Immateriella rättigheter

I detta faktablad förklaras EU:s ram för immateriella rättigheter, som omfattar industriella och kommersiella rättigheter (patent, varumärken, formgivningar, företagshemligheter och geografiska beteckningar) och upphovsrätt. Här förklaras också Europaparlamentets roll i harmoniseringen av lagstiftningen om immateriella rättigheter.

Rättslig grund

Artiklarna 114 och 118 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) omfattar harmonisering av lagstiftningen om immateriella rättigheter och skapandet av EU-omfattande immateriella rättigheter.

Mål

Även om immateriella rättigheter regleras i olika internationella och nationella lagar harmoniseras de också av EU:s lagstiftning. I artikel 118 i EUF-fördraget föreskrivs att inom ramen för den inre marknadens upprättande och funktion ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet föreskriva åtgärder för att skapa EU-lagstiftning om immateriella rättigheter som säkerställer ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter i hela EU och för att upprätta centraliserade system för beviljande av tillstånd, samordning och kontroll på EU-nivå. EU:s lagstiftningsverksamhet består huvudsakligen av att harmonisera aspekter av de immateriella rättigheterna genom inrättande av ett eget system, vilket redan är fallet för EU-varumärken och den registrerade gemenskapsformgivningen och, sedan 2003, också för patent. Många EU-instrument återspeglar också medlemsstaternas internationella skyldigheter enligt Bernkonventionen och Romkonventionen samt enligt Världshandelsorganisationens avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips-avtalet) och de internationella fördragen från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) från 1996.

Resultat

A. Harmonisering av lagstiftningen

1. Varumärken, formgivningar och bruksmönster

EU:s rättsliga ram för varumärken baseras på ett fyrdelat registreringssystem, inbegripet nationella varumärkessystem som harmoniserats genom varumärkesdirektivet (direktiv 2015/2436) som syftar till att anpassa medlemsstaternas varumärkeslagstiftning. Utöver de nationella möjligheterna (registrering av varumärkesskydd genom en nationell varumärkesmyndighet) är varumärkesskydd i EU också möjligt via Benelux-möjligheten, EU-varumärken, som infördes 1994, och den internationella möjligheten. EU:s varumärkesförordning (förordning (EU) 2017/1001) kodifierar och ersätter alla tidigare förordningar om EU-varumärken. Kodifieringen gjordes för att skapa klarhet, eftersom EU:s varumärkessystem redan hade ändrats väsentligt flera gånger. EU-varumärken har en enhetlig karaktär och har samma verkan i hela EU. Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ansvarar för att hantera EU-varumärken och EU-formgivningar. EU:s varumärkesförordning fastställer också de avgifter som ska betalas till EUIPO. De fastställs för att säkerställa att de intäkter som de genererar täcker EUIPO:s utgifter och samtidigt kompletterar de befintliga nationella varumärkessystemen.

Genom förordningen om EU-formgivning (förordning (EG) nr 6/2002) inrättades ett gemenskapssystem för form- och mönsterskydd. Under de senaste åren har EU moderniserat sin formgivningsram genom 2024 års paketet för reform av lagstiftningen om EU-formgivning och sett över lagstiftningen för att stärka och harmonisera formskyddet till förmån för oberoende formgivare samt små och medelstora företag och industrier där formgivning spelar en viktig roll. Förordningen om EU-formgivning (förordning (EU) 2024/2822) trädde i kraft den 1 maj 2025 och syftar till att säkerställa att formskyddssystemet är anpassat till den digitala tidsåldern genom att begreppen och definitionerna utvidgas så att de blir mer tillämpliga på nuvarande och framtida omständigheter. Syftet är även att förbättra formskyddssystemets tillgänglighet, effektivitet och överkomlighet genom att förenkla förfarandena för små och medelstora företag och formgivningsintensiva industrier och optimera nivån och strukturen för de avgifter som ska betalas.

Formskyddsdirektivet (direktiv (EU) 2024/2823) avser även att anpassa systemet till den digitala tidsåldern (särskilt till framväxten av 3D-skrivare) och att göra det betydligt mer tillgängligt och effektivt genom att sänka kostnaderna, förenkla förfarandena, förbättra effektiviteten och förutsägbarheten hos sådana förfaranden, samt öka rättssäkerheten. Medlemsstaterna är skyldiga att införliva formskyddsdirektivet i sina nationella rättssystem senast den 9 december 2027.

