I detta faktablad förklaras EU:s invandringspolitik och dess mål att fastställa en framåtblickande, övergripande och balanserad strategi, som bygger på solidaritet, för hanteringen av både reguljär och irreguljär invandring. Här presenteras prioriteringarna för politiken och den viktigaste strategiska och rättsliga utvecklingen när det gäller migration och asyl, invandring och integration. Avslutningsvis förklaras Europaparlamentets roll i utformningen av lagstiftningen på detta område.

Rättslig grund

  • I artiklarna 79 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) fastställs EU:s gemensamma invandringspolitik. I artikel 80 i EUF-fördraget fastställs att invandringspolitiken ska styras av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna (EU-länderna), även i finansiellt avseende.
  • EU:s befogenheter på området för invandringspolitik

    Med befogenhet avses de befogenheter som EU tilldelas genom fördragen att vidta åtgärder på särskilda politikområden.

    Reguljär invandring: EU har befogenhet att fastställa på vilka villkor medborgare i länder utanför EU, så kallade tredjelandsmedborgare, får resa in och lagligen vistas i en medlemsstat, även för familjeåterförening. Medlemsstaterna behåller rätten att bestämma hur många personer från länder utanför EU de ska ta emot när det handlar om personer som söker arbete.

    Integration: EU kan uppmuntra och stödja åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att främja integrationen av tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på deras territorium. I EU-rätten finns det dock inga bestämmelser om harmonisering av nationella lagar och förordningar.

    Bekämpning av irreguljär invandring: EU ska förebygga och minska den irreguljära invandringen, särskilt genom att bedriva en verkningsfull återvändandepolitik, på ett sätt som är förenligt med de grundläggande rättigheterna.

    Återtagandeavtal: EU har befogenhet att ingå avtal med länder utanför EU för att de av deras medborgare som inte (längre) uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i en av medlemsstaterna ska kunna skickas tillbaka till hemlandet eller ursprungslandet.

    Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 har Europeiska unionens domstol fullständig behörighet på invandrings- och asylområdet.

    Målen för EU:s invandringspolitik

    EU:s mål är att uppnå en balanserad strategi för att hantera reguljär invandring och bekämpa irreguljär invandring. En god hantering av migrationsströmmarna består i att

    • säkerställa rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som uppehåller sig lagligt i medlemsstaterna,
    • öka insatserna mot den irreguljära invandringen, inbegripet människohandel och människosmuggling,
    • främja ett närmare samarbete med länder utanför EU på alla områden.
    • EU strävar efter att utarbeta en enhetlig uppsättning rättigheter och skyldigheter för reguljära invandrare, jämförbara med dem som gäller för medborgare i Europeiska unionen.

      Utvecklingen på politikområdet

      A. Strategier och prioriteringar inom EU:s invandringspolitik

      Den 19 december 2024 godkände Europeiska rådet strategiska riktlinjer för lagstiftningsprogrammet och den operativa programplaneringen på området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2024–2029, som ersätter de strategiska riktlinjerna för perioden 2014–2020. I de nya riktlinjerna betonas betydelsen av att använda EU:s viseringspolitik strategiskt, förhindra missbruk av EU:s viseringssystem, bygga upp nya partnerskap med ursprungs- och transitländer, bekämpa organiserad brottslighet och överväga alla aspekter av EU:s straff- och civilrätt.

      I januari 2026 antog kommissionen den allra första viseringsstrategin för EU, i syfte att ta sig an viseringspolitiken på ett mer strategiskt sätt. Denna syftar till att stärka säkerhetskontrollen, underlätta tillträdet för personer som bidrar till EU:s ekonomi och samhälle och göra viseringspolitiken smartare genom innovation.

      1. Den nya migrations- och asylpakten

      I september 2020 offentliggjorde kommissionen ett förslag om en migrations- och asylpakt. Den nya pakten antogs i maj 2024 efter flera år av förhandlingar. Det är en av de mest betydande reformerna av EU:s migrationspolitik. Den syftar till att integrera asylförfarandet i migrationshanteringen och kopplar det till förhandskontroll och återvändande, samtidigt som den också omfattar förvaltningen av de yttre gränserna, starkare framsyn, krisberedskap och krishantering i kombination med en solidaritetsmekanism samt yttre förbindelser med länder utanför EU som är viktiga ursprungs- och transitländer (se faktablad 4.2.2).

