Förnybar energi
Förnybara energikällor som vindkraft, solenergi och vattenkraft, havsenergi och geotermisk energi, biomassa och biodrivmedel erbjuder renare alternativ till fossila bränslen. De minskar föroreningar, breddar våra energialternativ och minskar vårt beroende av volatila priser på fossila bränslen. 2022 stod förnybar energi för 23 % av Europeiska unionens energianvändning. Lagstiftarna höjde 2023 unionens mål för andelen förnybar energi av energianvändningen (brutto) från 32 % till 42,5 % senast 2030, med siktet inställt på 45 %.
Rättslig grund och mål
Artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Resultat
A. Den europeiska gröna given
Den 11 december 2019 åtog sig unionen, i linje med den europeiska gröna given, att engagera sig i dagens energi-, klimat- och miljöutmaningar och att uppnå klimatneutralitet senast 2050 i enlighet med Parisavtalet. Omvandlingen av unionens energisystem spelar en avgörande roll i detta sammanhang, eftersom både dess produktion och användning av energi står för mer än 75 % av dess utsläpp av växthusgaser.
B. Direktivet om förnybar energi
1. Direktivet om förnybar energi: mot 2020
I det ursprungliga direktivet om förnybar energi, som antogs den 23 april 2009, fastställdes att 20 % av EU:s slutliga energianvändning (brutto) och 10 % av transporternas energianvändning i varje EU-land måste komma från förnybara energikällor senast 2020. I direktivet fastställdes och bekräftades obligatoriska nationella mål som skulle vara förenliga med EU:s övergripande mål. EU-länderna skulle också utarbeta vägledande utvecklingsbanor för att uppnå sina mål, lämna in nationella handlingsplaner för förnybar energi och offentliggöra nationella lägesrapporter om förnybar energi vartannat år. I direktivet beskrivs också de olika mekanismer som EU-länderna skulle kunna tillämpa för att främja investeringar i förnybara energikällor, däribland stödsystem, ursprungsgarantier, gemensamma projekt, samarbete med länder utanför EU samt hållbarhetskriterier för biodrivmedel.
2018 trädde den första översynen av direktivet om förnybar energi i kraft, som en del av paketet om ren energi för alla i EU. Direktivet, som senast i juni 2021 var tvunget att införlivas med nationell lagstiftning av EU-länderna, fastställde ett nytt bindande mål för förnybar energi för EU på minst 32 % av den slutliga energianvändningen (brutto) senast 2030, i kombination med ett ökat mål på 14 % för andelen förnybara drivmedel inom transportsektorn senast 2030.
I enlighet med förordning (EU) 2018/1999 måste EU-länderna föreslå nationella energimål och senast i mars 2023 upprätta 10-åriga integrerade nationella energi- och klimatplaner som omfattar perioden 2021–2030. De nationella energi- och klimatplanerna följs upp vartannat år genom lägesrapporter och bedöms av kommissionen som har befogenhet att vidta åtgärder på EU-nivå för att se till att de är förenliga med de övergripande EU-målen.
2. Direktivet om förnybar energi: mot 2030
Det var tre större ändringar som 2023 ledde fram till den andra översynen av direktivet om förnybar energi. Syftet med den första ändringen i juli 2021, som en del av 55 % -paketet, var att anpassa unionens mål för förnybar energi till dess nya klimatambition.
I mars och maj 2022 ville man med den andra ändringen, som en del av sitt REPowerEU-paket efter Rysslands aggression mot Ukraina, påskynda omställningen till ren energi i linje med beslutet att fasa ut beroendet av ryska fossila bränslen. Detta skulle ske genom att värmepumpar installerades, solcellskapaciteten ökade och förnybar vätgas och biometan importerades.
I november 2022 kom den tredje ändringen vars syfte var att påskynda utbyggnaden av förnybar energi genom att utgå ifrån att vissa anläggningar för förnybar energi var av överordnat allmänintresse. Detta gör att projekt för förnybar energi snabbare kan få tillstånd och att särskilda undantag från EU:s miljölagstiftning kan göras.