Rådets beslut 2006/954/EG och rådets förordning (EG) nr 1891/2006 knöt EU:s system för registrering av formgivning till Wipos internationella system för registrering av industriell formgivning och bruksmönster.

2. Upphovsrätt och närstående rättigheter

Genom upphovsrätten säkerställs att författare, kompositörer, konstnärer, filmskapare och andra får ersättning för och skydd av sina verk. Digital teknik har i hög grad förändrat det sätt på vilket kreativt innehåll produceras, sprids och görs tillgängligt. EU:s upphovsrättslagstiftning består av 13 direktiv och två förordningar som harmoniserar de grundläggande rättigheterna för författare, utövande konstnärer, producenter och programföretag. Genom att fastställa EU-standarder kan man minska de nationella skillnaderna, säkerställa den skyddsnivå som krävs för att främja kreativitet och investeringar i kreativitet, främja den kulturella mångfalden och underlätta konsumenternas och företagens tillgång till digitalt innehåll och digitala tjänster på hela den inre marknaden.

a. Upphovsrätt

Genom upphovsrättsdirektivet (direktiv (EU) 2019/790) harmoniserades upphovsrättslagstiftning i hela EU för konsumenter, upphovsmän och företag. I direktivet beviljas skydd av närstående rättigheter för pressutgivare och skälig ersättning för upphovsrättsskyddat innehåll. Genom direktivet infördes också ett rättsligt ansvar för onlineplattformar när det gäller användning och uppladdning av upphovsrättsskyddat innehåll på deras webbplatser. Kraven gäller dock inte den icke-kommersiella uppladdningen av upphovsrättsskyddade verk till onlineuppslagsverk såsom Wikipedia. Direktivet om sändarföretagens onlinesändningar och vidaresändningar av radio- och tv-program (direktiv (EU) 2019/789 (andra direktivet om kabel- och satellitsändningar)) syftar till att öka antalet tv- och radioprogram online som är tillgängliga för EU:s konsumenter. Genom direktivet införs principen om ursprungsland för att underlätta licensiering av rättigheter för vissa program som programföretagen erbjuder på sina onlineplattformar, såsom samsändningar och catch up-tjänster. Programföretag måste erhålla upphovsrättstillstånd i sitt etableringsland i EU för att göra radioprogram, nyhets- och aktualitetsprogram i tv samt program som finansieras helt av programföretagen tillgängliga online i alla EU-länder.

Genom direktivet om tillgång till böcker och tryckt material (direktiv (EU) 2017/1564) tillåts viss användning av vissa verk och andra alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för personer med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning, i tillgängligt format.

Förordningen om gränsöverskridande portabilitet för innehållstjänster online (förordning (EU) 2017/1128) syftar till att säkerställa att konsumenter som köper eller abonnerar på innehåll online, såsom filmer, sändningar från idrottsevenemang, musik, e-böcker och spel kan få tillgång till dem när de reser till andra EU-länder.

b. Skyddstid för upphovsrätt och närstående rättigheter

Upphovsrätt och närstående rättigheter skyddas under upphovsmannens eller skaparens livstid och i 70 år efter dennes död. Genom 2011 års direktiv om skyddstiden för upphovsrätt(direktiv 2011/77/EU) förlängdes skyddstiden för upphovsrätt för konstnärer som genomför ljudinspelningar från 50 år till 70 år efter inspelningen och för musikförläggare, till exempel kompositörer och sångförfattare, till 70 år efter upphovsmannens död. Skyddstiden på 70 år har blivit en internationell norm för ljudinspelningar. För närvarande skyddar 64 länder runtom i världen ljudinspelningar i 70 år eller längre.

c. Datorprogram och databaser

Genom direktivet om rättsligt skydd för datorprogram (direktiv 2009/24/EG) åläggs medlemsstaterna att genom upphovsrätten skydda datorprogram som litterära verk enligt Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Genom databasdirektivet 96/9/EG tillhandahålls rättsligt skydd för databaser där en databas definieras som ”en samling av verk, data eller andra självständiga element som sammanställts på ett systematiskt och metodiskt sätt och som var för sig är tillgänglig genom elektroniska medier eller på något annat sätt”. Enligt databasdirektivet ska databaser skyddas genom både upphovsrätten, som omfattar det intellektuella verket i sig, och en rätt av eget slag (sui generis), som skyddar de investeringar i form av pengar, personal, arbete och energi som gjorts för att anskaffa, granska och presentera innehållet i en databas.

