Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter(1),

–  med beaktande av den gemensamma överenskommelsen om delegerade akter, godkänd av talmanskonferensen den 3 mars 2011,

–  med beaktande av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen(2), särskilt punkt 15 och bilaga I,

–  med beaktande av domstolens dom av den 5 september 2012 i mål C-355/10, parlamentet mot rådet (ännu inte refererad i rättsfallssamlingen), och det pågående mål C-427/12, kommissionen mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd,

–  med beaktande av sin resolution av den 5 maj 2010 om befogenheter för delegering av lagstiftning(3),

–  med beaktande av den informationsrapport som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén antog den 19 september 2013: Bättre lagstiftning: genomförandeakter och delegerade akter,

–  med beaktande av skrivelsen av den 26 november 2012 från parlamentets talman till utskottsordförandekonferensens ordförande om de övergripande principerna för användningen av delegerade akter i samband med de lagstiftningsprogram som omfattas av den fleråriga finansplanen, i den form de stadfästs av talmanskonferensen vid dess sammanträde den 15 november 2012,

–  med beaktande av skrivelsen av den 8 februari 2013 från parlamentets talman till rådets och kommissionens ordförande om bristen på framsteg i rådet med avseende på anpassningsförslagen inom områdena jordbruk och fiske,

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för utveckling, utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för transport och turism, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, fiskeriutskottet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0435/2013), och av följande skäl:

A.  I Lissabonfördraget infördes en möjlighet för parlamentet och rådet (nedan gemensamt kallade ”lagstiftaren”) att till kommissionen delegera en del av sina befogenheter i en lagstiftningsakt (”den grundläggande akten”). Delegering är en grannlaga uppgift varvid kommissionen får i uppdrag att utöva en befogenhet som ingår i lagstiftarens roll. Därför måste det ses till att fördraget tillämpas korrekt, så att också delegerade akter får tillräcklig demokratisk legitimitet. Utgångspunkten när frågan om delegering behandlas måste därför alltid vara att lagstiftaren fritt får välja när det ska bli aktuellt med delegering. Enligt etablerad rättspraxis är rätten att anta bestämmelser om väsentliga delar av det ämne som behandlas förbehållen lagstiftaren, vilket innebär att det inte är möjligt att delegera antagandet av bestämmelser som kräver politiska beslut som omfattas av lagstiftarens ansvar. Delegeringen av befogenheter kan därför handla endast om befogenhet att komplettera eller ändra sådana delar av en lagstiftningsakt som inte är väsentliga. Delegerade akter som antas av kommissionen kommer att bli icke-lagstiftningsakter av allmän räckvidd. Den grundläggande akten måste tydligt avgränsa mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen samt fastställa de villkor som gäller för delegeringen.

B.  För att fastställa de praktiska förfarandena och de överenskomna klarläggningarna och preferenserna som ska tillämpas vid delegering av lagstiftningsbefogenheter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget ingick Europaparlamentet, rådet och kommissionen en gemensam överenskommelse om delegerade akter, vars syfte är delegeringen ska kunna utövas flexibelt och effektivt övervakas av Europaparlamentet och rådet.

C.  I fördragen föreskrivs det att medlemsstaterna ska vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter. Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs ska dock kommissionen (och, i vissa undantagsfall, rådet), såsom det fastställs i artikel 291 i EUF-fördraget, tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Om den grundläggande akten innehåller krav på att kommissionens antagande av genomförandeakter förutsätter tillsyn från medlemsstaternas sida bör den grundläggande akten ge kommissionen dessa genomförandebefogenheter i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011. I ett uttalande bifogat till den förordningen fanns en tungt vägande utfästelse från kommissionens sida, nämligen att det brådskande arbetet med att anpassa unionens regelverk till det nya systemet med delegerade akter och genomförandeakter ska slutföras under innevarande valperiod, också för grundläggande akter där det hänvisas till det föreskrivande förfarandet med kontroll.

