Tal
av Europaparlamentets ordförande
Nicole Fontaine

vid Europeiska rådets möte
om sysselsättning, ekonomiska reformer och den sociala sammanhållningen - mot ett innovationens och kunskapens
Europa
Lissabon, torsdagen den 23 mars 2000

Ärade rådsordförande!
Ärade stats- och regeringschefer!
Ärade ordförande för kommissionen!
Ärade ministrar!

Jag vill först och främst gratulera rådets ordförande för detta initiativ som kommer vid rätt tidpunkt och är djärvt eftersom det utgör en utmaning som vi måste anta.

Jag vill också gärna framföra till er, herr ordförande,hur mycket vårt parlament uppskattade er personliga närvaro i Strasbourg då ni före toppmötet diskuterade med oss samt för den ambition ni visat.

När Europeiska gemenskapen bildades befäste den först och främst sin ekonomiska dimension. Med euron fick den även en monetär dimension. Tragedin i Kosovo lät européerna se en ny, politisk dimension. Nyligen fick de oantastliga moraliska värden som ligger till grund för gemenskapen en ännu starkare innebörd.

Européerna förväntar sig att Europeiska rådet vid detta möte med kraft befäster den sociala dimensionen.

Förväntningarna är höga av följande tre skäl:

• Arbetslösheten, som ödelägger liv och förstör våra samhällen för hela generationer, har fortfarande högsta prioritet även om den börjar minska.
• Återhämtningen i tillväxten möjliggör idag det som var omöjligt i går.
• Den otyglade kapitalismen som via utlokaliseringar utövar social dumpning genom att utnyttja skillnaderna i social- och skattelagstiftningarna, och låter vinstintressen gå före mäns och kvinnors öden på arbetsmarknaden, bryter mot deras normer och orsakar såväl kollektiva som personliga tragedier.

Av dessa tre skäl väntar sig européerna mycket av detta rådsmöte. Det är viktigt att inte göra dem besvikna.

Européerna kan förstå att en europeisk harmonisering på det sociala området är en komplicerad fråga. De vet även att de sociala frågorna och sysselsättningsproblemen i huvudsak fortfarande ligger under nationell behörighet, och att full sysselsättning inte är något man beslutar om, utan främst ett resultat av tillväxt.

Men om unionen som sådan beslutar att satsa helhjärtat förväntar de sig att den hädanefter håller sina löften.

Jag är övertygad om att medborgarna efter detta möte, som man kan säga är av grundläggande slag, även om det föregåtts av det extra toppmötet i Luxemburg, inte kommer att acceptera ord utan konkreta åtaganden, dvs. som är både planlagda och mätbara. Detta är avsikten med ordförandeskapets förslag som går ut på att man fastställer målsättningen för den årliga tillväxttakten till lägst tre procent, vilket parlamentet också stöder.

Innan jag tar upp några av de nya initiativ som rådet skall diskutera, vill jag gärna formulera en önskan om att man avslutar det arbete som inletts och tyvärr förblivit lamslaget på grund av oförklarliga blockeringar.

I närmare 30 år har nämligen förslaget till en europeisk aktiebolagsstadga varit blockerad, främst därför att det stupat på frågan om arbetstagarnas deltagande i företagens ledning.

Europeiska rådet åtog sig vid ett tidigare möte att lösa frågan till den 31 december 1998. Det utlovades högtidligen och utmynnade i ingenting.

Förutom att denna väntan undergräver rådets trovärdighet får den också andra konsekvenser: dels inverkar den negativt på sysselsättningen, dels blockerar den av naturliga skäl också förslaget till direktiv om information till och samråd med arbetstagare samt det förslag som rör europeiska företagskommittéer.

Jag skulle kunna ge andra exempel, som förslaget till direktiv om arbetstid, som för närvarande behandlas i en svår förlikning.

Hur skall medborgarna kunna tro på de nya löften som detta toppmöte kommer att utmynna i om vi inte är fast beslutna att övervinna våra politiska meningsskiljaktigheter, nationella intressen och ekonomiska mönster för att kunna uppnå acceptabla kompromisser i den här typen av frågor?

Jag skulle vilja fråga er stats- och regeringschefer om ni fortfarande anser att dessa ämnen har någon aktualitet och om rådet är fast beslutet att inom rimlig tid lösa de frågor jag nyss nämnde?

Jag konstaterar att en lagstiftning som fungerar väl kan vara mycket effektiv. Som exempel kan nämnas

• fastställandet av en rättslig ram som är gynnsam för framväxten av nya sysselsättningskällor,
• stimulans till innovationer, främst genom antagandet av direktivet om elektronisk handel, som bör vara slutfört inom några veckor.

