Utstationering av arbetstagare

En utstationerad arbetstagare är en arbetstagare som är utsänd av sin arbetsgivare för att tillfälligt utföra en tjänst i en annan EU-medlemsstat. Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster är grundläggande friheter som fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Principen som gäller för utstationerade arbetstagare är ”lika lön för samma arbete på samma plats”.

Rättslig grund

Artiklarna 54 och 56–62 i EUF-fördraget

Mål

En utstationerad arbetstagare är en anställd som utsänds av sin arbetsgivare för att tillfälligt utföra en tjänst i en annan EU-medlemsstat. EU-lagstiftningen om utstationerade arbetstagare anses i allmänhet vara ett målinriktat försök att reglera och balansera följande två principer:

• Skapa lika villkor för att gränsöverskridande tjänster ska kunna tillhandahållas på ett så obegränsat sätt som möjligt.
• Skydda de utstationerade arbetstagarnas rättigheter genom att garantera en gemensam uppsättning sociala rättigheter för att förhindra orättvis behandling och skapandet av en lågavlönad arbetskraft.

Resultat

A. Bakgrunden till direktivet om utstationering av arbetstagare

Utstationeringsdirektivet hänger samman med friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 56 i EUF-fördraget) och EU:s åtagande att undanröja hinder för den fria rörligheten för tjänster på den inre marknaden. När EU utvidgades 1986 genom Spaniens och Portugals anslutning blev frågan om gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster högaktuell i debatten om den inre marknaden. Efter tio år av lagstiftningsmässigt dödläge var det en dom i Europeiska unionens domstol (C-113/89) – tillsammans med Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning – som slutligen ledde till antagandet av ett direktiv om reglering av situationen för utstationerade arbetstagare.

Det första direktivet antogs den 16 december 1996. I direktivet fastställdes en hård kärna av minimivillkor för anställning och arbetsvillkor (t.ex. maximal arbetstid, minsta antal betalda semesterdagar per år, minimilön, arbetsmiljö osv.). För övriga anställningsförhållanden skulle det utsändande landets arbetsrättsliga regler fortsätta att gälla. När det gäller socialförsäkringar var de utstationerade arbetstagarna fortfarande försäkrade i sitt hemlands socialförsäkringssystem förutsatt att utstationeringen varade kortare än två år, vilket oftast var fallet. När det gäller beskattning behöll det utsändande landet rätten att ta ut inkomstskatt i 183 dagar. Denna rätt flyttades till det mottagande landet först efter det att denna period löpt ut.

Arbetskraftskostnaderna kunde följaktligen skilja sig kraftigt åt mellan lokala arbetstagare och utstationerade arbetstagare, beroende på lönenivå, sociala avgifter och den inkomstskatt som ska betalas.

Under åren efter antagandet av det första utstationeringsdirektivet uppstod det tre särskilda utmaningar i samband med genomförandet, den rättsliga tolkningen och regleringen av specialfallet utstationerade arbetstagare:

• Växande löneklyftor och skillnader i arbetskostnader, vilket gjorde det attraktivare för företag att använda utstationerade arbetstagare. Följaktligen ökade antalet utstationeringar med 44,4 procent mellan 2010 och 2014.
• En miljö som uppmuntrar till oegentligheter, till exempel roterande utstationering eller användning av brevlådeföretag, där kryphål i direktivet utnyttjades för att kringgå sysselsättnings- och socialförsäkringslagstiftningen och bedriva verksamhet i andra medlemsstater.
• Brist på tydlighet i de fastställda standarderna och brister i samarbetet mellan myndigheter, både inom medlemsstaterna och över gränserna, vilket skapar problem för tillsynsmyndigheter.

Mot bakgrund av de socialpolitiska bestämmelser som infördes i EU-fördragen i och med Lissabonfördraget 2007 är det diskutabelt om utstationeringsdirektivet från 1996 är ett tillfredsställande rättsligt instrument för att säkerställa lika villkor för fritt tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster och samtidigt utgöra en tillräcklig grund för arbetstagarnas sociala rättigheter. I de fall där direktivet överlåter åt medlemsstaterna att genomföra och säkerställa efterlevnaden av arbetsrättsliga miniminormer är det EU-domstolen som i sina domar ska tolka terminologin i direktivet. Domstolens domar har emellertid inte sedan direktivet antogs skapat nödvändig rättslig klarhet. Såsom kommissionen mycket riktigt konstaterat leder bristen på tydliga normer till osäkerhet om regler och till praktiska svårigheter för de organ som är ansvariga för efterlevnaden av reglerna i värdmedlemsstaten, för tjänsteleverantören vid fastställandet av den lön som en utstationerad arbetstagare är berättigad till och för de utstationerade arbetstagarna själva när det gäller medvetenhet om vad de har rätt till. Domstolen omvandlade i sina fyra domar under 2007–2008 i målen Viking (C-438/05), Laval (C-341/05), Rüffert (C-346/06) och kommissionen mot Luxemburg (C-319/06) de anställningsnormer som ursprungligen utformats som miniminormer i utstationeringsdirektivet till ett maxtak för anställningsvillkor. Sedan dess har dock domstolen avkunnat två domar med mer skyddande verkan för utstationerade arbetstagare: I målet Sähköalojen ammattiliittory (C-396/13) fastställde den att den klassificering av arbetstagare i olika lönegrupper, såsom föreskrivs i kollektivavtal, och som görs enligt bindande och transparenta bestämmelser också måste tillämpas på utstationerade arbetstagare. Därefter fastställde den i målet Regio-Post (C-115/14) att medlemsstaterna kan kräva av anbudsgivare i ett offentligt upphandlingsförfarande och deras underleverantörer att de ska betala sina anställda minimilön.

