Betänkande: Thomas Ulmer (A6-0332/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet från min kollega Thomas Ulmer om översynen av olika direktiv om medicintekniska produkter.

Termen ”medicintekniska produkter” omfattar en lång rad produkter, bland annat injektionssprutor, glasögon, diagnosutrustning, små implantat, medicinsk bildåtergivningsteknik osv. och det har blivit absolut nödvändigt att öka konkurrenskraften och den medicinska säkerheten på området. För att åstadkomma detta behövde den nuvarande rättsliga ramen med tre direktiv med grundläggande krav för medicinteknisk utrustning förbättras, särskilt vad gäller kliniska utvärderingar, insyn, övervakning av marknader, skräddarsydda föremål, användning av mänsklig vävnad och samordning mellan oberoende organ.

De praktiska bestämmelserna som vi har antagit i det här dokumentet kommer att öka harmoniseringen av denna mycket komplexa och skiftande bransch i och med att bestämmelserna blir tydligare och enklare. Det är värt att notera att många tillverkningsföretag i branschen är verksamma på den globala marknaden. Därför måste insatser göras för att uppmuntra processen för internationellt samarbete, särskilt i form av harmonisering av standarder.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE), skriftlig. (DE) Med dagens samtycke i första behandlingen om medicintekniska produkter går vi miste om den stora möjligheten att förbjuda mycket farliga ämnen som kan ingå i dem. Det är sorgligt att EU-medlemsstaternas förhalningspolitik inneburit att carcinogena, mutagena och reproduktionstoxiska ämnen kan fortsätta att användas trots att det sedan länge finns tillgängliga säkra alternativ.

De här tydliga gränserna för användning av farliga och mjuka PVC i magsonder, respirator- och droppslangar har dröjt alldeles för länge eftersom dessa material innehåller höga halter av mjukgöraren DEHP som är reproduktionstoxiskt och särskilt farligt för spädbarn, barn och dialyspatienter. Prematura spädbarn får upp till 200 gånger högre DEHP-doser än rekommenderad mängd.

Det finns en glimt av hopp i och med att kravet på märkning av farliga mjukgörare har antagits. Därmed kan medicinsk personal fatta ett medvetet beslut om de vill använda produkter som inte innehåller mjuk PVC, och konsumenterna kan aktivt begära det. Tillverkarna ska också omfattas av striktare krav på att motivera varför medicintekniska produkter med mjuk PVC ska kunna användas för barn och gravida kvinnor.

Hur som helst är detta ändå bara tillfälliga lösningar eftersom kommissionen den här veckan äntligen, på grundval av en riskbedömning som gjordes redan 2001, rekommenderar att användningen av DEHP i medicintekniska produkter ska förbjudas för vissa riskgrupper. Förbudet kan mycket väl dröja, men i det här fallet gäller regeln bättre sent än aldrig, och kommissionen måste senast vid årets slut lägga fram förslag till lagstiftning.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till översynen.

Det är visserligen beklagligt att förslaget till förbud mot medicintekniska produkter som innehåller carcinogena, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen inte gick igenom. Men den här kompromissen är ändå ett avgörande första steg som bidrar till att stoppa användningen av giftiga kemikalier i medicintekniska produkter, ämnen som sedan återfinns i patienternas kroppar. Lagstiftningen kräver att tillverkarna av medicinteknisk utrustning märker dem när de innehåller ftalater som ingår i den grupp kemiska ämnen som används för att mjukgöra plaster.

EU har klassificerat ftalaten DEHP som ett reproduktionstoxiskt ämne, och det finns en stor oro att ämnet kan överföras från utrustning till patienter, framför allt spädbarn och dialyspatienter.

Märkningen av produkter kommer att göra läkare medvetna om att deras patienter riskerar att utsättas för ämnena. De som ansvarar för inköp av utrustning till sjukhusen kan lätt avgöra vilka plastartiklar utan DEHP som redan finns på marknaden. Tillverkarna kommer att tvingas förklara vilka risker utsatta patienter löper vid användningen av utrustning med giftiga kemikalier och föreslå försiktighetsåtgärder.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. (DE) När nu EU:s direktiv om medicintekniska produkter ses över vill jag meddela att jag stöder Europaparlamentets linje om att dela upp bestämmelserna logiskt och att reglera ”återvinningen” i ett eget direktiv. I egenskap av folkets företrädare måste vi göra mer för att förordningar blir rationella och begripliga och motstå frestelsen att fösa samman olika bestämmelser under samma rubrik. Kommissionen måste nu – och det snarast, inte inom tre år – lägga fram ett förslag om ett eget direktiv.

Vår föredragande Thomas Ulmer, som jag för övrigt tackar för ett utmärkt arbete, har bidragit till att en rimlig och opartisk kompromiss kunde uppnås i fråga om farliga kemikalier i medicintekniska produkter. Jag är säker på att alla håller med mig om att läkemedel inte ska innehålla farliga ämnen. Om de gör det ska de innehålla så få sådana ämnen som möjligt. Vi måste därför arbeta för att alla carcinogena, mutagena och reproduktionstoxiska ämnen på ett effektivt sätt gradvis upphör att användas.

Med särskild hänvisning till dessa farliga ämnen betonar jag än en gång att det är absolut nödvändigt att ha en korrekt produktmärkning. Jag tror inte att kommissionen har gjort rätt val när den valt märkning med koderna från Global Medical Device Nomenclature (GMDN). Koderna kommer oundvikligen att leda till högre kostnader som huvudsakligen drabbar europeiska tillverkare och allmänheten, vilket hämmar konkurrenskraften och inte gynnar patienterna i någon större utsträckning.

Betänkande: Marta Vincenzi (A6-0058/2007)

  Bruno Gollnisch (ITS). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Marta Vicenzis betänkande gäller harmonisering av bestämmelser, framför allt bestämmelser om vilka undantag EU:s flaggstater kan bevilja från ILO:s och IMO:s normer.

Målet må vara högst lovvärt, men I realiteten löser det inte alla de problem som vi måste ta itu med. Det är allmänt känt att bekvämlighetsflaggning är det största problemet med handelsskepp. Man tänker särskilt på hur en stat som Liberia, där fullständig anarki råder, samtidigt kan ha en av världens största flottor som man uppenbarligen inte kan utöva någon reell kontroll över.

Denna fullkomligt abnorma situation måste få ett slut. Den leder till social dumpning. Hänsyn måste också tas till vilka säkerhetsvillkor som egentligen finns. För säkerhets skull avgör den aktuella staten fortfarande vilka villkor som ska gälla för om den ska godkänna eller neka till att dess flagga används och de regler den tillämpar för de fartyg som använder dess flagg och för dess besättning. Men den friheten ska också vägas mot staternas rättighet att vägra tillträde till sina territoriella vatten, sina exklusiva ekonomiska zoner och inhemska vatten för fartyg som uppenbarligen inte följer minimibestämmelserna och som utgör en fara för kuststater.

Det är i den riktningen vi vill att parlamentet ska resonera.

  Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot direktivet om flaggstatsförpliktelser eftersom det enbart utgör ett tillägg som ger ökad tyngd åt EU:s sjöfartsförordning utan att man tar itu med det egentliga problemet, som ligger i stora flottors registrering i tredje land. EU-staterna lyder under den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och utgör därmed inte problemet.

Jag avslår också detta direktiv på grund av att det underminerar medlemsstaternas suveränitet genom att överföra kompetens till gemenskapen. Varje medlemsstat har redan skyldigheter i egenskap av parter i IMO:s konventioner. Det räcker, och så bör det förbli.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PL) Det här betänkandet ingår i det tredje lagstiftningspaketet för sjöfartssäkerhet som i grova drag syftar till att förhindra olyckor och att bekämpa konsekvenserna av dessa olyckor.

Medlemsstaterna ska garantera att de fartyg som förts upp i de nationella registren respekterar de internationella bestämmelserna. Den förpliktelsen får inte undergrävas av något initiativ som tas på EU-nivå och som syftar till att främja förebyggandet och bekämpningen av sjöolyckor.

På dessa premisser samtycker vi i stora drag med de föreslagna åtgärderna. Till exempel måste medlemsstaterna kontrollera att internationella regler och normer uppfylls när de för in fartyg i sina register med hjälp av styrkande handlingar. De måste utarbeta och genomföra ett övervaknings- och inspektionsprogram för fartyg under medlemsstatens flagg och se till att inspektörer och utredare utbildas och övervakas.

Men gemenskapen måste bidra till de ekonomiska resurser som behövs för att genomföra och driva igenom dessa åtgärder, vilket inte framgår tydligt i det här förslaget.

Med den senaste tidens olyckor med Erika och Prestige i färskt minne anser vi att förslagen som läggs fram på området måste bli föremål för viktiga diskussioner där såväl arbetstagare inom sektorn som hela allmänheten deltar.

Betänkande: Gilles Savary (A6-0055/2007)

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Efter olyckorna med Erika och Prestige, varav den senare inträffade 2002 nära utkanten av Portugals exklusiva havsområde, har EU utarbetat ett antal lagstiftningsförslag i syfte att förhindra liknande olyckor, eller åtminstone minska konsekvenserna av dem så mycket som möjligt, samt att utreda vad som hände och vem som bar ansvaret.

