Europeiska socialfonden Plus

Europeiska socialfonden (ESF) inrättades genom Romfördraget för att förbättra arbetstagarnas rörlighet och deras möjligheter att få arbete. Fondens uppgifter och reglerna för verksamheten har därefter reviderats för att avspegla utvecklingen av det ekonomiska läget och sysselsättningen i medlemsstaterna samt de politiska prioriteringar som fastställts på EU-nivå.

Rättslig grund

Artiklarna 46 d, 149, 153.2 a, 164, 175.3 och 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Mål

Syftet med Europeiska socialfonden Plus (ESF+) är att stödja medlemsstaterna i bemötandet av den kris som covid-19-pandemin har orsakat, att nå högre sysselsättningsnivåer och ett rättvist socialt skydd och att utveckla en kvalificerad och motståndskraftig arbetskraft som är klar att gå över till en grön och digital ekonomi. ESF+ är EU:s viktigaste instrument för investeringar i människor.

Resultat

A. Tidigare programperioder

ESF var den första strukturfonden. Under de första åren, fram till 1970, ersatte fonden medlemsstaterna för hälften av kostnaden för yrkesutbildning och omskolning för arbetstagare som drabbats av följderna av ekonomisk omstrukturering. Sammanlagt fick över två miljoner människor stöd från fonden under denna period. 1971 ökades fondens resurser betydligt genom ett rådsbeslut och 1983 antogs en ny reform (rådets beslut 83/516/EEG), genom vilken fondens insatser koncentrerades till bekämpning av ungdomsarbetslösheten och stöd till de regioner som hade störst behov. När målet om ekonomisk och social sammanhållning i gemenskapen lyftes in i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Europeiska enhetsakten (1986) var det dags för en omfattande reform i syfte att framför allt samordna planeringen och driften av strukturfonderna. Genom Maastricht-fördraget utökades ESF-stödet till att omfatta ”anpassning till förändringar inom industrin och i produktionssystemen”. Under den följande programperioden (1994–1999) fördubblades medlen för ekonomisk och social sammanhållning.

Som en del av Agenda 2000 förenklades strukturfondernas allmänna ram för programperioden 2000–2006. ESF, som nu tilldelats 60 miljarder euro, fick den dubbla uppgiften att bidra både till sammanhållningspolitiken och till genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin (se faktablad 2.3.3). Den var också med och grundade gemenskapsinitiativet Equal, med fokus på stöd till innovativa transnationella projekt för att bekämpa diskriminering och missförhållanden på arbetsmarknaden.

För programperioden 2007–2013 återstod bara tre strukturfonder: ESF, Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden. Tillsammans skulle de uppnå målen om konvergens (vilket tilldelades 81,5 % av resurserna), regional konkurrenskraft och sysselsättning (vilket tilldelades 16 % av resurserna) och europeiskt territoriellt samarbete (vilket tilldelades 2,5 % av resurserna).

Strukturfondsmedlen fördelas mellan medlemsstaterna enligt en formel som tar hänsyn till folkmängd (och befolkningstäthet), regionalt välstånd, arbetslöshet och utbildningsnivåer. Medlemsstaterna förhandlar om denna formel samtidigt som de förhandlar om den fleråriga budgetramen för en viss period. Ett centralt drag för strukturfonderna är additionalitetsprincipen, enligt vilken medlemsstaterna inte kan utnyttja strukturfonderna för att ersätta inhemsk finansiering som de skulle ha planerat för oavsett.

Tillsammans med den europeiska sammanhållningspolitikens övriga finansiella instrument spelade ESF under perioden 2007–2013 en central roll i den handlingsplan för återhämtning för EU som antogs av Europeiska rådet i december 2008.

B. 2014–2020 års programperiod

1. Fem strukturfonder som regleras av gemensamma bestämmelser

De fem europeiska struktur- och investeringsfonderna för perioden 2014–2020, dvs. Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, reglerades av en uppsättning gemensamma bestämmelser som fastställts i förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013. Dessutom fastställde fondspecifika förordningar interventionsområden och andra detaljer. Förordning (EU) nr 1304/2013 av den 17 december 2013 fastställde ESF:s uppgifter, ESF-stödets omfattning, särskilda bestämmelser och vilka typer av utgifter som berättigar till stöd.

