SOCIALPOLITIK I FINLAND:
en översikt

GENERALDIREKTORATET FÖR FORSKNING
ARBEITSDOKUMENT
Serien för sociala frågor
- W9 -


Denna publikation kan erhållas på alla officiella EU-språk.

Innehållet i denna studie speglar inte nödvändigtvis Europaparlamentets åsikter.

Reproducering och översättning för icke-kommersiella syften är tillåtna förutsatt att källan anges samt att utgivaren meddelas i förväg och erhåller en kopia.

Utgivare:

EUROPAPARLAMENTET
GENERALDIREKTORATET FÖR FORSKNING
Avdelningen för socialfrågor, sysselsättning, folkhälsa och konsumentskydd, kvinnors rättigheter, kultur, ungodmsfrågor, utbildning och media
L-2929 Luxemburg
Tel. (352) 43002-2568
Fax (352) 43002-7720

Författare: William HEATH, Pernille WINTHER

Redaktör: Pernille WINTHER, förste handläggare, assisterad av Pentti Arajärvi, Finlands parlament

Manuskriptet färdigställdes i oktober 1996.




INNEHÅLL

Inledning

1. Befolkning

1.1. Immigration

2. Arbetsmarknad

2.1. Sysselsättningsstrukturen

2.2. Recessionen

2.3. Arbetslöshet

2.4. Åtgärder för att minska arbetslösheten

2.5. Kvinnor på arbetsmarknaden

2.6. Arbetsmarknadens parter

2.6.1. Fackföreningar

2.6.2. Arbetsgivarorganisationer

2.7. Arbetsmarknadsparternas roll

3. Arbetsrätt

4. Utbildning

5. Yrkesutbildning

6. Social trygghet

6.1. Finansiering

6.2. Pensioner

6.3. Hälso- och sjukvård

6.4. Arbetslöshetsunderstöd

6.5. Familjeunderstöd

6.5.1. Barnbidrag

6.5.2. Moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning

6.5.3. Barnomsorg

7. Finland och EU

7.1. Effekterna av medlemskapet

7.2. Maastricht

7.3. Europeiska socialfonden

Bibliografi




INLEDNING (1)


Finland är ett av de nordiska länderna. Det upprätthåller nära förbindelser med alla de andra nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark och Island) huvudsakligen tack vare sina historiska band med dem. Finland hörde till kungariket Sverige från 1000-talet fram till 1809. Det blev då ett autonomt storhertigdöme förenat med Ryssland efter fredsfördraget i Fredrikshamn. År 1917 blev Finland äntligen självständigt och antog sin egen första författning 1919.



Parlamentet består av en enda kammare med 200 ledamöter, vilka väljs vart fjärde år genom ett proportionellt valsystem. Finland var det första land i Europa som införde allmän rösträtt i riksdagsvalen. Följaktligen har kvinnor haft rätt att rösta i riksdagsval sedan 1906 och i kommunalval sedan 1917. År 1907 fanns det 19 kvinnor i den finska riksdagen. I dag utgör kvinnorna en tredjedel av ledamöterna i eduskunta. År 1967 fick alla medborgare som fyllt 18 år rätt att rösta.



Sedan gammalt har socialdemokraterna varit det största partiet i eduskunta. De största partierna till höger är Centerpartiet (tidigare Agrarförbundet) och Nationella samlingspartiet. Efterkrigstiden har dominerats av samlingsregeringar, oftast baserade på samarbete mellan socialdemokraterna och centerpartiet. Enligt J. Kiander har "splittringen av den politiska vänstern försvagat det och förmått socialdemokraterna att söka allierade bland de icke-socialistiska partierna. Som en följd av detta har den skandinaviska välfärdsstaten inte utvecklats lika långt som i Sverige, Norge och Danmark, där socialdemokraternas ställning och inflytande har varit starkare. I allmänhet är förmånsnivåerna lägre i Finland än i de andra nordiska länderna." (2) Vid valen 1991 bytte valmanskåren lojalitet och en högerregering kom till makten. Den nuvarande regeringen som bildades efter riksdagsvalet i mars 1995 består av Socialdemokraterna, Samlingspartiet, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet och De gröna (företrädda i parlamentet sedan 1983).



Både finska och svenska är officiella språk. Det dominerande språket är finska. Svenska är modersmål för ungefär 6 % av befolkningen.




1. BEFOLKNING

Yta: 337 000 km2 (5:e största i EU)

Befolkning: 5,1 milj. 1995

Befolkningstäthet: 15,1 invånare per km2 (lägst i EU - genomsnitt 114 inv./km2)

Fertilitet (1993) 1,81 (EU-genomsnitt - 1,46)

Sannolik livslängd (1992): kvinnor: 79,4 (EU-genomsnitt - 79,5)

män: 71,7 (EU-genomsnitt - 72,9)

Barnadödlighet: 4,4 promille, 1993 (lägst inom EU - genomsnitt 6,6) (3)







Följande tabell visar den finska befolkningsstrukturen 1993 med avseende på åldersfördelning i jämförelse med unionen som helhet.



Finland
EU 12
Under 15 år
19 %
18 %
15 - 64 år
67 %
67 %
Över 65 år
14 %
15 %




Anm. Samtliga siffror ovan är avrundade till närmaste heltal.

Liksom många andra EU-länder har Finland en åldrande befolkning. Medellivslängden har stigit med 7 år för kvinnor och 6 år för män under de senaste trettio åren. Andelen invånare över 75 år har stigit från 2,3 till 5,7 % medan andelen 80 år och däröver nästan har tredubblats. Under denna tidsperiod har den totala befolkningen i Finland endast stigit med 1,2 %. Under nästa tioårsperiod väntas antalet invånare över 75 år fortsätta växa med ungefär 5 000 årligen, medan andelen 85 år och däröver väntas tredubblas mellan åren 1980 och 2000 (4).

Följande tabell visar medellivslängd i en del europeiska länder 1993.

Källa: Eurostat, Statistics Finland and NOMESKO

Antalet utlänningar uppgick 1993 till 46 300 (5) (0,9 % -- av dessa utgjorde andelen EU-medborgare 0,2 % och andelen utlänningar som kom från länder utanför EU 0,7 %. De största grupperna utlänningar i Finland är svenskar, ryssar och ester.). Detta är det lägsta antalet inom EUs medlemsstater. Luxemburg har det största antalet (31 %), följt av Belgien (9,1 %), Tyskland (8 %), Frankrike (6,2 %), Österrike (6 %) och Sverige (5,8 %). Man bör lägga märke till att i Luxemburg och Belgien var antalet utlänningar från andra EU-länder mycket större än antalet utlänningar från länder utanför EU, 28 och 3 % respektive 5,4 och 3,7 %. I Tyskland, Frankrike, Österrike och Sverige var antalet utlänningar från länder utanför EU större än antalet som kom från EUs medlemsländer.

Antalet asylansökningar steg dramatiskt från 50 under 1988 till 3 634 1992. Det förefaller som om detta till stor del varit en följd av Gulf-kriget 1990 och krisen i Somalia 1992 samt den jugoslaviska krisen sedan 1990 eftersom antalet ansökningar därefter fallit till 849 under 1995. Ett liknande mönster med avseende på en ökning och minskning av antalet ansökningar under samma period kan iakttas i många andra av EUs medlemsstater. (6)

OECD noterade 1994 att det förefaller finnas en trend mot en "mer restriktiv tolkning av Genève-konventionen" med avseende på bestämmelserna om invandrare och asylsökande. Organisering av illegal invandring i vinstsyfte straffbelades rent av i Finland i juli 1993. (7)




2. ARBETSMARKNAD

Under 1950-talet var en stor del av den finska arbetskraften sysselsatt inom den primära sektorn och BNP per capita var relativt låg. Från och med 1960-talet ägde en snabb industrialisering rum. Skogarna utgjorde basen för en betydande träförädlingsindustri och handeln med forna Sovjetunionen bidrog till tillväxten inom metallbearbetnings- och verkstadsindustrin. Från början av 1980-talet låg per capita-inkomsten över genomsnittsnivån i EG (12) i ungefär 10 år med relativt låg arbetslöshet och stadig tillväxt av produktivitet och sysselsättning.



Finland har i någon mån inte haft samma utbyggnad av sysselsättningen inom den offentliga sektorn som de andra nordiska länderna: Andelen statsanställda (statliga affärsverk undantagna) var 22 % 1989 jämfört med över 30 % i Sverige och Danmark. (8)





2.1. Sysselsättningsstrukturen



Sysselsättningsgraden (9) var 1994 56,5 % i jämförelse med ett EU-genomsnitt på 58,2 %. Denna relativt låga sysselsättningsgrad är emellertid en följd av den recession som började 1991. Under 1990 var sysselsättningsgraden i Finland 70,1 % jämfört med ett EU-genomsnitt på 61 %.



