BETÄNKANDE om importordningen i EU för fiskeri- och vattenbruksprodukter med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken

24.6.2010 - (2009/2238(INI))

Fiskeriutskottet
Föredragande: Alain Cadec

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om importordningen i EU för fiskeri- och vattenbruksprodukter med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken

(2009/2238(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982,

–   med beaktande av avtalet av den 4 augusti 1995 om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd (New York-avtalet),

–   med beaktande av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) uppförandekod för ansvarsfullt fiske av den 31 oktober 1995,

–   med beaktande av slutförklaringen från världstoppmötet om hållbar utveckling den 26 augusti–4 september 2002 i Johannesburg,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken[1],

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter[2],

–   med beaktande av sin resolution av den 12 december 2007 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter[3],

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske[4],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett EU-miljömärke[5],

–   med beaktande av kommissionens grönbok om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (KOM(2009)0163),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2010 om grönboken om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken[6],

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”Mot en hållbar framtid för vattenbruket – Nya impulser för strategin för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket” (KOM(2009)0162),

–   med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om nya impulser för strategin för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket[7],

–   med beaktande av Marrakech-avtalet av den 15 april 1994 om upprättandet av Världshandelsorganisationen,

–   med beaktande av förklaringen från WTO:s ministerkonferens, som antogs den 14 november 2001 i Doha,

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” (KOM(2006)0567),

–   med beaktande av sin resolution av den 7 maj 2009 om parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget[8],

–   med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för internationell handel (A7‑0207/2010), och av följande skäl:

A. Sektorn för fiskeri och vattenbruk är strategiskt viktig för att tillgodose befolkningens behov och för att säkra jämvikten i livsmedelsbalansen i de olika medlemsstaterna och i hela EU, och denna sektor bidrar också på ett betydande sätt till det socioekonomiska välståndet i kustsamhällena samt till lokal utveckling, sysselsättning och upprätthållande av kulturtraditioner.

B.  Fisk är en naturlig och, vid korrekt hantering, förnybar resurs som kan erbjuda både föda och arbetstillfällen i EU och världen över och som måste stödjas för att undvika en minskning av fiskbestånden och ekonomiska svårigheter för kustsamhällena både inom och utanför EU. Det finns därför ett behov av att ytterligare stärka förvaltningen av fisket, inklusive omfattningen av den internationella handeln och dess inverkan på fiskbestånden i världen.

C. Kommissionen inledde en ambitiös reform av den gemensamma fiskeripolitiken genom att anta sin grönbok av den 22 april 2009 i syfte att se över de flesta delarna av fiskeripolitiken.

D. Kommissionen utformade även en ny strategi för en hållbar utveckling av EU:s vattenbruk i sitt meddelande av den 8 april 2009 (KOM(2009)0162).

E.  Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 fastställdes särskilda mål för fiskeförvaltningen, bland annat att fiskbestånden skulle återställas till en nivå som är förenlig med måttet maximal hållbar avkastning (Maximum Sustainable Yield, MSY) till 2015.

F.  EU:s produktion av fiskeri- och vattenbruksprodukter har minskat med cirka 30 procent de senaste tio åren.

G. Denna minskning är kopplad både till de minskande fiskbestånden i EU:s vatten och till de åtgärder som med rätta vidtagits för att begränsa fångstmängden och säkerställa en hållbar förvaltning av fiskbestånden inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, såväl inom som utanför EU:s vatten, särskilt i de fall där EU bedriver fiske i kraft av avtalen om fiskepartnerskap.

H. Fisket i EU utgör mindre än 6 procent av den totala fångstmängden i världen.

I.   Trots att kommissionen i sin grönbok om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken lägger fram en långsiktig vision för att försöka vända den nuvarande utvecklingen mot lägre fångster, kommer de radikala åtgärder som planeras för att bestånden ska kunna återhämta sig (minskning av fiskeflottornas kapacitet, striktare förvaltningsåtgärder, skärpta kontroller osv.) tvärtom enbart att stärka denna utveckling på kort och medellång sikt.

J.   Trots den nya strategi som fastställts på detta område är de många hindren mot utvecklingen av EU:s vattenbruksproduktion av sådan art att det är osannolikt att denna utveckling på kort och medellång sikt kommer att lyckas att på ett betydande sätt kompensera den nedåtgående produktionstrenden inom utvinningssektorn.

K. Detta innebär att det är särskilt viktigt att främja ökad produktion inom EU, särskilt i de nya EU-medlemsstater som har uppvisat potential för vattenbruk.

L.  Däremot ökar efterfrågan i allmänhet på fiskeri- och vattenbruksprodukter i hela EU, och ökningen är särskilt stor på marknaderna i de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa. Konsumtionen förväntas på grund av olika faktorer öka stadigt de kommande 20 åren.

M. Redan nu är EU den största marknaden i världen för fiskeri- och vattenbruksprodukter (12 miljoner ton och 55 miljarder euro under 2007), före Japan och Förenta staterna. EU är mycket starkt beroende av import från tredjeländer, som täcker 60 procent av behoven, och detta beroende förväntas öka ytterligare.

