| Ett berg av elektriskt och elektroniskt skrot håller på att bildas i Europa. Varje konsument producerar i genomsnitt sexton kilo elektriskt och elektroniskt avfall varje år, vilket blir sex miljoner ton varje år i hela Europa. Det är ett fruktansvärt slöseri med resurser. Det är också en stor miljöfara: elektriska apparater och elektronisk utrustning innehåller mycket giftiga tungmetaller och organiska föroreningar. Enligt nya lagar i EU måste tillverkarna nu betala för att dessa produkter samlas in och tas om hand.
Miljoner gamla brödrostar, datorer, spisar, radio- och tv-apparater bildar det snabbast växande avfallsberget i EU. De ligger på kommunala tippar, dumpas på åkrar eller kastas helt enkelt i soptunnan när deras korta liv är slut.
I december 2002 antog Europaparlamentet två nya direktiv som utarbetats för att hantera det växande berget av elektriskt skrot. Parlamentet krävde en skärpning av lagförslagen, framför allt att den enskilda producenten ska betala för avfallshanteringen av den egna produkten. Men konsumenterna kommer också att få mer ansvar.
Tillverkaren betalar
Tack vare parlamentet måste medlemsstaterna se till att enskilda tillverkare betalar för insamling, återvinning och återanvändning av det elektroniska och elektriska avfall som den egna produkten resulterar i. Det betyder till exempel att konsumenterna gratis kommer att kunna lämna in gamla elektriska apparater på insamlingsplatser i närheten. Tillverkarna måste stå för kostnaderna för både för driften av insamlingsanläggningarna och för efterföljande återvinning eller återanvändning. Däremot kan de välja om de vill ha sina egna anläggningar eller ha gemensamma system.
Kostnaden för att samla in de produkter som säljs de första 30 månaderna efter det att direktivet träder i kraft kommer att delas mellan de tillverkare som fortfarande finns kvar när kostnaderna för avfallshanteringen uppstår, vilket var ett krav från parlamentet. Tillverkarna kommer att bidra till kostnaderna i proportion till antalet marknadsandelar för varje typ av apparat.
”Föräldralöst” avfall
Om tillverkare eller importörer av elektriska produkter har gått i konkurs eller inte går att hitta, finns det ingen som tar det direkta ansvaret för deras kasserade apparater. För att kostnaderna för insamling och hantering av det här ”föräldralösa” avfallet ska kunna betalas krävde parlamentet att tillverkarna ställer garantier i förskott, så att inte övriga tillverkare eller samhället i stort måste stå för eventuella avfallskostnader. Garantierna kan vara i form av en återvinningsförsäkring, ett spärrat bankkonto eller avgifter till ett system för finansiering av avfallshanteringen.
Parlamentet såg till att tillverkarna inte kommer att kunna kringgå återvinningsreglerna genom att utforma sina produkter på ett visst sätt, till exempel genom att skapa produkter med ”intelligenta chips” som gör att de inte går att återvinna (t.ex. bläckpatroner för skrivare). Dessutom infördes efter krav från parlamentet stränga regler om att apparater måste märkas så att det går att identifiera tillverkaren, eftersom märkning är avgörande för att systemet ska fungera. Tungmetaller och giftiga flamskyddsmedel får från och med juli 2006 inte alls användas vid tillverkningen.
Bindande mål för avfallsinsamlingen
Medlemsstaterna måste se till att minst fyra kilo elektriskt och elektroniskt avfall per invånare samlas in från hushållen i slutet av 2006. Den siffran är tack vare påtryckningar från parlamentet ett bindande mål i stället för ett frivilligt. Ett nytt bindande mål kommer att ställas upp i slutet av 2008.
Konsumenternas ansvar
Konsumenterna måste ta sin del av ansvaret för de produkter de köper. Det kommer att bli förbjudet att göra sig av med elektriska och elektroniska apparater genom att slänga dem i de vanliga hushållssoporna.
Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att hela systemet ska fungera. De kommer att kunna kräva in böter av alla som bryter mot de nya reglerna – både tillverkare och konsumenter.
Till sist är det värt att påpeka att både bransch-, konsument och miljöorganisationer offentligen har gett parlamentet ett starkt stöd för de krav som till slut tvingar de enskilda tillverkarna att betala för insamling och återvinning och ge direkta garantier för avfallshanteringen i de fall då tillverkaren inte kan spåras.
|
