Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Val till Europaparlamentet
EP:s organisation
och arbetssätt
Medbeslutande
och andra beslutsförfaranden
Budgetbefogenheter
Budgetkontroll
Demokratisk kontroll
Ledamotsstadga och stadga
för europeiska politiska partier
Tillfälliga utskott
och undersökningsutskott
Övriga EU-institutioner
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Miljö / Konsumentskydd
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE


Nej till stadga för Europaparlamentets ledamöter, men ja till stadga för de europeiska partierna

En del av Europaparlamentets arbete är fortfarande till förvånansvärt stor del präglat av nationella snarare än europeiska hänsyn. Till exempel har Europaparlamentets ledamöter inte lika lön. Istället får de lön av sitt hemland och då samma lön som ledamöterna i det egna nationella parlamentet. Även när det gäller valet till Europaparlamentet lär det dröja innan europeiska partier ersätter de nationella. Förslag om att införa lika lön och arbetsvillkor för Europaparlamentsledamöterna har för tillfället stoppats. Men man har kommit en bit på väg mot att inrätta europeiska partier.

Europaparlamentsledamöterna skall följa en lång rad bestämmelser som reglerar deras ställning, lön och utgifter, deras parlamentariska immunitet med mera. I vissa fall lyder de under den nationella lagstiftningen i hemlandet och i andra fall under EU:s bestämmelser. Detta får ibland märkliga effekter. Till exempel har spanska EU-parlamentsledamöter samma lön som ledamöter av Cortès i Madrid, medan tyska EU-parlamentsledamöter får samma lön som ledamöter av förbundsdagen i Berlin. Och förutom att ledamöterna får lön av sina hemländer så beskattas de även där, trots att de gör samma jobb och arbetar i Bryssel och Strasbourg.
Det har under årens lopp gjorts försök att komma fram till en gemensam så kallad stadga, d.v.s. gemensamma bestämmelser för att få bort alla skillnader, men för att denna stadga ska bli verklighet måste den godkännas inte bara av Europaparlamentet utan även av medlemsstaternas regeringar. Europaparlamentsledamöterna trodde att man var nära en lösning på denna fråga när parlamentet i juni 2003 godkände ett förslag till stadga efter flera års försök att nå en kompromiss som kunde accepteras av regeringarna i ministerrådet. Det visade sig att rådet hade invändningar på tre punkter: Europaparlamentsledamöternas pensionsålder, beskattningen av ledamöternas lön och frågor rörande immunitet och privilegier, som rådet menade endast kunde ändras efter förhandlingar mellan EU:s regeringar.
Parlamentet svarade på rådets synpunkter genom att i december 2003 med bred majoritet besluta att försöka få bort dessa tvistefrågor. Parlamentet accepterade en önskan från flera regeringar som ville kunna beskatta ledamöternas löner i hemlandet, även om lönen nu skulle betalas via EU:s budget. Parlamentet gick med på att att ledamöterna skulle beskattas inte bara av EU utan även av medlemsstaterna. Parlamentets enda villkor var att dubbelbeskattning inte skulle få förekomma, vilket rådet också ställde sig bakom. Parlamentet gick med på att behandla frågan om immunitet och privilegier separat och uppmanade medlemsstaterna att se över 1965 års EG-protokoll om immunitet och privilegier. Slutligen föreslog Europaparlamentet en kompromiss om pensionsålderna som det italienska ordförandeskapet hade uppgett att rådet kunde acceptera. Detta förslag innebar att ledamöterna skulle ha rätt till pension från 63 års ålder (istället för 65 år som rådet ville eller 60 år som var parlamentets utgångsbud i juni).
Det föreföll som om samtliga ledamöter till slut skulle komma att omfattas av samma regler, så här 25 år efter det första direkta valet till EU-parlamentet. Men oväntat och i sista stund, i samband med rådsmötet den 26 januari 2004 där förslaget till ny stadga skulle ha beslutats, motsatte sig ett antal av ministrarna den föreslagna lönen för Europaparlamentsledamöter. Förslaget var att lönen skulle uppgå till hälften av vad domare i EG-domstolen tjänar och dittills ingen hade motsatt sig detta. Resultatet blev nu istället att hela stadgan avfördes från dagordningen och att det är upp till det nya parlamentet att samla kraft för att ta upp frågan på nytt.

