Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Miljö / Konsumentskydd
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Lissabonstrategin
Finansiella tjänster
Demkratisk kontroll av ECB
Gränsöverskridande betalningar
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE


Samma bankavgifter för överföringar av euro till utlandet som inom landet

Numera tar bankerna ut samma avgift för att skicka euro mellan konton i olika EU-länder som för överföringar inom ett och samma land. Kreditkortsbetalningar och bankomatuttag i euro kostar inte heller mer att göra i andra EU-länder än hemma. Det beror på en EU-förordning som säger att bankerna skall ta ut samma avgift på inrikes och utrikes överföringar av euro. Denna nya lag togs fram efter flera år av påtryckningar från Europaparlamentet.

Ju närmare vi kom den 1 januari 2002, dagen för införande av eurosedlar och euromynt, desto större blev oron för att företag och allmänhet kanske inte skulle se några av fördelarna med valutabytet på en gång. Bankerna var inte skyldiga att ta ut samma avgift för utlandstransaktioner i euro som för eurobetalningar inom landet, och allt tydde på att många människor skulle fortsätta att göra (en i dag förlegad) skillnad på ”inrikesbetalningar” och ”utlandsbetalningar” i euro. Undersökningar visade att en överföring av 100 euro från ett EU-land till ett annat kunde kosta upp till 24 euro i avgifter. Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och att valutarisken i euroområdet snart skulle försvinna kom EU-institutionerna fram till att det inte fanns några skäl för att behålla denna ordning.

Europaparlamentet hade under lång tid stött olika åtgärder för att minska avgifterna för utlandsöverföringar, som hade fortsatt att vara högre än inrikesavgifterna, även efter att euron började användas 1999. Man tyckte att bankerna inte lämnade tillräcklig information om avgifterna. Högre avgifter för utlandsbetalningar och utlandsöverföringar uppfattades som något som hindrade handel och den inre marknaden, och påverkade allmänhetens förtroende för euron. Vissa banker motarbetade till en början en reglering med argumentet att marknadskrafterna skulle räcka till för att pressa ned bankavgifterna. Men parlamentet ansåg att bankerna redan haft tillräckligt med tid på sig och att principen om lika avgifter borde regleras i lag.

EU-kommissionen delade denna syn och utarbetade därför ett förslag till förordning som parlamentet godkände i december 2001. Denna EU-bestämmelse har sedan 1 juli 2002 tvingat bankerna att ta ut samma avgifter för ”elektroniska transaktioner” (bankomatuttag och kreditkortsbetalningar), och sedan den 1 juli 2003 för överföringar från ett bankkonto till ett annat. I båda fallen gäller denna regel upp till ett tak på för närvarande 12 500 euro. Det beloppet kommer att höjas till 50 000 euro den 1 januari 2006. Dessutom måste bankerna informera sina kunder skriftligen om vilka avgifter de tar ut på betalningar och överföringar på upp till 50 000 euro. Förordningen gäller överföringar av euro i samtliga medlemsstater, inte bara i euroområdet.

50 000 euro-taket införs stegvis

EU-kommissionen och Europaparlamentet kom först överens om att taket borde vara 50 000 euro, men sedan argumenterade rådet för ett lägre tak på 12 500 euro. För att nå en snabb överenskommelse med rådet och skynda på arbetet med behandlingen av lagstiftningen gick parlamentet till sist med på att man skulle börja med detta belopp, på villkor att det skulle höjas till 50 000 euro 2006. Bankerna har alltså tid på sig att anpassa sig till den nya lagstiftningen.

Enligt förordningen kan finansinstitut konkurrera med de avgifter de tar ut, under förutsättning att de inte gynnar inrikesöverföringar. Det står även bankerna fritt att höja avgifterna för inrikestjänster eftersom förordningen inte kräver att de måste sänka utlandsavgifterna, utan bara att de skall vara samma som inrikesavgifterna. Men den ökade konkurrensen mellan finansinstituten gör detta osannolikt. Bankerna har även möjlighet att erbjuda en paketavgift för flera olika betalningstjänster. I sådana paketlösningar har bankerna all frihet att behandla olika kunder olika, men de får inte göra skillnad mellan utrikes- och inrikesbetalningar. Ett exempel kan vara ett kundpaket där ett visst antal uttag är gratis, vare sig de görs inom hemlandet eller till utlandet, eller en årlig avgift för att aktivera bankomatkortet utomlands.

Skyldigheten att ta ut samma avgift gäller inte för papperscheckar, eftersom de kostar mer att hantera än elektroniska betalningar. Bankerna får även ta ut en högre avgift om kunderna inte meddelar vilket IBAN-nummer mottagarens kontonummer har.



  
Föredragande:
  
Gränsöverskridande betalningar i euro: minskade bankavgifter: Karla Peijs (EPP-ED, NL) - ej längre ledamot
  
EUT - antagna texter:
  
Gränsöverskridande betalningar i euro: minskade bankavgifter

 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004