Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen eller förordningen),

–  med beaktande av kommissionens rapport om tillämpning av denna förordning (KOM(2009)0174),

–  med beaktande av kommissionens grönbok av den 21 april 2009 om en översyn av Bryssel I-förordningen (KOM(2009)0175),

–  med beaktande av Heidelbergrapporten (JLS/2004/C4/03) om tillämpningen av Bryssel I-förordningen i medlemsstaterna och reaktionerna på kommissionens grönbok,

–  med beaktande av sin resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst – Stockholmsprogrammet(2), särskilt avsnitten ”Bättre tillgång till domstolsprövning på det civilrättsliga området för medborgare och företag” och ”Uppbyggnaden av en europeisk rättskultur”,

–  med beaktande av att unionen anslöt sig till Haagkonferensen för internationell privaträtt den 3 april 2007,

–  med beaktande av att man den 1 april 2009 på unionens vägnar undertecknade Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol,

–  med beaktande av domstolens rättspraxis, särskilt Gambazzi mot DaimlerChrysler Canada(3), Lugano-yttrandet(4), West Tankers(5), Gasser mot MISAT(6), Owusu mot Jackson(7), Shevill(8), Owens Bank mot Bracco(9), Denilauer(10), St Paul Dairy Industries(11) och Van Uden(12),

–  med beaktande av Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(13), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar(14), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande(15), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande(16), rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet(17) och rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000(18),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)(19),

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 16 december 2009,

–  med beaktande av artiklarna 48 och 119.2 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A7-0219/2010), och av följande skäl:

A.  Förordning (EG) nr 44/2001, vars föregångare var Brysselkonventionen, är en av EU-lagstiftningens mest framgångsrika beståndsdelar. Den lade grunden för ett europeiskt rättsligt område. Den har tjänat medborgarna och näringslivet väl genom att främja rättssäkerhet och förutsägbarhet för beslut genom enhetliga europeiska regler – med stöd i en omfattande rättspraxis – och genom att parallella förfaranden kunnat undvikas. Den används om referens och som ett verktyg i samband med andra instrument.

B.  Trots detta har förordningen kritiserats till följd av ett antal avgöranden i domstolen och behöver moderniseras.

C.  Om man avskaffade exekvatur, det vill säga beslut som meddelats i ett särskilt förfarande och som innebär att en utländsk dom får verkställas – vilket är kommissionens huvudmål – skulle detta påskynda den fria rörligheten för rättsliga beslut och innebära en viktig milstolpe på vägen mot ett europeiskt rättsligt område.

D.  Exekvatur avvisas sällan: Endast 1–5 procent av ansökningarna överklagas och dessa överklaganden är sällan framgångsrika. Det är icke desto mindre svårt att motivera att det på den inre marknaden går åt så mycket tid och pengar för att få en utländsk dom erkänd. Det kan vara särskilt betungande för en kärande som vill ansöka om exekvatur mot en gäldenärs tillgångar i flera jurisdiktioner.

E.  Det saknas exekvaturkrav i flera EU-instrument: den europeiska exekutionstiteln, det europeiska betalningsföreläggandet, det europeiska småmålsförfarandet och förordningen om underhållsskyldighet(20).

F.  Avskaffandet av exekvatur bör ske genom att man fastställer att ett rättsligt beslut som kommer i fråga för erkännande och verkställighet i enlighet med förordningen och som är verkställbart i den medlemsstat där beslutet fattats också är verkställbart i hela EU. Detta bör kombineras med ett särskilt förfarande som är tillgängligt för den part mot vilken verkställighetskravet riktas, för att garantera en lämplig rätt till överklagande vid domstolarna i den verkställande staten, för det fall att denna part önskar motsätta sig verkställighet på de grunder som anges i förordningen. Man kommer att behöva se till att verkställighetsåtgärder som vidtagits före utgången av tidsfristen för ansökan om prövning inte är oåterkalleliga.

G.  Minimigarantierna enligt förordning (EG) nr 44/2001 måste bibehållas.

H.  Tjänstemän och stämningsmän i den mottagande medlemsstaten måste kunna avgöra om den handling för vilken verkställighet begärs är en autentisk och slutlig dom från en nationell domstol.

I.  Skiljedomar behandlas på ett tillfredsställande sätt i 1958 års New York-konvention och 1961 års Genèvekonvention om skiljedom i internationell handelsrätt, i vilka samtliga medlemsstater är parter, och skiljedomar får inte heller i fortsättningen omfattas av förordningens tillämpningsområde.