D.  Det är lagstiftaren som från fall till fall ska bestämma hur ingående varje lagstiftningsakt ska vara och således också besluta om det ska delegeras någon befogenhet till kommissionen att anta delegerade akter eller inte, liksom också om det behövs befogenheter för att tillförsäkra enhetliga villkor för genomförande av lagstiftningsakten. Någon skyldighet att ge befogenhet att anta delegerade akter eller genomförandeakter föreligger aldrig. Man bör dock överväga en sådan delegering när det behövs flexibilitet och effektivitet och detta inte kan åstadkommas med hjälp av det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Beslutet om att ge delegerad befogenhet eller genomförandebefogenhet måste baseras på objektiva faktorer som möjliggör kontroll av lagenligheten hos den lösning som har valts. Eftersom det saknas rättspraxis om artikel 290 i EUF-fördraget och de kriterier som anges i den bestämmelsen har det blivit svårare för Europaparlamentet och rådet att enas om i vilka fall genomförandeakter respektive delegerade akter ska användas.

E.  Delegeringen av befogenheter till kommissionen är inte enbart av teknisk natur utan kan omfatta frågor som har stor politisk betydelse för EU:s medborgare och konsumenter, företag och hela sektorer på grund av sina potentiella socioekonomiska konsekvenser och miljö- och hälsokonsekvenser.

F.  Vid förhandlingarna om lagstiftning om ett flertal ärenden har det framkommit att institutionerna tolkar vissa frågor på olika sätt. Enligt artikel 37a i Europaparlamentets arbetsordning får parlamentets utskott begära ett uttalande från utskottet för rättsliga frågor när de behandlar ett förslag där det föreskrivs delegerade akter. Den 13 januari 2012 godkände talmanskonferensen en gemensam hållning och den 19 april 2012 godkände den en övergripande strategi som de enskilda utskotten skulle följa för att komma till rätta med meningsskiljaktigheter. Parlamentet måste gå ett steg längre med denna gemensamma hållning genom att fastställa egna kriterier för tillämpningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget och eftersträva en överenskommelse om sådana kriterier med kommissionen och rådet.

Kriterier för tillämpningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget

1.  Europaparlamentet anser att följande icke-bindande kriterier bör tjäna som rättesnöre för parlamentet vid tillämpningen av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget, (denna förteckning över kriterier bör inte betraktas som uttömmande):

Allmänna synpunkter

2.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och rådet att inleda förhandlingar med parlamentet för att nå fram till en överenskommelse om de ovannämnda kriterierna. Parlamentet anser att detta kan ske inom ramen för en översyn av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning, där sådana kriterier skulle kunna ingå.

3.  Europaparlamentet upprepar de beslut som talmanskonferensen fattade vid sammanträdena den 13 januari 2011 och 19 april 2012 i fråga om delegerade akter och genomförandeakter. Parlamentet bör alltid insistera på att delegerade akter ska användas för alla befogenheter som delegeras till kommissionen och som uppfyller kriterierna i artikel 290 i EUF-fördraget samt på att ärenden där parlamentets institutionella rättigheter i fråga om införandet av delegerade akter inte säkrats inte bör föras upp på föredragningslistan för plenarsammanträdena. Parlamentet framhåller att parlamentet redan vid inledningen av förhandlingarna bör ta upp frågan om delegerade akter och genomförandeakter som en viktig institutionell fråga för parlamentet.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i framtiden ge en uttrycklig och hållbar motivering till varför den föreslår en delegerad akt eller genomförandeakt i ett lagförslag och därmed betraktar dess normativa innehåll som icke-väsentligt. Parlamentet erinrar om att det av bestämmelserna i artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget tydligt framgår att delegerade akter och genomförandeakter har olika syften och därför inte kan ersätta varandra.