N. Frågan om import av fiskeri- och vattenbruksprodukter till EU och villkoren för genomförandet av denna framstår därför som absolut central vid en analys av EU:s politik om fiskeri och vattenbruk, och denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet inom ramen för de pågående reformerna.

O. Alla aspekter av den här frågan bör behandlas, dvs. handel, miljö, sociala aspekter, hälsa och kvalitet.

P.  Det faktum att icke-selektiva fiskemetoder används och att stora mängder fisk kastas över bord inom vissa av de fisken som exporterar till EU:s marknad innebär att betydande mängder fisk som lämpar sig för konsumtion går förlorade.

Q. I diskussionen bör man framför allt behandla den gemensamma organisationen av marknaden inom fiskeri- och vattenbrukssektorn, vars gällande reglering framstår som föråldrad i flera avseenden och behöver revideras omedelbart.

R.  Man måste också kritiskt analysera den gemensamma handelspolitiken, i den form den tillämpas inom just denna sektor, och hur väl de beslut som fattas inom denna ram överensstämmer med upprätthållandet av en hållbar och ansvarsfull europeisk fiskerisektor.

S.  Fiskeri- och vattenbruksprodukter skyddas visserligen fortfarande i teorin av tullar genom den gemensamma tulltaxan, som ligger en aning över genomsnittet för icke‑jordbruksprodukter, men detta skydd är starkt reducerat i praktiken på grund av tillämpningen av diverse undantag och nedsättningar, fristående eller avtalade, vilkas tillämpning gör att den import som faktiskt är tullpliktig (med automatisk tillämpning) utgör cirka 5 procent av den totala importen.

T.  Insatserna för att öppna EU:s marknader för import av fiskeri- och vattenbruksprodukter väntas fortsätta, dels på ett multilateralt plan inom ramen för WTO:s förhandlingar och i synnerhet i förhandlingarna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter (Nama) i Doharundan, dels inom ramen för en serie pågående förhandlingar om förmånsavtal med handelspartner i Asien, Latinamerika, Nordamerika och Medelhavsområdet samt med olika grupper bland AVS-länderna.

U. Slutförandet av förhandlingarna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter (Nama) i Doharundan, på grundval av den ”schweiziska modell” med koefficienten 8 som just nu planeras, kommer att medföra att den högsta tulltaxan för fiskeri- och vattenbruksprodukter i EU sjunker från 26 procent till cirka 6 procent och medeltaxan från 12 procent till cirka 5 procent.

V. Ett sådant beslut kommer nästan att helt utplåna skyddet från de tullar som fortfarande tillämpas, och utöver detta även att kraftigt urholka de förmåner som redan avtalats eller som man just nu förhandlar om till fördel för utvecklingsländerna, och göra dem meningslösa. Beslutet kommer även att undergräva själva grunden för de WTO‑mekanismer som gör det möjligt att anpassa tillträdet till marknaden efter de behov som finns inom EU:s bearbetningsindustri för fiskeri- och vattenbruksprodukter (upphävanden och tullkvoter).

W. EU:s krav på samstämmighet mellan målen för dess utvecklingspolitik (utrotande av fattigdom och utveckling av hållbart lokalt fiske) och dess handelspolitik innebär att utvecklingsländerna bör uppmuntras att exportera fiskeriprodukter med större mervärde, förutsatt att fisken kommer från ett väl förvaltat och hållbart fiske och uppfyller nödvändiga sanitära krav.

X. De senaste åren har man kunnat konstatera en tendens bland de förhandlare som ansvarar för EU:s handelsavtal, nämligen att de lättare beviljar undantag från de ursprungsbestämmelser som medför förmånsbehandling och som tillämpas för fiskeri- och vattenbruksprodukter, både vad gäller råvaror (kriterier om fartygens anknytning) och bearbetade varor (möjlighet att använda råvaror som inte är ursprungsvaror och samtidigt behålla förmånsordningen).

Y. En FAO-rapport har visat att även om internationell handel med fiskeriprodukter kan leda till ökad livsmedelstrygghet i utvecklingsländer, har den också medfört ökat fiske för att tillgodose exportmarknadernas efterfrågan, vilket kan leda till en snabbare minskning av fiskbestånden, något som i sin tur pekar på behovet av att garantera en god förvaltning och kontroll av fisket i syfte att förhindra en minskning av fiskbestånden.

Z.  Intressena går delvis isär bland EU:s producenter av fiskeri- och vattenbruksprodukter (fiskare och vattenbruksföretag), bearbetningsindustrin, distributörer, importörer och konsumenter, och EU måste i sin politik sträva efter att jämka samman de olika intressenterna på ett effektivt och balanserat sätt.

AA. Det är nödvändigt att garantera tillfredsställande avsättningsmöjligheter för EU:s producenter (fiskare och vattenbruksföretag) och tillräckligt lönsamma priser, med beaktande av kostnader, krav och oförutsedda faktorer som hänför sig till deras verksamhet.

AB. Det är nödvändigt att se till att bearbetningsföretag i EU har tillgång till råvaror av genomgående god kvalitet och i tillräckliga mängder samt till stabila priser året runt.

