I detta faktablad förklaras EU:s energieffektivitetspolitik, inklusive dess rättsliga ram, primära mål och de viktigaste lagarna. Politiken syftar till att minska utsläppen av växthusgaser, sänka energikostnaderna och förbättra energitryggheten, samtidigt som beroendet av importerade fossila bränslen minskas. I faktabladet lyfts Europaparlamentets roll i utformningen av denna politik fram.

Rättslig grund

  • I artikel 194 i fördraget om Europeiska unionen fastställs att energipolitiken är ett område med delad befogenhet mellan EU och dess medlemsstater. Det betyder att EU-länderna kan stifta lagar och anta rättsligt bindande akter om EU inte har gjort det. I artikeln främjas energieffektivitet och energibesparingar när det gäller EU:s inre marknad och behovet av miljöskydd.
  • Målen för EU:s energieffektivitetspolitik

    EU:s energieffektivitetspolitik fastställer minskningsmål för EU:s energiförbrukning fram till 2030, jämfört med de prognoser som gjordes 2020.

    Målen uttrycks i primärenergianvändning, som mäter ett lands totala energibehov, och slutlig energianvändning, som avser den totala energi som slutanvändarna (hushåll, industrier osv.) förbrukar. Båda mäts i miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe).

    De viktigaste energieffektivitetskraven är följande:

    • En minskning med 11,7 % av EU:s slutliga energianvändning, med ett tak på 763 Mtoe (bindande), med konsekvenser för primärenergianvändningen, med ett tak på 992,5 Mtoe (vägledande).
    • En minskning med 1,9 % i den offentliga sektorns årliga energiförbrukning.
    • EU-länderna måste också

      • varje år renovera minst 3 % av alla offentliga byggnader som är större än 250 m²,
      • uppnå årliga besparingar i den slutliga energianvändningen på 1,5 % 2026 och 2027, med en ökning till 1,9 % 2028, 2029 och 2030.
      • Resultaten av EU:s energieffektivitetspolitik

        A. Energieffektivitetsdirektivet

        Energieffektivitetsdirektivet, som antogs 2023, är hörnstenen i EU:s energieffektivitetspolitik. Det fastställer EU:s energieffektivitetsmål och kräver att varje EU-land fastställer ett vägledande nationellt energieffektivitetsmål baserat på slutlig energianvändning för att uppnå EU:s mål.

        Genom direktivet infördes en skyldighet för den offentliga sektorn att föregå med gott exempel: det fastställer mål för slutlig energianvändning och för renoveringar för att åstadkomma energieffektivitet. Det ändrar definitionen av effektiva fjärrvärmesystem och fastställer nya krav som syftar till att senast 2050 fasa ut energiförsörjningen av fossila bränslen ur dessa system.

        Direktivet fastställer principen om ”energieffektivitet först”, enligt vilken effektivitetslösningar bör betraktas som det första alternativet i samband med policy-, planerings- och investeringsbeslut.

        Genom direktivet utvidgas också kraven på energibesiktning till alla företag som överskrider ett visst tröskelvärde för energi, och stora industrikonsumenter måste införa energiledningssystem. Det skärper kompetenskraven för personer som arbetar med energieffektivitet och ger EU-länderna i uppdrag att rapportera om investeringar i energieffektivitet. Det ger också projektutvecklingsstöd på olika nivåer i syfte att bidra till EU:s energieffektivitetsmål.

        Slutligen blir det enligt direktivet obligatoriskt

        • för datacentraler att rapportera om sin energieffektivitet,
        • för EU-länder att inrätta särskilda gemensamma kontaktpunkter som ger råd och stöd om energieffektivitet till små och medelstora företag, hushåll och offentliga organ,
        • för kommuner med över 45 000 invånare att utarbeta värme- och kylplaner.
        • Det innehåller dessutom bestämmelser för konsumentskydd, definierar energifattigdom på EU-nivå och inför åtgärder för minskad energifattigdom.

          B. Byggnaders energiprestanda

          1. Direktivet om byggnaders energiprestanda

          EU:s strategi för hållbara byggnader styrs främst av direktivet om byggnaders energiprestanda från 2024, där det fastställs ett krav på att omvandla EU:s befintliga byggnadsbestånd till ett byggnadsbestånd med nollutsläpp senast 2050.

          a. Minimikrav avseende energiprestanda

          EU-länderna måste

          • fastställa minimikrav avseende energiprestanda för byggnader och byggnadselement,
          • anta en metod för beräkning av byggnaders energiprestanda.
          • b. Standarder för nya byggnaders energiprestanda

            En nollutsläppsbyggnad måste uppfylla höga standarder för energiprestanda, inte orsaka några utsläpp på plats från fossila bränslen och ha inga eller mycket låga utsläpp av växthusgaser.

