Europaparlamentets talman
Nicole Fontaines tal

inför Europeiska rådet i
Nice
den 7 december 2000


Ärade president och ordförande i Europeiska rådet,
stats- och regeringschefer,
ordförande i kommissionen,
höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
ministrar


Jag skulle vilja börja med att varmt och uppriktigt tacka Portugal och Frankrike som gått i spetsen för hela detta år av diskussioner och förhandlingar som skall slutföras här i Nice om några timmar. Jag vill också tacka Finland som inledde arbetet med denna regeringskonferens.

Avsevärda framsteg har redan uppnåtts och jag vågar tro att de kvarstående problemen kommer att kunna lösas och att Europeiska unionen samstämmigt till samtliga medlemsstater och deras folk kommer att kunna rikta de dynamiska och genomblickbara budskap dessa förväntar sig av ett så historiskt toppmöte.

En framgång i Nice skulle innebära att unionen kan öppna sina dörrar för en utvidgning som vi alla kan få glädje av, eftersom vi kommer att ha accepterat att överbrygga vissa nationella skillnader för att reformera våra institutioner så att de blir mer effektiva och demokratiska.

En framgång i Nice skulle visa våra medborgare att unionen grundas på värden som förts in i en gemensam stadga för alla kvinnor och män som lever inom Europeiska unionen. En stadga som vi just har undertecknat.

Nice är sanningens stund eftersom det är det toppmöte där beslut skall fattas om alla frågor som fortfarande är olösta.

Beträffande dessa frågor, som också är regeringskonferensens mest känsliga, skulle jag som inledning till det arbete som skall genomföras under detta för unionens framtid avgörande toppmöte vilja framföra parlamentets synpunkter, såsom de nyligen på nytt uttrycktes i kammaren.

Utvidgningens verkliga utmaning är mycket mer omfattande. Det handlar om att återförena hela den europeiska familjen inom gemensamma demokratiska, ekonomiska, sociala och kulturella ramar. Detta stora ögonblick lämnade oss inte oberörda idag.

På mindre än ett år har det europeiska politiska landskapet omkullkastats av förändringarna på Balkan. Det toppmöte som nyligen hölls i Zagreb vittnar om detta. Det är idag fred i hela Europa även om det fortfarande finns kvar några oroshärdar. Dessa länder som i går var sönderslitna och fortfarande är mycket sköra har nu gått in på den demokratiska vägen och står hädanefter själva inför möjligheten till anslutning. Vi måste naturligtvis ha detta i åtanke.

Därför uppmanar parlamentet er bestämt att förankra i vårt gemensamma rättsliga system de grundläggande värden som unionen bygger på. Kungörelsen av stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att bli ett viktigt steg i denna riktning. Stadgan avser inte endast skydda medborgarna mot eventuella överdrifter från de europeiska institutionernas sida. Den skall också skydda staterna från att falla tillbaka till ett förflutet som skulle vara oförenligt med våra gemensamma referensvärden. Att ge stadgan en rättslig grund skulle utgöra ett bevis på att dessa värden på ett okränkbart sätt är viktiga för oss alla, medlemsstater såväl som kandidatländer. Europaparlamentet önskar därför, som ni alla vet, att medlemsstaterna ger stadgan den rättsliga grund i fördraget som är ett villkor för dess trovärdighet och effektivitet, åtminstone genom en hänvisning i artikel 6 och omedelbart efter Nice, som en inledning till det som skall bli unionens framtida konstitution. Stadgan kommer att vara parlamentets lag och det är detta jag ville framföra idag när stadgan undertecknades.

I samma anda uppskattar parlamentet regeringskonferensens förslag att införa ett system för att förebygga eventuella kränkningar av de demokratiska principer som unionen bygger på.

Dessa värden och denna politik kan dock inte försvaras och genomföras utan effektiva institutioner. Detta är själva utmaningen för den institutionella reformen. Bakom de frågor som för allmänheten olyckligtvis ofta framstår som mycket svårbegripliga, det vill säga röstviktningen i rådet och sammansättingen av kommissionen, avtecknar sig själva nyckelfrågan som är den nationella suveräniteten. Det är långt ifrån enkelt att överföra vissa delar av vår suveränitet till de gemensamma befogenheterna, eftersom detta direkt rör våra olika kulturer och det sätt på vilket vi utövar makten på det nationella och europeiska planet. Men jag uppmanar er att våga inse, och detta tror jag inte att vi kan komma ifrån, framför allt inte när unionen utvidgats till ett trettiotal medlemsstater eller mer, att det är omöjligt att på lång sikt bibehålla staternas vetorätt i andra frågor än de konstitutionella, det vill säga att vi på sikt inte skulle kunna stå emot trycket från folkets behov och förväntningar.

Vem kan på allvar påstå, inför den förödelse som galna ko-sjukan gett upphov till eller de skador som orsakats av olika katastrofer till havs eller klimatkatastrofer, för att endast ge några aktuella exempel, att de enskilda medlemsstaterna kan ge ett effektivt svar som kan lugna våra medborgares legitima oro? De europeiska medborgarna är medvetna om detta och förväntar sig att Europa tar sitt ansvar. Detta är en ny situation och ingen bihändelse, och denna nya situation ger uttryck för de europeiska medborgarnas ökade medvetenhet.