En stadga för de politiska partierna
När det gäller stadgan om rättslig ställning och finansiering av de europeiska politiska partierna blev resultatet ett annat. För närvarande väljs Europaparlamentets ledamöter som företrädare för nationella politiska partier, även om de sedan oftast agerar genom någon av de europeiska politiska grupperna när de kommer till Bryssel. Dessa grupper representerar hela den politiska skalan. Utanför Europaparlamentets ramar har de större partierna startat europeiska paraplyorganisationer, som dock inte har den samordning och inverkan på samhället som politiska partier kan ha. Men under de senaste åren har ett antal partier även organiserat sig som partier på EU-nivå, exempelvis EPP (kristdemokrater och moderater/samlingspartister), Europeiska socialistpartiet (socialdemokraterna), ELDR (liberaler/folkpartiet/centerpartiet/sfp), Europeiska fria alliansen (främst regionala partier) och De gröna, medan andra håller på att organisera sig.
Många menar att det vore bra för EU-samarbetets profil om det bildades politiska partier på EU-nivå, eftersom detta skulle kunna motverka tendensen att EU-valen är anonyma och handlar om nationella frågor istället för om EU-frågor. Och i EG-fördraget står det faktiskt att "Politiska partier på europeisk nivå är viktiga som en integrationsfaktor inom unionen. De bidrar till att skapa ett europeiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas politiska vilja". Trots den vikt som alltså fästs vid europeiska partier har det tagit tid - dock inte lika lång tid som i fallet med ledamotsstadgan - att nå en överenskommelse mellan EU-regeringarna själva och mellan parlamentet och EU-regeringarna om bestämmelserna för europeiska partier. Dessa bestämmelser kommer att innehålla regler för bidrag till dessa partier från EU:s budget.
I den förordning om politiska partier på europeisk nivå som kommer att träda i kraft i juli 2004, alltså efter valet till EU-parlamentet, anges att europeiska partier som vill bli erkända och erhålla EU-bidrag måste ha ledamöter i Europaparlamentet från åtminstone en fjärdedel av EU:s medlemsstater elller vara företrädda i de nationella parlamenten eller regionala församlingar i minst en fjärdedel av medlemsstaterna. Alternativt måste de, i minst en fjärdedel av medlemsstaterna, ha erhållit minst tre procent av de avgivna rösterna i det senaste valet till Europaparlamentet. Ett europeiskat parti måste även stå för EU:s principer, d.v.s frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och rättsprinciper.
I EU:s budget anslås 8,4 miljoner euro per år för anslag till europeiska politiska partier. Av dessa medel skall 15 procent fördelas i lika delar mellan partierna medan resten skall fördelas proportionerligt efter antalet valda ledamöter till Europaparlamentet. För att erhålla medel från budgeten måste ett politiskt parti på EU-nivå lämna in en ansökan till Europaparlamentet varje år. De medel som erhålls på detta sätt får endast användas för att täcka utgifter som kan kopplas direkt till de mål som finns fastslagna i partiernas politiska program och får inte användas för att direkt eller indirekt finansiera nationella politiska partier.
Europeiska partier måste även varje år öppet redovisa sina finansieringskällor genom en förteckning över bidragsgivare och bidrag som överstiger 500 euro från varje bidragsgivare. Partierna får inte ta emot anonyma bidrag, bidrag från företag eller stiftelser där de äger mer än 50 procent av kapitalet, eller bidrag som överstiger 12 000 euro per år från enskilda personer eller organisationer.



 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004