EUROPEISKA RÅDET I DUBLIN
13—14 DECEMBER 1996
ORDFÖRANDESKAPETS SLUTSATSER: BILAGOR
BILAGA I
EKOFIN-RÅDET
Dublin den 13 december 1996
1. EKOFIN-RÅDETS RAPPORT (1) TILL EUROPEISKA RÅDET
FÖRBEREDELSERNA INFÖR TREDJE ETAPPEN AV EMU
1. För ett år sedan bekräftade Europeiska rådet i Madrid att den 1 januari 1999 är den tidpunkt då tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) skall inledas i enlighet med de konvergenskriterier, den tidtabell, de protokoll och de förfaranden som anges i fördraget. (2) I enlighet härmed uppmanades rådet av Europeiska rådet att
— tillsammans med kommissionen och Europeiska monetära institutet (EMI), inom sina respektive kompetensområden, studera de frågor som uppstår på grund av att några länder eventuellt inte kommer att delta i eurosamarbetet från början; särskilt bör studien omfatta dessa frågor i samband med monetär instabilitet,
— anstränga sig att finna andra metoder för att säkerställa att de offentliga finanserna efter övergången till tredje etappen förblir sunda i enlighet med de skyldigheter som fastställs i fördraget. Europeiska rådet förklarade att budgetdisciplin är av avgörande betydelse både för den ekonomiska och monetära unionens framgång och för att allmänheten skall acceptera en gemensam valuta; de noterade kommissionens avsikt att 1996 lägga fram sina slutsatser om metoder för att säkerställa budgetdisciplinen.
Det anmodade rådet att redogöra för dessa frågor så snart som möjligt.
Dessutom anmodade Europeiska rådet i Madrid rådet att senast före utgången av 1996 avsluta de tekniska förberedelserna av rådets förordning om den rättsliga ramen för användningen av euron.
2. Rådet har därför arbetat med alla tre frågorna och förväntar sig att kunna fatta beslut om dem vid samma tidpunkt. Det har fått mycket hjälp av kommissionen och EMI inom deras respektive kompetensområden. Rådet lade fram för Europeiska rådet i Florens en lägesrapport och Europeiska rådet i Florens uppmanade rådet att fortsätta sitt arbete i syfte att lägga fram för Europeiska rådet i Dublin slutsatser som visar att påtagliga framsteg har gjorts. Vid det informella möte som ministrarna och cheferna för centralbankerna höll i Dublin i september gjordes ytterligare framsteg i dessa frågor. Den 16 oktober antog kommissionen förslag till lagstiftning om den rättsliga ramen för euron och om budgetdisciplin för tredje etappen. Europeiska monetära institutet har utarbetat en rapport om monetära förhållanden och växelkursförhållanden i etapp tre som rådet rekommenderar och bifogar denna rapport.
3. En växelkursmekanism skulle ge de medlemsstater som har beviljats undantag en referensram för en sund ekonomisk politik i allmänhet och monetär politik i synnerhet.
Därför lägger rådet fram förslag till en ny växelkursmekanism (ERM 2) i tredje etappen av EMU. Detaljerna beskrivs i kapitel 1 i denna rapport och i EMI-rapporten.
4. Rådet ser en tydlig koppling mellan växelkursfrågor och budgetdisciplinen och behandlar därför båda frågorna parallellt. Målet för den monetära politiken, prisstabilitet, kan inte uppnås utan tillräckligt stöd från skattepolitiken och andra politikområden och den varaktiga konvergens som gynnar fasta växelkurser kan inte heller säkerställas utan tillräckligt och hållbart stöd från skattepolitiken och andra politikområden. En stabilitets- och tillväxtpakt för att säkerställa strikt budgetdisciplin på varaktig grund är därför nödvändig.
I sin lägesrapport till Europeiska rådet i Florens lade rådet fram en skiss till en sådan pakt. Sedan detta möte har rådet fortsatt att arbeta med denna fråga och är nu i stånd att lägga fram de viktigaste beståndsdelarna i en stabilitets- och tillväxtpakt, inbegripet en eventuell resolution från Europeiska rådet i enlighet med förfarandena och principerna i fördraget. De återfinns i kapitel II i denna rapport.
5. I sitt arbete med eurons rättsliga ram har rådet varit särskilt beroende av hjälp från EMI och kommissionen. När det gäller de tekniska förberedelserna för lagstiftningen gjordes betydande framsteg vid rådets informella möte i september. I kapitel III redogörs det för i vilket läge dessa förberedelser befinner sig.
I. Förbindelserna mellan de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet och de medlemsstater som inte deltar i tredje etappen
6. I sitt arbete med förbindelserna mellan de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet och de medlemsstater som inte gör det lät rådet sig vägledas av principerna i den lägesrapport som antogs av Europeiska rådet i Florens. Där enades man om att
— samtliga medlemsstater, antingen de ansluter sig till eurosamarbetet eller inte, har ett stort gemensamt intresse av en väl fungerande ekonomisk och monetär union och av växelkursmekanismen. Därför kommer samtliga medlemsstater att engageras i dialogen om de frågor som uppstår i samband med övergången till tredje etappen i EMU, som inbegriper såväl monetära frågor och växelkursfrågor som frågor som gäller institutioner och budget,
— en stabil ekonomisk miljö är nödvändig för att den gemensamma marknaden skall fungera väl, liksom för ökade investeringar, tillväxt och sysselsättning, och ligger därför i alla medlemsstaters intresse.
7. De senaste månaderna har rådet fortsatt att arbeta med dessa sidor av förbindelserna mellan de medlemsstater som deltar i och de som inte deltar i eurosamarbetet. Under arbetet har rådet strävat efter att utgå från och förstärka den enhet som gemenskapen har uppnått, och särskilt att säkerställa att de berörda gemenskapsorganen fortsätter att arbeta på ett effektivt och enhetligt sätt.
8. I rådets lägesrapport från Europeiska rådet i Florens förklarades det att den gemensamma marknaden inte får hindras från att fungera effektivt genom stora avvikelser i växelkurserna eller genom alltför stora nominella växelkursfluktuationer mellan euron och andra EU-valutor som skulle störa handelsflödet mellan medlemsstaterna. En varaktig konvergens mellan de ekonomiska grunderna utgör en förutsättning för en varaktig växelkursstabilitet. I detta syfte råder det enighet om att alla medlemsstater under tredje etappen i EMU måste föra en disciplinerad och ansvarsfull monetär politik med inriktning på prisstabilitet. Samordningen av den monetära politiken inom ramen för ECB:s allmänna råd kommer därför att spela en central roll. En sund skatte- och strukturpolitik i samtliga medlemsstater är åtminstone lika betydelsefull för en hållbar växelkursstabilitet.
9. Den rapport som antogs i Florens klargjorde även att en växelkursmekanism kan bidra till att säkerställa att medlemsstaterna anpassar sin politik i riktning mot stabilitet och gynna konvergens bland de medlemsstater som inte deltar i den gemensamma valutan och därigenom underlätta deras strävan att anta den gemensamma valutan. Samtidigt kan det skydda dem och deltagande medlemsstater från otillåtna påtryckningar på växelkursmarknaderna. I sådana fall kan den, när icke-deltagande medlemsstaters valutor utsätts för påtryckningar hjälpa dem att förena lämpliga politiska reaktioner, inbegripet åtgärder i fråga om räntenivån, med samordnade interventioner. Mekanismen skulle även bidra till att säkerställa att de medlemsstater som strävar efter att anta euron efter den 1 januari 1999 behandlas likvärdigt med de länder som har deltagit från början när det gäller uppfyllandet av konvergenskriterierna.
10. Med beaktande av detta medgav Europeiska rådet att det vore synnerligen lämpligt att ersätta den nuvarande ERM med en ny växelkursmekanism från och med den 1 januari 1999. Det skulle spegla de lärdomar och erfarenheter som har vunnits genom det nuvarande systemet och ge kontinuitet. Tillräckligt stor flexibilitet måste tillåtas, särskilt för att ge utrymme för de olika nivåerna, stadierna och strategierna i den ekonomiska konvergensen i de medlemsstater som inte ingår i eurosamarbetet och som ansluter sig till mekanismen ("de övriga deltagarna"). Medlemsskapet skulle fortfarande vara frivilligt. Medlemsstater som omfattas av undantag förväntas dock delta i mekanismen.
