Solidaritetsfonden

Via solidaritetsfonden kan EU ge finansiellt stöd till en medlemsstat, ett land som det förs anslutningsförhandlingar med eller en region vid en större naturkatastrof.

Rättslig grund

Artikel 175 tredje stycket och artikel 212.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), rådets förordning (EG) nr 2012/2002 om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 661/2014 och (EU) nr 2020/461 om ändring av rådets förordning (EU) nr 2012/2002.

Mål

Europeiska unionens solidaritetsfond är EU:s viktigaste instrument för att hjälpa medlemsstaterna och EU:s kandidatländer och anslutningsländer att återhämta sig från större naturkatastrofer eller hot mot folkhälsan. Den ger finansiellt stöd till återuppbyggnad efter översvämningar, skogsbränder, jordbävningar, stormar eller torka. Sedan 2020 har solidaritetsfonden också omfattat större folkhälsokriser, såsom covid-19-pandemin. I takt med klimatförändringarna blir extrema väderhändelser allt vanligare och allvarligare och fondens roll som ett centralt uttryck för europeisk solidaritet har blivit allt viktigare, samtidigt som snabb krishantering förblir en uppgift för reserven för katastrofbistånd.

Budget

EU:s solidaritetsfond inrättades 2002 för att användas vid de allvarliga översvämningar som drabbade Centraleuropa på sommaren det året. Sedan dess har den gett stöd vid över 130 tillfällen (vid naturkatastrofer och insatser för att hantera hot mot folkhälsan). Hittills har 24 medlemsstater (plus Förenade kungariket) och fyra anslutningsländer (Albanien, Montenegro och Serbien) fått stöd från solidaritetsfonden, och totalt har över 8,6 miljarder euro betalats ut.

Sedan 2021 har solidaritetsfonden och reserven för katastrofbistånd finansierats som ett instrument, nämligen reserven för solidaritet och katastrofbistånd. Den maximala årliga budgeten för reserven för solidaritet och katastrofbistånd är 1,2 miljarder euro (i 2018 års priser).

I februari 2024 reviderades den fleråriga budgetramen 2021–2027, så att ytterligare finansiering kan ordnas för att hantera de nya och framväxande utmaningar som EU står inför. Som en del av denna översyn har den maximala årliga budgeten för reserven för solidaritet och katastrofbistånd ökats med 1,5 miljarder euro. Denna ökning syftar till att stärka EU:s kapacitet att hantera kriser och nödsituationer.

I december 2024 antogs förordningen om regionalt krisstöd för återuppbyggnad (Restore). Den ger ytterligare stöd till medlemsstater som drabbats av naturkatastrofer under 2024 och 2025 genom att göra det möjligt för medlemsstaterna att omprogrammera medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden+ (ESF+). Förordningen omfattar åtgärder som reparation av skadad infrastruktur och utrustning, utdelning av livsmedel och grundläggande materiellt bistånd samt socialt stöd och hälso- och sjukvårdsstöd. De totala tillgängliga resurserna för omprogrammering inom ramen för Restore är begränsade till 10 % av det ursprungliga totala nationella anslaget för Eruf och ESF+. Förordningen kompletterar de resurser som finns tillgängliga från solidaritetsfonden.

Genomförande

Stöd ur solidaritetsfonden ska ha formen av ett bidrag som kompletterar mottagarstatens offentliga insatser och är avsett att finansiera nödvändiga nöd- och återhämtningsåtgärder för att reparera i princip icke försäkringsbara skador. Följande brådskande åtgärder kan få stöd:

• Omedelbart återställande av infrastruktur och anläggningar inom energi, dricksvatten, avloppsvatten, telekommunikationer, transporter, hälsovård och undervisning.
• Provisoriska åtgärder för att bistå med inkvartering och hjälp med räddningstjänstinsatser för att tillgodose befolkningens behov.
• Omedelbart säkrande av förebyggande infrastruktur och åtgärder för att skydda kulturarvet.
• Röjning av katastrofdrabbade områden, inklusive naturområden.
• Snabbt stöd, inklusive material, till en befolkning som drabbats av en större folkhälsokris och skydd åt den befolkning som riskerar att drabbas.

EU kan bevilja finansiellt stöd till alla medlemsstater eller kandidatländer som begär det efter en större naturkatastrof. Det drabbade landet måste lämna in sin ansökan inom 12 veckor efter katastrofen. Kommissionen bedömer sedan ansökan och föreslår ett stödbelopp.

Behandlingen av stödansökan och budgetarbetet (godkännande av parlamentet och rådet) kan ta flera månader i anspråk. När anslagen beviljats betalas bidraget ut efter det att kommissionen och mottagarlandet har undertecknat ett avtal.

Genom 2014 års reform infördes möjligheten för länderna att begära förskottsbetalning om det finns tillräckligt med tillgängliga resurser, vilket kommissionen i så fall fattar beslut om. Maxbeloppet för förskottsbetalningen är 25 procent av det förväntade totala ekonomiska stödet från solidaritetsfonden, och det finns ett tak på 100 miljoner euro.