      Följande rättsakter antogs 2024 av parlamentet och rådet inom ramen för pakten:

      • Förordningen om asyl- och migrationshantering.
      • Förordningen om asylförfaranden och förordningen om gränsförfarande för återvändande.
      • Förordningen om kris- och force majeure-situationer.
      • Förordningen om inrättande av Eurodac, EU:s biometriska databas för asyl- och migrationshantering.
      • Den nya screeningförordningen.
      • Skyddsgrundsförordningen, som ersätter skyddsgrundsdirektivet från 2011.
      • Det reviderade direktivet om mottagningsvillkor.
      • Förordningen om en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl.
      • För att säkerställa effektivitet införs i den nya pakten harmoniserade asylnormer, tydliga regler för handläggning av ansökningar och skyddsåtgärder mot missbruk. Den nya ramen för solidaritet gör det möjligt för medlemsstaterna att stödja varandra. Medlemsstaterna förpliktar sig till en årlig solidaritetscykel genom vilken de inrättar en pool av bidrag (omfördelning, ekonomiska bidrag eller operativt stöd) för att stödja medlemsstater som står inför ett särskilt migrationstryck. Denna solidaritetspool ska inrättas varje år genom en genomförandeakt från rådet. Rådet enades i slutet av 2025 om den första solidaritetspoolen för mitten av 2026 och fullbordade därmed den allra första solidaritetscykeln.

        Paktens nya regler kommer att börja tillämpas i mitten av 2026, med undantag för förordningen om en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, som redan tillämpas.

        Ett viktigt resultat av migrations- och asylpakten är att kommissionen i november 2025 offentliggjorde sin första årliga europeiska asyl- och migrationsrapport. I januari 2026 lade kommissionen fram den första europeiska strategin för asyl- och migrationshantering. Denna strategi sträcker sig bortom genomförandet av migrations- och asylpakten i mitten av 2026 och föreslår en väg framåt för att

        • förhindra olaglig migration och sätta stopp för kriminella smugglingsnätverks verksamhet,
        • skydda människor som flyr från krig och förföljelse och samtidigt förhindra missbruk av asylsystemet,
        • locka talanger till EU för att stärka konkurrenskraften hos EU:s ekonomi.
        • B. Övrig utveckling på lagstiftningsområdet

          Sedan 2008 har betydande lagstiftning om invandring antagits.

          1. Reguljär invandring

          Eftersom det tidigare har visat sig svårt att anta generell lagstiftning för all arbetskraftsinvandring till EU innebär den nuvarande strategin att man antar sektorsspecifik lagstiftning för olika kategorier av migranter i syfte att åstadkomma en politik för reguljär invandring på EU-nivå.

          Genom det ursprungliga direktivet från 2009 om villkor för inresa och vistelse för högkvalificerad anställning för tredjelandsmedborgare skapades EU-blåkortet, ett särskilt arbets- och uppehållstillstånd med mer förmånliga villkor som kan utfärdas i ett påskyndat förfarande, så att arbetstagare från länder utanför EU kan ta högkvalificerade arbeten i medlemsstaterna. Reglerna har setts över två gånger sedan 2009, senast 2021. Direktivet från 2021 om EU-blåkortet föreskriver flexiblare inresekriterier (ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande erbjudande om sex månaders anställning räcker), samtidigt som det sänker tröskeln för den minimilön som sökande måste ha för att ha rätt till blåkortet och gör det lättare för blåkortsinnehavare att resa mellan medlemsländer och återförenas med sina familjer.

          I direktivet om ett kombinerat tillstånd från 2011 anges ett gemensamt, förenklat förfarande för tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehålls- och arbetstillstånd i en medlemsstat, liksom en gemensam uppsättning rättigheter som de reguljära invandrarna ska omfattas av. I kommissionens genomföranderapport om ett enda ansökningsförfarande, som antogs i mars 2019, konstaterades att tredjelandsmedborgare saknar information om sina rättigheter, vilket är ett hinder för direktivets mål att främja deras integration och icke-diskriminering. I april 2022 föreslog kommissionen en omarbetning av direktivet för att förenkla och förtydliga dess tillämpningsområde. Parlamentet och rådet nådde en politisk överenskommelse i december 2023. Det nya direktivet om ett kombinerat tillstånd, som antogs 2024, gör det enklare för sökande och arbetsgivare att få ett kombinerat arbets- och uppehållstillstånd och inför nya åtgärder som syftar till att stärka skyddet för arbetstagare från länder utanför EU mot exploatering.

