EUROPEISKA RÅDET I MADRID
15 OCH 16 DECEMBER 1995
ORDFÖRANDESKAPETS SLUTSATSER

BILAGOR 1-5

INNEHÅLL

Top

BILAGA 1: PROGRAM FÖR INFÖRANDE AV EN GEMENSAM VALUTA

  1. Vid sitt möte i Cannes den 27 juni 1995 uppmanade Europeiska rådet Ekofin-rådet att i samråd med kommissionen och Europeiska monetära institutet (EMI) fastställa ett program för införande av en gemensam valuta och att inför dess införande rapportera till Europeiska rådet vid dess möte i Madrid i december 1995.
  2. Sedan Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) trädde i kraft, i synnerhet sedan den andra etappen på vägen mot en ekonomisk och monetär union inleddes, har europeiska organ och företrädare för många privata organisationer studerat övergångens olika aspekter. Förberedelserna har nu nått ett stadium som gör det möjligt att lägga fram ett program för införande av en gemensam valuta med klart utformade åtgärder som skall genomföras före fastställda datum eller inom fastställda tidsfrister.
  3. De pågående förberedelserna styrs av det i fördraget dominerande målet att införa en stabil gemensam valuta. En nödvändig förutsättning för detta är att en hög konvergensgrad för det ekonomiska utfallet uppnås innan växelkurserna oåterkalleligen låses. En strikt tillämpning av konvergenskriterierna när det gäller att bedöma vilka medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren för införandet av en gemensam valuta kommer att skapa förtroende för den nya valutan och övertyga såväl den stora allmänheten som marknaderna att denna kommer att vara stark och stabil. Efter övergången till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen måste konvergens bibehållas. I synnerhet måste de offentliga finanserna hållas sunda i linje med förpliktelserna i fördraget. Därför är det nödvändigt att arbeta för att uppnå budgetdisciplin bland deltagarna i euro-området i enlighet med fördragets förfaranden och principer. Dessutom måste de framtida förbindelserna mellan de medlemsstater som deltar i euro-området och de andra fastställas före övergången till den tredje etappen, bl.a. för att säkerställa valutastabiliteten på den inre marknaden.
  4. För att undanröja osäkerheter krävs att övergången till den tredje etappen förbereds noggrant rent tekniskt. Denna förberedelse kommer också att bidra till att den nya valutan blir godtagbar för allmänheten. Programmet som presenteras nedan har utformats i samråd med kommissionen och EMI och har dragit nytta av kommissionens grönbok och EMI:s rapport om övergången till en gemensam valuta. Det följer den tidtabell samt de förfaranden och kriterier som fastställs i fördraget. Det tillgodoser kraven på insyn, stärker trovärdigheten och betonar det oåterkalleliga i processen. Det är tekniskt genomförbart och är avsett att utgöra grunden för den nödvändiga rättssäkerheten, begränsa anpassningskostnaderna till ett minimum och undvika snedvridning av konkurrensen. Införandeprogrammet ger, genom att det anger konkreta åtgärder som skall vidtas enligt en tydlig tidtabell, penninganvändarna den information de behöver för att anpassa sig till införandet av en gemensam valuta. Programmet är förenligt med EMI:s rapport om övergången.
  5. Detta program för införande grundar sig på att den 1 januari 1999 blir startdatum för den tredje etappen. De åtgärder som skall vidtas under övergångsprocessens olika etapper presenteras nedan och sammanfattas i de bifogade tabellerna, som anger tidpunkter, olika datum och tidsfrister för de deltagande medlemsstaterna.
  6. Rådet skall på stats- eller regeringschefsnivå godkänna vilka medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren för införandet av en gemensam valuta. Datum för detta beslut utgör början på en mellanliggande period före den tredje etappen, och under den perioden skall beslut fattas för att fullborda förberedelserna. Å ena sidan tyder arbetsbördans storlek på att denna mellanliggande period varar omkring ett år, men å andra sidan bör stats- eller regeringscheferna grunda sitt beslut om vilka de deltagande medlemsstaterna skall vara på de senaste och mest tillförlitliga aktuella uppgifterna för 1997. Särskilda ansträngningar skall således göras för att stats- eller regeringscheferna skall fatta sitt beslut så snart som möjligt under 1998. Förhandsarbete kommer att bidra till att säkerställa att alla nödvändiga åtgärder kommer att ha vidtagits för inledningen av den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen. Flera av dessa åtgärder faller inom Europeiska centralbankens (ECB) behörighetsområde.
  7. ECB måste inrättas i så pass god tid att förberedelserna kan slutföras och verksamheten inledas i sin helhet den 1 januari 1999. Därför måste rådet och de deltagande medlemsstaterna så tidigt som möjligt under den mellanliggande perioden anta ett antal rättsliga bestämmelser och utnämna Europeiska centralbankens (ECB) direktion. Så snart som ECB:s direktion har utnämnts, skall ECB och Europeiska centralbankssystemet (ECBS) inrättas. ECB:s beslutsfattande organ skall besluta om, genomföra och testa den ram som behövs för att ECBS/ECB skall kunna utföra sin uppgift under den tredje etappen.
  8. Den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen skall inledas den 1 januari 1999 med en oåterkallelig låsning av omräkningskurserna mellan valutorna i de deltagande länderna och mot euron samt med en gemensam monetär politik som skall utformas och genomföras av ECBS när det gäller euron. ECBS skall främja användningen av euron på valutamarknaderna och dess verksamhet på dessa marknader kommer att skötas och göras upp i euron. Infrastrukturen för betalningssystemen måste finnas för att säkerställa att en penningmarknad baserad på euron fungerar smidigt över hela området. Nationella centralbanker kan ställa omräkningsanordningar till förfogande för de finansinstitut som inte har kunnat skaffa sig sådana anordningar för att omvandla belopp från euro till nationella valutaenheter och vice versa.
  9. En förordning av rådet som träder i kraft den 1 januari 1999 skall utgöra den juridiska ramen för användningen av euron. Från och med detta datum skall euron vara "en självständig valuta" och den officiella ecu-korgen försvinna. Denna förordning kommer att få till följd att de nationella valutorna och euron blir olika uttryck för vad som ekonomiskt är samma valuta. Så länge som olika nationella valutaenheter fortfarande existerar, kommer rådets förordning att fastställa en juridiskt bindande likvärdighet mellan euro och de nationella valutaenheterna ("juridiskt bindande likvärdighet" betyder att varje penningbelopp, på ett juridiskt bindande sätt, tilldelas ett oföränderligt motvärde i euro till den officiella omräkningskursen och vice versa). Förordningen skall säkerställa att privata ekonomiska aktörer kan använda euro under perioden före utgången av den tidsfrist som är uppställd för fullbordandet av övergången, men samtidigt skall de inte vara tvungna att göra det. Så vitt möjligt bör de få utveckla sina egna anpassningsmekanismer inför övergången, men genomförandet av dessa principer bör ske med beaktande av standardiseringspraxis på marknaden. Förordningen kommer också att innehålla bestämmelser om att nationella sedlar skall förbli lagliga betalningsmedel inom respektive nationellt territorium fram till dess att övergången till gemensam valuta fullbordats. Det tekniska förberedelsearbetet för denna förordning skall fullbordas senast i slutet av 1996.
  10. Att euron ersätter nationella valutor bör inte i sig ändra varaktigheten av kontrakt, utan belopp i nationell valuta skall räknas om till euro till den omräkningskurs som har fastställts av rådet. När det gäller värdepapper och lån till fast ränta, skall denna ersättning inte i sig ändra den nominella ränta som gäldenären skall betala, om inte annat fastställs i kontraktet. När det gäller kontrakt som är utställda med hänvisning till Europeiska gemenskapens officiella ecu-korg i enlighet med fördraget, skall ersättningen med euro ske till kursen 1:1 om inte annat följer av de särskilda villkoren i enskilda kontrakt.
  11. Ny omsättningsbar offentlig skuld — särskilt skuld som förfaller efter den 1 januari 2002 — skall utfärdas i euro av deltagande medlemsstater från och med den 1 januari 1999. Senast den 1 juli 2002 skall offentlig skuld utställda i tidigare nationella valutor enbart kunna lösas in i den gemensamma valutan.
  12. Euro kommer att användas allmänt för den offentliga sektorns transaktioner i alla deltagande medlemsstater senast när europeiska sedlar och mynt införs fullt ut. Tidsramen kommer att fastställas i gemenskapens lagstiftning och kan medge viss frihet för de enskilda medlemsstaterna..
  13. Offentliga myndigheter uppmanas att vidta åtgärder för att planera förvaltningens anpassning till euro.
  14. Senast den 1 januari 2002 skall euro-sedlar och euro-mynt sättas i omlopp vid sidan av nationella sedlar och mynt. Euro-sedlar och euro-mynt skall ha status som lagliga betalningsmedel. I takt med att europeiska sedlar och mynt blir allt vanligare, kommer nationella sedlar och mynt att dras in. Medlemsstaterna bör sträva efter att begränsa denna period då nationella och euro-sedlar och euro-mynt är i omlopp samtidigt till ett minimum. Under alla omständigheter skall nationella sedlar och mynt upphöra att vara lagliga betalningsmedel senast sex månader efter införandet av euro-sedlar och euro-mynt. När den tidsfristen går ut kommer övergången att vara fullbordad. Därefter kan nationella sedlar och mynt fortfarande avgiftsfritt växlas in vid de nationella centralbankerna.