5.  Europaparlamentet anser att möjligheten enligt artikel 37a i arbetsordningen att begära ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor bör tillämpas i större utsträckning, så att föredragandena får en stärkt ställning i lagstiftningsförhandlingarna.

6.  Europaparlamentet är allvarligt bekymrat över att anpassningen av unionens regelverk till Lissabonfördraget endast delvis förverkligats, fyra år efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft. Parlamentet välkomnar de aktuella förslagen från kommissionen om anpassning av de återstående lagstiftningsakter som föreskriver tillämpning av det föreskrivande förfarandet med kontroll. Parlamentet betonar emellertid att man måste inleda förhandlingar om dessa förslag så snart som möjligt så att man kan slutföra denna anpassning före utgången av innevarande valperiod. Parlamentet anser att åtminstone alla de fall som tidigare behandlats enligt det föreskrivande förfarandet med kontroll nu bör anpassas efter artikel 290 i EUF-fördraget, eftersom åtgärder som omfattas av det föreskrivande förfarandet med kontroll också är åtgärder med allmän räckvidd vilka är avsedda att ändra icke-väsentliga delar av en grundläggande akt, inbegripet genom strykning av vissa av dessa delar eller komplettering genom tillägg av nya icke-väsentliga delar. Parlamentet uppmanar samtidigt rådet att komma vidare i samtalen om de specifika förslag till anpassning som fortfarande är blockerade i rådet, bland annat förslagen inom områdena jordbruk och fiske.

7.  Europaparlamentet uttalar betänkligheter när det gäller att systematiskt låta alla strategiskt betingade inslag ingå i den grundläggande akten, även om det i enskilda fall kan vara en bra lösning, eftersom detta på sikt kan leda till att det inte längre går att använda artikel 290 i EUF-fördraget för vad den ursprungligen var tänkt som, nämligen ett värdefullt sätt att rationalisera lagstiftningsförfarandet för att undvika detaljstyrning och ett tungrott och utdraget medbeslutandeförfarande. Parlamentet betonar att detta tillvägagångssätt skulle kunna vara mycket svårt att tillämpa i praktiken i vissa fall, t.ex. i de branscher där tekniken fortfarande är under utveckling.

8.  Europaparlamentet understryker att parlamentets förhandlingsgrupp i de fall där man har beslutat att använda genomförandeakter noga bör bedöma vilket slags kontroll som är nödvändig från medlemsstaternas sida, och om det rådgivande förfarandet eller granskningsförfarandet bör tillämpas. Parlamentet betonar att dess förhandlingsgrupper vid tillämpning av granskningsförfarandet endast i välmotiverade undantagsfall bör godta den så kallade klausulen om ”inget yttrande”, eftersom den hindrar kommissionen från att anta förslaget till genomförandeakt om inget yttrande har avgetts av den kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna och leds av kommissionen.

9.  Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att inte missbruka delegerade akter för att på nytt ta upp diskussioner om politiska överenskommelser som har nåtts vid trepartsmöten. Parlamentet påpekar att befogenheten att anta delegerade akter helst bör ges till kommissionen endast för en begränsad tid.

10.  Europaparlamentet uppmanar sina utskott att noggrant övervaka användningen av delegerade akter och genomförandeakter inom sina respektive ansvarsområden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att förbättra de administrativa förfarandena för överföring och arkivering av dokument som rör delegerade akter, inbegripet förberedande dokument, för att sörja för åtminstone samma nivå av information och insyn som för det befintliga registret över genomförandeakter, och att säkerställa att Europaparlamentet och rådet, i sin egenskap av lagstiftare, får tillgång till information samtidigt.

11.  Europaparlamentet anser att det börjat gå avsevärt snabbare med översändningen av delegerade akter till de ansvariga utskotten, vilket i sin tur på ett positivt sätt påverkat ledamöternas utövande av sin granskningsrätt.