AC. Det är nödvändigt att tillgodose EU-konsumenternas efterfrågan på produkter av god kvalitet till konkurrenskraftiga priser och att beakta deras allt större intresse av att få information om dessa produkters egenskaper och ursprung och om de förhållanden under vilka de fångats och producerats.

AD. Importen påverkar EU:s marknad på många olika sätt beroende på vilka arter som saluförs, graden av produktförädling och distributionskedjan.

AE. Den prissänkande effekten vid första försäljningstillfället, orsakad av konkurrensen från importerade produkter, förefaller vara större för arter som används industriellt (arter avsedda för bearbetningsindustrin) än för icke-industriella arter.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

1.  Europaparlamentet beklagar att man i grönboken om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken endast ägnat ett fåtal rader åt importfrågan och uppenbarligen underskattar hur viktig en lämplig behandling av den här frågan är för reformens trovärdighet och framgång.

2.  Europaparlamentet konstaterar att avregleringen av tillträdet till EU:s marknad för importerade fiskeri- och vattenbruksprodukter redan har gått mycket långt som ett resultat av den handelspolitik som EU bedrivit de senaste 20 åren.

3.  Europaparlamentet konstaterar att EU:s produktion av fiskeri- och vattenbruksprodukter är klart otillräcklig för att täcka bearbetningsindustrins behov och den ökade efterfrågan bland konsumenter, och att så kommer att vara fallet även i framtiden. Parlamentet medger därför att det är nödvändigt att främja en ansvarsfull konsumtion baserad på kvalitet och hållbarhet snarare än på kvantitet samt att stärka fiskeriförvaltningen för att främja beståndens återhämtning, och är medvetet om att importen kommer att fortsätta att spela en viktig roll för att täcka EU:s behov.

4.  Europaparlamentet är medvetet om att det finns en övre gräns för den mängd fisk som kan fångas på hållbar grund, antingen för att användas som livsmedel eller för industriella ändamål, vilket innebär att försörjningen av fisk till EU:s marknad inte kan öka i det oändliga.

5.  Europaparlamentet framhåller dock att det är absolut nödvändigt att se till att det även i fortsättningen kommer att finnas miljömässigt och ekonomiskt hållbara fiskeri- och vattenbrukssektorer i EU – detta gäller även för det småskaliga fisket – samt att se till att de är jämnt fördelade över kustområdena och bidrar till att bevara den kulturella identiteten i de berörda regionerna, att de skapar arbetstillfällen längs hela produktionskedjan och att de levererar säkra livsmedel av god kvalitet, vilket innebär att fiskarna måste erhålla ett rättvist pris för sina produkter. Parlamentet betonar också att arbetstagare inom fiskerisektorn ska ha rätt att arbeta under rimliga villkor och i enlighet med ILO:s konventioner på arbetsmiljöområdet.

6.  Europaparlamentet bekräftar att marknadsliberaliseringen och de få hinder som finns för exporten av fiskeri- och vattenbruksprodukter till EU:s marknad håller på att få mycket negativa konsekvenser för den lokala ekonomin i vissa regioner, t.ex. i de yttersta randområdena, som inte lyckas få avsättning för sina produkter.

SÄRSKILDA SYNPUNKTER

Handels- och tullpolitik

7.  Europaparlamentet anser att EU, som världens största importör av fiskeriprodukter, delar det politiska ansvaret med andra större fiskimporterande länder för att se till att WTO:s handelsregler uppfyller strängast möjliga internationella standarder för fiskeförvaltning och bevarande av fiskbestånd. Parlamentet uppmanar i detta syfte kommissionen att se till att den rättvisa, öppna och hållbara handeln med fisk stärks genom EU:s bilaterala och multilaterala handelsavtal.

8.  Europaparlamentet anser att ett rimligt tullskydd är och bör förbli ett viktigt och legitimt instrument för importreglering för de politiska makthavarna. Parlamentet påminner om att ett allmänt tillämpligt tullskydd motsvarar hela värdet av de förmåner som EU beviljar vissa länder, i synnerhet utvecklingsländerna. Parlamentet påminner även om att avskaffandet av detta skydd kommer att beröva förmånsländerna alla de fördelar som de åtnjuter i dagsläget. Parlamentet påminner dessutom om vikten av att detta tullskydd är flexibelt, så att EU kan upphäva tillämpningen av det då råvaruproduktionen i EU är otillräcklig för att försörja dess bearbetningsindustri.

9.  Europaparlamentet tillbakavisar därför den vision som främjas i den nuvarande handelspolitiken som går ut på att allt tullskydd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn i slutändan helt kommer att försvinna och som EU:s producenter – yrkesfiskare, vattenbrukare och bearbetningsföretag – inte har något annat val än att finna sig i.

10. Europaparlamentet anser att fisket och vattenbruket precis som jordbruket är strategiska sektorer med många funktioner. De är beroende av att naturresurser bevaras och utnyttjas på ett hållbart sätt, och vissa delar av dem är mycket utsatta, eftersom de lämpar sig dåligt för en ren frihandelsstrategi som grundar sig på fri konkurrens med komparativa fördelar.