J.  Reglerna i New York-konventionen är minimiregler och lagstiftningen i de fördragsslutande staterna kan innehålla mer fördelaktiga stadganden om skiljedomstolars behörighet och skiljeavgöranden.

K.  Om det föreskrevs exklusiv behörighet för domstolarna i den medlemsstat där skiljedomsförfarandet ägt rum skulle detta kunna föranleda avsevärda störningar.

L.  Förslaget om en exklusiv rättslig ledning för domstolsförhandlingar som stöder skiljedomsförfaranden i medlemsstaternas civilrättsliga domstolar har gett upphov till en livlig diskussion, och av denna diskussion att döma har medlemsstaterna inte nått fram till en gemensam ståndpunkt i denna fråga, varför det med beaktande av den globala konkurrensen inom detta område vore ägnat att motverka sitt syfte om medlemsstaterna tvingades till förhastat agerande i frågan.

M.  Det har utvecklats olika nationella processrättsliga förfaranden till skydd för skiljedomsförfarandena (förbud att väcka eller vidhålla talan, så länge förbuden inte strider mot den fria rörligheten för personer och de grundläggande rättigheterna, giltighetsförklaringar, beviljandet av skadestånd för brott mot en skiljedomsklausul, de negativa effekterna av principen ”Kompetenz–Kompetenz”) och dessa förfaranden måste få finnas kvar, vartill kommer att följderna av sådana förfaranden och påföljande rättsliga beslut som fattas i de övriga medlemsstaterna måste underställas lagen i dessa medlemsstater, något som var fallet före domen i målet West Tankers.

N.  Parternas självständighet är av central betydelse, och tillämpningen av regeln om litispendens, dvs. förhållandet att det vid anhängiggörandet av ett mål redan pågår en rättegång mellan samma parter om samma fråga, en princip som domstolen ställt sig bakom (t.ex. i Gasser-målet), gör det möjligt att klausuler om val av domstol undergrävs av missbruk i form av s.k. torpedåtgärder.

O.  Det kan hända att tredje part är bunden av en överenskommelse om vilken domstol som ska ha behörighet (till exempel i konossement), utan att den själv uttryckligen samtyckt därtill, och detta kan försvåra dess möjligheter till rättslig prövning och vara uppenbart orättvist. Därför måste frågan om hur överenskommelser om domstols behörighet påverkar tredje part tas upp i en särskild föreskrift i förordningen.

P.  I grönboken föreslås att många problem som man mött i samband med förordningen skulle kunna lindras genom förbättrad kommunikation mellan domstolarna. Det skulle praktiskt taget vara omöjligt att lagstifta om förbättrad kommunikation mellan domare i ett internationellt privaträttsligt instrument, men kommunikationen kan främjas som ett led i att skapa en europeisk rättskultur genom utbildning och utnyttjande av nätverk (det europeiska nätverket för rättslig utbildning, det europeiska nätverket för domstolsadministrationer, nätverket för ordförandena för de högsta domstolarna inom EU, det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område).

Q.  När det gäller de personliga rättigheterna finns ett behov av att begränsa möjligheterna till s.k. forum shopping genom att man betonar att domstolarna i princip bör acceptera jurisdiktion endast när det föreligger en tillräcklig, innehållslig eller betydande koppling till det land där talan väcks, eftersom detta skulle bidra till att uppnå en bättre balans mellan de intressen som står på spel, särskilt mellan rätten till yttrandefrihet och rättigheterna i fråga om den enskildes rykte och privatliv. Problemet i fråga om tillämplig lagstiftning kommer att behandlas för sig i ett lagstiftningsinitiativ om Rom II-förordningen. Icke desto mindre bör de nationella domstolarna få viss vägledning i den ändrade förordningen.

R.  Beträffande interimistiska åtgärder bör rättspraxis i målet Denilauer klarläggas genom att det klart sägs ut att ex parte-åtgärder kan erkännas och verkställas på grundval av förordningen, förutsatt att svaranden haft möjlighet att överklaga dem.

S.  Det är oklart i vilken utsträckning artikel 31 i förordningen inte avses gälla för säkerhetsåtgärder som syftar till att skaffa fram information och bevisning.

Ett omfattande begrepp för internationell privaträtt

1.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att se över det inbördes förhållandet mellan de olika förordningarna om domstols behörighet, verkställighet och tillämplig lag. Det övergripande syftet bör vara att få till stånd en konsekvent upplagd och lättillgänglig rättslig ram. För detta ändamål bör terminologin inom alla ämnesområden samt begreppsapparaten och kraven för liknande regler inom alla ämnesområden förenhetligas och harmoniseras (till exempel litispendens, klausuler om domstols behörighet osv.), och slutmålet kan bestå i en omfattande kodifiering av den internationella privaträtten.