            EU-länderna måste se till att

            • alla nya offentliga byggnader är nollutsläppsbyggnader från och med 2028,
            • alla nya byggnader är nollutsläppsbyggnader från och med 2030,
            • nya stora byggnader har en global uppvärmningspotential under hela sin livscykel beräknad från och med 2026,
            • alla nya byggnader har en global uppvärmningspotential under hela sin livscykel beräknad från och med 2030.
            • c. Standarder för det befintliga byggnadsbeståndets energiprestanda

              EU-länderna måste

              • fastställa minimistandarder för energiprestanda avseende sina bostadsbyggnadsbestånd, vilket kommer att få igång renoveringen på 16 % och 26 % av det byggnadsbestånd med sämst prestanda senast 2030 respektive 2033,
              • fastställa en utvecklingsbana mot en successiv minskning av den genomsnittliga primärenergianvändningen i sina bostadsbyggnadsbestånd med 16 % fram till 2030 och med 20–22 % fram till 2035, jämfört med 2020, med fokus på de byggnader som har sämst prestanda.
              • Särskilda undantag gäller för religiösa, små, energisnåla eller tillfälliga byggnader.

                Enligt direktivet om byggnaders energiprestanda ska alla byggnader i EU delas in i energiklasser, från A (bäst) till G (sämst). Klass A avser nollutsläppsbyggnader och klass G avser de byggnader som har sämst prestanda i det nationella byggnadsbeståndet.

                Eftersom klass G beror på byggnadsbeståndets nationella särdrag harmoniseras inte energiklasserna mellan EU-länderna. På samma sätt bygger kravet på att renovera bostadshus på de byggnader med sämst prestanda i det nationella byggnadsbeståndet snarare än på alla enskilda byggnader, vilket ger en viss flexibilitet och en möjlighet att anpassa sig till olika nationella standarder.

                Allmännyttiga bostäder är undantagna om dessa energiuppgraderingar skulle kosta mer än de sparar in eller om hyran skulle bli högre än det som sparas in på energiräkningarna.

                Enligt direktivet ska EU-länderna lämna in nationella byggnadsrenoveringsplaner, integrerade i deras nationella energi- och klimatplaner, som inbegriper

                • en översikt över det nationella byggnadsbeståndet för olika byggnadstyper,
                • en färdplan med nationellt fastställda mål för 2030, 2040 och 2050,
                • en översikt över planerade politiska strategier och åtgärder, samt
                • en översikt över investeringsbehoven och finansieringskällorna för dess genomförande.
                • Enligt direktivet är EU-länderna skyldiga att successivt installera solenergianläggningar i offentliga byggnader och andra byggnader än bostäder, beroende på deras storlek, och i alla nya bostadshus senast 2030, om detta är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

                  Genom direktivet upphör subventionerna till fristående värmepannor som använder fossila bränslen från och med 2025, krav på EU-länderna att inrätta faciliteter för tekniskt stöd införs, undantag för jordbruks- och kulturarvsbyggnader fastställs liksom alternativa undantag som kan göras för byggnader med särskilt arkitektoniskt eller historiskt värde, temporära byggnader, kyrkor och andra gudstjänstlokaler.

                  2. Strategin för renoveringsvågen

                  Syftet med strategin för en renoveringsvåg är att renovera 35 miljoner byggnader senast 2030 och se till att renoveringarna leder till bättre energi- och resurseffektivitet.

                  Strategin syftar också till att skydda alla invånare i EU som inte har möjlighet att värma upp sina hem tillräckligt genom att se till att utsatta konsumenter har råd med grundläggande uppvärmnings- och energitjänster.

                  3. Värmepumpar

                  En värmepump är en anordning som tillhandahåller varmvatten, värme och kyla för hushåll och företag. Den är tre till fem gånger effektivare än en traditionell gaspanna.

                  I REPowerEU-planen, vars syfte är att fasa ut all import av rysk gas till EU, föreslår man en förbättrad energieffektivitet för EU genom att installera värmepumpar i byggnader dubbelt så snabbt och att påskynda utbyggnaden av värmepumpar för fjärrvärmenät och fjärrkylnät.

                  C. Kraftvärme

                  Kraftvärme är en energiproduktionsprocess där både el och nyttiggjord värme genereras samtidigt. Energieffektivitetsdirektivet syftar till att maximera anläggningarnas effektivitet genom att kräva att EU-länderna

                  • genomför en kostnads-nyttoanalys avseende potentialen att använda kraftvärme när de planerar att bygga eller renovera en värme-, el- eller industrianläggning, eller ett fjärrvärme- och fjärrkylenät, på mer än 20 MW värme,
                  • på begäran bedömer potentialen för effektiv värme och kyla, inklusive kraftvärme, för redan befintliga anläggningar.
                  • D. Produkters energieffektivitet

                    1. Handlingsplan för överkomliga energipriser

                    Som en del av given för en ren industri syftar handlingsplanen för överkomliga energipriser till att effektivisera energianvändningen och minska energikostnaderna för industrier och konsumenter. I planen ingår inrättandet av en europeisk marknad för energieffektivitet som ska vägleda företagen mot kostnadseffektiva lösningar. Den anger också att EU:s förordningar om energimärkning och ekodesign ska uppdateras för att främja effektivare produkter med längre livslängd. Åtgärderna skulle kunna spara upp till 162 miljarder euro på energiräkningarna fram till 2030.