11. Europaparlamentet beklagar att handelsförhandlingarna om fiskeri- och vattenbruksprodukter, till skillnad från dem som handlar om jordbruksprodukter och som kommissionsledamoten för jordbruksfrågor ansvarar för, betraktas som förhandlingar om icke-jordbruksprodukter. Detta innebär nämligen att kommissionsledamoten för handel är den behöriga ledamoten, och för denne är dessa förhandlingar oftast endast en justeringsvariabel i en större problematik.

12. Europaparlamentet kräver att behörigheten att bedriva handelsförhandlingar om fiskeri- och vattenbruksprodukter flyttas från kommissionsledamoten för handel till kommissionsledamoten för havsfrågor och fiske.

13. Europaparlamentet begär att man genom studier och samråd ska utveckla en tydlig och övergripande vision för EU:s marknad för fiskeri- och vattenbruksprodukter, art för art, den förutsebara utvecklingen av EU:s efterfrågan och produktion och den avsättning man vill ha för produktionen under lojala konkurrensförhållanden.

14. Europaparlamentet begär dessutom att kommissionen gör sitt yttersta för att på ett mer trovärdigt och noggrant sätt utvärdera hur import av fiskeri- och vattenbruksprodukter påverkar EU:s marknad, särskilt vad gäller prisfrågor, och att arbeta för att införa ett system för insamling och utbyte av information som syftar till att underlätta detta arbete.

15. Europaparlamentet kräver att fiskeri- och vattenbruksprodukter behandlas som känsliga varor och omfattas av den schweiziska modellen vid WTO:s förhandlingar om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter i Doharundan, för att undvika en allvarlig försämring av det tullskydd som vissa produkter fortfarande omfattas av inom den gemensamma tulltaxan och därigenom bevara värdet på de förmåner som beviljats särskilda partner och effektiviteten hos mekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden.

16. Europaparlamentet erinrar om att förhandlingarna i den nuvarande rundan bedrivs utifrån principen om ett engångsåtagande i enlighet med punkt 47 i förklaringen av den 14 november 2001 från WTO:s ministerkonferens i Doha och att det så länge förhandlingsrundan inte slutförts i sin helhet är tillåtet för EU att revidera sin ståndpunkt om vissa av kapitlen.

17. Europaparlamentet uppmanar även EU:s förhandlare i WTO att även i fortsättningen konsekvent vägra att gå med på att EU ställer sig bakom initiativ för plurilateral avreglering av branscher inom fiskeri- och vattenbruksnäringen.

18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att ett eventuellt WTO-avtal om subventioner inom fiskerisektorn, i synnerhet i fråga om marknadsregleringsåtgärder, inte medför en konkurrensnackdel för de europeiska producenterna gentemot leverantörer från tredjeländer. Parlamentet motsätter sig av principiella skäl varje eventuellt separat och förtida genomförande av ett sådant avtal (”early harvest”), eftersom avtalet måste förbli oskiljaktigt förbundet med Doharundans övriga delar.

19. Europaparlamentet uppmanar EU:s förhandlare vid bilaterala och regionala förhandlingar att mer systematiskt kräva effektiv kompensation för handelskoncessioner som beviljas tredjeländer vid import av fiskeri- och vattenbruksprodukter genom att mer aktivt föra fram EU:s eventuella offensiva intressen i branschen.

20. Europaparlamentet betonar att EU även i fortsättningen måste kunna kontroller de tullförmåner man beviljar vissa parter genom att kräva att strikta ursprungsbestämmelser tillämpas på grundval av begreppet ”helt framställda” produkter. Parlamentet manar till försiktighet när det gäller att bevilja eventuella undantag från de sedvanliga kriterierna om fartygens anknytning för råvaruprodukter och kräver att alla nya förslag om undantag för bearbetade produkter ska förkastas. Parlamentet anser att regeln om ”icke förhandlingsbara” kriterier bör tillämpas systematiskt och att möjligheterna till kumulation bör begränsas.

21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att både kvantitativt och kvalitativt förbättra bedömningen av hur fiskeri- och vattenbrukssektorerna påverkas av de tullförmåner som beviljats vissa länder, särskilt i fråga om företagens lönsamhet och sysselsättningsnivåer, såväl i EU som i förmånsländerna, i synnerhet i AVS-länderna. Dessa bedömningar måste ge mätbara resultat och bör särskilt beakta känsliga fiskarter.

22. Europaparlamentet påminner om möjligheten för EU:s industri att utnyttja instrumentet för handelsförsvar vid dumpning, subventioner eller kraftig och plötslig ökning av importen av vissa kategorier av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Miljö, sociala aspekter, hälsa och kvalitet

23. Europaparlamentet anser att ett av de främsta målen med EU:s politik för import av fiskeri- och vattenbruksprodukter måste vara att se till att de importerade produkterna i alla hänseenden uppfyller samma krav som de som ställs på produkter från EU. Detta mål överensstämmer med de grundläggande frågorna om rättvisan, konsekvensen och effektiviteten hos de åtgärder som just nu tillämpas i branschen eller som planeras inom ramen för reformen. Parlamentet noterar också att det faktum att tredjeländer måste uppfylla EU:s krav kommer att bidra till att skapa en mer jämlik konkurrens mellan produktionen i EU och produktionen i tredjeländer, på grund av att tredjeländers kostnader för fiskproduktion i överensstämmelse med EU:s normer ökar.