Top

BILAGA TILL BILAGA 1: ÖVERGÅNGEN TILL EN GEMENSAM VALUTA: KRONOLOGISKT HÄNDELSEFÖRLOPP

 

DECEMBER 1995 FRAM TILL BESLUTET OM VILKA MEDLEMSSTATER SOM SKALL DELTA

TIDPUNKT
ÅTGÄRDER
ANSVAR
December 1995

Antagande av införandeprogrammet, inklusive angivande av tidsfristen för fullbordandet av övergången (den 1 juli 2002) och namnet på den nya valutan

Europeiska rådet
Den 31 december 1996
Specificering av den reglerande, organisationella och logistiska ramen för att ECB/ECBS skall kunna utföra sina uppgifter under den tredje etappenEMI

Utarbetande av lagstiftning som gäller ECB/ECBS och införandet av en gemensam valuta

Kommissionen, EMI, rådet
Före beslutet om vilka medlemsstater som skall delta

Anpassning av nationell lagstiftning (1)

Medlemsstaterna

 

FRÅN BESLUTET OM VILKA MEDLEMSSTATER SOM SKALL DELTA TILL OCH MED DEN 1 JANUARI 1999

TIDPUNKT
ÅTGÄRDER
ANSVAR
Så snart som möjligt 1998Beslut om vilka medlemsstater som skall deltaRådet (2)
Så snart som möjligt efter beslutet om vilka medlemsstater som skall deltai) Utnämning av ECB:s direktionMedlemsstaterna (3)
ii) Fastställande av den dag då euro-sedlar och euro-mynt skall införasECB, rådet (4)
iii) Start för framställningen av euro-sedlarECBS
iv) Start för framställningen av euro-myntRådet och medlemsstaterna (4)
Fram till och med den 1 januari 1999Slutlig förberedelse av ECB/ECBSRådet
i) Antagande av sekundärlagstiftning, inklusive fördelningsnyckel för kapitalteckning, insamling av statistiska uppgifter, minimireserver, hörande av ECB, böter eller viten för företagECB/ECBS
ii) Igångsättande av ECB/ECBS (inrättande av ECB, antagande av regelstruktur, testande av ramen för den monetära politiken osv.)