I Gilles Savarys utmärkta betänkande, som jag röstade för, behandlas ett av dessa förslag. Jag anser att det är viktigt, eftersom det fastställer en miniminivå för gemensamma regler för alla medlemsstater när det gäller fartygsägares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter (som kan utökas till alla övriga ansvariga) samt andra regler som syftar till att förebygga olyckor och ratificera vissa internationella konventioner, som konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar, den internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen och den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom bunkerolja.

Jag välkomnar även förslaget om att inrätta en solidaritetsfond i syfte att se till att även fartyg som inte har tecknat någon ekonomisk säkerhet erbjuder lämpligt skydd och ekonomisk ersättning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det här betänkandet ingår i det tredje lagstiftningspaketet för sjöfartssäkerhet som omfattar en rad lagstiftningsåtgärder som syftar till att förhindra olyckor och föroreningar och att ta itu med konsekvenserna av dessa olyckor

Syftet med förslaget är att inrätta ett system för fartygsägares skadeståndsansvar om skada drabbar tredje part samt att fastställa regler för att förhindra olyckor.

Framförallt är det en uppmaning till alla medlemsstater att bli parter till olika internationella konventioner och att införa bättre ersättning för dem som drabbas av olyckor samt för personal ombord. I betänkandet föreslår man även att det ska inrättas en solidaritetsfond för utbetalning av ersättning till dem drabbas av skador orsakade av fartyg som saknar intyg om ekonomisk säkerhet, eftersom sådan ersättning inte ska behöva betalas ut av den medlemsstat där olyckan inträffade. Det är medlemsstaternas ansvar att se till att alla kriterier uppfylls och att införa sanktioner om de inte gör det.

Detta är grundläggande positiva åtgärder som vi stöder. Men risken finns fortfarande att kontrollansvaret i framtiden hamnar under det gemenskapsorgan som man föreslår i betänkandet – gemenskapskontoret – i stället för under medlemsstaterna, och detta är vi mycket tveksamma till.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Även om man kan vara överens om att ansvaret för tredje part ska vara den generella strategin, finns det uppenbara motsättningar som måste tas upp innan man kan gå vidare.

Den främsta bland dessa är att konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar inte har ratificerats av medlemsstaterna, och därför måste EU omedelbart agera. Rådet måste bekräfta anslutningen till konventionen på medlemsstatsnivå genom att ratificera den innan man själv kan kritisera EU:s befogenheter på detta område, vilket man ifrågasätter.

Betänkande: Marie-Hélène Aubert (A6-0061/2007)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! När det gäller organisk odling sätter konsumenterna större värde på användningen av naturliga ämnen än syntetiska. Syntetiska kvävegödselmedel bör inte användas.

Men det finns ingen anledning över huvud taget att förbjuda naturliga mineralgödselmedel eller andra sorters mineraliska gödselmedel som kvävegödselmedel. Det är därför som jag beklagar att ändringsförlagen 168 och 169 i betänkandet som lades fram av Marc Tarabella inte antogs. Det försvagar kraftigt logiken i den ståndpunkt som vi har antagit, och jag hoppas att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kommer att se över den här frågan igen, då frågan återförs till utskottet.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi har röstat emot vissa ändringsförslag om sänkta procentsatser för GMO märkning av ekologiska produkter. Även om vi i sak anser att ekologiska produkter skall vara GMO-fria så är vi oroliga för att olika gränser för ekologiska och andra livsmedel kommer att innebära en nackdel för den ekologiska produktionen.

Vi anser att GMO skall behandlas med försiktighet och att man skall vidta åtgärder för att minska risken för oavsiktlig kontaminering, men vill inte skapa en onödigt tung bevisbörda som skulle kunna leda till minskad ekologisk odling.

  Luis Manuel Capoulas Santos, Fausto Correia, Edite Estrela, Emanuel Jardim Fernandes, Elisa Ferreira, Jamila Madeira och Manuel António dos Santos (PSE), skriftlig. (PT) Även om kommissionens förslag till förordning och det betänkande som antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling totalt sett är ett positivt bidrag till fastställandet av de gemensamma principer och regler som ska gälla för ekologisk produktion, vilka främst syftar till att öka konsumenternas förtroende, anser vi fortfarande att det finns en del brister.

Men eftersom vi anser att kontamineringen av ekologiska produkter med genetiskt modifierade organismer är en viktig fråga, och eftersom parlamentet antog ändringsförslaget från den socialdemokratiska gruppen – ett känsligt realistiskt förslag om att fastställa en högsta toleransnivå för oavsiktlig kontaminering på bara 0,1 procent – röstade vi trots detta för betänkandet.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för förslaget att Aubertbetänkandet om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter ska återförvisas till utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Toleransnivån för oavsiktlig kontaminering av GMO får inte vara densamma som för traditionellt jordbruk, det vill säga 0,9 procent, eftersom man därmed faktiskt skulle erkänna att det inte längre går att undvika kontaminering och att det inte kan garanteras att en produkt är fri från GMO även om den är certifierad som ekologisk.

Därför stödde jag förslaget från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, enligt vilket förekomsten av GMO i ekologiska produkter måste begränsas till att enbart gälla oförutsedda och tekniskt oundvikliga mängder om högst 0,1 procent och att termen ”ekologisk” inte skulle få användas för produkter som oavsiktligt kontaminerats med mer än den spårbara toleransnivån av GMO om 0,1 procent.

Slutligen stöder jag förslaget om att man ska hitta en annan rättslig grund för frågan om ekologiskt jordbruk. Efter att hittills ha haft en rådgivande roll har Europaparlamentet nu för avsikt att bli ”medbeslutande” i problem som detta, och det kommer att innebära ett steg framåt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Man vet att 70 procent av Europas konsumenter inte vill köpa genetiskt modifierade organismer, GMO. Det faktum att man i den här förordningen tillåter en förekomst av upp till 0,9 procent GMO i ekologiska produkter är oacceptabelt och ett hårt slag för det ekologiska jordbruket. Att tolerera kontaminering med 0,9 procent GMO som föreslås i betänkandet (eller 0,1 procent som några föreslog och som kammaren godkände) innebär att man godkänner GMO-kontaminering av ekologiska produkter, vilket utan tvekan kommer att få konsekvenser för konsumenterna och utgör ett allvarligt och oacceptabelt hot mot industrin för ekologiska produkter.

Konsumenterna väljer ekologiska produkter därför att de har producerats på ett mer hållbart sätt utan användning av pesticider och helt utan GMO. Om man godkänner användningen av GMO, även i mycket små mängder, för man konsumenterna bakom ljuset och det kommer att få allvarliga konsekvenser för miljön och för människors hälsa i allmänhet.

I motsats till det som föreslås i betänkandet, med dess ”produktivistiska” modell, behöver vi i stället mer hållbara former av jordbruksproduktion som bygger på mångsidig produktion i de olika länderna och regionerna och på att man i högre grad värdesätter små och medelstora jordbruk och familjejordbruk.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag anser inte att produkter som är ekologiskt märkta ska innehålla någon andel genetiskt modifierade organismer (GMO) överhuvudtaget. Konsumenterna har rätt till denna garanti när de köper en produkt som är ekologiskt märkt.

Och framförallt, om produkter som innehåller 0,9 procent GMO skulle märkas som ekologiska skulle det finnas en risk för ytterligare en märkning, GMO-fri, vilket skulle undergräva det ekologiska jordbrukets ställning.

Därför röstade jag för de ändringsförslag där man föreslog ett fullständigt förbud mot användning av GMO inom ekologiskt jordbruk och vid märkning av ekologiska produkter.

Jag röstade även för ändringsförslaget om att införliva produkter som salt, ull, fiskkonserver, kosmetika, kosttillskott och eteriska oljor i förordningen, eftersom dessa produkter har anknytning till den naturliga miljön under åtminstone en av bearbetningsfaserna.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Den nya förordningen kommer att ersätta förordning (EEG) 2092/91 om ekologiskt jordbruk.

Det största orosmomentet är fortfarande förekomsten av GMO i produkter som är ekologiskt märkta. Kommissionen hade angett en toleransnivå för förekomsten av GMO på 0,9 procent, trots att det går att spåra GMO-innehållet redan från 0,1 procent. Vi måste vara försiktiga med GMO i allmänhet, och framförallt måste konsumenter få korrekt information om vad det är de konsumerar och använder. Därför är det absolut nödvändigt att man tar tillräcklig hänsyn till förväntningarna hos de konsumenter som väljer en ekologisk produkt. De måste med andra ord kunna vara säkra på att deras produkt inte innehåller några GMO.

Därför gläder det mig att det här parlamentet har infört toleransnivån 0,1 procent i Aubertbetänkandet, och jag uppmanar jordbruksministrarna i rådet att reagera på resultatet av den här omröstningen genom att göra en grundlig översikt av förordningen.