Avskaffande av exekvatur

2.  Europaparlamentet begär att kravet på exekvatur avskaffas, men anser att detta måste balanseras genom lämpliga garantier som utformas för att skydda rättigheterna hos den part gentemot vilken det ansöks om verkställighet. Det måste därför införas bestämmelser om ett särskilt förfarande som är tillgängligt i den medlemsstat där ansökan om verkställighet inges. Detta förfarande bör vara tillgängligt efter ansökan från den part gentemot vilken det ansökts om verkställighet, hos den domstol som anges i förteckningen i bilaga III till förordningen. Grunder för en ansökan enligt detta särskilda förfarande bör vara följande: a) att ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande; b) att det rör sig om en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta; c) att domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande; d) att domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en tredje stat rörande samma sak och mellan samma parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande. Vidare anser parlamentet att en begäran i nämnda syfte bör kunna inges till en domare också innan några verkställighetsåtgärder vidtagits samt att domaren, om han eller hon finner begäran välgrundad, bör hänskjuta ärendet till den domstol som angetts i förteckningen i bilaga III för prövning utgående från de grunder som anges ovan. Parlamentet förordar att man lägger till ett skäl i ingressen med innebörden att en nationell domstol kan straffbelägga betungande eller orimliga ansökningar, bland annat av kostnadsskäl.

3.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att ta initiativ till en offentlig debatt om frågan om den allmänna ordningen i samband med internationella privaträttsliga instrument.

4.  Europaparlamentet anser att det måste finnas en harmoniserad förfarandemässig tidsram för det särskilda förfarande som det hänvisas till i punkt 2, så att man ser till att det genomförs så snabbt som möjligt, samt att det måste garanteras att de åtgärder som kan komma att vidtas genom verkställighet fram till utgången av tidsfristen för ansökan om ett särskilt förfarande eller avslutning av det särskilda förfarandet inte blir oåterkalleliga. Det är särskilt angeläget att en utländsk dom inte bör verkställas om den inte korrekt delgivits gäldenären.

5.  Europaparlamentet anser att det inte bara måste finnas ett krav på äkthetsintyg som hjälpmedel vid förfaranden, för att garantera erkännande, utan att det också bör finnas ett standardformulär för sådana intyg. I detta syfte bör intyget i bilaga V förbättras, samtidigt som man så långt som möjligt undviker behovet av översättning.

6.  Europaparlamentet anser att man för att spara pengar bör kunna begränsa översättningen av det beslut som ska verkställas till det slutgiltiga avgörandet (domslutet och sammanfattningen av domskälen), men att en fullständig översättning bör krävas om det inges en ansökan om ett särskilt förfarande.

Officiella handlingar

7.  Europaparlamentet anser att officiella handlingar inte bör kunna verkställas direkt utan möjlighet till prövning i de rättsliga instanserna i den stat som mottar ansökan om verkställighet. Det särskilda förfarande som ska införas bör därför inte begränsas till fall där verkställigheten av ett instrument uppenbarligen strider mot den allmänna ordningen i den mottagande staten, eftersom man kan tänka sig omständigheter där en officiell handling skulle kunna vara oförenlig med en tidigare dom och giltigheten (i motsats till autenticiteten) hos en officiell handling kan överklagas i domstol i ursprungsstaten på grundval av fel, felaktiga uppgifter osv., även i samband med att den verkställs.

Förordningens tillämpningsområde

8.  Europaparlamentet anser att underhållsskyldighet av det slag som omfattas av förordning (EG) nr 4/2009 bör undantas från förordningens tillämpningsområde, men upprepar att slutmålet bör bestå i heltäckande lagstiftning som omfattar alla ämnesområden.

9.  Europaparlamentet motsätter sig kraftigt ett (även partiellt) avskaffande av att skiljedomar undantas från tillämpningsområdet.

