| "Europas folk har mellan sig skapat en allt fastare sammanslutning och har beslutat att dela en fredlig framtid på grundval av gemensamma värden." På detta sätt inleds ingressen till stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs av Europeiska rådet i Nice i december 2000. Texten är avsedd att ingå i EU:s framtida konstitution och visar hur Europeiska gemenskapen har förändrats från en främst ekonomisk gemenskap till en politisk union och ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Vid toppmötet i Nice konstaterade Europaparlamentets dåvarande talman (1999-2001) Nicole Fontaine: "Alla unionsmedborgare skall veta att (...) stadgan från och med nu kommer att vara kammarens lag (...). Den kommer härefter att vara vår referensram för allt vad Europaparlamentet gör som har en direkt eller indirekt anknytning till medborgarna i hela unionen". På detta sätt underströk Nicole Fontaine att toppmötet hade en vid betydelse och markerade en tillfällig seger i parlamentets långa kamp för att unionen skulle få en katalog över gemensamma rättigheter och värden.
Europaparlamentet firade den franska revolutionens 200-årsjubileum 1989 genom att anta en förklaring om de grundläggande fri- och rättigheterna. Det fanns redan en referenstext för Europarådets medlemsstater och deras medborgare, nämligen Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som signerades 1950. Den var emellertid inte lämplig för EU och beaktade inte det europeiska samhällets utveckling under de senaste 50 åren. Den tekniska och samhälleliga utvecklingen hade medfört ett behov av nya former av skydd för medborgarna, särskilt på områden som informationsteknik, bioteknik, icke-diskriminering, mediepluralism, god förvaltningssed och så vidare. I Europaparådets konvention ingick dessutom ett dussin protokoll som alla EU:s medlemsstater inte hade ratificerat trots att de signerat själva konventionen.
I de tidigare fördrag som hade fört Europeiska gemenskapen i riktning mot en politisk union anges visserligen olika rättigheter och värden, men på ett splittrat sätt. Uppgifterna måste därför omgrupperas, klarläggas och moderniseras i en enda, samstämmig text, särskilt med tanke på anslutningen av ett antal tidigare kommunistländer till unionen och därmed till en gemenskap av värden som dessa länder inte fått ta del av under flera årtionden. Det var också viktigt att EG-domstolen i Luxemburg fick en referenstext motsvarande Europarådets konvention, som tillämpas av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Det första konventet
Europeiska rådet i Köln fastslog i juni 1999 att det var på tiden att EU utarbetade en stadga över grundläggande rättigheter som sammanställer unionsmedborgarnas civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. "Respekten för de grundläggande rättigheterna är en fundamental princip för Europeiska unionen och en avgörande förutsättning för dess legitimitet." Ett sk. framtidskonvent tillsattes. Konventet bestod av 15 företrädare för stats- och regeringscheferna, 30 företrädare för de nationella parlamenten, 16 företrädare för Europaparlamentet och en företrädare för kommissionen. Tysklands tidigare förbundspresident Roman Herzog fungerade som konventets ordförande och Íñigo Méndez de Vigo ledde Europaparlamentets delegation.
Den 17 december 1999 inledde Roman Herzog konventets arbete: "Vi skall utarbeta en text som inledningsvis kommer att ta form utan att ha värdet av att vara bindande i Europarättslig eller gemenskapsrättslig bemärkelse. Ändå får vi aldrig glömma att den stadga som vi utarbetar inom en inte alltför lång framtid skall bli rättsligt bindande. (...) Katalogen bör vara sådan att den, när den blir bindande, inte behöver förkortas eller revideras."
Mindre än tio månader senare, efter att konventet hållit 16 offentliga plenarsammanträden där det civila samhället (facket, icke-statliga organsiationer, etc.) fick lägga fram sina synpunkter, antog konventet den slutliga stadgan den 2 oktober 2000. Det informella toppmötet i Biarritz godkände texten den 13 oktober, och den 7 december 2000 proklamerades den högtidligt vid Europeiska rådet i Nice.
Europaparlamentets krav
Enligt många observatörer hade parlamentets delegation en konstruktiv och avgörande roll i konventet, helt i linje med institutionens ambitioner. En överväldigande majoritet av ledamöterna understödde utarbetandet av en stadga. För dem var det fråga om att ge den europeiska integrationsprocessen en mer solid rättslig och etisk grund. Parlamentet hade från första början efterlyst en öppen metod för konventet. Arbetet utfördes snabbt och väl och blev enligt ledamöterna en stor framgång, eftersom den text som utarbetades redan hade en klar legitimitet. Denna metod tillämpades sedan på nytt 2002-2003 då ett utkast till konstitution skulle utarbetas.