I dataförordningen (förordning (EU) 2023/2854) fastställs regler för delning av data som genereras av uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster, såsom sakernas internet och industrimaskiner. Den kräver utlämnande och offentliggörande av data som kan skyddas av datainnehavarens eller en tredje parts företagshemligheter, upphovsrätt eller andra immateriella rättigheter, och gör det möjligt för användare att få tillgång till de data de genererar. Den tillhandahåller nya regler som anger vem som kan få tillgång till och använda data som genereras inom EU inom alla ekonomiska sektorer.

2022 inrättades genom dataförvaltningsakten (förordning (EU) 2022/868) mekanismer för att underlätta vidareutnyttjandet av vissa kategorier av skyddade uppgifter från den offentliga sektorn, öka förtroendet för dataförmedlingstjänster och främja dataaltruism över hela EU.

Den föreslagna Omnibus VII-lagen är ett lagstiftningspaket som är utformat för att förenkla och konsolidera EU:s olika digitala bestämmelser, såsom dataförordningen och dataförvaltningsakten. En av de viktigaste punkterna i samlingsförordningen om digitala tjänster, som kommissionen lade fram den 19 november 2025, är harmoniseringen av gränssnitten med dataförordningen och dataförvaltningsakten. Syftet med denna översyn är att skapa en konsekvent grund för den europeiska dataekonomin som kombinerar dataskydd och innovation. Den syftar till att minska komplexiteten genom att konsolidera reglerna och standardisera terminologin. Trepartsförhandlingarna mellan rådet och parlamentet ledde till en preliminär överenskommelse om paketet. Överenskommelsen måste nu antas formellt av de två institutionerna (även kallade medlagstiftarna).

d. Uthyrnings- och utlåningsrättigheter

Direktivet om uthyrning och utlåning (direktiv 2006/115/EG) var ett tidigt EU-lagstiftningsinstrument om upphovsrättigheter som antog en övergripande strategi. Det införde en oeftergivlig rätt till ersättning, eftersom upphovsmännens och de utövande konstnärernas skapande och konstnärliga arbete förutsätter en tillräcklig inkomst, och de investeringar som krävs för framställning av fonogram och filmer är särskilt stora.

e. Upphovsrättsorganisationer

För att sprida skyddat innehåll måste man ha tillstånd av de olika innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter. Rättighetshavarna får anförtro sina rättigheter en upphovsrättsorganisation som förvaltar dessa rättigheter för deras räkning. Om den kollektiva förvaltningsorganisationen inte har några motiverade skäl att vägra förvaltning är den skyldig att förvalta dessa rättigheter. Direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (direktiv 2014/26/EU) fastställer krav på kollektiva förvaltningsorganisationer för att säkerställa stränga normer när det gäller styrelseformer, ekonomisk förvaltning, transparens och rapportering. Direktivet syftar till att säkerställa att rättighetshavarna har inflytande över förvaltningen av sina rättigheter och se till att kollektiva förvaltningsorganisationer fungerar bättre genom EU-omfattande normer. Medlemsstaterna måste se till att kollektiva förvaltningsorganisationer agerar i bästa intresse för de rättighetshavare som de företräder.

3. Patent

Ett patent är en juridisk titel som kan beviljas för varje uppfinning av teknisk karaktär, förutsatt att den är ny, inbegriper ett uppfinningsskede och kan bli föremål för industriell tillämpning. Ett patent ger innehavaren rätt att hindra andra från att utan tillstånd tillverka, använda eller sälja uppfinningen. Patent uppmuntrar företag att göra de investeringar som behövs för innovation, och de utgör ett incitament för enskilda och företag att avsätta resurser till forskning och utveckling. I Europa kan tekniska uppfinningar skyddas antingen genom nationella patent, som beviljas av de behöriga nationella myndigheterna, eller genom europeiska patent, som beviljas centralt av Europeiska patentverket. Europeiska patentverket är den verkställande delen av Europeiska patentorganisationen, som numera omfattar 39 avtalsslutande stater. EU själv är inte medlem i denna organisation.