10.  Europaparlamentet anser att det måste göras klart i artikel 1.2 d i förordningen att inte bara skiljedomsförfaranden, utan också sådana rättsliga förfaranden där huvudfrågan eller en tillhörande eller preliminär fråga handlar om prövning av skiljedomstolars behörighet eller giltigheten av deras beslut, inte omfattas av denna förordning. Parlamentet anser vidare att artikel 31 bör byggas ut med en punkt om att en dom inte ska erkännas om domstolen i ursprungsmedlemsstaten i denna dom också avgjort en fråga om giltigheten av eller omfånget hos en klausul om skiljeförfarande och i det sammanhanget åsidosatt ett lagstadgande om skiljeförfarande i den medlemsstat där verkställighet söks, om inte domen i den medlemsstaten ger samma resultat som om lagen om skiljeförfarande i den medlemsstat där verkställighet söks hade tillämpats.

11.  Europaparlamentet anser att detta också bör klargöras i ett skäl.

Val av domstol

12.  Som en lösning på problemet med s.k. torpedåtgärder förordar Europaparlamentet att man befriar den domstol som utsetts i ett avtal om val om domstol från skyldigheten att uppskjuta förfarandet i enlighet med litispendensregeln. Detta bör kombineras med ett krav på att tvister om domstols behörighet ska avgöras snabbt och som en preliminär åtgärd av den valda domstolen, och detta bör stödjas genom ett skäl där det betonas att parternas autonomi är av största vikt.

13.  Europaparlamentet anser att förordningen också bör innehålla en ny föreskrift där man tar upp frågan om i vad mån överenskommelser om domstols behörighet ska kunna genomdrivas gentemot tredje part. Parlamentet anser att en sådan föreskrift kunde gå ut på att en person som inte är avtalspart ska vara bunden av en överenskommelse som ingåtts i enlighet med denna förordning och handlar om att endast viss domstol ska ha behörighet endast om följande villkor uppfylls: a) Överenskommelsen ska ingå i en skriftlig handling eller en elektronisk upptagning. b) Personen i fråga ska underrättas på lämpligt sätt och i skälig tid om vilken domstol talan ska väckas inför. c) I avtal om befordran av frakt ska den domstol som valts som behörig finnas på i) bortfraktarens hemort, ii) den mottagningsort som överenskommits i avtalet om befordran av frakt, iii) den leveransort som överenskommits i avtalet om befordran av frakt, eller iv) den hamn där varorna inledningsvis lastas på ett fartyg eller den hamn där varorna slutligen lossas från ett fartyg. Vidare bör det fastställas att tredje part i samtliga övriga fall kan väcka talan inför den domstol som i övrigt är behörig enligt förordningen, om det framkommer att det vore uppenbarligen orättvist att binda denna part vid den valda domstolen.

Forum non conveniens

14.  För att undvika den typ av problem som aktualiserades i målet Owusu mot Jackson föreslår Europaparlamentet en lösning i anslutning till artikel 15 i förordning (EG) nr 2201/2003, så att domstolarna i en medlemsstat med behörighet i sakfrågan kan uppskjuta förhandlingar, om de anser att en domstol i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland vore mer lämpad att förhandla målet eller en särskild del av detta, varigenom man gör det möjligt för parterna att inge en ansökan till denna domstol eller för den domstol där ärendet anhängiggjorts att med parternas medgivande överföra målet till den domstolen. Parlamentet välkomnar motsvarande förslag i förslaget till förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv(21).

Förordningens funktionssätt i den internationella rättsordningen

15.  Europaparlamentet anser å ena sidan att frågan om huruvida bestämmelserna i förordningen bör få ömsesidig verkan inte övervägts tillräckligt; det vore för tidigt att ta detta steg utan omfattande undersökningar, ett brett samråd och en politisk debatt där parlamentet bör spela en ledande roll; parlamentet uppmuntrar kommissionen att ta initiativ i denna riktning. Med tanke på att det finns ett stort antal bilaterala överenskommelser mellan medlemsstater och tredjeländer och att det föreligger frågor om ömsesidighet och internationell hövlighet, anser parlamentet å andra sidan att problemet är globalt och att man parallellt bör söka en lösning även i Haagkonferensen genom att återuppta förhandlingar om en internationell konvention om domar. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra det bästa den kan för att återuppliva detta projekt, som representerar den internationella privaträttens högsta dröm. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka i vilken utsträckning 2007 års Luganokonvention(22) skulle kunna fungera som modell och inspiration för en sådan internationell konvention om domar.

16.  Under tiden anser Europaparlamentet att gemenskapsreglerna om exklusiv behörighet när det gäller sakrätt till fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom skulle kunna utvidgas till att även omfatta ärenden som anhängiggjorts i ett tredjeland.

17.  Europaparlamentet förordar att förordningen ska kunna tillåta att ömsesidig verkan ges åt exklusiva klausuler om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeland.