24. Europaparlamentet bekymrar sig för att den massiva införseln av fiskeri- och vattenbruksprodukter på EU:s marknad, under illojala konkurrensförhållanden, skulle kunna påverka européernas kostvanor i dagens allmänt rådande ekonomiska kris och få dem att falla för frestelsen att köpa billigare produkter av lägre kvalitet.

25. Europaparlamentet anser att EU:s ökade insatser för att bevara bestånden och göra fisket hållbart inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken är oförenliga med importen av fiskeri- och vattenbruksprodukter från länder som ökar sina fiskeansträngningar utan att bry sig om hållbarhet och som enbart är ute efter omedelbara vinster.

26. Europaparlamentet understryker att EU:s politik för bevarande av resurser, i synnerhet via olika återställande- och förvaltningsplaner, bidrar till att främja import av fiskeri- och vattenbruksprodukter från tredjeländer och gör så att denna import ersätter EU:s produktion, ofta oåterkalleligen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att ta vederbörlig hänsyn till denna risk vid utarbetandet av dessa planer.

27. Europaparlamentet befarar att EU:s fiskeri- och vattenbruksmarknad med ett fritt tillträde och en kraftigt växande efterfrågan har en sådan dragningskraft att den utgör ett ständigt incitament till överfiske för dessa länder.

28. Europaparlamentet välkomnar den förordning om bekämpning av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske som nyligen trätt i kraft och som inför krav på certifiering av alla produkter som släpps ut på EU:s marknad. Parlamentet manar till en strikt och effektiv tillämpning av förordningen, samtidigt som det är medvetet om att många utvecklingsländer behöver hjälp med att tillämpa förordningen korrekt och bekämpa det illegala fisket. Parlamentet påminner emellertid om att det handlar om ett minimikrav som inte är tillräckligt i sig för att garantera att de fisken som de aktuella produkterna kommer från är hållbara.

29. Europaparlamentet anser att det förutom tillämpningen av EU:s bestämmelser om olagligt, orapporterat och oreglerat fiske även bör genomföras en striktare kontroll längre ner i försäljningskedjan när det gäller fisk av detta slag, särskilt genom striktare granskningar av medlemsstater och företag som misstänks tillhandahålla produkter som kommer från olagligt fiske.

30. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja alla tillgängliga instrument för att se till att de länder som exporterar mest fiskeri- och vattenbruksprodukter till EU respekterar de åtaganden som gjordes i Johannesburg och att dessa länder tillämpar en sträng politik för bevarande av resurser. Parlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med dessa länder inom alla relevanta områden, i synnerhet inom ramen för de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna.

31. Europaparlamentet anser även att EU bör stärka dessa åtaganden för att försäkra sig om att alla produkter som exporteras till unionen utan undantag kommer från länder som har ratificerat de viktigaste internationella havsrättskonventionerna, särskilt FN:s havsrättskonvention och avtalet om gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, och som är medlemmar i respektive regional fiskeriförvaltningsorganisation i de fall där de exporterade produkterna kommer från fiskevatten som regleras av dessa organisationer.

32. Europaparlamentet framhåller de stora nackdelar som EU:s yrkesfiskare, vattenbrukare och bearbetningsföretag har jämfört med vissa tredjeländer, eftersom arbetskraften i dessa länder är mycket billigare och de sociala bestämmelser som tillämpas där är mindre strikta.

33. Europaparlamentet anser att problemet med ”social dumpning”, som även förekommer inom flera andra ekonomiska sektorer, är särskilt påtagligt i fiskeri- och vattenbrukssektorn, framför allt inom bearbetningsindustrin, som är mycket arbetskraftsintensiva.

34. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja alla tillgängliga instrument för att se till att åtminstone de länder som exporterar mest fiskeri- och vattenbruksprodukter till EU respekterar ILO:s åtta konventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet.

35. Europaparlamentet kräver att EU endast beviljar handelsförmåner för fiskeri- och vattenbruksprodukter om stränga miljökrav och sociala krav uppfyllts. Parlamentet kräver även att de bestämmelser som i detta syfte införs i de ingångna avtalen ska innehålla trovärdiga mekanismer som gör det möjligt att dels kontrollera att de åtaganden som gjorts respekteras, dels hålla inne med eller helt enkelt upphäva förmånerna om åtagandena bryts. Vad beträffar utvecklingsländer kräver parlamentet att de program som särskilt utformats för att ge tekniskt och, om nödvändigt, ekonomiskt stöd genomförs i syfte att hjälpa de berörda staterna att respektera sina sociala och miljömässiga åtaganden.

