De ekonomiska utsikterna ser allt dystrare ut och medlemsstaterna ser därför över de mål de satt upp i sina stabilitets- och utvecklingsprogram. Har den grekiska regeringen lämnat några närmare uppgifter om sina aktuella beräkningar för ekonomisk tillväxt? I vilken utsträckning avviker dessa beräkningar från de ganska ambitiösa tillväxtmålen på 5­5,5 procent? IMF:s prognos för Grekland 2001 pekar på en inflation på 3,4 procent och inom IMF anser man inte att det finns några realistiska utsikter till en ekonomisk tillväxt på 5­5,5 procent detta år. Dessutom har kommissionsledamot Solbes Mira sagt att en tillväxt på 3 procent i länderna inom euroområdet är mycket hög. Hur tror rådet att sysselsättningen och statens budgetbalans i Grekland kommer att påverkas om man inte lyckas uppnå dessa mål?

Ekofin-rådet behandlade den 12 februari 2001 det första stabilitetsprogrammet för Grekland, som avser perioden 2000–2004. Den grekiska regeringen lade fram stabilitetsprogrammet inom sex månader efter rådets beslut av den 19 juni 2000 om införande av den gemensamma valutan i Grekland från och med den 1 januari 2001.

Ekofin-rådet ansåg att budgetberäkningarna under normala omständigheter erbjuder en tillräcklig garanti mot överskridande av underskottströskeln på 3 procent av bruttonationalprodukten och överensstämmer med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Rådet lovordade programmets strategi för att konsolidera beskattningen, inriktad mot höga primära överskott, vilket är av avgörande betydelse för att snabbt minska den fortfarande mycket höga skuldkvot staten har och som förberedelse inför framtida problem, i synnerhet den belastning på budgeten som befolkningens ökande medelålder utgör. Rådet ansåg likaledes att en sådan strategi i första hand måste baseras på att ökningen av de primära utgifterna kontrolleras på ett tillfredsställande sätt genom tydliga, bindande normer i syfte att sänka den nuvarande utgiftsnivån.

Den 15 juni 2001 antog rådet i Göteborg de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2001. I dessa riktlinjer tillkännages bland annat följande i delen för Grekland:

”Greklands ekonomi växte snabbt under 2000 och förväntas expandera ännu snabbare under 2001 och 2002, med en real BNP-tillväxt på ca 4,8 % år 2002.” […] ”Det finns dock tydliga risker för överhettning av ekonomin, med tanke på att den ekonomiska aktiviteten är mycket hög samtidigt som den monetära situationen också verkar i expansiv riktning. Arbetsmarknadsläget kommer sannolikt att förbättras allteftersom ekonomin fortsätter att expandera, även om arbetslösheten förutses ligga kvar på en relativt hög nivå.”

”Konsumentprisinflationen ökade under 2000 och nådde 4,2 % vid mätning i december. Allteftersom importpriserna nu stabiliseras förväntas inflationen plana ut under 2001 och 2002” […]. Trots det kan ”inflationsrisken (…) komma att bestå under 2001 och således kräva stabiliserande åtgärder. Om så blir fallet skulle finanspolitiken vara det mest lämpliga politiska redskapet, samtidigt som även löneutvecklingen måste följas noggrant.”.

*

* *

Kommissionens ordförande sade efter det irländska folkomröstningsresultatet om Nicefördraget att eftersom Nicefördraget är både bra och viktigt måste väljarna helt enkelt ha missuppfattat det och att valdebatten handlade om flera frågor som inte står i fördraget. (Källa: Tidningen Sydsvenskan av den 12 juni 2001)

Resonerar man på detta sätt så kan många partier som tappar röster i val också konstatera att det bara handlar om missuppfattningar och deras partiprogram är både bra och viktiga så de kan lika gärna sitta kvar vid makten oavsett valförlust eller ej.

Resonerar rådet på samma sätt som kommissionens ordförande? Kommer rådet att försöka utarbeta en särskild uppgörelse för Irland liknande Edinburgh-uppgörelsen för Danmark efter deras nej till Maastrichtfördraget? Vad kan då denna uppgörelse tänkas innehålla?

Enligt gemenskapens lagstiftning skall alla ändringar av fördragen ratificeras av medlemsstaterna. Irländska folket röstade mot Nicefördraget i en folkomröstning den 7 juni och fördraget kan alltså inte antas. Den logiska följden borde vara att ratificeringsförfarandena i övriga medlemsstater avbryts, liksom alla förfaranden som berör frågor i fördraget, exempelvis militariseringen och de europeiska partierna. Både i rådet (allmänna frågor) och Europeiska rådet i Göteborg tog emot det irländska folkets dom med likgiltighet och förakt. I några rader i slutsatserna från Göteborg nöjde man sig med att meddela att ratificeringsprocessen skall fortsätta och att rådet är ”villigt att på alla sätt hjälpa den irländska regeringen att hitta en väg framåt”.

På vilket sätt avser rådet att hjälpa den irländska regeringen? Tänker rådet utöva påtryckningar för att en ny folkomröstning genomförs i hopp om att uppnå önskat resultat? Är inte sådana påtryckningar ett uttryck för brist på respekt för och förakt mot väljarkårens motstånd? Har de inte inkvisitoriska drag som Irlands vice premiärminister själv uttryckte det?

Är rådet medvetet om att den irländske finansministern Charlie McGreevy beskrev Irlands nej till Nice-fördraget som ett ”klart hälsotecken”? Är rådet medvetet om att McGreevys fortsatta euroskeptiska inställning visar att han tänker provocera fram en ny konflikt med våra EU-partner vad gäller Irlands budgetpolitik i kampanjen inför höstens allmänna val?

När det gäller Jonas Sjöstedts och Konstantinos Alyssandrakis frågor om folkomröstningen på Irland om Nicefördraget vill rådet erinra om att detta fördrag förhandlades fram och slöts av en konferens med företrädare för medlemsländernas regeringar (jämför artikel 48 i EU-fördraget) och att rådet inte deltog i denna konferens. Naturligtvis måste detta avtal ratificeras av samtliga medlemsländer, i enlighet med bestämmelserna i respektive lands författning, för att det skall träda i kraft.

Vid rådets (allmänna frågor) möte den 11 juni beklagade utrikesministrarna resultatet i folkomröstningen, samtidigt som de uttryckte sin respekt för det irländska folkets vilja. Ministrarna konstaterade också att den irländska regeringen har ett djupt och starkt engagemang för Europeiska unionen och Nicefördraget. Ministrarna uteslöt vidare möjligheten att omförhandla den text som hade undertecknats i Nice, men förklarade att de var beredda att med alla till buds stående medel hjälpa Irlands regering att, med hänsyn till den oro som folkomröstningsresultatet avspeglar, finna en lösning. Dessa slutsatser bekräftades senare av Europeiska rådet i Göteborg.

Rådets ordförande står naturligtvis till den irländska regeringens förfogande så snart den önskar meddela rådet sin bedömning och utvärdering av läget.

Det irländska folkomröstningsresultatet är en väckarklocka för oss. Den visar på en likgiltighet inför Europeiska unionen bland en del av dess medborgare. Men Europeiska unionen kan inte byggas utan att medborgarna är delaktiga. För rådets ordförande kommer en av de största frågorna i diskussionen om Europas framtid att vara hur man får EU att komma närmare medborgarna.

Under Europeiska rådets möte i Göteborg genomförde svensk polis, vilket strider mot artikel 2 första stycket i Schengenkonventionen, omfattande och intensiva gränskontroller som bl.a. innebar att ett stort antal tillresta danska medborgare utan objektiv anledning eller konkreta misstankar greps och utsattes för frihetsberövande (utan rättslig prövning) under omkring fem timmar.

Med hänvisning till Schengenkonventionen artikel 2 andra stycket kräver jag att rådet belägger att det med hänsyn till "allmän ordning" var nödvändigt att gripa lagligen inresta medborgare vilket fick till följd att dessa hindrades att utöva sin demokratiska rättighet att delta i en laglig demonstration. Jag skulle särskilt vilja be rådet att ge uttömmande informationer om hur det förfarande för samråd och underrättelse som anges i artikel 2 andra stycket genomfördes samt att man lägger fram alla hithörande handlingar.

Dussintals skadade, tre allvarligt sårade, hundratals människor arresterade och en brutal polisstormning (med bruk av skarp ammunition) är slutnotan för toppmötet i Göteborg. Tusentals poliser hade uppbådats, vägspärrar rests och staden delats i tu för att hålla fienden – folket – på behörigt avstånd från den plats där de femton EU-ledarna skulle, liksom alltid, fatta sina beslut utan folkets insyn. Den svenska statsministern beskrev demonstranterna som ett ”banditgäng”. Medlemsstaternas inrikesministrar är nu i färd med att förbereda en hastigt kallad konferens där man skall enas om en ”samlad och skarp respons på denna nya form av extremism, gränsöverskridande kriminalitet”.

Kan rådet godta detta sätt att förhålla sig till alla de som är av en annan mening och som väljer att demonstrera sitt motstånd mot EU? Ingår händelserna i Göteborg i den ”sociala dialog” som rådet menar sig främja med alla medel? Ger det sitt gillande åt beskrivningar som ”banditer” och ”gränsöverskridande kriminalitet”, och, om så är fallet, avser det vidta åtgärder för att bekämpa ”organiserad kriminalitet”? Hur tänker det bemöta de demonstrationer som aviserats inför mötet i Genua den 20–22 juli? Tänker det påskynda inrättandet av en europeisk armé och andra repressiva styrkor så att dessa kan sättas in vid nästa toppmöte vid slutet av det belgiska ordförandeskapet?

1. Rådet vill informera den ärade ledamoten om att en medlemsstat tillfälligt får upprätta gränskontroller "om den allmänna ordningen eller statens säkerhet kräver ett omedelbart ingripande" och om medlemsstaten "snarast möjligt underrättar" övriga medlemsstater om detta, enligt artikel 2.2 i Schengens tillämpningskonvention.

Personers rätt till fri rörlighet, som fastställs i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) och utövandet av de grundläggande mänskliga rättigheterna, som garanteras av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, får begränsas i samband med att medlemsstaterna tar sitt ansvar under sådana omständigheter (jfr artikel 64.1 i EG-fördraget samt artikel 10.2 och artikel 11.2 i Europakonventionen).

Under dessa förhållanden och i enlighet med det förfarande som anges i beslut SCH/Com-ex (95)20 rev 2 av den 20 december 1995 fattat av den verkställande kommitté som inrättades genom Schengenkonventionen – ett förfarande som har införlivats inom ramen för Europeiska unionen – meddelade den svenska regeringen rådet sitt beslut att tillfälligt upprätta, dvs. mellan den 16 juni 2001 kl. 17.00 och den 17 juni 2001 kl. 12.00, personkontroller vid gränsen mellan Fredrikshavn i Danmark och Göteborgs hamn i Sverige, av skäl som grundas på hänsyn till allmän ordning. Rådet har tagit del av detta meddelande.

Rådet har inte funnit anledning att ifrågasätta den svenska regeringens beslut.

I det avseendet vill rådet påpeka för ledamoten att ansvaret för att upprätthålla den allmänna ordningen på Europeiska unionens medlemsstaters territorium under alla omständigheter uteslutande åligger varje stats myndigheter. Rådet har inte befogenhet att inta en ståndpunkt i en fråga som inte faller inom det behörighetsområde som har anförtrotts rådet genom fördragen.

2. Till följd av de våldsdåd som begicks i Göteborg och i syfte att förbereda Europeiska rådets nästa möte, har det svenska ordförandeskapet föreslagit att man skall utreda möjligheten till kompletterande samordningsåtgärder, som skulle kunna vidtas för att förebygga och neutralisera våldsdåd som begås i samband med demonstrationer och möten av största betydelse. Då detta förslag har godtagits kommer rådet att hålla ett första möte om de här frågorna den 13 juli, där hänsyn kommer att tas till alla aspekter som hänger samman med allmän säkerhet.

I beaktande av slutsatserna från rådets nyligen avslutade möte i Göteborg om gemenskapens strategi för hållbar utveckling och, i synnerhet, avsnittet om ansvarig förvaltning av vattenresurser:

Vilka åtgärder avser rådet vidta gentemot Spanien om kommissionen, som är i färd med att utvärdera den vattenplan som regeringen i Madrid presenterat, når fram till att vattenplanen inte är förenlig med gemenskapens regelverk (i synnerhet vad avser direktivet om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område samt direktiven om ”fåglar” och om ”livsmiljöer) och att den, om den fullföljs utan ändringar, skulle inkräkta på områden som klassificerats som att vara av gemensamt intresse?

Skulle inte detta innebära att planen som den spanska regeringen presenterat klart strider mot den ovannämnda strategin för hållbar utveckling som nyligen antagits vid toppmötet i Göteborg?

1. Rådet vill uppmärksamma den ärade ledamoten på det faktum att frågan om en ansvarig förvaltning av vattenresurser inte nämns uttryckligen i slutsatserna om en strategi för hållbar utveckling från Europeiska rådets toppmöte i Göteborg, man hänvisar endast till en "hållbar användning av naturresurser".

I texten om det sjätte handlingsprogrammet för miljön (som lades fram för stats- och regeringscheferna i Göteborg), vilken rådet (miljö) godkände politiskt den 7 juni, nämns flera gånger en "hållbar användning av vattenresurserna", utan ytterligare klargöranden. Det framtida beslutet om det sjätte handlingsprogrammet för miljön kommer att färdigställas och översändas till Europaparlamentet för en andra behandling i september.

2. Rådet vill under alla omständigheter betona att det åligger kommissionen att kontrollera huruvida den spanska vattenplanen stämmer överens med gemenskapens lagstiftning. Det är också kommissionens sak att i förekommande fall ta lämpliga initiativ efter en sådan kontroll.

