Tal
av Europaparlamentets talman Nicole Fontaine

Europeiska rådet i Helsingfors, Finland,
den 10 och 11 december 1999

Ordföranden i Europeiska rådet
Stats- och regeringschefer
Kommissionens ordförande
Den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Ministrar

1975 anordnades i Finland, här i Helsingfors, den konferens som låg till grund för den fredliga samexistensen. Tjugofyra år senare är det på nytt här i Helsingfors som Europeiska rådet skall inleda sin institutionella reformprocess för att öppna vägen för nya anslutningar till unionen.

Herr ordförande, jag skulle vilja framhålla detta sammanträffande som är en heder för Finland, liksom de otroliga framsteg som blev möjliga genom Berlinmurens fall, vars tioårsjubileum ni, förbundskansler Schröder, och det enade Tyskland tillsammans med hela Europa nyligen firat.

Jag skulle å parlamentets vägnar vilja önska den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som nyligen och med höga ambitioner tillträtt sitt ämbete, stor framgång med sitt oerhört viktiga uppdrag.

Idag, när ett folk, åter igen, utsätts för brutala angrepp från rysk militär i form av blockader och bombattacker mot oskyldiga civila, jag tänker på Tjetjeninens befolkning, måste EU utöva effektiva påtryckningar på den ryska regeringen. Jag är medveten om att de beslut ni kanske måste fatta kan få allvarliga konsekvenser. I vilket fall som helst, och med hänsyn till att de mänskliga rättigheterna är universella, krävde Europaparlamentet den 18 november klart och tydligt att alla nya avtal med Ryssland inom ramen för Tacis-programmet skulle frysas. Eftersom Ryssland inte har upphört med sina militära aktioner vill jag uppmana er att tillmötesgå våra förväntningar.

I detta avseende gläder jag mig åt den överenskommelse era ministrar uppnått på området för ett europeiskt försvar. Jag är övertygad om att parlamentet, som i flera år har uttryckt sitt stöd för beslutsamma åtgärder på detta område, kommer att stödja upprättandet av en interventionsstyrka som kan åta sig fredsbevarande uppgifter inom en mycket nära framtid. För att till fullo kunna leva vidare och förbli oberoende måste Europeiska unionen förfoga över medel som motsvarar dess ambitioner. Därför behövs det styrkor, utrustning och institutioner. Allmänheten i våra länder väntar ivrigt på ert beslut.

Innan ni inleder ert arbete skall nu Europaparlamentet föra fram sin ståndpunkt. Detta är hedrande för parlamentet och av stor betydelse nu när vi står inför den regeringskonferens som skall leda till det nya fördrag som skall komplettera Amsterdamfördraget. Jag är mycket tacksam för detta.

Parlamentets huvudsakliga punkter och förslag, som röstades fram den 18 november och den 2 december och som överlämnats till er, grundas på två faktorer: erfarenhet och föregripande.

Lärdomarna från tidigare politiska misstag

Den första faktorn gäller de förhållanden under vilka folken i våra stater godkände Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget. Erfarenheterna har visat att den europeiska allmänheten var otillräckligt förberedd och att situationen därför var politiskt mycket riskfylld. De positiva framsteg dessa fördrag förde med sig till innehållet har paradoxalt nog blivit allmänt accepterade sedan dess.

Ratificeringen av Maastrichtfördraget, som öppnade vägen för den fredliga revolution som den gemensamma valutan kom att ge upphov till, genomfördes med mycket liten marginal i flera länder, bland annat i Frankrike. Så när som på ett par hundra tusen röster hade unionen kunnat blockeras för flera årtionden, vilket blev fallet ett halvt sekel tidigare för den europeiska försvarsgemenskapen.

Ratificeringen av Amsterdamfördraget, som innebar att en del av den nationella suveräniteten inom mycket känsliga områden som till exempel frihet, säkerhet och rättsväsende frivilligt överfördes på gemenskapen, var också oviss och vansklig.