B. Reformer för att förbättra funktionssättet

Med tanke på dessa brister genomförde kommissionen reformer i ett försök att uppdatera det ursprungliga utstationeringsdirektivet och stärka kontrollen av efterlevnaden. Dessa reformer tog hänsyn till uppdateringar av EU:s fördrag och den kraftigt ökade användningen av utstationering.

De två huvudsakliga lagstiftningsförslagen:

1. Tillämpningsdirektiv 2014/67/EU

Tillämpningsdirektivet 2014/67/EU skapar en gemensam rättslig ram för att identifiera en verklig utstationering av arbetstagare och gör det möjligt för gemensamma standarder att genomföras, tillämpas och genomdrivas på ett mer enhetligt sätt. I direktivet förtydligas definitionen av utstationeringar. Samtidigt definieras medlemsstaternas ansvar för att kontrollera efterlevnaden av utstationeringsdirektivet, särskilt inom sektorer där risken för oegentligheter är större, t.ex. när det gäller bygg- och anläggningsverksamhet eller godstransporter på väg. Direktivet syftar till att uppnå ett bättre samarbete mellan de nationella myndigheter som ansvarar för utstationeringar genom att se till att skyldigheten att besvara begäranden om bistånd efterlevs och genom att fastställa tidsfrister för svar på förfrågningar om information. Slutligen kan administrativa påföljder och böter som ålagts tjänsteleverantörer av en medlemsstat nu verkställas och drivas in i en annan medlemsstat.

2. Reviderat direktiv om utstationering

I mars 2016 föreslog kommissionen en översyn av det ursprungliga utstationeringsdirektivet (96/71/EG) för att säkerställa tillämpningen av värdmedlemsstatens arbetsmarknadslagstiftning vid långvarig utstationering och för att ta itu med frågor som lika lön, tillämpligheten av kollektivavtal och behandlingen av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

Efter offentliggörandet av detta förslag lämnade 11 medlemsstaters nationella parlament in motiverade yttranden och därmed gjordes en subsidiaritetsprövning, det s.k. förfarandet med gult kort. I de flesta yttrandena beklagades djupt att förslaget skulle medföra konkurrensnackdelar för deras arbetstagare och att medlemsstaterna skulle förlora rätten att besluta om de grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för utstationerade arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i enlighet med direktivet om tillfälligt anställda från 2008.

Efter intensiva förhandlingar mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet antog rådet det ändrade direktivet den 21 juni 2018. Det reviderade utstationeringsdirektivet (direktiv (EU) 2018/957) som trädde i kraft den 30 juli 2020 påverkar följande områden:

• Långvarig utstationering: Utstationeringar kan vara i upp till 12 månader, med en möjlig förlängning på sex månader (kommissionen hade ursprungligen föreslagit 24 månader). Efter denna period kommer bestämmelserna i värdmedlemsstatens arbetsmarknadslagstiftning att gälla.
• Lön: Alla värdlandets regler som gäller för lokala arbetstagare gäller också för alla utstationerade arbetstagare från dag ett, vilket innebär att principen om lika lön för samma arbete på samma plats tillämpas. När det gäller andra delar av ersättningen införs i översynen tydligare regler för ersättningar, medan kostnader för resor, kost och logi inte är avdragsgilla från arbetstagarnas löner. I enlighet med tillämpningsdirektivet måste de obligatoriska delar som utgör ersättning i en medlemsstat finnas tillgängliga på en enda nationell webbplats.
• Arbetsförhållanden: Medlemsstaterna får tillämpa omfattande, representativa regionala eller sektorsvisa kollektivavtal. Tidigare gällde detta endast allmänt tillämpliga kollektivavtal inom byggsektorn. När det gäller boendeförhållanden i värdlandet måste man tillämpa de befintliga nationella reglerna för lokala arbetstagare på annan ort än hemmet.
• Utstationerade arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag: Det reviderade utstationeringsdirektivet säkerställer lika tillträde för utstationerade arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Samma villkor som gäller för nationella kontor för tillfälligt anställda kommer också att vara tillämpliga på sådana gränsöverskridande organ som hyr ut arbetstagare.
• Transporter: Direktiv (EU) 2020/1057 fastställer särskilda regler för utstationering av förare inom vägtransportsektorn. I domen Dobersberger (C-16/18) av den 19 december 2019 uteslöt EU-domstolen arbetstagare som utför ombordtjänster på internationella tåg från utstationeringsdirektivets tillämpningsområde.