12.  Europaparlamentet påminner om lagstiftarens politiska ansvar och vikten av att man regelbundet och i tid låter parlamentet medverka vid utarbetandet av delegerade akter. Parlamentet uppmanar kommissionen att hålla parlamentet, inbegripet föredraganden med ansvar för det ärende som behandlas, fullständigt underrättat om den planerade tidtabellen, om expertgruppernas planerade sammanträden samt om innehållet i de delegerade akter som planeras, inklusive genom att ge tillträde till kommissionens relevanta databaser, såsom Circa.

13.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att fullt ut respektera punkt 15 i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, bland annat genom att förenkla förfarandet för att bjuda in parlamentets experter till möten med nationella experter, om det ansvariga parlamentsutskottet skulle begära det. Parlamentet konstaterar att kommissionen, till följd av att parlamentets experter får närvara vid dessa möten, kan bjudas in till sammanträden inom parlamentet för ytterligare diskussioner om utarbetandet av delegerade akter. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att tillämpa punkt 15 i ramavtalet också för de delar av mötena mellan medlemsstaterna och kommissionen då man diskuterar andra ärenden än genomförandeakter i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

14.  Europaparlamentet anser att det ofta är för knappt om tid från det att slutliga utkast till genomförandeakter översänds till dess att de antas av kommissionen, så att parlamentet inte hinner utöva adekvat tillsyn. Parlamentet uppmanar därför med kraft kommissionen att fullständigt respektera parlamentets rätt att få en månad på sig för att granska slutliga utkast till genomförandeakter, såsom det föreskrivs i överenskommelsen om kommittéförfaranden mellan parlamentet och kommissionen från 2008.

15.  Europaparlamentet kräver att det avsätts tillräckliga tekniska och mänskliga resurser för delegerade akter och genomförandeakter så att man bland annat kan säkerställa en effektiv intern informationsspridning. Parlamentet anser att det underlättar granskningen av delegerade akter om man skickar dem till ledamöterna med ett nyhetsbrev. Detta ger också ledamöterna möjlighet att i god tid göra eventuella invändningar.

16.  Europaparlamentet rekommenderar att det i varje utskott utses ständiga föredragande för delegerade akter och genomförandeakter, eftersom detta ger garantier för konsekvens, både inom det berörda utskottet och med andra utskott. Parlamentet anser att det måste råda konsekvens vid behandlingen av liknande frågor, varvid dock nödvändig flexibilitet måste finnas kvar.

17.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionens experter är tillgängliga för att delta i informationsmöten med ledamöterna, eftersom det är nyttigt att i god tid innan de delegerade akterna antas hålla sådana möten för att förtydliga centrala aspekter i dessa akter och underlätta parlamentets arbete med att bedöma akterna i fråga.

18.  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till framför allt förhandlingsgruppernas medlemmar att särskilt uppmärksamma delegerade akter och genomförandeakter i den rapport som ska lämnas till det ansvariga utskottet efter varje trepartsmöte i enlighet med artikel 70.4 i parlamentets arbetsordning.

Synpunkter på särskilda frågor

Jordbruk och fiske

19.  Europaparlamentet beklagar djupt att anpassningsärendena om viktig jordbruks- och fiskelagstiftning blockerades av rådet efter det att förhandlingarna vid informella trepartsmöten och efter parlamentets första behandling hade brutit samman. Parlamentet understryker att detta ofta beror på att rådet inte vill använda delegerade akter och konstaterar att det endast är inom ramen för de fullständiga lagstiftningsförfarandena i samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken som det har varit möjligt att finna en anpassningslösning som var godtagbar för båda sidor. Vissa bestämmelser kunde man dock enas om endast på villkor att de inte skulle utgöra ett prejudikat. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att gå vidare med de kvarstående anpassningsärendena, så att förfarandena kan slutföras före slutet av den innevarande valperioden.

Utvecklingssamarbete

20.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet särskilt i fråga om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete sedan 2006 har utövat en ”demokratisk granskning”, i form av en politisk dialog med kommissionen om förslag till åtgärder. Parlamentet konstaterar dock att man har haft blandade erfarenheter med denna metod, och att parlamentets möjligheter att påverka kommissionens beslut har varit begränsade.