36. Europaparlamentet framhåller hur viktigt det är med en strikt tillämpning av alla aspekter av EU:s lagstiftning om hälsobestämmelser och kontroller (livsmedelssäkerhet, spårbarhet och förebyggande) när det gäller importerade fiskeri- och vattenbruksprodukter, inbegripet foder och foderråvaror, eftersom dessa aspekter är oerhört viktiga för konsumentskyddet. Därför uppmanar parlamentet med eftertryck kommissionen att stärka sitt program för inspektioner i tredjeländer genom att förbättra de inspektioner som genomförs av kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor, särskilt genom att öka antalet anläggningar som kontrolleras vid varje inspektion, i syfte att nå resultat som bättre överensstämmer med situationen i tredjelandet i fråga.

37. Europaparlamentet manar till stor försiktighet när det gäller att i tillämpningen av denna lagstiftning betrakta de krav som tillämpas i vissa tredjeländer som likvärdiga med EU:s krav och när det gäller att godkänna förteckningarna över de länder och företag som tillåts exportera fiskeri- och vattenbruksprodukter till EU. Parlamentet anser att generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd bör kunna stryka enskilda fartyg eller bearbetningsanläggningar från en sådan godkänd förteckning i de fall där dessa inte uppfyller minimikraven.

38. Europaparlamentet manar till stor vaksamhet när det gäller produkter från de nya, mycket intensiva former av vattenbruk som bedrivs i vissa delar av världen, och anser att de tekniker och metoder som används för att öka produktiviteten i dessa anläggningar samt deras eventuella hälsoeffekter och sociala och miljömässiga verkningar bör granskas kritiskt.

39. Europaparlamentet kräver att omfattande och täta kontroller utförs på alla nivåer, i synnerhet effektivt harmoniserade och transparenta gränskontroller. Kontrollerna ska stå i proportion till de risker som är förknippade med den aktuella produkten, i synnerhet när det gäller produkttyper och ursprung. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att avsätta de finansiella resurser och personalresurser som är nödvändiga för detta ändamål.

Reform av den gemensamma organisationen av marknaden

40. Europaparlamentet erinrar om sina olika resolutioner som antogs under den sjätte valperioden och uppmanar kommissionen att omedelbart inleda en långtgående reform av den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter för att på så sätt bidra till att säkra intäkterna inom denna sektor, stabiliteten på marknaderna, en bättre saluföring av fiskeriprodukter och en ökning av det mervärde som dessa produkter ger. Parlamentet beklagar förseningen på detta område och hänvisar till nämnda resolutioner när det gäller hur huvuddragen i en sådan reform bör se ut.

41. Europaparlamentet framhåller att man i de nya mekanismer som inrättats inom denna ram i hög grad måste ta hänsyn till den ofrånkomliga situation som råder med en mycket stark konkurrens från billiga importerade produkter som producerats med hjälp av metoder som är skadliga för miljön eller som motsvarar social dumpning och att man, trots detta, måste sträva efter att säkra en normal produktion inom EU till tillräckligt lönsamma priser.

Information till konsumenterna

42. Europaparlamentet är övertygat om att EU:s konsumenter ofta skulle fatta annorlunda beslut om de fick bättre information om vad de saluförda produkterna verkligen består av, varifrån de kommer, under vilka omständigheter de har framställts och fångats och vilken kvalitet de håller.

43. Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att omedelbart införa stränga och insynsvänliga certifierings- och märkningskriterier för europeiska fiskeri- och vattenbruksprodukters kvalitet och spårbarhet och att främja ett så snabbt införande som möjligt inom EU av en särskild miljömärkning för dessa produkter för att få ett slut på den okontrollerade spridningen av icke-officiella certifieringssystem.

44. Europaparlamentet anser att förfarandet för miljöcertifiering och miljömärkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter måste vara transparent och lättbegripligt för konsumenterna, och det bör utan undantag vara tillgängligt för hela sektorn, förutsatt att de kriterier som ligger till grund för beviljandet av sådan certifiering och märkning strikt uppfyllts.

Vattenbruk

45. Europaparlamentet framhåller att vattenbruksprodukter utgör en ökande andel av EU:s import av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

46. Europaparlamentet anser att detta beror på att vattenbruksproduktionen i vissa delar av världen har ökat avsevärt de senaste tio åren, medan vattenbruket i EU, som endast utgör 2 procent av världsproduktionen, har stått oförändrat under denna tid.

47. Europaparlamentet konstaterar ett tydligt skifte i konsumenternas vanor och i europeiska distributionsföretags efterfrågan från färskvaror med ursprung i EU till vissa typer av importerade vattenbruksprodukter.

48. Europaparlamentet anser att en proaktiv stödpolitik för utvecklingen av ett hållbart vattenbruk i EU, med begränsad miljöpåverkan, är en central del av en politik som syftar till att minska importberoendet inom fiskeri- och vattenbrukssektorn, att främja verksamheten inom EU och att tillgodose en kraftigt ökande efterfrågan genom ett större och mer varierat utbud. Parlamentet framhåller i detta sammanhang att man måste satsa offensivt på forskning och utveckling av europeiska vattenbruksprodukter.

