Kampen mot fattigdom, social utestängning och diskriminering

Genom att stödja medlemsstaterna i kampen mot fattigdom, social utestängning och diskriminering syftar Europeiska unionen till att stärka integrationen och sammanhållningen inom det europeiska samhället och ge alla invånare tillgång till möjligheter och resurser på lika villkor.

Rättslig grund

Artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen, artiklarna 19 och 145-161 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och avdelning III i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Mål

Att bekämpa fattigdom och social utestängning är ett av EU:s och medlemsstaternas specifika socialpolitiska mål. I enlighet med artikel 153 i EUF-fördraget ska social integration uppnås endast på grundval av icke-rättsligt samarbete (öppna samordningsmetoden), medan artikel 19 i EUF-fördraget ger EU möjlighet att bekämpa diskriminering både genom att erbjuda rättsligt skydd åt potentiella offer och genom att anta stimulansåtgärder.

Resultat

A. Kampen mot fattigdom och social utestängning

Mellan 1975 och 1994 bedrev Europeiska ekonomiska gemenskapen ett antal pilotprojekt och program för att bekämpa fattigdom och utestängning. Gemenskapsåtgärderna på området ifrågasattes emellertid ständigt eftersom de saknade rättslig grund.

Situationen blev en annan när Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999, vilket innebar att avskaffandet av social utestängning inskrevs som ett av målen för gemenskapens socialpolitik. År 2000 inrättades kommittén för socialt skydd för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen (artikel 160 i EUF-fördraget).

I Lissabonstrategin, som lanserades 2000, inrättades det en mekanism för övervakning och samordning, som består av fastställande av mål, mätning av fattigdom på grundval av en uppsättning indikatorer och riktmärken, riktlinjer för medlemsstaterna och nationella handlingsplaner mot fattigdom. Där inrättades också en ny styrningsmekanism för samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna, nämligen den öppna samordningsmetoden, som är en frivillig process för politiskt samarbete på grundval av gemensamt överenskomna mål och gemensamma indikatorer. Berörda parter, bland annat arbetsmarknadens parter och det civila samhället, samarbetar också inom processen. Under 2006 inrättades en ny politisk ram, nämligen den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integration, där tre olika öppna samordningsmetoder för social integration, hälso- och sjukvård och långtidsvård respektive pensioner omfördelades och sammanfördes.

Med sin rekommendation från oktober 2008 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden fastslog kommissionen att medlemsstaterna bör ”[u]tarbeta och genomföra en integrerad heltäckande strategi för aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden med tillräckligt inkomststöd, inkluderande arbetsmarknader och tillgång till tjänster av god kvalitet”.

Genom Europa 2020-strategin infördes ett nytt gemensamt mål i kampen mot fattigdom och social utestängning: att minska antalet EU-medborgare som lever under den nationella fattigdomsgränsen med 25 % och att lyfta över 20 miljoner människor ur fattigdomen senast 2020. Målet uppnåddes inte och i mars 2021 tog kommissionen med ett nytt huvudmål, nämligen att fram till 2030 minska fattigdomen med minst 15 miljoner människor (bland vilka minst 5 miljoner ska vara barn) i handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter. De tillhörande nationella målen lades fram i juni 2022.

I december 2010 lanserade kommissionen den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning såsom ett av sju flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin, tillsammans med en förteckning över nyckelinitiativ, såsom en bedömning av strategier för aktiv inkludering på nationell nivå och en vitbok om pensioner.

Efter att den europeiska planeringsterminen inrättats 2010 lade kommissionen under 2013 fram ett förslag om att stärka den sociala dimensionen inom styrningen av den ekonomiska och monetära unionen, efter uppmaningar om detta från Europeiska rådet och Europaparlamentet. Ett centralt inslag är den sociala resultattavlan, som består av ett antal indikatorer, bland vilka märks indikatorer om inkomstskillnader, hushålls disponibla inkomst, andelen personer som löper risk för fattigdom eller social utestängning, andelen unga som varken arbetar eller studerar (UVAS) och effekterna av sociala transfereringar på fattigdomsminskningen.