 

DEN 1 JANUARI 1999 — 1 JANUARI 2002 (SENAST)
från inledningen av den tredje etappen till införandet av europeiska sedlar och mynt

TIDPUNKT
ÅTGÄRDER
ANSVAR
Den 1 januari 1999Oåterkallelig låsning av omräkningskurser och ikraftträdande av lagstiftning om införande av euro (juridisk status, kontrakts varaktighet, avrundning osv.)Rådet (5)
Från och med den 1 januari 1999i) Utformning och genomförande av den gemensamma monetära politiken baserad på euroECBS
ii) Utförande av transaktioner i utländsk valuta baserad på euroECBS
iii) Användning av betalningssystemet TARGETECBS
iv) Utställande av offentlig skuld i euroMedlemsstaterna
Den 1 januari 1999 — 1 januari 2002 (senast)i) Inväxling av sedlar utställda i valutor med oåterkalleligen låsta omräkningskurser till parivärdenECBS
ii) Övervakning av hur övergången fortskrider inom bankväsendet ECBS och offentliga myndigheter i medlemsstaterna och gemenskapen samt finansindustrinECBS och offentliga myndigheter i medlemsstaterna och gemenskapen
iii) Biträdande av ekonomin i sin helhet för en ordnad övergångECBS och offentliga myndigheter i medlemsstaterna och gemenskapen

 

DEN 1 JANUARI 2002 — 1 JULI 2002 (SENAST )
fullbordande av övergången

TIDPUNKT
ÅTGÄRDER
ANSVAR
senast den 1 januari 2002i) Euro-sedlar sätts i omlopp och nationella sedlar dras inECBS
ii) Euro-mynt sätts i omlopp och nationella mynt dras inMedlemsstaterna (6)
senast den 1 juli 2002i) Övergången fullbordas i den offentliga förvaltningenRådet, medlemsstaterna (6) ; ECBS
ii) Nationella sedlars och mynts status som lagliga betalningsmedel avskaffas

 

Top

BILAGA 2: GEMENSAM RAPPORT "SYSSELSÄTTNING"

Genomförande av europeiska unionens strategi på sysselsättningsområdet

Kampen mot arbetslösheten måste förbli EU:s främsta prioritering

Vid mötena i Essen och Cannes slog Europeiska rådet åter fast att kampen mot arbetslösheten och för jämställdhet alltjämt är den viktigaste uppgiften för Europeiska unionen och dess medlemsstater.

Denna rapport från rådet och kommissionen avser att fullgöra uppdraget från Europeiska rådet att rapportera om medlemsstaternas åtgärder och framsteg i fråga om att genomföra de riktlinjer som drogs upp i Essen. Aktuell utveckling inom politik och samordning har visat värdet av de överenskommelser som nåddes vid toppmötena i Essen 1994 och Cannes 1995 och som har lett till en stark uppslutning i medlemsstaterna för såväl makroekonomisk politik som strukturpolitik.

Arbetslöshetsnivån inom EU har gått ned från rekordhöga 11,4 % i mitten av 1994 och ligger nu på nivån 10,5 % och omfattar 18 miljoner människor. Denna oacceptabelt höga arbetslöshet drabbar nästan alla medlemsstater. Den beror främst på att det inte på flera år funnits en stadig ekonomisk tillväxt, stelheter på varu- och tjänstemarknaden beroende på alltför långtgående reglering och otillräcklig konkurrens samt bristande överensstämmelse mellan arbetskraftens kunnande och arbetsmarknadens förändrade behov till följd av utvecklingen inom teknik och produktivitet, vilket leder till en skillnad mellan totalkostnaden för arbetskraft och produktivitet.

Europeiska rådet i Essen 1994 kom överens om en gemensam satsning för att påbörja och stärka en strukturell reformprocess för att förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera. På så vis skulle ekonomins kapacitet att skapa nya arbetstillfällen och nya resurser förstärkas. Även strukturpolitiken bidrar till att skapa tillväxt och sysselsättning genom att åstadkomma en högre sysselsättningsnivå utan ogynnsamt inflationstryck. Sådana strukturpolitiska åtgärder kan dock endast få full effekt om de får stöd av ett stabiliseringsinriktat makroekonomiskt handlande som stimulerar till investeringar och nya arbetstillfällen. Tillfredsställande ekonomisk tillväxt är nödvändig för att få ned arbetslösheten.

Det finns tydliga tecken på att en stor del av arbetslösheten håller på att utvecklas till strukturarbetslöshet, som utmärks av förlängda arbetslöshetsperioder och av att vissa kategorier drabbas särskilt hårt, dvs. lågutbildade, unga och kvinnor. Därför anser rådet och kommissionen att det nu är tid att överväga ytterligare satsningar inom ramen för den sysselsättningsstrategi som utformades i Essen, när det gäller

— att integrera unga i arbetslivet,

— att förebygga långtidsarbetslöshet, och

— att uppnå jämställdhet för kvinnor och män i arbetslivet.

De aktuella ekonomiska ramarna öppnar möjligheter

En makroekonomisk återhämtning har pågått under ett antal år. Det allmänna utfallet av de viktigaste faktorer som påverkar den ekonomiska verksamheten är i det stora hela positivt och öppnar möjligheter för sysselsättningspolitiska åtgärder:

— Europa har nu en inflation på i genomsnitt 3 %, bättre än under tidigare årtionden, och inflationsförväntningarna är låga.