Den högsta sysselsättningsgraden inom EU står Luxemburg för med 76,6 %, följt av Sverige (71,7 %) och Danmark (71,1 %) Lägst sysselsättningsgrad uppvisar Spanien (46,1 %) samt Italien (50,5 %). (10)



År 1994 arbetade 91,6 % av den sysselsatta befolkningen heltid och 8,4 % deltid. Motsvarande siffror för EU som helhet var 84,4 respektive 15,6 %. Nederländerna har den högsta andelen deltidssysselsatta, nämligen 36,4 % av den sysselsatta befolkningen och Grekland har den lägsta: endast 4,8 % av den sysselsatta befolkningen arbetar deltid där. (11)



En mycket påtaglig förändring har inträffat i fråga om nya anställningsavtal i Finland. "1989 gällde majoriteten av nya anställningsavtal heltid och fast anställning. År 1993 hade denna typ av avtal krympt till att omfatta endast 28 % av nya anställningsförhållanden. Inom den offentliga sektorn gällde endast 10 % av nya anställningsavtal heltid och fast anställning, och för unga arbetstagare var motsvarande andel 15 %." (12)



Andelen anställda inom servicesektorn (64 %), jordbruk (9 %) och industrin (27 %) ligger mycket nära EU-genomsnittet (63 respektive 6 och 31 %). En stor del av sysselsättningen inom den industriella sektorn finns i stora företag, vilket återspeglar stordriften inom de trä- och metallbaserade industrierna samt ett betydande statligt ägarskap. Under 1990 fanns omkring 65 % av de anställda i företag med mer än 500 anställda. (13) I jämförelse med Finland svarar små och medelstora företag för i genomsnitt cirka 4 % fler sysselsatta i andra EU-medlemstater. Med avseende på små företag med mindre än 10 anställda är skillnaden ännu större. I EUs medlemsstater svarar små företag för omkring 29 % av alla arbetstillfällen, medan motsvarande siffra för Finland är endast 23 %. (14)

2.2. Recessionen

Tillväxten i ekonomin och välfärden i Finland var snabb i en internationell jämförelse tills recessionen drabbade Finland under 1990-talet. Under hela 1980-talet var produktivitetsökningen oföränderligt omkring 4 % årligen och sysselsättningsgraden förblev hög. (15)

Under 1990 inleddes den längsta och djupaste recessionen i Finland under detta århundrade. Pentti Vuorinen, sakkunnig vid Näringsdepartementet i Finland, pekade ut en rad faktorer som orsakat krisen. (16) Först drabbades Finland av en nedgång i ekonomin fyra år i rad. Under 1980-talet hade handeln med Sovjetunionen utgjort 15 - 20 % av Finlands export. I samband med de dramatiska politiska förändringarna i Östeuropa och Sovjetunionen vid decenniets slut praktiskt taget försvann denna handel. Till detta kom att de västeuropeiska länderna kämpade med sina egna ekonomier och hade skurit ned sin import.

För det andra hade Finlands export konkurrensproblem. Mellan 1987 och 1990 sjönk den finska industrins internationella konkurrenskraft med drygt 10 %, en följd av snabbt ökande kostnader och den allt starkare finska marken. Vidare drabbades den ojämförligt mest betydande sektorn i ekonomin, pappersmasse- och pappersindustrin, av en världsomfattande överproduktion och en kostnadskris.

För det tredje innebar den snabba avregleringen av de finansiella marknaderna och kapitalinförseln under 1980-talets mitt att både företag och hushåll fick möjlighet att ta upp riskabla lån som till slut inte kunde återbetalas. Detta ledde till en kris inom finanssektorn, särskilt bankväsendet. Allteftersom efterfrågan på inhemska tjänster och därmed produktion kollapsade, följde omfattande friställningar, särskilt inom byggnadsindustrin. Detta förklarar den oproportionerligt höga arbetslöshetssiffran på 36,7 % inom denna sektor av industrin under 1994 i jämförelse med siffror som varierar mellan 11 och 17 % för de andra sektorerna av industrin såsom tillverkning, handel, finansväsen och försäkringsbranschen, tjänster samt jordbruk (17).

Vuorinen medger att "Även om de grundläggande orsakerna bakom de svåra arbetslöshetsproblemen var klart cykliska, har strukturella inslag blivit mer betydelsefulla allteftersom situationen har förvärrats." (18) Han underbygger detta genom att peka på att för det första red kvalificerade högteknologiska sektorer av ekonomin ut den ekonomiska stormen relativt hyggligt, medan arbetskraftsintensiva okvalificerade jobb försvann spårlöst. För det andra hade till följd av recessionen ett antal nya skatter införts. Arbetsgivarna upptäckte att de betalade mycket mer i form av sociala avgifter i förhållande till lönen och blev därför mycket mer obenägna att anställa ny personal.

2.3. Arbetslöshet

Följande tabell visar den dramatiska verkan recessionen hade på arbetslösheten.

198919901991199219931994

1995

(a)

1996

(b)

1997

(b)

BNP per capita

(1000 $)

22,827,023,621,116,619,224,425,527,8
Arbetslöshet (%)3,53,47,613,017,718,417,215,814,4




(a) uppskattning (b) prognos

Källa: Economist Intelligence Unit, Country Forecasts, 1995

Före recessionen utgjorde antalet långtidsarbetslösa mellan 10 och 14 %. 1995 fanns det 140 000 långtidsarbetslösa, det vill säga 30 % av samtliga arbetslösa. Majoriteten av de långtidsarbetslösa saknar yrkesutbildning. Vidare är hälften av de arbetslösa över 55 år långtidsarbetslösa. (19)

Det är dock viktigt att notera att arbetslösheten bland unga människor fortfar att vara mycket hög. År 1993 var 33,3 % av de unga under 25 år utan arbete. Denna siffra är den näst högsta i EU (efter Spanien med en procentandel på 37,8 %). Genomsnittet för EU var 1993 19 %. (20) Siffran har sedan dess sjunkit till 29,5 % 1995. (21)

Efterhand som recessionen djupnade märktes en kraftig nedgång i utbudet av arbetskraft, huvudsakligen på grund av att unga människor valde att fortsätta sin högre utbildning framför att försöka komma in på den ogynnsamma arbetsmarknaden. När ekonomin tar fart, kommer de förmodligen att söka sig till arbetsmarknaden och på det sättet fördröja en framtida minskning av arbetslöshetsnivåerna.

2.4. Åtgärder för att minska arbetslösheten (22)

År 1991 hade Finland förlorat en avsevärd del av sin konkurrenskraft i fråga om priser, det hade ett rekordunderskott i betalningsbalansen och inflationen accelererade. Detta ledde till konkurser, bankkriser och stigande arbetslöshet. Därför fattades beslut om en devalvering av den finska marken med 12,3 % och en överenskommelse träffades om en ny lösning med avseende på inkomstpolitiken för 1991-1992 utan några lönehöjningar. Förutom dessa åtgärder planerades en rad höjningar av de sociala avgifter som de anställda skulle betala. Detta föreföll emellertid inte lösa Finlands problem, eftersom arbetslösheten steg ytterligare.

Många av de andra EU-medlemsstaterna hade liknande problem och toppmötet i Essen i december 1994 gjorde en bedömning av den senaste utvecklingen på arbetsmarknaden. I slutsatserna från toppmötet uppmanades medlemsstaterna att öka människors möjlighet till anställning genom

1) utbildning och yrkesutbildning, i all synnerhet genom främjande av ett livslångt lärande och tillgång till fortbildning för alla,

2) ökning av tillväxtens sysselsättningsintensitet genom främjande av flexibla arbetsorganisationsarrangemang, återhållsamhet vad gäller löner samt nya arbetstillfällen för att täcka nya behov till följd av lokal utveckling,

3) minskning av de indirekta kostnaderna för arbete, särskilt med avseende på den nedre änden av arbetsmarknaden,

4) förbättring av sysselsättningspolitiken och det allmännas tjänster med avseende på sysselsättning, särskilt med tanke på de långtidsarbetslösa, samt

5) att erbjuda en bättre framtid för unga människor med hjälp av särskilt riktade projekt. (23)

Den nya finska fempartiregeringen lade i april 1995 fram ett samlat regeringsprogram för 1995 - 1999, vars viktigaste mål var halvering av arbetslöshetstalet, stark ekonomisk tillväxt och stabila priser. De huvudsakliga strategierna och åtgärderna för att uppnå detta mål är

-- att bibehålla en låg inflationsnivå och att hålla kostnaderna för arbete under kontroll,