Den nya växelkursmekanismen (ERM 2)
11. ERM 2 skall baseras på centralkurser som skall fastställas i förhållande till euron som kommer att utgöra kärnan i systemet. Relativt stora standardfluktuationer kommer, liksom för närvarande, att tillåtas. Genomförandet av en stabilitetsorienterad ekonomisk och monetär politik kommer att innebära att de centrala valutakurserna förblir i fokus för de deltagande medlemsstaterna. Centralkurserna och det "band" inom vilket standardfluktuationerna kommer att tillåtas ligga, kommer att fastställas genom en inbördes överenskommelse mellan ministrarna från de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet, ECB och ministrarna och cheferna för centralbankerna i de medlemsstater som inte ingår i eurosamarbetet och som deltar i den nya mekanismen, efter ett gemensamt förfarande som omfattar Europeiska kommissionen och efter samråd med Ekonomiska och finansiella kommittén. Ministrar och cheferna för centralbankerna i de medlemsstater som inte deltar i växelkursmekanismen kommer inte att ha rösträtt i förfarandet.
12. Intervention på marginalen kommer i princip att ske automatiskt och obegränsat med tillgång till finansiering på mycket kort sikt. ECB och de övriga deltagarnas centralbanker kan dock skjuta upp interventioner om dessa skulle komma i konflikt med den grundläggande målsättningen att upprätthålla prisstabiliteten. Det bör ges garantier för att alla förändringar i de centrala valutakurserna sker på lämpligt sätt så att betydande avvikelser undviks. Samtliga parter i avtalet, inbegripet ECB, kommer att ha rätt att inleda ett konfidentiellt förfarande för att ompröva valutakurserna.
13. Samarbetet om växelkurspolitiken mellan ECB och centralbankerna i övriga deltagande stater skulle kunna stärkas ytterligare, till exempel genom att tillåta en fastare koppling mellan växelkurserna för euron och övriga valutor i ERM 2, när och i den utsträckning en sådan blir lämplig mot bakgrund av utvecklingen mot konvergens. Det förfarande som skall användas är beroende av vilken form denna fastare koppling får. Initiativet till att samtycka till sådan koppling kommer att ligga hos den berörda medlemsstaten som inte deltar i eurosamarbetet. Förekomsten av en sådan fastare koppling, särskilt om den innebär att mindre fluktuationer tillåts, skall inte påverka tolkningen av det växelkurskriterium som anges i artikel 109j i EG-fördraget.
14. ERM 2, liksom ERM 1, kräver samordning av de olika staternas ekonomiska och monetära politik. I fördraget ges en god grundval för dialogen om att säkerställa stabiliteten.
— Vad beträffar medlemsstaternas ekonomiska politik, fastställs ramarna för samordning på gemenskapsnivå i artikel (EG) 103 i fördraget. I enlighet med dessa kan rådet diskutera och anta vida riktlinjer för den ekonomiska politiken, och i ramarna fastställs system för multilateral övervakning av den ekonomiska utvecklingen och politiken i syfte att säkerställa en fastare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan de ekonomiska utfallen. Dessutom, om och så länge det finns medlemsstater som inte deltar i eurosamarbetet, kommer Ekonomiska och finansiella kommittén att ha till uppgift att dels bistå ministrarna i deras övervakning av ERM 2, dels utöva tillsyn över den monetära och finansiella situationen i dessa medlemsstater samt regelbundet rapportera om denna till rådet och kommissionen.
— På centralbanksnivå kommer ECB:s allmänna råd att övervaka växelkursmekanismens funktion och utgöra ett forum för samordningen av den monetära politiken och växelkurspolitiken samt för förvaltningen av interventions- och finansieringsmekanismerna.
Medan ett nära samarbete mellan gemenskapsorganen beträffande dessa olika verksamheter blir nödvändigt och användbart, kommer det vid fördelningen av ansvarsområden att tas hänsyn till ECB och centralbankerna i de stater som inte deltar i eurosamarbetet.
15. Hur den nya växelkursmekanismen i huvudsak skall fungera i praktiken beskrivs i dokumentet i bilagan till denna rapport.
En stabilitetsram
16. Alla medlemsstater har ömsesidiga intressen och skyldigheter på det monetära området. I fördraget fastställs också att varje medlemsstat skall behandla sin växelkurspolitik som en fråga av gemensamt intresse. Som det åter bekräftades i rådets ovan nämnda rapport till Europeiska rådet i Florens är en varaktig konvergens av de ekonomiska grunderna en förutsättning för en varaktig växelkursstabilitet.
17. För alla medlemsstater gäller att de övervakningsförfaranden som beskrivs i punkt 14 syftar till att säkerställa att deras inrikespolitik är inriktad på prisstabilitet och sunda offentliga finanser, så att förutsättningar skapas för att upprätthålla stabila växelkurser. Medan medlemskap i ERM 2 är frivilligt, kan medlemsstater med undantag förväntas ansluta sig till mekanismen och således få en centralkurs gentemot euron, och genom detta en referenspunkt för bedömningen av om de för en adekvat politik. Medlemsstater som står utanför ERM 2 och därför inte har någon centralkurs, skall lägga fram en politik, så att lämplig övervakning kan utövas i rådet, som vid behov kan utfärda icke bindande rekommendationer enligt artikel 103, och i ECB:s allmänna råd. Genom denna övervakning skall man söka säkerställa att deras respektive politik inriktas på stabilitet,så att avvikelser i de reala växelkurserna och alltför stora fluktuationer i de nominella växelkurserna kan undvikas. På detta sätt kan bestämmelserna i artikel (EG) 109m, enligt vilka en medlemsstat skall behandla sin växelkurs som en fråga av gemensamt intresse, leda till resultat. Staternas respektive politik skall läggas fram i konvergensprogrammen.
Rådet och kommissionen överväger ytterligare metoder för att effektivt övervaka hur växelkurserna utvecklas.
II. Hur budgetdisciplinen skall säkerställas i tredje fasen av EMU (Stabilitets- och tillväxtpakten)
18. Fördraget ålägger medlemsstaterna att i den tredje fasen av EMU undvika alltför stora budgetunderskott. (3) Sunda statsfinanser är avgörande för att bevara stabila ekonomiska förhållanden i medlemsstaterna och i gemenskapen. Sådana minskar trycket på den monetära politiken och bidrar till låga och stabila inflationsförväntningar, så att räntorna kan förväntas vara låga. De är ett grundläggande villkor för en varaktig och icke- inflatorisk tillväxt och en hög sysselsättningsnivå.
19. Därför föreslår rådet att förordningar skall antas för att förstärka övervakningen och budgetdisciplinen samt för att påskynda och förtydliga förfarandet vid alltför stora underskott. Dessa förordningar kommer tillsammans med en resolution från Europeiska rådet att utgöra en stabilitets- och tillväxtpakt. I resolutionen skall uttryck ges för kommissionens, rådets och medlemsstaternas djupa politiska engagemang för att strikt och punktligt genomföra pakten. Övervakningsförfarandet och förfarandet vid alltför stora underskott skall (med undantag särskilt för sanktioner) vara gemensamma för samtliga medlemsstater. De medlemsstater som deltar i eurosamarbetet kommer att åläggas att lägga fram stabilitetsprogram och kommer att bli föremål för överenskomna sanktioner i händelse av underlåtenhet att verksamt ingripa mot alltför stora underskott. Inom övervakningsförfarandet kommer de övriga medlemsstaterna enbart att åläggas att lägga fram konvergensprogram. I förfarandet vid alltför stora underskott kan inga sanktioner vidtas mot dem.
20. I detta kapitel i rapporten lägger rådet fram huvudbeståndsdelarna i stabilitets- och tillväxtpakten. En trovärdig och verksam pakt kommer att säkerställa budgetdisciplin i den tredje fasen av EMU i enlighet med principerna och förfarandena i fördraget, samtidigt som kraven för att anta euron på intet sätt ändras, varken för den första gruppen eller vid ett senare datum.
Förstärkt övervakning av det budgetmässiga läget
21. Samtliga medlemsstater skall förbinda sig att föra en budgetpolitik som eftersträvar budgetbalans eller budgetöverskott på medellång sikt. Detta kommer att göra det möjligt för de automatiska stabilisatorerna att vid behov verka inom hela konjunkturcykeln utan att referensvärdet på 3 % för underskott överskrids. Detta beslutades av Europeiska rådet i Florens.
22. De medlemsstater som antar euron kommer genom sekundärlagstiftning att åläggas lägga fram stabilitetsprogram, i vilka de skall ange sina medelfristiga budgetmål tillsammans med en plan för att justera överskott eller underskott i den offentliga sektorns finanser i förhållande till BNP samt en plan för den förväntade utvecklingen av den offentliga skuldkvoten. Dessutom skall programmen innehålla de viktigaste antagandena om den ekonomiska utvecklingen och en känslighetsanalys av underskotts- och skuldläget samt innehålla en förklaring om vad som görs för att uppnå målet.