Rådet kan följaktligen inte uttala sig i denna fråga.

I det turkiska nationella programmet för antagandet av gemenskapens regelverk heter det om Cypernfrågan att dess lösning skall basera sig på "suverän jämlikhet" mellan de två delarna och på "öns realiteter". Om de grekisk-turkiska meningsskiljaktigheterna heter det att Turkiet skall fortsätta att ta initiativ och lägga ner ansträngningar för att normalisera problemen med Grekland "genom dialog". Eftersom termerna "suverän jämlikhet" och "öns realiteter" helt och hållet strider mot Helsingforsartiklarna 9 a och 9 b och med artiklarna 3 och 4, punkt 1, i rådets beslut 2001/235/EG ⁽¹⁾av den 8 mars 2001 om partnerskap mellan Europeiska unionen och Turkiet, och eftersom man i ståndpunkten om de grekisk-turkiska meningsskiljaktigheterna inte någonstans hänvisar till en fredlig lösning av meningsskiljaktigheterna i enlighet med Förenta nationernas stadga och inte heller till att tvister i god tid bör hänvisas till Internationella domstolen, vilket anges i artikel 4 från Helsingfors och i artiklarna 3 och 4.2 i partnerskapsavtalet. Kan därför rådet meddela om dessa frågor fanns på dagordningen för associeringsrådet EU-Turkiet, och vilka slutsatser man kom fram till?

Frågorna om Cypern och en fredlig lösning på meningsskiljaktigheterna stod under punkten "Diskussion om internationella frågor av gemensamt intresse" på dagordningen för mötet i associeringsrådet EU-Turkiet den 26 juni. De diskuterades ingående vid ett möte med den turkiske utrikesministern inom ramen för den förstärkta politiska dialogen i samband med mötet i associeringsrådet. EU klargjorde tydligt sin uppfattning i enlighet med Europeiska unionens väl etablerade ståndpunkter, vilka bl.a. är ett resultat av slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i Helsingfors.

Det finns inga slutsatser från detta möte.

Vilka åtgärder vidtar det belgiska ordförandeskapet för att få till stånd att ledande krigsförbrytare som Slobodan Milosevic och Radovan Karadzic utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag?

I den här frågan precis som i andra frågor avser det belgiska ordförandeskapet att konsekvent fortsätta enligt den linje som har drivits av tidigare ordförandeskap, vilken består i att påpeka för alla berörda länder att de måste samarbeta fullt ut med krigsförbrytartribunalen och utöva största möjliga tryck i denna riktning.

Det finns anledning att komma ihåg att de jugoslaviska myndigheternas fängslande av Milosevic för några månader sedan och Belgradregeringens dekret, som möjliggjorde en utlämning av honom till Haag, är framsteg över vilka rådet uttryckte sin tillfredsställelse redan vid sitt möte den 25 juni 2001.

I dag finns det en tillfredsställelse i rådet med att Milosevic har överförts till den permanenta Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Med detta agerande har myndigheterna i Belgrad tagit sitt ansvar och bidragit till att återupprätta rättvisa och säkerhet i regionen.

Vilka frågor ämnar EU prioritera vid den särskilda barnsessionen med FN:s generalförsamling? Hur avser ordförandeskapet att säkerställa att slutdokumentet bidrar till att konventionen om barns rättigheter genomförs, och vilka konkreta åtgärder ämnar det föreslå för att skydda barn mot våld, utslagning och missbruk? Hur kommer ordförandeskapet att bidra till starkare övervakningsmekanismer vad gäller genomförande av FN-konventionen om barns rättigheter och den särskilda sessionens handlingsplan?

1. Förenta nationernas generalförsamling kommer att hålla en särskild session om uppföljningen av världstoppmötet för barn från 19 till och med 21 september 2001 i New York. Europeiska unionen kommer att spela en mycket viktig roll vid det tillfället. Unionen ägnar nämligen mycket uppmärksamhet åt en god balans mellan yrkes- och familjeliv, att förebygga problem i tid och åt en förebyggande politik på det sociala området och inom hälsovården.

2. Det främsta målet för den särskilda sessionen är att världssamfundet återigen kan visa sin beslutsamhet i fråga om barns rättigheter och välbefinnande. I detta syfte måste en utvärdering göras av de gångna tio åren mot bakgrund av de åtaganden och de målsättningar som fastställdes under världstoppmötet 1990, och dessutom måste man fullständigt beakta de åtaganden – och de tidsfrister – som upptogs i millennieförklaringen och som utgör en komplettering till världstoppmötet. Dessa åtaganden avser tillgång till undervisning, minskning av barnsängsdöd, spädbarns- och barnadödlighet och bekämpande av smittsamma sjukdomar, i synnerhet hiv/aids.

3. Barnets rättigheter är redan förankrade i konventionen om barnets rättigheter från 1989. Utgångspunkten för EU är således ett tillvägagångssätt som baseras på dessa rättigheter. Den särskilda sessionen måste fokusera på att förverkliga dessa rättigheter, i synnerhet rätten till hälsa, föda och undervisning. Det är inte bara små barns utveckling som skall stå i centrum, utan även ungdomars utveckling. Det är viktigt med åtgärder mot diskriminering, i synnerhet av flickor, och minskning av skillnaderna. EU vill att barns välbefinnande skall prioriteras i alla strategier för fattigdomsbekämpning.

4. Dessutom är det nödvändigt att den särskilda sessionen intar en tydlig ståndpunkt mot våld och utnyttjande. Barn måste respekteras, deras deltagande i samhället måste befrämjas, deras idéer måste få gehör. Det måste bli slut på rekryteringen av barnsoldater och på sexturismen. Fullständigt genomförande av fördraget är således en primär målsättning. I detta sammanhang fäster EU vikt vid att medlen för kommittén för barnets rättigheter förstärks så att den kan utföra sitt arbete – övervakning av tillämpningen av fördragen – på ett framgångsrikt sätt.

5. Vidare måste åtgärder för att garantera dessa rättigheter tas upp i slutdokumentet, bland annat att barn skall tilldelas maximala medel liksom internationell solidaritet. Likaledes måste indikatorer för skydd av barn fastställas: ILO:s fördrag 138 och 182 mot farligt arbete för barn är goda exempel. Det finns behov av en nationell politik för barn, inbegripet samordningsmekanismer och ett effektivt kontrollsystem, såsom inrättandet av en ombudsman för barn. Slutligen måste kontakter knytas med det civila samhället, bland annat de icke-statliga organisationerna, näringslivet, medierna och naturligtvis barnen själva.

*

* *

Ordföranden i Europarådets utskott för romernas situation, Joséphine Verspaget, förklarade nyligen vid ett besök i Grekland att hon var bestört över romernas usla levnadsvillkor i Grekland.

Samma situation samt regeringens och de lokala myndigheternas likgiltighet beskrivs också i aktuella rapporter från OSCE (rapport av den 2 april 2000 om romernas (sinternas) situation på OSCE:s område) och från Europarådets kommission mot rasism och intolerans (andra rapporten om Grekland, juni 2000). Förhållandena strider mot den internationella konventionen mot alla former av rasdiskriminering, mot Europeiska unionens fördrag och gemenskapens rättspraxis.

Känner rådet till att dessa allvarliga brott mot principen om icke-diskriminering på grundval av ras eller etnisk tillhörighet begås på EU:s territorium? Hur avser rådet i så fall att agera mot denna situation som strider mot EU:s anda och politiska mål om sammanhållning? Vilka konkreta åtgärder avser rådet att vidta inom ramen för sina befogenheter, särskilt i samarbete med kommissionen och parlamentet för att omedelbart motarbeta dessa förhållanden och i framtiden helt förändra dem?

Rådet vill erinra den ärade ledamoten om att rådet den 29 juni 2000 antog direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, på grundval av artikel 13 i fördraget.

Rådet är medvetet om att viss diskriminering sannolikt fortfarande förekommer i medlemsstaterna, av skäl som har att göra med ras eller etniskt ursprung, något som föranledde rådet att anta direktiv 2000/43/EG mindre än sex månader efter det att kommissionen hade lagt fram sitt förslag.

Detta direktiv syftar till att bekämpa direkt och indirekt diskriminering samt trakasserier, som anses vara en form av diskriminering. Dess tillämpningsområde är mycket brett, då det är tillämpligt såväl på den offentliga sektorn som på den privata i fråga om villkor för tillträde till anställning och befordran, tillgång till yrkesutbildning, anställnings- och arbetsvillkor, medlemskap och engagemang i en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation, social trygghet, sociala förmåner, utbildning samt tillgång till varor och tjänster.

Dessutom föreskriver direktivet att bevisbördan skall fördelas om en person anser sig förfördelad på grund av att principen om likabehandling inte har respekterats och om en person gör gällande – inför en domstol eller annan behörig instans – omständigheter som gör det möjligt att anta att det förekommer en sådan diskriminering. Direktivet uppmuntrar en dialog mellan medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter å ena sidan och å andra sidan icke-statliga organisationer, i syfte att främja principen om likabehandling av alla personer utan diskriminering grundad på ras eller etniskt ursprung. Detta direktiv, som är ett mycket viktigt verktyg i kampen mot diskriminering, måste införlivas av medlemsstaterna senast den 19 juli 2003 och staterna måste senast den 19 juli 2005 ge kommissionen – och därefter vart femte år – all den information som krävs för att kommissionen skall kunna utarbeta en rapport till Europaparlamentet och rådet i fråga om tillämpningen av detta direktiv. I denna rapport skall hänsyn tas till yttranden från Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet samt ståndpunkter som inhämtas från arbetsmarknadens parter och berörda icke-statliga organisationer.

Detta direktiv kompletteras med gemenskapens handlingsprogram mot diskriminering, som omfattar en period av fem år, från 2001 till 2006, och som antogs av rådet den 27 november 2000.

Programmet är öppet för alla offentliga eller privata organ och institutioner som är delaktiga i kampen mot diskriminering, och det innehåller tre programdelar:

- En första programdel handlar om att utarbeta och sprida jämförbar statistik om diskrimineringens omfattning samt indikatorer som gör det möjligt att utvärdera huruvida åtgärder och metoder mot diskriminering är effektiva; det handlar också om att analysera lagstiftning och metoder mot diskriminering och att genomföra tematiska studier som jämför och ställer anammade strategier mot varandra, såväl när det gäller varje motiv till diskriminering som när det gäller jämförelser dem emellan.

- En andra programdel handlar om att förbättra målaktörernas kapacitet och effektivitet, med hjälp av ett ekonomiskt stöd till åtgärder för gränsöverskridande utbyten och för europeiska icke-statliga organisationers driftskostnader.

- En tredje programdel avser stöd till sådana åtgärder som arrangemang av konferenser, seminarier och evenemang på europeisk och nationell nivå samt publicering av material som syftar till att sprida programmets resultat, framför allt genom att man bygger upp en plats på Internet med exempel på goda metoder, ett forum för utbyte av idéer samt en databas för partner som kan tänkas delta i åtgärder för gränsöverskridande utbyte.

Till sist skulle jag vilja påminna ledamoten om att det även finns ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta gemenskapsprogram i syfte att uppmuntra medlemsstaternas samarbete för att bekämpa social utslagning, ett förslag som just nu behandlas enligt medbeslutandeförfarandet och om vilket Europaparlamentet just har avgett ett yttrande efter en andra behandling.

Rådet har således redan konkretiserat sin beslutsamhet att förse sig med instrument som gör att vi kan se till att effektivt förebygga diskriminering av det slag som nämns här ovan. I samråd med kommissionen kommer rådet att se till att alla former av diskriminering verkligen undanröjs.

Den grekiska pressen avslöjade nyligen att två högt uppsatta diplomater vid albanska utrikesministeriet har skickat en skrivelse till Javier Solana. I skrivelsen uppmanas EU:s höga representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken agera så att Europeiska unionen ingriper i den mer allmänna ”uppgörelsen” om den albanska frågan i Kosovo, östra Kosovo (dvs. Presevo-dalen i södra Serbien), f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Grekland och Montenegro. Skrivelsens författare tar upp frågan om en omdragning av gränserna och framför argumentet att albanernas grannar längs hela Albaniens gräns alla är albaner i den meningen att de delar samma språk, kultur och blod(!). Vidare tar de upp det välkända ämnet Tsamouria som de kallar ”den grekiska statens nordvästra provins” och hävdar att det i denna region bor en albansk minoritet (enligt dem bestående av 150 000 personer) som förtrycks av de grekiska myndigheterna som gör sig skyldiga till folkmord.

Känner rådet till denna skrivelse? Har den besvarats? På vilket sätt? Vilken ståndpunkt intar rådet gentemot dessa ogrundade, nationalistiska och farliga krav från de två högt uppsatta albanska diplomaterna? På vilket sätt beaktar rådet det växande trycket för skapandet av ett Storalbanien i sin verksamhet särskilt i Kosovo och före detta jugoslaviska republiken Makedonien?

Rådet kan informera den ärade ledamoten att ingen skrivelse av det slag som nämns i frågan och citeras i den grekiska pressen har inkommit till Javier Solanas kabinett, generalsekreteraren/den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Allmänt sett har rådet vid ett flertal tillfällen upprepat att EU är starkt angelägen om internationella gränsers okränkbarhet samt suveräniteten och den territoriella integriteten för regionens stater.

Rådet skulle vilja påminna ledamoten om vad de länder som ingår i stabiliserings- och associeringsprocessen, bl.a. Albanien, åtog sig vid toppmötet i Zagreb i november förra året, dvs. att föra en politik för goda förbindelser med sina grannländer, på grundval av bl.a. respekt för de rättigheter som åtnjuts av personer som tillhör minoriteter och respekt för staters internationella gränser. Denna politik har bekräftats på nytt vid ett antal tillfällen, senast den 16 maj vid mötet i Tirana mellan de utrikesministrar som deltar i Sydösteuropeiska samarbetsprocessen. I slutförklaringen från detta möte, som för övrigt leddes av den albanske utrikesministern, bekräftas att de deltagande ländernas är angelägna om begreppen suveränitet och gränsers okränkbarhet.