21.  Europaparlamentet påpekar att genomförandeakter på området för utvecklingssamarbete ofta grundas på föregående samråd med tredje parter, vilket gör det svårare att få igenom förändringar i ett sent stadium av det formella kommittéförfarandet. Om information till och dialog med parlamentet kunde tidigareläggas skulle det bidra kraftigt till en mer effektiv användning av parlamentets kontrollbefogenheter.

Ekonomi och valutafrågor

22.  Europaparlamentet påpekar att det på området för finansiella tjänster i förordningarna om de europeiska tillsynsmyndigheterna har införts tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande, enligt vilka tillsynsmyndigheterna lägger fram förslag till tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande som kommissionen ska anta. Parlamentet anser, med tanke på tillsynsmyndigheternas tekniska expertis och specialistkunskaper, att de delegerade akterna bör få formen av tekniska standarder för tillsyn i stället för sedvanliga delegerade akter när detta är möjligt. Parlamentet anser också att kommissionen alltid bör inhämta tekniska råd från den relevanta tillsynsmyndigheten avseende innehållet i dessa delegerade akter innan kommissionen antar akterna.

23.  Europaparlamentet påpekar att perioden för granskning av tekniska standarder för tillsyn med stöd av vissa rättsakter kan förlängas med ytterligare en månad, eftersom dessa standarder är så pass omfattande och invecklade, och anser att sådan flexibilitet bör bli norm. Parlamentet påpekar dessutom att lagstiftaren har fastställt en granskningsperiod på tre månader, som får förlängas med tre månader, för alla delegerade akter på området för finansiella tjänster, och anser att denna praxis bör utvidgas till att omfatta andra områden av komplicerad natur.

24.  Europaparlamentet understryker att de arrangemang enligt vilka inga delegerade akter får läggas fram under parlamentets uppehållsperioder även bör gälla tekniska standarder för tillsyn.

25.  Europaparlamentet anser att inbjudan till aktörerna att delta i tillsynsmyndigheternas aktörsgrupper bör omfatta en tillräckligt lång period (minst två månader), och att den bör offentliggöras via många olika kanaler samt följa ett tydligt och rationaliserat förfarande för att garantera att ansökningar tas emot från ett brett underlag av kandidater. Parlamentet påminner om att tillsynsmyndigheternas aktörsgrupper bör vara balanserade, i enlighet med bestämmelserna i respektive förordningar.

Sysselsättning och sociala frågor

26.  Europaparlamentet påminner om att det på området sysselsättning och sociala frågor, för att försvara sina befogenheter, låtit domstolen pröva Eures-beslutets giltighet.

Medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sitt arbetsprogram inbegripa förslag för att ändra samtliga rättsakter inom den tidigare tredje pelaren för att anpassa dem till den nya normhierarkin och att respektera parlamentets befogenheter och behörighet samt rätt till information om delegering av befogenheter till kommissionen enligt Lissabonfördraget. Parlamentet betonar att detta kommer att kräva en enskild bedömning av varje rättsakt för att fastställa de beslut som utgör väsentliga delar och därför måste fattas av lagstiftaren, särskilt beslut som rör de berörda personernas grundläggande rättigheter, samt de beslut som kan anses vara icke-väsentliga delar (se domstolens dom i mål C-355/10).

28.  Europaparlamentet påpekar att rådet – långt efter Lissabonfördragets ikraftträdande – fortsätter att anta rättsakter på grundval av bestämmelser från den tidigare tredje pelaren, vilket har lett till att parlamentet tvingats väcka talan inför domstolen.

o
o   o

29.   Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.

(1) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13. (2) EUT L 304, 20.11.2010, s. 47. (3) EUT C 81 E, 15.3.2011, s. 6.