Efter år av diskussioner mellan medlemsstaterna godkände parlamentet och rådet 2012 den rättsliga grunden för ett europeiskt patent med enhetlig verkan (enhetligt patent). Ett internationellt avtal mellan medlemsstaterna inrättar därmed en enda specialiserad patentjurisdiktion.

I sin dom av den 5 maj 2015 i målen C-146/13 och C-147/13 fastställde Europeiska unionens domstol paketet för ett enhetligt patent, som banade väg för ett verkligt europeiskt patent.

Sedan det enhetliga EU-patentet, som beviljas av Europeiska patentverket, trädde i kraft den 1 juni 2023, har det gett ett enhetligt skydd med samma verkan i alla deltagande EU-länder. Företagen har möjlighet att skydda sina uppfinningar i alla EU:s medlemsstater med hjälp av ett verkligt EU-patent. De kan också pröva och försvara enhetliga patent genom ett enda mål vid den nyligen inrättade enhetliga patentdomstolen. Detta strömlinjeformar systemet och medför besparingar av översättningskostnader. I avtalet om en enhetlig patentdomstol fastställs att EU-rättens företräde måste respekteras (artikel 20 i avtalet) och att de beslut som fattas av EU-domstolen är bindande för patentdomstolen. Den enhetliga patentdomstolen har för närvarande jurisdiktion över 18 EU-medlemsstater. Den består av en förstainstansrätt, en appellationsdomstol och ett kansli. Förstainstansrätten har en decentraliserad struktur och består av en central avdelning i Paris med enheter i München och Milano samt regionala och olika lokala avdelningar i hela Europa. Appellationsdomstolen finns i Luxemburg och prövar överklaganden av förstainstansrättens beslut och behandlar begäranden om förnyad prövning av domstolens slutliga avgöranden. Varje panel i appellationsdomstolen sammanträder i en multinationell sammansättning med tre lagfarna domare och två tekniskt kvalificerade domare med kvalifikationer och erfarenhet inom det berörda teknikområdet, i enlighet med artikel 9.1 i avtalet om en enhetlig patentdomstol.

4. Företagshemligheter

Praxis att behandla företagsinformation (know-how) konfidentiellt har förekommit i århundraden. Rättsliga instrument för skydd av företagshemligheter, vare sig de definieras som en del av de immateriella rättigheterna eller ej, finns i många länder. Den skyddsnivå som finns för konfidentiell information kan inte jämföras med andra områden av immaterialrätten, som patent, upphovsrätt och varumärken, utan detta skydd kan i princip vara tillämplig på obestämd tid. Skyddet av företagshemligheter varierar mer från ett land till ett annat än andra områden av lagstiftningen om immateriella rättigheter, och kan vara mer fördelaktigt och billigare än att söka ett formellt patentskydd. 2016 antogs direktivet om skydd mot företagshemligheter (direktiv (EU) 2016/943) för att skydda icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) från att olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs.

5. Immateriella rättigheter för växtsorter

Växtskydd, även kallat växtförädlarrätten, är en form av immateriell rättighet som beviljas förädlaren av en ny växtsort. EU:s övergripande system för skydd av växtsorter, som grundas på principerna i 1991 års internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, bidrar till utvecklingen av jordbruket och trädgårdsnäringen. Ett särskilt system för skydd av växtförädlarrätten inrättades genom EU-lagstiftningen. Det gör det möjligt att bevilja immateriella rättigheter för växtsorter. Gemenskapens växtsortsmyndighet genomför och tillämpar detta system.