-- att reducera förhållandet statsskuld/BNP,

-- att sänka räntesatserna för att främja investeringar och konsumtion,

-- att lätta på beskattningen av arbetskraftsanvändning,

-- att främja entrepenörskap och lokala initiativ,

-- att förstärka utbildning och yrkesutbildning som en grundförutsättning för ett informationssamhälle,

-- att införa större flexibilitet i arbetslivet, baserat på både företagens och de anställdas behov,

-- att flytta fokus för arbetsmarknadsåtgärderna från passiv trygghet vid arbetslöshet till aktiva åtgärder. (24)

För att genomföra regeringsprogrammet från april 1995 godkändes i oktober samma år ett mer specificerat sysselsättningsprogram 1996-1999 med målen att halvera arbetslösheten och minska långtids- och ungdomsarbetslösheten. Programmet upptar 52 olika åtgärder. De viktigaste åtgärderna är grupperade i följande sex kategorer:

1. Åtgärder för att lindra beskattningen av löntagarna, särskilt i låg- och medelinkomstgrupperna samt för att sänka arbetsgivaravgifterna i avsikt att reducera skattebördan på användningen av arbetskraft. Detta syftar huvudsakligen till att stimulera den inhemska efterfrågan. Arbetsgivarnas och löntagarnas avgifter till arbetslöshetsförsäkringen kommer att sänkas. Skattebördan på arbetskraftsanvändning kommer att minskas ytterligare under 1997 -1999.

2. Åtgärder för att förbättra arbetslivet, öka produktiviteten genom att sänka tröskeln för anställning och uppmuntra arbetsdelning.

3. Åtgärder för att öka tillgången på yrkesutbildning och bringa den i bättre överensstämmelse med arbetsmarknadens behov. Utbildningsmöjligheterna kommer att förbättras under 1996, 1997 och 1998 genom att 5 000 nya nybörjarplatser i grundläggande yrkesutbildning kommer att erbjudas. Vidare kommer enligt överenskommelsen om inkomstpolitik av 1995 en intagning att ske av 4 000 nya studenter årligen under 1996 - 1998 liksom en ökning av antalet platser för vuxenstuderande med 10 000 -20 000 från och med 1997.

4. Åtgärder för att skapa gynnsamma förutsättningar för entreprenörskap.

5. Ökning av investeringar i byggnadssektorn och i miljöskydd med både privata och allmänna medel.

6. Ändring av fokus i arbetsmarknadspolitiken från passiv trygghet vid arbetslöshet till aktiva åtgärder. Målsättningen är att ha 5 % av arbetsstyrkan (125 000) sysselsatt i aktiva arbetsmarknadsåtgärder 1997.

2.5. Kvinnor på arbetsmarknaden (25)

Andelen kvinnor i Finland som förvärvsarbetar är relativt stor i jämförelse med förhållandena i många andra EU-medlemsstater: sysselsättningsgraden (i procent av den arbetsföra befolkningen) för kvinnor i Finland var 1994 55,4 % medan EU 12-genomsnittet låg på 48,6 %, även om den var högre i Danmark, Sverige, Förenade kungariket och Portugal. Sysselsättningsgraden för män i Finland var emellertid nästan densamma som för kvinnor, nämligen 57,6 %. Detta är mycket ovanligt i jämförelse med övriga EU-medlemsstater. I Danmark, med det högsta sysselsättningstalet för kvinnor, 66 %, var sysselsättningsgraden för män 76 % 1994.

I Finland är arbetslöshetstalet för kvinnor, 16,7 % (1994), lägre än för män, 19,9 % (1994). Siffrorna för EU 12 var 1994 13 % för kvinnor och 10 % för män. Den högre andelen arbetslösa bland kvinnor i jämförelse med män är gemensam för alla medlemsstater utom Finland, Sverige och Förenade kungariket.

Kvinnnorna i Finland tenderar även att arbeta heltid. År 1994 hade endast 11 % deltidsarbeten jämfört med 30 % i EU 12, 34 % i Danmark, 17 % i Sverige, 44 % i Förenade kungariket och 12 % i Portugal. De finska siffrorna för kvinnor i heltidsarbete är förmodligen de högsta i EU.

Bland de åtgärder som nyligen vidtagits för arbetslösa kvinnor märks ett intensifierat samarbete mellan arbetsmarknads- och utbildningsmyndigheter för att minska arbetslösheten bland kvinnor. Regionala samarbetsnätverk har etablerats för att bidra med nytänkande på området sysselsättning för kvinnor. Tyngdpunkten ligger på egenföretagande och skapande av företag. (26)

Finska kvinnor är välutbildade. Detta gäller särskilt för de yngre åldersgrupperna där kvinnor i genomsnitt har bättre utbildning än män. Sålunda var 59 % av dem som gick ut yrkes- eller fackskolor 1992 kvinnor medan motsvarande siffra för universiteten var 55 %. (27)

Förbud mot direkt eller indirekt könsdiskriminering är inskrivet i lagen om jämställdhet från 1986. Denna lag ändrades 1992, då diskriminering på grund av graviditet eller föräldraskap förbjöds, och ändrades igen1995.

Syftet med lagen är att främja jämställdhet mellan könen och förhindra diskriminering och på så sätt förbätttra kvinnornas ställning i arbetslivet. Lagen innefattar föreskrifter avsedda att främja jämställdhet, förbjuda diskriminering och garantera möjlighet att åberopa lagen. Den innefattar även föreskrifter om ett aktivt främjande av jämställdhet: myndigheter och arbetsgivare har skyldighet att främja jämställdhet på ett målorienterat och planerat sätt. Den ändrade lagen innehåller även en föreskrift om kvoter på 40 % av båda könen i regeringsutskott, rådgivande nämnder och liknande.

För att se om lagen om jämställdhet efterlevs och för att främja genomförandet av den har en jämställdhetsombudsman tillsatts. Jämställdhetsombudsmannen är bemyndigad att ta initiativ och ge upplysningar i fall där lagen tillämpas likaväl som att inspektera arbetsplatser om det finns anledning misstänka överträdelser av lagen om jämställdhet. (28)

2.6. Arbetsmarknadens parter

2.6.1. Fackföreningarna

Fackföreningstillhörigheten har stigit snabbt sedan 1960-talet. År 1994 tillhörde ungefär 90 % av alla arbetstagare i Finland en fackförening (denna siffra inkluderar pensionärer, studerande och icke-betalande medlemmar). Detta är, jämte Danmark och Sverige, en av de högsta nivåerna i EU. Siffrorna för fackföreningsmedlemskap i Frankrike, Italien och Tyskland var respektive 11, 66 och 42 %. (29)

Det största fackförbundet är SAK (Finlands fackförbunds centralorganisation) som har 1,1 miljoner medlemmar. 24 fackföreningar är anslutna till det. Av dessa är de som företräder metallarbetarna, kommunalarbetarna, statsanställda och byggnadsarbetarna de mest betydelsefulla. SAK kan leda sitt ursprung tillbaka till 1907. På arbetarsidan kännetecknas den finska fackföreningsrörelsens hela historia av rivalitet mellan å ena sidan socialdemokraterna och å den andra kommunisterna. SAK och de flesta av dess anslutna fackföreningar leds av socialdemokraterna. Vänsterförbundet har dock ett betydelsefullt och ibland splittrande inflytande.

Det finns två fackförbund på tjänstemannasidan, båda organiserade efter yrke snarare än industrigren, FTFC, Finska tjänstemannacentralorganisationen, har 28 medlemsföreningar och omkring 600 000 medlemmar samt AKAVA, de speialutbildades intresseorganisation, som har 32 medlemsföreningar och 320 000 medlemmar, huvudsakligen människor med universitetsutbildning. (30)

2.6.2. Arbetsgivarorganisationer (31)

Arbetsgivarna är organiserade i fyra betydande centralorganisationer, av vilka två företräder den offentliga och två den privata sektorn. De största arbetsgivarorganisationerna är TT, Industrins och arbetsgivarnas centralförbund, som 1993 räknade ungefär 6 000 medlemsföretag, vilka sysselsatte 420 000 anställda och LTK, Servicearbetsgivarnas riksförbund som har 5 800 medlemsföretag, vilka sysselsätter 280 000 anställda. KT, Kommunala Arbetsmarknadsverket, den största offentliga arbetsgivarorganisationen täcker 455 kommuner med sammanlagt 420 000 anställda och 260 förbund. VTML, Statens arbetsmarknadsverk, tecknar kollektivavtal för 140 000 arbetsgivare och tjänstemän i statlig tjänst. Dessutom finns det några mindre organisationer. MTL, Landsbygdens arbetsgivareförbund, har omkring tusen medlemsföretag. (32)

2.7. Arbetsmarknadsparternas roll (33)

Det tog lång tid för kollektivförhandlingarna att växa fram i Finland. Det var först 1946 som de började spela en genomgripande roll i Finland. Förutom lönerna finns det en hel rad nationella avtal, vanligen av obestämd längd, som handlar om andra frågor än löner. Dessa överenskommelser som berör centrala arbetsmarknadsorganisationer, kan behandla frågor som täcks av lagstiftningen, som är en förelöpare till lagstiftningen eller som handlar om frågor som inte är föremål för lagstiftning alls (se under punkt 3 nedan beträffande de viktigaste centrala avtalen).