23. Ett särskilt lagstiftningsförslag skall läggas fram av kommissionen, i vilket det skall föreskrivas att de medlemsstater som inte deltar i eurosamarbetet skall lägga fram konvergensprogram. De upplysningar som de kommer att innehålla skall vad beträffar budgetpolitiken vara av liknande slag som innehållet i stabilitetsprogrammen.
24. Medlemsstaterna skall förbinda sig att vidta de åtgärder som de finner nödvändiga för att uppnå målen i sina program. Stabilitets- och konvergensprogrammen skall vara fleråriga och uppdateras årligen så att den senaste tillgängliga informationen kan beaktas. Medlemsstaterna skall offentliggöra sina stabilitets- och konvergensprogram.
Förvarningssystemet: tillsyn och övervakning
25. Kommissionen och rådet skall granska dessa stabilitets- och konvergensprogram samt övervaka hur medlemsstaternas budgetar faller ut i förhållande till deras medelfristiga mål och anpassningsplaner i syfte att ge en förvarning om eventuella betydande försämringar som skulle kunna leda till ett alltför stort underskott. I så fall skall rådet utfärda rekommendationer till den berörda medlemsstaten.
Förfarandet vid alltför stora underskott
26. Anslutning till målet att uppnå en nästan balanserad budget eller ett budgetöverskott skall göra det möjligt för en medlemsstat att agera vid normala konjunktursvängningar, samtidigt som underskottet i dess offentliga finanser hålls inom referensvärdet 3 %. För att avvärja alltför stora underskott samt säkerställa att dessa — om de skulle uppstå — omgående elimineras, behövs dock utförliga föreskrifter för hur förfarandet vid alltför stora budgetunderskott skall genomföras. En rådsförordning skall påskynda och förtydliga förfarandet, bl.a. genom att tydliga definitioner och tidsfrister för olika steg fastställs. Så snart rådet har fastställt att ett alltför stort underskott föreligger och så länge som en medlemsstat underlåter att rätta sig efter ett beslut i enlighet med artikel (EG) 104c.9, skall rådet i enlighet med punkt 11 i den artikeln utfärda sanktioner enligt en föreskriven skala. Den resolution från Europeiska rådet som beskrivs i punkt 37 skall ge politisk ledning om hur detta förfarande kan utföras effektivt och skyndsamt.
27. Ett underskott i den offentliga sektorn som överskrider referensvärdet på 3 % skall anses utgöra ett undantag om det beror på en ovanlig händelse som den berörda medlemsstaten inte kan kontrollera och som har en betydande återverkan på den offentliga sektorns ekonomiska situation eller om det beror på en allvarlig ekonomisk nedgång.
28. Kommissionen kommer i Europeiska rådets resolution (se punkt 37) att anmodas att åta sig att utarbeta en rapport närhelst det faktiska eller det förväntade offentliga underskottet överskrider referensvärdet på 3 % och därigenom sätter igång förfarandet enligt artikel 104c.3. Kommissionen kommer när den utarbetar en sådan rapport, som regel, att betrakta ett överskridande av referensvärdet till följd av en ekonomisk nedgång som ett undantag endast om BNP i fasta priser årligen har minskat med minst 2 %.
29. Ekonomiska och finansiella kommittén skall inom två veckor utforma ett yttrande över kommissionens rapport. Kommissionen skall till fullo beakta detta yttrande och om den anser att det finns ett alltför stort underskott skall den avge ett yttrande och en rekommendation till rådet för beslut. Om kommissionen anser att ett underskott inte är alltför stort skall den i Europeiska rådets resolution uppmanas att förbinda sig att till rådet skriftligen ange skälen för sin ståndpunkt. Detta skulle ge rådet möjlighet att diskutera frågan med hänsyn både till kommissionens och Ekonomiska och finansiella kommitténs ståndpunkt. Rådet kan med enkel majoritet besluta att be kommissionen att i enlighet med artikel 109d utfärda en rekommendation. Kommissionen skall i Europeiska rådets resolution uppmanas att som svar på rådets begäran förbinda sig att som regel utfärda en sådan rekommendation.
30. När rådet beslutar enligt artikel 104c.6 efter en rekommendation från kommissionen om huruvida ett alltför stort underskott föreligger, kommer det att i sin totala bedömning beakta alla de iakttagelser som gjorts av medlemsstaten som visar att en BNP i fasta priser som årligen har minskat med mindre än 2 % ändå utgör ett undantag mot bakgrund av ytterligare belägg, särskilt för att nedgången varit plötslig eller för en samlad produktionsminskning i förhållande till tidigare tendenser.
31. Rådet skall när det avgör att ett alltför stort underskott föreligger samtidigt rekommendationer till den berörda medlemsstaten "i syfte att få denna situation att upphöra inom en viss tid" (artikel 104c.7). Dessa rekommendationer skall därför fastställa tidsfrister för i) vidtagandet av effektiva åtgärder (inom fyra månader) och ii) korrigering av det alltför stora underskottet, vilken skall vara avslutad under det år som följer på det år då underskottet fastställs, såvida inte särskilda omständigheter föreligger. Rådets första bedömning av huruvida effektiva åtgärder har vidtagits skall grundas på offentligt tillkännagivna beslut av regeringen.
32. Om en medlemsstat underlåter att efterkomma rådets på varandra följande beslut enligt punkterna 7—9 i artikel 104c, skall rådet i enlighet med punkt 11 i samma artikel utfärda sanktioner, inbegripet en räntelös deposition. Dessa sanktioner bör utfärdas inom tio månader efter det att de siffror som bekräftar att ett alltför stort underskott föreligger har anmälts. Ett påskyndat förfarande kommer att användas i fall av ett avsiktligt planerat underskott som enligt rådets beslut är alltför stort.
33. Förfarandet vid alltför stora underskott skall upphöra om en medlemsstat genom formellt regeringsbeslut verkligen vidtar lämpliga åtgärder som svar på en rekommendation enligt artikel 104c.7 eller ett föreläggande enligt artikel 104c.9. Kommissionen och rådet skall kontinuerligt övervaka medlemsstatens framsteg till dess att rådet i enlighet med artikel 104c.12 fastställer att det alltför stora underskottet har korrigerats. Om åtgärderna inte genomförs eller visar sig vara icke ändamålsenliga skall förfarandet genast återupptas. Detta bör medföra att sanktioner i enlighet med artikel 104c.11 utfärdas inom tre månader efter det att förfarandet återupptogs.
34. Om befintliga uppgifter visar att det alltför stora underskottet inte har korrigerats inom den tidsfrist som angavs antingen i rekommendationen enligt artikel 104c.7 eller i föreläggandet enligt artikel 104c.9, skall rådet genast återuppta förfarandet vid alltför stora underskott.
Sanktionernas beskaffenhet och omfattning
35. Närhelst sanktioner först införs bör de omfatta en räntelös deposition. Denna bör omvandlas till böter efter två år om underskottet i finanserna för den offentliga sektorn i fråga alltjämt är för stort. När detta alltför stora underskott är resultatet av ett åsidosättande av referensvärdet för underskottet i den offentliga sektorns finanser, skall depositions- eller bötesbeloppet utgöras av en fast del som motsvarar 0,2 % av BNP och en rörlig del som motsvarar en tiondel av den del av underskottet som överstiger referensvärdet på 3 % av BNP. En övre gräns på 0,5 % av BNP skall gälla för det årliga beloppet av depositionerna. Sanktionens belopp skall grundas på resultaten under det år då det alltför stora underskottet uppkom.
36. Användning av depositionsräntor och bötesavkastning kommer att övervägas ytterligare, med den utgångspunkten att gemenskapens utgifter inte skall öka.
Europeiska rådets resolution om stabilitets- och tillväxtpakten
37. När rådet och kommissionen utnyttjar det spelrum som sekundärlagstiftning måste ge dem, kan de låta sig vägledas av Europeiska rådet, genom exempelvis en resolution från Europeiska rådet. En sådan resolution skulle ge tydlig politisk vägledning åt kommissionen, rådet och medlemsstaterna om genomförandet av förfarandet. Genom denna resolution skulle alla parter uppmanas att strikt genomföra fördraget och stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen bör uttrycka ett klart åtagande om detta, som inbegriper en utfästelse att utarbeta en rapport om budgetläget i ett land närhelst det finns en risk för ett alltför stort underskott eller det förväntade eller faktiska underskottet i den offentliga sektorns finanser överstiger referensvärdet.
