Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster är avgörande för rörligheten för företag och yrkesutövare inom EU. Ett fullständigt genomförande av tjänstedirektivet är avgörande för att befästa den inre marknaden, men det finns fortfarande hinder. Covid-19-pandemin medförde nya utmaningar. Som svar på detta antog Europaparlamentet i februari 2022 en resolution om hur den ekonomiska återhämtningen efter covid-19 bäst kan mildra de negativa effekterna på dessa viktiga friheter.
Rättslig grund
Artiklarna 26 (inre marknaden), 49–55 (etablering) och 56–62 (tjänster) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Mål
Egenföretagare och fria yrkesutövare eller juridiska personer, i den mening som avses i artikel 54 i EUF-fördraget, som lagligen är verksamma i en medlemsstat får i) stadigvarande och kontinuerligt bedriva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (etableringsfrihet: artikel 49 i EUF-fördraget) eller ii) tillfälligt erbjuda och tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater och samtidigt förbli etablerad i ursprungslandet (frihet att tillhandahålla tjänster: artikel 56 i EUF-fördraget). Detta kräver att all diskriminering på grund av nationalitet avskaffas och, för att dessa friheter faktiskt ska kunna utnyttjas, att man vidtar åtgärder för att underlätta utövandet av dem, däribland samordning av nationella behörighetskrav eller ömsesidigt erkännande av dessa (se faktablad 2.1.6).
Resultat
A. Fördragsbestämmelserna om avreglering
1. Grundläggande friheter
Etableringsfriheten innefattar rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare och rätten att bilda och driva företag, med en permanent, stabil och långvarig verksamhet, på samma villkor som gäller i det aktuella landets lagstiftning vad avser etablering för de egna medborgarna.
Friheten att tillhandahålla tjänster gäller alla tjänster som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Den som tillhandahåller en tjänst får tillfälligt utöva sin verksamhet i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls, på samma villkor som medlemsstaten fastställt för sina egna medborgare.
2. Undantag
Enligt EUF-fördraget ska verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt inte omfattas av bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster (artikel 51 i EUF-fördraget). Detta undantag begränsas dock av en restriktiv fördragstolkning: undantag gäller enbart de specifika verksamheter och uppgifter som faktiskt innebär utövande av offentlig makt. Dessutom kan ett helt yrke bara undantas om hela verksamheten handlar om att utöva offentlig makt, eller om den del som handlar om att utöva offentlig makt inte går att skilja från verksamheten i övrigt. Medlemsstaterna kan göra undantag för tillverkning av eller handel med krigsmateriel (artikel 346.1 b i EUF-fördraget) och behålla särskilda bestämmelser för icke-medborgare grundade på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (artikel 52.1).
B. Tjänstedirektivet – mot en fullbordad inre marknad
Tjänstedirektivet (direktiv 2006/123/EG) stärker friheten att tillhandahålla tjänster inom EU. Direktivet är avgörande för fullbordandet av den inre marknaden, eftersom det har stor potential att medföra verkliga fördelar för konsumenter och små och medelstora företag. Syftet är att skapa en öppen inre marknad för tjänster i EU och samtidigt garantera kvaliteten på de tjänster som erbjuds konsumenterna. Enligt kommissionens meddelande Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla skulle ett fullständigt genomförande av tjänstedirektivet kunna öka handeln med kommersiella tjänster med 45 procent och de utländska direktinvesteringarna med 25 procent, samt leda till en ökning av BNP på 0,5–1,5 procent. Direktivet bidrar till en administrativ och regleringsmässig förenkling och modernisering. Detta åstadkommer man inte bara genom att granska den befintliga lagstiftningen, och genom att anta och ändra relevant lagstiftning, utan även genom långsiktiga projekt (upprätta centrala kontaktpunkter och säkerställa ett administrativt samarbete).
Genomförandet av detta direktiv har blivit kraftigt försenat. De inledande reformerna ledde till att många hinder på den inre marknaden för tjänster undanröjdes, men takten har avtagit sedan 2012. Reformansträngningarna har avtagit, och betydande framsteg har gjorts främst i de medlemsstater som antingen mottar ekonomiskt stöd eller som har omfattande nationella reformagendor. Kommissionen medgav dessa förseningar, men ansåg inte att det var nödvändigt att ändra direktivet. Kommissionen är i stället inriktad på att säkerställa att direktivets alla fördelar uppnås genom verkställande för att stärka tjänstesektorn och åtgärda de återstående bristerna i genomförandet.
Europaparlamentets roll
Europaparlamentet har spelat en nyckelroll i liberaliseringen av egenföretagares verksamhet och säkerställt att en viss, begränsad verksamhet reserveras för landets egna medborgare. Parlamentet har även väckt talan mot rådet vid Europeiska unionens domstol för underlåtenhet att handla vad gäller transportpolitiken. Domstolen slog i sin dom (mål nr 13/83 av den 22 maj 1985) fast att rådet gjort sig skyldigt till en försummelse genom att inte ha säkerställt ett fritt tillhandahållande av internationella transporttjänster, vilket strider mot Romfördraget. Rådet var därför tvunget att anta relevanta lagar. Parlamentet har fått ett större inflytande i och med att medbeslutandeförfarandet och det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas när det gäller etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.
Parlamentet har också varit en integrerad del av antagandet och övervakningen av tjänstedirektivet och uppmanat medlemsstaterna att följa och genomföra dess bestämmelser på ett korrekt sätt. Den 15 februari 2011 antog parlamentet en resolution om genomförandet av direktivet och den 25 oktober 2011 en annan resolution om förfarandet för ömsesidig utvärdering av direktivet. Efter ett meddelande från kommissionen i juni 2012 utarbetade parlamentets IMCO-utskott ett betänkande om läget och kommande steg för den inre marknaden för tjänster, som antogs vid plenarsammanträdet den 11 september 2013.