Rådet har redan tidigare uppfordrat Albaniens politiska ledare att fortsätta att använda sitt inflytande för att återupprätta fred och stabilitet, och har erkänt att Albanien har spelat en konstruktiv roll i de senaste regionala kriserna, framför allt i den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och i Kosovo.

***

Det är viktigt att företagen inom gemenskapen konkurrerar på lika villkor. Under senare år har det uppmärksammats i flera fall att stora företag i små länder har svårare att få godkännande för att genomföra strukturförändringar och fusioner än liknande företag i stora länder. Detta grundar sig på den naturliga omständigheten att dessa stora företag med transnationella, för att inte säga globala förgreningar, har en stark ställning i sina egna länder. Här kan nämnas två svenska exempel; lastbilstillverkaren Volvo och papperstillverkaren SCA.

Jag vill med anledning av detta fråga kommissionen vilka åtgärder man avser vidta för att åstadkomma samma förutsättningar för företagen i små medlemsstater som i de större, när det gäller att genomföra nödvändiga strukturförändringar och fusioner?

Definitionen av en relevant geografisk marknad enligt konkurrensreglerna syftar till att möjliggöra en första indikation av huruvida företag har eller skulle komma att ha en oproportionerligt stark marknadsställning till följd av en viss transaktion. Att undvika att det uppstår ett dominerande marknadsinflytande är i sin tur viktigt för att skydda konkurrensprocessen på marknaden och därigenom garantera konsumenterna ett tillräckligt produkturval till konkurrenskraftiga priser. Kommissionen måste uppfylla sin skyldighet enligt EG-fördraget utan att ta otillbörlig hänsyn till argument som inte grundar sig på konkurrensaspekter. Syftet med kontroll av företagskoncentrationer är att se till att en oproportionerligt stark marknadsställning inte uppstår eller förstärks på någon relevant marknad – oavsett om marknaden är liten eller stor.

Att tillåta samgåenden som leder till ett dominerande marknadsinflytande ens på små hemmamarknader vore olagligt enligt koncentrationsförordningen och skulle dessutom leda till diskriminering av kunder och konsumenter i mindre medlemsstater. Sådana kunder skulle utsättas för denna dominans utan att vara skyddade av konkurrensregler som gäller för kunder bosatta i en stor medlemsstat. Det skulle även ge upphov till diskriminering av företag från större medlemsstater, som för det första skulle utestängas från den marknad – eller de marknader – där det dominerande företaget är verksamt, medan den fusionerade enheten skulle kunna ta sig in i större och öppnare medlemsstater. För det andra skulle företag från större medlemsstater likaledes diskrimineras, eftersom de inte kan göra anspråk på detta speciella "skydd för små marknader".

Man bör även minnas att företag baserade i mindre länder, som har omfattande marknadsandelar på sina hemmamarknader, såsom Volvo, Scania och SCA, naturligtvis inte hindras att expandera genom fusioner. Faktum är att både Volvo och Scania fann alternativa strukturtransaktioner så snart som något mer än en månad efter kommissionens beslut om att införa ett förbud förra året. Detta visar klart och tydligt att beslutet inte blockerade det enda genomförbara alternativet för dessa två företag.

Förra året inledde kommissionen en översyn av koncentrationsförordningen på grundval av en rapport som förelades rådet i juli 2000. Arbetet kommer att omfatta ett stort antal frågor och ge alla intresserade parter möjlighet att lägga fram förslag om förbättringar av det nuvarande systemet. Det kommer även att ge en möjlighet att mer ingående se över praxis för beslutsfattandet och frågor om definition av marknaden. Enligt nuvarande planer kommer en grönbok att antas före utgången av detta år.

Europeiska rådet i Nice i december 2000 godkände en förklaring om unionens framtid. I förklaringen ingick ett önskemål om en bredare och djupare diskussion. I denna diskussion skall inte bara medlemsstaterna medverka utan också kandidatstaterna, de nationella parlamenten, Europaparlamentet och den allmänna opinionen. Med orätt och fullständigt i strid mot subsidiaritetsprincipen förbigick Europeiska rådet det demokratiska mervärde som de konstitutionella regionerna kan tillföra. Metoden för hur Europas framtid skall diskuteras måste också inskrivas i Laeken-förklaringen. Ett av de alternativ som då kan komma på fråga är metoden med ett konvent, alltså den metod som användes då stadgan om de grundläggande rättigheterna utarbetades.

Ämnar kommissionen se till att om Europeiska rådet i Laeken eventuellt skulle välja metoden med ett konvent, då skall också alla delstatsparlament helt och fullt få vara med vid den kommande regeringskonferensen? Om inte: varför vägrar kommissionen i så fall att låta delstatsparlamenten vara med och diskutera Europas framtid?

I förklaring nr 23, som antogs i Nice, efterlyses en bredare och djupare debatt om unionens framtid, där alla berörda parter bör delta, bl.a. företrädare för de nationella parlamenten. Kommissionen anser det helt och hållet önskvärt att ledamöter från delstatsparlament deltar i denna debatt. Kommissionen anser även att Regionkommittén, bestående av företrädare för regionala och lokala myndigheter, bör delta i debatten.

Av Nice-förklaringen framgår dessutom att Europeiska rådet i Laeken skall ta lämpliga initiativ för att förbereda nästa regeringskonferens på ett strukturerat sätt. Kommissionen har redan uttalat sig för en metod grundad på modellen med ett konvent, i likhet med det som utarbetade stadgan om de grundläggande rättigheterna. Om en sådan metod anammas finns det ingenting som hindrar att en medlemsstat ordnar det så att ledamöter från delstatsparlament närvarar i egenskap av parlamentsföreträdare.

Med hänsyn till att de lokala och regionala myndigheternas deltagande i de olika beslutsförfarandena i EU får allt större betydelse, bör det under den breda debatt om unionens framtid, som huvudsakligen förs inom ramen för toppmötet i Laeken, också ges ett institutionellt svar på huruvida konstitutionella regioner (enheter under statlig nivå med egna lagstiftningsbefogenheter som garanteras i den berörda statens författning) i lagstiftningsmässig och rättslig mening kan delta i utvecklingen, genomförandet, kontrollen och utvärderingen av EU:s politik.

Har kommissionen för avsikt att rekommendera att nödvändiga åtgärder vidtas för att ändra fördragen (femte delen, avdelning IV) i syfte att ge dessa regioner samma rätt som medlemsstaterna att direkt vända sig till domstolen när deras befogenheter åsidosätts?

Vid den senaste regeringskonferensen diskuterades frågan om att ge Regionkommittén rätt att vända sig till EG-domstolen för att försvara sina prerogativ. Kommissionen gjorde bedömningen att förslaget förtjänar uppmärksamhet, även om det inte har fått stöd från ett antal delegationer.

När det gäller att ge de s.k. "konstitutionella regionerna" en sådan rätt, anser kommissionen att de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen inte får gripa in i medlemsstaternas konstitutionella ordning. I första hand är det således viktigt att varje medlemsstat på nationell nivå – i enlighet med statens egna konstitutionella bestämmelser – slår fast vilken beslutsprocess som skall följas när det gäller att vända sig till EG-domstolen.

Under det belgiska ordförandeskapet förväntas Laeken-förklaringen om EU:s framtid antas. Vissa medlemsstater som Tyskland, Österrike, Belgien och Förenade kungariket har infört mekanismer som ger deras regionala eller federala organ möjlighet att delta i rådet. Spaniens autonoma regioner, delstaterna i Tyskland och Österrike eller regionerna i Belgien har omfattande självständiga befogenheter och många av deras behörighetsområden berörs av gemenskapsbesluten. Anser kommissionen därför att regionerna bör kunna bli direkta representanter i rådet?

Enligt artikel 203 i EG-fördraget, såsom denna artikel omformulerades i Maastrichtfördraget, gäller följande: "Rådet skall bestå av en företrädare för varje medlemsstat på ministernivå med befogenhet att fatta bindande beslut för denna medlemsstats regering." Fördraget tillåter således att en medlemsstat företräds av en delstatsregering i ministerrådet. Det hänger inte på unionens lagstiftning utan på varje medlemsstats konstitutionella ordning huruvida en stat utnyttjar den möjlighet som öppnas av fördraget, och i så fall under vilka omständigheter.

Mellan 1975 och 1998 har kommissionen beviljat 747,72 miljoner euro i subventioner till europeiska producenter av olja, gas och stenkol. Den särskilda uppmärksamhet som oljan fått står i bjärt kontrast till de ambitiösa målsättningarna i Kyoto i fråga om utsläppen av koldioxid och till den styvmoderliga behandling som kommit de alternativa energikällorna till del. Av kommissionens första utvärderingsrapport om sin vitbok "Energi för framtiden: hållbara energikällor" framgår det, att endast sådana energikällor som särskilt gynnas av medlemsstaterna kan utöka sin andel av marknaden (KOM (2001)0069/fin.). Därför måste det vidtas energiska åtgärder för att de alternativa energikällorna skall kunna hinna i kapp de konventionella energikällorna.

Tänker kommissionen lägga om sitt stöd till oljeindustrin så att det inriktas på utveckling och främjande av alternativa energikällor? Om inte: varför vägrar kommissionen att vidta åtgärder för att miljövänliga energikällor skall kunna hinna i kapp de konventionella energikällorna, mot bakgrund av de ambitiösa målsättningarna i Kyoto samt den omständigheten att oljeindustrin gynnats i åratal?

Kommissionen håller med den ärade ledamoten om att det finns ett behov av att öka omfattningen av stöden till förnybara energikällor. Det bör emellertid påpekas att gemenskapens medel är ett komplement till nationernas stöd. I den meningen är gemenskapens medel endast tillgängliga för förnybara energikällor i den mån medlemsstaterna prioriterar projekt för förnybara energikällor i samband med att de lämnar in förslag för att få gemenskapen att medfinansiera ett projekt.

För att uppnå målet att 12 procent av den allmänna energikonsumtionen i gemenskapen skall komma från förnybara energikällor år 2010 krävs ytterligare insatser från såväl gemenskapen som nationerna, vilket belyses i den första framstegsrapporten om vitboken "Energi för framtiden: hållbara energikällor".

Gemenskapen finansierar förnybara energikällor i huvudsak genom strukturfonderna, ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FoTU) samt olika marknadsföringsprogram, som Altener-programmet.

För perioden 1994-1999 anslog Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) 300 miljoner euro till projekt på området förnybara energikällor, vilket motsvarar 10,5 procent av det totala stödet till energiområdet (2 900 miljoner euro eller 1,5 procent av ERUF:s totala utgifter för perioden, 200 miljarder euro).

När det gäller det femte ramprogrammet, som omfattar perioden 1998-2002, uppgick det belopp som anslogs till förnybara energikällor till omkring 400 miljoner euro. Marknadsföringsprogrammet Altener har en budget på 77 miljoner euro för perioden 1998-2002.

Den budget som tilldelas förnybara energikällor inom det sjätte ramprogrammet för FoTU och inom Altener för kommande år, 2003-2007, förutspås öka.

När det gäller strukturfonderna bör det påpekas att förnybara energikällor anses vara en prioritering i den nya förordningen för perioden 2002-2006, och de totala stöd som har en koppling till förnybara energikällor förväntas öka. Däremot blir medlemsstaternas anslag till projekt för förnybar energi inte kända förrän staterna har antagit de nationella program som skall lämnas in till kommissionen. Stöd till anläggningar för förnybar energi förutses också inom Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), framför allt inom ramen för förordningen om utveckling av landsbygden.

Styrelsen i den alleuropeiska sammanslutningen för kulturarvet, Europa Nostra, som sammanträdde i Nicosia i oktober 2000, har i en resolution uppmanat den grekiska regeringen att respektera den historiska platsen för slaget vid Marathon, där våtmarken, skogen och stranden vid Schinia ingår, att skydda fågellivet i området och att omgående kräva att anläggningen för OS­rodden placeras någon annanstans i Grekland. Europa Nostras styrelse har även krävt att den internationella olympiska kommittén snarast skall lösa frågan och uppfylla sitt åtagande om att den olympiska rörelsen skall respektera miljön och kulturarvet.

Kommissionen har på en tidigare fråga (E-0332/01) från mig svarat att den håller på att utreda ärendet, att den tar hänsyn till värdet av att bevara platsen och väger det mot de uppgifter som inkommit från de grekiska myndigheterna och att ett klart ställningstagande i frågan snart är att vänta. Jag undrar nu vilket kommissionens ställningstagande slutligen blev, så att katastrofen för miljön och kulturarvet kan undvikas och området inte skall användas för att bygga anläggningen för OS­rodden?

Europeiska miljöbyrån har vid sitt möte i Bryssel 2 december 2000 formulerat en resolution för skydd av Maraton Schinias våtmark som hotas av byggandet av det olympiska roddarcentrumet. Mötet har övervägt alla aspekter på detta stora projekt och protesterar mot byggandet av det olympiska roddarcentrumet i den miljömässigt och historiskt känsliga orten Maraton.

Med tanke på miljöbyråns resolution: Hur ämnar Europeiska kommissionen ingripa för att hindra byggandet av roddarcentrumet i Schinias och skydda biotopen och kulturarvet?

Efter en rad protestbrev skrev Atens arkeologiska sällskap den 8 mars 2001 ett brev till den grekiska kulturministern Ev. Venizelos. Av brevet framgår bland annat följande: ”… den plats där anläggningarna för roddartävlingar skall uppföras är en del av den slätt där slaget Marathon stod 490 f.Kr. … Slätten är ett sammanhängande område och kan inte delas upp i en plats av historiskt intresse och en plats utan … Ni har möjligheten att rädda och bevara denna historiska plats för nuvarande och kommande generationer ...” Vidare kräver man i brevet att den olympiska rodd­och kanotstadion flyttas till en mer passande plats.

