Dialogen mellan arbetsmarknadens parter
Dialogen mellan arbetsmarknadens parter (även kallad den sociala dialogen) är en hörnsten i den europeiska sociala modellen. Den gör att arbetsmarknadens parter (företrädare för arbetsgivare respektive arbetstagare) aktivt kan bidra till utformningen av en europeisk social- och sysselsättningspolitik, bland annat genom avtal.
Rättslig grund
Artiklarna 151–156 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Mål
Enligt artikel 151 i EUF-fördraget är främjandet av dialogen mellan arbetsmarknadens parter ett gemensamt mål för EU och medlemsstaterna. Syftet med den sociala dialogen är att förbättra styresformerna i EU genom att arbetsmarknadens parter involveras i beslutsfattandet och genomförandet.
Resultat
A. Utvecklingen av den sociala (tvåparts)dialogen på EU-nivå
Enligt Romfördraget från 1957 är en av kommissionens uppgifter att främja ett nära samarbete mellan medlemsstaterna i frågor om föreningsrätten och rätten till kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det tog dock många år innan denna bestämmelse började tillämpas.
Val Duchesse-dialogen, som inleddes 1985 av kommissionens ordförande Jacques Delors, syftade till att involvera arbetsmarknadens parter i inremarknadsprocessen. Parterna företräddes av Europeiska fackliga samarbetsorganisationen (EFS), Europeiska industri- och arbetsgivarförbundet (UNICE) och Europeiskt centrum för offentliga företag (CEEP). Denna process utmynnade i flera gemensamma uttalanden om sysselsättning, utbildning och andra sociala frågor.
Genom Europeiska enhetsakten (artikel 118b) skapades 1986 en rättslig grund för att utveckla en dialog mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå, och denna europeiska sociala dialog började ta form, först genom inrättandet av en styrkommitté, som 1992 blev till kommittén för den sociala dialogen – det huvudsakliga forumet för den sociala tvåpartsdialogen på europeisk nivå. Kommittén för den sociala dialogen sammanträder tre till fyra gånger om året.
År 1991 antog UNICE (nu BusinessEurope), EFS och CEEP (nu SGI Europe) en gemensam överenskommelse där man krävde att det skulle bli obligatoriskt att samråda med arbetsmarknadens parter om lagstiftning på det socialpolitiska området och att arbetsmarknadens parter skulle ha möjlighet att förhandla fram ramavtal på europeisk nivå. Dessa krav tillgodosågs i det avtal om socialpolitik som bifogades Maastrichtavtalets protokoll om socialpolitik, där arbetsmarknadens parter fick en konstitutionellt erkänd roll i den europeiska lagstiftningsprocessen. På det nationella planet blev det möjligt för arbetsmarknadens parter att genomföra direktiv genom kollektivavtal.
Avtalet om socialpolitik införlivades i Amsterdamfördraget (1997), och därmed inrättades slutligen en enhetlig ram för den sociala dialogen i EU. Några av de branschövergripande resultaten av denna process var ramavtalen om föräldraledighet (1995), deltidsarbete (1997) respektive visstidsarbete (1999), vilka alla genomfördes genom rådsdirektiv.
I Lissabonfördraget (2009) underströks arbetsmarknadsparternas roll ytterligare (artikel 152 i EUF-fördraget) och behovet att underlätta dialogen med respekt för parternas självständighet och mångfald.
Den ekonomiska och finansiella krisen 2008 satte ökad press på den sociala dialogen, som samtidigt försvagades genom decentraliseringen av den, kollektivavtalsförhandlingarnas minskande omfattning och statliga ingripanden i lönepolitiken. Juncker-kommissionen vidtog åtgärder för att motverka denna nedgång, bland annat genom att avisera en ”nystart för den sociala dialogen” vid en högnivåkonferens i mars 2015. I juni 2016 undertecknade sedan arbetsmarknadens parter, kommissionen och ordförandeskapet för Europeiska unionens råd ett fyrpartsavtal. Detta avtal bekräftar den grundläggande roll som den europeiska sociala dialogen spelar i EU:s politiska process, bland annat i den europeiska planeringsterminen.