Jag vill tillägga att jag även ställer mig bakom parlamentets begäran om att förordningen ska antas genom medbeslutande med rådet och parlamentet, vilket jag förväntar mig att kommissionen ställer sig bakom, eftersom de folkvalda representanternas åsikter måste vara mer värda än statstjänstemännens.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Ekologisk produktion är mycket viktigt ur såväl miljö- som hälsosynpunkt. Vi har emellertid röstat nej till betänkandet eftersom vi anser att jordbruksprodukter ska säljas på en fri marknad utan inblandning på EU-nivå. Det är vår övertygelse att de fria marknadskrafterna, med medvetna europeiska konsumenter i spetsen, själva klarar den angelägna omställningen till ett ekologiskt och långsiktigt hållbart jordbruk. Vi tror vidare att denna utveckling påskyndas, och att genomslagskraften blir större, om märkningen av ekologiska produkter överlåts till de nationella parlamenten.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, eftersom det stärker föreskrifterna i kommissionens förslag om märkning och produktion av ekologisk mat. Jag stöder användningen av EU-logotypen (EU-EKOLOGISK) för produkter som innehåller 95 procent organiska ingredienser och kravet på att producenter i tredjeländer ska förse sina nationella myndigheter med ett certifikat som utfärdas av ett behörigt kontrollorgan från gemenskapen.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Majoriteten av allmänheten i Europa (58 procent) hyser fortfarande misstankar mot genetiskt modifierade livsmedel. Europeernas skepsis över förekomsten av GMO inom traditionellt jordbruk kan tolkas som ett stöd för ekologiskt jordbruk.

Därför är det viktigt att EU uppmuntrar ekologiskt jordbruk som svar på konsumenternas ökade efterfrågan, för det innebär även ett steg närmare den genomgripande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i riktning mot en verkligt hållbar utveckling.

Marie-Hélène Auberts betänkande påminner oss om att det måste finnas vissa förnuftiga regler om man ska främja ekologiska produkter. Till att börja med måste man motsätta sig kommissionens förslag till förordning som syftar till att fastställa en och samma nivå för oavsiktlig kontaminering – 0,9 procent – för de olika sektorerna.

Sedan måste man som en motåtgärd – som den ekologiska sektorn kräver och som redan finns i flera europeiska länder och regioner – fastställa en så låg toleransnivå som möjligt för oavsiktlig förekomst av GMO, det vill säga 0,1 procent, vilket motsvarar den längsta nivån vid vilken det är möjligt att spåra dem.

Slutligen måste man tillämpa principen ”förorenaren betalar”, eftersom det är helt uteslutet att de ekologiska jordbrukarna ska behöva betala notan för de risker som det innebär att ha två parallella typer av jordbruk.

Betänkande: Giusto Catania (A6-0052/2007)

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! När jag röstar för Cataniabetänkandet tänker jag på det faktum att fotbolls-EM 2008 kommer att spelas i Österrike, för jag anser att mycket som är beklagligt sker inom proffsfotbollen. Det förekommer inte bara bedrägerier, tvivelaktiga ekonomiska rutiner och orättvis konkurrens, vilket vi nu på ett målinriktat sätt måste bekämpa på EU-nivå. Våldstendenserna i samband med fotbollsevenemang överskrider alla gränser när några så kallade supportrar håller hundratals poliser på helspänn – poliser som kanske behövs på andra platser och som kostar väldigt mycket pengar.

Det vettigaste vore att stoppa huliganerna vid gränsen, och arenorna borde ha separata ingångar och utgångar för de olika supportergrupperna. Man skulle inte bara behöva förbjuda våldsframkallande banderoller och plakat. Det skulle dessutom behövas betydligt strängare straff för dessa bråk.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Tyvärr är våld i samband med fotbollsmatcher inte isolerade händelser utan snarare ett fenomen som upprepats flera gånger under de senaste åren, till exempel vid fotbolls-VM 2006 i Tyskland och den senaste tidens bråk i samband med nationella ligamatcher i Italien, Spanien, Kroatien och England.

Därför är det nödvändigt att anta lämpliga åtgärder för att se till att sådana idrottsevenemang kan arrangeras så fridfullt som möjligt, utan meningslöst våld och rasism.

Jag stöder därför Österrikes initiativ att uppdatera beslutet som innehåller bestämmelser om att varje medlemsstat ska inrätta ett nationellt informationsställe för fotboll som ska fungera som kontaktpunkt för utbyte av polisiär information i samband med internationella fotbollsmatcher.

Det är viktigt att de behöriga organen stärker sitt samarbete och gör informationsutbytet mer professionellt. Vidare borde varje medlemsstat få möjlighet att genomföra en effektiv riskbedömning.

Man måste prioritera förebyggande i stället för repressiva åtgärder och användning av kravallpolis på arenorna, vilket har blivit den vanligaste metoden för att försöka få bukt med fotbollsvåldet.

  Stephen Hughes (PSE), skriftlig. (EN) I och med omröstningen om Giusto Catanias betänkande (A6-0052/2007) hoppas jag verkligen få se en markant förbättring i det internationella samarbetet mellan polisstyrkor för att motverka våld i samband med fotbollsmatcher.

Oskyldiga supportrar och familjer från Middlesborough hamnade mitt i våldsamheterna i Rom i mars 2006 i samband med matchen mellan Middlesborough och Roma under UEFA-cupen. Tre supportrar knivhöggs under oprovocerade angrepp av Roma-supportrar. Parlamentets utskott för framställningar behandlade en framställning från Middlesborough-supportrar förra hösten. Jag beklagar verkligen att ordföranden av utskottet för framställningar ett år efter våldsamheterna i Rom fortfarande inte har fått svar på ett brev som han skickade till Italiens inrikesminister där han bad om garantier för att de misstag som gjorde att våldet kunde hända ska kunna undvikas i framtiden.

Även vid detta sena stadium hoppas jag verkligen att ministern kommer att ta tillfället i akt och svara och framföra en tydlig ursäkt till befolkningen i Middlesborough.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Giuesto Catanias betänkande om att förbättra polissäkerheten vid fotbollsmatcher. Jag stöder att de nationella informationsställena får en utökad roll som kontaktpunkter för utbyte av polisinformation i samband med våldsamheter vid internationella fotbollsmatcher. Men jag anser bestämt att allt utbyte av personinformation måste skyddas av nuvarande sekretesslagar och aldrig användas för andra syften.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Dagens fotboll har reella problem med säkerheten vid internationella matcher, och det är ett faktum att Europa måste ta itu med våldet på fotbollsarenorna, särskilt i samband med att europeiska och internationella matcher spelas. För att undvika tragedier och slagsmål mellan huliganer har EU haft tankar på att skapa ett nätverk för informationsutbyte om risker för våldsutbrott av det har slaget, så europeisk solidaritet och framsynthet kommer att spela en mycket viktig roll när det gäller att trygga säkerheten för den europeiska allmänhet som går på matcher.

Vi får inte tillåta att ”falska” supportrar sätter fotbollens värden i en dålig dager, och det här betänkandet underlättar inrättandet av nationella fotbollsinformationsställen på platser där man kan utbyta information i syfte att förbereda sig och vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla ordningen vid fotbollsmatcher. Sådan information kan gälla individer som utgör eller kan utgöra en risk för den allmänna ordningen och säkerheten.

Många utbrott av återkommande och ihållande våld vid fotbollsmatcher har förändrat dessa idrottsevenemangs funktion som någonting man går och tittar på. EU kan inte låta detta ske opåtalt.

Betänkande: Joost Lagendijk (A6-0067/2007)

  Eugen Mihăescu (ITS). – Marele Napoleon spunea: „Dacă este posibil, este ca şi făcut, iar dacă este imposibil, se va face oricum.” Aşa este şi cu Serbia, şi cu Kosovo. Sunt naţionalist şi mă interesează Serbia mai mult decât politica. Kosovo este inima naţiunii şi nu poate fi smulsă din pieptul Serbiei decât cu riscuri nebănuite.

Filozoful francez Régis Debray a vorbit primul, fiind martor la tragedia Serbiei în momentul atacului de către forţele care erau împotriva ei. Europa nu poate să rişte o instabilitate în Balcani. Monsieur Athisaari nu ne spune adevărul. După cel de-al doilea război mondial, în Kosovo erau 15% albanezi şi 85% (majoritatea) erau sârbi. Albanezii erau veniţi de peste munţi, din Albania. Thaçi şi ai lui, maoişti crescuţi de Enver Hoxha şi Mehmet Shehu, se folosesc de doctrina divide et impera. Este paradoxal, pentru că vor să întemeieze o Albanie compusă din bucăţi rupte din teritoriul Serbiei, Macedoniei şi Greciei. Americanii care învaţă geografia făcând războaie ştiu mai bine unde se găseşte America, dar nu ştiu unde se găseşte Kosovo. Din fericire, trecutul nu vrea să treacă.

  Димитър Стоянов (ITS). – Гласувах против доклада относно бъдещето на Косово, защото ми омръзна да слушам колко зле и дискриминирани са албанците. Никой не е пресметнал колко много сърби бяха избити и изхвърлени от Косово от албанските главорези. Колко православни църкви бяха унищожени и превърнати в складове и в конюшни от тези наркотрафиканти, които това е основното нещо, с което се занимават, трафик на наркотици.