Den 7 februari 2013 antog Europaparlamentet även en resolution med rekommendationer till kommissionen om styrningen av den inre marknaden där det underströk betydelsen av tjänstesektorn som ett centralt område för tillväxt, det grundläggande i friheten att tillhandahålla tjänster och fördelarna med att fullt ut genomföra tjänstedirektivet.
Parlamentet har som fullvärdig medlagstiftare deltagit aktivt i antagandet av ny lagstiftning om tillhandahållande av tjänster, särskilt när det gäller kreditförvaltning och finansiella tjänster för privatpersoner och mindre företag, försäkringstjänster och transporttjänster. I sin resolution från juli 2012 tog parlamentet upp finansiella tjänster, inbegripet grundläggande betaltjänster och hypotekslån (direktiv 2014/17/EU). Bolånedirektivet verkställer konsumentskyddet och säkerställer en väl underbyggd finansiell kapacitet. Direktivet om finansiella marknader (direktiv 2014/65/EU) främjar transparens. På senare tid har översynen av konsumentkreditdirektivet (direktiv (EU) 2023/2225) behandlat de betydande förändringar som konsumentkreditmarknaden har upplevt till följd av den digitala omvandlingen. Parlamentet tog också upp paketresor genom en resolution i mars 2014. Under 2019 tog parlamentet upp tillgänglighetskrav (direktiv (EU) 2019/882) för att stödja medborgare med funktionsnedsättning. För att stärka detta föreslog parlamentet i en resolution i oktober 2022 att ett AccessibleEU-centrum skulle inrättas för att sammanföra experter och yrkesverksamma på tillgänglighetsområdet.
En studie från 2019[1] avslöjade att EU:s lagstiftning om fri rörlighet för tjänster, däribland på området yrkeskvalifikationer och detaljhandel, genererar betydande ekonomiska fördelar: 284 miljarder euro per år på det område som omfattas av tjänstedirektivet, 80 miljarder euro per år på området för yrkesmässiga tjänster och 20 miljarder euro per år på området för tjänster i samband med offentlig upphandling. En annan studie[2] visar också att tjänstesektorn, som står för 24 % av handeln inom EU (en ökning från 20 % sedan början av 2000-talet) och bidrar med 78 % till EU:s bruttoförädlingsvärde, är avgörande för tillväxten. I studien identifierades dock också skillnader i lagstiftningen och informationsutmaningar som faktorer som ökar företagens kostnader och hindrar den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten inom EU.
I sin resolution av den 17 april 2020 erkände parlamentet den inre marknaden som avgörande för Europas välstånd och för att hantera covid-19-pandemin. I sin resolution av den 19 juni 2020 betonade parlamentet vidare betydelsen av Schengenområdet för EU, och uppmanade medlemsstaterna att minska restriktionerna för den fria rörligheten och arbeta för att alla EU:s medlemsstater ska integreras i Schengensamarbetet.
Den 25 november 2020 antog parlamentet en resolution om en mer hållbar inre marknad för företag och konsumenter, som fokuserar på olika politikområden, särskilt konsumentskydd och företagens deltagande i den gröna omställningen (avgörande för att öka den inre marknadens hållbarhet). På begäran av IMCO-utskottet offentliggjorde Europaparlamentets utredningsavdelning för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet vid parlamentets generaldirektorat för EU-intern politik briefingdokumentet The European Services Sector and the Green Transition, som bidrog till denna resolution.
Den 20 januari 2021 antog parlamentet en resolution om förstärkning av den inre marknaden: framtiden för den fria rörligheten för tjänster. I resolutionen understryks behovet av att säkerställa genomförandet av inremarknadsreglerna för tjänster och att förbättra åtgärderna för efterlevnadskontroll från kommissionens sida. Vidare betonas i resolutionen behovet av att utvärdera graden av genomförande av EU:s rättsliga ram för tjänster och att stärka företagens ställning genom att ge dem bättre tillgång till information.
Covid-19-pandemin medförde på nytt begränsningar av den fria rörligheten på EU:s inre marknad, även inom tjänstesektorn. Vid ett webbinarium[3] som anordnades den 9 november 2020 av utredningsavdelningen för ekonomisk politik, vetenskapspolitik och frågor om livskvalitet undersöktes pandemins effekter och man förutspådde betydande framtida förändringar av efterfrågan och utbudet på tjänster på grund av tekniska framsteg och förändrade konsumentvanor. I en studie som lades fram för IMCO-utskottet i februari 2021[4] framhölls att även om de första stängningarna av gränserna innebar avbrott i de gränsöverskridande yrkesmässiga tjänsterna, underlättade införandet av digitala verktyg en återgång till en viss nivå av normalitet.
Parlamentets resolution av den 17 februari 2022 om undanröjande av icke-tariffära och icke-skattemässiga hinder på den inre marknaden tog upp de allmänt kvarstående hindren för den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster liksom specifikt hur covid-19-pandemin inverkat negativt på de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, fri rörlighet för personer, frihet att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för kapital). Detta hinder för de fyra friheterna kvarstår, trots att de digitala verktygen har kunnat avhjälpa en del av de ekonomiska problem som covid-19-restriktionerna har medfört.
Mer information om detta ämne finns på IMCO-utskottets webbplats.
Barbara Martinello