— De nominella löneökningarna ligger under 4 % och reella arbetskraftskostnader per enhet sjunker märkbart.

— Europas industri når goda resultat på världsmarknaden. Exporten är nu större än importen. Handel utanför EU ger ett överskott på ca 1 % av BNP. Under de senaste åren har EU behållit eller stärkt sin ställning på snabbt växande marknader.

— Lönsamheten i Europas industrier har nu återställts till nivåer som inte registrerats sedan 1960-talet, men realräntorna fortsätter att vara höga i de flesta länder.

— De offentliga finanserna har förbättrats tack vare såväl ekonomisk tillväxt som beslut som fattats inom konvergensprogrammen, och offentliga underskott förväntas minska ytterligare under 1996.

Den aktuella tillfälliga minskningen av den ekonomiska verksamheten visar på behovet av att fullfölja strategin för ett stabiliseringsinriktat makroekonomiskt handlande. För närvarande finns det en stabil ekonomisk grund för en fortsatt och ökad tillväxt som bör utnyttjas fullt ut så att de strukturpolitiska reformer kan genomföras som krävs för att förbättra resultaten av EU:s insatser för sysselsättningen.

Riktlinjerna från Essen för sysselsättning har lett till kraftsamling på alla nivåer

På medlemsstatsnivå har det nyligen skett en kraftsamling som lett till att fleråriga nationella program antagits, vilka ger en sammanhängande bild av de viktigaste befintliga eller planerade åtgärderna för att genomföra den i Essen beslutade strategin för sysselsättning.

De fleråriga programmen har varit föremål för omfattande interna debatter. Förberedelserna främjade en dialog mellan förvaltningsorgan ansvariga för sysselsättning och sociala frågor respektive ekonomisk politik och budgetpolitik. I några fall har arbetsmarknadens parter deltagit. Denna breda samförståndsprocess utgör redan i sig ett utmärkt resultat av strategin från Essen.

Ett antal åtgärder har vidtagits för att genomföra Essenmötets fem prioriteringar när det gäller arbetsmarknadspolitik. Detta var syftet med kommissionens och rådets detaljerade rapporter. De ansträngningar som gjorts på följande områden är särskilt betydelsefulla:

— Grundutbildning för de unga, särskild utbildning för de arbetslösa samt främjande av fortbildning.

— Ökad flexibilitet när det gäller lagstiftningen om arbetets organisation samt åtgärder som innebär att rörlig eller förkortad arbetstid kopplas till bibehållna eller nya arbetstillfällen.

— Hänsyn till sysselsättningens geografiska dimension genom aktivering av lokala krafter och främjande av lokala sysselsättningsinitiativ.

— Decentraliserade löneförhandlingar.

— Minskade indirekta arbetskraftskostnader, särskilt för vissa kategorier och för lågavlönade.

— Ökad effektivitet i den offentliga arbetsförmedlingen.

— Översyn av systemen för ersättning vid arbetslöshet och av deras samband med socialbidragssystemen, i syfte att stimulera till arbete.

— Åtgärder för att hjälpa unga utan grundläggande utbildning eller erfarenhet att komma ikapp genom tillgång till lämplig utbildning eller arbetslivserfarenhet.

— Återanpassning till arbetslivet av långtidsarbetslösa genom utbildning, yrkesvägledning, främjande av lokala möjligheter till sysselsättning eller rekryteringsstöd.

Arbetsmarknadens parter upprepade att de stöder de allmänna riktlinjerna för ekonomisk politik och de prioriteringar som fastställts inom den strukturella arbetsmarknadspolitiken. De spelade en central roll när åtgärder nyligen genomfördes inom dessa områden, särskilt genom överenskommelser om utbildning, arbets- och arbetstidsorganisation, återhållsamhet i lönekrav samt återanpassning till arbetslivet av särskilt utsatta grupper, och de har åtagit sig att intensifiera sina ansträngningar i dessa avseenden.

De extra fördelar som Europeiska unionen medför vid genomförandet av Essenstrategin visar sig genom ökat informations- och erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna både inom ramen för Ekofin-rådet och Socialministerrådet i samverkan med kommissionen. Framsteg har gjorts mot ökad samordning av makroekonomisk politik och strukturpolitik.

Dessutom bidrar program som antagits av medlemsstaterna tillsammans med Europeiska kommissionen för utnyttjande av strukturfonderna under perioden 1994—99 på ett värdefullt sätt till genomförandet av prioriteringarna från mötet i Essen.

Ett mera omfattande synsätt har använts för att förstå vissa särskilda aspekter på sysselsättningspolitiken

Som svar på Europeiska rådets anmodan utredde rådet och kommissionen grundligt vissa aspekter på sysselsättningspolitiken.

Skatte- och stödsystemens effekt på såväl benägenheten att skapa arbetstillfällen som att ta anställning och förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och miljön utreddes av Ekofin- rådet och kommissionen.

Vid toppmötet i Cannes framhöll Europeiska rådet att Europeiska unionen i egenskap av ekonomisk enhet erbjuder ytterligare handlingsutrymme och ett mervärde för att möjliggöra skapandet av varaktig sysselsättning. Kommissionen gjorde en inledande analys av de ömsesidiga fördelar som skulle kunna uppnås genom närmare samordning av den makroekonomiska politiken och strukturpolitiken och en slutlig rapport kommer att läggas fram för Europeiska rådet 1996.

Europeiska rådet underströk också de små och medelstora företagens bidrag till sysselsättningen och bad om en utredning av den politik som förts gentemot dem och av hur deras effektivitet skulle kunna förbättras. Kommissionen håller på att utarbeta en rapport om detta.