Rådet skulle uppmanas att fatta nödvändiga beslut för att driva förfarandet framåt så snabbt som möjligt. Om rådet inte handlade på kommissionens rekommendation under något stadium av förfarandet, skulle det genom resolutionen uppmanas att alltid skriftligen motivera sitt beslut att inte handla och att offentliggöra hur varje medlemsstat röstade. Resolutionen skulle också omfatta politiska överenskommelser om genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Särskilt skulle genom resolutionen rådet uppmanas att besluta om sanktioner om en deltagande medlemsstat underlåter att vidta de nödvändiga åtgärderna för att få det alltför stora underskottet att upphöra i enlighet med rådets rekommendation.
Resolutionen kommer att innehålla ett åtagande från medlemsstaterna att åberopa den fördel som följer av bestämmelsen i punkt 30 om de inte befinner sig i allvarlig recession. För att bedöma om den ekonomiska tillbakagången är allvarlig kommer medlemsstaterna som regel att som referensvärde ta en årlig nedgång på minst 0,75 % av faktisk BNP.
Styckena i ingressen till rådets förordning skulle uttryckligen hänvisa till resolutionen.
III. Lagstiftning som fastställer den rättsliga ramen för användning av euron
38. Den rättsliga ramen för användning av euron är av yttersta vikt, eftersom där ingår den monetära unionens lex monetae och de rättsliga bestämmelserna genom vilka den gemensamma valutan ersätter de deltagande nationella valutorna och den europeiska valutaenheten (ecu).
Vid det informella mötet i Dublin nåddes enighet om att det var absolut nödvändigt att vissa frågor klargörs på en fast rättslig grund så snart som möjligt för att finansmarknaderna skall fungera smidigt.
39. Det beslutades sålunda att skilja ut de bestämmelser som måste antas snarast och sikta mot att anta dem på ett tidigt stadium i en rådets förordning i enlighet med fördragets artikel (EG) 235. Denna förordning kommer huvudsakligen att omfatta hur ecun skall bytas ut mot euron med växelkursen ett mot ett vid inledningen av tredje etappen, hur kontrakt skall förlängas när euron införs samt tekniska regler för omräkningskurser,inklusive avrundning. Alla övriga bestämmelser skall ingå i en rådets förordning, vilken skall antas i enlighet med fördragets artikel (EG) 109l.4. Även om denna förordning inte kan antas av rådet förrän i början av 1998, håller redan de första etapperna av lagstiftningsprocessen på att avslutas.
I denna förordning skall det i synnerhet föreskrivas att valutan i de deltagande medlemsstaterna skall vara euro från första dagen av tredje etappen och att euron under en övergångsperiod skall delas upp i nationella valutaenheter. Där kommer också att finnas bestämmelser om införandet av sedlar och mynt i euro. I enlighet med principen "inget förbud, inget tvång" kommer denna lagstiftning samtidigt att tillhandahålla regler för hur euron och den nationella valutaenheten skall användas under övergångsperioden och säkerställa att valutalagarna i de deltagande medlemsstaterna fortsätter att gälla under denna period, om inte annat föreskrivs i förordningens bestämmelser, medan nationella sedlar och mynt alltjämt är det enda lagliga betalningsmedlet.
40. Den 16 oktober 1996 antog kommissionen förslag till dessa två förordningar. Dessa förslag har sedan dess studerats intensivt av en arbetsgrupp inom rådet. Det finns nu en text till förordningen i enlighet med artikel 235, och om vilken rådets arbetsgrupp har enats. Arbetsgruppen kom också överens om texten till en annan förordning. Enligt de bestämmelser i artiklarna 10 och 11 i förordningen som är grundad på artikel 109l.4 i fördraget som gäller omsättningen av sedlar och mynt uttryckta i euro skall ett datum fastställas i enlighet med Madrid-scenariot när förordningen antas. Av tekniska orsaker är det inte möjligt att fastställa detta datum nu. Ytterligare arbete återstår i fråga om artikel 8.4.
Rådet har beslutat yttrandena från Europaparlamentet och EMI, och godkänt texten till båda förordningarna den 12 december 1996.
IV. Slutsatser
41. Europeiska rådet uppmanas att godkänna denna rapport. Under förutsättning av detta godkännande föreslår rådet följande åtgärder:
a. Den nya växelkursmekanismen
Rådet skall lägga fram ett utkast till resolution för antagande av Europeiska rådet i juni nästa år, vari de grundläggande beståndsdelarna av ERM 2 läggs fram. I denna resolution skulle Europeiska rådet följa exemplet från 1978 i förhållande till den nuvarande mekanismen. Parallellt skulle EMI utarbeta ett utkast till en överenskommelse mellan centralbankerna, vilken skulle läggas fram för Europeiska centralbanken (ECB) och centralbankerna i de medlemsstater som inte deltar i eurosamarbetet när ECB blir till.
b. Stabilitets- och tillväxtpakten
Efter Europeiska rådets möte i Dublin skall rådet tillsätta en arbetsgrupp som koncentrerat skall studera kommissionens förslag med sikte på att dessa förordningar skall kunna antas omedelbart efter det att Europeiska rådet i juni nästa år har antagit en resolution om stabilitets- och tillväxtpakten, till vilken ett utkast skall läggas fram av rådet.
c. Den rättsliga ramen för eurons användning
Den brådskande förordningen i enlighet med artikel 235 skall antas av rådet så snart som möjligt. Förordningen baserad på artikel 109l.4 kan inte antas formellt förrän 1998, tillsammans fastställer de två förordningarna en rättslig ram för användningen av euron.
Bilaga 1 till BILAGA I
Beslut som rådet skall fatta i enlighet med fördragets artikel (EG) 109j.3 då det sammanträder på stats- eller regeringschefsnivå
Som del i förberedelserna för etapp 3 av EMU och i enlighet med artikel 109j.2 skall rådet vid slutet av 1996 bedöma om varje enskild medlemsstat uppfyller de nödvändiga villkoren för införande av en gemensam valuta, och om en majoritet av medlemsstaterna uppfyller de nödvändiga villkoren, och i form av en rekommendation meddela resultatet till rådet, som skall sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå. Det stod klart redan vid Europeiska rådet i Madrid för ett år sedan, och bekräftades i Florens, att det vid slutet av 1996 inte skulle finnas någon majoritet av medlemsstater som uppfyllde villkoren för att införa en gemensam valuta och att därför 1 januari 1999 (det senaste datum som förutses i fördraget) skulle bli startdatum för etapp 3 av EMU.
Som grundval för sin rekommendation har rådet fått rapporter från kommissionen och EMI i enlighet med artikel 109j.1. I dessa rapporter granskas, så som krävs i fördraget i vilken utsträckning som varje medlemsstats nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig med artiklarna 107 och 108 i detta fördrag och med ECBS-stadgan. I rapporterna skall också granskas om en hög grad av varaktig konvergens har uppnåtts; detta skall ske genom en analys av i vad mån varje medlemsstat har uppfyllt fyra kriterier. Dessa kriterier gäller prisstabilitet, hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn, iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism samt den långfristiga räntenivån.
Rådet begagnar tillfället att understryka att de fyra kriterierna för hållbar konvergens och kravet på centralbankens oberoende måste tillämpas strikt. Detta är väsentligt om valutaunionen sedan den har blivit verklighet skall få den nödvändiga stabiliteten och eurons ställning som stark valuta skall säkerställas. Det är lika viktigt, att kriterierna, när de börjar tillämpas i början av 1998, tillämpas i syfte att säkerställa att i synnerhet den offentliga sektorn får en hållbar finansiell ställning som inte påverkas av tillfälliga åtgärder.
Rapporterna i enlighet med artikel 109j.1 utvisar att många åtgärder har vidtagits för att säkra de nationella centralbankernas oberoende, men att processen ännu inte har fullbordats i några medlemsstater. På samma sätt har när det gäller konvergens vissa framsteg uppnåtts, men mycket återstår att göra. I synnerhet är den offentliga sektorns finansiella ställning fortfarande otillfredsställande i många länder; en del förbättringar har uppnåtts de senaste åren men betydande ansträngningar behövs fortfarande för att underskott och skulder inom den offentliga sektorn skall minska.