Den europeiska pelaren för sociala rättigheter från 2017 föreskriver även att arbetsmarknadsparternas oberoende och rätt till stridsåtgärder ska respekteras och erkänner deras rätt att medverka i utformningen och genomförandet av sysselsättnings- och socialpolitiken, även genom kollektivavtal. Von der Leyen-kommissionen har upprepade gånger bekräftat detta engagemang för den sociala dialogen i meddelanden, till exempel meddelandet om den europeiska gröna given och meddelandet om ett starkt socialt Europa för rättvisa omställningar, i den årliga strategin för hållbar tillväxt och i landsspecifika rekommendationer samt i målen för faciliteten för återhämtning och resiliens. I maj 2021 underströks både i det sociala åtagandet från Porto (undertecknat av kommissionen, Europaparlamentet och arbetsmarknadens parter i EU) och i Europeiska rådets Portoförklaring den sociala dialogens centrala roll. I februari 2021 offentliggjorde kommissionen offentliggjorde en rapport (den s.k. Nahles-rapporten) om stärkande av den sociala dialogen, vilken bidrog till den handlingsplan för genomförande av den europeiska pelaren för sociala rättigheter som lades fram i mars 2021. Ett annat initiativ inom ramen för handlingsplanen är inriktat på kollektivavtalsförhandlingar för egenföretagare. Kommissionen lade fram ett utkast till riktlinjer för detta i december 2021 och genomförde ett offentligt samråd.
I sitt arbetsprogram för 2022 tillkännagav kommissionen att den skulle lägga fram ett meddelande om stärkande av den sociala dialogen. Ett lagstiftningsinitiativ som nyligen lagts fram inom ramen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter, nämligen kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen, är viktigt eftersom det stärker användningen av kollektivavtalsförhandlingar vid lönesättningen och kräver att medlemsstater där andelen arbetstagare som omfattas av kollektivavtal är lägre än 70 % ska upprätta en handlingsplan för att främja kollektivavtalsförhandlingar. I den preliminära överenskommelsen mellan parlamentet och rådet i juni 2022 höjdes detta tröskelvärde till 80 %.
B. Resultat av den sociala dialogen på EU-nivå
Enligt artikel 154 i EUF-fördraget måste kommissionen samråda med arbetsmarknadens parter innan den vidtar några socialpolitiska åtgärder. Arbetsmarknadens parter kan då välja att själva förhandla fram ett avtal i stället. De har nio månader på sig att förhandla, varefter de kan
- ingå ett avtal och gemensamt uppmana kommissionen att föreslå ett rådsbeslut om genomförande,
- ingå ett avtal och själva genomföra det, i enlighet med sina egna och medlemsstaternas specifika förfaranden och rutiner (”frivilliga”, sedermera ”självständiga” avtal), eller
- besluta att de inte kan nå en överenskommelse; i så fall återupptar kommissionen arbetet med det aktuella förslaget.
Artikel 153 i EUF-fördraget ger även medlemsstaterna möjlighet att anförtro arbetsmarknadens parter ansvaret för att genomföra ett rådsbeslut om ett kollektivavtal som undertecknas på EU-nivå.
Från 1998, efter kommissionens beslut 98/500/EG, utvecklades även den branschvisa dialogen mellan arbetsmarknadens parter starkt. Flera kommittéer inrättades inom de viktigaste branscherna och uppnådde värdefulla resultat. Tre europeiska avtal, om arbetstidens organisation för sjömän (1998), arbetstidens förläggning för flygpersonal inom civilflyget (2000) respektive vissa aspekter på villkoren för anlitande av mobila arbetstagare i gränsöverskridande driftskompatibel trafik inom järnvägssektorn (2005), ingicks och genomfördes genom rådsbeslut. Överenskommelsen om god hantering och säker användning av kristallin kvarts och produkter som innehåller detsamma, för att skydda arbetstagares hälsa, som undertecknades i april 2006, var det första branschöverskridande avtalet. Andra branschavtal följde och genomfördes genom rådsbeslut: ett avtal om arbetstidens förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar (rådets direktiv 2014/112/EU), ett avtal om förebyggande av stick- och skärskador inom hälso- och sjukvården (rådets direktiv 2010/32/EU), ett avtal för havsfiskesektorn (rådets direktiv 2017/159) samt ett avtal mellan arbetsmarknadens parter inom sjöfartssektorn (rådets direktiv (EU) 2018/131).