          Direktivet om fastställande av villkor för tredjelandsmedborgares säsongsanställning antogs i februari 2014. Migrerande säsongsarbetare får vistas lagligen och tillfälligt i EU under en period på mellan fem och nio månader (beroende på medlemsstat) för att utföra arbete som är kopplat till säsong eller årstid, samtidigt som de behåller sin huvudsakliga bosättning utanför EU. I direktivet klargörs också vilka rättigheter migrerande arbetstagare av detta slag kan göra anspråk på. I juli 2020 utfärdade kommissionen riktlinjer om säsongsarbetare i EU mot bakgrund av covid-19-utbrottet.

          Direktivet om företagsintern förflyttning av personal, som fastställer villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare, antogs den 15 maj 2014. Direktivet gör det lättare för företag och multinationella bolag att tillfälligt flytta chefer, specialister och praktikanter till filialer och dotterbolag i EU.

          Direktivet om villkor för inresa och vistelse för forskning, studier och utbildning antogs i maj 2016. Det ersatte de tidigare instrumenten, som omfattade studenter och forskare, utvidgade tillämpningsområdet till att även omfatta volontärarbete, elevutbytesprogram, utbildningsprojekt och au pairarbete och förenklade tillämpningen.

          Ställningen för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare i EU regleras fortfarande i rådets direktiv om varaktigt bosatta. Direktivet ändrades 2011 i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till flyktingar och andra personer som beviljats internationellt skydd. I genomföranderapporten från mars 2019 om direktivet i fråga konstaterades att medlemsstaterna, i stället för att aktivt främja ställningen som varaktigt bosatt i EU, främst utfärdar nationella uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, och att endast ett fåtal tredjelandsmedborgare utnyttjar sin rätt att flytta till andra medlemsstater. I april 2022 föreslog kommissionen en översyn av direktivet om varaktigt bosatta i syfte att skapa en verklig ställning som varaktigt bosatt i EU, i synnerhet genom att stärka varaktigt bosatta personers rätt att flytta till och arbeta i andra medlemsstater. Den 30 november 2023 inledde parlamentet och rådet interinstitutionella förhandlingar, som fortfarande pågår.

          Den 15 november 2023 lade kommissionen fram paketet om rörlighet för kompetens och talanger, som innehöll ett förslag om en EU-talangreserv. Denna EU-talangreserv uppmuntrar laglig migration genom att tillhandahålla en onlineplattform, så att arbetssökande i länder utanför EU kan söka jobb i EU. Förordningen om inrättande av EU:s talangreserv antogs av parlamentet och rådet i mars 2026.

          2. Integration

          Rådets direktiv om familjeåterförening av den 22 september 2003 innehåller bestämmelser om rätt till familjeåterförening som går utöver rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. I genomföranderapporten från år 2008 drogs slutsatsen att direktivet inte hade tillämpats fullt ut och korrekt i medlemsstaterna. Till följd av detta offentliggjorde kommissionen i april 2014 ett meddelande med riktlinjer till medlemsstaterna för tillämpningen av rätten till familjeåterförening. I den andra genomföranderapporten, från mars 2019, drogs slutsatsen att genomförandet hade förbättrats sedan 2008. Detta berodde delvis på de överträdelseförfaranden som inletts av kommissionen, dokumentet från 2014 med riktlinjer och de många domarna från Europeiska unionens domstol.