Ekofin-rådet har därför i enlighet med punkt 2 i nämnda artikel, på rekommendation av kommissionen, bedömt att det för närvarande inte finns någon majoritet av medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren för införande av en gemensam valuta, och det förelägger därför rådet, som skall sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå en rekommendation till ett beslut om detta och till ett beslut om att gemenskapen därför inte skall gå över till EMU:s tredje etapp under 1997 och att det förfarande som fastställs i artikel 109j.4 därför skall tillämpas så snart som möjligt under 1998.
När rådet sammanträder på stats- eller regeringschefsnivå bör det också beakta Europaparlamentets yttrande.
Annex 2 to ANNEX I
EUROPEAN MONETARY INSTITUTE
Report to the European Council session in Dublin on 13—14 December 1996
MONETARY AND EXCHANGE RATE POLICY COOPERATION BETWEEN THE EURO AREA AND OTHER EU COUNTRIES
FINAL: 7 October 1996
In accordance with the mandate given by the European Council meeting in Madrid and building on the agreement reached at the European Council session in Florence (4) as well as on the broad support expressed at the Informal ECOFIN Council session in Dublin (5) , the EMI has finalized the first stage of its preparatory work on the future monetary and exchange rate relationships between the euro area and other EU countries. The report reflects the high level of consensus reached in the EMI Council on the objectives, principles and main operational features of the new exchange rate mechanism.
I. OBJECTIVES, PRINCIPLES AND OVERALL STRUCTURE
1. The need for monetary and exchange rate policy cooperation
Close policy coordination between the euro area and the other Member States from the very start of Stage Three of EMU is a matter of common interest and forms an integral part of the completion of the EMU process. In order to ensure the efficient functioning and development of the Single Market, it is especially important that real exchange rate misalignments between the euro and the other EU currencies be avoided, as well as excessive nominal exchange rate fluctuations, which would disrupt trade flows between Member States; hence the obligation under Article 109m to treat exchange rate policy as a matter of common interest.
The lasting convergence of economic fundamentals, in particular price stability, is a prerequisite for sustainable exchange rate stability. To this end, in Stage Three of EMU, all Member States will need to pursue disciplined and responsible monetary policies directed towards price stability. The coordination of monetary policies within the framework of the ECB General Council will, therefore, play a central role. Sound fiscal and structural policies in all Member States are, at least, equally essential for sustainable exchange rate stability. In the absence of a convergence of fundamentals, any attempt to coordinate exchange rate policies is bound to be unsuccessful. Exchange rate policy cooperation cannot be a substitute for stability-oriented domestic policies.
The final objective of economic, monetary and exchange rate policy cooperation is convergence towards macroeconomic stability, which would lead to exchange rate stability against the euro. A nominal exchange rate mechanism may provide a reference for the conduct of sound economic policies in Member States on their way towards full economic convergence. It may help to enhance the credibility of such policies by establishing a focal point for agents' expectations. Moreover, it may provide a framework for counteracting market pressures unwarranted in the light of underlying fundamentals. In particular, it may assist any Member State, the currency of which comes under pressure, to combine appropriate policy responses, including interest rate measures in the country the currency of which is under pressure, with coordinated intervention.
Monetary and exchange rate policy cooperation should be flexible enough to accommodate different degrees and strategies of economic convergence. As noted in the Conclusions of the European Council meeting in Florence, "Membership would continue to be voluntary; nevertheless, Member States with a derogation can be expected to join the mechanism", once they have achieved a satisfactory degree of economic convergence. In addition, the various Community mechanisms for the coordination of economic and monetary policies (see also Chapter II, Section 2) should ensure that exchange rate developments in all other Member States, irrespective of their participation in the exchange rate mechanism, are closely monitored and assessed with a view to the requirements of Article 109m of the Treaty and the smooth operation of the Single Market. While the remainder of this report focuses on the exchange rate mechanism, the necessary broader scope of the overall policy coordination framework should be borne in mind.
2. Principles for an exchange rate mechanism in Stage Three
In designing an exchange rate mechanism for Stage Three, the new economic and institutional environment which is expected to prevail by that time will have to be taken carefully into account. In particular, five elements must be underlined.
First, the statutory requirement for the ECB to maintain price stability would need to be safeguarded. It would be detrimental to the credibility of EMU if obstacles were to emerge as a consequence of exchange rate oriented measures which would hinder the newly-created ECB in the pursuit of its primary objective. These considerations would also apply to the non-euro area (6) NCBs, which should also pursue the primary objective of price stability. Second, the euro is expected to play the anchor role in monetary and exchange rate policy cooperation in the EU. This will be the natural consequence, first and foremost, of the stability of the euro and the fact that member countries with a derogation are expected to put in place the conditions to enable them to participate in the euro area at a later stage.
Third, sufficient flexibility would need to be allowed, in particular to accommodate the varying degrees, paces and strategies of economic convergence of the non-euro area Member States.
Fourth, it should be ensured that any adjustment of central rates is conducted in a timely fashion so as to avoid significant misalignments.
Finally, as a matter of principle, continuity and equal treatment among all Member States with respect to the fulfilment of the convergence criteria, including the exchange rate criterion, need to be ensured.
3. Overall structure of the mechanism
Given the respective competences and responsibilities, it would be appropriate to retain the two-pillar structure of the present ERM, which is based on two parallel agreements among governments, on the one hand, and among central banks, on the other: while a European Council Resolution would form the foundation of the new mechanism, the operating procedures would be laid down in an agreement between the ECB and the non-euro area NCBs.
II. MAIN OPERATIONAL FEATURES OF AN EXCHANGE RATE MECHANISM
In the light of the abovementioned principles, the new mechanism could be designed along the following lines.
1. Central rates and fluctuation bands
The new exchange rate mechanism would be based on central rates, defined vis-à-vis the euro for the non-euro area currencies. A standard fluctuation band would be established for these currencies around their central rates. Although the exact size of the standard fluctuation band has yet to be decided, it is expected to be relatively wide.
If appropriate, non-euro area Member States could establish, on a bilateral basis, fluctuation bands between their currencies and intervention arrangements, with the aim of limiting excessive bilateral exchange rate oscillations. Prior to concluding such arrangements, the non-euro area Member States concerned would consult, on a strictly confidential basis, all the other parties to the new exchange rate mechanism.
Central rates and the standard wide band would be set by mutual agreement between the ECB, the Ministers of the euro area Member States, and the Ministers and Governors of the central banks of the non-euro area Member States, following a common procedure involving the European Commission and after consultation of the Economic and Financial Committee. The Ministers and Governors of the central banks of the other Member States not participating in the exchange rate mechanism will not have the right to vote in the procedure.
The sustainability of exchange rate relations will need to be closely monitored on a permanent basis. All parties to the agreement, including the ECB, would have the right to initiate a confidential procedure aimed at reconsidering central rates.
2. Monitoring the functioning of the system
Intra-EU monetary and exchange rate policy coordination between the euro area and the non-euro area Member States will, pursuant to the Treaty, be conceived as a continuation of the present mechanism. The Economic and Financial Committee will, together with the European Commission, be involved in economic policy coordination. Furthermore, if and as long as there are Member States with a derogation, the Economic and Financial Committee will keep under review the monetary and financial situation of these Member States (7) . At the level of the central banks, the ECB General Council will monitor the functioning of the exchange rate mechanism and will serve as a forum for monetary and exchange rate policy coordination as well as for the administration of the intervention and financing mechanism (8) . While close cooperation between the Community bodies in the conduct of these various exercises will be necessary and useful, the division of responsibilities will need to respect the independence of the ECB and the non-euro area NCBs.
3. Intervention and financing facilities
Foreign exchange intervention and — after appropriate use of foreign reserve holdings — financing at the standard wide margins will, in principle, be automatic and unlimited. Intervention should be used as a supportive instrument in conjunction with other policy measures, including appropriate fiscal and monetary policies conducive to economic convergence.
The ECB and the non-euro area NCBs would have the possibility of suspending intervention and financing if these were to impinge on their primary objective. In deciding whether or not to resort to this safeguard clause, the ECB or a non-euro area NCB would take due account of all relevant factors, in particular the need to maintain price stability and the credible functioning of the new exchange rate mechanism. Without prejudice to its independent assessment, in line with Articles 105 and 107 of the Treaty, as to whether there is a risk to its primary objective, the ECB would base its decision on factual evidence and, in this context, also give consideration to any conclusion which may have been reached by other competent bodies. It would appear neither advisable nor possible to define formally and ex ante the circumstances under which the possibility of suspending intervention might be used. The final decision would rest with the ECB or the non-euro area NCB concerned, but it would be understood that, time permitting, the ECB or the NCB concerned would signal as far ahead of time as possible its intention of suspending intervention and financing.