Med ett sammanlagt anslag på 74 miljarder euro (jämfört med det planerade beloppet på 75 miljarder euro för perioden 2007–2013) samfinansierar ESF nationella eller regionala operativa program som löper under de sju år som den fleråriga budgetramen för 2014–2020 är i kraft. Dessa operativa program föreslås av medlemsstaterna och godkänns genom beslut av kommissionen.

ESF fokuserar på följande fyra tematiska mål:

  • Att främja hållbar och kvalitativ sysselsättning och arbetskraftens rörlighet.
  • Att främja social inkludering och bekämpa fattigdom och diskriminering.
  • Att investera i utbildning och vidareutbildning, inklusive yrkesutbildning för färdigheter och livslångt lärande.
  • Att förbättra myndigheters och berörda parters institutionella kapacitet och bidra till en effektiv offentlig förvaltning.

ESF:s roll stärktes under perioden 2014–2020 genom att en rättsligt bindande minimiandel på 23,1 % av det sammanlagda sammanhållningsstödet infördes. Varje år bidrog fonden till att 10 miljoner människor fick arbete eller kunde höja sina kvalifikationer så att de lättare kunde få arbete i framtiden.

2. Europeiska socialfonden och sysselsättningsinitiativet för unga

Förordningen om Europeiska socialfonden omfattar sysselsättningsinitiativet för unga, vilket har en total budget på 8,8 miljarder euro för perioden 2014–2020 (6,4 miljarder euro ökat med 2,4 miljarder 2016). Initiativet finansieras genom tre källor: ESF:s nationella anslag, en särskild EU-budget och nationell samfinansiering av ESF-delen. Sysselsättningsinitiativet stöder unga människor som varken studerar eller arbetar i regioner där ungdomsarbetslösheten överstiger 25 %.

3. Covid-19 och invasionen av Ukraina

I april 2020 lanserade kommissionen två åtgärdspaket: Investeringsinitiativet mot effekter av coronaviruset och investeringsinitiativet mot effekter av coronaviruset plus för att mobilisera EU:s strukturfonder i krishanteringen. Parlamentet och rådet antog snabbt de två förslagen. Inga nya ekonomiska resurser från EU beviljades, men befintliga oanvända resurser kommer att kunna användas med maximal flexibilitet där de behövs som mest. Medlemsstater kommer att kunna överföra medel mellan fonder, regioner och politikområden och kommer i undantagsfall att ges hundraprocentig medfinansiering under 2020–2021. I maj 2020 följde kommissionen upp med förslaget om React-EU (återhämtningsstöd för sammanhållning och till Europas regioner), vilket kommer att ge 55 miljarder euro i ytterligare investeringar genom Eruf, ESF och fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead). ESF har spelat en ledande roll i de omedelbara insatserna under covid-19-krisen genom att mobilisera 1,4 miljarder euro för direkt stöd. Det totala stödbeloppet kommer sannolikt att vara högre. Stödet har använts för att stödja sociala tjänster, bevara arbetsplatser i påverkade sektorer, inklusive genom system för korttidsarbete, skydda utsatta grupper och finansiera löner till vårdpersonal, it-utrustning och personlig skyddsutrustning.

Lagstiftningspaketen avseende sammanhållningspolitiska insatser för flyktingar i Europa (Care, april 2022) och Care plus (april 2022) som ändrar de gemensamma bestämmelserna och Fead-förordningen tillför ytterligare flexibilitet till sammanhållningspolitiken 2014–2020 och tar hänsyn till den angelägna frågan om att ta itu med de migrationsutmaningar som har uppstått till följd av Rysslands militära invasion.

C. 2021–2027 års programperiod

1. Förordningen om gemensamma bestämmelser för 2021–2027

Den 29 maj 2018 antog kommissionen förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser för perioden 2021–2027. Förordningen om gemensamma bestämmelser ändrades efter ett förslag från kommissionen den 14 januari 2020 så att den nu inkluderar fonden för en gemensam omställning (FRO), och den 28 maj 2020, efter covid-19-utbrottet, föreslogs ytterligare ändringar. Parlamentet antog förordningen vid andra behandlingen den 23 juni 2021. Slutakten undertecknades den 24 juni (förordning 2021/1060).

I förordningen om gemensamma bestämmelser fastställs finansiella bestämmelser för åtta fonder som förvaltas gemensamt, nämligen ESF+, Eruf, Sammanhållningsfonden, Fonden för rättvis omställning, Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF), Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt Instrumentet för gränsförvaltning och visering. Dessutom fastställs de gemensamma bestämmelserna för de fem första av dessa fonder, däribland ESF+. Däremot gäller förordningen inte för delen för sysselsättning och social innovation i ESF+ eftersom denna genomförs under direkt och indirekt förvaltning.