Ledamöterna var däremot inte lika nöjda med hur stats- och regeringscheferna behandlade texten. Parlamentet ville att stadgan skulle inlemmas i Nicefördraget och vara rättsligt bindande för medlemsstaterna. Enligt parlamentets dåvarande talman Nicole Fontaine skulle varje annan lösning, t.ex. en ren förklaring, försvaga EU:s ansikte utåt. Europeiska rådet i Nice kunde ändå inte gå längre än till en "högtidlig proklamation", och stadgan bifogades endast till det nya fördraget utan att få bindande verkan. Detta var antingen ett halvt fiasko eller en halv succé, beroende på synsättet. Det innebar dock inte slutet på historien.
De europeiska ledarna insåg snabbt att de hade missat en chans och att Nicefördragets bestämmelser var otillräckliga, inte endast vad avser stadgan, utan även den institutionsreform som skulle antas med tanke på en utvidgad union. Frågan om att inarbeta stadgan i fördragen och dess rättsliga status hänvisades till följande regeringskonferens, som var nära förestående och som för första gången hade förberetts av ett nytt, öppet konvent och inte enbart av en diplomatkonferens bakom stängda dörrar. I enlighet med parlamentets önskemål lade det nya konventet i juli 2003 fram ett fullständigt konstitutionsutkast, där man rationaliserar samtliga befintliga fördrag, äntligen föreslår att stadgan efter vissa anpassningar skall integreras med konstitutionen och gör den rättsligt bindande.
Gemenskapsandan
Den stadga som antogs i december 2000 innehåller sex kapitel, som beskrivs nedan, och femtio artiklar. Genom stadgan införs en katalog över unionsmedborgarnas värden och rättigheter. Detta är på sätt och vis den europeiska integrationens gemenskapsanda.
Värdighet. "Människans värdighet är okränkbar. Den skall respekteras och skyddas". Så här lyder stadgans första artikel. I de följande artiklarna erkänns rätten till liv och förbud mot dödsstraff, tortyr, slaveri och människohandel. Rätten till fysisk och mental integritet kompletteras med nya bestämmelser som betraktas som nödvändiga med tanke på utvecklingen inom medicin och biologi, i synnerhet förbudet mot rashygieniska metoder och reproduktiv kloning av människor.
Friheterna. Utöver de klassiska friheterna (tankefrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet m.m.) och respekten för privatlivet ingår även skyddet av personuppgifter, mediernas mångfald och rätten att arbeta (som dock inte innebär rätt till anställning). De sociala rättigheterna utgör en viktig och mycket omdiskuterad nyhet som i många fall har utmynnat i kompromissformuleringar för att bevara samstämmigheten om texten.
Jämlikhet. "Alla människor är lika inför lagen". Denna mening inleder kapitlet om jämlikhet, som för första gången inför ett antal sociala rättigheter i en allmän text om de grundläggande rättigheterna, och som slår fast den allmänna principen om icke-diskriminering. I kapitlet proklameras särskilt jämställdheten mellan kvinnor och män på alla områden. Stor betydelse tillskrivs även rättigheterna för barn, äldre personer och personer med funktionshinder.
Solidaritet. För första gången inskrivs begreppet solidaritet i en juridisk text. I kapitlet erkänns arbetstagarnas rätt till information och samråd inom företaget, förhandlingsrätt och rätten till kollektiva åtgärder (inbegripet strejk), rätt till tillgång till arbetsförmedlingar, skydd mot uppsägningar utan saklig grund, rättvisa arbetsförhållanden, social trygghet och socialbidrag, tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, miljöskydd och konsumentskydd. Många aspekter i detta banbrytande kapitel hade tidigare varit föremål för heta diskussioner, och vissa medlemsstater försökte förhindra att dessa rättigheter proklameras av unionen och därefter påverkar deras nationella system för social trygghet. Därför är formuleringen av vissa artiklar ibland vag, och i slutet av stadgan finns tillägg som begränsar medlemsstaternas skyldigheter till införlivandet av bestämmelser som beslutats av gemenskapen, och som fortfarande i många fall skall antas enhälligt.
Medborgarskap. Många bestämmelser i kapitlet om medborgarskap ingick redan i Maastrichtfördraget, t.ex. rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet samt i lokala val, liksom rätten till diplomatiskt och konsulärt skydd. Till detta kommer ytterligare rätten till god förvaltning och tillgång till handlingar.
Rättskipning. I detta kapitel ingår särskilt rätten till en opartisk domstol och presumtion av oskuld.
Räckvidd. Stadgan avslutas med ett antal allmänna bestämmelser som preciserar dess räckvidd. Bestämmelserna har reviderats av framtidskonventet i syfte att avskaffa de hinder man stötte på i Nice och göra det möjligt att inlemma stadgan som sådan i det framtida konstitutionsfördraget. Dessa rättigheter och principer gäller unionens institutioner och organ i samband med alla lagstiftningsåtgärder de vidtar, och medlemsstaterna då de genomför gemenskapsrätten.
Stadgan är alltså varken ett försök att utöka unionens befogenheter eller ändra det interna konstitutionella systemet i medlemsstaterna, utan att se till att dessa respekterar de grundläggande rättigheterna och värdena då de utövar gemenskapspolitik. Dessa rättigheter och värden är nu gemensamma för nästan en halv miljard unionsmedborgare.
|