The possibility of coordinated intramarginal intervention decided by mutual agreement between the ECB, as the central bank issuing the intervention currency, and the respective NCB, in parallel with other appropriate policy responses by the latter, would be retained. As in the present ERM, unilateral intramarginal intervention would continue to be subject to prior approval by the central bank issuing the intervention currency concerned, should it exceed certain thresholds.
The present Very Short-Term Financing facility (VSTF) would be continued, following some appropriate adjustments. The initial duration (2 1/2 to 3 1/2 months), as well as the rules for extending maturities of VSTF financing operations (renewable twice for three months subject to certain ceilings and/or the agreement of the creditor central bank) would be retained. Outstanding balances would, as in the present ERM, be remunerated at a representative market interest rate corresponding to the duration and currency denomination of the credit. Financing balances would be denominated in the creditor's currency. VSTF balances would be settled in the creditor's currency, unless otherwise agreed between the creditor and debtor central banks.
The present ERM rules governing access to the VSTF facility for intramarginal intervention would be broadly continued, including the understanding that appropriate use of foreign reserve holdings would be made prior to resorting to the VSTF facility. The size of the ceilings for such access could, initially, be retained and adjusted in the light of experience of the practical operation of the mechanism.
The Short-Term Monetary Support Mechanism (STMS) should be discontinued, given its very limited practical relevance in the past. To the extent that the STMS quotas are relevant for the definition of VSTF ceilings, the latter may have to be redefined.
4. Closer exchange rate cooperation
The exchange rate policy cooperation between non-euro area NCBs and the ECB could be further strengthened. This might take various forms: inter alia, closer links may entail narrower fluctuation bands, which would be made public, with automatic intervention and financing at the narrow limits; alternatively, they may rely on informal narrower target ranges, which might be kept confidential, supported through an enhanced role for coordinated intramarginal intervention. However, a proliferation of ad hoc links should be avoided. To this effect, a standard arrangement could be used as a reference for closer links with NCBs of non-euro area Member States which have achieved a sufficiently high degree of convergence. The existence of such closer cooperation, in particular if it implied narrower fluctuation bands, would be without prejudice to the interpretation of the exchange rate criterion pursuant to Article 109j of the Treaty.
Closer exchange rate links would be agreed upon on a case-by-case basis at the initiative of the interested non-euro area Member State. The procedure to be followed would depend on the form of the closer link. Arrangements implying publicly announced narrower fluctuation bands would be agreed upon by the ECB, the Ministers of the euro area Member States and the Minister and
Governor of the central bank of the non-euro area Member State concerned, after consultation of the Ministers of the other non-euro area Member States and the ECB General Council. All other closer arrangements of a more informal nature would be agreed upon by the ECB and the central bank of the non-euro area Member State concerned, after consultation of the Ministers of all Member States and the ECB General Council.
Closer exchange rate links would be subject to progress in economic convergence, although they should not be seen as the only possible strategy to be followed by non-euro area Member States on their way towards full economic convergence. They would require a continuous monitoring of the sustainability of the closer exchange rate link and an active use of accompanying policy measures by the non-euro area Member State. All parties having agreed upon a closer exchange rate arrangement, including the ECB, would have the right to trigger a confidential re-examination of the adequacy of such a closer exchange rate link and, if applicable, to suspend intervention and financing in the event of conflict with the primary objective of price stability.
CONCLUDING REMARKS
The basic features of a mechanism to succeed the present ERM should be announced well ahead of the decision on the first wave of participants in the euro area. Thus, markets would be reassured about the continuity of monetary and exchange rate policy cooperation in the EU, preserving the role of the present ERM for non-euro area currencies during the interim period. This could help to allay any incipient market fears about the management of the exchange rates of non-euro area currencies after the start of Stage Three. Full specification of the operational details would have to await the establishment of the ECB.
BILAGA II: Sysselsättningen — en utmaning Dublinförklaringen om sysselsättningen
Sysselsättningen är fortfarande den viktigaste uppgiften för medlemsstaterna och unionen och deras största utmaning. Behovet av beslutsamma och varaktiga åtgärder har aldrig varit större. Även om sysselsättningen i Europeiska unionen i dess helhet har ökat något under det senaste året, förblir Europeiska rådet djupt oroat över att framstegen är så långsamma.
Det finns dock goda grunder för optimism. Makroekonomisk utveckling i form av låg inflation, konsolidering av skattepolitiken, lägre räntor, en höjd förtroendenivå och avkastning på investeringar skapar villkor för ökad tillväxt och sysselsättning.
Det främsta ansvaret för att bekämpa arbetslösheten har medlemsstaterna själva. Samtidigt måste unionen i största utsträckning stödja medlemsstaternas ansträngningar för att främja sysselsättningen och begränsa arbetslösheten till ett minimum. I detta avseende bekräftar Europeiska rådet åter sitt åtagande för att utveckla och fördjupa den integrerade sysselsättningsstrategin som omfattar makroekonomiska politiska åtgärder och åtgärder för strukturella reformer som det har utvecklat sedan Essen och begär att denna strategi fullföljs med beslutsamhet och konsekvens.
I sina överläggningar har Europeiska rådet godkänt rådets och kommissionens gemensamma rapport om sysselsättningen, vilken har utarbetats enligt strategin från Essen, och har stött sig på kommissionens första rapport om initiativet "Insatser för sysselsättning i Europa — en förtroendepakt". Det har också beaktat president Jacques Chiracs memorandum om en social modell för Europa.
Vid övervägandena om framtida åtgärder från unionens sida har Europeiska rådet även uppmärksammat bidraget från den stående kommittén för sysselsättning och resultatet av mötet mellan höga tjänstemän inom kommittén för social dialog i Dublin den 29 november.
Det är nödvändigt att fortsätta med en makroekonomisk politik som är inriktad på stabilitet, tillväxt och sysselsättning. Europeiska rådet stöder därför medlemsstaterna i deras ansträngningar för att uppnå budgetkonsolidering. Det finns ingen motsättning mellan en sund makroekonomisk politik och en sund budgetpolitik å ena sidan och en stark och hållbar tillväxt i produktion och sysselsättning å andra sidan. Europeiska rådet understryker att en selektiv omstrukturering av de offentliga utgifterna bör spela en betydelsefull roll för att främja tillväxt och sysselsättning, särskilt genom investeringar i mänskliga resurser och en aktiv arbetsmarknadspolitik. De positiva effekterna av en lämplig makroekonomisk politik förstärks om de ekonomiska och strukturella åtgärderna samordnas i högre grad, så som beskrivs i kommissionens rapport "Europa som en ekonomisk enhet".
I och med att EMU tar sin början och euron införs, enligt bestämmelserna i fördraget, kommer det att betyda att ett stabilt område skapas, vilket kommer att konsolidera och stärka den inre marknaden genom avskaffandet av transaktionskostnader och växelkursrisker för handel, turism och investeringar bland de deltagande medlemsstaterna. EMU och euron kommer i hög grad att bidra till att åstadkomma den stabila makroekonomiska ram som är nödvändig för en varaktig sysselsättning.
För att garantera att sysselsättningen ökar maximalt vid den ekonomiska tillväxt som kan förutses under nästkommande period, stöder Europeiska rådet riktlinjerna i den gemensamma rapporten om sysselsättningen och bekräftar nödvändigheten av att fullfölja en strukturell reformpolitik, i överensstämmelse med nationella förhållanden, som syftar till att avhjälpa brister på Europas arbetsmarknader och på den inre marknaden för varor och tjänster.
Effektiviteten på arbetsmarknaden och investeringarna i mänskliga resurser behöver ökas genom:
— främjande av livslångt lärande genom stimulansåtgärder för både arbetsgivare och arbetstagare,
— utvecklande av en kraftfull politik för mänskliga resurser som motsvarar färdighetskraven i samband med arbetslivets nya organisation som en följd av den nya informations- och kommunikationstekniken,
— utvecklande av en arbetsmarknad som är öppnare för sysselsättning genom en ökad mottaglighet, hos individer och företag, för ekonomisk förändring,
— modernisering av arbetsorganisationen och ökad rörlighet. För att främja detta bör man i den offentliga politiken försöka kombinera arbetarskydd med större flexibilitet.