I båda fallen hade folken en känsla av att bli överrumplade, att endast ha fått delta genom förhandlingar som, även om detta inte riktigt stämde, uppfattades som hemlighetsfulla och otydliga, och att på något sätt ha blivit tvingade. Resultatet blev en irrationell men farlig våg av antieuropeiska åsikter i samtliga medlemsstater. Vi måste på allvar ta hänsyn till detta inom ramen för det nya fördrag som skall utarbetas, precis som vi för övrigt gjorde på ett alldeles utmärkt sätt när euron infördes.

Ställa medborgarna i centrum för reformerna

Vi anser därför att det är mycket viktigt att det nya fördraget, som utgör en sorts tredje revolution, det vill säga som på sikt skall öppna unionen för största möjliga antal stater från hela Europa, inte utsätts för samma risk att missförstås, att diffusa farhågor inte utnyttjas politiskt och att det inte förkastas av de folk som idag utgör Europeiska unionen.

Oavsett de institutionella och därmed oundvikligen tekniska aspekterna på de reformer som ni anförtror regeringskonferensen tycker vi att det är viktigt att man genomför en kopernikansk revolution som ställer medborgarna i centrum för reformernas målsättning. Detta krävs för att få medborgarnas stöd.

Den utmaning utvidgningen utgör kan endast antas om den europeiska demokratin samtidigt förstärks.

I detta avseende vill parlamentet uppmana rådet att inleda arbetet med regeringskonferensen redan i början av 2000, för att ge den demokratiska debatten tillräckligt med tid och låta frågorna mogna i den allmänna opinionen. Vi föreslår att ni till fullo låter parlamentet delta i detta arbete så att dess medverkan blir kontinuerlig. Lämpliga förbindelser bör upprättas med de nationella parlamenten under förhandlingarnas gång för att därmed, via våra parlamentariska institutioner, se till att medborgarna får den regelbundna och öppna information de har rätt till och som tyvärr saknades vid de två tidigare fördragen.

Det handlar i själva verket om att se till att reformens målsättning, det vill säga att göra anslutningen av andra länder möjlig, förstås och godkänns både av de folk som utgör Europeiska unionen idag och av folken i kandidatländerna, vilka kommer att bli tvungna att göra stora ansträngningar.

Genom att unionen får en annan omfattning får den också en annan karaktär

Parlamentet uppskattar att det tillvägagångssätt det tidigare efterlyst nu har antagits av kommissionen, som föreslår att förhandlingar skall inledas utan åtskillnad mellan kandidatländerna men på ett flexibelt sätt, det vill säga i förhållande till de framsteg som verkligen har gjorts av varje enskilt land och som bedömts på vederbörligt sätt.

Men en av de viktigaste frågorna gäller hur mycket EU skall utvidgas i geografiskt och kulturellt hänseende, även när kandidatländerna har uppfyllt de ekonomiska och demokratiska villkoren. Under vilka omständigheter skulle de berörda ländernas integration bli positiv för dem själva och för hela EU om utvidgningen blev mycket omfattande?

Med trettio eller ännu fler medlemsstater får EU en helt annan omfattning och måste därmed få en, åtminstone delvis, ny karaktär.

Det typiska dilemmat med Turkiets ansökan om medlemskap

Turkiets ansökan om medlemskap, som många medlemsstater har varit positiva till och som parlamentet tog del av den 2 december, är ett tydligt och typiskt exempel på dilemmat.

Om det slutgiltiga svaret blev negativt skulle Turkiet, vars tålamod skulle tryta, inte ha något annat val än att söka sig en annan framtid med avsevärda geopolitiska risker.

Om Turkiet en dag blir medlem i EU efter den ekonomiska och demokratiska utveckling som krävs av detta land, kommer anslutningen naturligtvis att vara positiv för EU ekonomiskt och politiskt sett, men problemet med den kulturella integrationen kommer inte att kunna undvikas. Detta problem kommer att uppstå precis som problemet med kriterier för Europas nya gränser inför nya ansökningar om medlemskap, som denna anslutning oundvikligen kommer att uppmuntra till i östra eller södra Europa.