          EU har begränsade befogenheter när det gäller integration. I juli 2011 antog kommissionen den europeiska agendan för integration av tredjelandsmedborgare. I november 2020 lade kommissionen fram en handlingsplan för integration och inkludering för 2021–2027, som omfattade en handlingsram och konkreta initiativ som syftar till att hjälpa medlemsstaterna att integrera och inkludera de omkring 34 miljoner tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på unionens territorium i utbildning, sysselsättning, hälso- och sjukvård och boende. I planen sammanförs övervakningsåtgärder och användning av nya digitala verktyg och insatser för att främja migranters deltagande i samhället, öka möjligheterna till EU-finansiering och bygga partnerskap med flera aktörer på olika förvaltningsnivåer. Bland de befintliga instrumenten återfinns det europeiska migrationsforumet, Europeiska kommissionens webbplats om integration av migranter, det europeiska integrationsnätverket samt kommissionens expertgrupp för migranters syn på migration, asyl och integration, som sammanträdde för första gången i november 2020 och har hållit regelbundna möten sedan dess.

          Specialiserade finansieringsinstrument till stöd för den nationella integrationspolitiken bygger på asyl-, migrations- och integrationsfonden och Europeiska socialfonden (ESF+) inom den fleråriga budgetramen 2021–2027.

          3. Irreguljär invandring

          EU har antagit viktiga rättsakter för att motverka irreguljär invandring.

          • Paketet för att motverka hjälp till olovlig inresa, transitering och vistelse omfattar rådets direktiv från 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse och rådets rambeslut från 2002 om straffrättsliga påföljder för ett sådant agerande. Paketet kompletteras av ett rådsdirektiv från 2004 om utfärdande av uppehållstillstånd för personer som blivit föremål för människohandel eller människosmuggling och som samarbetar med de behöriga myndigheterna (när det gäller människohandel, se även faktablad 4.2.6).
          • Utmaningar och farhågor om tillämpningen av EU:s ram mot smuggling av migranter har lett till ansträngningar att se över ramen. I september 2021 antog kommissionen en EU-åtgärdsplan mot smuggling av migranter för 2021–2025. I november 2023 lade kommissionen fram ett förslag om regler för att förebygga och motverka hjälp till olovlig inresa, transitering och vistelse i EU. Förslaget innehåller bland annat en tydligare definition av smugglingsbrottet och harmoniserade påföljder. Parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor håller för närvarande på att se över förslaget. På grundval av ytterligare ett förslag från kommissionen från november 2023 antog parlamentet och rådet 2025 en förordning om förstärkning av polissamarbetet för att förebygga och bekämpa migrantsmuggling och människohandel. Syftet är att stärka Europols mandat att förebygga och bekämpa sådana brott.
          • I återvändandedirektivet från 2008 anges gemensamma normer och förfaranden i EU för återvändande av tredjelandsmedborgare som uppehåller sig irreguljärt i medlemsstaterna. 2016 antog parlamentet och rådet dessutom en förordning om inrättande av en europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Dessutom hjälper den moderniserade och förstärkta Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) i allt högre grad medlemsstaterna i deras återvändanderelaterade verksamhet.
          • I september 2018 föreslog kommissionen en omarbetning av återvändandedirektivet för att påskynda förfarandena. Parlamentets konsekvensbedömning om den föreslagna omarbetningen av återvändandedirektivet visade att förslaget skulle medföra betydande kostnader för medlemsstaterna genom utökat förvarstagande. Det fanns inga tydliga belägg för att förslaget skulle leda till en effektivisering av återvändandena, men det var sannolikt att det skulle leda till kränkningar av irreguljära migranters grundläggande rättigheter. I sin resolution om genomförandet av återvändandedirektivet (17 december 2020) betonade parlamentet att respekten för grundläggande rättigheter och förfarandegarantier måste tas i beaktande när det gäller effektiviteten av EU:s återvändandepolitik.
          • Efter parlamentets betänkande om den föreslagna översynen av återvändandedirektivet drog kommissionen tillbaka förslaget och ersatte det i mars 2025 med ett förslag till återvändandeförordning. Framläggandet av denna förordning innebar början på ett nytt förhållningssätt till återvändande i EU, i enlighet med vad som beskrivs i de politiska riktlinjerna för nästa Europeiska kommission 2024−2029. I den nya förordningen föreslås en europeisk återvändandeorder som harmoniserar beslut om återvändande i alla medlemsstater genom att säkerställa att ett beslut om att lämna en medlemsstat gäller inom hela EU:s territorium. Förhandlingarna om förslaget till återvändandeförordning pågår. Migrations- och asylpakten leder i riktning mot mer operativt stöd till medlemsstaterna, med Frontex som den operativa aktören i EU:s återvändandepolitik, tillsammans med utnämningen av en återvändandesamordnare, som stöds av ett nytt återvändandenätverk på hög nivå.
          • I maj 2025 lade kommissionen också fram ett förslag till förordning om tillämpningen vad gäller begreppet säkert tredjeland. Förslaget syftar till att underlätta tillämpningen av detta begrepp för att påskynda asylförfarandena och minska trycket på asylsystemen, samtidigt som man bevarar de rättsliga garantierna för sökande och säkerställer respekten för de grundläggande rättigheterna. I linje med detta lade kommissionen i april 2025 fram ett förslag till förordning vad gäller upprättande av en förteckning över säkra ursprungsländer på unionsnivå. De två förordningarna antogs officiellt av parlamentet och rådet i februari 2026.
          • I direktivet om sanktioner mot arbetsgivare anges sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Den första genomföranderapporten för direktivet lades fram den 22 maj 2014. Efter tillkännagivandet i migrations- och asylpakten antog kommissionen i september 2021 ett meddelande om tillämpningen av direktivet om sanktioner mot arbetsgivare i syfte att stärka genomförandet och samtidigt skydda irreguljära migranters rättigheter.
          • Sedan 2001 har medlemsstaterna ömsesidigt erkänt varandras respektive beslut om avvisning eller utvisning (direktiv 2001/40/EG), varvid ett beslut av en medlemsstat att avvisa eller utvisa en tredjelandsmedborgare som befinner sig i en annan medlemsstat respekteras och efterlevs.
          • Samtidigt har EU slutit 18 avtal om återtagande med ursprungs- och transitländer i syfte att återsända irreguljära migranter och samarbeta i kampen mot människohandel. Det föreskrivs i avtalen att deras genomförande ska övervakas av gemensamma kommittéer för återtagande. De är också kopplade till överenskommelser om viseringslättnader, som syftar till att ge tillräckliga incitament för förhandlingar om återtagande i det berörda landet utanför EU utan att den irreguljära migrationen ökar.