I november 2017 uttalade alla de tre huvudsakliga EU-institutionerna sitt engagemang till förmån för den europeiska pelaren för sociala rättigheter i en gemensam proklamation. I pelaren fastställs socialt skydd och social inkludering såsom ett av tre huvudområden (se faktablad 2.3.1 Social- och sysselsättningspolitik: allmänna principer). Pelaren har använts för att lansera en rad initiativ inom lagstiftning och politik, såsom direktiv (EU) 2019/1152 om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen, och paketet om social rättvisa, som innefattar förordning (EU) 2019/1149 om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten, och rådets rekommendation av den 8 november 2019 om tillgång till socialt skydd för arbetstagare och egenföretagare, och direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner, i syfte att bekämpa fattigdom bland förvärvsarbetande.

Handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter från mars 2021 innehöll ett antal relevanta initiativ: EU:s strategi för barnets rättigheter, rådets rekommendation om inrättande av en europeisk barngaranti, den europeiska plattformen för åtgärder mot hemlöshet, rådets rekommendation om tillräcklig minimiinkomst som säkerställer aktiv inkludering, den europeiska strategin för vård och omsorg och en högnivågrupp för det sociala skyddets och välfärdsstatens framtid i EU, som har lagt fram 21 rekommendationer för att förbättra de sociala trygghetssystemen och välfärdsstaterna. I juni 2021 godkände EU-ländernas ministrar för sysselsättning och sociala frågor en reviderad förteckning över huvudindikatorer för den sociala resultattavlan.

B. Lagstiftning mot diskriminering

Året 1997 kan betraktas som en vändpunkt, i och med att en ny artikel togs med i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (numera artikel 19 i EUF-fördraget), och rådet fick därigenom befogenhet att vidta åtgärder mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning. År 2003 ändrades denna artikel genom Nicefördraget för att man skulle kunna anta stimulansåtgärder. År 2009 trädde Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i kraft, med flera artiklar om jämlikhet och icke-diskriminering. År 2011 blev EU för första gången i historien part i ett internationellt fördrag om mänskliga rättigheter, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I den europeiska pelaren för sociala rättigheter från 2017 bekräftades principerna om jämställdhet och lika möjligheter.

En rad direktiv har antagits inom detta område:

Ett förslag till direktiv från 2008 om genomförande av principen om likabehandling utanför arbetslivet (det övergripande antidiskrimineringsdirektivet) har ännu inte nått konsensus i rådet. I december 2022 lade kommissionen fram två förslag till direktiv om inrättande av normer för likabehandlingsorgan.

C. EU-finansiering

Det viktigaste finansieringsinstrumentet är Europeiska socialfonden+ (ESF+), som ställer EU-medel till förfogande för medfinansiering av åtgärder för att bekämpa fattigdom, utestängning och diskriminering och hjälpa de mest missgynnade att komma in på arbetsmarknaden (se faktablad 2.3.2 Europeiska socialfonden).

För perioden 2021–2027 har ESF+ en total budget på nästan 99,3 miljarder euro. ESF+-förordningen (EU) 2021/1057 kräver att 25 % av medlen öronmärks för social inkludering och att minst 3 % används till livsmedelsbistånd och grundläggande materiellt stöd till dem som har det sämst ställt. I EU-länder där fler barn än genomsnittet för EU löper stor risk för fattigdom måste minst 5 % av resurserna i ESF+ användas för åtgärder som bidrar till att ge barn lika tillgång till fri hälso- och sjukvård, utbildning och barnomsorg, anständiga bostadsförhållanden och tillräcklig näring.

Fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead) inrättades i mars 2014 genom förordning (EU) nr 223/2014. Fonden stöder medlemsstaternas åtgärder för att ge materiellt bistånd, tillsammans med åtgärder för social delaktighet, till dem som har det sämst ställt. Under den nuvarande programperioden är den integrerad i ESF +.

I september 2020 inrättades det europeiska instrumentet för tillfälligt stöd för att minska risken för arbetslöshet i en krissituation (Sure-instrumentet), för att medlemsstaterna skulle få stöd med att klara covid-19-pandemin och bevara arbetstillfällen och inkomster, framför allt genom system för korttidsarbete. När det löpte ut den 31 december 2022 hade den beviljat medlemsstaterna 98,4 miljarder euro i back-to-back-lån.

