Utstationerade arbetstagare: Vad innebär reformen 

Frågan om utstationerade arbetstagare har alltid varit kontroversiell, eftersom det kan vara svårt att hitta rätt balans mellan att skydda arbetstagare och sysselsättning och att öka konkurrensen mellan företag.
 
EU reformerar reglerna för utstationering av arbetstagare, med målet är att säkerställa ett bättre skydd för utstationerade arbetstagare och lika villkor mellan lokala företag och företag som utstationerar arbetare.
 
29 maj 2018 godkände ledamöterna de nya reglerna för att säkerställa att folk ska få lika lön för att utföra samma arbete på samma område.

Fri rörlighet för arbetstagare inom EU: Vad innebär utstationering av arbetstagare?

Företag kan tillhandahålla tjänster i andra EU-länder utan att behöva etablera sig där genom att skicka ut anställda för att utföra de uppgifter som krävs, det kallas utstationering.
 
Utstationerade arbetare är fortfarande lagligt anställda i det EU-land som deras företag är baserat i och omfattas inte av arbetsmarknadsreglerna i det land där de tillfälligt arbetar. Detta innebär också att de fortsätter att täckas av socialförsäkringen i sitt ursprungsland.
 
Utstationering kan också användas för att täcka tillfälliga luckor och tillgodose behovet av högt kvalificerad personal. Det är vanligt inom vissa ekonomiska sektorer. Industrin står för 69,1 procent (inklusive byggande med 45 procent), tjänster för 29,4 procent och jordbruk och fiske 1,5 procent.
 

Utstationerade arbetstagare bör inte blandas ihop med ”vanlig” mobil arbetskraft, den vanligaste formen av arbetsmarknadsrörlighet inom EU. Dessa är medborgare som flyttar till ett annat EU-land för att arbeta där på lång sikt eller permanent. De omfattas av samma rättigheter och skyldigheter som värdlandets egna medborgare, och omfattas av socialförsäkringen där.

Fri rörligheter för tjänster och arbetstagares rättigheter: Att hitta rätt balans

De nuvarande reglerna, som finns i ett EU-direktiv, är från 1996 och innehåller ett antal minimivillkor (en “hård kärna” av arbetsrättsligt skydd) – såsom minimilön, maximal arbetstid, minimum årlig semester m.m. – som utstationerade arbetstagare har rätt till.

Under de senaste 20 åren har det ekonomiska läget och arbetsmarknadssituationen förändrats mycket, vilket gjort en revidering av reglerna nödvändig. Skillnader i arbetsgivares kostnader för arbetstagare och löner kan skapa incitament för att utstationera arbetstagare.

Eftersom arbetsgivare inte är skyldiga att betala arbetstagare mer än minimilönen i värdlandet, får utstationerade arbetstagare ofta lägre ersättningar än lokalt anställda för samma jobb. Enligt kommissionen kan utstationerade arbetstagare tjäna upp till 50 procent mindre inom vissa sektorer och medlemsländer. Det kan leda till orättvis konkurrens mellan inhemska och utstationerande företag och sätter käppar i hjulet för en välfungerande inre marknad.

Luckor i den nuvarande lagstiftningen har dessutom lett allt större förekomst av ”kreativa” sätt att missbruka systemet, exempelvis med brevlådeföretag eller tveksamma system av underleverantörer, som i slutändan innebär att utstationerade arbetstagare utnyttjas.

Huvudpunkterna i reformen

Enligt de nya föreslagna reglerna ska utstationerade arbetstagare få ersättning enligt reglerna i det land de jobbar i. Detta kan antingen fastställas genom lag eller kollektivavtal. Arbetsgivarna måste också betala för resor, mat och boende istället för att dra av dessa kostnader från arbetarnas löner.

Den maximala utstationeringstiden ska vara begränsad till 12 månader, med en eventuell förlängning på sex månader. Därefter ska arbetstagarna omfattas av arbetsmarknadsreglerna i det land som de arbetar i. Samarbetet mellan EU-länder för att bekämpa bedrägeri ska också öka.

Dessutom ska bemanningsföretag garantera utstationerade arbetare samma villkor som gäller för andra tillfälliga anställda i det land de har skickats till.

Dessa nya regler ska också gälla för transportsektorn när specifik lagstiftning om den har trätt i kraft.

Utstationering i siffror

År 2016 fanns 2,3 miljoner utstationerade arbetstagare inom EU. Mellan 2010 och 2016 ökade antalet med 69 procent. Men andelen utstationerade arbetstagare av den totala arbetskraften fortsätter att vara låg, då de bara utgör 0,4 procent av EU:s totala sysselsättning.

86 procent av de totala utstationeringarna gick till de länderna som var EU-medlemmar före år 2004. I absoluta tal mottog Tyskland, Frankrike och Belgien det största antalet utstationerade arbetstagare (tillsammans mottog de 50 procent av alla utstationerade arbetstagare). De största utsändande länderna är Polen, Tyskland och Frankrike. Sverige tillhör de länder som mellan 2010 och 2015 sett den största relativa ökningen av antalet utstationerade arbetstagare landet tar emot.   

Mer än hälften av alla utstationeringar sker mellan grannländer.

Nästa steg

När direktivet träder i kraft kommer EU-länderna att ha två år på sig att implementera reglerna i nationell lagstiftning.

Denna artikel publicerades först den 16 oktober 2017 inför utskottets omröstning och uppdaterades 29 maj 2018.