| EU:s nya konkurrenslagstiftning för telebranschen bör leda till lägre priser och ökat utbud. Syftet med dessa lagar är att skapa gemensamma och enkla regler och underlätta för nya företag att ta sig in på marknaden så att tidigare statsmonopol inte längre gynnas av orättvisa fördelar. Tack vare Europaparlamentet innehåller lagstiftningen åtgärder för att skydda den kulturella mångfalden och beakta de särskilda behoven hos funktionshindrade användare och bestämmelser för att göra miljöeffekterna av den nya telekommunikationsinfrastrukturen så små som möjligt.
EU:s nya lagstiftning för elektroniska kommunikationsnät och teletjänster täcker samtliga satellitbaserade och markbundna kommunikationsnät: allmänna telefontjänster, Internet, kabel-TV, mobiltelefoner och markbunden radio och TV. Syftet med de nya ramarna är att få den nuvarande EU-lagstiftningen på telekomområdet att bättre stämma överens med de stora tekniska framsteg som gjorts i branchen under senare år. Denna lagstiftning är teknikneutral, behandlar alla sändningsnät lika och ger EU ett regelverk som främjar konkurrens. Den ger dessutom EU ett försprång framför sina viktigaste handelspartner. I arbetet med att avskaffa förbud som hindrar företag från att ta sig in på de nationella marknaderna samordnar man reglerna för marknadsaktörerna och gör dem lika i hela EU. Hela paketet (fem direktiv och en förordning) beskrivs nedan, med undantag för direktivet om skydd av personuppgifter, som istället behandlas i faktabladet om Internet.
Enhetliga lagar
Det första direktivet skapar en ramlag för elektroniska kommunikationsnät och -tjänster. Denna ram innehåller lagstiftarens principer och mål för hanteringen av knappa resurser som exempelvis radiospektrum. Även om parlamentet har godkänt detta direktiv, framhöll ledamöterna att de ansvariga nationella myndigheterna även bör vidta åtgärder för att främja kulturell och språklig mångfald och mångfald i media. Tack vare parlamentet inkluderar strategimålen för det nya ramverket även det särskilda målet att alla kunder, inklusive funktionshindrade användare, skall kunna dra maximala nytta i form av ulbud, pris och värde för pengarna.
Europaparlamentet tryckte även på för att åstadkomma ökad driftssamverkan (eller “interoperabilitet”) mellan de interaktiva tjänsterna i digital-TV genom att uppmana alla nya marknadsaktörer att använda en enhetlig standardteknik (den s.k. Multimedia Home Platformen). Men industriminstrarna i rådet menade att standardiseringen istället bör styras av branschen själv och vara frivillig. En kompromiss beslutades mellan de två ståndpunkterna: medlemsstaterna skall "uppmuntra" digitala TV-operatörer att använda sådana standarder, men sedan skall kommissionen se över situationen efter ett år för att eventuellt införa en obligatorisk standard efter offentlig utfrågning i frågan.
Tillståndsgivning
För att främja utvecklingen för nya elektroniska kommunikationstjänster och göra det möjligt för tjänsteleverantörer och konsumenter att dra nytta av stordriftsfördelarna på EU:s inre marknad, måste hindren i lagstiftningen mot nya marknadsaktörer minskas till ett minimum. Det andra direktivet avser därför att standardisera förfarandena för tillståndsgivning till leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster och nätverk, och därigenom ersätta dagens lapptäcke av mycket olika nationella bestämmelser.
Samtidigt som parlamentarikerna är angelägna om att uppmuntra nya företag att ta sig in på marknaden, framhåller man att myndigheterna måste erbjuda kompensation till befintliga operatörer om de begränsar eller dra tillbaka dessa operatörers rättigheter att installera nya tekniska facilitieter. Parlamentet krävde också att information om rättigheter, villkor, förfaranden och olika avgifter skall offentliggöras på alla myndighetsnivåer.