Kan kommissionen, med tanke på att regionen utöver det historiska värdet också har ett särskilt miljövärde, ta initiativ för att hindra den förändring som hotar den historiskt och ekologiskt intressanta regionen Marathon?

Atens stadsfullmäktige, som organiserar 2004 års Olympiska spel, biföll den 1 mars 2001 med stor majoritet en protestmotion i vilken fullmäktige uttrycker ”sitt starka motstånd mot valet av den historiska platsen Marathon för bygget av en olympisk rodd- och kanotstadion. Som stadsfullmäktige i den stad som kämpade i det historiska slaget av Marathon anser sig stadsfullmäktige vara skyldiga att kraftigt protestera mot att denna historiska plats vanhelgas.”

Flera grekiska och internationella organisationer har protesterat mot projektet. Känner kommissionen till alla dessa protester mot anläggningen av en rodd- och kanotstadion i en särskilt känslig region som Marathon? Vilka åtgärder avser kommissionen av vidta för att skydda regionen?

Medelhavsområdets informationskontor för miljö, kultur och hållbar utveckling och sammanslutningen av frivilligorganisationer som arbetar med miljö och utveckling i Medelhavsområdet uttryckte vid ett möte den 2 november 2000 sitt motstånd mot bygget av en olympisk roddarstadion i Schinias och krävde skydd för den biotop som redan föreslagits få skydd inom EU:s nätverk Natura 2000 och för kulturarvet.

Ett sådant projekt kommer att förstöra den historiska plats där slaget av Marathon ägde rum och den sista överlevande biotopen i Attika. Tänker Europeiska kommissionen ingripa mot bygget av en olympisk roddarstadion i Schinias och stödja en alternativ byggplats?

När det gäller miljöaspekterna på den föreslagna projekteringen angav kommissionen, i sitt svar på den skriftliga frågan E-0332/01 från Alavanos, att den för närvarande gör en prioriterad undersökning av ärendet, i samband med ett formellt klagomål. I samband med denna, och förutom att analysera de uppgifter som inlämnats av de klagande och de grekiska myndigheterna, genomförde kommissionen ett besök på platsen för att inhämta information, samtidigt som tekniska möten ägt rum med de behöriga grekiska myndigheterna.

Grekland har varken under fågeldirektivet (79/409/EEG⁽¹⁾) eller livsmiljödirektivet (92/43/EEG⁽²⁾) föreslagit att Schinias våtmarker skall ingå i det europeiska ekologiska nätverket Natura 2000. Dock med tanke på platsens betydelse och det faktum att den inkluderats på relevanta vetenskapliga referensförteckningar, söker kommissionen, genom sina kontakter med de grekiska myndigheterna a) att ge platsen ett lämpligt skyddsstatus genom att den införs i Natura 2000 och b) att tillse att den planerade utvecklingen av området är förenlig med platsens bevarandevärde.

De grekiska myndigheterna har lovat att inom kort lämna detaljerad information om det framtida förvaltningssystemet för platsen och den slutliga utformningen av projektet. Detta borde ge kommissionen möjlighet att skapa sig en uppfattning om hur ärendet skall följas upp.

På grundval av en förordning från finansministern (Österrikes officiella tidning, BGBl, 134/1993) var det fram till och med den 15 februari 1996 i Österrike möjligt att göra skatteavdrag för vissa motorfordon (s.k. fiskallastbilar). I förordning 273/1996 fastställdes däremot striktare kriterier, vilket i efterhand ledde till en begränsning av de motorfordon för vilka man hade rätt att göra skatteavdrag.

Överensstämmer denna efterhandsbegränsning av skatteavdraget för sådana kostnader som entydigt uppkommit inom ett företag eller i yrkesverksamheten med artikel 17.6 i direktiv 77/388/EEG ⁽¹⁾, mot bakgrund av EG-domstolens avgöranden i Ampafrance-målen C-177/99 och C-181/99 och generaladvokatens förslag till avgörande i målen C-345/99 och C-40/00, kommissionen mot Frankrike?

1. Dekret 273/1996 förändrade kriterierna för klassificering av fordon i Österrike på ett sådant sätt att vissa fordon, för vilka det tidigare var möjligt att göra skatteavdrag, inte längre är avdragsgilla sedan den 15 februari 1996.

2. Kommissionen anser att denna begränsning av rätten att dra av mervärdesskatt – trots att det finns bevis för att fordonen i fråga används för strikt yrkesmässiga ändamål och för att de fyller behov inom beskattade verksamheter – står i strid med rätten att dra av mervärdesskatt, en rätt som garanteras i artikel 17 i det sjätte direktivet om mervärdesskatt (77/388/EEG).

Kommissionen har kontaktat de österrikiska myndigheterna när det gäller detta problem. För närvarande inväntar vi de österrikiska myndigheternas reaktion på den kompletterande formella underrättelsen, vilken skickades den 30 april 2001.

Bestämmelsen i fråga är också föremål för en prejudicerande fråga, som för närvarande behandlas av EG-domstolen (C-409/99).

Portugisiska och spanska ministrar samt presidenten i Galiciens regionala regering är i dessa dagar inblandade i en tvist om vilken form moderniseringen av den järnvägslinje som förbinder Galicien och Portugal skall få. En fråga som diskuteras är den planerade utbyggnaden till höghastighetslinje av denna sträcka som kommer att samfinansieras av EU. På vilket stadium befinner sig denna för Galicien så viktiga och avgörande fråga?

Inom ramen för den planerade revideringen av de riktlinjer som fastställts i beslut nr 1692/96⁽¹⁾ 1 om det transeuropeiska transportnätet har de spanska nationella myndigheterna översänt en begäran till kommissionen om att den nationella planen för höghastighetslinjerna skall få ingå i transportnätet. Denna plan omfattar höghastighetslinjer i Galicien och förbindelsen mellan Vigo och gränsen till Portugal, vilket är ett resultat av en överenskommelse mellan den spanska och den galiciska regeringen. Kommissionen planerar att föreslå att denna plan skall införlivas i nätet, särskilt de nämnda linjerna i Galicien.

Kommissionen vill klargöra att definitionen av höghastighetslinje i denna plan överensstämmer med den som återfinns i rådets direktiv 96/48⁽²⁾ 2 om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg. I direktivet i fråga anges att höghastighetslinjer avser de nya linjer som har byggts om speciellt för höghastighetstrafik med hastigheter över 250 km/h, linjer som har iordningställts för hastigheter omkring 200 km/h samt linjer som har iordningställts speciellt, men där hastigheten måste anpassas från fall till fall.

Kommissionen följer på mycket nära håll etapperna i planen för höghastighetslinjer i Portugal. Denna plan innefattar den atlantiska järnvägslinjen, som ingår i det prioriterade projektet nr 8 och som kommer att bidra till kontinuitet och driftskompatibilitet hos de spansk-portugisiska förbindelserna.

När det gäller nyttjande av gemenskapens ekonomiska stöd finns det anledning att påminna om att gemenskapens finansiering beviljas enligt regler som gäller för varje enskilt finansiellt instrument.

Under förevändning om påhittade miljöskäl och av oförklarliga antirökorsaker använder kommissionen på ett hycklande sätt antirökkampanjerna för att på mycket kort tid minska och senare avskaffa stödet till tobaksodlingen. Genomförandet av detta beslut kommer att göra att tobaksodlingen upphör i EU-länderna, vilket leder till katastrofala följder för tusentals fattiga jordbrukare i ofruktbara regioner. Importen av tobak och tobaksprodukter från tredje land kommer att öka explosionsartat och de multinationella företagens vinster likaså. Detta kommer dock inte att lösa några folkhälsoproblem, eftersom rökning är en effekt av sociala krav och vanor och inte något som påtvingas av tobaksproduktionen. Denna är för övrigt inte tillräcklig inom EU, eftersom den i förhållande till konsumtionen endast täcker 43 procent av behovet.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att undvika genomförande av detta beslut, som är en katastrof för tobaksodlarna i Grekland?

Den 16 maj antog kommissionen ett meddelande om "En europeisk strategi för hållbar utveckling" inför Europeiska rådets möte i Göteborg.

I detta dokument, som går inom ramen för åtgärder rörande folkhälsan, föreslås att stödet till råtobak gradvis slopas efter utvärderingen av den gemensamma organisationen av marknaden, vilken kommer att avslutas under 2002.

Kommissionens meddelande bekräftar på ett mycket tydligt sätt att tobaksstöden endast kan avvecklas successivt om man utvecklar åtgärder som kan garantera sektorns jordbrukare och arbetstagare alternativa inkomstkällor och ekonomiska verksamheter.

Kommissionen kommer att vidta nödvändiga åtgärder, även ekonomiska, för att se till att den ekonomiska och sociala strukturen i landsbygdsområden som är beroende av tobaksodling bibehåller sin livskraft.

I ett betänkande från förra året om digital television (A5-0143/2000) ⁽¹⁾ uttryckte parlamentet oro över avsaknaden av en inre marknad för digital television. Sändningsrättigheter för kabel-TV säljs således enbart på nationell nivå (slutsatser 12-14). Parlamentet uppmanade kommissionen att vidta åtgärder.

Generaldirektoratet för inre marknaden anordnade även en utfrågning den 13-14 november 2000 om kollektiv förvaltning av rättigheter. I slutsatserna noterades det att olikheter i systemen för förvaltningsorganen inte är förenligt med den inre marknaden. Man kom överens om behovet av att få ett slut på nationell licensgivning till förmån för licensgivning på gemenskapsnivå. Ett exempel på detta behov är att Vasa Läns Telefon trots två år av förhandlingar inte har lyckats nå en överenskommelse med TV 4, Sverige.

Vilka åtgärder har redan vidtagits och vilka kommer att vidtas samt när för att fullfölja parlamentets krav och de krav som uttrycktes under utfrågningen?

Frågan från ledamoten gäller förvaltningen av upphovsrätten och närstående rättigheter när det gäller i synnerhet satellitsändningar och vidaresändningar via kabel samt gränsöverskridande mottagning av digital-TV-tjänster.

En fungerande förvaltning av rättigheter är av särskild vikt för den inre marknaden, särskilt när det gäller nya tjänster i informationssamhället. En studie av vissa aspekter beträffande kollektiv förvaltning utfördes på kommissionens begäran och fullbordades i början av 2000. Diskussionen tog fart vid en konferens om kollektiv förvaltning som organiserades i mars 2000 av det portugisiska ordförandeskapet i Evora och vid den internationella konferensen "The Management and Legitimate Use of Intellectual Property" (Förvaltning och laglig användning av immaterialrätt). Som uppföljning till denna konferens organiserade kommissionen en offentlig utfrågning om kollektiv förvaltning i Bryssel den 13 och 14 november 2000. Vid utfrågningen tog man upp flera viktiga frågor kring kollektiv förvaltning, i synnerhet när det gäller förvaltning av digitala rättigheter.

Kommissionen undersöker för närvarande i detalj samtliga aspekter kring kollektiv förvaltning och avser att slutföra sin utvärdering under året. Bedömningen kommer att inbegripa frågan om huruvida ytterligare lagstiftning behövs på gemenskapsnivå, och, om så är fallet, vad den bör innehålla för att undvika eller undanröja potentiella hinder på den inre marknaden och för att anpassa denna sektor till den nya tekniska omgivningen.

Vad beträffar den speciella frågan om kabeldistributörernas tillgång till de rättigheter som behövs för sändningarna via kabel, ger direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om satellitsändningar och vidaresändning via kabel en rättslig ram för förvärv av upphovsrätt och närstående rättigheter. Medlemsstaternas genomförande av direktivet liksom direktivets tillämpning i praktiken kommer att utvärderas i en rapport som kommissionen har för avsikt att lägga fram senare i år. I denna rapport kommer man även att behandla aspekter på upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med digital-TV i Europa.

Europeiska kommissionen har presenterat ett förslag till förordning om gemenskapspatent där de officiella språken föreslås vara franska, engelska och tyska med det föregivna syftet att minska kostnaderna.

Dessutom skall detta patent enligt kommissionen förslag bli giltigt när det publicerats på ett av de tre officiella språken med en översättning av patentkraven till de andra två, utan att några andra översättningar krävs.

Vilka lösningar föreslås för att minska den rättsliga osäkerhet i vilken man försätter 150 miljoner européer vars modersmål inte är något av dessa tre?

Vilka åtgärder kommer att vidtas för att gemenskapspatentet inte skall diskriminera de företag vars språk inte är tyska, engelska eller franska?

Kommissionens förslag bygger i huvudsak på den framgångsrika språkordningen för Europeiska patentkonventionen. Denna ordning innebär att Europeiska patentbyrån har tre arbetsspråk (engelska, franska och tyska). Systemet har godtagits av medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen – som alla är parter i Europeiska patentkonventionen.

Genom att inte föreslå ytterligare översättningar för att ett gemenskapspatent skall bli giltigt, utöver de som föreskrivs för att ett europeiskt patent skall kunna beviljas, har kommissionen antagit en pragmatisk metod. Den är en avvägning mellan två intressen: 1) behovet av att hålla kostnaden för ett gemenskapspatent under kontroll och 2) tillgång till information om patent. Denna avvägning tycks dessutom vara lämplig med tanke på att översättningar mycket sällan nyttjas: erfarenheten visar att de som är intresserade av att erhålla information om patent tycks föredra att läsa patentet på det språk som patentet beviljades på.