49. Europaparlamentet hänvisar i denna fråga till sin resolution av den 17 juni 2010 om nya impulser för strategin för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket.

50. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att deras förslag och beslut rörande reformen av den gemensamma fiskeripolitiken tar vederbörlig hänsyn till de viktigaste rekommendationerna i detta betänkande.

51. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

• [1]  EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.
• [2]  EGT L 17, 21.1.2000, s. 22.
• [3]  EUT C 323 E, 18.12.2008, s. 271.
• [4]  EUT L 286, 29.10.2008, s. 1.
• [5]  EUT L 27, 30.1.2010, s. 1.
• [6]  Antagna texter av detta datum, P7_TA(2010)0039.
• [7]  Antagna texter av detta datum, P7_TA(2010)0243.
• [8]  Antagna texter av detta datum, P6_TA-PROV(2009)0373.

MOTIVERING

I slutet av förra året beslutade jag tillsammans med min politiska grupp att ta initiativet till det här betänkandet eftersom vi ville behandla ett ämne av avgörande betydelse och ta upp ett antal övergripande frågor.

Europaparlamentets fiskeriutskott antog i februari 2010 en resolution om grönboken om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken på grundval av ett betänkande av Maria do Céu Patrão Neves. Utskottet förebereder även en omröstning om ett förslag till betänkande av Guido Milana om en ny strategi för EU:s vattenbruk. Vi ansåg att dessa två viktiga betänkanden med fördel skulle kunna kompletteras med ett arbete om en problematik som är högst avgörande för de berörda sektorernas framtid.

Frågan om importordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, dvs. villkoren för EU:s import av produkter från utomeuropeiska länder som kompletterar eller konkurrerar med fiskeri- och vattenbruksprodukter som framställts i EU, är verkligen en central fråga som inte går att förbise i analyser av särskilda ekonomiska sektorer inom EU.

Siffrorna talar sitt tydliga språk:

· EU:s marknad, som under 2007 uppgick till 12 miljoner ton och 55 miljarder euro, är världens största marknad för fiskeri- och vattenbruksprodukter, framför Japan och Förenta staterna.

· Marknaden har ökat kraftigt sedan 2005 och blir allt mer beroende av import, och den andel av konsumtionen som täcks av EU:s produktion är i dag mindre än 40 procent, vilket innebär ett importberoende på över 60 procent.

· Konsumtionsprognoserna visar att efterfrågan kan komma att öka med cirka 1,5 miljoner ton till 2030 och att denna ökning nästan helt kommer att behöva täckas av kompletterande importer.

Allt tyder på att EU:s produktion inte kommer att räcka till för att tillgodose en så stor efterfrågan, och att den aldrig kommer att göra det. Bakom importberoendet döljer sig inom de olika marknadssegmenten (arter, typer av produkter och distributionskedjor) komplicerade och varierande förutsättningar.

Den här situationen oroar med rätta ett antal aktörer inom sektorn, och det är denna oro som jag vill förmedla i det här förslaget till betänkande.

När det gäller metoden har jag under mitt arbete använt mig av ett antal studier och tillgängliga uppgifter, i synnerhet studier som nyligen genomförts på uppdrag av både kommissionen och parlamentet. Vidare har jag begärt specifik information från vissa av kommissionens generaldirektorat (GD Handel och GD Havsfrågor och fiske) och talat med företrädare för de berörda avdelningarna.

Jag har dessutom hållit ett informellt samråd med flera av de stora organisationer som företräder fiskare och vattenbrukare samt importörer, bearbetare och distributörer på EU-nivå. Detta har jag gjort med hjälp av enkäter anpassade till varje verksamhetskategori och genom att träffa några av organisationerna i fråga.

Den utfrågning som anordnades av fiskeriutskottet den 8 april på temat ”reformen av den gemensamma fiskeripolitiken – handelsaspekter och marknadsorganisationen” gjorde det möjligt för mig att öka min förståelse för de olika aktörernas respektive intressen i frågan och att uppskatta svårigheten i att förena dessa intressen.

Slutligen har jag, som sig bör, kompletterat min personliga uppfattning genom att beakta nationella perspektiv och politiska intressen som skiljer sig från mina egna. Det har jag gjort vid stundom hetsiga debatter med mina kolleger i fiskeriutskottet vid åtminstone tre tillfällen (vid en första diskussion, vid presentationen av ett arbetsdokument och vid nämnda utfrågning). Jag har varit noga med att ta hänsyn till detta i mitt förslag till betänkande.

Huvuddragen i det här projektet motsvarar de stora frågor som kommit fram i arbetet, nämligen följande:

· Frågor med koppling till den gemensamma handelspolitiken som den har tillämpats hittills och som den bedrivs i nuläget när det gäller fiskeri- och vattenbruksprodukter samt frågor om hur de beslut som fattas inom denna ram överensstämmer med upprätthållandet av en hållbar och ansvarsfull fiskerisektor i EU.

· Den grundläggande frågan om huruvida de fiskeri- och vattenbruksprodukter som EU importerar i allt större mängd verkligen uppfyller samma krav som de som ställs på produkter framställda inom EU, i synnerhet när det gäller miljö, socialt ansvar, hälsa och kvalitet.