Tillgång till nät
På vilket sätt medlemsstaterna reglerar tillträde till och samtrafik med elektroniska kommunikationsnät är också viktigt. Ett ytterligare direktiv syftar därför till att standardisera olika nationella strategier rörande lagstiftning. Målet är att uppmuntra hållbar konkurrens och driftssamverkan mellan olika elektroniska kommunikationstjänster. Parlamentet ville gärna säkerställa ökad insyn i prissättningen för att göra marknaden effektivare, så det framhöll att kommissionen måste övervaka och offentligöra information om avgifter som påverkar de priser som betalas av slutanvändarna. Ledamöterna var också oroade över att den nya infrastrukturen, exempelvis mobiltelefonmasterna, skulle kunna skada miljön eller förfula landskapet. Tack vare parlamentet är medlemsstaternas regeringar numera tvungna att vidta åtgärder för att minimera dessa problem.
Garantier för samhällsomfattande tjänster
Genom ett annat direktiv avser man se till att högkvalititativa tjänster skall finnas tillgängliga för allmänheten i hela EU när marknaden inte uppfyller användarnas krav på ett tillfredsställande sätt. I samband med detta krävde parlamentet att regeringarna skulle vidta åtgärder för att garantera överkomliga priser på tillträde till allmänna markbundna teletjänster för funktionshindrade användare och personer med särskilda sociala behov. Parlamentet underströk också behovet av öppenhet vid prissättning och lyckades få till stånd att konsumenterna skall få den information de behöver för att fatta ett välunderbyggt val rörande olika användningsmönster.
Billigare Internet
Europaparlamentet gjorde även en viktig insats i samband med behandlingen av det regelverk som har minskat kostnaderna för Internet genom att öppna upp de lokala marknaderna för ökad konkurrens och tekniskt nytänkande. Denna lagstiftning går under den något klumpiga titeln "tillträde till accessnät".
"Accessnäten" är den sista länken i telenätskedjan mellan kunder och telenät. De ägs vanligen av ett lokalt telekombolag, ofta ett monopol eller före detta monopol. Om tillträde till accessnäten inte står öppet för nya marknadsaktörer missar man möjligheten till ökad konkurrens och nytänkande. Accessnäten är ett av de minst konkurrensutsatta segmenten i de avreglerade telemarknaderna, men nu har avregleringen stimulerat konkurrensen och främjar tillväxten av e-handel och nätbunden affärsverksamhet i Europa.
Parlamentet krävde att förordningen skulle innehålla en förteckning över den information som befintliga operatörer måste lämna till nya marknadsaktörer. För att undvika att tidigare monopolföretag sölar krävde parlamentet kompensation till nya marknadsdeltagare om nuvarande operatörer struntar i bestämmelserna. Förordningen snabbehandlades i lagstiftningsinstanserna och trädde i kraft den 1 januari 2001, och möjliggjorde på så sätt att konsumenterna snabbare kunde dra nytta av ökad konkurrens och lägre priser. Resten av lagstiftningen började gälla den 24 juli 2003.
3G-tekniken
Utöver nya lagar antog Europaparlamentet en resolution i februari 2003 där man efterlyste gemensamma infrastrukturnät i hela EU för att skynda på utbyggnaden av 3G-nät och 3G-tjänster.
EU är världsledande när det gäller mobiltelefoni. Den senaste tekniken som kallas “tredje generationen” (eller 3G), är en benämning inom mobiltelefonibranschen för en samling internationella standarder och tekniker som syftar till att förbättra mobiltelefoninäten. Denna teknik innebär förbättringar av dagens tillämpningar, inklusive ökad hastighet vid informationsöverföring och ökad kapacitet för röst- och dataöverföring.
Europaparlamentet ser uppförandet av infrastruktur för gemensamma nät i hela EU som en huvuduppgift för att 3G-näten och 3G-tjänsterna skall kunna byggas ut snabbare och billigare. Parlamentet vill att kommissionen skall ta fram riktlinjer om detta, men betonar att det inte behövs någon lagstiftning, eftersom det är viktigt att marknaden kan verka fritt. Parlamentet anser inte heller att man behöver oroa sig för hälsoriskerna eftersom gränsvärdena för exponering för elektromagnetiska fält genom mobilkommunikationsutrustning i EU:s medlemsstater redan idag ligger långt under de gränsvärden som rekommenderas av Världshälsoorganisationen.
|