Kommissionen har emellertid föreslagit ett skydd för den som påstås bryta mot ett patent, under förutsättning att denna person är bosatt i eller huvudsakligen bedriver sin affärsrörelse i en medlemsstat vars officiella språk – som också måste vara ett av gemenskapens officiella språk – inte är det språk som patentet beviljades på och då det inte finns en frivillig officiell översättning av patentet till detta språk. En sådan person anses inte medvetet ha brutit mot patentet, tills motsatsen bevisas. Då skall han vara ansvarig att betala för de skador som uppkommit till följd av överträdelsen, men endast fr.o.m. den tidpunkt då han delges en översättning på medlemsstatens officiella språk. Om medlemsstaten har två eller fler officiella språk, som också är gemenskapens officiella språk, är personen i fråga berättigad att bli underrättad på ett av dessa officiella språk som han eller hon behärskar.

Kommissionens förslag diskuteras för närvarande i rådet.

Kan kommissionen ange huruvida den givit felaktiga upplysningar till Förenta staterna, enligt vilka Danmark skulle ha importerat boskap från Nederländerna efter det att utbrottet av mul- och klövsjukan konstaterats där? Kan kommissionen redogöra för detta och för det informationsutbyte som ägde rum mellan kommissionen och Förenta staterna?

Hur skulle kommissionen, i händelse av utbrott av nya smittsamma djursjukdomar, säkra att de enskilda EU-länderna ur veterinär synpunkt behandlas individuellt, så att tredje land inte kan införa importförbud gentemot EU som helhet, utan förpliktigas till att utföra en regional bedömning?

Som den ärade ledamoten kanske känner till är det inte kommissionen utan medlemsstaterna som innehar informationssystemet ANIMO, med hjälp av vilket man spårar förflyttning av levande djur inom gemenskapen, inklusive djur som kommer från tredje land.

Med hjälp av detta datoriserade system informerar den lokala veterinärmyndigheten på den ursprungliga platsen för ett sjukdomsutbrott den lokala veterinärmyndigheten på destinationsorten om en planerad förflyttning av djur inom gemenskapen.

Förenta staterna, Kanada och Nya Zeeland var allvarligt bekymrade över transport av djur från drabbade medlemsstater till icke-drabbade medlemsstater under de kritiska skedena av det senaste utbrottet av mul- och klövsjuka.

Vid ett tekniskt möte den 23 april mellan företrädare för dessa tre länder, medlemsstaterna och kommissionen, kom man överens om att medlemsstaterna skall förse kommissionen med information ur ANIMO om den här typen av transporter till. Kommissionen skulle sedan vidarebefordra denna information i ett samlat paket till Förenta staterna, Kanada och Nya Zeeland.

Kommissionen har mottagit denna information och vidarebefordrat den till dessa tre länder.

Det var uppenbart att det förekom ett fåtal mindre misstag i dessa förteckningar, vilket berodde på kodfel som fördes in av de nederländska lokala myndigheterna då de lade in data i systemet.

Det stämmer att ett av dessa misstag rörde Danmark, men det upptäcktes snabbt och rättades till, och en heltäckande skriftlig förklaring översändes omedelbart till myndigheterna i Förenta staterna, Kanada och Nya Zeeland.

Under hela krisen träffade kommissionen, i ett mycket nära samarbete med medlemsstaterna, vid flera tillfällen företrädarna för dessa tre länder, inbegripet Förenta staterna.

Vid alla dessa kontakter har kommissionen hela tiden utövat starka påtryckningar för en regionalisering av gemenskapen, och då nämndes ofta Danmark.

Den danska situationen framhölls särskilt vid mötena med amerikanerna, eftersom landet var fritt från mul- och klövsjuka och med hänsyn till den stora betydelsen av den danska exporthandeln, som blockerades av amerikanska säkerhetsåtgärder.

Alltifrån dag ett i mitten av mars har kommissionen haft ett nära samarbete med medlemsstaternas företrädare. Kommissionen lyckades få till stånd ett praktiskt taget totalt samförstånd mellan medlemsstaterna när det gällde en gemensam strategi och gemensamma mål.

Kommissionen och den ständiga danska representationen hade regelbundna kontakter från det att krisen bröt ut i mars.

I den här typen av situationer är det viktigt att gemenskapens alla krafter uppbådas för att ett mål skall kunna uppnås som man har kommit överens om tillsammans.

I syfte att samordna kommissionens insatser på internationell nivå upprättades den 16 mars en arbetsgrupp inom kommissionen, tillsammans med generaldirektoraten för hälsa och konsumentskydd, handel, jordbruk, yttre förbindelser, utvidgning och näringsliv. Gruppen har därefter sammanträtt en gång i veckan.

Tjänstemän i de ständiga representationerna, kommissionen, kommissionens delegationer och medlemsstaternas ambassader i tredje land arbetade intensivt tillsammans för att informera gemenskapens viktigaste handelsparter om sjukdomssituationens utveckling dag för dag och för att diskutera den tillsammans med dem. Gruppen kontaktade också nyckelpersoner, bl.a. Förenta staternas jordbruksminister, för att redogöra för gemenskapens pågående åtgärder för att ombesörja säkra exporter.

Detta är således ett exempel på hur ett positivt arbete tillsammans kan hjälpa till att minimera de skador som kan inträffa under en sådan vittomfattande epidemi.

Samtidigt som resultaten av dessa ansträngningar tyvärr inte konkretiserades förrän i mitten av maj när det gäller Förenta staterna, är kommissionen övertygad om att den gradvisa regionaliseringen från övriga viktiga handelspartners sida, t.ex. Ryssland, Japan och Nya Zeeland, till stor del är ett resultat av våra gemensamma ansträngningar.

Kommissionen har i flera år tryckt på så mycket som möjligt för att få våra viktigaste handelspartner att samtycka till att regionalisera utbrott av sjukdomar som mul- och klövsjukan och klassisk svinpest.

Regionalisering är också en nyckelfaktor i gemenskapens importpolitik, men gemenskapen vill bli behandlad enligt principen lika för lika.

T.ex. har kommissionen upprepade gånger tagit upp sina bekymmer i det avseendet med sina amerikanska motparter, först minister Glickman och nu minister Veneman.

Om inte denna internationellt godtagna princip erkänns gemensamt och om den inte tillämpas i praktiken är det kommissionens uppfattning att det med all säkerhet kommer att vidtas oproportionerliga säkerhetsåtgärder i samband med sjukdomsutbrott.

Kommissionen vill till sist påminna ledamoten om att vi önskar gå vidare och inte bara förorda att gemenskapen regionaliseras enligt medlemsstaternas gränser.

Det har demonstrerats att gemenskapens system för regionalisering kan fungera framgångsrikt och effektivt med regioner som är mycket mindre än en hel medlemsstat, om utbrottet verkligen har isolerats geografiskt på ett lämpligt sätt och står under kontroll.

Detta kunde helt nyligen konstateras i Nederländerna, Irland och Frankrike i samband med utbrottet av mul- och klövsjuka.

Har kommissionen redan läst stora avdelningens dom i fallet Cypern mot Turkiet i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna av den 10 maj 2001? Kommer den att diskutera domstolsutslaget med den cypriotiska och turkiska regeringen?

Kommissionen är väl medveten om domen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i fallet Cypern mot Turkiet, vilken den ärade ledamoten hänvisar till.

Kommissionen kommer att fortsätta att så fort tillfälle ges ta upp frågan huruvida Turkiet rättar sig efter besluten i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Det senaste tillfället var vid mötet i associeringsrådet EU-Turkiet den 26 juni 2001, där frågan behandlades inom ramen för den förstärkta politiska dialogen och de politiska kriterierna. Unionssidan påminde än en gång om kravet på att alla internationella åtaganden respekteras, inklusive de beslut som fattas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Inom Europeiska unionen spelar arbetsmarknadens parter en stor roll, på nationell nivå såväl som på gemenskapsnivå och inom och mellan yrkesgrupper. Den sociala dialogen inom EU rör sig inte enbart om ett meningsutbyte, utan man förhandlar också och man ingår även överenskommelser som senare blir till direktiv. EU:s sociala dialog hör således onekligen till gemenskapens landvinningar inom det sociala området. Men hur kommer kandidatländerna att medverka vid den sociala dialogen inom EU? Och hur kommer kandidatländerna att förberedas för att delta i EU:s sociala dialog?

Kommissionen delar den ärade ledamotens uppfattning att den sociala dialogen är en del av gemenskapens regelverk, gemenskapens landvinningar. Det är något som ingår i förhandlingsprocessen med och föranslutningsstrategin för kandidatländerna.

Kandidatländerna deltar inte i dialogkommittéerna för sociala frågor liksom de inte deltar i övriga kommittéer. De kan emellertid bjudas in på undantagsmässiga och tillfälliga grunder, i egenskap av experter i dialogkommittéer för sociala frågor inom särskilda sektorer, i den händelse någon punkt på dagordningen kräver sådan sakkunskap.

Inom ramen för föranslutningsstrategin har kommissionen intensifierat sitt stöd och sin finansiering av arbetsmarknadsparternas initiativ inom kommissionens utvidgningsprocess. Vi har t.ex. gett stöd till en stor gemensam konferens, som europeiska arbetsmarknadsparter organiserade i Bratislava i mars i år. Som en uppföljning av den första konferensen på området, som organiserades i Warszawa två år tidigare, ledde Bratislava-konferensen till att man kunde göra en första bedömning av den sociala dialogen i kandidatländerna och peka på vägar som kan hjälpa dem att göra ett antal framsteg på detta område.

En budgetpost om social dialog syftar också till att hjälpa kandidatländerna att bedriva verksamheter för att förbättra den sociala dialogen, och även för att de skall kunna förbereda sig för sitt framtida deltagande i den europeiska sociala dialogen.

Det bör också understrykas att mer än hälften av kandidatländerna för närvarande bedriver ett projekt om social dialog inom ramen för Phare-programmet, och detta är också något som bör hjälpa kandidatländerna att skapa nödvändiga strukturer och metoder på detta viktiga område.

Har kommissionen för avsikt att prioritera ett särskilt miljöövervakningsuppdrag till Sellafield i enlighet med Euratomfördraget för att undersöka säkerhetsåtgärderna i samband med lagringen av kärnavfall vid kärnkraftsanläggningen i Sellafield i England?

I december 1993 ledde kommissionen en delegation som åkte till Sellafield för att kontrollera driften och effektiviteten hos utrustning för ständig övervakning av radioaktivitet i miljön, i enlighet med artikel 35 i Euratomfördraget.

Vid tidpunkten för detta besök var ett antal anläggningar ännu inte i drift, t.ex. upparbetningsverket Thorp, men man kunde ändå undersöka verkets utrustning för utsläppsövervakning.

Sedan 1993 har det inträffat förändringar när det gäller hantering av radioaktivt avfall, vilka kan inverka på den typ och den mängd av radioaktivitet som släpps ut i miljön.

Kommissionen har inte planerat något besök på Sellafield inom den närmaste framtiden.

Europaparlamentet antog enhälligt den 3 maj (R5-0230/2001) ett betänkande av Doyle (A5­0119/2001) om utbudet av veterinärmedicinska läkemedel. Det finns ett brådskande behov av ett så gott konsumentskydd som möjligt. Veterinärerna har ett omedelbart behov av tillgång till ett så omfattande urval som möjligt av veterinärmedicinska produkter för att behandla alla livsmedelsproducerande djur, av skäl som gäller djurens välbefinnande och av terapeutiska och ekonomiska skäl. Kommissionen har godkänt principen att extrapolera de gränsvärden för högsta tillåtna restmängder som fastställts för vissa arter till andra arter som en lösning på kort sikt av problemet. Kommissionsledamot Liikanen har enligt protokollet från parlamentets debatten om veterinärmedicinska läkemedel sagt att han förväntade sig att lagstiftningsförslagen skulle slutföras inom ett par månader.

Kan kommissionen mot bakgrund av ovanstående ange när den kommer att lägga fram dessa förslag om ändring av lagstiftningen och bekräfta att den prioriterar dem?

I linje med kommissionens meddelande till rådet och parlamentet om tillgång till veterinärmedicinska produkter, avser kommissionen att bl.a. ta itu med tillgänglighetsproblemet, genom att anpassa den veterinärmedicinska lagstiftningen i samband med en allmän revidering. Detta kommer att leda till ett flertal förslag till lagstiftning. Dessa förslag är nu föremål för samråd mellan kommissionens avdelningar. De kommer att översändas till parlamentet i vederbörlig ordning, efter det att de antagits av kommissionen.

Kommissione⁽¹⁾n anser att det är prioriterat att revidera lagstiftningen. Men för närvarande arbetar rådet och parlamentet med att kodifiera ett stort antal olika direktiv om veterinärmedicin. Denna kodifiering har kommit till ett slutskede och kommissionen förväntar sig att det kommande direktivet om veterinärmedicinska produkter antas inom en mycket snar framtid 1.

En enda definitiv och konsoliderad version av denna viktiga del av gemenskapens lagstiftning är nödvändig för att förenkla förberedelsearbetet och framtida diskussioner, som syftar till att genomdriva möjliga ändringar av den befintliga lagstiftningen.

Det är också viktigt att påpeka att den nu gällande lagstiftningen erbjuder ramar som är utformade för att garantera ett optimalt skydd för konsumenters hälsa. Ett förslag till ändring, särskilt i fråga om djurs välbefinnande, kan endast godtas om det är förenligt med målet om en hög nivå på konsumentskyddet.

Under diskussioner om Europas framtid med ledamöter från utskottet för konstitutionella frågor måndagen den 28 maj, redogjorde kommissionsledamot Barnier för hur nationella parlamentsledamöter skulle kunna bli mer involverade i unionens lagstiftningsförfarande. Han föreslog att parlamentsledamöterna i en medlemsstat regelbundet borde vara med om ministerrådets möten, möjligtvis inom ramen för en särskild ”lagstiftningskommitté”.

Anser kommissionen att detta förslag överensstämmer med den demokratiska principen om maktfördelning?