Jag måste säga att parlamentet i dag är kluvet i denna viktiga diskussion. Oavsett vilka hypoteser man ställer upp är det dock enligt parlamentet avgörande att nu se bortom de ekonomiska och till och med de demokratiska kraven på kandidatländerna, och fastställa villkoren för att EU skall kunna hantera och lyckas med en omfattande utvidgning, utan att unionens sammanhållning, identitet, solidaritet och beslutsförmåga minskar. När det gäller dessa villkor får den kulturella integrationen inte underskattas.

Betydelsen av ett tillräckligt öppet mandat

Av alla ovannämnda orsaker, både de som syftar till att främja folkens medvetna anslutning och de som åberopas på grund av de förutsägbara följderna av en djärv utvidgning, önskar parlamentet se en öppen hållning till direkta eller indirekta problem i samband med de tre mål som Amsterdamfördraget inte har uppnått och som naturligtvis även fortsättningsvis måste stå i fokus för förhandlingarna.

För att förfarandena skall vara konsekventa och det skall finnas en demokratisk logik är det önskvärt att rådet och parlamentet hädanefter i takt med utvecklingen tillämpar medbeslutande för alla de rättsakter som successivt kommer att ingå i gemenskapens lagstiftning och bli föremål för omröstning med kvalificerad majoritet, även när det gäller andra och tredje pelaren. Om så inte vore fallet skulle gemenskapsrätten bli orimligt invecklad.

När förfarandet med viktade röster i rådet ses över för att större hänsyn skall tas till de olika nationella befolkningarnas åsikter, är det lämpligt att i flera hänseenden beakta vikten av att länder med liten befolkning inte marginaliseras.

Till stor del grundar sig EU:s sammanhållning på att stater och nationella identiteter inte utplånas under ansträngningarna att uppnå symmetri, och det har alltid lagts stor vikt vid detta. Denna strävan är något som utmärker EU och som måste bibehållas. De stater och folk som upplevde sig som marginaliserade skulle inte acceptera detta och skulle kunna reagera med självständighetssträvanden och på ett omärkligt sätt frigöra sig från unionen.

Frågan om arbetsspråk är ett typexempel på problem som är oupplösligt förbundna med utvidgningen. En pragmatisk hållning och omsorg om gemenskapsbudgeten talar för ett begränsat antal arbetsspråk. Men det land vars språk inte får någon plats i EU kommer helt säkert att känna sig nedvärderat och förtryckt, även om språket i fråga inte används i de övriga länderna i någon större utsträckning. Detta problem blir svårt att lösa, men det kommer inte att kunna kringgås under regeringskonferensen om man vill undvika att det dyker upp senare och skapar svårigheter.

Utvidgningen talar för att EU:s konstitutionella struktur görs om

I syfte att föregripa det som komma skall uppmanar Europaparlamentet Europeiska rådet att öka läsligheten för medborgarna när det gäller fördragen, som visserligen utgör den fasta konstitutionella grund unionen vilar på, och fungerar utifrån, men som består av många överlappande eller utspridda delar.

Ett viktigt steg kommer att tas i och med att en stadga om medborgarnas grundläggande rättigheter utarbetas, en process som inleddes i Tammerfors. Men det är nödvändigt att gå ännu längre, inte endast i pedagogiskt syfte utan även av orsaker som sammanhänger med utvidgningens omedelbara följder.

Det fördrag som regeringskonferensen skall resultera i kommer att slå fast unionens konstituerande principer för en längre tid än de tidigare fördragen, helt enkelt därför att ett större antal medlemsstater gör varje ändring svårare att genomföra om den skall antas enhälligt.

Om inte all framtida anpassning av fördragen skall bli omöjlig, såväl när det gäller uppenbara som mindre viktiga punkter, måste vi införa gradvisa förfaranden baserade på de berörda frågornas konstitutionella betydelse.

Det har av detta skäl föreslagits att genom en konstitutionell omstrukturering av unionen skilja mellan å ena sidan grundläggande principer, som även i fortsättningen skulle vara föremål för enhällighet, och å andra sidan tillämpningen av dessa i gemenskapspolitiken, som kunde vara föremål för mindre omfattande förfaranden med mindre risk för blockering eller orimliga krav från en enda medlemsstat, även om den är ensam om sin inställning eller i minoritet, och i synnerhet när unionen har utvidgats från femton till tjugofem eller trettio medlemsstater, om inte fler. Detta är en möjlighet som måste utforskas.