Utan att i detalj gå in på de frågor ni skall arbeta med skulle jag bara vilja nämna de centrala faktorer som framgått vid parlamentets omröstningar, främst den 15 mars, då man antog en resolution inför detta möte med Europeiska rådet.

Bland de konkreta åtgärder som föreslagits skulle jag vilja understryka hur viktig den sociala modellen med alla dess aspekter är för parlamentet.

Tolerans och respekt för andra människors mångfald är viktiga värden som vi måste värna om. Därför har parlamentet med stort intresse tagit emot det paket med icke-diskrimineringsåtgärder som kommissionen just har lagt fram och kommer att prioritera.

Parlamentet, som uppmärksammar de frågor som kan uppröra européerna mest, ber er att göra de insatser som krävs för att på ett balanserat sätt reglera de företagsfusioner som sker i unionen. Det sätt på vilket ett antal av dessa har genomförts sedan den inre marknaden infördes, och som de blivit en pervers konsekvens av, inverkar menligt på folkens stöd för Europatanken.

Parlamentet är förvisso medvetet om att det finns ett allmänt intresse av att behålla en sund konkurrens över våra nationella gränser.

Men i den mycket känsliga frågan om fusioner ber vi er att dels förbjuda de fusioner som inte följer den bindande EU-lagstiftningen ifråga om förhandsinformation och samråd med arbetstagarna, och dels att dessa fusioner föregås av en seriös bedömning av de sociala konsekvenserna, så att man i tid och tillsammans med de berörda företagen kan vidta nödvändiga kompletterande sociala åtgärder.

De olagliga fusioner som enbart är ett utslag av en överskuggande kapitalistisk makt har en förödande effekt på unionens sociala sammanhållning. De kvinnor och män som en vacker dag upptäcker att deras företag fått en ny ägare och att de är utlämnade till dennes ekonomiskt strategiska val, med alla dramatiska, för att inte säga omänskliga följder detta får för dem, deras familjer och region, kan inte förstå att detta är Europeiska unionen.

Bland ordförandeskapets olika förslag är det som handlar om att inrätta ett observatorium för industriella förändringar särskilt intressant. När observatoriet blivit oberoende, fått tillräckliga resurser för sina undersökningar, offentliggjort sitt arbete och kunnat bidra med en plattform för de demokratiska debatterna anser jag att det väsentligt kan bidra till att utveckla det mellanstatliga samarbetet som är överlägset på detta sociala område.

Bland de generella riktlinjer som det portugisiska ordförandeskapet lagt fram för en dynamisk utveckling av sysselsättningen, grundad på tillväxt och som parlamentet enbart kan stödja vill jag särskilt framhäva

• vikten av fortlöpande fortbildning under yrkeslivet, vilket är den främsta förutsättningen för att arbetstagarna skall kunna anpassa sig till en ständig utveckling av arbetet,
• en kvalitativ modernisering av förhållandet mellan löntagare och arbetsgivare, byggd på värdighet, värdesättning av kompetens och främjande av initiativförmåga,
• undanröjande av all slags diskriminering, även den vanliga indirekta diskriminering som Europeiska gemenskapen trots sina 50 år ännu inte lyckats eliminera,
• jämnare fördelning av inkomsterna mellan kapital, som skapar möjligheter, och arbete, som producerar,
• främjandet, främst genom information, av rörlighet bland arbetstagare över hela det gemensamma europeiska området,
• ett utvecklat deltagande på alla nivåer i det ekonomiska livet och samhällslivet,
• en djärv medverkan från EU:s sida i den nya ekonomin inom informationstekniken, samtidigt som man undviker att skapa nya former av utslagning och sociala klyftor.

Jag vill också framföra min önskan att Europeiska rådet tar hänsyn till den del av Europas befolkning som av ofta komplicerade och varierade skäl befinner sig, eller försätter sig, i utkanterna av det vanliga samhället.

Jag talar om dem som lever i det man kallar den "fjärde världen", dvs. det gränsland i våra samhällen där man har de sämsta förutsättningarna och de lägsta förhoppningarna och där våra mest vällovliga initiativ kan vara verkningslösa eftersom de riskerar att förbli främmande eller otillgängliga. Dessa män och kvinnor uppgår idag till miljoner i unionen och deras antal ökar.

I allmänhet är den offentliga sektorn dåligt anpassad för att hjälpa dem, inte av ointresse utan för att de saknar nödvändig kapacitet, och här utgör välgörenhetsorganisationerna ett effektivt komplement; dessa är i sin tur beroende av befolkningens generositet. Sådana organisationer behöver erkännande och offentligt stöd. Jag önskar att rådet tar hänsyn till det.

Tack så mycket.

© Europaparlamentet: 23/03/2000