Anser inte kommissionen, liksom jag, att parlamentsledamöternas konstitutionella uppgifter avviker betydligt från de verkställande organens uppgifter?

Är kommissionen medveten om att detta förslag – om det godkänns – kommer att förringa betydelsen av Europaparlamentet?

I förklaringen om unionens framtid, en bilaga till Nicefördraget, slår man fast att det krävs en bredare och djupare debatt om Europeiska unionens framtid. En av de diskussionsfrågor som identifieras i Niceförklaringen handlar om "de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen".

Det var mot denna bakgrund som kommissionär Barnier markerade sina personliga betänksamheter mot varje metod som skulle kunna försvara Europaparlamentets roll och göra den institutionella strukturen mer invecklad och mindre effektiv. Denna risk skulle framför allt uppstå om man beslutade att inrätta en ny lagstiftande kammare bestående av företrädare för de nationella parlamenten, något som ansvariga europeiska politiker föreslog i den allmänna debatten redan förra året. Kommissionär Barnier har också betonat att bra information till de nationella parlamenten och parlamentens deltagande framför allt är beroende av nationella beslut, som varje medlemsstat skall fatta i enlighet med landets egna konstitutionella bestämmelser.

Sedan några veckor har vi tyvärr sett hur rasmotsättningar lett till våldsamma sammanstötningar i en medlemsstat i EU, nämligen i de brittiska städerna Manchester och Leeds.

I sitt svar på FN:s enkät om rasism i mars 2001, meddelade Europeiska kommissionen att EU har antagit ett handlingsprogram som pågår till den 31 december 2006, med ett anslag på 100 miljoner euro för projekt som bekämpar diskriminering och rasism.

Avser kommissionen att analysera orsakerna till och följderna av dessa händelser, som står i strid med EU:s värderingar, och de åtgärder som vidtas för att de inte skall upprepas? Anser kommissionen att programmet är tillräckligt? Planerar den att utvärdera det?

Kommissionen fördömer sådana våldsamma upplopp som har förekommit i Förenade kungariket under de senaste veckorna, oavsett orsak. Framkommer det att upploppen är rasistiskt motiverade är händelserna synnerligen oroväckande.

Den ärade ledamoten kanske känner till att rådet har antagit ett handlingsprogram för gemenskapen mot diskriminering, vilket startades den 1 januari i år. Programmet skall göra det möjligt för gemenskapen att analysera effekterna av diskriminering på en rad grunder, bl.a. ras och etniskt ursprung, samt stödja medlemsstaternas insatser för att bekämpa sådana former av diskriminering. För att stödja rådets ansträngningar avser kommissionen att inrätta grupper med oberoende experter från varje medlemsstat. Dessa grupper kommer att ansvara för att utvärdera diskrimineringens orsaker och verkan samt effektiviteten hos åtgärder och metoder som används för att bekämpa den.

Detta program är bara en del av unionens åtgärder för att bekämpa rasism och diskriminering med ras som grund. Den 1 juni antog kommissionen ett meddelande som ett bidrag till den kommande världskonferensen mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans, vilken äger rum i Durban i Sydafrika den 31 augusti till den 7 september i år. Med detta meddelande samlar vi i ett enda dokument de verksamheter som bedrivs av unionen, och som tillsammans bildar en integrerad strategi för att bekämpa rasism.

Dessutom har Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, placerat i Wien, den särskilda uppgiften att förse gemenskapen och dess medlemsstater med objektiva, tillförlitliga och jämförbara data på europeisk nivå om fenomenen rasism, främlingsfientlighet och antisemitism. Kommissionen är förvissad om att centrumet önskar beakta information om de berörda händelserna i sitt arbete.

På området straffrätt anger kommissionens arbetsprogram för i år att vi skall lägga fram ett förslag till ett rambeslut, i enlighet med artikel 34.2 b i EU-fördraget. Det skulle syfta till att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om rasistiska och främlingsfientliga lagöverträdelser. Rambeslut är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås, men överlåter till de nationella myndigheterna att välja form och metod.

Samtidigt som unionen kan och måste etablera en struktur, inom vilken kampen mot rasism kan föras vidare på unionsnivå, vill kommissionen slutligen betona att de huvudsakliga insatserna mot rasism måste ske på nationell, regional och lokal nivå, och att medlemsstaterna är ansvariga för sådana insatser.

Är kommissionen beredd att låta undersöka om det finns någon rättslig grund för att involvera djurskyddsorganisationer och andra lämpliga icke-statliga organisationer i uppgiften att övervaka om bestämmelserna för transport av levande djur iakttas?

Gemenskapens nu gällande lagstiftning om skydd av djur vid transport, rådets direktiv 91/628/EEG1 ändrat genom rådets direktiv 95/29/EG2, innehåller inga bestämmelser om att låta djurskyddsorganisationer eller andra icke-statliga organisationer officiellt delta i övervakningen av huruvida transportföretag följer kraven i direktivet

Det är medlemsstaternas ansvar att på daglig basis se till att direktivet upprätthålls på landets territorium. Ingenting i det gällande direktivet hindrar en medlemsstat från att delegera vissa övervakningsuppgifter till en djurskyddsorganisation.

Kommissionen har för närvarande inga avsikter att framföra några förslag för att förändra den ovan beskrivna situationen.

Även om djurskyddsorganisationer inte har anförtrotts officiella övervakningsuppgifter kan deras rapporter om observationer som gjorts på deras eget initiativ vara till hjälp för medlemsstaterna när det gäller att se till att reglerna följs. Kommissionen har själv använt sig av ett antal sådana rapporter i flera överträdelseförfaranden som rör det här direktivet.

I det senaste europeiska reklammaterialet för Urban-projektet och Albaicin-stadsdelen i Granada är projektets främsta mål att dölja de elkablar som vanpryder denna vackra historiska och artistiska stadsdel. Jag blir dock allt mer skeptisk, eftersom detta har utlovats så många gånger i Granada att ingen längre tror på det.

Vet kommissionen om att man under flera år lovat att dölja dessa elkablar utan att något gjorts? Hur mycket har man beräknat att det skall kosta att gräva ner och kamouflera dessa kablar, som förvaltas av Sevillas elbolag? Vilken tidsplan har man den här gången fastställt för att uppnå målet?

Den historiska stadsdelen "El Albaicín" i Granada samfinansieras enligt artikel 10 i rådets förordning (EEG) 2083/93 av den 20 juli 1993 1 under den andra programplaneringsfasen 1997-1999. Detta pilotprojekt, som går inom ramen för Urban-programmet, avslutades den 30 juni 2001 och syftade till ekonomisk förnyelse av detta historiska centrum. Där ingick inte någon insats för att dölja stadsdelens elkablar i luften.

Stadsdelen El Albaicín ingår i Urban II-programmet för Granada under perioden 2000-2006, vilket för närvarande förhandlas av kommissionen och den berörda medlemsstaten, och som bör ha godkänts före 2001 års slut. I det här skedet är det inte möjligt att se om ett arbete för att dölja stadsdelens elkablar i luften kommer att bli en av programmets åtgärder. Kommissionen vill också erinra om att programmets utformning och val av huvudlinjer, och följaktligen de åtgärder som kan få dem att konkretiseras, faller under de spanska myndigheternas behörighet.

Rådgivande kommittén för läkarutbildning har ansvarat för att likvärdiga kriterier och krav gäller för all läkarutbildning och praktiktjänstgöring efter examen inom hela EU. Kan kommissionen svara på följande frågor: Vilken är den rådgivande kommitténs nuvarande status? När sammanträdde den senast? Om den har avvecklats såsom fruktas, vad är motiveringen för detta beslut? Vilka samråd hölls om detta beslut? Hur avser kommissionen säkra att synpunkter från nationella läkarråd och andra behöriga myndigheter tillvaratas i behandlingen av frågor som berör dem direkt?

I juli 1999, efter samråd med kommittéerna och medlemsstaterna, föreslog kommissionen att Rådgivande kommittén för läkarutbildning skall avvecklas, liksom fem andra rådgivande kommittéer som upprättats vid sidan av sektorsspecifika direktiv för läkare, tandläkare, veterinärer, farmaceuter, sjuksköterskor och barnmorskor. Avsikten var då att inrätta enklare och mer flexibla kommittéer organiserade av kommissionen. Det senaste plenarmötet i Rådgivande kommittén för läkarutbildning ägde rum den 5 februari 1998. Sedan dess har pågående arbeten avslutats genom informella skriftliga förfaranden, som man har kommit överens om inom kommittén. Kommissionen har nu åtagit sig att göra en mer omfattande översyn av gemenskapens hela system för erkännande av yrkesbehörighet, som för närvarande är föremål för ett öppet samrådsförfarande som pågår mellan den 1 juni och slutet av september 2001.

Vid mötet mellan kommissionen och Laos den 15 och 16 maj 2001 i Bryssel utarbetades ett gemensamt meddelande av den 18 maj 2001 där det bekräftas att det ekonomiska och handelsmässiga samarbetet mellan de två parterna skall förstärkas och att unionen även i fortsättningen kommer att ge stöd till Laos. Sedan 1986 har 125 miljoner euro redan utgått i stöd. I punkt 3 i meddelandet anges också att de mänskliga rättigheterna utgör en grundläggande del i samarbetet mellan unionen och Vientiane. Landets högsta ledare, särskilt Somsavat Lengsavad, vice premiärminister och utrikesminister, fortsätter att högljutt hävda att de mänskliga rättigheterna är en inre angelägenhet och att Laos inte accepterar någon yttre inblandning på området och de fortsätter att helt enkelt förneka de mänskliga rättigheternas universella karaktär. Kan kommissionen med tanke på detta förklara hur den avser att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras i Laos?

Vilka andra initiativ har kommissionen tagit, eller avser den att ta, för att bringa full klarhet i repressalierna mot oppositionella, i synnerhet ledarna för studentrörelsen av den 26 oktober 1999 i Vientiane, och mot den fredliga demonstrationen den 17 november 2000 i närheten av Champassak?

Kan kommissionen dessutom ange om den redan har kunnat träffa dessa personer i deras häkte eller om den har inlett förfaranden för att kunna göra detta?

Vid mötet mellan Europeiska kommissionen och Demokratiska folkrepubliken Laos i den gemensamma kommittén den 15-16 maj hade man ett öppet meningsutbyte om situationen för de mänskliga rättigheterna i Laos.

Samtidigt som kommissionen välkomnade positiva händelser, såsom att Laos i december 2000 undertecknade två av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter – om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter – framhöll vi också områden som fortfarande föranleder oro.

En av de frågor som togs upp var rättsstatens principer. Ett stort antal brister kvarstår i rättsförvaltningssystemet, i första hand gäller det fall av godtycklig arrestering, långa perioder av kvarhållande inför en rättegång och avsaknad av garantier för en rättegångsprocess i vederbörlig ordning.

Eftersom många av dessa problem förvärras av att de personer som arbetar inom rättssystemet är dåligt utbildade har kommissionen erbjudit stöd, både för att reformera systemet och för att utveckla de mänskliga resurserna.

När det gäller frågan om politiska fångar fortsätter kommissionen – i samarbete med medlemsstaternas beskickningar – att övervaka händelseutvecklingen och delta i unionens åtgärder för att få information om rättsliga förfaranden som avser dessa fångar.

En parlamentsdelegation som besökte Vientiane i april har också föreslagit att unionens ambassadörer och/eller Internationella Röda korset skall få tillåtelse att besöka politiska fångar.

Kommissionen kommer att fortsätta att följa upp de här frågorna.

Nya rapporter från Förenade kungariket visar på en växande svart marknad för livsmedel som på falsk grund betecknas som ekologiska, både i Förenade kungariket och i resten av Europa. I ett fall importerades 20 000 ton normalt spannmål (värt 4,9 miljoner euro) till Förenade kungariket från Tyskland och såldes som ekologiskt.

Har kommissionen några bevis på hur omfattande denna verksamhet är i Europa och vilka åtgärder vidtar den för att hantera problemet?

Kommissionen har fått information om att fall av bedrägerier som rör ekologiskt jordbruk, med tämligen betydande omfattning, har konstaterats i flera medlemsstater under senare år.

I artikel 10 b i rådets förordning (EEG) 2092/91 anges följande: om en medlemsstat konstaterar oegentligheter eller brott som rör tillämpningen av nämnda förordning, skall denna medlemsstat informera ursprungsmedlemsstaten och kommissionen om detta. En testperiod pågår just nu för att inrätta ett snabbvarningssystem mellan medlemsstaterna på frivillig basis.

Kommissionen håller på att revidera bilaga III till förordning (EEG) 2092/91 samt utarbeta riktlinjer för kontrollorganens inspektioner, i syfte att stärka kontrollsystemets effektivitet.

Den 5 juni 2001 uttalade Europeiska kommissionens vice generaldirektör för generaldirektoratet för miljö, Jean-François Verstrynge, sitt stöd till den spanska vattenbyggnadsplanen inför flera olika spanska medier och sade att planen ”inte bara är intressant, utan även kan överföras till områden med vattenförsörjningsproblem” och att EU borde stödja planen ekonomiskt.

Kan kommissionen ange om den stöder den vice generaldirektörens positiva uttalanden om vattenbyggnadsplanen? Hur tänker kommissionen om inte så är fallet se till att Margot Wallströms och Erkki Liikanens uttalanden (H-0843/00 ⁽¹⁾, H-0904/00 ⁽²⁾, H­0973/00 ⁽³⁾ osv.) – som jag som parlamentsledamot anser vara kommissionens enda officiella inställning hittills i frågan – sprids på ett korrekt och omfattande sätt till allmänheten?

Anser inte kommissionen att Verstrynges uttalanden undergräver den konsekventa hållning och den respekt som Margot Wallström har visat i denna polemiska fråga, särskilt gentemot kritikernas åsikter (framför allt folkliga organisationer och miljövänner)?