Аз искам да ви припомня `99 година, защото в момента сме пред най-светлия християнски празник за православните християни, Великден. `99 година натовските бомбардировачи потъпкаха и се погавриха с този християнски празник, като не спряха своите бомбардировки, а продължиха да хвърлят своите клъстерни бомби, предназначени не срещу инфраструктурата, а да убиват хора и при това ги надписаха с обидни надписи спрямо православното християнство.

Европа трябва да спре да се меси на Балканите, защото предизвиква само по-лоши неща. Оставете Балканите на мира.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för Joost Lagendijks betänkande om Kosovos framtid och Europeiska unionens roll. Jag håller med föredraganden om att Europaparlamentet bör agera enhetligt och tydligt, eftersom det är våra framtida EU-gränser och vårt framtida EU-territorium som står på spel. Alla inser att den aktuella situationen är ohållbar och att det behövs fortsatta taktfulla och tålmodiga förhandlingar, med stor delaktighet från EU:s sida.

Jag betraktar Ahtisaaridokumentet som en utgångspunkt för diskussioner och bemödanden att nå fram till en kompromiss. EU måste anta en ståndpunkt som otvetydigt siktar mot en överenskommelse. Jag är fast övertygad om att den slutliga lösningen inte kan påtvingas under hot om radikalisering i Kosovo eller Serbien, utan att den måste återspegla det serbiska folkets liksom kosovoalbanernas intressen.

Dessa två folk får inte leva i hat, eftersom hat leder till våld och utgör ett hinder för stabilitet och säkerhet i regionen. Jag anser att Europaparlamentets betänkande kommer att skicka ut ett kraftfullt budskap, erbjuda västra Balkan ett europeiskt perspektiv och leda till en godtagbar kompromiss som bygger på respekt för internationell rätt och europeiska demokratiska värden. Vi ledamöter från de nya medlemsstaterna är särskilt medvetna om att utsikterna till EU-medlemskap gjorde våra länder mycket motiverade att genomföra många politiska och ekonomiska reformer. Det går inte att gå tillbaka till perioden före mars 1999, och därför tror jag på ett framtida avtal som tryggar fred och stabilitet i västra Balkan.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för dokumentet om Kosovo av flera skäl. Förslaget om ett kontrollerat självstyre som backas upp av en permanent internationell närvaro när väl säkerhetsrådet har fattat ett slutligt beslut är en särskilt viktig lösning. Samtidigt är det enda rätta att skapa ett samhälle som består av medborgare med lika rättigheter.

Jag stöder helt tanken på lika rättigheter för etniska minoriteter och grupper, liksom klart definierade rättigheter för dessa minoriteter att bevara och utveckla sin identitet och sin egen offentliga administration. Samtidigt stöder jag med kraft tanken på att trygga den serbiska befolkningens rättigheter och säkerhet i maximal utsträckning, det vill säga ett omfattande självstyre.

Europeiska unionen kommer att spela en avgörande roll i processen, och därför måste en tydlig strategisk handlingsplan upprättas. Å andra sidan bör vår uppgift vara att understryka utsikterna till en framtid inom EU för länderna på Balkan, eller Serbien och Kosovo. För att vi ska kunna nå detta mål måste dock freden och stabiliteten i regionen tryggas. Vi måste arbeta för att se till att länderna på Balkan blir medlemmar i Europeiska unionen. Om vi misslyckas med det kommer vår gemenskap att förbli ofullständig.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! Jag röstade också emot Joost Lagendijks betänkande, och det gjorde jag eftersom jag anser att det är mycket farligt att säga att förhandlingsmöjligheterna nu är uttömda och att det är dags att kräva självständighet för Kosovoprovinsen. Det betraktar jag som ett farligt experiment.

Dagens situation påminner mig starkt om läget i början av kriget i Kroatien, som just började med att Kroatien förklarade sig självständigt. Om vi inte går mycket försiktigt fram här, och i synnerhet om vi inte har några färdiga och konkreta lösningar till hands inför möjligheten att FN-administrationen upphör och ett maktvakuum uppstår, så kommer antingen serberna att vilja skydda sina landsmän eller så kommer kosovoalbanerna att kräva självstyre, och då kommer vi på nolltid att både ha omintetgjort de framsteg och det närmande som har gjorts och kanske också ha destabiliserat hela regionen. Det var därför jag röstade nej.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi står bakom FN:s fredssträvanden i Kosovo och Matti Ahtisaaris arbete. Vi valde att rösta emot en formulering om att suveränitet för Kosovo är den bästa vägen för att uppnå stabilitet och en politisk lösning för Kosovo. Vi menar att det inte är rätt betänkande att ta upp detta i och att det är dumt att låsa sig vid en sådan formulering i dagsläget, även om det är ett önskvärt mål framgent.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att frågan om Kosovo måste lösas genom FN:s försorg, vilket också är på väg att ske. Om sedan FN ber EU att spela en viktig roll i frågan ställer vi oss positiva till det.

Detta betänkande innehåller en del bra formuleringar men även många dåliga. Vi vänder oss bland annat emot att Europaparlamentet vill ha ett övervakningsansvar när det gäller frågan att fastställa Kosovos status. Detta är inte en fråga för EU.

Det uttrycks även en förhoppning om att det ska bildas en proeuropeisk regering i Serbien. Det är möjligt att det är önskvärt, men det är det serbiska folket som väljer sin regering och detta måste, i demokratins namn, respekteras, oavsett utfall.

Vidare ska inte Europaparlamentet ha synpunkter på medlemsstaternas hållning i ministerrådet, eller hur medlemsstater ska agera i FN:s säkerhetsråd.

Då vi funnit att det finns för många dåliga komponenter i betänkandet har vi röstat emot det i dess helhet vid dagens omröstning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Den extremt allvarliga situationen på Balkan, och i synnerhet i den serbiska Kosovoprovinsen, är följden av en lång process med interventionism, aggression och militär ockupation stödd av EU och USA, som har påtvingat regionen sin dominans genom att exploatera genuina konflikter och problem.

Situationen i Kosovo är särskilt betecknande. Efter Natos militära aggression skapade USA och EU ett protektorat och upprättade strategiska militärbaser i denna serbiska provins, vilket var ett flagrant brott mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244.

Den lösning för Kosovos framtid som Martti Ahtisaari, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud, har framtvingat går i samma stil. Han föreslår att den serbiska överhögheten över en del av landets territorium ska upphöra och (pseudo-)självständighet för Kosovo under ockupation av EU och USA. Detta ska åstadkommas genom en så kallad civil närvaro från EU:s sida inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, understödd av Natotrupper och ett ”internationellt civilbefäl” med fulla befogenheter.

Vi anser att lösningen på Kosovoproblemet bör vara förenlig med internationell rätt och respektera Serbiens suveränitet, som vi inte får glömma tryggas enligt resolution 1244. En annan (felaktig) lösning kan medföra oförutsebara konsekvenser i denna strategiska region.

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Labourpartiets grupp i parlamentet stöder den här resolutionen, särskilt det starka stödet till FN-processen och det speciella sändebudet för Kosovo, Martti Ahtisaari, och hans vägledande principer för en lösning av frågan om Kosovos status. Men vi lade ner vår röst om ändringsförslag 13, eftersom framställningen inte ligger i linje med Ahtisaaris plan och därför inte är till någon hjälp medan diskussionerna pågår i FN:s säkerhetsråd.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande om Kosovos framtid och EU:s roll. För att nå målen om ett fredligt och självförsörjande Kosovo bör EU ha en roll i de nuvarande internationella förhandlingarna om en lösning. Jag stöder framför allt det FN-ledda initiativet för att avgöra Kosovos slutliga status, och i synnerhet Martti Ahtisaaris förslag.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Kosovofrågan kan splittra politiska partier, men gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster som jag tillhör, och de partier som ingår i den var enhälligt emot Natos krig mot Jugoslavien 1999, eftersom syftet med detta krig inte var att befria Kosovo, utan att ge omvärlden utökat inflytande över Serbien och Montenegro. En del av mina kolleger fruktar till och med att USA utnyttjar Kosovoproblemet för att splittra europeiska länder i små militärprotektorat, och citerar internationell rätt som stadgar att inga nya stater kan bildas utan förhandsgodkännande av den stat som blir av med sitt territorium.

Om vi godtar det resonemanget är många av de nuvarande europeiska staterna också olagliga, däribland Grekland, Belgien, Bulgarien, Irland, Polen, Tjeckien och Slovenien. Jag skulle hellre göra en jämförelse med när tidigare europeiska kolonier som Indonesien, Algeriet och Angola blev självständiga och stöddes av den europeiska vänstern i sin kamp. Om Kosovos invånare måste bli självständiga för att få demokrati och lika rättigheter så bör vänstern gå före och visa vägen, inte gå i sista ledet. Jag erkänner också att de serbiska invånarna har rätt till självbestämmande. De är i majoritet i Kosovska Mitrovica och i den norra spetsen av Kosovo, och vill återvända till Serbien permanent.