· Frågan om den brådskande reformen av den gemensamma organisationen av marknaden inom fiskeri- och vattenbrukssektorn, vars mekanismer som är omkring tio år gamla inte längre verkar anpassade för de nya utmaningar som är ett resultat av i synnerhet tullarnas försvinnande och den allt tuffare konkurrensen från importerade produkter.

· Frågan om information till konsumenterna i allmänhet och frågan om en EU-märkning av ekologiska fiskeri- och vattenbruksprodukter i synnerhet.

Jag har lagt till några särskilda anmärkningar om vattenbruket för att betona att EU:s eftersläpning på området jämfört med andra regioner i världen är en av förklaringarna till EU:s ökade importberoende och för att hänvisa till Guido Milanas betänkande när det gäller de åtgärder som bör vidtas för att försöka avhjälpa denna eftersläpning.

Det europeiska fiskets beständighet är en fråga som förenar oss alla. Därför innehåller detta betänkande de främsta slutsatser jag har kommit fram till i syfte att uppnå detta mål.

YTTRANDE från utskottet för internationell handel (2.6.2010)

till fiskeriutskottet

över importordningen i EU för fiske- och vattenbruksprodukter med anledning av den framtida reformen av den gemensamma fiskeripolitiken
(2009/2238(INI))

Föredragande: Yannick Jadot

FÖRSLAG

Utskottet för internationell handel uppmanar fiskeriutskottet att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1. Europaparlamentet konstaterar att fisk är en naturlig och vid korrekt hantering förnybar resurs som kan erbjuda både föda och arbetstillfällen i EU och världen över och som måste stödjas för att undvika en minskning av fiskebestånden och ekonomiska svårigheter för kustsamhällena både inom och utanför EU. Parlamentet medger i detta avseende behovet av att stärka en effektiv hantering av fiskeriprodukter, bland annat i vilken omfattning och på vilket sätt den internationella handeln påverkar fiskbestånden.

2. Europaparlamentet anser att EU, som världens största importör av fiskeriprodukter, delar det politiska ansvaret med andra större fiskimporterande länder för att se till att WTO:s handelsregler uppfyller strängast möjliga internationella standarder för hantering och lagerhållning av fiskeriprodukter. Parlamentet uppmanar i detta syfte kommissionen att se till att den rättvisa, öppna och hållbara handeln med fisk stärks i EU:s bilaterala och multilaterala handelsavtal.

3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att aktivt samarbeta med andra WTO- och FAO-partner för att utveckla och främja miljömässiga och sociala kriterier som ska gälla för multilateral och bilateral handel, vilket skulle främja en hållbar utveckling och lindra fattigdomen över hela världen.

4. Europaparlamentet betonar att fisk inte bör behandlas som vilken annan industriprodukt som helst, utan måste omfattas av särskilda WTO-regler för känsliga produkter, som gör det möjligt att införa skyddsregler och kontroller.

5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen undersöka möjligheterna till gemensamma initiativ i WTO och FAO för att undersöka huruvida fiskeriprodukter i fortsättningen bör undantas från de industriella reglerna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter, i syfte att göra det lättare att anpassa handeln med fiskeriprodukter till de krav som i regel gäller för livsmedel och känsliga produkter.

6. Europaparlamentet betonar att det är absolut nödvändigt att alla produkter som importeras till EU uppfyller samma hygienkrav som de som gäller för fiskeriprodukter som har producerats inom Europeiska unionen.

7. Europaparlamentet stödjer EU-förordningen om illegalt fiske som ska förhindra att fisk som fångats illegalt hamnar på EU-marknaden och konstaterar att många utvecklingsländer behöver hjälp med att tillämpa förordningen korrekt och bekämpa det illegala fisket.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	1.6.2010
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	23 0 2
Slutomröstning: närvarande ledamöter	William (The Earl of) Dartmouth, Kader Arif, David Campbell Bannerman, Daniel Caspary, Harlem Désir, Christofer Fjellner, Joe Higgins, Yannick Jadot, Metin Kazak, David Martin, Vital Moreira, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Tokia Saïfi, Helmut Scholz, Peter Šťastný, Gianluca Susta, Iuliu Winkler, Jan Zahradil, Pablo Zalba Bidegain
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Josefa Andrés Barea, Catherine Bearder, George Sabin Cutaş, Mário David, Béla Glattfelder, Salvatore Iacolino, Syed Kamall, Georgios Papastamkos, Michael Theurer

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	22.6.2010
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	20 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Josefa Andrés Barea, Kriton Arsenis, Alain Cadec, Carmen Fraga Estévez, Pat the Cope Gallagher, Carl Haglund, Guido Milana, Maria do Céu Patrão Neves, Britta Reimers, Ulrike Rodust, Catherine Trautmann, Jarosław Leszek Wałęsa
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Jean-Paul Besset, Luis Manuel Capoulas Santos, Gabriel Mato Adrover, Antolín Sánchez Presedo, Ioannis A. Tsoukalas
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)	Giovanni La Via, Maurice Ponga, Jacek Włosowicz