Faciliteten för återhämtning och resiliens trädde i kraft i februari 2021 och syftar till att ge upp till 723,8 miljarder euro i finansiering fram till slutet av 2026 för att lindra covid-19-krisens ekonomiska och sociala konsekvenser. Två av facilitetens sex pelare bidrar till åtgärder mot fattigdom och social utestängning.

I mars 2022, i samband med den ryska invasionen av Ukraina, lade kommissionen fram ett förslag om sammanhållningsinsatser för flyktingar i Europa (Care) för att införa större flexibilitet i reglerna för sammanhållningspolitiken 2014–2020. Medlemsstaterna kan använda sådana resurser för att finansiera nödåtgärder och ge omedelbart stöd på områdena sysselsättning, utbildning och social delaktighet. Förordningen om flexibelt stöd till territorier (Fast-Care) utvidgar det befintliga stödet inom ramen för Care.

I samband med omställningen till en klimatneutral ekonomi har Europeiska unionen antagit en rad åtgärder för att säkerställa att fattigdomen inte ökar och social inkludering inte minskar. Några exempel är mekanismen för en rättvis omställning, med bland annat Fonden för en rättvis omställning, och den sociala klimatfonden.

D. EU-strategier för specifika grupper

I mars 2021 lade kommissionen fram en ny EU-strategi för personer med funktionsnedsättning 2021–2030. Tre av de sju flaggskeppsinitiativen i strategin har genomförts: det europeiska resurscentret AccessibleEU, en plattform för frågor som rör funktionsnedsättning och en förnyad personalstrategi för kommissionen. Ytterligare ett flaggskeppsinitiativ, förslaget till ett EU-intyg om funktionsnedsättning (den 6 september 2023), väntar på parlamentets och rådets ståndpunkt och överenskommelse. Genomförandet av strategin kan följas på kommissionens webbplats för övervakningsramen.

Under ledning av Ursula von der Leyen har kommissionen gjort skapandet av en ”jämlikhetsunion” till en av sina huvudsakliga prioriteringar, vilket resulterat i ett antal nya initiativ.

EU:s åtgärder har ofta riktat in sig på ungdomar. År 2012, i ett läge med omfattande ungdomsarbetslöshet, föreslog kommissionen ett ungdomssysselsättningspaket, som följdes av ungdomsgarantin under 2013. Ytterligare ett initiativ för att skapa nya möjligheter för ungdomar var den europeiska solidaritetskåren, som lanserades av kommissionen i december 2016. För att bemöta covid-19-pandemin och de oproportionerliga konsekvenser av den som iakttagits bland ungdomar föreslog kommissionen ett stödpaket för ungdomssysselsättning, där det ingick en rådsrekommendation om en förstärkt ungdomsgaranti (en väg till jobb). Kommissionen lanserade ett nytt praktikinitiativ inom ramen för ESF+ som kallas Alma-initiativet (Aim, Learn, Master, Achieve) för att nå ut till utsatta unga européer som varken arbetar eller studerar, i syfte att hjälpa dem att hitta en plats på arbetsmarknaden. Den tidigare nämnda EU-strategin för barnets rättigheter omfattar åtgärder för att bekämpa fattigdom, rasism och diskriminering som drabbar barn, och den europeiska barngarantin syftar till att förebygga och bekämpa social utestängning genom att garantera att behövande barn har tillgång till en uppsättning viktiga tjänster.

De som står inför långtidsarbetslöshet har också varit en politisk fråga i och med antagandet i februari 2016 av rådets rekommendation om långtidsarbetslösas återinträde på arbetsmarknaden.

Europaparlamentets roll

Europaparlamentet har upprepade gånger antagit resolutioner för att få EU att göra mer för att minska fattigdomen och förbättra villkoren och utsikterna för de socialt missgynnade, till exempel resolutionen av den 22 oktober 2020 där parlamentet uttrycker oro över covid-19-krisens förödande sociala konsekvenser, och dess resolution av den 11 mars 2021. I dessa resolutioner efterlyste parlamentet gedigna system för social välfärd och att ett europeiskt system för arbetslöshetsåterförsäkring skulle införas. I februari 2021 upprepade parlamentet det sistnämnda kravet i en resolution om minskad ojämlikhet med särskilt fokus på fattigdom bland förvärvsarbetande, där parlamentet också efterlyste en övergripande europeisk strategi mot fattigdom, och kommissionen uppmanades att lägga fram en EU-ram om minimiinkomst. De krav på en europeisk barngaranti som parlamentet för första gången lade fram 2015 har kommissionen nu omsatt i handling genom den rådsrekommendation som antogs i juni 2021.