I denna process och i synnerhet med tanke på jämlikheten bör utsatta grupper — arbetslösa kvinnor, arbetslösa ungdomar och långtidsarbetslösa — få särskilt stöd
Medlemsstaterna uppmanas att
— för att främja lika möjligheter, vidta nödvändiga åtgärder för att arbetsmarknaden skall bli mindre segregerad och för att garantera att den höga andelen deltidsarbetande kvinnor inte skall uteslutas från utbildning som i framtiden kan förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden,
— inrikta utbildning och arbetslivserfarenhet på ungdomars särskilda behov för att effektivt kunna möta behoven från dem som avslutar sin skolgång tidigt, och överväga sätt att uppmuntra ungdomar att ta provanställning; avtalet mellan arbetsmarknadens partner om att integrera de unga på arbetsmarknaden är särskilt värdefullt,
— vidta åtgärder på ett tidigt stadium inom ramen för en aktiv solidaritet för att förhindra att arbetslösa hamnar i långtidsarbetslöshet, i synnerhet genom att vid behov komplettera utbildning med individuell rådgivning.
Skattesystemen och de sociala skyddssystemen bör göras mer sysselsättningsvänliga
Europeiska rådet betonar vikten av att medlemsstaterna skapar skattemässiga förutsättningar för att stimulera företagandet och skapandet av arbetstillfällen samt en effektivare miljöpolitik.
Närmare bestämt behöver skattesystemen och de sociala skyddssystemen göras mer sysselsättningsvänliga genom
— säkerställande av att systemen ger arbetssökande tydlig stimulans att ta arbeten eller att delta i andra sysselsättningsfrämjande åtgärder, och arbetsgivare tydlig stimulans att anställa fler arbetstagare,
— utvecklande av de sociala skyddssystemen, så att de inte enbart ger arbetslösa en inkomst som ersätter lönen utan också aktivt uppmuntrar dem till att delta i arbete eller förbereda sig för arbete, för att i högre grad främja ett återinträde på arbetsmarknaden och ett minskat beroende,
— utvecklande av sociala skyddssystem som kan anpassas till nya arbetsmönster och erbjuda dem som är verksamma inom sådant arbete ett lämpligt socialt skydd.
Insatserna för att modernisera marknaderna för varor och tjänster och utnyttja nya källor till sysselsättning bör intensifieras genom
— påskyndande av genomförandet av den kvarstående lagstiftningen för den inre marknaden för att fördelarna med den inre marknaden skall bli så stora som möjligt,
— främjande av tjänstesektorns utveckling, särskilt när det gäller de små och medelstora företagen,
— utnyttjande av nya källor till sysselsättning. Miljöskyddsområdet och den sociala sektorn erbjuder särskilt lovande möjligheter i detta sammanhang
.Den europeiska konkurrenskraften bör främjas genom
— utvecklande av benchmarking som ett verktyg för regelbunden övervakning och utvärdering av EU:s konkurrenskraft gentemot bästa internationella praxis,
— en strävan att leda utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken, som är av avgörande betydelse för sysselsättningen och konkurrenskraften; ytterligare ansträngningar att planera enhetligt för möta utmaningen från informationssamhället krävs av medlemsstaterna, rådet, kommissionen och näringslivet,
— en fortsatt dialog mellan rådet och kommissionen för att förbättra effektiviteten i kontrollen av statligt stöd och stärka kontrollsystemen,
— genomförande av de nyligen avtalade programmen för att ytterligare förbättra de små och medelstora företagens konkurrenskraft
Den lokala utvecklingen bör främjas genom
— ett erkännande av möjligheten att främja tillväxten av sysselsättningen, särskilt inom nya arbetsformer, en effektivare inriktning på de arbetslösas behov samt stöd för etablering och utveckling av nya företag genom livaktiga lokala ekonomier,
— säkrande av landsbygdsområdenas framtid genom mobilisering av landsbygdens ekonomi i dess helhet,
— främjande av ett utbyte av bästa praxis och de bästa erfarenheterna på detta område med en rapport om resultatet till Europeiska rådet i slutet av 1997,
— mobilisering av resurser och bidrag från alla relevanta aktörer, inklusive offentliga myndigheter och arbetsmarknadens parter på lokal nivå. I detta sammanhang noterar Europeiska rådet att många medlemsstater har utvecklat lokalsamhällenas förmåga att ta aktiv del i sin egen utveckling och välkomnar de positiva reaktionerna på utvecklingen av regionala sysselsättningspakter enligt kommissionens förslag.
Slutsats
Europeiska rådet anmodar medlemsstaterna att beslutsamt och konsekvent fortsätta sina ansträngningar för att genomföra strategin från Essen och därigenom uppnå en varaktig förbättring av förutsättningarna för att skapa en varaktig sysselsättning. Vid sitt möte i december 1997 avser Europeiska rådet att åter se över genomförandet av strategin. Europeiska rådet förväntar sig att rådet och kommissionen i sin gemensamma rapport vid detta tillfälle kommer att försöka fastställa den praxis i medlemsstaterna som har visat sig vara effektivast för att genomföra strategin och fastställa de kvarstående strukturella hindren för att minska arbetslösheten.
Europeiska rådet stöder uppmaningen från kommissionens ordförande i dokumentet om förtroendepakten till ett åtagande från alla sociala och ekonomiska aktörer, inbegripet nationella, regionala och lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter och gemenskapens institutioner — att fullt ut, inom sina respektive verksamhetsområden, ta sitt ansvar för sysselsättningen. Genom att deras insatser kompletterar varandra bör de göra en samordnad satsning på att skapa de förutsättningar som är nödvändiga för sysselsättningen.
BILAGA III: Europeiska rådets förklaring om f.d. Jugoslavien
Ett år efter det att fredsavtalet för Bosnien-Hercegovina undertecknades i Paris välkomnar Europeiska rådet de framsteg som hittills har gjorts för att genomföra detta och mer allmänt fredsprocessen i f.d. Jugoslavien. Det hyllar de betydande insatser som har gjorts av alla internationella organisationer och byråer i Bosnien-Hercegovina under 1996.
Europeiska rådet stöder fullt ut resultaten av de ministermöten som hölls i Paris (den 14 november 1996) och i London (den 4—5 december 1996). Det stöder de vägledande principerna i den tvååriga civila konsolideringsplanen samt de detaljerade handlingsplaner som utvecklar den verksamhet och de åtaganden som myndigheterna i Bosnien-Hercegovina och det internationella samfundet har att fullgöra 1997. Det fäster största vikt vid målet att få myndigheterna i Bosnien-Hercegovina att ta största möjliga ansvar för landets affärer under konsolideringsperioden.
Europeiska rådet understryker den vikt det fäster vid en effektiv samordning av genomförandets civila aspekter under konsolideringsperioden och i detta hänseende upprepar det EU:s starka stöd för den verksamhet som utförs av den höge representanten vars samordnande roll har stärkts inför 1997. Det tidiga upprättandet av formella förbindelser mellan Europeiska gemenskapens övervakningsuppdrag och den höge representanten kommer att utgöra ytterligare ett praktiskt bevis på unionens stöd till detta kontor. Europeiska unionen uttrycker också sitt stöd för OSSE:s fortsatta roll, särskilt vid övervakning av kommunalvalen 1997 och när det gäller den stabilitetsprocess som inleddes i Royaumont. Det bekräftar sitt starka stöd för internationella krigsförbrytartribunalen och är enigt om att det kommer att utöva ytterligare påtryckningar på myndigheterna i Bosnien-Hercegovina och andra stater, särskilt dem som har underlåtit att följa tribunalens häktningsorder, så att de samarbetar fullt ut med tribunalen, bl.a. genom att överlämna åtalade personer.
Ekonomisk återhämtning och flyktingarnas återvändande kommer att prioriteras under konsolideringsperioden. EU förpliktar sig att även fortsättningsvis på ett betydande sätt bidra till satsningen på den ekonomiska återuppbyggnaden i hela Bosnien-Hercegovina, under förutsättning att myndigheterna i Bosnien-Hercegovina själva förpliktar sig att satsa på återuppbyggnaden och fullt ut efterfölja bestämmelserna i fredsavtalet. I detta sammanhang välkomnar Europeiska rådet Europeiska kommissionens och Världsbankens planer på att sammankalla ytterligare en internationell givarkonferens i början av 1997.
Europeiska rådet betonar behovet av att skapa och upprätthålla de betingelser som krävs för att uppmuntra flyktingar och fördrivna personer att återvända till platser de själva valt i Bosnien- Hercegovina. Det välkomnar att Europeiska kommissionen, den höge representantens kontor, FN:s flyktingkommissarie och världsbanken tillsammans med de länder där flyktingar uppehåller sig och myndigheterna i Bosnien-Hercegovina gemensamt utarbetar och genomför en samordnad plan för att uppnå detta mål.