Med avseende på lönesättning har centrala kollektivavtal dominerat förhandlingarna på den finska arbetsmarknaden sedan det tidiga 1960-talet. Från 1968 till 1992 var de kollektiva avtalen vanligen baserade på en centraliserad inkomstpolitik. Parterna i avtalen var löntagarnas och arbetsgivarnas centralorganisationer. Regeringen manade till moderata lönelösningar och utlovade reformer av arbetsmarknads- och socialpolitiken. Som en del av den generella inkomstpolitiken var det möjligt att genomföra även kostsamma socialpolitiska reformer, som syftade till att utveckla välfärdssamhället.

Avtal om inkomstpolitik har normalt tecknats för två år åt gången. Överenskommelser om inkomsterna har sedan 1971 träffats av regeringens och arbetsmarknadsorganisationernas gemensamma kommitté för överenskommelser om inkomstpolitik. Det var en period med goda relationer mellan arbetsmarknadens parter. Men situationen förändrades i och med recessionen. Parterna hade olika åsikter om hur problemen skulle hanteras. Arbetsgivarna begärde decentralisering av förhandlingarna och ville också ha en ökad flexibilitet med avseende på löner och arbetstid.

Detta ledde till en förändring under det tidiga 1990-talet av den etablerade förhandlingspraxisen. Regeringen höll sig utanför förhandlingsprocessen och decentraliserade avtal på industrinivå träffades. Detta välkomnades förvisso av arbetsgivarsidan, och då fackföreningarna var angelägna att fortsätta inkomstpolitiken, stödde inte heller de helhjärtat en fortsättning av de centraliserade avtalen. Efter komplicerade och konfliktfyllda förhandlingar 1995 framställdes förnyade krav på centraliserade landsomfattande förhandlingar. (34)




3. ARBETSRÄTT (35)

Liksom i de nordiska länderna i allmänhet har arbetsrätten i Finland utvecklats genom samarbete mellan arbetsmarknadens parter och regeringen. Parlamentet har knappast engagerat sig i den dagliga arbetsmarknadsverksamheten men lagstiftningen har utvecklats på grundval av de gemensamma förslagen från arbetsgivar- och löntagarparterna.

Som nämnts ovan spelade kollektivavtalen efter det andra världskriget en viktig roll för att reglera de flesta aspekterna av arbetsmarknadsfrågorna inklusive individuella anställningsvillkor. Teoretiskt är dessa avtal rättsligt bindande endast för undertecknarna och löntagare anslutna till det centrala fackförbund som förhandlade fram dem. En arbetsgivare måste emellertid respektera avtalsvillkoren även med avseende på löntagare som inte tillhör det centrala fackförbund som förhandlade om avtalet.

År 1994 omfattades 72 % av den arbetande befolkningen av kollektivavtal. (36) Dock omfattade kollektivavtal om minimilöner 95 % av arbetsstyrkan. (37)

De viktigaste gällande avtalen som rör andra frågor än löner innefattar (38)

- Allmänna avtalet (1946) som reglerar relationerna mellan arbetsgivarnas förbund och SAK, arbetarnas centralorganisation, samt arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter. (Liknande bestämmelser som berör tjänstemannaförbunden finns i särskilda överenskommelser.)

- Avtalet om anställningstrygghet, en utvidgning om lagen om avskedanden och permitteringar.

- Avtal om fackliga ombud.

- Avtalen om arbetarskydd, en utvidgning av lagen om hälsa och säkerhet.

- Avtalet om rationalisering (eller organisation och metoder) med avseende på förbättring av produktionsmetoder och arbetsförhållanden.



- Avtalet om samarbete, om genomförande av lagen om samarbete.



- Avtal om utbildning.





De viktigaste gällande lagarna om arbetsrätt innefattar: (39)



- Lagen om anställning

Syftet med denna lag är att skapa arbetstillfällen för EES-medborgare. Enligt en ändring av lagen om anställning, som trädde i kraft i början av 1993, upphävdes skyldigheterna att anställa ungdomar och långtidsarbetslösa. Ändringen syftade till att göra det möjligt att bedriva en aktivare och flexiblare arbetsmarknadspolitik.



- Lagen om arbetsförmedling, som ändrades i början av 1994, föreskriver att förmedlingen av arbetskraft måste intensifiera aktiveringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och förbättra arbetsmarknadens funktion.



- Lagen om arbetsmarknadsutbildning har till syfte att skapa genomtänkta utbildningssystem för arbetslivets kvantitativa, kvalitativa och regionala behov.



- Lagen om arbetstid

Arbetstiden i Finland får enligt lagen om arbetstid inte överstiga åtta timmar om dagen och fyrtio timmar i veckan. Detta är emellertid huvudsakligen ett referensvärde och särskilda regler för olika sektorer kan avtalas genom kollektivavtal enligt lagen om flexibilitet av 1989. Kauppinen tillägger att medan ett kollektivavtal i den privata sektorn är ett minimiavtal, har det i den offentliga sektorn blivit både ett minimi- och ett maximiavtal. (40)



Vidare är arbetstagarna tvungna att ta en sammanhängande vila på minst 30 timmar och de som arbetar mer än 7 timmar ett avbrott på minst en timma varje dag. Under denna tid är den anställde fri att lämna arbetsplatsen. (41)



- Lagen om årlig semester

Efter ändringar 1981 är den lagstadgade minimisemestern minst fem veckor årligen för alla arbetstagare med ett eller flera års tjänst. Om en arbetstagare är ny i sitt arbete har han eller hon rätt till fyra veckors semester. Vissa kollektivavtal medger sex veckor.



Längden på lantbrukarnas årliga semester var 22 dagar 1995. Under denna tid är det möjligt att erhålla en ersättare.



- Lagen om studieledighet

En anställd som haft sin huvudsakliga sysselsättning hos samma arbetsgivare i sammanlagt minst ett år under en eller flera perioder har under vissa lagstadgade omständigheter rätt till totalt högst två års studieledighet under loppet av fem års tjänst hos samma arbetsgivare. Utbildningsledighet kan även beviljas för studier utomlands.



Syftet med lagen om studieledighet är att studieledigheten skall användas för att förbättra arbetsstyrkans utbildning och utbildningsmöjligheter.



- Betalning av löner

Arbetsrätten spelar endast en mindre roll vad gäller ersättning för arbete eftersom systemet med kollektivförhandlingar reglerar fastställandet av löner inklusive minimilöner.



Finland har i likhet med nio andra medlemsstater inget allmänt lagstadgat minimilönesystem. De lönesatser som fastställs i de viktigaste kollektivavtalen gäller emellertid generellt inom sina sektorer och skapar faktiska minimilöner för medlemmar i de undertecknande fackförbunden likaväl som för icke-medlemmar. Dessa sektorsskalor kan variera avsevärt och innehåller ofta bestämmelser om kvalifikations- och tjänsteålderstillägg. (42)



- Säkerhet i arbetet

Lagen om arbetarskydd är en ramlag som fastställer principerna för skydd mot olycksfall och hälsorisker i arbetet. Lagen innehåller bestämmelser om arbetstagarnas skyldigheter, yrkeshygien och arbetsförhållanden på arbetsplatser. Den anbefaller samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare.



- Lagen om skydd för unga arbetstagare

Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om unga arbetstagare under 18 år. Lagen tillåter fast anställning av en ung människa över femton år som har avslutat sin obligatoriska skolgång. Personer över fjorton år kan anställas för lättare arbete som inte skadar deras hälsa. Lagen innehåller också föreskrifter om unga arbetstagares arbetstid.



- Lagen om yrkeshygien

Denna lag innehåller föreskrifter som kräver att arbetsgivaren skall hålla arbetsplatsen under ständig kontroll samt även upprätta planer som syftar till att åstadkomma en säkrare och hälsosammare arbetsplats. Arbetsgivaren måste ordna med hälsokontroller om arbetet innebär hälsorisk. Lagen kräver även att arbetsgivaren övervakar om en funktionshindrad arbetstagare kan klara av det anvisade arbetet.




