutom ytterligare respons på inremarknadsakten genom tre resolutioner som antogs den 6 april 2011: Resolutionerna om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden, en inre marknad för européer och en inre marknad för företag och tillväxt.

Parlamentet har varit aktivt på ett likartat sätt när det gäller styrningen av den inre marknaden. Det antog en resolution den 7 februari 2013 som innehöll rekommendationer till kommissionen om styrningen av den inre marknaden och inrättandet av en förvaltningscykel för den inre marknaden, som en särskild pelare inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Parlamentet antog dessutom en resolution av den 25 februari 2014 om styrning av den inre marknaden inom den europeiska planeringsterminen 2014, följd av resolutionen av den 27 februari 2014 om Solvit, den EU-omfattande tjänsten som tillhandhåller lösningar på problem med EU-rättigheter. Parlamentet antog därefter en resolution av den 12 april 2016 om en bättre reglering av den inre marknaden.

Forskning beställd av IMCO-utskottet under 2016, visar på att EU:s ekonomi behöver inriktas mot en mer digital, grön och social politik.[2] I linje med de politiska rekommendationerna från studien, antog Europaparlamentet en resolution om strategin för den inre marknaden, där man efterlyser en mer innovativ, fördjupad och rättvis inre marknad. För att underlätta den tillgång till information, administrativa förfaranden och stödtjänster via internet som medborgare och företag behöver förordade parlamentet inrättandet av en gemensam digital ingång (förordning (EU) 2018/1724), planerad till slutet av 2020.

Forskning från 2019 gav vid handen att principen om fri rörlighet för varor och tjänster och lagstiftningen på detta område för med sig en årlig nytta på 985 miljarder euro[3]. I en studie[4] från november 2020 om rättsliga hinder i medlemsstaterna mot reglerna på den inre marknaden påvisas att det, trots att EU:s inre marknad är ett framgångsrikt exempel på marknadsintegration, fortfarande finns hinder i medlemsstaterna som gör det svårt för den inre marknaden att nå sin fulla potential. I studien efterlyses mer lokal granskning av föreslagna nationella rättsregler som kan komma att stå i strid med den inre marknadens regler och principer.

Ett sådant konfliktområde är den fria rörligheten för tjänster. Den 2 december 2020 antog IMCO-utskottet ett betänkande om förstärkning av den inre marknaden: framtiden för den fria rörligheten för tjänster. I betänkandet, som antogs vid plenarsessionen den 20 januari 2021, understryks behovet av att säkerställa genomförandet av inremarknadsreglerna för tjänster och förbättra kommissionens verkställighetsåtgärder.

B. Den inre marknaden övervinner covid-19

Covid-19-pandemin har haft en stor påverkan på den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Parlamentet antog därför en resolution den 17 april 2020, i vilken man betonade att den inre marknaden är källan till Europas kollektiva välstånd och välbefinnande, och att den utgör ett centralt inslag i de omedelbara och kontinuerliga åtgärderna mot pandemin. IMCO-utskottet anordnade ett webbseminarium[5] i november 2020, där covid-19-pandemins påverkan på den inre marknaden och konsumentskyddet analyserades, och man lade fram förslag om hur en välfungerande inre marknad ska säkras, i nuläget och vid framtida kriser.

En studie[6] om samma ämne presenterades den 22 februari 2021 i IMCO-utskottet. I studien kom man fram till att de inledningsvis stängda gränserna och andra åtgärder som medlemsstaterna vidtog ledde till en kraftig inskränkning av rörelsefriheten inte bara för varor, utan även för tjänster och personer på den inre marknaden. Under samma månad fastställde parlamentet tillsammans med rådet faciliteten för återhämtning och resiliens som anges att återhämtningen för en välfungerande inre marknad ska uppnås på ett hållbart sätt genom att involvera stabila små och medelstora företag. Förslaget till initiativbetänkande från juni 2021 om undanröjande av icke-tariffära och icke-skattemässiga hinder på den inre marknaden 2021/2043(INI)är mycket relevant i detta avseende, eftersom det inte bara tar itu med allmänna och ihållande hinder för fri rörlighet för varor och tjänster, utan även särskilt behandlar hur covid-19 och politiska åtgärder mot pandemin utgör hinder för de fyra friheterna.

C. Den digitala inre marknaden

På ett liknande sätt som kommissionen har även parlamentet de senaste tio åren lagt ett allt större fokus på de utmaningar och möjligheter för den inre marknaden som följer av digitaliseringen. Den 11 december 2012 antog parlamentet två resolutioner som inte avser lagstiftning med anknytning till den inre marknaden: en om att fullborda den inre e-marknaden och en om en strategi för digital frihet i EU:s utrikespolitik, i vilken det betonade sitt kraftfulla stöd för principen om nätneutralitet. Denna princip innebär att leverantörer av internettjänster inte får blockera, diskriminera, hindra eller försämra (inbegripet genom prissättning) människors möjligheter att använda en tjänst för att få tillgång till, använda, skicka, lägga ut, ta emot eller erbjuda innehåll, applikationer eller tjänster av valfritt slag, oavsett källa eller mottagare. I samma resolution uppmanade parlamentet även kommissionen och rådet att främja och bevara höga standarder för digital frihet i EU. Resolutionerna syftade till att utveckla politik och praxis för att upprätta en fungerande digital inre marknad i EU som kan hantera olika nationella regelverk på nyckelområden. Principerna om nätneutralitet och det fria internet, liksom avskaffandet av roamingavgifter, har införts som en del av ett lagstiftningspaket som innehåller åtgärder relaterade till den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och som har till syfte att uppnå en uppkopplad kontinent (COM(2013)0627).

 

[1]Principen om ömsesidigt erkännande fastställer att varor som på ett lagligt sätt säljs i en medlemsstat inte ska vara förbjudna att säljas i en annan. Det förekommer dock undantag.
[2]Forskningsrapporterna omfattar Godel, M. I. m.fl., Reducing Costs and Barriers for Businesses in the Single Market. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg, 2016. Montalvo, C. m.fl.,En längre livstid för produkter: Fördelar för konsumenter och företag. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg, 2016. Liger, Q. m.fl., Social economy. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2016. Senare exempel inbegriper: Ström, P., The European Services Sector and the Green Transition. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2020. Núñez Ferrer, J., The EU’s Public Procurement Framework. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2020. Keirsbilck, B. m.fl., Hållbar konsumtion och konsumentskyddslagstiftning,. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2020. Marcus, J. S. m. fl., Promoting product longevity. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2020.
[3]Relevant forskning inbegriper: Poutvaara, P. m.fl., Contribution to Growth: Fri rörlighet för varor. Delivering Economic Benefits for Citizens and Businesses. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg, 2019. Poutvaara, P. m.fl., Contribution to Growth: Inre marknaden för tjänster. Delivering economic benefits for citizens and businesses. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg, 2020.
[4]Dahlberg, E. m.fl., Legal obstacles in Member States to Single Market rules. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för IMCO-utskottet, Luxemburg, 2020.
[5]Milieu Consulting SRL, The impact of COVID-19 on the Internal Market and Consumer Protection - IMCO Webinar Proceedings. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2020.
[6]Marcus, J. S. m.fl., The impact of COVID-19 on the Internal Market. En publikation sammanställd av Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet för IMCO-utskottet, Luxemburg 2021.

Christina Ratcliff / Barbara Martinello / Kevin Paul Kaiser