Betänkande: Ville Itälä (A6-0069/2007)

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag röstade emot det här betänkandet om riktlinjer för budgetförfarandet eftersom det, i likhet med sina föregångare om EU:s budget, innehåller kommentarer om våra arbetsorter som jag inte instämmer i. Jag vill påminna kammaren om att dessa fastställs i fördraget. Jag tillhör inte dem som ”beklagar den geografiska spridningen” av vår förvaltning till tre arbetsorter, som det överdrivet sägs i det här betänkandet. Jag anser inte att parlamentets geografiska arrangemang har haft några negativa konsekvenser – alldeles tvärtom, faktiskt.

Jag invänder emot punkt 33, och särskilt förslaget om antalet tjänsteresor som personalen gör mellan de tre arbetsorterna. Jag vet att förvaltningen är mycket försiktig i fråga om dessa utgifter. Jag tycker inte att generalsekreteraren ska uppmanas att före den 1 juli lägga fram en rapport om de resor som personalen har gjort mellan de tre arbetsorterna. I likhet med oss har han annat att göra, och jag är inte med på det här.

Den bakomliggande avsikten hänger samman med det som beskrivs som ett försök till rationalisering, i syfte att ta ifrån Luxembourg och Strasbourg deras betydelse som arbetsorter. Jag kan inte annat än understryka att jag inte tycker om det absurda system som nämns i punkt 40 för att hejda den ytterligare tillväxten i vårt fastighetsbestånd och för att parlamentet ska avstå från att bygga ut sina fastigheter. Vår fastighetspolitik, som går ut på att vi köper de fastigheter vi behöver för att kunna fungera ordentligt i stället för att hyra dem, har sparat en hel del pengar åt skattebetalarna – tusentals euro faktiskt – och jag kan bara säga att det förvånar mig att de flesta av budgetutskottets ledamöter inte tycks förstå eller inte vill förstå att vi 2008 kommer att tvingas använda oss av manöverutrymmet kring 20-procentstaket för att tidigarelägga fastighetsutgifter. Herr talman! Ni är medveten om att detta system med reella fastighetsutgifter möjliggör omfattande besparingar och att det är skattebetalarna som får glädje av dem. Det är viktigt att säga det.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet och ändringsförslagen om stadgan för ledamöternas assistenter och ändringsförslagen som kräver minskade energikostnader för bland annat, Europaparlamentets bilpark. Tyvärr förkastades det. Jag skulle vara intresserad av att veta om de som röstade för ändringsförslaget och som har viss kontroll över vilka fordon de använder, nämligen gruppledarna, lever upp till sina ideal eller om de fortsätter att använda de nuvarande “bränsleslukarna”.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Även om dessa riktlinjer inte avser det man skulle kunna kalla EU:s huvudbudget – kommissionens budget – så ger de ändå en fingervisning om prioriteringar och prognoser för nästa år.

När det gäller riktlinjerna för institutionernas budget för 2008 så förväntas inte personalkostnaderna förändras så mycket jämfört med tidigare år.

Trots att parlamentet har krävt en rad rapporter om hur rekryteringspolitiken utvecklas och den rekryterade personalens anställningsförhållanden så har något konkret ännu inte framkommit. Med oro har vi sett att man i ökande omfattning ersätter tillsvidareanställningar med tjänstekontrakt, att anställda inte har tillsvidareanställningar efter dussintals års tjänst och att många anställda ”överförs” till tillfälliga anställningar.

Faktum är att det man främjar är otrygga arbetsförhållanden med raserade rättigheter för arbetstagarna, det stort utbasunerade (och falska) ”Nya sociala Europa” som ska gälla för anställda i Europaparlamentet ... och det ytterst oacceptabla ”flexicurity”.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet om riktlinjerna för 2008-års budget som fokuserar på hur kommunikationen i Europaparlamentet ska bli mer effektiv för att på så sätt öka EU-medborgarnas medvetande. I synnerhet stöder jag den särskilda vikt som läggs vid att informera lokala och regionala medier. En annan nyckelaspekt i betänkandet var antagandet av en verklig och meningsfull stadga för ledamöternas assistenter. Jag anser att en sådan stadga kommer att bidra till en kvalitetsförbättring av ledamöternas aktiviteter.

Betänkande: Alain Lamassoure (A6-0066/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Dagens omröstning var slutet på det första stadiet i arbetet med att trygga framtiden för våra egna medel. Enligt min mening är det allra första steget i denna process och även om jag inte instämmer i många av de åsikter som har framförts så röstade jag för betänkandet, eftersom jag anser att mycket kan ändras längre fram.

Det föreslagna systemet med egna medel bör vara insynsvänligt och rättvist. Vi bör verkligen dra lärdom av den översyn av Europeiska unionens budget som ska göras 2008 och 2009, och de prioriteringar som vi kommer att sätta upp för unionen för 2013 och framåt. Slutligen måste vi hålla fast vid unionens grundprincip, nämligen sammanhållning, och därmed höja utvecklingsnivåerna i de minst utvecklade regionerna. Vi måste särskilt uppmärksamma systemet för finansiering av livsmedels- och energisäkerhet samt miljöproblem.

  Jim Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot Lamassourebetänkandet om egna medel eftersom det försöker föra fram tanken om en EU-stat, genom att påbörja en process av suverän finansiering som ytterst skulle leda till en absurd EU-skatt. Dessutom innebär angreppet på den helt berättigade “brittiska rabatten” att mina väljare skulle bli ännu mer frikostiga givare till det giriga EU, med allt sitt enorma slöseri. Eftersom Storbritannien redan förlorar mer än fyra miljarder pund varje år i betalningar till EU så har vi inget kvar att ge.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi tycker att betänkandet är bra på det stora hela. Dock har vi valt att rösta emot alla skrivningar om en EU-skatt. Vi valde också att stödja samfinansiering inom ramen för unionens jordbrukspolitik.

  Liam Aylward, Brian Crowley, Seán Ó Neachtain och Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Vi i Fianna Fáil- delegationen har förkastat Lamassourebetänkandet av följande skäl:

För det första, reformen som diskuteras av föredragande är ett tydligt steg på väg mot en EU-harmoniserad skatt, vilket den irländska regeringen totalt motsätter sig.

Faktum är att en majoritet i Europaparlamentet i dag röstade för att ge EU befogenhet att när som helst för en begränsad tid upphäva medlemsstaternas skattesuveränitet, vilken finns inskriven i fördragen. Detta kan vi inte acceptera. Fianna Fáil-delegationen tillsammans med 153 andra parlamentariker röstade tvärtemot detta och betonade varje medlemsstats okränkbara rätt till självbestämmande i skattefrågor, noterade att enhällighet krävs bland medlemsstaterna innan man kan införa någon typ av EU-skatt och betonade att alla medlemsstater har rätt att lägga in sitt veto i den här frågan.

Dessutom var det nuvarande finanspaketet en svårvunnen överenskommelse som var gynnsam för Irland, och genom detta betänkande skulle man försöka att i framtiden reformera denna typ av finansiering. Irland har enbart gynnats av tidigare budgetavtal. Dessutom skulle fattigare länder missgynnas, och vi tror att en direkt EU-skatt som dras direkt ur medborgarnas plånböcker skulle ogillas av både irländska och andra EU-medborgare.

  Luis Manuel Capoulas Santos, Fausto Correia, Edite Estrela, Emanuel Jardim Fernandes, Elisa Ferreira, Jamila Madeira and Manuel António dos Santos (PSE), skriftlig. (PT) Vi röstade emot den tredje delen av punkt 25 i Lamassourebetänkandet av främst två skäl:

För det första kan vi som portugisiska socialister inte acceptera några försök att trappa ned den mest gemensamma EU-frågan, och det man föreslår här är liktydigt med att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken.

Förslaget om samfinansiering, det vill säga att medlemsstaterna delvis ska finansiera budgeten för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare, är inte motiverat eftersom det finns andra lösningar som gör att rådets ekonomiska åtaganden i oktober 2002 kan genomföras utan tillskott från de nationella budgetarna i de 15 länder som var medlemmar i EU före utvidgningen 2004.

Genom ett alternativ till samfinansiering kan man sätta upp tak för stöd till enskilda jordbrukare – i linje med den amerikanska modellen där gränsen har satts till 250 000 dollar – tillsammans med ”obligatorisk modulering”, varigenom det sker en procentuell minskning av stödet till de största mottagarna av direkt stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, så att de besparingar som behövs för att klara åtagandena genereras.

För det andra finns det en irreparabel motsägelse i formuleringen på den här punkten. Samtidigt som man avlägger ett heligt löfte att inte åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken föreslår man att det nuvarande systemet med fullständig gemenskapsfinansiering ska ersättas med nationell samfinansiering, vilket är just huvudinstrumentet för att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom jordbrukare från de medlemsstater som har de största budgetarna kommer att få fördelar framför jordbrukare från de medlemsstater som har de minsta budgetarna.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Lamassourebetänkandet om framtiden för Europeiska unionens egna medel.