4. UTBILDNING



Finland har nioårig obligatorisk skolgång från sju års ålder till sexton år. Detta ligger omkring genomsnittet för EU. Nederländerna ligger högst med 13 års skolplikt och Italien, Portugal och Spanien lägst med en åttaårig obligatorisk skola. (43) Det finns ingen obligatorisk förskola i Finland. Det finns emellertid barndaghem som drivs av socialförvaltningen i samarbete med grundskolor.



Det finns praktiskt taget inga privata skolor som konkurrerar med de statliga skolorna trots frånvaron av hinder för en sådan konkurrens. OECD tror att detta till stor del beror på att det saknas allmänna medel som står till förfogande för privata skolor samt att "Finland har ett utbildningssystem med enastående hög kvalitet som håller en jämn hög standard över hela landet och placerar sig först vid internationella jämförelser av ungdomars läsförmåga." (44)



Sexton år gammal måste eleven efter att ha avslutat sin obligatoriska skolgång bestämma om han eller hon vill fortsätta med akademiska studier i ett gymnasium och därefter vid ett universitet eller skriva in sig vid en institution för yrkes- eller fackutbildning. Trots att de som har genomgått yrkes- eller fackutbildning är i sin fulla rätt att gå tillbaka till den akademiska utbildningen, är det få som gör det



Universitetssystemet omfattar 20 universitet. De är alla offentligägda och drivs i offentlig regi. Det finns 10 multifakultetsuniversitet, 6 inriktade på olika specialiteter (3 på teknik och 3 på ekonomi) samt 4 humanistiska akademier. Liksom i många andra EU-medlemsstater är examenssystemet indelat i tre huvudsakliga nivåer: grundexamen, "master" (magister eller licentiat) och doktorsexamen. Grundexamen, som kräver 3 - 4 års studier, är relativt ovanlig. Vanligare är licentiatexamen som kan kräva upp till 8 års studier men som i teorin bör klaras av på 5- 6 år. Anställnings- och inkomstnivåerna stiger som väntat i direkt proportion till nivån på den förvärvade examen. (45)



Antalet studerande i förhållande till befolkningen anses av vissa som en mätare på en nations engagemang när det gäller utbildning. År 1993 fanns 69 % av finländare i åldrarna 7 - 29 år i det ordinarie utbildningssystemet. Det är en hög siffra jämfört med andra EU- och OECD-medlemsstater. Siffran för Danmark är 55 %, Förenade kungariket 53 och Tyskland 50 %. (46)







Av en befolkning i åldersgrupperna 15 år och däröver på 4,1 miljoner, hade 1993 1,9 milj. endast gått ut grundskolan, 1,7 milj. hade nått till gymnasienivå och 459 000 hade förvärvat högre utbildning. (47)




5. YRKESUTBILDNING



I ett land med relativt få naturtillgångar har stor vikt lagts vid de mänskliga resurserna.Två faktorer i den moderna utvecklingen har stimulerat människor att betrakta fackskola som en valmöjlighet. För det första det faktum att liksom i de flesta, om än inte alla, industrialiserade länder har förbättringarna i teknik och automation minskat behovet av en stor, relativt outbildad arbetsstyrka och ökat behovet av välutbildad yrkesskicklig personal. För det andra blev arbetstagarna när arbetslösheten satte in i början på 1990-talet tvungna att se sig om efter arbete inom andra sektorer av ekonomin, för vilka de saknade kvalifikationer eller utbildning.



Yrkesutbildning har blivit så mycket viktigare därför att "i ett land där avtal om inkomstpolitiken traditionellt spelar en stor roll, är det politiskt svårt att låta marknadsmekanismen minska arbetslösheten genom lägre lönenivåer. Ett mer sofistikerat tillvägagångssätt är att höja människornas kompetens och försöka att bättre anpassa utbildningsinstitutionernas utbud av utbildning till företagens behov i syfte att ge studenterna adekvata färdigheter." (48)



Institutioner för yrkesutbildning och universiteten tillhandahåller största delen av grund-, vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen. Även privata företag erbjuder utbildning, men mer av typen lärlingsutbildning, grundad på överenskommelser mellan dessa företag och kommunerna. Under senare år har nya kurser uppstått: korta kurser erbjuds nu i stor skala, och språkkurser och tester anordnas i en ansträngning att öka den vuxna befolkningens språkfärdigheter.



Yrkesutbildning eller yrkeskompetens för unga människor kan erbjudas på tre nivåer:



- elever som just har gått ut grundskolan kan efter 2 - 3 års studier få en utbildning likvärdig med den som erbjuds i gymnasieskolan,

- på en lägre eftergymnasial nivå. Detta tar 4 -5 år efter grundskola eller 1 - 2 år efter studentexamen,

- en högre yrkesutbildning kan förvärvas endast efter 3 - 4 års studier efter genomgången gymnasieskola.



Ledningen för institutionerna för yrkesutbildning har satts under press sedan det sena 1980-talet. Institutionerna är finansierade med allmänna medel och drivs i överensstämmelse med principer som till största delen avtalats på ministernivå. Pressen har gått ut på att öka systemets flexibilitet samt tillgängligheten för vuxna och inte endast för de unga.



Den nya lagen om lärlingsutbildning (1993) gav yrkesutbildningsanstalterna större frihet vad gäller utbud av kurseroch användning av budgeten. Denna decentraliseringstrend har gjort sig gällande i andra medlemsstater liksom en utveckling mot flexiblare system som kan erbjuda kombinationer av heltids- eller deltidsstudier i skolan och som lärling. (49)



Sedan början av 1990-talet har antalet lärlingsplatser stigit med 40 % men utgör fortfarande endast 5 % av all yrkesutbildning. Kyrö framhåller att "den nuvarande snabba takten i teknisk utveckling innebär stora utmaningar för utbildning och träning inom utbildningsinstitutionerna, särskilt i Finland där nätverket av skolor är omfattande. Det finns ungefär 500 yrkesutbildninganstalter som tar hand om 200 000 studerande årligen. Det är inte möjligt för en utbildningsanstalt att förnya sina undervisningshjälpmedel i samma takt som de mest progressiva arbetsgivarna förvärvar ny utrustning och nya maskiner. Detta gör det absolut nödvändigt att överföra väsentliga delar av den praktiska utbildningen till företag med avancerad teknik." (50)



En arbetstagare kan ansöka om studieledighet efter att ha haft en tjänst under ett år. Studierna behöver inte vara relaterade till arbetsgivarens verksamhet utan arbetstagaren kan välja ämne för sina studier. Högst två års studieledighet kan erhållas under en femårsperiod. Ingen lön utgår under ledigheten men arbetstagaren har rätt att ansöka om olika studiebidrag.




6. SOCIAL TRYGGHET



Utgifterna för socialvården var ganska blygsamma i Finland till mitten av sjuttiotalet men utbyggnaden av pensionssystem och förbättringar av tjänsterna inom hälso- och socialvård gjorde att Finland 1990 i detta avseende kom nära det västeuropeiska genomsnittet. (51)



Systemet har lyckats göra människors välfärd i stort sett oberoende av familjestruktur och rådande marknadsförhållanden. Det har också varit relativt framgångsrikt när det gäller att minska inkomstskillnader. (52)



Betecknande är att den sociala tryggheten liksom i övriga skandinaviska länder omfattar alla medborgare som en rättighet och alla har rätt till samma grundbelopp, medan de i avlönad tjänst erhåller ytterligare inkomstrelaterade förmåner. Endast arbetslöshetsförsäkringen är skild från det statliga integrerade systemet och frivillig snarare än obligatorisk. (53)



Utgifterna för den totala sociala tryggheten i förhållande till BNP är avsevärt högre i Finland än genomsnittet i EU med 12 medlemsstater.





Uppdelning av utgifterna för social trygghet efter funktion, 1993



Procent av totala sociala utgifter
Procent av BNP
Finland
Eur 12
Finland
Eur 12
Ålders- + efterlevandepensioner32,142,311,411,9
Sjukförsäkring21,023,37,46,5
Invaliditet, funktionshinder + arbetarskydd15,210,45,42,4
Arbetslöshet9,46,93,31,9
Placering, yrkesvägledning, flyttningsbidrag4,01,61,40,3
Bostäder1,11,90,40,5
Familjeunderstöd10,06,53,51,8
Moderskap2,40,90,80,3
Annat2,01,70,71,1
Administration2,94,51,01,3
TOTALT100,0100,035,428,5




Källa: Eurostat, ESSPROS databas -- i Social trygghet i Europa 1995, Europeiska gemenskapernas kommission, KOM(95)0457





6.1. Finansiering



I Finland finansieras omkring 50 % av kostnaderna för den sociala tryggheten med allmänna medel medan arbetsgivarnas bidrag uppgår till 38 % och den försäkrades till 11 %.