2. ESF+

Den 2 maj 2018 lade kommissionen fram sitt förslag till en ny flerårig budgetram för 2021–2027. Till förslaget hörde en ny version av Europeiska socialfonden Plus (ESF+) med en budget på 101 miljarder euro. ESF+ kommer att vara en sammanslagning av ESF med sysselsättningsinitiativet för unga, fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt, Europeiska unionens program för sysselsättning och social innovation (EaSI) och Europeiska hälsoprogrammet. I samband med covid-19-krisen meddelade kommissionen att ett separat hälso- och sjukvårdsprogram skulle införas med nästa fleråriga budgetram: Programmet EU för hälsa. Som en del av den reviderade fleråriga budgetramen för 2021–2027 och återhämtningspaketet introducerade kommissionen den 28 maj 2020 ett ändrat förslag till förordning för ESF+ som inte omfattade programmet för hälsa. Parlamentet avslutade sin första behandling den 4 april 2019 och antog sin ståndpunkt vid andra behandlingen den 8 juni 2021. Slutakten undertecknades den 24 juni (förordning (EU) 2021/1057). Den totala budgeten för ESF+ uppgår till 99,3 miljarder euro.

Till de specifika målen för ESF+ hör följande:

  • Stöd för sysselsättning och rörlighet på arbetsmarknaden, utbildning och social inkludering genom att bidra till att utrota fattigdomen och därmed bidra till genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.
  • Stöd till den digitala och gröna övergången, jobbskapande genom färdigheter för smart specialisering och förbättrade utbildningssystem.
  • Stöd till tillfälliga utbildningsåtgärder under exceptionella eller ovanliga omständigheter (t.ex. finansiering av korttidsanställning utan krav på att detta ska kombineras med aktiva åtgärder, eller tillgång till hälsovård, inklusive för personer som inte är direkt socioekonomiskt utsatta).

Bestämmelserna i ESF+ innebär följande:

  • Alla medlemsstater måste vidta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i sina utgiftsprogram. I de medlemsstater där antalet unga som varken arbetar eller studerar är högre än EU-genomsnittet ska 12,5 % av medlen från fonden användas för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
  • Minst 25 % av budgeten ska användas för att främja social inkludering, däribland integrering av personer som kommer från länder utanför EU.
  • Minst 3 % av budgeten ska användas till livsmedelsbistånd och grundläggande materiellt bistånd för de mest utsatta.
  • Alla medlemsstater måste avsätta en vederbörlig andel av sina resurser från ESF+ till genomförandet av barngarantin genom riktade åtgärder för att bekämpa barnfattigdom. Medlemsstater som har en barnfattigdom över EU-genomsnittet måste använda minst 5 % av sina resurser från ESF+ för att bekämpa denna.
  • Tillräcklig finansiering måste avsättas för kapacitetsuppbyggnad för arbetsmarknadens parter och civilsamhället i medlemsstaterna, och minst 0,25 % av medlen ska avsättas när så krävs i de landsspecifika rekommendationerna.
  • Det finns en artikel om respekt för de grundläggande rättigheterna i syfte att betona att all verksamhet bör väljas ut och genomföras i enlighet med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.

För att kunna utnyttja den sammanhållningspolitiska finansieringen måste varje medlemsstat utarbeta ett partnerskapsavtal. Detta är ett strategidokument för planering av investeringar som beskriver de nationella myndigheternas planer för hur de ska använda Eruf, ESF+, Sammanhållningsfonden, FRO och EHFVF. Det innehåller det vägledande årliga finansiella anslaget för varje program. Till dags dato (12 september 2022) har kommissionen antagit partnerskapsavtal från 20 medlemsstater för programperioden 2021–2027.

3. Instrument för arbetsmarknadsintegrering som kompletterar ESF+

Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter inrättades som ett verktyg för stöd till konkurrenskraften – inte till sammanhållningen – inom den fleråriga budgetramen för 2007–2013 i syfte att stödja arbetstagare som friställts till följd av de stora strukturella förändringar som globaliseringen har orsakat inom den internationella handeln. ESF+ stödjer program som syftar till att nå de långsiktiga strukturmålen för att människor ska kunna behålla sina arbeten eller återintegreras på arbetsmarknaden, medan Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bemöter specifika nödsituationer, såsom massuppsägningar till följd av globaliseringen, under en begränsad tidsperiod.