                    2. Ekodesignkrav och energimärkning

                    Vissa EU-produkter, t.ex. hushållsapparater, värmepannor, telefoner, datorer eller annan elektrisk eller elektronisk utrustning, måste uppfylla minimikraven för energieffektivitet. De kallas ekodesignkrav.

                    Ekodesignförordningen, som gradvis ersätter ekodesigndirektivet, och energimärkningsförordningen innehåller regler för energieffektiva och hållbara produkter. I ekodesignförordningen fastställs krav för nästan alla kategorier av fysiska varor, bland annat att

                    • förbättra produkternas beständighet, återanvändbarhet, uppgraderbarhet och reparerbarhet,
                    • öka möjligheterna till underhåll och renovering av produkter,
                    • göra produkter mer energi- och resurseffektiva,
                    • hantera förekomsten av ämnen som förhindrar återanvändning eller återvinning av produkter,
                    • öka innehållet av återvunnet material,
                    • göra det lättare att återtillverka och återvinna produkter,
                    • fastställa regler för koldioxid- och miljöavtryck,
                    • begränsa uppkomst av avfall,
                    • förbättra tillgången till information om produkters hållbarhet.
                    • Genom direktivet införs digitala produktpass, regler för förstörelse av osålda konsumentprodukter och miljöanpassad offentlig upphandling.

                      Energimärkningsförordningen inför den välkända EU-märkningen för produkter med en energiskala från A till G som hjälper konsumenterna att välja miljövänliga produkter.

                      Energistyrning

                      Enligt förordningen om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder måste EU-länderna upprätta 10-åriga nationella energi- och klimatplaner för perioden 2021–2030 och lämna in lägesrapporter vartannat år. Europeiska kommissionen bedömer rapporterna och kan vidta åtgärder på EU-nivå för att säkerställa att de överensstämmer med EU:s övergripande mål.

                      Europaparlamentets roll

                      Europaparlamentet har alltid varit en viktig drivkraft när det gäller att föra en ambitiös energieffektivitetspolitik i EU.

                      Parlamentet har ständigt efterlyst högre, rättsligt bindande mål och skärpta bestämmelser som går längre än kommissionens förslag, samtidigt som EU-medborgares och EU-företags intressen också skyddas genom minskade energikostnader.

                      I de senaste förhandlingarna om energieffektivitetsdirektivet var Europeiska kommissionens ursprungliga ståndpunkt att minska den slutliga energianvändningen med 9 % fram till 2030, jämfört med de prognoser som gjordes 2020. Europaparlamentet föreslog att EU:s energieffektivitetsmål skulle höjas till minst 14,5 %. En intensiv opinionsbildning ledde till en kompromiss där det nuvarande bindande målet fastställdes till 11,7 %.

                      Parlamentet har också konstant kämpat för att åstadkomma en övergång från vägledande mål till rättsligt bindande mål och främjat energieffektiva lösningar för uppvärmning och kylning och för att uppnå energibesparingar.

                      Det lyckades få igenom att principen om ”energieffektivitet först” ska förankras i EU:s regler som ett rättsligt bindande krav, som säkerställer att effektivitet måste beaktas på alla nivåer av energiplanering, energipolitik och investeringar.

                      Parlamentet har alltid förespråkat en renovering av de byggnader med sämst prestanda i EU:s byggnadsbestånd, som ett sätt att få till stånd stora energibesparingar. Omkring 40 % av all energi som förbrukas i EU används för närvarande i byggnader, och 80 % av denna energi används för värme, kyla och varmvatten.

                      Under förhandlingarna om direktivet om byggnaders energiprestanda hittade parlamentet en balans mellan att skapa en enhetlig europeisk standard för byggnaders energiklasser och respektera lokala skillnader i nationella byggnadsbestånd och mellan energikonsumenter. Parlamentet främjade energieffektiva åtgärder, såsom solenergi, vid renovering av byggnader, utfasning av fossila bränslen och användning av trämaterial, gröna tak och fasader, samtidigt som den också förespråkade stödåtgärder för att bekämpa energifattigdom.

                      Efter de senaste energikriserna uppmanade parlamentet kommissionen att stödja energiintensiva industrier i samband med införandet av ren teknik och energieffektiva produktionsmetoder, och föreslog akuta åtgärder för att ta itu med konsekvenserna av höga energikostnader för EU:s industrier och invånare.

                      Detta faktablad har utarbetats av Europaparlamentets utredningsavdelning för omställning, innovation och hälsa. Mer information finns på webbplatsen för utskottet för industrifrågor, forskning och energi.

                       

                      Valentina Richard-Romei / Matteo Ciucci