Finansiering av utgifterna för socialförsäkringarna



DanmarkFinlandIslandNorgeSverige
1981
Offentliga myndigheter87,443,767,641,550,1
Arbetsgivare10,448,525,938,248,9
Den försäkrade2,27,86,520,31,0
1992
Offentliga myndigheter87,350,760,258,854,9
Arbetsgivare7,338,132,225,543,5
Den försäkrade5,411,17,615,61,6




Källa: Nososco, Social Security in the Nordic countries, 1995.





Sedan recessionen har trenden varit att öka arbetsgivarens och den försäkrades bidrag.



I och med nedgången i BNP och ökningen av arbetslöshetsunderstödet steg välfärdsutgifterna dramatiskt under recessionen på det tidiga 1990-talet och blev mycket kostsamma. Under 1994 infördes en rad ändringar. Den obegränsade tiden för utbetalning av det grundläggande arbetslöshetsstödet slopades och reglerna för rättigheterna till sådant stöd stramades åt. Dessa åtgärder var avsedda att utgöra incitament för de arbetslösa att skaffa sig arbete. Med avseende på pensionerna höjdes den normala pensionsåldern för statstjänstemännen 1993. Det följdes 1994 av ett beslut att höja minimiåldern för förtidspension för alla kategorier arbetstagare. Vidare ändrades anslagssystemet 1993 för att stimulera till besparingar på den lokala nivån och möjliggöra en hårdare kontroll av de sociala utgifterna från den centrala förvaltningens sida.



Enligt OECD kommer dessa reformer emellertid inte att räcka, bland annat därför att en åldrande befolkning väntas ytterligare driva upp utgifterna. OECD föreslår därför ännu större återhållsamhet med utgifterna och bättre kontroll av de sociala utgifterna på lokal nivå. (54)



I det följande lämnas en kort beskrivning av några av de viktigaste systemen.





6.2. Pensioner (55)



Lagstadgade pensioner omfattar folkpension och tjänstepension. De som är bofasta i Finland och är 16 år eller däröver är försäkrade enligt lagen om folkpension. De som arbetar i Finland är också försäkrade genom lagen om pension för anställda eller lagen om pension för egna företagare (eller liknande). För att vara berättigad till pension krävs att man uppfyller ungefär samma kriterier för båda systemen.



Syftet med folkpensionen är att garantera alla pensionärer en tillräcklig minimiinkomst. Den omfattar ålderspension, förtidspension, förtida invaliditetspension, fullständig invaliditetspension, arbetslöshetspension och efterlevandepension. Om pensionären har varit bosatt i Finland under mindre än 40 år, beräknas pensionen i förhållande till den tidsperiod den försäkrade har bott i Finland.



Maximal folkpension är 2 532 finska mark i månaden. För dem som erhåller tjänstepension minskas beloppet proportionerligt beroende på civilstånd och områdets levnadsomkostnader, så att personer som har tjänstepension på över 5 188 finska mark inte erhåller någon folkpension.



Syftet med tjänstepensionen är att garantera att den konsumtionsnivå som arbetstagare och egenföretagare nått upp till under sina aktiva år i arbetslivet upprätthålls. Tjänstepensionen bestäms på grundval av anställningens längd eller den tid den försäkrade verkat som egen företagare samt inkomsterna från anställning eller eget företagande. Det finns ingen övre gräns för den lön som utgör grund för pensionen. Normen eller maximibeloppet för pensionen är 60 % av lönen och det tjänas in under en 40-årsperiod. År 2002 kommer systemet att vara helt operationellt. Tjänstepensionerna är obligatoriska. Systemet sköts av privata tjänstepensionsinstitutioner. Fram till slutet av 1992 finansierades arbetstagarnas pensioner helt genom avgifter från arbetsgivarna. 1993 började arbetstagarna bidra till sina pensioner.





Förmånerna enligt det lagstadgade tjänstepensionssystemet omfattar ålderspension, och uppskjuten förtida ålderspension, deltidspension, förtida invaliditetspension, fullständig invaliditetspension, partiell invaliditetspension, arbetslöshetspension och efterlevandepension. Arbetstagare i åldern 58 - 64 år har rätt till en förtida deltidspension förutsatt att de fortsätter att arbeta deltid.



Pensionerna utgör beskattningsbar inkomst. Om pensionären emellertid inte har någon annan inkomst än hel folkpension, är han befriad från skatt.



Nedanstående tabell jämför de pensionsförmåner som erhålls i olika medlemsstater uttryckt i procent av tidigare inkomster. De flesta av förmånerna är också i viss utsträckning beroende av hur lång tid inbetalningar gjorts.





ABDDKEFFINGRIIRLLNLPSUK
Min3947(a)525046603019354670305531
Max8373(a)6010088608089427870805544




Anm. Samtliga siffror anger procenttal. (a) beroende på hur lång tid inbetalningar gjorts



Källa: Europeiska gemenskapernas kommission, Tableau de Bord, 1995.





6.3. Hälso- och sjukvård (56)



Vid utgången av 1994 fanns det 455 kommuner i Finland. De tillhandahåller socialvård och hälso- och sjukvårdstjänster. Hälsovården bekostas huvudsakligen av staten och lokala myndigheter men användarna av tjänsterna bidrar också. Under 1993 svarade den offentliga sektorn för 77 % av finansieringen av hälsovården, användarna av tjänsterna för 19 % och andra, det vill säga understödsfonder, arbetsgivare och privat försäkringsväsen för 4 %.



Primärvården i kommunerna sköts av vårdcentraler etablerade av antingen en lokal myndighet på egen hand eller tillsamman med en angränsande kommun. År 1994 fanns det 243 vårdcentraler i Finlands 455 kommuner.Vården vid vårdcentralerna var i princip avgiftsfri fram till 1993 då betalningssystemet ändrades. De lokala myndigheterna kan nu debitera antingen en årlig summa eller ett visst arvode per besök för behandling av en doktor. Vid intagning på sjukhus debiteras en avgift per dag. Den vård som tillhandahålls av vårdcentralerna är gratis för ungdomar under 16 år. Inte heller tas några avgifter ut för förebyggande hälsovård.



De lokala myndigheterna kan antingen själva tillhandahålla vårdtjänster eller köpa dem från den privata sektorn. Tjänsternas omfattning och innehåll samt hur de organiseras är vanligen inte fastställt i lag, varför skillnader kan väntas från den ena lokala myndigheten till den andra.



Det finns dock lagstiftning som föreskriver vilka väsentliga grundläggande vårdtjänster som alla lokala myndigheter måste tillhandahålla. Rekommendationer om att rätta till brister i utbudet av tjänster utfärdas av nämnden för garanti av grundtrygghet som fungerar i samverkan med Socialdepartementet.





Kontant sjukpenning betalas ut för att kompensera för förlust av inkomst under sjukdom, och för att ersätta utgifter för läkarundersökning, behandling, medicin och resor.





6.4. Arbetslöshetsunderstöd (57)



Det finns både ett inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd och ett grundbidrag. Grundbidraget är ej behovsprövat och är avsett för arbetslösa personer mellan 17-64 år som har anmält sig som arbetssökande för heltidsjobb, är i stånd att arbeta och står till arbetsmarknadens förfogande, uppfyller sysselsättningsvillkoren och till vilka arbetsförmedlingen inte erbjudit arbete eller utbildning. För att vara berättigad till det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet måste man dessutom vara medlem i en arbetslöshetskassa. Om man får andra bidrag, såsom sjukpenning, moderskaps-, faderskaps, eller föräldrapenning är man inte berättigad till arbetslöshetsunderstödet. Bidraget räknas som beskattningsbar inkomst och utgår för en maximal tidsperiod på 500 dagar under fyra på varandra följande kalenderår.



Arbetslösa personer som erhållit arbetslöshetsunderstödet under maximal tidsperiod är därefter berättigade till ett arbetsmarknadsstöd.



Grundbidraget uppgår till FIM 118 per dag. Tillägg för barn utgår även. Man måste ha varit medlem under minst sex månader i en arbetslöshetskassa för att vara berättigad till det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet som uppgår till högst 90 % av dagsersättningen (inklusive barntillägget).



En person som lämnat sitt jobb utan giltig orsak eller som själv är skuld till uppsägningen av anställningskontraktet är inte berättigad till bidrag under åtta veckor. Arbetssökande som upprepade gånger vägrar att ta vara på de möjligheter som arbetslöshetsförmedlingen erbjuder eller som vägrar att lämna den information som krävs enligt lagen om arbetsförmedling är inte berättigad till bidrag under sex veckor.