18.  Europaparlamentet anser att frågan om en bestämmelse som åsidosätter avgörandet i målet Owens Bank mot Bracco bör bli föremål för en särskild översyn.

Definition av begreppet hemvist för fysiska och juridiska personer

19.  Europaparlamentet anser att en självständig europeisk definition (som i slutändan skulle kunna tillämpas i samtliga europeiska rättsinstrument) av fysiska personers hemvist vore önskvärd, särskilt för att undvika situationer där personer kan ha fler än en hemvist.

20.  Europaparlamentet tillbakavisar tanken på en enda definition av företags hemvist inom Bryssel I-förordningen, eftersom en definition med så vittgående konsekvenser bör göras till föremål för diskussion och beslutsfattande inom ramen för en europeisk bolagslagstiftning stadd i utveckling.

Räntor

21.  Europaparlamentet anser att man i förordningen bör fastställa en bestämmelse som ska hindra en verkställande domstol från att avböja att låta de automatiska räntereglerna som gäller enligt domstolen i ursprungsstaten få verkan och från att i stället tillämpa den nationella räntan, från dagen för beslutet om att godkänna verkställighet i enlighet med det särskilda förfarandet.

Immaterialrätt

22.  Europaparlamentet anser att den andra domstol där ett ärende anhängiggjorts bör befrias från skyldigheten att uppskjuta förhandlingarna i enlighet med litispendensregeln i de fall då den första domstol där ärendet anhängiggjorts uppenbarligen saknar behörighet, detta i syfte att lösa problemet med s.k. torpedåtgärder. Parlamentet avvisar emellertid tanken att krav på negativ fastställelse helt och hållet bör uteslutas från regeln om vad som skett först, på grundval av att sådana krav kan ha ett rättmätigt kommersiellt syfte, men anser dock att behörighetsfrågor bäst skulle kunna lösas inom ramen för förslagen om att inrätta ett enhetligt system för tvistlösning på patentområdet.

23.  Europaparlamentet anser att den bristande terminologiska överensstämmelsen mellan förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen)(23) och förordning (EG) nr 44/2001 bör avlägsnas genom att man i artikel 15.1 i Bryssel I-förordningen för in den definition av begreppet näringsidkare som ingår i artikel 6.1 i Rom I-förordningen och ersätter uttrycket ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat' i artikel 15.3 i Bryssel I-förordningen med en hänvisning till direktiv 90/314/EEG om paketresor(24) på samma sätt som skett i artikel 6.4 b i Rom I-förordningen.

Behörighet vid tvister om anställningsavtal

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, med beaktande av EU-domstolens rättspraxis, överväga om man inte skulle kunna hitta en lösning som ger ökad rättssäkerhet och lämpligt skydd åt den mest utsatta parten när det gäller anställda som inte utför sitt arbete i en enda medlemsstat (exempelvis långtradarchaufförer och flygpersonal).

Personliga rättigheter

25.  Europaparlamentet anser att domen i målet Shevill måste jämkas. Parlamentet anser därför att man, för att lindra den påstådda tendensen hos domstolar inom vissa rättsområden att acceptera territoriell behörighet där det bara finns ett svagt samband med det land där ärendet anhängiggjorts, bör lägga till ett skäl för att förtydliga att domstolarna i det landet i princip bör acceptera behörighet endast när det föreligger en tillräcklig, innehållslig eller betydande koppling till det landet. Detta vore till nytta för att man bättre ska kunna sammanjämka de intressen som står på spel.

Interimistiska åtgärder

26.  Europaparlamentet anser, av omsorg om att trygga en bättre tillgång till rättslig prövning, att förelägganden som syftar till att skaffa fram information och bevisning eller bevara bevis bör omfattas av begreppet interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder.

27.  Europaparlamentet anser att det i förordningen bör fastställas att behörigheten i frågor som berör sådana åtgärder ska tillkomma domstolarna i den medlemsstat där den information eller bevisning som efterfrågas befinner sig, vid sidan om de domstolar som har behörighet i själva sakfrågan.

28.  Europaparlamentet anser att begreppet ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder” bör definieras i ett skäl, med samma terminologi som i målet St. Paul Dairy.