Direktivet om förnybar energi som trädde i kraft i november 2023 höjer målet för 2030 för förnybara energikällor till 42,5 % senast 2030, medan EU-länderna ska sträva efter att uppnå 45 %. Det påskyndar tillståndsförfarandena för nya kraftverk för förnybar energi, såsom solpaneler eller vindkraftverk, och fastställer en tidsgräns på 12 månader för att godkänna nya anläggningar i de områden som prioriteras för förnybar energi, och en tidsgräns på 24 månader i andra områden.
I direktivet fastställs följande sektors- och innovationsmål för EU-länderna:
- I industrisektorn införs ett bindande mål på 42 % för förnybar vätgas av den totala vätgasanvändningen senast 2030 och 60 % senast 2035, med ett vägledande mål på en årlig genomsnittlig ökning på 1,6 procentenheter för förnybara energikällor.
- I byggsektorn införs ett vägledande mål på 49 % för andelen förnybar energi senast 2030, där målen för värme- och kylsektorn ska öka med 0,8 procentenheter årligen fram till 2025 och med 1,1 procentenheter från 2026 till 2030.
- I transportsektorn införs antingen ett mål på 29 % för andelen förnybar energi senast 2030 eller en minskning med 14,5 % av växthusgasutsläppen, genom ökad användning av avancerade biodrivmedel och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, såsom vätgas.
- Inom forskning och innovation införs ett vägledande mål på 5 % av den nyligen installerade kapaciteten för förnybar energi från innovativ teknik senast 2030.
3. Finansieringsmekanismen för förnybar energi
I förordning (EU) 2020/1294 fastställs en EU-finansieringsmekanism för att hjälpa länderna att uppnå sina individuella och gemensamma mål för förnybar energi. Mekanismen kopplar samman de länder som bidrar till finansieringen av projekt (bidragande länder) med de länder som går med på att nya projekt byggs på deras territorier (värdländer). Kommissionen anger sin genomföranderam och sina finansieringsmetoder, vilket innebär att EU-länder, medel eller bidrag från den privata sektorn får finansiera åtgärder inom ramen för mekanismen. Den energi som genereras genom denna mekanism räknas med i alla deltagande länders mål för förnybar energi.
4. Transeuropeiska energinät
De transeuropeiska energinäten (TEN-E3.5.1) är en strategi inriktad på att koppla samman EU-ländernas energiinfrastruktur och anpassa den till målet att senast 2050 uppnå klimatneutralitet. Genom TEN-E-förordningen fastställdes EU-regler för gränsöverskridande energiinfrastruktur. Förordningen anger elva prioriterade korridorer och tre prioriterade tematiska områden, definierar de nya projekten av gemensamt intresse för EU-länderna, lanserar projekt av ömsesidigt intresse mellan EU och länder utanför EU, lyfter fram den roll som projekt för havsbaserad vindkraft spelar och utesluter framtida naturgasprojekt från EU-finansiering. Den främjar vidare en integrering av förnybara energikällor och ny ren energiteknik i energisystemet, kopplar samman regioner som för närvarande är isolerade från de europeiska energimarknaderna, stärker befintliga gränsöverskridande sammanlänkningar, främjar samarbete med partnerländer och föreslår sätt att förenkla och påskynda tillståndsförfarandena.
C. Framtida åtgärder
Översyn av energiskattedirektivet
I juli 2021 offentliggjorde kommissionen ett förslag till översyn av energiskattedirektivet 2003/96/EG. Förslagets syfte är att anpassa beskattningen av energiprodukter till EU:s energi- och klimatpolitik, främja ren teknik och avskaffa föråldrade undantag och nedsatta skattesatser som för närvarande stimulerar en användning av fossila bränslen. Europaparlamentet och rådet håller för närvarande på att behandla lagstiftningsförslaget.
D. Resursfrågor
1. Solenergi
Genom REPowerEU-planen infördes en strategi för att fördubbla solcellskapaciteten till 320 GW senast 2025 och installera 600 GW senast 2030. Planen innehöll en rättslig skyldighet att successivt börja installera solpaneler i nya offentliga byggnader, kommersiella byggnader och bostadshus och en strategi för att fördubbla användningen av värmepumpar i fjärrvärmesystem och kommunala värmesystem. Enligt planen ska EU-länderna identifiera och anta planer för särskilda fokusområden för förnybar energi, med kortare och förenklade tillståndsförfaranden. I det reviderade direktivet om förnybar energi fastställs snabba tillståndsförfaranden för installation av solenergiutrustning.