Om den arbetslösa personen som uppfyller sysselsättningskraven fyller 55 år innan bidragsperioden på 500 dagar utgått består rätten till arbetslöshetsunderstöd tills berörd person fyllt 60 år.





6.5. Familjeunderstöd (58)



6.5.1. Barnbidrag



Barnbidrag betalas ut för varje barn som är fast bosatt i Finland och som inte fyllt 17 år oberoende av barnets nationalitet.



Barnbidrag: Första barnet FIM 535.-/månad

Andra barnet FIM 657.-/månad

Tredje barnet FIM 779.-/månad

Fjärde barnet FIM 901.-/månad

Femte barnet FIM 1 023.-/månad



Ensamstående föräldrar har rätt till en ökning om FIM 200.- per barn.





6.5.2. Moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning



Moderskaps- och föräldrapenningen under en anställning är densamma som dagsersättningen enligt sjukförsäkringen. Lägsta dagsersättning är FIM 60.-.



Moder- och föräldrapenningen betalas ut under en tid av sammanlagt 263 vardagar. Av dessa utgör moderskapsledigheten 105 vardagar. Den blivande modern kan påbörja mammaledigheten mellan 50 och 30 vardagar före den beräknade dagen för födelsen.



Fadern har rätt till faderskapspenning under 6 - 12 vardagar vid barnets födelse och dessutom under sex vardagar vid en tidpunkt som han själv väljer under föräldraledigheten. Ingendera av dessa ledighetsperioder minskar rätten till föräldrapenning.



För gravida kvinnor som utför riskfyllt arbete skall säkert arbete ordnas under graviditeten. Om detta inte är möjligt, har kvinnan rätt till särskild moderskapsledighet under graviditetsperioden och till en särskild moderskapspenning under denna tid.

6.5.3. Barnomsorg och moderskapshjälp

Från och med ingången av 1996 har alla barn under skolåldern rätt till kommunal dagomsorg. Den kommunala dagomsorgen kan erhållas under hela eller del av dagen antingen på ett daghem eller i familj. Barnomsorg har ordnats även för dem som har skift- och nattarbete. Vid 1996 års början fanns det 192 000 dagomsorgsplatser i Finland. Avgifterna för dagomsorgen är månadsavgifter som kan debiteras under maximalt elva månader av ett verksamhetsår. Avgifterna fastställs på grundval av omsorgstid, familjestorlek, antal barn som omfattas av omsorgen samt den persons betalningsförmåga som använder sig av tjänsten.

För icke-kommunal barnomsorg får föräldrarna till barn under skolåldern ett kontant bidrag till privat barnomsorg. Bidraget omfattar, beroende på barnets ålder, FIM 500-1200 plus en tilläggsdel som beror på familjens storlek och inkomst. En av föräldrarna kan stanna hemma och ta hand om barnet, och om barnet är yngre än tre år behåller föräldern sin anställning. Föräldrarna kan också turas om att stanna hemma med barnet.



En familj med ett nyfött barn har rätt till moderskapshjälp. Oftast väljer familjerna att få denna hjälp i form av ett "mödrapaket" som innehåller kläder och andra artiklar för babyvård. Om familjen tar emot hjälpen i kontanter är beloppet FIM 760:-.




7. FINLAND OCH EU



7.1. Effekterna av medlemskap et



När Finland blev medlem i EU 1995, var dess lagstiftning om social trygghet, jämställdhet, hälsa och säkerhet redan i linje med eller på en högre nivå än EUs. Detta var delvis en följd av Finlands medlemskap i EES.





7.2. Maastricht



Efter den sysselsättningsplan som Finland lade fram efter toppmötet i Essen (se avsnitt 2.4 ovan) påstod Economist Intelligence Unit att planen inte skulle påverka Finlands ställning med avseende på Maastrichtfördragets tidtabell för konvergenskriterierna för EMU. (59)



Kommissionen förklarar emellertid att Finlands finansmål är ambitiösa. Kommissionen hävdar att detta till stor del är en följd av dess statsskuldproblem. År 1995 utgjorde statsskulden 60,3 % av BNP och förutses växa till 64,6 % 1996. Detta förväntade 5-procentiga gap mellan dess siffra och EMU-kriteriet på 60 % (eller mindre) av BNP är dock fortfarande under det europeiska genomsnittet på 70,4 % (60) och tål väl en jämförelse med siffrorna för Belgien (133,8 % av BNP), Italien (124,9 %) och Grekland (114,4 %). Trots det förklarar kommissionen att ansträngningarna att förverkliga dessa finansmål bör fortsätta. (61)





7.3. Europeiska socialfonden (ESF) (62)



Mellan 1995 och 1999 kommer EU att betala ut 495,6 milj. ecu till Finland genom ESF. Medan ESF endast utgör 30 % av EUs totala utgifter för strukturverksamhet, är nästan 47 % av strukturfonderna i Finland allokerade till ESF. Vidare "utgör ESF-bidraget från EU 7 % av den nationella finansieringen av aktiva arbetsmarknadsåtgärder."



Följande tabell visar en uppdelning på mål av ESF-anslagen i Finland mellan 1995 och 1999.



ECU (x 1000)%

Mål 2

Mål 3

Mål 4

Mål 5b

Mål 6

1.400

25.840

8.460

3.281

10.580

2,9

52,1

17,1

6,6

21,3

TOTALT49.561100,0




Källa: Europeiska gemenskapernas kommission



Mer än hälften av ESF-bidragen kommer att allokeras till mål 3, vars syfte är att "minska arbetslösheten och främja ekonomisk tillväxt genom att skapa nya små och medelstora företag". Andra mål är



- att förbättra samarbetet mellan företag,

- att utveckla utbildnings- och forskningsinstitutioner,

- att hjälpa arbetstagare att anpassa sig till förändringar inom näringslivet och nya produktionsmetoder.





Under anslutningsförhandlingarna enades man om att skapa ett nytt mål för gemenskapens strukturfonder för att tillgodose de speciella problemen i de nordligaste regionerna av Sverige och Finland, nämligen de som har en mycket låg befolkningstäthet (8 invånare /km2 eller mindre). Som framgår av uppdelningen kommer en betydande del av ESF att gå till mål 6 under de närmaste tre åren. Den totala strukturfinansieringen med avseende på mål 6 kommer att uppgå till 1 400,1 milj. ecu. ESF-finansieringen kommer att utgöra 7,5 % av denna siffra.



Med avseende på mål 6 kommer "ESF-stöd att användas på följande sätt:

- För att främja företagsutveckling.

- För att stödja samordning och nätverk.

- För åtgärder av mål 3-typ (3 åtgärder).

- För åtgärder av mål 4-typ (2 åtgärder).

- För verksamhet inriktad på mänskliga resurser för utveckling av informationssamhället.

- För utbildning för att stödja strukturanpassning av jordbruket och utveckling av landsbygdsområden." (63)




BIBLIOGRAFI


Central Pension Security Institute, Finska tjänstepensionssystemet

Centre for Finnish Business and Policy Studies, Indicators of the Finnish Society, 1995/96

Economist Intelligence Unit, Country Report, 3.11.95

Europeiska gemenskapernas kommission, Ekonomisk årsrapport 1996, COM (96)0086 slutlig

Europeiska gemenskapernas kommission , Basic Information Report, Finland, Employment Observatory, MISEP, 1996.

Europeiska gemenskapernas kommission, Social trygghet i Europa -- 1995, COM(95)0457 slutlig

Europeiska gemenskapernas kommission, DG V Tableau de Bord 1995, Follow-up to the conclusions of the Essen European Council on employment policies, Employment Observatory

Europeiska gemenskapernas kommission, Kommissionens rekommendation om övergripande riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik, KOM (95)0228 slutlig

Europeiska gemenskapernas kommission, DG V -- intern handling, Finland och ESF, 1996

Europeiska gemenskapernas kommission, Employment in Europe, 1995, COM(95)0381

Europeiska rådet, Presidiets slutledningar, december 1994, Essen

Europaparlamentet, Measures for Unemployed Young People in the EU -- Summary, DG IV, 7-1995

Eurostat, Statistics in Focus, Population and Social conditions, juli 1995

Eurostat, Basic Statistics of the European Union, 32:a utgåvan, 1995

Eurostat, Demographic Statistics 1995

Eurostat, Portrait Social de l' Europe, 1995

Eurostat, Europe in Figures, 1995

Fajertag G., Collective bargaining in 1994; economic recovery, wage moderation and unemloyment i Collective Bargaining in Western Europe, 1994--1995, European Trade Union Institute, Bryssel

Foster H., Employee Benefits in Europe and the USA, 7:e utgåvan, 1994

Glendinning och McLaughlin, Paying for Care: Lessons from Europe, 1993

Järvenpää & Nuppola, Training methods in the refrigerating equipment sector, Universitetet i Tampere, Pedagogiska institutionen, 1992

