Systemet med egna medel: bakgrund  

 
 

Dela den här sidan: 

Budgetomröstning (13 december 1979)  

Över tid har EU:s system för egna resurse alltmer kommit att ersättas av bidarg från medlemsländerna, vilka bestäms utifrån bruttonationalinkomsten. Detta har i sin tur eldat på den intensiva debatten mellan nettobetalare och nettomottagare. Här ger vi en kort historisk överblick över systemet med egna medel.

1951-1970: från nationella bidrag till framväxten av egna medel

Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), grundad 1951, finansierades genom avgifter på kol och stålproduktionen.


När den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) upprättades 1957 hade den inga egna medel. Till en början finansierades gemenskapen genom en kombination av avgifter och bidrag från de sex grundarländerna (Frankrike, Tyskland, Italien och Beneluxländerna).


1962 infördes jordbruksavgifter (importavgifter på jordbruksprodukter som kommer från länder utanför EU), samtidigt som den gemensamma jordbrukspolitiken inrättades. Inkomsterna var dock inte tillräckliga och medlemsländerna fortsatte att ge nationella bidrag.


1970 stärktes Europaparlamentets inflytande över budgeten. Parlamentet fick sista ordet över "icke-obligatoriska utgifter" (motsvarande ungefär allt utom jordbruk, budgetens största del). Beslut togs också om att ersätta medlemsstaternas finansiella bidrag med "gemenskapens egna medel" - jordbruks- och tullavgifter och momsintäkter (beräknat på landets momsbas).


1970-1980: systemet med egna medel

Att samla in och lämna över inkomsterna till Europeiska kommissionen är medlemsstaternas ansvar, men intresset för att se till att systemet fungerar korrekt har sviktat. Insamlingskostnaderna uppskattades till ungefär 5 procent, och efter några år togs det beslut om att länderna skulle få göra avdrag för insamlingskostnaden och endast överföra 90 procent.


Momsintäkterna grundar sig på en procentsats av ett underlag som bestäms på ett enhetligt sätt. Under perioden 1975-1985 var taket 1 procent av momsbasen, men 1985 höjdes gränsen till 1,4 procent.


Ökande spänningar över finansieringen ledde till att årsbudgeten avvisades 1979, 1982 och 1984.


1988-1999: En fjärde kategori egna medel

För att sätta punkt för de årliga striderna om budgeten fick kommissionens ordförande Jacques Delors idén om en flerårig budgetplan (på engelska: Multiannual financial framework, MFF). Detta "finansiella perspektiv" sträcker sig över för en femårsperiod (den första var från 1988-1992) och innehåller årliga tak för utgifter och åtaganden.


Dessutom tillkom en fjärde kategori egna medel: en andel av varje medlemsstats bruttonationalprodukt. Tanken var att bättre matcha medlemsstaternas betalningar med deras ekonomiska välstånd.


Syftet med att införa långtidsbudgeten var att säkra en budgetstabilitet nödvändig för att få igång den inre marknaden, men priset för stabiliteten var att parlamentet tappade inflytande eftersom den fjärde kategorin innebar ett mer mellanstatligt system.


1999-2011: Nettobetalare och nettomottagare

Medlemsstaterna började under den här perioden att tydligare visa sina nettopositioner och identifiera vem som "betalade mest". Medlemsstaternas enskilda bidrag till EU började dyka upp i nationella budgetar och europeisk finansiering hamnade i konkurrens med nationella utgifter. Det ledde till ytterligare urholkning av konceptet "egna medel".


Systemet har de senaste åren förändrats en hel del. Sedan 1999 kan medlemsstaterna behålla 25 procent för att täcka insamlingskostnaderna. 2004 sänktes taket för momsintäkterna till 0,5 procent. Samtidigt har inkomsterna från tullar och jordbruksavgifter minskat. Därför är BNI-medlen nu den största andelen i EU-budgeten - ungefär 75 procent 2010 jämfört med 40 procent 2000.


Reform av inkomstsystemet

Ledamöterna vill ha en egen EU-moms (1 procent), EU-koldioxidskatt och en skatt på finansiella transaktioner för att säkra en mer oberoende och mindre mellanstatlig EU-budget.