C. Övriga initiativ

År 2019 inrättade kommissionen Europeiska arbetsmyndigheten för att garantera en korrekt tillämpning av reglerna om arbetskraftens rörlighet och social trygghet. Under 2023 lanserade Europeiska arbetsmyndigheten tillsammans med kommissionen Utstationering 360-programmet, en ram för samarbete mellan berörda parter i syfte att förbättra informationsutbytet och det administrativa samarbetet och öka kunskapen om EU:s och medlemsstaternas regler om utstationering av arbetstagare.

Europaparlamentets roll

Europaparlamentet har varit pådrivande när det gäller att lagstifta om den fria rörligheten för personer och tjänster.

Sedan 2014 har parlamentet i flera resolutioner påmint om att utstationeringsdirektivet måste förbättras. I samband med förhandlingarna om översynen av utstationeringsdirektivet pläderade parlamentet särskilt för ”lika lön för lika arbete” och för att medlemsstaterna ska kunna tillämpa regionala, sektorsvisa eller branschrelaterade avtal. Dessutom försökte parlamentet att göra det möjligt för medlemsstaterna att, med hjälp av en översynsklausul, underkasta utländska företag samma nationella skyldigheter vid användning av underleverantörer.

I mars 2021 uttryckte parlamentet oro över att det nyligen reviderade utstationeringsdirektivet för närvarande inte tolkas på ett harmoniserat sätt, och uppmanade kommissionen att direkt bistå medlemsstaterna under hela införlivandeprocessen för att säkerställa en enhetlig tolkning av EU-rätten. I sin resolution av den 20 maj 2021 om konsekvenserna av EU:s bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och tjänster:arbetskraftens rörlighet inom EU som ett redskap för att matcha behov och kompetens på arbetsmarknaden uppmärksammade parlamentet den särskilt utsatta situationen för mobila arbetstagare, inbegripet utstationerade arbetstagare, under covid-19-pandemin och begärde att strukturella brister i de europeiska och nationella regelverken skulle åtgärdas. I detta syfte efterlyste parlamentet bättre genomförande, efterlevnad och övervakning av det reviderade direktivet om utstationering av arbetstagare och inrättandet av en enda kontaktpunkt där arbetstagare och arbetsgivare kan få tillgång till digitala tjänster när det gäller arbetskraftens rörlighet och utstationering av arbetstagare.

Kommissionen lade 2016 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004. Ett av syftena med förslaget var att klargöra lagvalsreglerna om tillämplig lagstiftning och förhållandet mellan förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen och direktivet om utstationering av arbetstagare. I december 2021 nådde rådet och Europaparlamentet en preliminär överenskommelse i detta ärende. Denna överenskommelse bekräftades dock inte och ärendet har nu pausats.

I en resolution av den 25 november 2021 om införande av ett europeiskt socialförsäkringskort för att förbättra säkerställandet på elektronisk väg av socialförsäkringsrättigheter och rättvis rörlighet betonade parlamentet behovet av ett EU-omfattande digitalt instrument för alla mobila arbetstagare, inklusive utstationerade arbetstagare. Ett sådant instrument skulle säkerställa effektiv identifiering, spårbarhet och aggregering av socialförsäkringsrättigheter samt möjlighet att överföra dem och på ett rättvist och effektivt sätt förbättra verkställigheten av EU:s regler om arbetstagarnas rörlighet och samordningen av sociala trygghetssystem på arbetsmarknaden. Den 6 september 2023 lade kommissionen fram ett meddelande om digitaliserad samordning av de sociala trygghetssystemen. I meddelandet beskrivs de olika projekt som håller på att utvecklas på digitaliseringsområdet, däribland projektet med det europeiska socialförsäkringskortet (Esspass). Esspass-projektet är inriktat på att digitalisera processen för att begära och ta emot intyg om socialförsäkringsrättigheter, och kontrollera dem i realtid för att socialförsäkringsinstitutioner, yrkesinspektioner, vårdgivare och andra relevanta enheter runtom i Europa omedelbart ska kunna kontrollera dessa intyg.

Mer information om detta ämne finns på webbplatsen för utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

 

Aoife Kennedy

10-2023