Kommissionen har följt utarbetandet av den spanska nationella vattenbyggnadsplanen med stort intresse. På initiativ av den spanske miljöministern, Matas, presenterades planens huvudpunkter för den ledamot i kommissionen som ansvarar för miljö, Margot Wallström. De spanska myndigheterna har också försett kommissionen med omfattande dokumentation rörande planen. Kommissionen har genomgående gjort det mycket klart för de spanska myndigheterna att de måste se till – både då planen formellt antas och senare då den tillämpas – att relevant gemenskapslagstiftning följs helt och hållet. Kommissionen har särskilt uppmärksammat de spanska myndigheterna på de krav som finns i direktivet om livsmiljöer (92/43/EEG), direktivet om miljökonsekvensbeskrivning (direktiv 85/337/EEG ändrat genom 97/11/EG) samt ramdirektivet om vatten (direktiv 2000/60/EG). Kommissionens tekniska diskussioner med de spanska myndigheterna i den här frågan pågår fortfarande.

När det gäller de kommentarer som nyligen fälldes av en äldre tjänsteman vid kommissionen bör det påpekas att intervjun i fråga spelades in i april och sändes i juni. Beträffande tjänstemannens synpunkter förstår vi det så att han sade att "den spanska regeringens plan är intressant" och "att gemenskapens verkställande myndighet ser Ebro-transporten som en lösning på vattenbristproblemet i Spanien".

Den äldre tjänstemannen sade också att "resultaten av den studie som kommissionen har gjort på den iberiska halvön pekar på att det finns tillräckligt med vatten för de två länderna (Portugal och Spanien), men att problemet är att vattenresurserna inte är väl fördelade i rum och tid. Vattnet finns i norr på vintern och behövs i södern sommartid, varför man kan säga att det är en fråga om förvaltning av vattensystemet."

Med hänvisning till den spansk-portugisiska överenskommelsen om delad vattenförvaltning tillade han att "den iberiska halvön skulle kunna vara ett föredöme för andra delar i världen med vattenbristproblem."

Vilka anslag från gemenskapens budget har ställts till förfogande genom den andra gemenskapsramen för stöd, när det gäller brandbekämpning och återplantering av skog i Grekland? Hur har dessa anslag använts och vad har gjorts för att ordna den framtida finansieringen? Hur nöjd är kommissionen med resultaten i Grekland jämfört med resultaten i andra medlemsstater vid Medelhavet?

Kommissionen ägnar en särskild uppmärksamhet åt skyddet av Europas skogrikedomar. Hälften av skogarnas yta har klassificerats som brandriskzoner. Rådets förordning (EEG) nr 2158/92 1 om skydd av gemenskapens skogar mot bränder, ändrad genom rådets förordning (EG) 308/97 2, konkretiserar kommissionens åtaganden på det här området.

Den övergripande planen för skogsskydd, vilken utarbetats av den grekiska regeringen, föreskriver en rad åtgärder som framför allt handlar om att sprida kunskap till allmänheten, utrustning för förebyggande av bränder samt övervakning av skogar. Inom ramen för nämnda plan har kommissionen samfinansierat 79 grekiska projekt med ett belopp av 18 miljoner euro under perioden 1992-1998, inom de olika ovan nämnda åtgärderna.

De övriga huvudsakliga finansiella stöden (i miljoner euro) för programplaneringsperioden 1993-1999 är följande:

Sammanhållningsfonden Utrustning för brandsoldater 7,1

Sammanhållningsfonden Utrustning för brandsoldater 31,5

Sammanhållningsfonden Förebyggande av skogsbränder, skydd av jordar och skogsåterväxt 12,-

ERUF Utrustning för bekämpning av bränder 3,15

OP Miljö Utrustning för brandsoldater 2,25

OP Industri Utrustning för brandsoldater 4,8

IC Interreg II Inköp av brandbåtar i hamnarna Igoumenitsa och Patras 6,-

EUGFJ – utvecklingssektionen Återställande av nedbrända skogar och erosionsskydd för jordar 176,-

Under den nuvarande perioden 2000-2006 är det troligt att de grekiska myndigheterna kommer att föreslå en ny samfinansiering på skogsskyddsområdet, men alla projekt är i det här skedet av programplaneringen inte klara. Inom ramen för Sammanhållningsfonden har en begäran lämnats in om ett stöd på 50 miljoner euro, för inköp av utrustning för brandmän. Det operativa programmet (OP) för större vägar föreskriver dessutom ett belopp på 24 miljoner euro för skogsskydd, varav 75 procent är ett stöd.

Hur brandkårstjänsten organiseras och brandutrustningen används är något som faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Dessutom förfogar kommissionen inte över några jämförande studier angående brandkårernas effektivitet i de olika medlemsstaterna. Vi kan bara beklaga att det grekiska landskapet och medborgarnas egendom fortfarande förstörs av skogsbränder varje år, trots brandmännens insatser och de summor som investeras i utrustning.

Den osedvanliga torkan i februari och mars i nästan hela Grekland har orsakat enorma produktionsförluster, framför allt inom spannmåls- och fruktsektorn. Grundläggande markförbättringsarbeten har inte genomförts och det saknas en politik för rationell utveckling och förvaltning av vattentillgångarna. Detta kommer med all säkerhet att leda till kraftigt minskad avkastning från bevattnade odlingar och allvarliga miljöproblem som ökad salthalt i grundvattnet och ökenspridning, vilket äventyrar jordbrukets framtid.

Vad tänker kommissionen göra för att kompensera de drabbade bönderna ur gemenskapens budget? Vilka åtgärder tänker man vidta för att hindra ökenspridningen, särskilt i Medelhavsländerna?

Kommissionen förfogar inte över några gemenskapsinstrument för samfinansiering i syfte att ersätta de producenter vars skördar och produktion har tillfogats skador till följd av torkan. Däremot är kommissionen beredd att granska statligt stöd med ett sådant ändamål, vilka skall överensstämma med riktlinjerna för statligt stöd till jordbruket – doc. 2000/C 28/02.

När det gäller strukturella åtgärder för vattenförvaltning gynnar kommissionen projekt som syftar till att förbättra förvaltningen av vattenresurser, bl.a. inom jordbrukssektorn. Härigenom prioriterar vi insatser som värderar ytvattenresurser, såsom uppbyggnad av vattenreservoarer, ersättning av utslitna system med stängda bevattningssystem – i syfte att minska förlusterna och rationalisera vattenförbrukningen – berikning av grundvatten, osv. Ett exempel på denna nya strategi, som för övrigt också delas av de grekiska myndigheterna, är återställandet av Carlasjön i regionen Thessalien.

Det är den här typen av insatser som samfinansieras med hjälp av gemenskapsstödramarna för Grekland under perioden 2000-2006, vilka bl.a. bör ge ett positivt bidrag till bekämpningen av ökenspridningen.

Har kommissionen gjort en bedömning av de ekonomiska och sociala följderna i EU:s gruvområden av det förslag om att gradvis minska stöden till kolutvinning, tills de upphör helt senast 2010, som ges i dokumentet ”Hållbar utveckling i Europa för en bättre värld”?

Vilka åtgärder planerar kommissionen att föreslå eller utarbeta för att lindra effekterna av den minskning av sysselsättning, inkomster och ekonomisk verksamhet som skulle kunna uppstå i gruvområdena till följd av att gruvdriften läggs ned när stöden upphör?

Anser inte kommissionen att de mål för ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling som fastställs i dokumentet ”Hållbar utveckling i Europa för en bättre värld” är förenliga med ett bibehållande av stöden till kolproduktionen även efter 2010?

I samband med att kommissionen varje år godkänner stöd till kolindustrin gör vi en bedömning av det sociala och regionala sammanhanget kring kolindustrin i gemenskapen. Mot den bakgrunden godkänns en stor del av stöden. Dessa stöd måste emellertid vara avtagande, för att ge regionerna tid att genomföra nödvändiga strukturella förändringar i syfte att förändra den ekonomiska strukturen.

Kommissionen bistår dessa regioner med koncentrerade interventioner inom ramen för strukturfonderna, i syfte att skapa villkor för nya initiativ anpassade efter de olika regionernas särskilda förhållanden. I regioner som är berättigade till regionalstöd tillåter kommissionen dessutom statligt stöd, som får sträcka sig upp till 50 procent av de inledande investeringarna. Det bör noteras att besluten om vilka regioner som är stödberättigade, inom ramen för riktlinjerna för regionalstöd under perioden 2000-2006, till stor del var beslut som fattades av medlemsstaterna.

I grönboken om en europeisk strategi för säker energiförsörjning har kommissionen föreslagit möjligheten att behålla en "grundläggande" subventionerad kolproduktion, som måste anpassas efter målet om hållbar utveckling. Kommissionen anser att det finns andra skäl än sociala och regionala överväganden som kan ha en betydelse i debatten om det lämpliga i att bibehålla kolproduktionen med hjälp av offentliga stöd.

Till sist kommer kommissionen att inom mycket kort föreslå en förordning om statligt stöd till kolindustrin, vilken kommer att tillämpas efter det att EKSG-fördraget har löpt ut i juli 2002.

Sedan 1100-talet har tillträde till Monte Atos och dess kloster varit förbjudet för kvinnor. Lag nr 2623 från 1953 legitimerar detta förbud genom att föreskriva sanktioner för överträdelse av lagen. Hela området ingår i Unesco:s världsarv och det är känt att kulturellt värdefulla tillgångar skall stå till samhällets förfogande. I Europeiska unionen finns det ett helt regelverk för att bekämpa diskriminering på grund av kön, det senaste inslaget är handlingsprogrammet 2001­2006 för att bekämpa diskriminering.

Anser inte kommissionen att detta förbud kränker kvinnornas individuella rättigheter och att det strider mot gemenskapslagstiftningen? Avser den att i framtiden vidta åtgärder för att rätta till denna situation med tanke på att Monte Atos erhåller stöd från gemenskapen för sitt underhåll?

Europeiska kommissionen har intagit en ståndpunkt i den fråga som den ärade ledamoten tar upp, i sitt svar på den skriftliga frågan E-1055/01 från Glyn Ford.

Det skall inledningsvis sägas att den gemensamma förklaringen om Monte Atos, som är en bilaga till slutakten i akten om Republiken Greklands anslutning till Europeiska gemenskaperna (EGT L 291,19.11.1979, s. 186), innebär att Monte Atos särskilda status endast är berättigad med hänsyn till andliga och religiösa skäl, och att gemenskapen skall se till att ta hänsyn till detta då man senare tillämpar och utarbetar rättsliga bestämmelser för gemenskapen, framför allt när det gäller tull- och skattesatser och rätten till bosättning.

Denna förklaring bekräftades genom Amsterdamfördraget (Förklaringar antagna av konferensen – förklaring av Grekland om förklaringen om kyrkors och konfessionslösa organisationers ställning, EGT C 340, 10.11.1997, s. 144), och genom slutakten i avtalet om Republiken Greklands anslutning till Schengenavtalets tillämpningskonvention (EGT L 239, 22.9.2000, s. 83-89).

Med hänsyn till dessa bestämmelser, och det faktum att totalförbudet för kvinnor att komma till Monte Atos är en tusenårig tradition som är motiverad av religiösa skäl, har Europeiska kommissionen inte för avsikt att vidta åtgärder för att få förbudet upphävt.

Det bör till sist noteras att män får komma in i Monte Atos, en självständig region i Republiken Grekland, först efter att ha fått ett administrativt tillstånd, vilket också gäller grekiska medborgare.

Kommissionens ordförande sade efter det irländska folkomröstningsresultatet om Nicefördraget att eftersom Nicefördraget är både bra och viktigt måste väljarna helt enkelt ha missuppfattat det och att valdebatten handlade om flera frågor som inte står i fördraget. (Källa: Tidningen Sydsvenskan av den 12 juni 2001)

Resonerar man på detta sätt så kan många partier som tappar röster i val också konstatera att det bara handlar om missuppfattningar och deras partiprogram är både bra och viktiga så de kan lika gärna sitta kvar vid makten oavsett valförlust eller ej.

Hur ämnar kommissionen ta till sig den irländska befolkningens budskap i folkomröstningen om Nicefördraget? Anser kommissionen att Nicefördraget har fallit?

Tror kommissionen att dess ordförande Romano Prodis uttalande nyligen om att utvidgningen kan fortsätta, även om Nicefördraget inte ratificeras, kan bidra till ett ja i en andra irländsk folkomröstning? Kommer kommissionen att undersöka på vilka grunder utvidgningen skulle kunna fortsätta och vilken ställning Irland skulle få, om Nicefördraget inte kan ratificeras?

Kommissionen gläder sig åt den irländska regeringens initiativ att inleda en intensiv intern debatt, efter vilken republiken Irland kommer att meddela de övriga regeringarna hur den ser på utvecklingen av situationen efter folkomröstningen den 7 juni om Nice-fördraget.

Kommissionen bekräftar den ståndpunkt den alltid uttryckt enligt vilken Nicefördraget är politiskt nödvändigt för att utvidgningen skall kunna inledas.

Danska Statsbaner (DSB) är ett statligt ägt aktiebolag som årligen uppbär betydande summor i statligt stöd för att kunna leva upp till sina förpliktelser att erbjuda offentliga tjänster, bl. a. tågresor. Som ett inslag i verksamheten driver DSB en resebyrå, DSB Rejsebureau, som utöver att sälja egna produkter också driver allmän resebyråverksamhet. Stöd som ges till andra aktiviteter i DSB får naturligtvis inte överföras till DSB resebyrå om denna skulle uppvisa underskott, eftersom den finns på en fri och oreglerad marknad med många privata konkurrenter.