Det fanns dock andra avtal där kommissionen beslutade att inte föreslå något rådsbeslut.
I april 2012 ingick arbetsmarknadens parter inom frisörbranschen ett avtal om hälso- och säkerhetsriktlinjer för frisörer och begärde ett genomförandebeslut av rådet. Vissa medlemsstater motsatte sig emellertid detta. I juni 2016 undertecknade man inom frisörbranschen ett nytt europeiskt ramavtal om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och begärde återigen att detta skulle genomföras genom ett rådsbeslut. Kommissionen beslöt att utföra en proportionerlig konsekvensbedömning innan man lade fram ett förslag till rådsbeslut. I ett öppet brev till ordförande Juncker invände arbetsmarknadens parter mot att konsekvensbedömningen användes som ett motiv för att inte hänvisa avtalet till rådet. I början av 2018 informerade kommissionen arbetsmarknadens parter om att den inte skulle föreslå ett rådsbeslut och föreslog i stället att det självständiga genomförandet av avtalet skulle få stöd genom en handlingsplan. I december 2019 enades arbetsmarknadens parter inom frisörbranschen och kommissionen om en uppsättning gemensamt överenskomna åtgärder till stöd för ett självständigt genomförande av avtalet.
Den 5 mars 2018 meddelade kommissionen de centrala statliga arbetsmarknadsparterna att den inte skulle lägga fram deras avtal från 2015 om rätt till information och samråd för rådet för genomförande i form av ett direktiv (se faktablad 2.3.6). Efter rättsliga åtgärder från Europeiska federationen för offentliganställdas förbund (Epsu) fastslog Europeiska unionens domstol den 24 oktober 2019 att kommissionens initiativrätt ger kommissionen rätt att besluta huruvida avtal mellan arbetsmarknadens parter ska vara rättsligt bindande eller inte i alla EU:s medlemsstater. Epsu överklagade, men överklagandet avslogs i september 2021.
I enlighet med alternativ nummer två ovan var avtalet om distansarbete (2002) det första avtalet som genomfördes som ett ”självständigt avtal”. Det följdes av andra självständiga avtal om arbetsrelaterad stress, om europeiska förarbevis för lokförare eller förare i internationell trafik (båda 2004), om trakasserier och våld i arbetet (2007), om inkluderande arbetsmarknader (2010), om aktivt åldrande och en generationsöverskridande strategi (2017) samt om digitalisering (2020).
I ett antal fall lyckades arbetsmarknadens parter emellertid inte nå någon överenskommelse. Exempelvis strandade förhandlingarna om ett ramavtal om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i maj 2001. I mars 2002 föreslog kommissionen därför ett direktiv baserat på det samförstånd som hade vuxit fram mellan arbetsmarknadens parter, och 2008 antogs direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (direktiv 2008/104/EG). På samma sätt föreslog kommissionen 2004, efter att arbetsmarknadens parter hade förklarat att de inte ville inleda förhandlingar, en ändring av arbetstidsdirektivet (direktiv 2003/88/EG). Parlamentet, kommissionen och rådet misslyckades med att nå en överenskommelse 2009, och en årslång förhandlingsprocess mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå bröt också samman i december 2012 på grund av stora meningsskiljaktigheter i behandlingen av jourtid. År 2013 återupptog kommissionen processen med översyn och konsekvensbedömning, med ett offentligt samråd 2015 och en genomföranderapport 2017, liksom ett tolkningsmeddelande. Vissa aspekter som rör arbetstid har sedan dess införts i andra rättsakter, till exempel direktivet om balans mellan arbete och privatliv, direktivet om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor den ändrade förordningen om körtider.