Alla de reformer som utvidgningen för med sig och som inte har fastställts och genomförts före de nya medlemsstaternas anslutning kommer därefter att bli svårare att genomföra, och kanske omöjliga, om inte denna omstrukturering har gjorts i tid.

Europaparlamentets deltagande

Europaparlamentet är, som ni vet, mycket engagerat i frågan om de villkor som skall gälla för parlamentets deltagande i regeringskonferensen.

Parlamentet respekterar naturligtvis fördelningen av befogenheterna mellan institutionerna och bestämmelserna i fördragen i denna fråga. Men medborgarna skulle inte förstå varför parlamentet som genom samtyckesförfarandet skall yttra sig om framtida utvidgningar av unionen, inte samtidigt till fullo får delta i alla förhandlingsfaser om det fördrag som möjliggjort utvidgningarna genom de institutionella reformer det medfört.

Parlamentet uttrycker i dag önskemål om att dess två företrädare skall behandlas på samma sätt som kommissionens företrädare, det vill säga att de skall få delta på alla nivåer i arbetet.

Jag hoppas att ni inte ser några svårigheter i att tillmötesgå detta önskemål och på så sätt skapa största möjliga samstämmighet mellan rådet och parlamentet.

Parlamentet å sin sida kommer att ta interna initiativ som stegvis kommer att bidra till regeringskonferensens arbete och till att sprida information till Europas medborgare i ett avgörande skede för unionens framtid.

Slutsatser

I detta korta tal har det inte varit möjligt för mig att gå in på alla de förslag som parlamentet har yttrat sig om inför regeringskonferensen, och som det kommer att fortsätta behandla under den tid regeringskonferensen pågår. Det har inte heller varit möjligt för mig att ta upp alla punkterna på Europeiska rådets dagordning, vare sig det gäller samordningspolitiken för sysselsättningen eller skatter, ett ämne som parlamentet särskilt betonade i sin senaste resolution, eller reformen av Europeiska gemenskapernas domstol.

Jag har velat koncentrera mitt uttalande på den utmaning som unionen står inför med tanke på den omfattande utvidgning som ni kommer att ägna er kraft åt, en process som redan pågår och som är oåterkallelig, samt på parlamentets syn på de villkor som är en förutsättning för att utvidgningen skall lyckas, och som kommer att vara beroende av det nya fördrag som är under förberedelse.

Förutom de tekniska aspekterna är förberedelserna för det nya fördraget i själva verket ett verkligt tillfälle att minska den klyfta som skapats de senaste åren mellan gemenskapens beslutsfattare och Europas medborgare och att framhålla att den utveckling våra institutioner föreslår innebär en stor utmaning för dem, som det är viktigt att de engagerar sig i utan betänkligheter, tvivel och misstänksamhet.

Omständigheterna kring mitt tal, som nu inleder Europeiska rådets möte, ger traditionellt föga utrymme för en dialog, även en kort sådan, och det är ju också så att ert arbete ännu inte börjat och därför är det svårt för var och en att svara på de frågor som jag har ställt.

På samma sätt som jag har uttalat mig för rådets nuvarande ordförandeskap, som lyssnat uppmärksamt, vill jag nu vid detta viktiga och unika möte lyssna till det som Europeiska rådet eventuellt självt skulle vilja säga till parlamentet som svar på mitt tal.

Denna korta diskussion kan, om ni så önskar, antingen handla om de djupare frågorna som jag gått in på i mitt tal, eller någon av alla de andra frågorna, som till exempel frågan om en gemensam och öppen stadga för alla ledamöter av Europaparlamentet. Parlamentet bör låta rådet föra fram dessa frågor, med samma frihet och i samma anda: att tillsammans se till att Europa utvecklas.

Jag står alltså till ert förfogande. Tack.

© Europaparlamentet: 10/12/1999