Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Miljö / Konsumentskydd
Miljöansvar
Luftföroreningar
Växthusgaser
Fordons- och oljeprogrammet Auto Oil II
Elektroniskt avfall
Förpackningsavfall
Livsmedelssäkerhet
Genetiskt modifierade organismer (GMO)
Tobak
Buller
Kosmetika
Mänskliga vävnader
och celler
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE


Ansvar för miljön – den som förorenar måste också sanera

Enligt kommissionen är omkring 300 000 platser i Europa, t.ex. marker och vattendrag, förorenade med skadliga ämnen eller kan tänkas bli det. Varje sådant fall är ett för mycket. Djur- och växtarter riskerar att dö ut, och varje sådant fall är också ett för mycket. Därför vill EU lagstifta om att den som förorenar härefter måste axla sitt ansvar. Den som ger upphov till skador måste också ersätta dem. På så sätt avhjälps skadorna, och potentiella skadegörare avskräcks redan från första början.

EU satsar på att den nya rättsakten t.ex. kommer att få operatörer av kemikaliefabriker eller -lager att på förhand göra sina anläggningar så säkra att det inte uppstår några skador och kostnader överhuvudtaget. Europeiska miljöbyrån uppskattade ju 2000 att kostnaderna för att sanera bara en del av de förorenade vattendragen och markerna i Europa uppgår till ca 106 miljarder euro, även om detta fördelas över flera år. Enligt miljöbyrån skulle det kosta totalt ca 39 miljarder euro enbart för att sanera ca 100 000 hektar förorenad mark i Storbritannien. Hittills hade det inte funnits någon EU-lag om ansvar för miljöskador, vilket gjorde att skadegörare lätt kunde undgå sitt miljöansvar. Det behövdes alltså omgående en enhetlig lagstiftning. Enskilda områden av det nya direktivet gav upphov till heta diskussioner. Å ena sidan följde branschen och å andra sidan miljöskyddsorganisationerna kritiskt med behandlingen av lagförslaget.

Lagen omfattar två områden på vilka ansvaret regleras olika strängt. När det gäller viss riskabel verksamhet, t.ex. arbete på en kemikaliefabrik eller produktion och hantering av vissa växtskyddsmedel bär operatören generellt ansvaret för skador. Om det är fråga om skador som visserligen inte har uppstått på grund av sådan riskabel verksamhet men som ändå hotar djurens och växternas mångfald, bör operatören också bära ansvaret, men endast om den berörda personen begått fel eller försummelse.

Avskräcka dem som skadar miljön

Om operatören inte är med på noterna och låter bli att göra sina anläggningar säkra eller åtgärda skador som redan uppstått, får de nationella myndigheterna enligt lagen agera. De kan antingen föreskriva att operatören skall vidta åtgärder, eller de kan själva gripa in. Operatören skall bära kostnaderna. Om denne inte kan åtgärda skadorna eller om man inte kan hitta förorsakaren, måste medlemsstaterna ändå sanera. De enskilda medlemsstaterna får själva avgöra hur de skall täcka dessa kostnader; i direktivet föreslås att detta t.ex. skall ske med hjälp av särskilda fonder.

Viktiga delar av lagförslaget gav upphov till oenighet, och därför inleddes ett förlikningsförfarande. Slutligen kunde man bland annat enas om hur kostnaderna för miljöskador skulle täckas. Sex år efter att rättsakten har trätt i kraft skall kommissionen undersöka om det i medlemsstaterna finns tillräckliga möjligheter att finansiera eventuella saneringsåtgärder till ett rättvist pris, t.ex. genom lämpliga försäkringar. Om så inte är fallet bör kommissionen lägga fram lagförslag om obligatorisk ekonomisk säkerhet mot eventuella miljöskador. Detta var något som parlamentet insisterade på.

Rådet hade förespråkat en mer moderat version av direktivet. I samband med kostnadsfördelningen begärde rådet t.ex. att kostnaderna i första hand enbart skall stödjas, men att detta inte skall vara obligatoriskt. Rådet förkastade också parlamentets krav på att miljöansvaret några år efter lagens ikraftträdande skall utvidgas till all slags verksamhet och inte enbart sådan som betraktas som riskabel enligt direktivet.

Det behövs emellertid mer än avskräckade åtgärder för att skydda livsmiljöerna och arternas mångfald, inte endast i Europa utan överallt i världen. Därför lade Europaparlamentets ledamöter fram en resolution om hållbar utveckling före det internationella toppmötet i Johannesburg 2002. I resolutionen slog ledamöterna fast att de internationella miljömål som antogs vid toppmötet i Rio inte har uppnåtts. De krävde uttryckligen att miljöskyddsavtal äntligen skall genomföras, att en hållbar utveckling och miljöskydd skall ingå i internationella handelsförhandlingar och att försiktighetsprincipen skall integreras i samtliga internationella överenskommelser.



  
Föredragande:
  
Ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador: Toine Manders (ELDR, NL)
Tio år efter Rio - Förberedelser inför världstoppmötet om hållbar utveckling år 2002: Mihail Papayannakis (GUE/NGL, GR)
Europeiska miljöbyrån - rapport om förvaltningen av förorenade platser
  
EUT - antagna texter:
  
Ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador - förfarandet ännu inte avslutat
Tio år efter Rio - Förberedelser inför världstoppmötet om hållbar utveckling år 2002

 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004