2. Biomassa, biobränslen och vätgas
Direktivet om förnybar energi (EU) 2018/2001 innehåller ett mål på 1 % senast 2025 och 5,5 % senast 2030 för avancerade biodrivmedel, biogas och förnybara drivmedel av icke-biologiskt ursprung (dvs. vätgas) inom transportsektorn.
Genom strategierna för integrering av energisystemet och vätgas infördes i juli 2020 målet att uppnå minst 6 GW elektrolyskapacitet för förnybar vätgas och producera upp till 1 miljon ton förnybar vätgas i EU senast 2024. Strategierna hade också som mål att uppnå 40 GW och 10 miljoner ton fram till 2030.
År 2022 fastställdes i REPowerEU-planen målet att producera och importera 10 miljoner ton inhemsk förnybar vätgas senast 2030.
År 2023 fastställdes i direktivet om förnybar energi det vägledande målet på 42 % förnybar vätgas av den totala vätgasanvändningen senast 2030 och 60 % senast 2035 för industrin.
3. Havsbaserad vindkraft
Den 19 november 2020 offentliggjorde kommissionen en EU-strategi för havsbaserad förnybar energi. Strategin syftar till att öka EU:s produktion av el från havsbaserad förnybar energi från 12 GW 2020 till över 60 GW senast 2030 och 300 GW senast 2050.
I TEN-E-förordningen, som trädde i kraft i juni 2022, introducerades icke-bindande regionala avtal för utbyggnad av havsbaserad förnybar energi. I januari 2023 enades EU-länderna om högre icke-bindande mål för produktion av havsbaserad förnybar energi, med mål på 111 GW och 317 GW senast 2030 respektive 2050.
4. Havsenergi
I januari 2014 offentliggjorde kommissionen sin handlingsplan för blå energi för att stödja utvecklingen av havsenergi. Detta inbegriper vågenergi, tidvattenenergi, omvandling av värmeenergi och saltenergi. I strategin för havsbaserad förnybar energi betonades också behovet av en betydande ökning av industrin för havsbaserad förnybar energi. Kommissionen föreslog att denna industri senast 2030 skulle vara fem gånger så stor och senast 2050 skulle vara 25 gånger så stor.
Europaparlamentets roll
Parlamentet har konsekvent förespråkat en användning av förnybara energikällor och betonat vikten av att fastställa bindande mål för 2020 och nu senast för 2030.
2018 års översyn av direktivet om förnybar energi innebar att parlamentet i januari 2018 ställde sig bakom ett bindande mål för unionen på minst 35 % förnybar energi senast 2030 och rätten till egenförbrukning stärktes. Efter förhandlingar med rådet sänktes dock EU:s bindande mål till minst 32 %.
I januari 2020 antog parlamentet en resolution om den europeiska gröna given där man begärde en översyn av direktivet om förnybar energi och fastställande av bindande nationella mål.
I maj 2021 antog parlamentet resolutioner om en europeisk strategi för integrering av energisystem och om en europeisk vätgasstrategi som förespråkar en minskning av koldioxidutsläpp och en användning av förnybar energi i produktionen av el och vätgas.
I februari 2022 antog parlamentet en resolution om en europeisk strategi för havsbaserad förnybar energi, och konstaterade att en kostnadsmässigt konkurrenskraftig omställning till en 55-procentig minskning av växthusgasutsläppen fram till 2030 skulle kräva en installerad kapacitet för havsbaserad vindkraft på 70–79 GW, och ville att man skulle gå ännu längre.
I september 2022, i sin ståndpunkt om översynen av direktivet om förnybar energi, föreslog parlamentet ett mål för förnybar energi på 45 % senast 2030.
I oktober 2023 höjde parlamentet och rådet målet för förnybar energi för 2030 till 42,5 %, med målsättningen att uppnå 45 %, vilket nästan innebär en fördubbling av den befintliga andelen förnybar energi i EU.
Mer information om detta ämne finns på webbplatsen för utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE).
Besök gärna Europaparlamentets hemsida om förnybar energi.
Matteo Ciucci