EU:s engagemang för att uppnå fred, försoning och stabilitet i Bosnien-Hercegovina har på ett mycket konkret och effektivt sätt visats genom EU:s insatser vid förvaltningen av Mostar och det särskilda sändebudets kontor där. Europeiska rådet är övertygat om att det främsta målet för EU:s förvaltning av Mostar — säkerställande av att grundvalen för en fungerande enad lokal förvaltning i staden — nu har uppnåtts och att de valda myndigheterna där nu kan ta den största delen av ansvaret för förvaltningen av stadens angelägenheter. Många problem kvarstår dock i Mostar, bl.a. ständiga förvisningar, trakasserier, hotelser och inflytandet från den organiserade brottsligheten, och vissa lokala fraktioner fortsätter att försöka hindra politiska framsteg. Europeiska rådet uppmanar alla parter att arbeta tillsammans för att nå försoning. Det stöder den höge representantens beslut att upprätta ett kontor i staden, eftersom det inser att det även fortsättningsvis kommer att finnas behov av internationell närvaro för att övervaka genomförandet av fredsprocessen i Mostar och för att befästa de politiska och ekonomiska landvinningarna inom ramen för en övergripande struktur för att genomföra freden.
Europeiska rådet erinrar om EU:s ståndpunkt när det gäller framtida förbindelser mellan unionen och länder i f.d. Jugoslavien. Utvecklingen av dessa förbindelser kommer att vara avhängiga av att fredsavtalet ges fullt stöd, inklusive att Bosnien-Hercegovina respekteras som självständiga, demokratiska och multietniska stater med säkra gränser, och av ett fullt samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen och, i tillämpliga fall, av att det grundläggande avtalet för Östra Slavonien i Kroatien ges fullt stöd. Respekt för demokratiska normer, mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter är nyckelfaktorer när denna strategi skall genomföras. Det erinrar om rådets avsikt att beakta förslag från Europeiska kommissionen mot bakgrund av de pågående diskussionerna med de berörda länderna om avtalsmässiga förbindelser inom ramen för unionens regionala strategi.
Europeiska unionen erinrar om lydelsen i ordförandeskapets förklaringar av den 22 november 1996 om åtgärder som vidtagits av vissa myndigheter i Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien, och som unionen anser strider mot målet, nämligen utveckling mot demokrati. I de båda länderna är läget för de oberoende medierna fortfarande en källa till oro.
Europeiska rådet erinrar om rådets slutsatser av den 6 december 1996 i vilka ogiltigförklarandet av vissa valresultat i Förbundsrepubliken Jugoslavien fördöms. Det noterar att vissa allvarliga spänningar består och uppmanar enträget myndigheterna i Belgrad att visa full respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter och att iaktta demokratiska normer, särskilt i fråga om valprocessen. I detta sammanhang noterar Europeiska rådet med intresse Belgrads inbjudan till OSSE om att sända en delegation för att utreda sakförhållandena i samband med de senaste lokalvalen. OSSE kan komma att vilja överväga villkoren för ett sådant uppdrag, i synnerhet när det gäller rätten att rekommendera att ogiltighetsförklaringar upphävs eller att vissa val görs om. Europeiska rådet fäster vikt vid en dialog mellan alla de politiska krafter som har rätt att företrädas i parlamentet för att fastställa de regler som skall gälla för valen 1997. Det uppmanar alla parter att visa återhållsamhet, avstå från att använda våld samt att främja dialogen. Respekt för mänskliga rättigheter, minoriteters rättigheter och demokratiska normer kommer att vara nyckelfaktorer när det gäller att fastställa unionens framtida förbindelser med detta land och dess vidare integrering i det internationella samfundet. Europeiska rådet erinrar också om de villkor som slås fast i ordförandeskapets förklaring av den 9 april 1996 om förbindelserna med Förbundsrepubliken Jugoslavien, inklusive behovet av att ge Kosovo ett stort mått självstyre inom Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Rådet uppmärksammar att det aktuella läget när det gäller genomförandet av det grundläggande avtalet för Östra Slavonien i Kroatien och bekräftar sitt fulla stöd för de insatser som gjorts av FN:s tillfällige förvaltare och hans personal. EU kommer att fortsätta stödja den ekonomiska återanpassningen och återuppbyggnaden av Östra Slavonien. Det uppmanar den kroatiska regeringen och den lokala serbiska ledningen att samarbeta fullt ut för att säkerställa att avtalet genomförs fullständigt under 1997.
BILAGA IV: Europeiska rådets förklaring om fredsprocessen i Mellanöstern
- Europeiska rådet uttrycker sitt stöd för det särskilda sändebudet i fredsprocessen i Mellanöstern och välkomnar alla parters uttalade beredvillighet att samarbeta med honom. Det uppmanar alla parter att erkänna hans utnämning som ytterligare ett uttryck för unionens åtagande att främja freden i Mellanöstern.
- Det erinrar om sin förklaring i Florens av den 21 juni och rådets förklaring i Luxemburg av den 1 oktober och bekräftar sitt stöd för de grundläggande principerna för en rättvis och varaktig lösning på konflikten i Mellanöstern, i synnerhet land-för-fred och palestinskt självbestämmande, med allt vad detta innebär.
- Europeiska rådet är djupt oroat över att fredsprocessen fungerar allt sämre. Det uppmanar alla parter att aktivt motverka våld och arbeta för att minska spänningarna så att förhandlingarna kan återupptas om alla frågor i enlighet med principerna från Madrid och lydelsen i principförklaringen.
- Europeiska rådet uppmanar till en snar lösning av dödläget i Hebron, genomförande av övriga kvarstående delar av interimsavtalet och ett snabbt återupptagande av förhandlingarna om permanent status.
- Frågan om bosättningarna undergräver förtroendet för fredsprocessen. Bosättningarna strider mot och utgör ett stort hinder för freden.
- För den palestinska sociala och ekonomiska utvecklingen är det nödvändigt att blockaden omedelbart hävs. Europeiska rådet uppmanar enträget de israeliska myndigheterna att undanröja alla restriktioner utom i de fall då Israel legitima säkerhetsintressen uppenbarligen står på spel, som vid terrorhandlingar. De ödesdigra ekonomiska konsekvenserna — som missnöje och våld — har skingrat den optimism som upprättandet av det palestinska självstyret skapade. Rådet har gett det särskilda sändebudet i uppdrag att främja konkreta och omedelbara åtgärder för att ta itu med dessa frågor.
- Europeiska rådet uppmanar enträget Israels regering och de palestinska myndigheterna att samarbeta på alla plan för säkerhetens bästa och att vidta alla åtgärder som behövs för att kontrollera extremister och bekämpa terrorism.
- I Barcelonaprocessens anda uppmanar rådet de Medelhavsparter som sluter Europa—Medelhavsassocieringsavtal att förena sig med unionen i en gemensam ansträngning för att föra utvecklingen och integreringen av den palestinska ekonomin i regionen framåt. Europeiska rådet erinrar om att både associeringsavtalet med den palestinska myndigheten och det motsvarande avtalet med Israel förpliktar parterna att verka för att de grundläggande normerna för demokrati, inklusive respekt för mänskliga rättigheter och rättstatsprincipen uppfylls.
NOTES
1. Innehållet i denna rapport är föremål för parlamentariska reservationer.
2. En första utvärdering av rådet i enlighet med artikel (EG) 109j i fördraget har ägt rum och rådet rekommenderar att rådet när det sammanträder på stats- och regeringschefsnivå antar dess slutsatser; se bilaga 1 till detta dokument.
3. Enligt artikel 5 i Protokoll 11 gäller inte detta för Förenade kungariket, såvida inte rådet underrättas om att landet ämnar övergå till den tredje fasen.
4. See "Conclusions of the Presidency on the European Council in Florence of 21 and 22 June 1996" (SN 300/96), including the attached "Progress report by the ECOFIN Council to the European Council on preparation for Stage Three of EMU" (7940/96), dated 4 June 1996.
5. "Monetary and exchange rate policy cooperation between the euro area and other EU countries". Report to the Informal ECOFIN Council session in Dublin on 20-22 September 1996, dated 3 September 1996.
6. For the sake of simplicity, EU currencies and EU countries outside the euro area which participate in the new
7. Cf. Article 109c(4).
8. Cf. Article 44 of the Statute of the ESCB/ECB in combination with Article 4.1 of the Statute of the EMI.
© Europaparlamentet: 1998
|