SLUTSATSER OCH RIKTLINJER

  1. Europeiska rådet i Madrid bör ge förnyad kraft och leda till nya framsteg när det gäller att utveckla och konkretisera den strategi som fastställdes i Essen och bekräftades i Cannes.
  2. Denna sysselsättningsstrategi utgör nu och kommer fortsättningsvis att utgöra ramen för medlemsstaternas fleråriga program och för utvecklingen av deras sysselsättningspolitik, särskilt inom de fem huvudsakliga åtgärdsområdena på arbetsmarknaden.
  3. Genomförandet av denna strategi har nått långt i medlemsstaterna. Dess framgång beror i stor utsträckning på att institutioner, arbetsmarknadens parter och ekonomiska parter på alla nivåer har aktiverats, och i synnerhet på utvecklingen av en helhetssyn på sysselsättningspolitiken på det lokala planet.

Engagemang och medverkan från arbetsmarknadens parter i denna process är av grundläggande betydelse på alla nivåer och välkomnas i varje skede i genomförandet av Essenstrategin.

4. En helhetssyn på sysselsättningspolitiken, som i synnerhet grundar sig på sambandet mellan makroekonomisk och strukturell sysselsättningspolitik, bör eftersträvas och förstärkas så att åtgärderna leder till största möjliga ömsesidiga fördelar.

5. De pågående reformerna måste påskyndas om den nuvarande ekonomiska återhämtningen skall leda till en avgörande förbättring av sysselsättningsläget i Europeiska unionen. De gynnsamma förutsättningar som skapas genom ekonomisk tillväxt innebär en unik möjlighet till ytterligare framsteg, med förhoppning om både en ökning av sysselsättningsnivån och en avsevärd minskning av den strukturellt betingade arbetslösheten. Åtgärder måste vidtas och intensifieras i synnerhet inom följande områden:

Stöd till genomförandet av en säker och hållbar tillväxt

— Det är nödvändigt att kontinuerligt och beslutsamt genomföra de allmänna riktlinjerna för ekonomisk politik. Särskilt bör löneökningar ta hänsyn till villkoren för prisstabilitet och lönsamhet för investeringar, och budgetunderskotten bör minskas ytterligare så att de på medellång sikt gott och väl underskrider Maastricht- referensvärdet på tre procent av BNP. En sådan politik bör skapa förutsättningar för ytterligare sänkningar av realräntorna och en ökning av sysselsättningsskapande investeringar.

Garanti för att varu- och tjänstemarknaderna skall fungera bättre, främjande av företagsamhet och bevarande av en hälsosam miljö

— Fullbordandet av den inre marknaden skall stödjas av en kraftfull konkurrenspolitik för att avlägsna överdriven osmidighet på marknaderna för varor och tjänster (t.ex. på tele- och energimarknaderna). Ett antal strukturella restriktioner måste avlägsnas så att möjligheten att skapa företag och sysselsättning, särskilt inom tjänstesektorn, kan utnyttjas till fullo.

— Under stabila förhållanden för ekonomisk tillväxt skall små och medelstora företags bidrag till att förbättra sysselsättningssituationen maximeras genom att befintliga rättsliga, skattemässiga och finansiella förhållanden bättre anpassas till deras särskilda behov och genom att de stimuleras att investera i utbildning.

— Denna politik bör — i större utsträckning än för närvarande — i syfte att utnyttja den möjlighet till att skapa sysselsättning som miljöskyddet erbjuder, bygga på marknadsbaserade instrument, även skatteinstrument. Offentliga myndigheter bör även stödja långsiktiga investeringar i miljövänlig teknik inom sådana större sektorer som energi, transport och jordbruk.

Genomförande av de fem prioriteringarna från Essen för att reformera arbetsmarknader

Genomförandet av de fem prioriteringarna från Essen kommer att fortsätta och förstärkas genom de fleråriga programmen med tyngdpunkt på följande:

— Ytterligare förbättringar av utbildningsinvesteringar bör göras: företräde bör ges åt åtgärder som ökar möjligheten till sysselsättning för arbetslösa, särskilt för okvalificerad, oerfaren arbetskraft, och för att minska arbetsmarknadens ojämnhet i fråga om utbud och efterfrågan på vissa färdigheter genom att erbjuda utbildning som är bättre anpassad till arbetsmarknadens skiftande behov samt genom stöd till intern företagsutbildning. En förhållandevis varaktig arbetskraft i företaget kommer att bidra till att öka dessa åtgärders verkan.

— Lämpliga metoder för att omorganisera arbete och arbetstid bör på ett bättre sätt utvecklas och spridas. De bör leda till en ökad sysselsättning och åtgärder bör vidtas för att uppvärdera berörda arbetsuppgifter.

— Lokala utvecklingsinitiativ bör uppmuntras genom att lokala myndigheters och aktörers engagemang eftersträvas och genom att de rättsliga, skattemässiga och ekonomiska villkoren för att utveckla nya sysselsättningsområden förbättras.

— Tack vare insatser från arbetsmarknadens parter har det varit möjligt att bibehålla återhållsamheten i löner, att stimulera den nuvarande tendensen till smidigare löneförhandlingar och att närmare anknyta lönestrukturerna till produktiviteten. Det är tillrådligt att fortsätta och att förstärka denna satsning inom ramen för de allmänna riktlinjerna för ekonomisk politik i syfte att skapa så många arbetstillfällen som möjligt.

— Regeringarna bör, inom tillgänglig verksamhetsmarginal för att bevara skattestabiliteten, sträva efter att vända på de senare årens tendens i riktning mot en ökad beskattning av arbete. Skattesystemet för lägre inkomstskikt bör ses över för att avlägsna sådana onödiga hinder för arbete som beror på regressiva skatteskalor i fråga om såväl beskattning av inkomster som socialförsäkringsavgifter.

