| Den europeiska sysselsättnings- och socialpolitiken var länge den europeiska integrationens svaga länk. Men steg för steg har den synkroniserats med den ekonomiska politiken. Det var framför allt i och med Amsterdamfördraget från 1997, som sysselsättningen verkligen blev en fråga av gemenskapsintresse. 1997 infördes även den europeiska sysselsättningsstrategin enligt vilken medlemsstaterna skall samordna sina sysselsättningsåtgärder. Medlemsstaterna fastställer varje år riktlinjer för sysselsättningspolitiken, vilka föreläggs Europaparlamenetet som därefter uppmärksammar sina prioriteringar, i synnerhet när det gäller skapandet av kvalitativa arbetstillfällen och icke-diskriminering av kvinnor och äldre arbetstagare.
I november 2003 var 14,3 miljoner medborgare i EU (med 15 medlemsstater) arbetslösa, det vill säga 8 procent av den aktiva befolkningen. I de nya medlemsstaterna är situationen värre: där ligger den genomsnittliga arbetslösheten på 14,4 procent. Detta talar för ökade insatser för att främja den sociala samhållningen inom EU. Från och med den 1 maj 2004 kommer de nya medlemsstaterna att vara helt och hållet integrerade i den europeiska sysselsättningsstrategin, där den sociala sammanhållningen utgör en viktig del.
Kollektiva insatser
Även om den konkreta situationen varierar från en medlemsstat till en annan står samtliga regeringar inför samma utmaningar, nämligen en allt äldre befolkning, regionala skillnader, behov av att skapa hållbara sociala system under ofta svåra ekonomiska förhållanden... Den europeiska sociala modellen är inte alltid anpassad efter dessa utmaningar, men är ändå en gemensam utgångspunkt, vilket för övrigt bekräftas i utkastet till konstitution som utarbetades av framtidskonventet. Den europeiska sociala modellen omfattar så vitt skilda områden som utbildning, icke-diskriminering, dialog mellan arbetsmarknadens parter, försäkringsskydd och social trygghet.
För att bevara och modernisera denna modell, och för att främja sysselsättningen och den sociala integrationen antog medlemsstaterna den europeiska sysselsättningsstrategin under det särskilda EU-toppmötet i Luxemburg 1997. Denna strategi avser att främja samordningen av medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik och förbättrade arbetsmarknadstrukturer, samt att skapa fler och bättre arbetstillfällen.
Vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 fastställdes en mer omfattande strategi för att inte bara göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010, utan även en ekonomi som skall kunna uppnå "hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning". Målet är att uppnå full sysselsättning.
Positivt resultat och fortsatta insatser
En första utvärdering av den europeiska sysselsättningstrategin gjordes 2002, och visade ett positivt resultat. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden i EU hade stigit från 62,4 procent 1999 till 64,2 procent 2002, vilket dock fortfarande är för lågt. I anslutningsländerna var sysselsättningsgraden 56,1 procent 2002. Det mål som fastställdes i Lissabon var att man skall uppnå en sysselsättningsgrad på 70 procent 2010 för hela EU. 2003 hade fyra länder uppnått detta mål, nämligen Danmark, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket. Utvärderingen som gjordes 2002 ledde också till att man trappade upp insatserna för att uppnå tre viktiga mål, nämligen full sysselsättning, kvalitatitiva arbetstillfällen och produktivt arbete, samt sammanhållning och social integration.
I många av medlemsstaterna förekommer långtidsarbetslöshet som riskerar att leda till social utslagning. År 2002 hade tre procent av EU:s aktiva befolkning varit arbetslös i mer än tolv månader. Genom den europeiska sysselsättningsstrategin uppmanas medlemsstaternas regeringar att vidta åtgärder för att se till att samtliga arbetslösa erbjuds en ny start (bland annat genom vidareutbildning eller omskolning) innan de hunnit varit arbetslösa i tolv månader, och för de yngre innan de varit arbetslösa i sex månader.
Parlamentets prioriteringar
Varje år uttalar sig Europaparlamentet om riktlinjerna för sysselsättningspolitiken. I det senaste betänkandet betonade ledamöterna framför allt att det måste finnas bättre omsorgsmöjligheter för små barn (för att underlätta kvinnors förvärvsarbete), att lokala och regionala strategier måste utarbetas, att beskattningen måste reduceras (i synnerhet för små företag), att utbildning måste erbjudas inom företagen, att äldre arbetstagare måste få utbildning och att svartarbetet måste minskas.
Europaparlamentet har alltid betonat att det inte räcker att skapa arbetstillfällen, utan att man även måste se till kvaliteten på arbetstillfällena. Detta krav har införlivats i sysselsättningsstrategin. Medlemsstaterna har åtagit sig att utöka investeringarna i mänskliga resurser, utbildning och livslångt lärande, i enlighet med Europaparlamentets upprepade krav. Ett av de aktuella målen är att minst 85 procent av alla som är över 22 år skall ha en gymnasieutbildning 2010.
Europaparlamentet anser att tillräckliga budgetmedel måste avsättas för de åtgärder som avser att främja den sociala integrationen och att utbildningspolitiken också bör uppfylla behoven hos de personer som löper störst risk för social utslagning, såsom äldre personer, funktionshindrade personer och invandrare. Enligt Lissabon-strategin skall sysselsättningsgraden bland de äldre arbetstagarna (55-64 år) förbättras med 50 procent fram till 2010. 2003 uppfyllde fyra länder (Danmark, Portugal, Sverige och Förenade kungariket) det målet, medan sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare fortfarande låg under 33 procent i fem andra länder (Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike). I ansökarländerna var sysselsättningsgraden 30,6 procent 2002.
Sedan flera år tillbaka har parlamentet ideligen begärt ytterligare insatser för att bekämpa de orättvisor som fortfarande råder mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. I november 2003 låg EU:s arbetslöshet bland kvinnor på 8,9 procent och bland män på 7,3 procent. År 2001 var var sjätte kvinna mellan 25 och 54 år ej förvärvsarbetande på grund av familje- och omsorgsbördan. Den europeiska sysselsättningsstrategin avser att höja sysselsättningsgraden bland kvinnor till över 60 procent fram till 2010. Men 2003 hade endast Danmark, Nederländerna, Österrike och Portugal uppnått det målet (se även informationsbladet om jämlikhet på arbetsplatsen).
Räcker det med samordning?
Den metod som gör det möjligt för medlemsstaterna att samordna sin politik på vissa områden på frivillig basis, utan att det behövs någon bindande gemenskapslagstiftning (på ett område som till stor del regleras på nationell och regional nivå), kallas "den öppna samordningsmetoden". Denna metod används även för den ekonomiska politiken. I ett betänkande från 2003 kritiserade Europaparlamentet den bristfälliga demokratiska kontrollen i detta förfarande, som inte innebär något formellt deltagande från parlamentets sida. Parlamentet begärde därför att primärlagstiftningen skall fastställa att denna metod är ett gemenskapsinstrument och hur de olika aktörerna skall delta.
Europaparlamentet anser emellertid att utkastet till konstitution inte löser denna fråga på ett tillfredsställande sätt. Ledamöterna välkomnar att utkastet lägger tonvikt vid sysselsättning, jämställdhet och hållbar utveckling, men är kritiska till att man upprätthåller samordningsmetoden som den är, det vill säga utan Europaparlamentets deltagande. Och när det gäller riktlinjerna för sysselsättningspolitiken kommer parlamentet även i fortsättningen endast att "höras".
|