Lissabonfördraget (artikel 19.1 i EUF-fördraget) gav parlamentet rätt att ge sitt godkännande till antagandet av lagstiftning mot diskriminering. Parlamentet medverkade aktivt i debatten som ledde fram till att den artikeln togs med i fördraget, och har ofta uppmanat kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa att antidiskrimineringsdirektiven genomförs fullständigt och i rätt tid. I sin resolution av den 7 februari 2018 beklagade parlamentet djupt att det gjorts så få framsteg med det övergripande antidiskrimineringsdirektivet, och uppmanade kommissionen och rådet att återuppta förhandlingarna. Parlamentet upprepade dessa krav i ett antal resolutioner efteråt, och debatterade frågan i plenum i oktober 2019.

Parlamentet har också efterlyst en integrering av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet och i utformningen av politiken och att konsekvensbedömningar ur ett jämställdhetsperspektiv ska utföras i samband med all ny politik. I olika resolutioner uttrycks också oro över jämställdhetsaspekten i fråga om fattigdom, liksom över pensionsklyftan mellan kvinnor och män (såsom i resolutionerna av den 14 juni 2018 och den 16 november 2017). I parlamentets resolution av den 17 april 2018 vilar tyngdpunkten på ökat inflytande för kvinnor och flickor med hjälp av den digitala sektorn. I sin resolution av den 5 juli 2022 om kvinnors fattigdom i Europa konstaterade parlamentet att jämställdhet på arbetsmarknaden, undanröjande av befintliga hinder på arbetsmarknaden och hinder för tillgång till överkomliga tjänster såsom barnomsorg och långtidsvård är viktiga för att utrota fattigdomen bland kvinnor.

Parlamentet har varit särskilt angeläget om att förbättra rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att begära en ambitiös EU-strategi för personer med funktionsnedsättning för perioden efter 2020 och uppmana de övriga EU-institutionerna och medlemsstaterna att ånyo bekräfta sitt åtagande att uppnå inkluderande jämlikhet för personer med funktionsnedsättning och att fullt ut genomföra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Europaparlamentet har också uppmärksammat vissa gruppers svåra situation under pandemin och efterlyst en övergripande strategi för fattigdomsbekämpning. Den 8 juli 2020 antog parlamentet en resolution om rättigheter för personer med intellektuell funktionsnedsättning under covid-19-krisen. Den 17 september 2020 uppmanade parlamentet medlemsstaterna att göra mer för att bekämpa social utestängning och antiziganism, förbättra romernas liv och skydda deras hälsa under covid-19-krisen. Ökande hemlöshet i hela EU och bristen på bostäder till rimliga priser har blivit föremål för allt större oro för parlamentet, vilket framgår av dess resolutioner av den 24 november 2020 och den 21 januari 2021. Europaparlamentet uppmanar i dessa resolutioner kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa att rätten till lämpligt boende erkänns och kan verkställas som en grundläggande mänsklig rättighet genom tillämpliga lagstiftningsbestämmelser på EU-nivå och på nationell nivå.

Mot bakgrund av energi- och levnadskostnadskrisen antog parlamentet den 5 oktober 2022 en resolution om EU:s svar på de stigande energipriserna i Europa och uppmanade medlemsstaterna att undvika att människor tvingas välja mellan mat och uppvärmning och att undvika att utsatta hushåll blir vräkta. Det framhölls att många människor befann sig i utsatta situationer redan före krisen och varnade för att inflationen kan göra situationen outhärdlig för låginkomsthushåll, och att medelklassen också påverkas i allt högre grad. Medlemsstaterna uppmanades att fullt ut utnyttja de befintliga alternativen för att sänka skatterna på energiprodukter och kommissionen uppmanades att överväga att ge medlemsstaterna utrymme att införa ytterligare tillfälliga befrielser eller nedsättningar av punktskatter och energiskatter.

Mer information om detta ämne finns på webbplatsen för utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

 

Monika Makay