6. Geografiska beteckningar

Enligt EU:s system för immateriella rättigheter på jordbruksområdet är namn på produkter som är registrerade med geografiska beteckningar rättsligt skyddade mot imitation och missbruk inom EU och i länder utanför EU med vilka ett särskilt skyddsavtal har undertecknats. Produktnamn kan få en geografisk beteckning om de har en särskild koppling till den plats där produkten tillverkas. Detta erkännande gör det möjligt för konsumenterna att lita på och särskilja kvalitetsprodukter och hjälper samtidigt producenterna att marknadsföra sina produkter bättre. Geografiska beteckningar, som är erkända som immateriella rättigheter, spelar en allt viktigare roll i handelsförhandlingar mellan EU och andra länder. USA oroar sig till exempel fortfarande över EU:s skydd av geografiska beteckningar, vilket påverkar både skyddet av amerikanska varumärken och marknadstillträdet för amerikanska produkter som använder samma namn på EU:s marknader och på marknader utanför EU[1]. I förordningen om geografiska beteckningar för alkoholprodukter och jordbruksprodukter (förordning (EU) 2024/1143) identifieras produkter som har kvaliteter, egenskaper eller ett anseende på grund av naturliga och mänskliga faktorer som är kopplade till deras ursprungsort. Produkter som övervägs eller som har beviljats erkännande av geografiska beteckningar förtecknas i register över geografiska beteckningar. En liknande förordning om skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter antogs den 2023 (förordning (EU) 2023/2411). Förordningen skyddar industriprodukter som är förknippade med deras geografiska produktionsområde, såsom Albaceteknivar, böhmiskt glas och Limogesporslin, på ett sätt som liknar skyddet av regionalt producerade livsmedel eller drycker.

På internationell nivå utses EUIPO till behörig myndighet för geografiska beteckningar genom rådets beslut om EU:s anslutning till Genèveakten (beslut (EU) 2019/1754). Förenta staterna är fortfarande mycket oroat över resultatet av Wipo-förhandlingarna 2015 om att utvidga Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar.

7. Kampen mot förfalskning

Enligt uppskattningar uppgår importen av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor till EU till ca 85 miljarder euro (upp till 5 % av den totala importen). Den globala handeln med pirattillverkade varor motsvarar så mycket som 2,5 % av handeln och uppgår till upp till 338 miljarder euro, vilket orsakar betydande skador för rättighetshavare, regeringar och ekonomier.

Skillnaderna mellan de olika nationella systemen för bestraffning av förfalskning och piratkopiering gjorde det svårt för medlemsstaterna att bekämpa dessa brott på ett effektivt sätt. Europaparlamentet och rådet antog därför som ett första steg direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (direktiv 2004/48/EG). Direktivet syftar till att stärka kampen mot pirattillverkning och varumärkesförfalskning genom att anpassa medlemsstaternas lagstiftningar för att säkerställa en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för de immateriella rättigheterna på den inre marknaden samt innehåller civila och administrativa åtgärder, förfaranden och skadestånd. I förordningen om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (förordning (EU) nr 608/2013) föreskrivs regler om vilka förfaranden tullmyndigheterna ska tillämpa för att kontrollera efterlevnaden av immateriella rättigheter när det gäller varor som är föremål för tullövervakning eller tullkontroll.

B. Begreppet konsumtion av rättigheter

1. Definition

Konsumtion av rättigheter är en rättslig doktrin som gäller för alla områden av industriell äganderätt, och innebär att efter det att en produkt som omfattas av en immateriell rättighet, såsom ett patent, har sålts av rättighetshavaren eller av andra med ägarens samtycke, sägs den immateriella rättigheten konsumeras.I EU har EU-domstolen alltid tolkat EU-fördragen som att de immateriella rättigheterna konsumeras på den inre marknaden när de relevanta varorna har släppts ut på marknaden av rättighetshavaren eller med dennes samtycke. Innehavaren av en industriell eller kommersiell äganderätt som skyddas av lagstiftningen i en medlemsstat kan inte förlita sig på denna lagstiftning för att förhindra import av varor som redan lagligen saluförs i en annan medlemsstat.

2. Begränsningar

Konsumtionen av EU-rättigheter gäller inte handel med förfalskade varor eller varor som saluförs utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (artikel 6 i Trips-avtalet). År 1999 fastställde EU-domstolen i sin dom i mål C-173/98 (Sebago Inc och Ancienne Maison Dubois SA et Fils mot GB-Unic SA) att medlemsstaterna inte har rätt att i sin nationella lagstiftning föreskriva konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke i fråga om varor som saluförs i tredje land.

