|
Den 1 maj 2004 fick i ett slag det femton länder starka EU tio nya medlemmar – Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien. Det historiska inträdet skedde bara drygt ett år efter det att Europaparlamentet godkände länderna för medlemskap och banade vägen för en anslutning som skall ratificeras av parlamenten i alla de tjugofem nya och gamla medlemsstaterna.
Sedan 1997 har Europaparlamentet noggrant följt förhandlingarna med de länder som ansökt om EU-medlemskap, och bevakat vilka framsteg som gjorts. Parlamentet har alltid krävt att EU skall bedöma varje land efter egna meriter och inte låta något land få gå med bara för att visa god vilja. I teorin betyder det att vissa länder kan gå med tidigare än andra. Men samtidigt arbetade parlamentet hårt för att alla kandidatländerna skulle kunna kvalificera sig. Parlamentet såg till att de gavs ekonomisk och teknisk hjälp, och kritiserade och uppmuntrade efter behov och möjlighet. Den slutliga domen föll den 9 april 2003 då parlamentet med glädje kunde konstatera att de tio kandidatländer som avslutat förhandlingarna med EU också hade reformerat sina politiska, rättsliga och ekonomiska system tillräckligt för att kunna bli medlemmar.
Frågan om huruvida kandidatländerna skulle gå med ett efter ett eller alla på en gång fick så sitt svar. Det blev en Big Bang. För att anslutningsländerna skall fortsätta i rätt riktning och inte vila på lagrarna efter att ha blivit godkända införde parlamentet så kallade skyddsklausuler i anslutningsfördraget. Enligt skyddsklausulerna kan sanktioner införas mot länder som inte uppfyller kraven i EU-bestämmelserna i maj 2004. Till exempel kan ett exportförbud för kött införas om ett land inte tillämpar hygienbestämmelserna för slakterier. Precis som man hade hoppats behövde dessa klausuler inte åberopas. Om problem uppstår i framtiden, kan åtgärder fortfarande vidtas, men utifrån regler som gäller alla fullvärdiga medlemmar.
Vägen till medlemskap
Efter Berlinmurens fall 1989 upprättade EU snabbt diplomatiska förbindelser med länderna i Central- och Östeuropa. Under 1990-talet ingick EU associeringsavtal med tio av dessa länder. Och vid ett toppmöte i Köpenhamn 1993 tog EU:s regeringschefer ett avgörande steg mot den kommande utvidgningen när de enades om att "de associerade länderna i Central- och Östeuropa skall kunna bli medlemmar i Europeiska unionen om de så önskar". Vid toppmötet bestämdes vilka krav som måste uppfyllas för EU-medlemskap, de så kallade Köpenhamnskriterierna. Enligt Köpenhamnskriterierna krävs stabila institutioner som upprätthåller demokratin, rättssäkerheten, de mänskliga rättigheterna och respekten för minoriteternas rättigheter, en fungerande marknadsekonomi som kan hantera konkurrensen och marknadskrafterna i EU och kapacitet att klara de åtaganden som följer med ett medlemskap. Dessutom måste länderna ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen och anpassa det administrativa systemet så att EU:s lagstiftning kan genomföras effektivt.
I mars 1998 fattade man beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med sex länder: Cypern (som under tiden också hade ansökt om medlemskap), Tjeckien, Estland, Ungern, Polen och Slovenien. Malta aktualiserade sin tidigare medlemskapsansökan i oktober 1998. Från och med det året har kommissionen regelbundet publicerat rapporter om utvecklingen i alla kandidatländer. Vid toppmötet i Helsingfors i december 1999 beslöt regeringscheferna att inleda medlemskapsförhandlingar även med Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Malta, och att formellt behandla Turkiet som ett kandidatland. Vid toppmötet i Köpenhamn i december 2002 beslutade man så att avsluta medlemskapsförhandlingarna med Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien. Förhandlingarna med Rumänien och Bulgarien skulle fortsätta för att förbereda länderna för att bli medlemmar 2007. Beslutet om att inleda förhandlingar med Turkiet sköts upp till december 2004.
