| Balkan är både EU:s största misslyckande och största framsteg ur utrikespolitisk synvinkel. EU lyckades inte förhindra det blodiga kriget som bröt ut 1992 och inte heller att få ett slut på kriget när det en gång hade börjat. Den skam som detta misslyckande innebar fick emellertid EU att vidta desto effektivare åtgärder några år senare. När ett pyrande inbördeskrig i Makedonien 2001 hotade att bli ännu en katastrof på Balkan, ingrep EU och lyckades ena de albanska och makedoniska etniska grupperna genom att förhandla fram en ny konstitution för landet. I det krigshärjade Bosnien och Hercegovina samt Kosovo görs fortfarande stora insatser för att uppnå stabilitet, välstånd och rättssäkerhet.
I slutet av det krig som tillintetgjorde Jugoslavien, skickade det internationella samfundet 1995 en Nato-ledd fredsbevarande styrka (IFOR, senare SFOR) till Bosnien och Hercegovina, som var den mest omtvistade och omstridda delen av regionen. Likaså tillsattes posten som FN:s höge representant, en sorts ledare med omfattande befogenheter att övervaka och genomföra fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina. EU:s roll var i stort sett endast att tillhandahålla humanitär hjälp.
Effektivare användning av EU-stöd
I samband med Europaparlamentets årliga kontroll av hur EU:s budgetmedel används kontrollerade parlamentet bland annat hur EU-stödet förvaltades. Vid ett flertal tillfällen betonade Europaparlamentets ledamöter att stödet inte betalades ut tillräckligt snabbt, och att det fanns brister i fråga om öppenhet och kontroll. Denna kritik började bära frukt efter Natos militära ingrepp i Kosovo 1999. I samband med återuppbyggandet av denna härjade region, som förvaltades av FN efter att Serbien dragit sig tillbaka, beslutades det att stödet skulle förvaltas och övervakas på lokal nivå, och inte långt borta i Bryssel. Parlamentet insisterade på att det operativa centrumet för Europeiska byrån för återuppbyggnad bör ligga i Pristina och ha en hög grad av självbestämmande. Följaktligen kunde stödet tillhandahållas på ett snabbare och effektivare sätt, och då Serbien hotades att lamslås på grund av brist på eldningsolja vintern 2000, kunde EU tillhandahålla förnödenheter i god tid.
Byrån för återuppbyggnad, som nu även har öppnat operativa centrum i Belgrad, Skopje och Podgorica, är ansvarig inför både parlamentet och rådet. Europaparlamentets ledamöter har därför kunnat ingripa då de sett att saker och ting gått snett. Då förbittringen växte bland albanerna i Makedonien på grund av att de hus som förstörts av makedoniska militärer under stridigheterna i början av 2001 inte byggdes upp tilllräckligt snabbt, såg parlamentet till att just detta arbete fick högsta prioritet. Parlamenet insisterade också på att en tillräckligt stor del av de tillgängliga medlen skulle användas för minröjning.
Det var till stor del tack vare parlamentet som det överhuvudtaget fanns tillräckliga medel för återuppbyggandet. År 1999, då 2000 års budget beslutades, var Europaparlamentets ledamöter tvungna att kämpa hårt mot rådet för att se till att de 500 miljoner euro som enligt Världsbanken och andra internationella organisationer skulle krävas för återuppbyggnaden av Kosovo faktiskt avsattes i budgeten. Till att börja med höll rådet med om att 500 miljoner euro skulle behövas, men försökte sedan ta tillbaka sitt ursprungliga åtagande och försökte till och med att dra av en del av beloppet från de anslag som avsatts för utvecklingssamarbete. I slutändan lyckades i alla fall parlamentet se till att 200 miljoner euro togs från budgetreserven och avsattes för akuta och oförutsedda budgetbehov.
Närmare förbindelser
Parlamentet har hjälpt till att forma EU:s förbindelser med Balkanländerna även på andra sätt. Stabiliserings- och associeringsprocessen, som formellt inleddes i november 2000 kan leda till ett EU-medlemskap för länderna på västra Balkan. Det gör det möjligt för EU att arbeta med varje enskilt land i syfte att föra det närmare EU:s demokratiska och ekonomiska krav. Parlamentet har ställt höga krav på de Balkanländer som vill delta i stabilitets- och associeringsprocessen, exempelvis fullständigt samarbete med den internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag, garantier för flyktingars rätt att återvända till hemlandet, samt ett fullständigt åtagande i fråga om att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Som ett led i denna process har stabiliserings- och associeringsavtal slutits med Makedonien och Krotatien. I februari 2003 ansökte Kroatien formellt om medlemskap i EU.
Ett mer informellt sätt att påverka utvecklingen i Balkanländerna, som visat sig vara mycket effektivt, är nätverket för parlamentariker i sydöstra Europa. Genom detta nätverk träffar ledamöter av Europaparlamentet regelbundet ledamöter av de olika parlamenten i Balkanländerna i relativt små och lätthanterliga grupper, och kan där hjälpa dem att hitta rätt på vägen mot parlamentarisk demokrati och demokratiskt styre. Nätverket består av delegationer från Europaparlamentet och från parlamenten i Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kroatien, Montenegro, Rumänien samt Serbien och Montenegro.
|