29.  Europaparlamentet anser att man i stället för det tillvägagångssätt som tillämpats i målet Van Uden, nämligen att göra skillnad mellan mål där den domstol som beviljat åtgärden har behörighet respektive mål där domstolen i fråga inte har det, bör se efter om de åtgärder som det ansökts om är avsedda att tjäna som stöd till förfaranden som inletts eller ska inledas i den medlemsstaten eller i ett tredjeland (varvid de begränsningar som anges i artikel 31 inte bör gälla) eller som stöd till förfaranden i en annan medlemsstat (varvid de begränsningar som anges i artikel 31 bör gälla).

30.  Europaparlamentet uppmanar med kraft till att det tas med ett skäl för att man ska kunna övervinna de svårigheter som uppstått som ett resultat av kraven som erkänts i domen i målet Van Uden, nämligen att det ska finnas en ”faktisk anknytning” till den territoriella behörigheten för den medlemsstats domstol som beviljat åtgärderna och att man i detta skäl ska göra klart att medlemsstaternas domstolar, i sitt beslutsfattande om huruvida interimistiska åtgärder som beviljats till stöd för förfaranden i en annan medlemsstat ska beviljas, förnyas, ändras eller upphävas, ska ta hänsyn till alla omständigheter, bland dem i) om den medlemsstats domstol vid vilken den huvudsakliga tvistefrågan anhängiggjorts uttalat sig om den ifrågavarande åtgärden eller om åtgärder av liknande slag, ii) om det finns någon faktisk anknytning mellan den åtgärd som det ansökts om och den medlemsstats territorium där åtgärden ansökts och iii) hur åtgärden sannolikt kommer att påverka förfaranden som är anhängiga eller kommer att inledas i en annan medlemsstat.

31.  Europaparlamentet avvisar kommissionens tanke på att den domstol där huvudförfarandet anhängiggjorts skulle få upphäva, ändra eller anpassa interimistiska åtgärder som beviljats av en domstol i en annan medlemsstat eftersom detta skulle strida mot den anda av ömsesidigt förtroende som förordningen inrättat. Parlamentet anser ytterligare att det är oklart på vilka grunder en domstol skulle kunna se över ett beslut som fattats av en domstol i en annan jurisdiktion och vilken lag som skulle gälla i sådana fall, samt att detta skulle kunna vålla verkliga praktiska problem, till exempel med kostnaderna.

Grupptalan

32.  Europaparlamentet betonar att kommissionens framtida arbete med instrument för grupptalan kan komma att behöva omfatta särskilda jurisdiktionsregler för grupptalan.

Övriga frågor

33.  Med tanke på de särskilda svårigheterna inom den internationella privaträtten, betydelsen av unionens lagvalslagstiftning för företagen, medborgarna och parter i internationella tvister samt behovet av en samstämd rättspraxis anser Europaparlamentet att det är på tiden att man inrättar ett särskilt organ inom EU-domstolen med uppgift att arbeta med referenser för förhandsavgöranden i samband med internationell privaträtt.

o
o   o

34.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. (2) Antagna texter, P7_TA(2009)0090. (3) Mål C-394/07, Gambazzi mot DaimlerChrysler Canada, REG 2009 s. I-2563. (4) Yttrande 1/03, REG 2006, s. I-1145. (5) Mål C-185/07, Allianz SpA mot West Tankers Inc., REG 2009 s. I-663. (6) Mål C-116/02, Gasser GmbH mot MISAT Srl, REG 2003, s. I-14693. (7) Mål C-281/02, Owusu mot Jackson, REG 2005, s. I-1383. (8) Mål C-68/93, Shevill m.fl. mot Presse Alliance, REG 1995, s. I-415. (9) Mål C-129/92, Owens Bank Ltd mot Fulvio Bracco och Bracco Industria Chimica SpA, REG 1994, s. I-117. (10) Mål 125/79, Denilauer mot Couchet Frères, REG 1980, s. 1553. (11) Mål C-104/03, St Paul Dairy Industries mot Unibel, REG 2005, s. I-3481. (12) Mål C-391/95, Van Uden mot Deco-Line, REG 1998, s. I-7091. (13) Konsoliderad version, EGT C 27, 26.1.1998, s. 1. (14) EUT L 143, 30.4.2004, s. 15. (15) EUT L 399, 30.12.2006, s. 1. (16) EUT L 199, 31.7.2007, s. 1. (17) EUT L 7, 10.1.2009, s. 1. (18) EUT L 338, 23.12.2003, s. 1. (19) EUT L 199, 31.7.2007, s. 40. (20) Se det nionde skälet i ingressen. (21) KOM(2009)0154, artikel 5. (22) EUT L 147, 10.6.2009, s. 5. (23) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6). (24) Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 23.6.1990, s. 59).