Varför flyttar parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg? 

1992 beslutade EU:s nationella regeringar enhälligt att i EU-fördraget fastställa EU-institutionernas officiella säten.

När Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) inrättades 1952, några år efter andra världskrigets slut, för att gemensamt förvalta stål- och koltillgångarna i sex länder, bland andra Tyskland och Frankrike, var dess institutioner belägna i Luxemburg. Europarådet (ett mellanstatligt organ för mänskliga rättigheter och kultur med 46 medlemsstater, som också inrättades direkt efter andra världskriget) fanns redan i Strasbourg och ställde sin plenisal till förfogande för sammanträdena i EKSG:s ”gemensamma församling”, som skulle komma att utvecklas till Europaparlamentet. Strasbourg blev gradvis huvudort för parlamentets plenarsammanträden, även om extra sammanträden också hölls i Luxemburg på 1960- och 1970-talen.

Efter inrättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen 1958 började mycket av verksamheten i Europeiska kommissionen och ministerrådet att samlas i Bryssel. Eftersom parlamentets arbete består i att nära övervaka och samverka med båda dessa institutioner beslutade parlamentsledamöterna med tiden att sköta mer av sitt arbete i Bryssel. I början av 90-talet var den nuvarande ordningen i stort sett färdigbildad. Utskott och politiska grupper sammanträder i Bryssel och de stora plenarsammanträdena hålls i Strasbourg. En stor del av parlamentets personal finns i Luxemburg.

Beslutet från 1992 berörde i hög grad parlamentets arbetsformer: Det officiella sätet och platsen för de flesta plenarsammanträdena blev officiellt Strasbourg, parlamentsutskotten skulle ha sina sammanträden i Bryssel medan parlamentets sekretariat (dess anställda) officiellt skulle placeras i Luxemburg. Hela denna ordning införlivades i EU-fördraget 1997.

En ändring av det nuvarande systemet skulle kräva en ändring av fördraget, vilket kräver enhällighet bland alla medlemsstaters regeringar och ratificering av alla nationella parlament.