Sysselsättningseffekterna av målinriktade sänkningar av socialförsäkringsavgifterna bör utvärderas. Målinriktning bör främst användas för att främja anställning av missgynnad arbetskraft, gynna skapandet av arbetstillfällen, särskilt inom nya sociala och lokala områden, och stimulera företagen till ytterligare rekrytering.

— Omvandlingen av passiv arbetsmarknadspolitik till aktiv sådan bör fullföljas och förstärkas, i synnerhet för missgynnade grupper, i syfte att förbättra deras möjligheter till sysselsättning och arbetsgivarnas motivation att anställa dem. Därför bör arbetsförmedlingarna förstärkas så att de bättre kan utöva sin förmedlande uppgift i vilken inslag av konkurrens kan vara användbara. Tillhandahållandet av information till arbetssökande och arbetsgivare bör ökas. Tekniskt och ekonomiskt bistånd bör ges till aktiva arbetssökande.

Därutöver skall system för arbetslöshetsunderstöd fortsätta att förbättras för att avlägsna orimliga hinder för arbete samtidigt som en hög social trygghetsnivå bibehålls. En närmare kontroll av tillgången på arbete bör förstärkas. Socialförsäkringssystem som ligger nära arbetslöshetsförsäkringar bör ses över så att "dolda" överföringar av arbetslösa mellan socialförsäkringssystemen förhindras.

— Ansträngningarna bör ökas till förmån för sådana grupper som är särskilt hårt drabbade av arbetslöshet, dvs.

— unga: medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter bör garantera en säker väg för att integrera dem på arbetsmarknaden. Samtliga ungdomar bör få den undervisningsnivå, utbildning och arbetslivserfarenhet som krävs för att ge dem möjlighet att få anställning,

— långtidsarbetslösa: medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter bör engagera sig i en mer aktiv politik för att förebygga långtidsarbetslöshet. Samtliga arbetslösa bör ges möjlighet till omskolning eller återanpassning innan de blir långtidsarbetslösa.

Äldre arbetskraft bör få tillfälle att fullständigt använda sin arbetserfarenhet och sin arbetsförmåga. De bör få möjlighet att påbörja en utbildning och uppmuntras till att göra det,

— kvinnor: genom att främja jämlikhet inom ramen för all offentlig sysselsättningspolitik, en aktiv desegrationspolitik på arbetsmarknaden som använder sig av en förnyad inställning till deltidsarbete som en övergångsåtgärd och en möjlighet att förena familjeliv med arbetsliv för män och kvinnor.

6. Strukturfonderna bör på ett mer systematiskt sätt användas som en stödmekanism för att gynna Essen-strategin.

Uppföljning

7. De utbyten och det samarbete som har utvecklats på gemenskapsnivå i uppföljningen av slutsatserna i Essen visar det ökade värdet av en gemensam strategi och dialog i fråga om sysselsättning.

För att underlätta denna inställning bör en hållbar struktur upprättas för att bistå socialministerrådet i sysselsättningsfrågor, i partnerskap med Kommittén för ekonomisk politik.

Analysen av den politik som är relaterad till sysselsättning utgör ett väsentligt redskap i denna process och det vore tillrådligt att från och med 1996 utveckla ett antal gemensamma indikatorer grundade på harmoniserade statistiska data och på ytterligare kvalitativa kriterier för att stödja en sådan analys.

Denna process bör utvecklas vidare under kommande år, särskilt genom de nationella fleråriga programmen.

Europeiska rådet i slutet av 1996 bör utgöra ett tillfälle att granska de framsteg som gjorts i fråga om ovanstående politiska rekommendationer på grundval av en gemensam rapport från rådet (Ekofin och socialministrarna gemensamt) och kommissionen, i syfte att ytterligare utöka samarbetet i dessa frågor. I detta avseende bör unga, långtidsarbetslösa och jämställdhetsfrågor särskilt uppmärksammas.

Top

BILAGA 3: TERRORISM LA GOMERA-DEKLARATIONEN

EUROPEISKA UNIONENS RÅD,

som erinrar om medlemsstaternas justitie- och inrikesministrars informella möte som hölls i La Gomera den 14 oktober 1995,

KONSTATERAR att företeelsen terrorism

— utgör ett hot mot demokratin, det fria utövandet av de mänskliga rättigheterna och den ekonomiska och sociala utvecklingen, ett hot mot vilket ingen av Europeiska unionens medlemsstater kan anse sig skyddad,

— har tilltagit, särskilt beroende på handlingar som inspireras av fundamentalismen,

— tar sig uttryck i verksamhet som går över nationsgränserna som inte kan bekämpas effektivt enbart med isolerade åtgärder och med de enskilda medlemsstaternas egna medel,

— utvecklar samma strategier och brukar samma metoder som den organiserade internationella brottsligheten,

— kan utnyttja eventuella skillnader mellan de olika staternas lagstiftning för att försöka uppnå straffrihet.

ANSER att kampen mot terrorismen, som är en av de allvarligaste formerna av brottslighet, i Fördraget om Europeiska unionen angivits vara en prioriterad målsättning bland frågor av gemensamt intresse.