Det nuvarande systemet har till följd att EU:s budget blir alltför beroende av vad nationalstaterna vill, och jag stöder föredragandens analys som säger att detta system med tiden har blivit för komplicerat och framför allt inte lämpar sig för att klara EU:s nya utmaningar. Därför är det nödvändigt att återgå till ett riktigt system för egna medel i enlighet med EU:s grundfördrag.

Jag välkomnar förslaget att i detta syfte som ett första steg avskaffa alla former av rabatt och kompensation till medlemsstaterna och att EU:s budget ska finansieras direkt genom att man tillfälligt använder den skatt som redan finns i medlemsstaterna, vilket skulle vara det bästa sättet att se till att EU finansieras på ett gångbart sätt som också de nationella parlamenten kan acceptera.

Jag röstade emellertid emot punkt 25 i resolutionen som tillbakavisades med knapp majoritet. Jag vill inte ta upp en debatt om skapandet av ett nytt finansieringssystem igen, men jag anser inte att man ska överväga att i EU-15 dra igång en process med obligatorisk samfinansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det skulle sluta med att det främsta gemensamma europeiska politikområdet återfördes till nationell nivå.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder Lamassourebetänkandet om framtiden för EU:s egna ekonomiska medel eftersom jag anser att det är ett bra bidrag till den ytterst nödvändiga bredare debatten om EU-utgifter. En budget på 1 procent av BNP är helt enkelt otillräckligt för att möta EU:s politiska utmaningar, däribland främjandet av en stark social- och forskningsdimension. Det krävs minst 3 procent. Dessa frågor bör stå i centrum för de förnyade ansträngningarna för att reformera fördragen.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det nuvarande systemet för EU:s egna medel brister i öppenhet, effektivitet och rättvisa, eftersom det nästan helt bygger på bidrag från medlemsstaterna. Det finns ett trängande behov av reformering. Annars riskerar vi att förvärra den budgetmässiga obalans och ojämlikhet som skapas genom att man inte inser att en bättre union bara kan åstadkommas genom mer och bättre politik, också på budgetnivån, tillsammans med tillräckliga resurser.

Efter att ha talat om detta med utskottet för regional utveckling, som överlämnade sitt yttrande till budgetutskottet, la jag fram några ändringsförslag som sedan antogs av en stor majoritet. Syftet med dessa ändringsförslag var för det första att skapa en direkt koppling mellan EU och dess medborgare genom utbetalning av en del av intäkterna från en befintlig skatt för att inte öka den tunga skattebördan på de europeiska skattebetalarna och för det andra att sätta stopp för de skatterabatter som en del länder får. Somliga av dessa, t.ex. Förenade kungariket, har ett högre välstånd än genomsnittet i EU.

Slutligen föreslog jag också att man i framtida diskussioner om EU:s egna medel ska ta hänsyn till de speciella skattebestämmelserna för EU:s yttersta randområden i fördragen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Parlamentet vill ta upp debatten om EU:s egna medel och tidigarelägga den diskussion som skulle äga rum 2008–2009. Detta är möjligt på grund av översynsklausulen i det interinstitutionella avtalet om budgetplanen för 2007–2013.

Parlamentet kritiserar det nuvarande systemet, som det tidigare har sanktionerat, ifrågasätter rådets regel att en förändring kräver enhällighet och föreslår i slutändan att hela eller en del av intäkterna från redan befintliga skatter i medlemsstaterna direkt ska matas in i EU:s budget, samtidigt som möjligheten att införa nya skatter i detta syfte hålls öppen – detta eftersom de nationella parlamenten anser att ”tiden på kort sikt ännu inte är mogen för en verklig ny EU-skatt”.

Vi tillbakavisar alla försök att införa EU-skatter, direkt eller förtäckt, och på kort eller lång sikt.

Vi anser att ett rättvist system med egna medel bör bygga på nationella bidrag som står i proportion till varje lands relativa välstånd (baserat på BNI), så att skattebördan blir likvärdig för alla medborgare i EU:s medlemsstater, och gemenskapens budget därmed verkligen kan få en omfördelningsfunktion, där verklig konvergens och faktisk ekonomisk och social sammanhållning prioriteras.

  Anne E. Jensen and Karin Riis-Jørgensen (ALDE), skriftlig. (DA) Vi röstade för betänkandet eftersom det är ett praktiskt sätt att komma bort från det komplicerade system som i dag styr EU:s egna medel med dess rabatter och specialarrangemang. Ländernas rätt till självbestämmande på skatteområdet måste naturligtvis respekteras i ett nytt system. Dessutom är det viktigt att en ny inkomstkälla för EU inte innebär högre skatter.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod i omröstningen om Alain Lamassoures betänkande eftersom jag inte är för den samfinansiering av den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken som man nämner i punkt 25 och som öppnar dörren för en oundviklig åternationalisering av ett av de verkligt gemensamma politiska sakområdena. Jag kan tillägga att denna tanke redan framfördes – men med all rätt tillbakavisades – vid tidpunkten för Berlinöverenskommelsen 2000.

Jag tycker inte att det verkar vara tillrådligt att ge den gemensamma jordbrukspolitiken – som ska vara mer rättvis och mer förenlig med en hållbar utveckling – en ny inriktning på grundval av att den samfinansieras av medlemsstaterna.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet om framtiden för Europeiska unionens egna medel förbereder sig EU för att bidra till den politik med skyhöga skatter som medlemsstaternas regeringar för. Större delen av kostnaderna för att främja Europeiska unionens gräsrotsfientliga politik kommer arbetstagarna att få betala.

De grundläggande åtgärder som föreslås, som att höja momsen och energiskatten från 2014 och framåt, kommer att göra att arbetstagarna får det ännu sämre. I Grekland har momshöjningen med en procentenhet och de ständiga energiprishöjningarna gjort det ännu svårare för gräsrotsfamiljer att få ekonomin att gå ihop.

Enligt betänkandet ska de budgetmässiga obalanserna främst korrigeras genom minskade utgifter på jordbruksområdet, vilket innebär att ännu fler små och medelstora jordbruk kommer att gå omkull. Detta framställs som en rättvisare resursfördelning. Samtidigt påstås det att EU håller på att förstärka sin politik i fråga om terrorism, när man i själva verket håller på att förstärka sin attack mot folkens personliga fri- och rättigheter.

EU:s kommunikationspolitik läggs på kunskapsbehovsbasis i ett försök att odla ett ”europeiskt samvete”, med andra ord att underkuva arbetstagarna med gräsrotsfientliga politiska åtgärder.

I betänkandet talar man om de indirekta intäkter som medlemsstaterna får genom EU:s politiska åtgärder. Detta är en gåva från det kapitalistiska EU till kapitalet. Arbetstagarna får bara uppleva att deras levnadsstandard försämras.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för det här betänkandet som innehåller förslag till en reform av systemet för egna medel som kommer att leda till större jämlikhet mellan medlemsstaterna. Det nuvarande systemet är komplicerat och innebär ingen öppenhet och insyn för allmänheten, och därför är jag glad över att det kommer att reformeras.

  Jean-Claude Martinez (ITS), skriftlig. – (FR) Till skillnad mot EKSG, som finansierade sig själv med egna medel i ordets verkliga mening, finansieras EU:s budget på samma sätt som vilken annan obetydlig statsfinansierad mellanstatlig organisation som helst, det vill säga genom kontantbidrag på grundval av BNP som utgör 73,8 procent av gemenskapens resurser, nu när Europeiska unionen praktiskt taget har slutat att ta upp tullavgifter, vilka nu inte uppgår till mer än 9,8 procent av resurserna, som en följd av den globala frihandeln.

I dag har medlen nått taket på 1,24 procent av BNP, och där ska de stanna. Man har bara föranstaltat om att ett nytt system ska införas från 2014, ett system som bygger på den traditionella federala lösningen att intäkterna från en skatt delas mellan EU och nationalstaterna. Det har föreslagits att tolv utvalda skatter ska delas upp på detta sätt, från momsen till Tobinskatten och miljöskatten på företag.

Det är det system som användes i Frankrike mellan 1791 och 1917, med procentuella pålägg på den statliga skatten för att finansiera kommunerna.

Om EU skulle ha en politik med storskaliga investeringar i hälso- och sjukvård, forskning, universitet och järnvägar i stället för den malthusianska linjen i artikel 104 c i Maastrichtfördraget, så skulle allmänhetens stöd på nationalstatsnivå göra det möjligt att antingen finansiera dem med lån eller till och med en öronmärkt skatt som blir tilltalande genom att den gagnar samhället.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Jag avstod från att rösta på Lamassoures betänkande om framtiden för EU:s egna medel. Jag håller med om att EU:s system för inkomster och utgifter måste reformeras och göras mer transparent, men detta betänkande går dock för långt. Jag vidhåller att EU ska finansieras via medlemsavgifter och vill inte se en utveckling mot en EU-skatt.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. (PL) Jag röstade för Alain Lamassoures betänkande om framtiden för Europeiska unionens egna medel.

Det är en viktig del av förberedelserna för en genomgripande översyn av alla delar av EU:s finansiering och kostnader, eftersom det nuvarande systemet med egna medel är bristfälligt i grunden.