Sedan den 1 januari 1999 har DSB resebyrå varit en integrerad del av den samlade verksamheten. DSB och resebyrån framlägger inte längre självständiga räkenskaper, som alla andra resebyråer i Danmark måste göra enligt lag om årliga redovisningar för aktie- och andelsbolag. Från redovisningen 1999 vet man att det var ett ansenligt underskott i DSB resebyrå, och man kan misstänka att det pågår en olaglig subventionering.

Strider DSB resebyrås särställning mot gällande EG-lagstiftning, och om svaret är ja, hur har kommissionen tänkt sig att reagera? Vidare: hur ämnar kommissionen säkerställa att det inte pågår olaglig subventionering av DSB resebyrå?

Gemenskapens lagstiftning kräver inte att DSB Rejsebureau bedriver sin verksamhet i en rättslig form som är oberoende av DSB, eftersom alla företag, offentliga eller privata, får organisera sin struktur som de anser vara lämpligast. Det faktum att DSB Rejsebureau inte publicerar årliga redovisningsrapporter strider därför inte mot gemenskapens lagstiftning.

Kommissionen medger emellertid att frågor om konkurrens och särskilt statligt stöd kan uppkomma när ett företag som DSB, som anförtrotts uppgiften att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse och får ersättning för detta, också bedriver kommersiella verksamheter på en öppen och konkurrensutsatt marknad. I enlighet därmed föreskriver "öppenhetsdirektivet"1 att sådana företag skall ha ett system med separat redovisning. Där bör man redovisa en åtskillnad mellan olika verksamheter, kostnader och intäkter som är förknippade med varje enskild verksamhet samt metoder för tilldelning och fördelning av kostnader och intäkter. Dessa uppgifter bör finnas tillgängliga när det gäller i) de produkter och tjänster som medlemsstaten har gett företaget i uppdrag att driva i det allmänna intressets tjänst och ii) för varje annat produkt- eller tjänsteområde där företaget är aktivt.

Kommissionen kommer under alla förhållanden att granska och analysera alla slags uppgifter som visar på att DSB subventionerar sin resebyrå med hjälp av offentliga medel.

Varför har Europeiska kommissionen förkastat projektet för restaurering av Bahia de Portman som lades fram av spanska regeringen? Har kommissionen fått något alternativt förslag för finansiering? Är det risk att de anslagna medlen för projektet inte kan utnyttjas efter EU:s negativa utvärdering? Accepterar kommissionen kritiken från regeringen i Murcia som innebär att kommissionen bär det huvudsakliga ansvaret för förseningen och frånvaron av alternativ till projektet?

Anser kommissionen att miljösituationen i Bahia de Portman är särskilt allvarlig, i denna till unionen hörande stad i Murciaregionen? Känner den till unionsgrannarnas särskilda känslighet och den samstämmiga opinionen i regionen?

Efter att ha gjort en analys godtog inte kommissionen förfrågan om samfinansiering av projektet "Återställande av Portmánbukten", eftersom vi ansåg att miljömålet inte var vederbörligen berättigat och att användning av giftigt gruvavfall – som fyllnadsmaterial för utbyggnad av hamnen – inte är förenlig med gemenskapens miljödirektiv.

Kommissionen är medveten om den allvarliga situationen i Portmánbukten och är beredd att granska nya förslag från de spanska myndigheterna som syftar till att lösa problemet i partnerskap med lokala myndigheter och efter att ha inhämtat yttranden från olika organ och berörda medborgare.

Kommissionen vill slutligen påpeka att samfinansiering inom ramen för Sammanhållningsfonden anslås till projekt efter särskilt beslut av kommissionen, och att alla projekt som samfinansieras måste innebära att gemenskapens gällande lagstiftning följs.

Som uppföljning på svaret till frågan H-0118/01 ⁽¹⁾ vid frågestunden under sammanträdesperioden i februari 2001 önskar jag få veta hur kommissionen har tänkt sig att säkerställa den nödvändiga utökade och snabba insatsen för fortsatt utveckling av vacciner mot malaria i Europa, och försäkra sig om de nödvändiga mänskliga, institutionella och ekonomiska resurserna för utveckling och test av vacciner i malariaområdena, särskilt Afrika?

Vilka är kommissionens planer för att stödja det panafrikanska malarianätverket för testning av (malaria)vacciner och läkemedel mot malaria, t.ex. AMVTN (African Malaria Vaccine Testing Network. AMVTN byter namn i oktober till AMANET i samband med att nätverket har fått mandat av sin samordningskommitté för att också testa nya läkemedel.)?

Det kan påpekas att Europaparlamentet har antagit budgetpost B7-6211 och B7-6212, nu B7-6213, som just har till mål att bidra till EU:s insats för utveckling av läkemedel och vacciner och för stöd till initiativ till förbättring av den lokala vårdinfrastrukturen och förebyggande program i u-länder för att bekämpa sjukdomar betingade av fattigdom.

Det har gjorts stora framsteg i forskningen om malariavacciner, och med hjälp av gemenskapens stöd har omkring 14 möjliga produkter granskats. De utgör en mycket stor andel av de övergripande insatserna, varför gemenskapen får ett särskilt ansvar för att göra produkter för skydd mot malaria tillgängliga.

EMVI, Europeiska initiativet för malariavacciner, skapades genom ett kontrakt mellan kommissionen (Inco-programmet) och Universitetet i Bergen (Norge) och började fungera 1999. Huvudsyftet är att identifiera lovande malariavacciner och få dem att (säkerhets)testas i ett tidigt kliniskt skede, vilket vanligtvis utförs i frivilliga europeiska laboratorier. EMVI:s högst specialiserade räckvidd är ett sätt att lösa en välkänd flaskhals i den offentligfinansierade vaccinforskningen, där insatserna för forskning och utveckling (FoU) vanligen upphör i ett sent prekliniskt skede och inte räcker till för klinisk validering, på grund av brist på resurser och tekniskt kunnande.

EMVI:s insatser motsvarar de som har gjorts av liknande privata och offentliga partnerskap, samtidigt som man har dragit fördel av de europeiska tillgångarna inom forskningen om malariavacciner och därmed behållit ett genuint europeiskt tillvägagångssätt.

Stöd till AMVTN (African Malaria Vaccine Testing Network) är en betydelsefull möjlighet för involverade avdelningar vid kommissionen att slå sig samman och därigenom utnyttja långsiktiga och pågående investeringar i utveckling av malariavacciner och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländer.

Det särskilda partnerskapet mellan EMVI och AMVTN, vilket från början utformades för att få lovande potentiella vacciner att komma längre i utvecklingskedjan, tillför ett stort mått av trovärdighet till alla ansträngningar.

I dag drivs EMVI med en tämligen begränsad budget. Sekretariatsuppgifterna tillhandahålls av kommissionen (Inco-programmet), och försök med vacciner finansieras med frivilliga bidrag från medlemsstaterna. EMVI har trots detta kunnat etablera en samling forsknings- och utvecklingsprojekt om malariavacciner som skulle kunna utökas om mer resurser frigjordes. Även om forskningen om malariavacciner har kommit tämligen långt känner man ännu inte till det definitiva kriteriet på hur effektiviteten på människor skall mätas, varför detta endast kan prövas i praktiska försök.

"Livskvalitet-programmet" har mera nyligen gett stöd till mer avancerade forsknings- och utvecklingsprojekt om malariavacciner, varav några också omfattar tidiga kliniska tester på människor. Det är helt klart dags att göra sig beredd att utvärdera effektiviteten hos dessa potentiella vacciner i regioner där sjukdomen finns, framför allt i Afrika.

AMVTN, vilket ägs av utvecklingsländerna, erbjuder en viktig möjlighet att under kommande år vidareutveckla och bedöma den verksamma kraften och den verkliga effektiviteten hos malariavacciner.

Bortsett från ett centralt stöd från Inco-programmet har AMVTN dragit till sig stöd från Världshälsoorganisationen (WHO) och industrin, och har redan fått erkänsla för viktiga utbildningsverksamheter, i huvudsak angående behandling av vetenskapliga data, etik inom hälsoforskningen i Afrika och goda metoder för kliniska försök, som hjälper afrikanska forskare att utforma, leda och övervaka storskaliga vaccinstudier hos befolkningen och samtidigt respektera långtgående internationella krav i fråga om skydd för försökspersoner och datakvalitet.

Nu riktar AMVTN in sig på att utveckla försök på plats, med stöd av ett tidigare omfattande epidemiologiskt förarbete som tre afrikanska länder har gjort själva med stöd från gemenskapens/medlemsstaternas program. AMVTN:s pågående ansträngningar att bli ett legalt organ enligt tanzanisk lag är en viktig förutsättning för att det skall kunna spela en aktiv roll för att utvidga de kliniska försöken, som är så väl behövda i regionen.

Ordföranden i Europarådets utskott för romernas situation, Joséphine Verspaget, förklarade nyligen vid ett besök i Grekland att hon var bestört över romernas usla levnadsvillkor i Grekland.

Samma situation samt regeringens och de lokala myndigheternas likgiltighet beskrivs också i aktuella rapporter från OSCE (rapport av den 2 april 2000 om romernas (sinternas) situation på OSCE:s område) och från Europarådets kommission mot rasism och intolerans (andra rapporten om Grekland, juni 2000). Förhållandena strider mot den internationella konventionen mot alla former av rasdiskriminering, mot Europeiska unionens fördrag och gemenskapens rättspraxis.

Har kommissionen gjort undersökningar eller utarbetat rapporter i ämnet? Har den gett stöd till program för romernas integrering i det grekiska samhället? Har den i så fall utvärderat dessa program? Hur avser rådet i så fall att agera mot denna situation som strider mot EU:s anda och politiska mål om sammanhållning?

Kommissionen är medveten om den otrygga situationen för många människor i romska, zigenska och kringresande gemenskaper, inte bara i länder i Central- och Östeuropa utan också i somliga medlemsstater. Problemet framhölls särskilt i den årliga rapporten från Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet för 1999 (offentliggjord i december 2000), men även av de internationella organisationer som den ärade ledamoten hänvisar till.

Kommissionen har tidigare finansierat åtgärder i syfte att stödja kampen mot diskriminering och utestängning av romer och zigenare, inom ramen för de åtgärder som är en förberedelse av starten för gemenskapens handlingsprogram för bekämpning av diskriminering och kamp mot social utslagning. Två sådana åtgärder förvaltades av de grekiska organisationerna DOKPY (kommunal organisation för sociala interventioner och insatser på hälsovårdsområdet), med fokus på ras- och könsdiskriminering av romer/zigenare och kringresande folk, och av det Atenbaserade "Rädda barnen", som strävar efter att förbättra kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls till den romska befolkningen.

Den ärade ledamoten är säkert medveten om vad Europeiska rådet kom överens om i Nice, när det gäller att bekämpa social utslagning, nämligen kravet på "att främja den sociala integrationen av kvinnor och män som riskerar att hamna i permanent fattigdom, t.ex. på grund av att de (…) tillhör en grupp med särskilda integrationsproblem". Kommissionen noterar med belåtenhet att den nationella handlingsplanen om social integration, som nyligen lades fram av den grekiska regeringen, innehåller ett konstaterande om att den romska befolkningen anses vara en nyckelgrupp som behöver särskilda åtgärder inom de närmaste två åren. Kommissionen har åtagit sig att införliva denna prioritering i det vidare samarbetet på europeisk nivå, enligt den nya öppna samordningsmetoden som man kom överens om i Nice när det gäller social utslagning.

Vid sidan av detta avser kommissionen att fortsätta att stödja åtgärder som främjar bekämpningen av diskriminering och social utslagning av medlemmar av romska, zigenska och kringresande gemenskaper, och det i samtliga relevanta initiativ och program.

Den här månaden kom ett fartyg från Nederländerna in på irländska vatten i syfte att erbjuda irländska kvinnor abort. Fartyget seglar under nederländsk flagg. Abort erbjöds till en minimal kostnad och skulle utföras på internationella vatten. Man erbjöd också ett abortframkallande medel, RU 486, som är förbjudet i Irland.

Är kommissionen medveten om den nederländska ”abortbåtens” aktiviteter utanför Irlands kust? Är den medveten om att liknande aktiviteter skulle kunna genomföras för dödshjälp och illegala droger, något som fortfarande anses brottsligt i vissa EU-länder?

Hur kan detta initiativ sättas i samband med gemenskapens lagstiftning, relevant rättspraxis och folkrätt, med tanke på den pågående debatten om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål?

Anser kommissionen att initiativet underminerar den irländska lagstiftningen, eftersom läkarna ombord på fartyget medvetet har försökt kringgå irländsk lag och tvinga den irländska regeringen att ändra den irländska lagen om rätt till liv?

Har kommissionen diskuterat frågan? Vad är i så fall slutsatserna? Om frågan inte diskuterats, kommer kommissionen att ta upp den så snart som möjligt?

Kommissionen är medveten om de fakta som har redovisats, men eftersom det inte finns ytterligare detaljer vill vi påminna den ärade ledamoten om att lagstiftningsarbetet nyss har påbörjats när det gäller den pågående unionsdebatten om ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området. För närvarande har unionen inga rättsliga instrument som kräver att medlemsstaterna antingen förhindrar eller tillåter de aktiviteter som beskrivs i den muntliga frågan.

På grundval av den begränsade information som kommissionen förfogar över just nu är det svårt att bedöma huruvida det beskrivna initiativet undergräver irländsk lag. Så länge fartyget befinner sig i en irländsk hamn, eller någonstans på irländska vatten, är irländsk lag tillämplig på alla aktiviteter ombord på ett sådant fartyg. Om fartyget inte befinner sig på irländskt vatten och därmed inte på Irlands territorium, och där Irland inte har upprättat ett exterritorialt rättskipningsområde, tycks det inte föreligga några förutsättningar för att den irländska lagstiftningen undermineras, eftersom den inte är tillämplig i ett sådant fall.