FÖRKLARAR att för att effektivt förebygga och bekämpa terroristaktioner är det nödvändigt att genomföra en djupgående samordning mellan medlemsstaterna med hjälp av en förbättring av mekanismerna för det polisiära och rättsliga samarbetet genom

— ett intensifierat utbyte av operationella upplysningar om terroristorganisationer, för att möjliggöra bättre kunskaper om dem vad gäller handlingsformer, särskilt vapenhandel, finansiering, penningtvätt osv.,

— bättre samordning och samarbete mellan de rättsliga myndigheterna för att undanröja eventuella risker för straffrihet,

— att de som är ansvariga för terroristaktioner överlämnas till behöriga rättsliga myndigheter för rättegång och, i förekommande fall, avtjänande av straff, med hjälp av utlämning med iakttagande av bestämmelserna i internationella avtal.

Top

BILAGA 4: BEKÄMPNING AV RASISM OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHET

1. Arbeten inom den rådgivande kommissionen "Rasism och främlingsfientlighet"

Den rådgivande kommissionen fick i uppdrag av Europeiska rådet att fortsätta sitt arbete för att i nära samarbete med Europarådet studera möjligheten att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet.

Under andra halvåret 1995 har den rådgivande kommissionen under fyra möten med J. KAHN som ordförande studerat såväl de vetenskapliga och tekniska som juridiska och institutionella aspekterna av det framtida europeiska övervakningscentrumet.

Efter att ha avslutat sitt arbete kommer den rådgivande kommissionen att lägga fram en interimsrapport vid Europeiska rådet i Madrid (dok. 12008/95 RAXEN 58). I denna rapport beskrivs ett övervakningscentrums uppgifter och de planerade lösningarna för dess eventuella juridiska grund. Den rådgivande kommissionen hoppas fullborda sin studie till Europeiska rådets möte i juni 1996.

2. Arbeten inom rådet (rättsliga och inrikes frågor)

a) Rättsligt samarbete

På förslag av ordförandeskapet har rådet granskat ett utkast till gemensam åtgärd på grundval av artikel K.3 i EU-fördraget, om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Detta utkast syftar till att underlätta internationellt rättsligt samarbete i kampen mot rasism och främlingsfientlighet genom att föreskriva antingen straffbeläggande av vissa rasistiska eller främlingsfientliga beteenden eller åtminstone, och i väntan på ett eventuellt antagande av nödvändiga bestämmelser, bortseende från principen om dubbel straffbarhet. Frågan om rättsaktens form och dess tvingande karaktär och övriga olösta frågor kommer att föreläggas Europeiska rådet i Madrid (dok. 12089/95 JUSTPEN 163).

b) Polissamarbete

På grundval av slutsatserna från Toledoseminariet om utbildning av poliser i frågor som rör rasism och främlingsfientlighet (6-8 november 1995) gav rådet (RIF) i uppdrag åt de lämpliga rådsgrupperingarna att utarbeta en rättsakt på grundval av avdelning VI i EU-fördraget i avsikt att förbättra utbildningen av lärare vid polisskolorna, utöka polisers grundutbildning och överväga möjligheten att inrätta en permanent utbildningsmodul för att förbättra förståelsen och analysen av företeelsen rasism och främlingsfientlighet i syfte att på ett lämpligt sätt kunna bemöta denna företeelse på fältet (dok. 11727/95 ENFOPOL 148).

I början av december kommer en europeisk konferens om det mångkulturella samhället att organiseras i Amsterdam.

3. Arbeten inom rådet (sysselsättning och sociala frågor)

På förslag av ordförandeskapet antog rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, den 5 oktober 1995 resolutionen om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet på områdena för sysselsättning och sociala frågor (dok. 9935/95 SOC 301 RAXEN 42).

I denna resolution uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder för att på ett bättre sätt

— skydda människor mot diskriminering,

— bekämpa diskriminering i arbetslivet,

— stimulera samarbete och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna i fråga om arbetsmetoder och arbetssätt som avser att främja den sociala sammanhållningen,

— utveckla respekten för mänsklig mångfald och jämlikhet samt för toleranta synsätt,

— utveckla medel för självreglering, t.ex. etiska regler, för personer verksamma på mediaområdet.

4. Arbeten inom rådet (utbildning)

På förslag av ordförandeskapet antog rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, den 5 oktober 1995 resolutionen om utbildningssystemens svar på problemen med rasism och främlingsfientlighet (dok. 10621/95 EDUC 76 RAXEN 49). Denna resolution betonar den grundläggande roll som utbildningen bör spela för att förebygga och undanröja rasistiska och främlingsfientliga fördomar och attityder.

Medlemsstaterna uppmanas bl.a. att främja införandet av pedagogiska metoder och nya program vilka bidrar till att utveckla begrepp som fred, demokrati, respekt och jämlikhet mellan kulturer, tolerans och samarbete.

Kommissionen uppmanas att i samarbete med medlemsstaterna

— säkerställa sammanhållningen av alla gemenskapsprogram som avser att främja de aspekter av kampen mot rasism och främlingsfientlighet som har samband med utbildning,

— dra nytta av de delar av programmet Sokrates som berör dessa problem i syfte att främja partnerskap mellan skolor, interkulturellt erfarenhetsutbyte och utbildning av lärare,

— säkerställa ett lämpligt samarbete på utbildningsområdet mellan gemenskapen och internationella organisationer, i synnerhet Europarådet, i syfte att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Top

BILAGA 5: BEDRÄGERI

Rådets (Ekofin) slutsatser om den jämförande analysen av medlemsstaternas rapporter om de åtgärder som vidtas på nationell nivå för att bekämpa slöseri och missbruk av gemenskapsmedel

A. På grundval av de rapporter som upprättats av medlemsstaterna i enlighet med Europeiska rådets slutsatser i Essen och till följd av Europeiska rådets begäran i Cannes liksom rådets (Ekofin) begäran av den 11 juli 1994, har kommissionen gjort en utvärdering av hur artikel 209a i fördraget tillämpas och en jämförande granskning av de åtgärder som vidtagits på nationell nivå för att bekämpa slöseri och missbruk av gemenskapsmedel.