            Kommissionen är medveten om att det för en effektiv återvändandepolitik krävs ett starkare samarbete med länder utanför EU, och införde därför 2016 partnerskapsramen för migration. Det ledde till att de första migrationspartnerskapen samma år ingicks med Etiopien, Mali, Niger, Nigeria och Senegal. Dessa partnerskap återspeglar målet att ingå flexibla överenskommelser och utarbeta skräddarsydda incitament för att förbättra samarbetet om återvändande samtidigt som man tar sig an övergripande migrationsutmaningar. Kommissionen har också ingått informella överenskommelser om återvändande och återtagande, som möttes av kritik från parlamentet 2021 i en resolution om skydd av de mänskliga rättigheterna och EU:s externa migrationspolitik, eftersom de inte har omfattats av parlamentets granskning, och väckt frågor om ansvarsskyldighet och transparens. Under tiden fortsätter medlemsstaterna att vara hänvisade till bilaterala avtal för att uppnå sina återvändandemål.

            Kommissionen har föreslagit EU-handlingsplaner för centrala Medelhavet (november 2022), västra Balkanrutten (december 2022), västra Medelhavsrutten och Atlantrutten (juni 2023) och östra Medelhavsrutten (oktober 2023). Den 16 oktober 2025 föreslog kommissionen en ny pakt för Medelhavsområdet, vars tredje pelare handlar om säkerhet, beredskap och migrationshantering.

            Europaparlamentets roll

            Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 har Europaparlamentet aktivt deltagit i antagandet av ny lagstiftning om invandring. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet används för politik som avser både irreguljär och reguljär invandring, vilket gör Europaparlamentet till en fullvärdig medlagstiftare på samma villkor som rådet. Det bör dock konstateras att rådet på egen hand får besluta om provisoriska åtgärder vid en plötslig tillströmning av tredjelandsmedborgare, efter att ha hört Europaparlamentet (artikel 78.3 i EUF-fördraget).

            Parlamentet har också antagit flera resolutioner på eget initiativ om migration, såsom