Solidaritetsfonden
I detta faktablad presenteras Europeiska unionens solidaritetsfond, EU:s viktigaste instrument för att ge ekonomiskt stöd till medlemsstater eller anslutningsländer i händelse av en större naturkatastrof. I faktabladet förklaras solidaritetsfondens mål, budget och genomförande. Avslutningsvis ges en översikt över parlamentets roll när det gäller att utforma och stärka detta instrument.
Rättslig grund
- Artiklarna 175.3 och 212.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), som utgör den rättsliga grunden för EU:s solidaritetsåtgärder.
- Förordningen från 2002 om inrättande av solidaritetsfonden (rådets förordning (EG) nr 2012/2002).
- Förordningen från 2014 om ändring av solidaritetsfonden (förordning (EU) nr 661/2014, som uppdaterade förordning nr 2012/2002). Denna förordning förenklar reglerna, gör att fonden kan reagera snabbare, förtydligar kriterierna för stödberättigande och lägger nytt fokus på katastrofförebyggande och riskhantering.
- Förordningen från 2020 om utvidgning av solidaritetsfonden till att omfatta hot mot folkhälsan (förordning (EU) 2020/461), med anledning av covid-19-pandemin.
- Omedelbart återställande av infrastruktur och anläggningar inom energi, dricksvatten, avloppsvatten, telekommunikationer, transporter, hälsovård och undervisning.
- Provisoriska åtgärder för att bistå med inkvartering och hjälp med räddningstjänstinsatser för att tillgodose befolkningens behov.
- Omedelbart säkrande av förebyggande infrastruktur och åtgärder för att skydda kulturarvet.
- Röjning av katastrofdrabbade områden, inklusive naturområden.
- Snabbt stöd, inklusive medicinskt stöd, till den befolkning som drabbats av ett större hot mot folkhälsan och skydd av den riskutsatta befolkningen.
- Det drabbade landet måste ansöka om stöd inom 12 veckor efter katastrofen.
- Kommissionen bedömer sedan ansökan och föreslår ett stödbelopp.
- Behandlingen av stödansökan och budgetarbetet (godkännande av parlamentet och rådet) kan ta flera månader i anspråk.
- När budgetanslagen beviljats betalas bidraget ut efter det att kommissionen och mottagarlandet har undertecknat ett avtal.
- Bidraget ska användas inom 18 månader från tilldelningen.
- Eventuella outnyttjade delar av bidraget ska återbetalas.
-
Sex månader efter att 18-månadersperioden har löpt ut ska en genomföranderapport lämnas in till kommissionen. Rapporten ska innehålla följande:
- Redovisning av de utgifter man har haft som berättigade till stöd från solidaritetsfonden samt all annan finansiering man fått, inklusive försäkringsutbetalningar och ersättning från tredje part.
- Beskrivning av förebyggande åtgärder som har vidtagits eller föreslagits, inklusive användning av Europeiska struktur- och investeringsfonderna i detta syfte,
- Information om erfarenheter från katastrofen eller nödsituationen.
- Hur långt genomförandet av relevant EU-lagstiftning om förebyggande och hantering av katastrofrisker har kommit.
- Annan relevant information om de förebyggande och avhjälpande åtgärder som vidtagits.
- Det går inte att finansiera åtgärder två gånger, och det mottagande landet måste se till att kostnader som täcks genom solidaritetsfonden inte omfattas av något annat av EU:s finansieringsinstrument (i synnerhet sammanhållnings-, jordbruks- eller fiskeripolitiken).
- fortsätta sitt arbete med att förenkla och påskynda ansökningsförfarandet för medlemsstaterna i syfte att säkerställa snabbare insatser som svar på naturkatastrofer och nödlägen,
- hantera katastrofer på regional nivå på ett effektivare sätt,
- bedöma de specifika effekterna av torka och att ta itu med dem på lämpligt sätt i den kommande förordningen,
- i så stor utsträckning som möjligt fokusera på de områden som löper störst risk att drabbas av större eller regionala naturkatastrofer eller större hot mot folkhälsan, i synnerhet yttersta randområden, öar, bergsområden samt områden som riskerar att drabbas av kraftiga jordskalv, vulkanutbrott eller framtida folkhälsokriser,
- stärka och förenkla synergierna mellan solidaritetsfonden och de sammanhållningspolitiska fonderna samt unionens civilskyddsmekanism (ett verktyg som syftar till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och en grupp med tio länder utanför EU om civilskydd för att förbättra förebyggande, beredskap och insatser vid katastrofer),
- i större utsträckning ta hänsyn till de senaste principerna för förebyggande av risker i kriterierna för att avgöra vilka projekt som är berättigade samt att integrera principen om bättre återuppbyggnad,
- ålägga mottagarländerna att informera sina medborgare om EU:s ekonomiska stöd.
Mål
Europeiska unionens solidaritetsfond är EU:s viktigaste instrument för att hjälpa medlemsstaterna och EU:s kandidatländer och anslutningsländer att återhämta sig från större naturkatastrofer eller hot mot folkhälsan.