Rådet tackar kommissionen för det betydelsefulla arbetet med den jämförande analysen och sammanfattningen som utförts i detta sammanhang och betonar att det rör sig om en delrapport som bör läggas till grund för senare arbeten.

Även om respekten för assimilationsprincipen har bejakats i de flesta rapporterna från medlemsstaterna, pekar den jämförande analysen på nya vägar att begrunda för det framtida arbetet inom ett antal områden där ytterligare framsteg verkar nödvändiga.

B. För att förverkliga denna utveckling, i linje med rådets (Ekofin) slutsatser av den 19 juni 1995 anser rådet att fortsatta överväganden bör göras under 1996 i enlighet med följande inriktning med beaktande av gemenskapens och medlemsstaternas respektive kompetens och deras konstitutionella struktur:

1. På medlemsstatsnivå

— säkerställa ett lämpligt skydd vad gäller såväl gemenskapens utgifter som dess inkomster i ett helhetsperspektiv i kampen mot slöseri och missbruk av gemenskapsmedel (vid behov förstärka förebyggande åtgärder, bland annat genom bättre organisation av administrativa organ, en effektiv tillämpning av administrativa sanktioner, införlivande av konventionen om straffrättsligt skydd av gemenskapernas ekonomiska intressen),

— studera möjligheten av att utveckla specialiserade, mångdisciplinära strukturer i kampen mot bedrägeri, vilka är självständiga gentemot de som administrerar medlen,

— utvärdera tillförlitligheten i de nationella kontrollsystemen genom regelbunden och systematisk granskning,

— förbättra fastheten och enhetligheten i den information som lämnas om resultaten i kampen mot bedrägeri, inklusive återvinning av gemenskapsmedel, för att kunna uppfylla den meddelandeskyldighet som gemenskapsbestämmelserna föreskriver,

— vidta nödvändiga åtgärder för att de kontrollåtgärder som medlemsstaterna utför och de sanktioner som de tillämpar skall göra det möjligt att uppnå en skyddsnivå för gemenskapernas ekonomiska intressen som är likvärdig inom hela gemenskapen,

— förbättra det administrativa samarbetet, de operativa förbindelserna mellan de organ som har till uppgift att utreda allvarliga och komplicerade bedrägerier, kapacitet och kontrollbefogenheterna för de behöriga myndigheterna, samt ömsesidig hjälp i fråga om återvinning,

— förstärka förfarandena för återvinning av de medel som varit föremål för bedrägeri.

2. På gemenskapsnivå

— anmoda kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna närmare begrunda de frågor där analysen i de nationella rapporterna skulle kunna kompletteras på lämpligt sätt (till exempel avsnittet "förebyggande åtgärder", frågan om transaktioner, resultaten av kontroller och åtgärder med anledning av upptäckta bedrägerier, däribland återvinning),

— främja införandet av kontrollmekanismer som garanterar en likvärdig skyddsnivå för gemenskapernas ekonomiska intressen inom hela gemenskapen och på alla de områden som täcks av gemenskapsbudgeten, inom ramen för rådets ställningstagande om skyddet av Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen,

— förbättra och komplettera gemenskapens administrativa sanktionsåtgärder inom ramen för ovan nämnda ställningstagande,

— studera nödvändiga förenklingar och anpassningar av tillämplig lagstiftning för att närmare bestämma det uppträdande som krävs av de ekonomiska aktörerna (t.ex. kodifiering av lagstiftningen).

3. I partnerskap

— fördjupa analysen av upptäckta bedrägerier och oegentligheter i samråd mellan kommissionen och medlemsstaterna, för att rikta in åtgärderna och inrätta operativa databaser,

— förstärka det samarbete som anges i artikel 209a andra stycket genom att bättre utnyttja den sakkunskap i fråga om utvärdering och inflytande som finns i rådgivande kommittén för samordning inom området för bekämpning av bedrägerier (COCOLAF), genom att bland annat låta kommittén ansvara för de ytterligare arbeten som är nödvändiga med anledning av de nationella rapporterna och den jämförande analysen med beaktande av de aspekter som täcks av EG-fördraget.

— se till att den finansiella styrningen blir strängare genom att fullfölja det arbete som kommissionen redan påbörjat inom ramen för sitt program om förbättring av den finansiella styrningen,

— inom ramen för ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och revisionsrätten bemöta revisionsrättens iakttagelser på ett adekvat sätt,

— inom ramen för samarbetet mellan medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna främja enhetligheten i kontrollerna och förhindra orättfärdiga dubbleringar av kontroller som rör samma handlingar, i enlighet med principen om kostnadseffektivitet, bland annat genom att anta protokoll mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Top of page

NOTES

1. Kommissionens och EMI:s rapporter enligt 109j.1 skall innehålla en undersökning av förenligheten mellan varje medlemsstats nationella lagstiftning, inklusive de nationella centralbankernas stadgar, och artiklarna 107 och 108 i fördraget och ECBS:s stadgar (artikel 108 föreskriver att nationella lagstiftningar måste vara förenliga med fördraget och ECBS:s stadgar senast vid den tidpunkt då ECBS:s inrättas).

2. På stats- eller regeringschefsnivå (artikel 109j.4).

3. Deltagande medelmsstaters regeringar på stats- eller regeringschefsnivå i samförstånd (artikel 109l.1).

4. Deltagande medlemsstater (artikel 105a.2 och 109k. 4).

5. Rådet skall fatta beslut med enhällighet bland de deltagande medlemsstaterna.

6. Deltagande medlemsstater.


© Europaparlamentet: 1998