3. Rättsakter på detta område

EU:s regler om konsumtion är till stor del resultatet av EU-domstolens rättspraxis, som tolkar artikel 34 i EUF-fördraget om åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna[2]. Denna rättspraxis återspeglas i var och en av de relevanta EU-rättsakterna om immateriella rättigheter.

C. EU-domstolens senaste rättspraxis

År 2012 bekräftade EU-domstolen i punkt 32 i sin dom i mål C-406/10 (SAS Institute Inc. mot World Programming Ltd) att det enligt direktivet om rättsligt skydd för datorprogram (direktiv 91/250/EEG), upphävt genom direktiv, endast är ett datorprograms uttrycksform som är upphovsrättsligt skyddad och att idéer och principer som ligger till grund för dess logik, algoritmer och programspråk inte är skyddade enligt direktivet. Domstolen underströk att varken ett datorprograms funktion eller det programspråk och det filformat som används för att utnyttja vissa av programmets funktioner utgör en uttrycksform för detta program i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet (punkt 39 i domen).

I sin dom i mål C-160/15 (GS Media BV mot Sanoma Media Netherlands BV m.fl.) meddelade EU-domstolen att publiceringen på en webbplats av en hyperlänk till upphovsrättskyddade verk som har publicerats på en annan webbplats utan rättighetshavarens tillstånd inte är en ”överföring till allmänheten” om den person som postar länken gör det utan vinstsyfte och inte är medveten om att verket har publicerats illegalt.

I sin dom i mål C-484/14 (Tobias Mc Fadden mot Sony Music Entertainment Germany GmbH) uppger EU-domstolen att ett kostnadsfritt tillhandahållande av ett trådlöst nätverk till allmänheten i syfte att uppmärksamma potentiella kunder på en affärs varor och tjänster utgör en ”tjänst inom informationssamhället” i enlighet med e-handelsdirektivet (direktiv 2000/31/EG) och bekräftar att en tjänsteleverantör som tillhandahåller tillgång till ett kommunikationsnät, under vissa omständigheter, inte får hållas ansvarig. Upphovsrättsinnehavaren har följaktligen inte rätt att begära ersättning på grund av att nätverket använts av tredje part för att göra intrång i dennes rättigheter. Att skydda internetanslutningen med hjälp av lösenord säkerställer en balans mellan å ena sidan rättighetshavarnas immateriella rättigheter och å andra sidan internetleverantörernas näringsfrihet och nätanvändarnas informationsfrihet.

I sin dom i mål C-265/19 (Recorded Artists Actors Performers Ltd mot Phonographic Performance (Ireland) Ltd m.fl.) slog EU-domstolen fast att en medlemsstat inte får neka utövande konstnärer från tredjeländer utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätten till ersättning genom att åberopa ömsesidighetsklausulen i Wipo-fördraget. Alla producenter och utövande konstnärer som genomför ljudinspelningar och är avtalsslutande parter i Wipos fördrag om framföranden och fonogram har rätt till skälig ersättning. Som svar på EU-domstolens dom inledde kommissionen den 11 september 2023 ett samråd om villkoren för ersättning till musikutövande konstnärer och skivproducenter från länder utanför EU för inspelad musik som spelas i EU till följd av de amerikanska intressenternas oro över EU:s medlemsstaternas praxis att hålla inne royaltyer från amerikanska producenter och utövande konstnärer.

Europaparlamentets roll

Immateriella rättigheter skapar mervärde för EU:s företag och ekonomier. Det enhetliga skyddet och säkerställandet av immateriella rättigheter bidrar till att främja innovation och ekonomisk tillväxt. Parlamentet försöker därför att harmonisera de immateriella rättigheterna genom inrättande av ett gemensamt EU-system parallellt med nationella system, vilket redan är fallet för EU-varumärken och den registrerade gemenskapsformgivningen samt det europeiska enhetliga patentet.