Redan nu har EU:s femton medlemmar oerhört svårt att vara enhälliga. Hur kommer det då inte att bli i en union med 27 eller 28 medlemsstater? Att göra omröstningar med kvalificerad majoritet till allmän regel är alltså nödvändigt. Jag vill att ni skall veta att parlamentets bedömning av de resultat Europeiska rådet uppnår i denna fråga kommer inte endast att vara kvantitativ utan även och framför allt kvalitativ. De områden där diskussionerna fortfarande går trögt är just de som kommer att göra det möjligt att avgöra om Europeiska rådet i Nice lyckades skapa en effektiv integrationsdynamik. Enligt parlamentet krävs omröstningar med kvalificerad majoritet för skattefrågor, socialpolitik, sammanhållningspolitik, handelspolitik och asyl- och viseringspolitik. Dessa områden har direkt inverkan på hur det ekonomiska och monetära området fungerar, men unionen måste dessutom vara ett område med solidaritet. Unionen måste vara ett område där medborgarna verkligen kan röra sig fritt, det vill säga utan hinder, vilket i verkligheten ännu inte är fallet idag. Unionen måste vara ett område som i världens ögon har infört klara och exakta regler för hur invandrare skall tas emot.

Vissa vågar ännu inte riktigt ta steget, men de borde åtminstone fastställa en tidsplan för när man automatiskt skall gå över till omröstningar med kvalificerad majoritet. Kanske uppdelad på två, tre eller till och med fyra år efter det att Nicefördraget trätt i kraft? Vi skulle kunna förklara för den europeiska allmänheten att målet skall uppnås på sikt, men allmänheten skulle inte godta att vi helt avstod från att försöka. Vi har gjort Europa till de nya generationernas naturliga livsrum. De skillnader som ännu kvarstår, och som inte har något att göra med de nationella särdrag som utgör våra länders rikedomar, kommer att accepteras i allt mindre utsträckning.

Det finns en annan fråga som förefaller oss är lika viktig, och det är att demokratin måste fungera exemplariskt på unionsnivå. Det har gått lång tid sedan medbeslutandeförfarandet instiftades genom Maastrichtfördraget. Unionens institutioner grundas på dubbel lagstiftningslegitimitet: rådets, som företräder medlemsstaterna, och parlamentets, som direkt representerar medborgarna. Medbeslutandeförfarandet har visat sig fungera och stadfäster jämvikten mellan rådets och parlamentets legitimitet. Enligt parlamentet bör medbeslutandeförfarandet på ett naturligt sätt utvidgas till alla områden där omröstningar med kvalificerad majoritet i fortsättningen kommer att användas.

En annan nyckelfaktor för integrationens dynamik är den roll som kommissionens ordförande tilldelas då kommissionens sammansättning förändras. Om ni förstärker denna roll och stöder kommissionen som helhet, kommer ni också att stärka dess roll som drivande kraft i integrationsprocessen, en roll som kommer att vara mer betydelsefull än någonsin i ett utvidgat EU.

Och för att integrationsdynamiken inte skall bromsas i denna utvidgade union, erkänner vi behovet av förstärkt samarbete, samtidigt som vi är helt medvetna om hur svårt det är att sätta igång det. Vill ni undvika ett demokratiskt underskott, bör ni erkänna Europaparlamentet rätt att ge sitt samtycke innan något förstärkt samarbete inleds.

Som ni vet ligger det parlamentet varmt om hjärtat att unionens politik skall vara konkret och synlig för att kunna föra unionen närmare medborgarna.

Genom att ge en avgörande impuls åt inrättande av en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet, kan vi - åtminstone delvis - lugna de människor som idag känner sig så villrådiga på grund av den otrygga livsmedelssituationen.

Parlamentet hoppas att toppmötet i Nice skall ge konkret innehåll åt den sociala agendan genom att fastställa en tidsplan för när dess sex riktlinjer skall börja gälla, och att man därigenom skall visa att starka ambitioner styr de sociala frågorna samt att unionen ser den sociala, ekonomiska och sysselsättningsmässiga politiken som frågor som hör samman och som på ett jämbördigt sätt bör medverka till bättre social livskvalitet för våra medborgare.

Genom att ge form åt EU.s försvarspolitik har nästan samtliga medlemsstater visat sin vilja att tillsammans göra Europa till en huvudrollsinnehavare på den internationella scenen. Ni bör fortsätta detta arbete.

Slutligen önskar parlamentet särskilt att Europeiska rådet i Nice med kraft skall inleda en period av kvalitetsinriktad diskussion om unionen - som inte lämnar några frågor åt sidan - där metoden att arbeta tillsammans bör låta sig inspireras av det konvent som utarbetade stadgan, och ha som främsta mål att förenkla fördragen, klargöra hur behörigheten skall fördelas mellan gemenskapsnivå, medlemsstatsnivå och regional nivå, samt skapa en konstitution för Europa, där den stadga som vi idag kungjort skulle vara grundstenen. Men också en diskussion som går utöver de enbart institutionella aspekterna


Tack för ordet.


© Europaparlamentet: 7/12/2000