Det här systemet omfattar fyra olika finansieringskällor och en rad rabattmekanismer. Man bör hålla i minnet att nästan 70 procent av EU:s intäkter inte kommer från egna medel, utan i stället från medel som betalas in direkt från de nationella budgetarna. Dessutom kan vi, med tanke på de nuvarande budgetunderskotten särskilt i de större medlemsstaterna, inte garantera att EU har tillräckliga resurser för att genomföra alla de strategier som hänger samman med dess politik.

Europeiska unionen behöver ett verksamt och genomblickbart finansieringssystem. Syftet med reformeringen av gemenskapens intäkter bör vara att skapa verkligt egna medel för EU. Dessa resurser bör bygga på befintliga skatter som tas ut i medlemsstaterna, vilka ska bidra till unionens budget. Jag anser att vi också bör överväga möjligheten att införa en reell EU-skatt.

Betänkande: Ivo Belet (A6-0036/2007)

  Jaroslav Zvěřina (PPE-DE). – (CS) Tack, herr talman. Tillsammans med de andra parlamentsledamöterna från det tjeckiska civildemokratiska partiet (ODS) röstade jag emot Beletbetänkandet eftersom jag anser att det är ett alldeles för tidigt steg mot en debatt om en möjlig harmonisering av det komplicerade området professionell fotboll i medlemsstaterna.

I betänkandet lovar man att upprätta något som man kallar en europeisk fotbollsmodell. Någon sådan modell finns dock knappast. Det kan inte råda några tvivel om att proffsfotbollen nuförtiden är en enorm globaliserad företeelse, och jag anser inte att det är någon särskilt god idé att på något sätt försöka reglera den ur ett europeiskt perspektiv. Parlamentet är ännu inte någon slags global ledningsorganisation som kan lösa världsproblemen.

Jag instämmer helt i de delar av betänkandet som handlar om kollisionen mellan den professionella fotbollen och våra administrativa och ekonomiska regler. Jag kan dock inte acceptera de delar av betänkandet där man vill reglera områden som inte faller inom EU:s kompetens. Detta gäller främst förslaget att skapa specifikt inriktade övervakningsorgan. Tack för att ni lyssnade.

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! Trots vissa reservationer om ett par frågor röstade de brittiska Labour-parlamentsledamöterna för Beletbetänkandet. Anledningen till detta är för att själva grundidén i betänkandet går ut på att hjälpa fotbollsmyndigheterna att hantera vissa mycket konkreta problem som de ställs inför, genom att garantera att EU-lagar som antagits av andra skäl inte sätter käppar i hjulet för dem när de försöker lösa dessa problem. Med andra ord så är det raka motsatsen till vad den tidigare talaren sa. Vi försöker inte harmonisera reglerna som gäller fotboll eller att ta kontroll över fotbollen. Vi försöker ge fotbollsmyndigheterna lite extra spelrum så att de kan lösa sina problem på egen hand.

I detta sammanhang skulle jag vilja tillägga att jag blev mycket förvånad över att Chris Heaton-Harris lade fram ett ändringsförslag som han fått av en lobbyist från Real Madrid. Effekten av att tillåta enskilda klubbar att sälja individuella tv-rättigheter, istället för en samlad försäljning av en liga med återdistribuering till alla klubbar, kommer nu endast att märkas i Spanien, inte i de andra 27 medlemsstaterna. Det förstör inte bara idrottens konkurrenskraft inom spanska ligan – eftersom Barcelona och Real Madrid kommer att få en miljard euro var under de kommande åren - det snedvrider idrottens konkurrenskraft även på EU-nivå genom att dessa klubbar får ett orättvist övertag gentemot klubbar i alla andra ligor i Europa. Jag är förbluffad över att Chris Heaton-Harris kunde lägga fram ett sådant ändringsförslag.

  Jan Andersson och Anna Hedh (PSE), skriftlig. Vi gav vårt stöd till betänkandet om framtiden för professionell fotboll i Europa. Det är i huvudsak ett bra betänkande, som bland annat tar upp problematiken med de små fotbollsklubbarnas behov av bättre ekonomiska förutsättningar för att bedriva ungdomsverksamhet. Betänkandet tar också upp att de nationella landslagen ska kunna använda spelare utan kostnad. Andra viktiga aspekter i rapporten rör kampen mot exploateringen av unga spelare, läktarvåld, rasism, dopning och korruption. Vi anser att EU bör samarbeta med de styrande fotbollsorganen på nationell och europeisk nivå (fr.a. UEFA) för att lösa dessa problem.

Dock kan vi idag inte se att det behövs några nya rättsliga instrument för att lösa problemen, med undantag för ett eventuellt direktiv gällande spelaragenter. Vi kan inte heller se att medlemsstaterna ska behöva ändra sin social- och skattelagstiftning på grund av att skillnaderna länderna emellan skapar problem vid gränsöverskridande övergångar av fotbollsspelare. Dessutom tolkar vi begreppet ”tvångsprostitution” i betänkandet som omfattandes all prostitution, eftersom all prostitution sker under någon form av tvång.

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. (EN) Det brittiska oberoende partiet (UKIP) accepterar inte att EU har befogenhet på idrottsområdet och motsätter sig detta betänkande i dess helhet för att på så sätt försvara rättigheterna för alla EU:s medlemsstater och dess klubbar och supportrar, och för att hålla politiken utanför idrotten.

Accepterar att intäkter från sändningsrättigheter till största delen avgörs av storleken på de nationella sändningsmarknaderna.

Förkastar fackförbund, ”supporterorganisationer” och EU-regler för idrott. Supportrar stöder vinnande lag, inte lag med bra styrelser.

Motsätter sig inblandning i FIFA:s och UEFA:s beslutsfattande.

Stöder försäkring för landslagsspelare.

Motsätter sig att EU-flaggan hissas och att EU-hymnen spelas vid fotbollsmatcher. Det finns inget EU-lag. Schweiz kommer att vara med som värdland för EM 2008.

Motsätter sig EU-inblandning i klubbarnas ekonomi.

Stöder förbättrad utbildning för unga spelare utanför EU:s jurisdiktion.

Stöder att nationer inom medlemsstaterna har sina egna lag (t.ex. Skottland).

Förkastar den oberoende översynen av europeisk idrott.

Stöder medlemsstaternas samarbete för att bekämpa fotbollsvåld, men förkastar kategoriskt en EU-jurisdiktion, eftersom EU inte har någon befogenhet i inrikes- och rättsliga frågor.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det här betänkandet innehåller ett antal positiva saker, men vi har vissa invändningar mot de slutgiltiga formuleringarna på en del punkter.

Vi anser att man måste ta hänsyn till inställningen till professionell fotboll. Det är fel att reducera det hela till organiserade tävlingar och därmed åsidosätta de viktigaste aspekterna av fotbollen, nämligen att det är en lek som bidrar till barns och ungdomars utveckling när det gäller att kunna planera, använda sin fantasi, arbeta tillsammans med andra och uttrycka sig, liksom när det gäller kunskap och medvetenhet om sig själv och andra.

Den artificiella åtskillnaden mellan idrott på professionell nivå och amatörnivå (som framkommer i en del idrotter, också konkurrensbetonade sådana, där deltagarna har olika yrken och sysselsättningar) underminerar de rättigheter som på ett naturligt sätt borde följa av det ansvar som den professionella fotbollen medför, med alla dess klubbar, supportrar, styrelser, idrottsföreningar, regler, bestämmelser och strukturer. Detta händer just nu och medan det pågår får vi inte sticka huvudena i sanden och låtsas att allt är bra.

Vi måste sträva efter att utan någon förmyndarmentalitet skapa förutsättningar som gör att professionella spelare kan försvara sina rättigheter i en bransch där det finns risker för stort slitage på kroppen och för tidig social utslagning.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta för Ivo Belets betänkande, som jag anser har idrottens bästa för ögonen, det överensstämmer till största delen med UEFA:s egna åsikter i frågan. Jag gör detta trots att UEFA nyligen grovt diskriminerade landet Gibraltar, som jag representerar. Det senaste UEFA-mötet förkastade Gibraltars ansökan om medlemskap trots att dess befolkning är lika stor som San Marinos – ett land som sedan länge är UEFA-medlem – och att de Nederländska Antillerna, som är en koloni, deltog i finalen i det tredje världsmästerskapet som hölls 1938.

Jag ställer mig även bakom nationella ligors blockförsäljning av tv-rättigheter för att på så sätt minska de ekonomiska klyftorna mellan klubbarna, men inte att sådana rättigheter köps i block på ett sådant sätt så att det ger monopol till en enskild utsändare som utnyttjar detta monopol på bekostnad av tv-tittarna.

På samma sätt kan fotboll inte undantas från EU-lagstiftning för att göra det möjligt för ett begränsat antal klubbar att utöka sina vinster på bekostnad av de andra. En förenkling av reglerna måste gynna det allmännas bästa och inte främja privat vinst.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Detta betänkande borde inte ha behandlats i EU-parlamentet över huvudtaget. Detta är en fråga för de nationella fotbollsförbunden och deras samarbetsorganisationer samt för respektive nationellt parlament.