I sina olika resolutioner om immateriella rättigheter, i synnerhet om det rättsliga skyddet av databaser, biotekniska uppfinningar och upphovsrätt, har Europaparlamentet förespråkat en gradvis harmonisering av dessa. Parlamentet har också motsatt sig att delar av människokroppen ska kunna omfattas av patenträtten. Den 27 februari 2014 antog parlamentet en resolution på eget initiativ om privatkopieringsavgifter (rätten att ta privata kopior av lagligen förvärvat innehåll), eftersom digital privatkopiering har fått stor ekonomisk betydelse till följd av tekniska framsteg. Parlamentet spelade också en mycket aktiv roll i utarbetandet av WIPO (Marrakechfördraget).

Under översynen av EU:s regler om upphovsrätt (se avsnittet om upphovsrätt) pågick det en het offentlig debatt om artiklarna 11 och 13 i förslaget till upphovsrättsdirektiv. Denna debatt ledde till att parlamentet röstade för att stödja insatser för att skapa en ny rätt för medieföretag att monetarisera innehåll på vissa stora nyhetsplattformar och en ny rätt som underlättar spårning av intrång i upphovsrätten på internet. Den kreativa industrin gladde sig medan teknikföretagens representanter framförde skarp kritik mot förslagen.

Den 10 mars 2026 antog Europaparlamentet en resolution om upphovsrätt och generativ artificiell intelligens – möjligheter och utmaningar, på grundval av ett betänkande från utskottet för rättsliga frågor (JURI). I resolutionen efterlyses transparens, skälig ersättning och möjlighet för rättighetshavare att förhindra att deras skyddade innehåll används i träning av artificiell intelligens (AI). JURI-utskottets studie ”Metaverse” visar att AI medför nya utmaningar när det gäller upphovsrättsligt skydd, särskilt när det gäller dold träning av AI-modeller i upphovsrättsskyddat material eller skyddade data och den efterföljande genereringen av innehåll genom sådana AI-modeller. Utredningsavdelningen för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor anordnade en specialiserad workshop om generativ AI och upphovsrätt för att stödja JURI-utskottets arbete på detta område[3].

Dessutom visar forskning som utarbetats för parlamentet att ett antal avtalsarrangemang gör det lättare att avlägsna immateriella rättigheter som rör data eller gör det möjligt att förvärva en persons immateriella rättigheter. Detta kan ske på grundval av att verket publicerades på en viss plattform eller att skapandet eller uppfinningen producerades inom ramen för ett tjänsteavtal. Sådana arrangemang omfattar följande:

  • Rättsliga arrangemang som berövar upphovsmän immateriella rättigheter eller tvingar dem att ge bort oavlönade licenser med avseende på innehåll som placerats på digitala plattformars tjänster och servrar, och/eller som överför sådana rättigheter till plattformarna.
  • Uppköpsavtal genom vilka plattformar förvärvar upphovsmännens immateriella rättigheter.
  • Rättsliga arrangemang som berövar anställda, uppfinnare eller upphovsmän immateriella rättigheter med avseende på innehåll som skapats under deras anställning eller tjänst, och/eller som överför sådana rättigheter till arbetsgivaren (”uppdragsarbete”)[4].
  • Detta faktablad har utarbetats av Europaparlamentets utredningsavdelning för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor. Mer information finns på webbplatsen för utskottet för rättsliga frågor.

     

    [1]2025 National Trade Estimate Report on Foreign Trade Barriers, Office of the US Trade Representative, s. 148.
    [2]Se Centrafarm och Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc (mål C-15/74) och Merck och Co Inc. mot Stephar BV och Petrus Stephanus Exler (mål C-187/80).
    [3]Lucchi, N. och Hunter, S., Generative AI and Copyright – Training, Creation, Regulation, Europaparlamentets utredningsavdelning för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor, 2025; Brando, A., Technological Aspects of Generative AI in the Context of Copyright, Europaparlamentets utredningsavdelning för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor, 2025; Peukert, C., The economics of copyright and AI – Empirical evidence and optimal policy, Europaparlamentets utredningsavdelning för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor, 2025.
    [4]Macrez, F. m.fl., Buyout contracts imposed by platforms in the cultural and creative sector, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, oktober 2023; Maciejewski, M., Metaverse, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, juni 2023.

    Jagoda Karolina MACIEJEWSKA / JEREMY JULIAN OKORN / Mariusz MACIEJEWSKI