Den ger finansiellt stöd till återuppbyggnad efter översvämningar, skogsbränder, jordbävningar, stormar och torka. Sedan 2020 har solidaritetsfonden också omfattat större folkhälsokriser, såsom covid-19-pandemin. I takt med klimatförändringarna blir extrema väderhändelser allt vanligare och allvarligare och fondens roll som ett centralt uttryck för europeisk solidaritet har blivit allt viktigare, samtidigt som snabb krishantering förblir en uppgift för reserven för katastrofbistånd.
Solidaritetsfonden inrättades 2002 för att användas vid de allvarliga översvämningar som drabbade Centraleuropa på sommaren det året.
Budget
Solidaritetsfonden har gett stöd vid över 130 tillfällen (vid naturkatastrofer och insatser för att hantera hot mot folkhälsan). Hittills har 24 medlemsstater (plus Förenade kungariket före landets utträde ur EU) och fyra anslutningsländer (Albanien, Montenegro, Serbien och Turkiet) fått stöd från solidaritetsfonden. Totalt har över 8,6 miljarder euro betalats ut.
Sedan 2021 har solidaritetsfonden och reserven för katastrofbistånd finansierats som ett instrument, nämligen reserven för solidaritet och katastrofbistånd. Den maximala årliga budgeten för reserven för solidaritet och katastrofbistånd är 1,2 miljarder euro (i 2018 års priser).
I februari 2024 reviderades den fleråriga budgetramen för 2021–2027, och den maximala årliga budgeten för reserven för solidaritet och katastrofbistånd ökades med 1,5 miljarder euro för att stärka EU:s kapacitet att hantera kriser och nödsituationer.
I december 2024 antogs förordningen om regionalt krisstöd för återuppbyggnad (Restore) (förordning (EU) 2024/3236). Den gav ytterligare stöd till medlemsstater som drabbats av naturkatastrofer under 2024 och 2025 genom att göra det möjligt för medlemsstaterna att omprogrammera medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden+ (ESF+). De medel som totalt kan omfördelas inom ramen för Restore begränsades till 10 % av det ursprungliga totala nationella anslaget för Eruf och ESF+. Den ställde resurser till förfogande för reparation av skadad infrastruktur, tillhandahållande av livsmedel och grundläggande materiellt bistånd samt socialt stöd och hälso- och sjukvårdsstöd.
Genomförande
Stöd ur solidaritetsfonden ska ha formen av ett bidrag som kompletterar mottagarstatens offentliga insatser och är avsett att finansiera nödvändiga nöd- och återhämtningsåtgärder för att reparera i princip icke försäkringsbara skador.
Följande brådskande åtgärder kan komma i fråga:
A. Förfarande för erhållande av finansiellt stöd
EU kan bevilja finansiellt stöd till alla EU- eller kandidatländer som begär det efter en större naturkatastrof. Ansökningsprocessen ser ut på följande sätt:
Sedan 2014 års reform kan medlemsstaterna begära förskottsbetalningar. Kommissionen kan sedan besluta att bevilja dem om tillräckliga resurser finns tillgängliga. Maxbeloppet är 25 procent av det förväntade totala ekonomiska stödet från solidaritetsfonden, och det finns ett tak på 100 miljoner euro.
B. Ländernas ansvar för att använda bidragen
Europaparlamentets roll
I sin resolution från 2013 om Europeiska unionens solidaritetsfond underströk parlamentet solidaritetsfondens betydelse som det viktigaste instrument som EU förfogar över för att agera vid allvarliga katastrofer. Samtidigt kritiserade parlamentet den oacceptabelt långa tiden för att ge bistånd till drabbade områden eller EU-länder och krävde att förseningarna ska minskas genom att förenkla förfarandena och tillåta förskottsutbetalningar. Dessa aspekter beaktades i det nya lagstiftningsförslaget från juli 2013. Kommissionens förslag innehöll även andra krav från parlamentet, såsom en tydligare och mer exakt definition av begreppet katastrof och en avgränsning av insatser.
I sin resolution från 2016 om en utvärdering av Europeiska unionens solidaritetsfond betonade Europaparlamentet ”betydelsen av översynen 2014, då man lyckades övervinna blockeringen i rådet och äntligen tillmötesgick parlamentets upprepade önskemål om förbättringar av hjälpens reaktionsförmåga och ändamålsenlighet, i syfte att säkerställa en snabb och tydlig insats för medborgare som drabbats av naturkatastrofer”.
I sin resolution från 2021 om översynen av Europeiska unionens solidaritetsfond uppmanade parlamentet kommissionen att, i samband med en framtida reform,
Parlamentet anser att det i framtiden kan behövas en omvärdering av solidaritetsfonden budget för att säkerställa att den är tillräckligt stor för att effektivt kunna hantera stora och regionala naturkatastrofer och större hot mot folkhälsan.
Behovet av en reform av solidaritetsfonden återspeglades också i dess resolution från 2022 om EU:s öar och sammanhållningspolitiken. Parlamentet efterlyste ett bättre svar på de utmaningar som EU:s öar står inför och betonade behovet av att förbättra solidaritetsfonden för att anpassa den till hot som naturkatastrofer eller klimatförändringarnas effekter.
Detta faktablad har utarbetats av Europaparlamentets utredningsavdelning för regional utveckling, jordbruk och fiske. Mer information om detta ämne finns på webbplatsen för utskottet för regional utveckling.
Kelly Schwarz / JOHANNA CHLÖÉ LYOR TIRINELLI