Kaupinen T., Arbetsmarknadsdepartementet, Labour Relations in Finland, 1994

Kiander J., Labour Institute for Economic Research, Helsinki, i Collective Bargaining in Western Europe, 1994--1995, European Trade Union Institute

Kyrö M., Features of Vocational Education in Finland, CEDEFOP Vocational Training nr 4, januari--april 1995

Marc J., The Accession Negotiations with Austria, Sweden, Finland and Norway: A Guided Tour, European Law Review nr 2, april 1995

Migration News Sheet, nr 156/96-03, mars 1996

Arbetsmarknadsdepartementet, Finnish Labour Legislation, Helsinki 1995

Arbetsmarknadsdepartementet, Job Alternation Leave -- a new way to share work, 1996

Arbetsmarknadsdepartementet, SOPEMI report of Finland 1994 and mid-year 1995

Arbetsmarknadsdepartementet, KEKO -- New opportunities for specially educated unemployed and SMEs, 1996

Socialdepartementet, Social Security in Finland, 1993

Socialdepartementet, The adaptation of the Finnish social security schemes to the social security legislation of the European Union (sic.) 1996

Socialdepartementet, Health law in Finland, 1996

Nordic Social-Statistical Committee, Social Security in the Nordic Countries, Scope, expenditure and financing, 1992

OECD, Economic Surveys, Finland 1995

OECD, Employment Outlook, juli 1995

OECD, Education at a glance: OECD indicators, Paris 1995

OECD, Trends in International Migration, Årsberättelse 1994

Statistics Finland, Education in Finland 1994, Education Statistics and Indicators

Statistics Finland, Statistical Yearbook 1995

Vartiainen H.J., Boom in apprenticeship training in Finland, CEDEFOP, Vocational Training nr 4, januari--april 1995

Vuorinen P., Finland: from the crisis of the century to a slow recovery with active labour market policy, MISEP -- Employment Observatory, nr 51, hösten 1995

Watson & Wyatt, Data Services Europe, Employment, Terms & Conditions, 1995




1. 1 Timo Kauppinen, Labour Relations in Finland, Arbetsmarknadsdepartementet, 1994.

2. 2 J. Kiander, Collective bargaining in Western Europe 1994--1995, European Trade Union Institute.

3. 3 Eurostat -- Basic Statistics of the European Union, 32:a utgåvan.

4. 4 Glendinning och McLaughlin, Paying for Care: Lessons from Europe, 1993, s. 103.

5. 5 Bevölkerung und soziale Bedingungen, Statistik kurzgefasst, 2/1996, Eurostat.

6. 6 Migration News Sheet, nr 156/96-03, mars 1996.

7. 7 OECD , Trends in International Migration, Årsberättelse 1994.

8. 8 Employment Outlook, OECD, juli 1995.

9. 9 Uttryckt i procent av befolkningen i arbetsför ålder.

10. 10 Europeiska gemenskapernas kommission, Employment in Europe 1995, s. 222-237.

11. 11 ibid.

12. 12 Julkunen och Nätti 1995, ur P. Vuorinen, Finland: from the crisis of the century to a slow recovery with active labour market policy, MISEP -- Employment Observatory, nr 51, hösten 1995.

13. 13 Employment Outlook, OECD, juli 1995.

14. 14 MISEP, Employment Observatory, nr 51, hösten 1995.

15. 15 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V - intern handling, Finland och ESF, 1996.

16. 16 P. Vuorinen, Finland: from the crisis..., MISEP -- Employment Observatory, nr 51, hösten 1995.

17. 17 Statistics Finland, Statistical Yearbook, 1995.

18. 18 P. Vuorinen, Finland: from the crisis..., MISEP -- Employment Observatory, nr 51, hösten 1995.

19. 19 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V -- intern handling, Finland och ESF, 1996.

20. 20 Detta genomsnitt innefattar 1992 års siffror för Grekland och siffrorna för alla 15 EU-medlemsstaterna utan hänsyn till årtal.

21. 21 Eurostat, Europe in Figures, 1995.

22. 22 Europeiska gemenskapernas kommission, Mutual Information System on Employment Policies (MISEP) Basic Information Report: Finland -- Institutions, Procedures and Measures, 1996.

23. 23 Europeiska rådet, ordförandeskapets slutsatser, december 1994, Essen.

24. 24 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V -- intern handling, Finland och ESF, 1996, s. 3--4.

25. 25 Europeiska gemenskapernas kommission, Sysselsättning i Europa, 1995, KOM(95)0396.

26. 26 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V Tableau de Bord 1995, Follow-up to the conclusions of the Essen European Council on employment policies, Employment Observatory.

27. 27 Indicators of the Finnish Society 1995/96, the Centre for Finnish Business and Policy Studies.

28. 28 MISEP -- Basic Information Report, Finland, Europeiska gemenskapernas kommission, 1996.

29. 29 Eurostat, Portrait Social de l'Europe, 1995.

30. 30 T. Kauppinen, Arbetsmarknadsdepartementet, Labour Relations in Finland, 1994.

31. 31 MISEP, Basic Information Report, Finland, Europeiska gemenskapernas kommission, 1996.

32. 32 T. Kauppinen, Arbetsmarknadsdepartementet, Labour relations in Finland, 1994.

33. 33 Watson & Wyatt, Data Services Europe, Employment, Terms & Conditions.

34. 34 P. Vuorinen, Finland, Focus, MISEP-Employment Observatory, Policies nr 51, hösten 1995.

35. 35 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V: Finland, Employment Observatory, Basic Information Report on employment policies in Europe. Series produced by the MISEP network, 1996.

36. 36 T. Kauppinen, Arbetsmarknadsdepartementet, Labour Relations in Finland, 1994, s. 72.

37. 37 OECD, Employment Outlook, juli 1995, s. 101.

38. 38 Watson & Wyatt, Data Services Europe, Employment, Terms & Conditions, s. 99.

39. 39 Basic Information Report, Finland, MISEP, Europeiska gemenskapernas kommission, 1996.

40. 40 T. Kauppinen, Arbetsmarknadsdepartementet, Labour Relations in Finland, 1994.

41. 41 Watson & Wyatt, Data Services Europe, Employment, Terms & Conditions, s. 93.

42. 42 Watson & Wyatt, Data Services Europe, Employment, Terms & Conditions, s. 93.

43. 43 Eurostat, Social Portrait of Europe, 1995.

44. 44 OECD, Education at a glance: OECD indicators, Paris, 1995.

45. 45 Statistics Finland, Education in Finland 1994, Education Statistis and Indicators, s. 18.

46. 46 Statistics Finlnd, Education in Finland 1994, Education Statistics and Indicators, s. 21.

47. 47 Statistics Finland, Statistical Yearbook 1995, s. 450.

48. 48 H.J. Vartiainen, Boom in apprenticeship training in Finland, Vocational Training nr 4, januari--april 1995, CEDEFOP, s.27.

49. 49 Europaparlamentet, Measures for Unemployed Young People in the EU -- Summary, Working Paper W-6, Social Series, DG IV, juli 1995, s. 9.

50. 50 M. Kyrö, Features of Vocational Education in Finland, Vocational Training nr 4, januari--april 1995, CEDEFOP, s.23--24.

51. 51 Centre for Finnish Business and Policy Studies, Indicators of the Finnish Society, 1995--1996.

52. 52 OECD Economic Surveys, Finland 1995.

53. 53 Social trygghet i Europa, 1995, Europeiska gemenskapernas kommission, COM(95)0457.

54. 54 OECD Ekconomic Surveys: Finland 1995.

55. 55 Socialdepartementet, Informationsbyrån, 19.3.1996 och det Finska tjänstepensionssystemet, Central Pension Security Institute, 1996.

56. 56 Hälso- och sjukvårdslag i Finland, Socialdepartementet, 1996.

57. 57 Basic Information Report, Finland, s. 40, Employment Observatory, MISEP, Europeiska gemenskapernas kommission, 1996.

58. 58 Socialdepartementet, Informationsbyrån, 19.3.1996.

59. 59 Economist Intelligence Unit, Country Report, 3.11.95.

60. 60 Europeiska gemenskapernas kommission, Kommissionens rekommendation..., COM(95)228 slutlig, s.6.

61. 61 Europeiska gemenskapernas kommission, Ekonomisk årsrapport 1996 (COM (96)0086 slutlig).

62. 62 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V - Intern handling, Finland och ESF, 1996, s. 1.

63. 63 Europeiska gemenskapernas kommission, DG V -- Intern handling, Finland och ESD, 1996, s.2.


© European Parliament: 10/1996