Parlamentets kontroll
Europaparlamentet har på nära håll följt utvidgningsprocessen. År 1998 utsåg parlamentet en föredragande för varje kandidatland. Varje år lade de här parlamentarikerna fram ett betänkande om kommissionens framstegsrapport och sina egna slutsatser. De besökte regelbundet kandidatländerna, åkte på studieresor och talade med politiker, olika icke-statliga organisationer, fackföreningar och så vidare. Från och med 1999 lade de fram sina betänkanden för parlamentet en gång om året. Parlamentet antog sedan resolutioner där man berömde efter förtjänst och pekade på svaga punkter där större insatser krävdes. Viktiga frågor som diskuterades under åren var minoritetsgruppernas, bland andra romernas och de homosexuellas, rättigheter, kampen mot korruption och organiserad brottslighet, människohandel och miljöskydd.
De flesta av kandidatländerna behövde inte uppmuntras att förändra sina politiska och ekonomiska system. Men parlamentet har med jämna mellanrum tryckt på länderna att agera där så behövs. Malta uppmanades att tillämpa europeiska miljöskydds- och naturvårdslagar på rätt sätt. EU-parlamentarikerna var också oroade över att den maltesiska regeringen och oppositionen hade olika åsikter om EU-medlemskapet. Det hela avgjordes en gång för alla genom att det maltesiska folket fattade beslut i en folkomröstning. Slovenien varnades om att landet måste se till att den europeiska inre marknaden skulle fungera utan problem. Cypern som är uppdelat i en grekiskspråkig och en turkiskspråkig del utgjorde ett särskilt fall. Även om parlamentet alltid framhållit att Cyperns medlemskap inte skulle vara beroende av om man kom fram till en lösning på frågan om öns delning, tryckte man från parlamentets sida på både grek- och turkcyprioter och den grekiska och turkiska regeringen för en överenskommelse.
De baltiska länderna, det vill säga Estland, Lettland och Litauen uppfyllde snabbt EU:s politiska och ekonomiska krav, men för alla tre länderna efterlyste parlamentet kraftfullare åtgärder mot korruptionen. Estland och Lettland uppmanades flera gånger att förbättra integreringen av den ryska minoriteten och skydda deras rättigheter, vilket framför allt Estland gjorde snabbt. Estland behövde dock vissa påstötningar för att förbättra miljöskyddet. Litauen uppmanades att sluta diskriminera homosexuella och att ta problemet med kvinnohandel på större allvar.
Tjeckien, Ungern och Polen uppmanades alla att bekämpa sexturism, barnprostitution och kvinnohandel med större kraft. Ungern och Tjeckien varnades också om att de måste få diskrimineringen av den romska minoriteten att upphöra och införa integreringsprogram för romerna. Två andra problem för Tjeckien var säkerheten vid kärnkraftverket Temelin och tjeckernas ovilja att dra tillbaka Benes-dekretet, den förordning som gjorde det möjligt att utvisa minoriteten av etniska tyskar efter andra världskriget. Den tjeckiska regeringen ansträngde sig särskilt för att med hjälp från EU höja säkerheten vid kärnkraftverket till europeisk nivå och gjorde stora eftergifter för att mjuka upp Benes-dekretet.
Ungern fick efter påtryckningar förbättra sitt miljöskydd. Särskilt bekymmersam var en extraterritoriell lag om ungerska minoriteter i grannländerna. Efter kritik från Europaparlamentet ändrades lagen av en efterföljande regering.
I Polen fanns en del stora ekonomiska problem. Parlamentet framhöll behovet av att privatisera de stora statliga företagen, särskilt inom stål-, energi-, kemi-, vapen-, socker- och destilleribranschen. Vidare betonade man att jordbruket måste genomgå en fullständig reform. Över 27 procent av befolkningen var sysselsatt i jordbruket medan genomsnittet i EU bara är 5 procent. En svår nöt att knäcka var den ryska enklaven Kaliningrad, men en tillfredsställande lösning hittades i förhandlingarna med den ryska regeringen, och ryska medborgare kommer enkelt att kunna resa genom EU:s territorium.
Slovakien verkade inledningsvis ha svårt att uppfylla de politiska kraven. Den dåvarande regeringen, ledd av premiärminister Meciar, ansågs inte genomföra tillräckliga demokratiska reformer. Men efter allmänna val i september 1998 gjorde Slovakien snabba framsteg i det här avseendet. De svagheter parlamentet har pekat på sen dess handlar främst om behandlingen av den romska minoriteten, säkerheten vid kärnkraftverken i Bohunice och Mochovce, som nu kommer att avvecklas 2006 och 2008, och behovet av att bekämpa korruption och organiserad brottslighet.