Mottagarstaten ansvarar för hur bidraget används samt för revision och kontroll. Nödåtgärderna kan finansieras retroaktivt för att täcka insatser från och med den första katastrofdagen.

Det går inte att finansiera åtgärder två gånger, och det är det mottagande landets ansvar att se till att kostnader som täcks genom solidaritetsfonden inte omfattas av något annat av EU:s finansieringsinstrument (i synnerhet sammanhållnings-, jordbruks- eller fiskeripolitiken).

Bidraget ska användas inom 18 månader från tilldelningen. Om en del av beloppet inte används måste mottagarlandet betala tillbaka denna del. Sex månader efter att 18-månadersperioden har löpt ut ska mottagarlandet lämna in en genomföranderapport till kommissionen. Rapporten ska i detalj redovisa de utgifter man har haft som berättigade till stöd från solidaritetsfonden samt all annan finansiering man fått, inklusive försäkringsutbetalningar och ersättning från tredje part. Den måste också ange förebyggande åtgärder som vidtagits eller föreslagits, inbegripet användningen av de europeiska struktur- och investeringsfonderna för detta ändamål, erfarenheter från katastrofen eller nödsituationen, läget i genomförandet av relevant EU-lagstiftning om förebyggande och hantering av katastrofrisker samt all annan relevant information om de förebyggande och begränsande åtgärder som vidtagits.

Europaparlamentets roll

I sin resolution av den 15 januari 2013 om Europeiska unionens solidaritetsfond, genomförande och tillämpning underströk parlamentet solidaritetsfondens betydelse som det viktigaste instrument som EU förfogar över för att agera vid allvarliga katastrofer. Samtidigt kritiserade parlamentet den oacceptabelt långa tiden för att ge bistånd till drabbade områden eller EU-länder och kräver att förseningarna ska minskas genom att förenkla förfarandena och tillåta förskottsutbetalningar. Dessa aspekter beaktades i det nya lagstiftningsförslaget från juli 2013. Kommissionens förslag innehöll även andra krav från parlamentet, såsom en tydligare och mer exakt definition av begreppet katastrof och en avgränsning av insatser.

I sin resolution av den 1 december 2016 om Europeiska unionens solidaritetsfond: en utvärdering betonade Europaparlamentet “betydelsen av översynen 2014, då man lyckades övervinna blockeringen i rådet och äntligen tillmötesgick parlamentets upprepade önskemål om förbättringar av hjälpens reaktionsförmåga och ändamålsenlighet, i syfte att säkerställa en snabb och tydlig insats för medborgare som drabbats av naturkatastrofer”.

I sin resolution av den 18 maj 2021 om översynen av Europeiska unionens solidaritetsfond uppmanade parlamentet kommissionen att, i samband med en framtida reform,

• fortsätta sitt arbete med att förenkla och påskynda ansökningsförfarandet för medlemsstaterna i syfte att säkerställa snabbare insatser som svar på naturkatastrofer och nödlägen,
• bättre beakta regionala katastrofer,
• bedöma de specifika effekterna av torka och att ta itu med dem på lämpligt sätt i den kommande förordningen,
• i så stor utsträckning som möjligt fokusera på de områden som löper störst risk att drabbas av större eller regionala naturkatastrofer eller större hot mot folkhälsan, i synnerhet yttersta randområden, öar, bergsområden samt områden som riskerar att drabbas av kraftiga jordskalv, vulkanutbrott eller framtida folkhälsokriser,
• stärka och förenkla synergierna mellan solidaritetsfonden och de sammanhållningspolitiska fonderna samt unionens civilskyddsmekanism (ett verktyg som syftar till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och en grupp med tio länder utanför EU om civilskydd för att förbättra förebyggande, beredskap och insatser vid katastrofer),
• i större utsträckning ta hänsyn till de senaste principerna för förebyggande av risker i kriterierna för att avgöra vilka projekt som är berättigade samt att integrera principen om bättre återuppbyggnad,
• ålägga mottagarländerna att informera sina medborgare om EU:s ekonomiska stöd.

Parlamentet anser att det i framtiden kan behövas en omvärdering av solidaritetsfonden budget så att budgeten blir tillräckligt stor för att effektivt kunna hantera stora och regionala naturkatastrofer och större hot mot folkhälsan.

Behovet av en reform av solidaritetsfonden återspeglas också i dess resolution av den 7 juni 2022 om EU:s öar och sammanhållningspolitiken: den aktuella situationen och framtida utmaningar. Parlamentet efterlyste ett bättre svar på de utmaningar som EU:s öar står inför och betonade behovet av att förbättra solidaritetsfonden för att anpassa den till hot som naturkatastrofer eller klimatförändringarnas effekter.

För mer information om detta ämne, se webbplatsen för utskottet för regional utveckling.

 

Kelly Schwarz

10-2025