C. Den sociala trepartsdialogen
Redan när den europeiska integrationen inleddes ansågs det viktigt att involvera ekonomiska och sociala aktörer i utformningen av den europeiska lagstiftningen. Den rådgivande kommittén för Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vittnar om detta. Sedan 2003 har det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning samlat företrädare på hög nivå för det innevarande ordförandeskapet i rådet, de två kommande ordförandeskapen, kommissionen och arbetsmarknadens parter i syfte att underlätta pågående samråd. Detta forum sammanträder minst två gånger om året, inför Europeiska rådets vår- och höstmöten.
Europaparlamentets roll
Europaparlamentet anser att dialogen mellan arbetsmarknadens parter är ett viktigt inslag i medlemsstaternas traditioner. Parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor har ofta uppmanat arbetsmarknadens parter på EU-nivå att lämna synpunkter. Genom Lissabonfördraget infördes rätten för parlamentet att få information om genomförandet av kollektivavtal som ingås på unionsnivå (artikel 155 i EUF-fördraget) och om kommissionens initiativ för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna (artikel 156 i EUF-fördraget), bland annat i frågor som rör föreningsrätten och rätten till kollektivavtalsförhandlingar.
I sin resolution av den 13 mars 2014 om sysselsättningsaspekter och sociala aspekter av trojkans roll och verksamhet, och återigen i sin resolution av den 15 februari 2017 om styrning av den inre marknaden inom den europeiska planeringsterminen 2017, begärde parlamentet att arbetsmarknadsparternas roll i den nya processen för ekonomisk styrning skulle stärkas. På samma sätt uppmanade parlamentet i sin resolution av den 19 april 2018 om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik kommissionen och medlemsstaterna att öka sitt konkreta stöd för en verklig dialog som är mer än bara ett samråd. Den 16 april 2019, i sin resolution om det nya direktivet om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor och sin resolution om förslaget till förordning om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten, upprepade parlamentet att arbetsmarknadsparternas självständighet och deras ställning som företrädare för arbetstagarna och arbetsgivarna samt mångfalden i de nationella systemen för förhållandet mellan arbetsmarknadens parter alltid bör respekteras. Även i sin resolution av den 16 december om demokrati i arbetslivet erinrade parlamentet ännu en gång om den grundläggande roll som arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen spelar. I den resolutionen uppmanar parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att tillsammans med arbetsmarknadens parter förbinda sig att öka omfattningen av kollektivavtalsförhandlingar till 90 % senast 2030.
Alltsedan covid-19-utbrottet har parlamentet betonat att det behövs en ordentlig social dialog på alla nivåer för att EU ska kunna genomföra sin återhämtningsplan framgångsrikt: resolutionen av den 22 oktober 2020 om sysselsättnings- och socialpolitik i euroområdet 2020 och resolutionen av den 11 mars 2021 om den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. I dessa resolutioner understryks att dialogen mellan arbetsmarknadens parter liksom kollektivavtalsförhandlingar är viktiga instrument för arbetsgivare och fackförbund för att fastställa rättvisa löner och arbetsvillkor, och att kraftfulla kollektivavtalssystem ökar medlemsstaternas motståndskraft i ekonomiska kristider. Parlamentet upprepade också tidigare krav på stöd till kapacitetsuppbyggnad och ökat deltagande från arbetsmarknadsparternas sida i den europeiska planeringsterminen, och begärde att de landsspecifika rekommendationerna skulle utvidgas, så att de i framtiden innehåller resultatet av arbetsmarknadsparternas delaktighet i lönesättningsmekanismerna. I sin resolution om den europeiska planeringsterminen föreslog parlamentet att rättvisa villkor bör övervägas för företag som får tillgång till offentliga medel, vilket innebär att de måste respektera kollektivavtalsförhandlingar, arbetstagarinflytande respektive medbestämmande i beslutsprocessen inom företag.
Aoife Kennedy / Sara Danesi