Tio länder får klartecken
De sista av parlamentets betänkanden om de olika kandidatländerna lades fram den 9 april 2003. Parlamentet kunde med glädje konstatera att alla kandidatländer gjort stora ansträngningar för att lösa de problem som påpekats de senaste åren och beslutade att ge klartecken för medlemskap för alla de tio kandidatländer som avslutat sina förhandlingar. Enligt artikel 49 i EU-fördraget måste parlamentet ge sitt samtycke med absolut majoritet (dvs. 314 av 626 röster) för att ett nytt land skall kunna bli medlem. Den 14 april godkände EU:s utrikesministrar enhälligt ett gemensamt anslutningsfördrag. När parlamentet och rådet hade gett klartecken skulle hela anslutningsfördraget ratificeras av parlamenten i de nuvarande femton medlemsstaterna och i de tio ansökarländerna. Alla nya länder utom Cypern höll en folkomröstning om EU-medlemskapet. Valresultaten visade att en överväldigande majoritet av befolkningen var för anslutningen.
Tillräckliga resurser för de nya medlemsstaterna
När parlamentet gav sitt samtycke till tio nya EU-medlemmar såg det efter en häftig diskussion med rådet också till att det skulle finnas tillräckligt med pengar för dem i EU:s budget. Konflikten uppstod efter det att rådet beslutat att i själva anslutningsfördraget fastställa restriktiva budgetanslag för de tio anslutningsländerna, utan att först ha inhämtat parlamentets samtycke. Parlamentet ansåg att rådet inkräktade på parlamentets rätt att fatta beslut i budgetfrågor och att det handlade om diskriminering mellan nya och framtida medlemsstater.
En vecka före omröstningen den 9 april nåddes en överenskommelse om att rådet skulle göra en förklaring om att respektera parlamentets rätt att fatta budgetbeslut, inte bara för de kommande tre åren utan även för den framtida långsiktiga budgetplaneringen från 2007 i den så kallade budgetplanen. Parlamentet ville genast stärka sin budgetmakt och höja budgeten för den interna politiken med 600 miljoner euro fram till 2007. Parlamentarikerna ansåg att pengarna behövs för att finansiera utvidgningen. Efter svåra förhandlingar lyckades parlamentets delegation få fram 540 miljoner euro, 90 procent av det ursprungliga kravet.
Rådet gjorde även en formell förklaring om att de nya medlemsstaterna inte får diskrimineras och att finansieringen för Turkiet, som accepterats som kandidatland, skulle komma från budgeten för föranslutningsstrategin i stället för från budgeten för utrikespolitik så att det lämnas mer resurser för utrikespolitiken.
Utvidgningens fördelar
Även om det har krävts stora ansträngningar har Europaparlamentet hela tiden varit en ivrig förespråkare för utvidgningen. Det finns både politiska, ekonomiska och kulturella fördelar. När fred, stabilitet och välstånd breder ut sig i Europa kommer människor att leva tryggare. När EU-marknaden ökar med över 100 miljoner människor i snabbt växande ekonomier, stimuleras den ekonomiska tillväxten och arbetstillfällen skapas både i de gamla och de nya medlemsstaterna. Livskvaliteten höjs för människor över hela Europa när de nya medlemmarna inför EU:s krav för miljöskydd och bekämpning av brottslighet, narkotika och illegal invandring. De nya medlemmarna kommer att göra EU rikare genom större kulturell mångfald och bättre förståelse för andra folk. Utvidgningen kommer att stärka EU:s ställning i världen – i utrikes-, säkerhets- och handelspolitik och andra internationella frågor.
Vissa positiva effekter märks redan. I Central- och Östeuropa finns nu stabila demokratier med demokratiska institutioner och ökad respekt för minoriteter. Enligt kommissionen har de ekonomiska reformerna där lett till ökad tillväxttakt (högre än i EU) och bättre utsikter för sysselsättningen. Denna utveckling har främjats och stimulerats av det framtida EU-medlemskapet och det ekonomiska stödet från EU. Tack vare detta ökar EU:s handel med de nya medlemsstaterna (ca 17 miljarder euro i handelsöverskott år 2000) vilket skapar arbetstillfällen och tillväxt i de nuvarande medlemsstaterna.
|