Med tanke på den ekonomiska och finansiella krisen ändrades förordningen om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (förordning (EG) nr 1927/2006) tillfälligt fram till slutet av 2011 för att hantera de uppsägningar som ägt rum och tillhandahålla samfinansiering på 50–65 %. Denna förändring överfördes till förordningen om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för perioden 2014-2020 (förordning (EG) nr 1309/2013), vilken omfattar uppsägningar som orsakats av globala finansiella och ekonomiska kriser och av globaliseringen. För perioden 2014–2020 utvidgades fonden till nya kategorier av förmånstagare, såsom egenföretagare, tillfälligt anställda och visstidsanställda. Inför en eventuell hård brexit justerades förordningen 2019 för att hjälpa arbetstagare och egenföretagare i de återstående 27 EU-medlemsstaterna som riskerade att förlora sina arbeten om Förenade kungariket drog sig ur EU utan avtal (förordning (EU) 2019/1796).

Den 30 maj 2018 föreslog kommissionen en ny och reviderad fond för justering av globaliseringseffekter för tiden efter 2020 med ett högsta årsbelopp på 200 miljoner euro (i 2018 års priser) utanför taket för den fleråriga budgetramen 2021–2027. I förslaget utvidgas fondens tillämpningsområde till att inkludera arbetstagare som förlorar sina arbeten på grund av omstruktureringar som sker till följd av omställningen till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, automatisering eller digitalisering, och tröskeln för att aktivera fonden sänks från 500 till 250 uppsägningar.

Den 27 maj 2020 föreslog kommissionen att, inom ramen för EU:s återhämtningsplan, öka det högsta årliga beloppet till 386 miljoner euro. Den 27 januari 2021 godkände parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor den text som man hade kommit fram till vid de interinstitutionella förhandlingarna om en tidig överenskommelse vid andra behandlingen, och begärde specifikt att man skulle sänka tröskeln för uppsagda arbetstagare från 250 till 200. Parlamentet godkände texten vid sin andra behandling den 27 april och slutakten antogs den 28 april 2021 (förordning (EU) 2021/691). Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har en årsbudget på 210 miljoner euro under åren 2021–2027.

Europaparlamentets roll

Parlamentets inflytande över ESF har ökat genom åren. Enligt Maastrichtfördraget krävdes parlamentets samtycke för att de allmänna bestämmelser som reglerar fonderna skulle kunna antas. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande antas de allmänna reglerna i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet betraktar ESF som EU:s viktigaste verktyg för att bekämpa arbetslösheten. Det har därför alltid förespråkat en effektiv förvaltning av fonden och efterlyst enklare lagstiftning och förfaranden för att effektivisera och höja kvaliteten på ESF-stödet.

Genom åren har parlamentet utvidgat tillämpningsområdet för ESF-stödet till insatser för att bekämpa bristande jämställdhet, diskriminering och social utestängning genom att underlätta tillgången till sysselsättning för utsatta grupper. Parlamentet stödde kommissionens förslag att låta ESF bidra till hanteringen av den ekonomiska krisen, och i sin resolution av den 7 oktober 2010 efterlyste parlamentet ett stärkande av ESF eftersom fonden var den främsta drivkraften för genomförandet av Europa 2020-målen.

Tack vare parlamentet har ESF under programperioden 2014–2020 stått för 23,1 % av EU:s sammanlagda sammanhållningsstöd, och 20 % av varje medlemsstats ESF-anslag måste avsättas för åtgärder som främjar social delaktighet.

I samband med flyktingströmmen, som tog sin början 2014, fastställde parlamentet, i sin resolution av den 5 juli 2016, att yrkesmässig integration är en språngbräda för social delaktighet och att fonden ska kunna användas för åtgärder för att underlätta integreringen av flyktingar på Europas arbetsmarknader. Kommissionen har beaktat detta i sitt förslag för ESF+ för 2021–2027 och har lagt till en särskild hänvisning till migranter och deras integration på arbetsmarknaden till målen för ESF+.

För ESF+ för åren 2021–2027 omfattar parlamentets ändringsförslag även öronmärkning av större medel för livsmedel och materiellt bistånd, tillräcklig finansiering för kapacitetsuppbyggnad för arbetsmarknadens parter samt garantier för att se till att projekt som finansieras med EU-medel till fullo respekterar grundläggande rättigheter.

 

Monika Makay