Vi vänder oss också emot att det i förslaget till betänkandet bland annat refereras till förslaget till EU-konstitution, som redan fallit i två folkomröstningar i Europa, att en rättslig ram på EU-nivå skall utarbetas för fotboll samt att det skall övervägas att införa en EU-rättslig status för idrottsbolag.

Junilistan röstar därför nej till detta betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för det här betänkandet om framtiden för professionell fotboll. I synnerhet stöder jag kravet på att kommissionen ska förtydliga fotbollens rättsliga status, och jag ställer mig bakom rekommendationen att man bör göra ansträngningar för att kunna garantera större insyn och bra styrelseformer inom den europeiska proffsfotbollen. Jag anser att det är viktigt att det finns separata organ som styr skotsk fotboll – dvs. den skotska fotbollsföreningen (Scottish Football Association). Jag stödjer Verts/ALE-gruppens ändringsförslag för att garantera att sådana oberoende styrande organ finns kvar som de är och inte införlivas med en fotbollsorganisation som är gemensam för hela Förenade Kungariket.

  Eoin Ryan (UEN), skriftlig. (EN) Jag stöder UEFA:s tidigare ordförande Lars Olsens inställning som när han sa att de största utmaningarna som proffsfotbollen står inför är spelarnas agenter. Om man tar hänsyn till de rekommendationer som nyligen lades fram i Stevensrapporten i Förenade Kungariket, så anser jag att det är nödvändigt att stränga standarder och kriterier införs för transaktioner som utförs av spelaragenter. Det nuvarande systemet tillåter dubbel representation och saknar ekonomisk öppenhet och insyn, i synnerhet för förflyttningar utanför EU. Därför är det grundläggande att UEFA reglerar och ändrar den nuvarande situationen, eller att man kräver att kommissionen lägger fram ett direktiv för ett gemensamt licensieringssystem för agenter.

En av huvudmålsättningarna med detta betänkande är att belysa hur man kan stimulera en konkurrenskraftig balans inom fotbollen. Jag anser att om Charleroifallet som just nu tas upp i EG-domstolen är framgångsrikt, kommer det att få stora negativa effekter för konkurrenskraften för mindre, internationella fotbollsorganisationer i EU. Jag anser verkligen att klubbar bör släppa sina spelare till landslagen utan rätt till ersättning. Därför stöder jag kravet på att kommissionen ska ställa sig bakom utvecklingen av ett kollektivt försäkringssystem för spelare.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Fotboll är en global passion, såväl i de moderna sofistikerade metropolerna i väst som i bushen i Australien, på Stilla havets mest avlägsna öar, i små byar i Centralasien och i mörkaste Afrika.

Vid sidan av att vara en passion är fotbollen ett av våra mäktigaste universella språk.

Det är dessa särdrag – passionen och det universella språket – som ger fotbollen dess styrka och dess extraordinära förmåga att föra människor samman.

Fotbollen har en enorm potential att kanalisera denna styrka till ett skådespel och en egen legitim ekonomi, men också till sociala ändamål med samma universella skala och omfattning. Detta kan man inte bortse ifrån.

Jag stöder det här betänkandet och vill framhålla att fotbollens styrande organ visserligen kan ha en fullt legitim önskan att försvara sina idrottsrättsliga förfaranden men att en hänvändelse till civila domstolar, även om den är obefogad i just det aktuella fallet, inte kan bestraffas genom disciplinära bestämmelser.

Därför vill jag uppmana fotbollens styrande organ att se över sina stadgar för att söka en riktig balans mellan alla idrottsmäns legitima rätt att vända sig till civila domstolar å ena sidan, och normala tävlingsförhållanden å den andra.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Det finns många utmaningar för proffsfotbollen inom EU. Det finns ett behov av större öppenhet och demokrati inom idrottens ledningsstrukturer. Stöd bör ges till system för inhemska spelare. Dock anser jag att vi bör erkänna idrottens autonomi och dess rätt till självbestämmande.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. (EN) Det brittiska oberoende partiet (UKIP) accepterar inte att EU har befogenhet på idrottsområdet och motsätter sig detta betänkande i dess helhet för att på så sätt försvara rättigheterna för alla EU:s medlemsstaters och dess klubbar och supportrar och för att hålla politiken utanför idrotten.

Accepterar att intäkter från sändningsrättigheter till största delen avgörs av storleken på de nationella sändningsmarknaderna.

Förkastar fackförbund, ”supporterorganisationer” och EU-regler för idrott. Supportrar stöder vinnande lag, inte lag med bra styrelser.

Motsätter sig inblandning i FIFA:s och UEFA:s beslutsfattande.

Stöder försäkring för landslagsspelare.

Motsätter sig att EU-flaggan hissas och att EU-hymnen spelas vid fotbollsmatcher. Det finns inget EU-lag. Schweiz kommer att vara med som värdland för EM 2008.

Motsätter sig EU-inblandning i klubbarnas ekonomi.

Stöder förbättrad utbildning för unga spelare utanför EU:s jurisdiktion.

Stöder att nationer inom medlemsstaterna har sina egna lag. (t.ex. Skottland)

Förkastar den oberoende översynen av europeisk idrott.

Stöder medlemsstaters samarbete för att bekämpa fotbollsvåld, men förkastar kategoriskt en EU-jurisdiktion, eftersom EU inte har någon befogenhet i inrikes- och rättsliga frågor.

Betänkande: Csaba Tabajdi (A6-0037/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) När EU utvidgades 2004 och tio nya medlemsstater kom in kom man överens om diskriminerande villkor när det gäller genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken. En övergångsperiod på nio år infördes för de nya medlemsstaterna. Det första året uppgick stödet bara till 25 procent av det stöd som de gamla medlemsstaterna fick. Detta har fått återverkningar på konkurrensen mellan de nya och gamla EU-länderna på marknaden för jordbruksprodukter.

Det kraftfullaste budskapet i betänkandet var att de nya länderna inte har haft någon negativ inverkan på jordbruksproduktionen i de gamla länderna på marknaden. Hur är det då med effekten på de nya länderna? Polen var det enda land som nämndes – och kommissionen är ovillig att rätta till dess problem.

Litauen har förlorat sin traditionella linmarknad på grund av den gemensamma jordbrukspolitiken. Litauen har tvingats sänka stödet till linodlare mosvarande en och en halv gång det tidigare stödet. Linskörden sjönk med det dubbla.

De gamla medlemsstaterna fick fördelaktiga villkor för tillträdet till de nya medlemsstaternas produktmarknader. Jag anser inte att betänkandet i tillräcklig omfattning återspeglar den aktuella situationen, och därför röstade jag emot genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken i de nya medlemsstaterna.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi anser att den gemensamma jordbrukspolitiken ska avskaffas. Det är orimligt att lotsa in nya medlemsländer i ett föråldrat system och vänja dem vid detta systems regler och subventioner. Vi tillstyrker däremot ekonomiskt stöd till unionens nya medlemsländer, men detta måste kanaliseras till eftersatta regioner och inriktas på utbildning, infrastruktur och rättsliga institutioner.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) När de tio nya medlemsstaterna anslöt sig var de tvungna att avskaffa sina exportsubventioner och tullar på import från de 15 medlemsstaterna i ΕU samt öppna sina marknader för export och investeringar från ΕU-15. Som en följd av detta har handeln och industrin i EU-15 utvidgat sina marknader och investeringar till jordbruks- och livsmedelssektorerna i de tio nya medlemsstaterna.

Konsekvenserna framgår av betänkandet, dvs. framtida sänkningar av jordbruksutgifterna, vilket innebär att mängder av små och medelstora jordbruk i de nya medlemsstaterna kommer att gå i konkurs. Självfallet minskar man samtidigt subventionerna till små och medelstora jordbruk i de gamla medlemsstaterna.

Således är utvidgningens vinnare handeln och industrin, huvudsakligen i de gamla medlemsstaterna, och förlorarna, kanske i en annan omfattning, små och medelstora jordbruk i både de nya och de gamla medlemsstaterna i EU.

I betänkandet säger man att antalet kooperativ är otillräckligt och att deras roll inte är den rätta i de nya medlemsstaterna samt att det finns en brist på producenter i livsmedelsindustrin. Man underlåter medvetet att nämna att en av de grundläggande förutsättningar för anslutning som EU ställde upp för de gamla socialistländerna var att de producentkooperativ som dominerade i landsbygdsekonomin skulle stängas och att statliga/kooperativa industrier för bearbetning av jordbruksprodukter skulle privatiseras, en förutsättning som direkt tjänar handelns och industrins intressen på de små och medelstora jordbrukens och konsumenternas bekostnad.

Därför röstade vi emot förslaget.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet som kräver att kommissionen tar större hänsyn till de nya medlemsstaternas behov i sina beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken. De nya medlemsstaternas behov varierar från stora ansträngningar för att efterleva gemenskapsregler för hälsa och hygien till högre produktionskostnader. Jag anser att den låga nivån på direktstödet till dessa länder skapar ojämlika konkurrensvillkor och jag är glad över att vi tvingar kommissionen att se över detta.