Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Säkerhet och försvar
Mänskliga rättigheter
Balkanländerna
Avtal med tredje länder
Utrikeshandel
Utveckling och samarbete
EU-AVS
Antipersonella minor
Miljö / Konsumentskydd
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE


De mänskliga rättigheterna i fokus för utrikespolitiken

En kamp som förs av Europaparlamentet sedan mycket lång tid tillbaka, är kampen för de mänskliga rättigheterna både inom och utanför EU. Idag, tack vare den drivande roll som ledamöterna har, befinner sig de mänskliga rättigheterna i fokus för EU:s utrikespolitik.

Diskussionerna om de mänskliga rättigheterna får inte förvandlas till alldagliga diskussioner om handeln eller begränsas till diskussioner om de kulturella och historiska skillnaderna. Detta betonas starkt och uppriktigt i parlamentets senaste betänkande om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen 2002. Ledamöterna har ofta uppmanat rådet och kommissionen att höja kraven i detta hänseende i samband med den politiska dialogen, beviljandet av stöd eller ingåendet av avtal med tredje land.

En politik och resurser

Sedan flera årtionden tillbaka har Europaparlamentets ledamöter kämpat för att främjandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin skulle hamna i fokus för EU:s utrikespolitik. Dessa krav uppfylldes i och med att den rättsliga grund som krävs för detta infördes i Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget. Dessutom var det parlamentet som skapade en budgetpost som gör det möjligt för EU att finansiera olika projekt på så vitt skilda områden som medborgarutbildning, utveckling av oberoende medier, förebyggande av våld mot kvinnor, inrättande av polisstyrkor, etc.

En systematisk klausul

Det är också på parlamentets begäran som EU systematiskt inför klausuler om de mänskliga rättigheterna i de avtal som EU ingår med tredje land. Dessa klausuler innebär vissa krav för att avtalet skall verkställas, det vill säga att avtalet kan hävas om det berörda tredje landet kränker de mänskliga rättigheterna. Denna strategi utvecklades under nittiotalet och tillämpas systematiskt sedan 1995. Ett trettiotal avtal som ingicks före 1995 och ett tjugotal som verkställts efteråt innehåller sådana klausuler.

Men det räcker inte att förkunna olika principer eller krav. Man måste även se till att dessa tillämpas. För att denna klausul verkligen skall respekteras krävs, enligt ledamöterna, framför allt att den politiska viljan finns i de medlemsstater vars särskilda intressen ibland hindrar EU från att agera på ett effektivt sätt. För att minska denna typ av "avvikelser" anser parlamentet att klausulen bör kombineras med en väl definierad tillämpningsmekanism som innebär en kontinuerlig påtryckning på tredje land. Parlamentet beklagar också att det inte längre är inblandat då beslut fattas om samråd eller hävande av bilaterala avtal på grund av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Men parlamentet förfogar över ett viktigt vapen, nämligen att det måste ge sitt samtycke för att dessa bilaterala avtal skall kunna ingås. Det har hänt att parlamentet, innan det gett sitt samtycke, förhalar sitt beslut för att utöva påtryckning på ett tredje land. Detta inträffade exempelvis 1993, i fråga om ett avtal med Syrien, och allt pekar på att parlamentets påtryckning bidrog till att ett stort antal syriska judar fick möjlighet att återvända. En sådan beslutsförhalning kan också göra det möjligt att anordna utfrågningar där de politiska myndigheterna i tredje land inbjuds att delta och redogöra för sin politik i fråga om de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentet har ibland gett sitt samtycke och därtill bifogat en resolution där det angett sina krav. Detta har hänt under den innevarande valperioden i fråga om associeringsavtalen med Egypten och Libanon, och med Algeriet, dit en delegation från Europaparlamentet begav sig för att undersöka situationen på plats. I fråga om Pakistan frystes avtalet på grund av att situationen för de mänskliga rättigheterna hade försämrats i landet.

Fortlöpande övervakning

Under varje sammanträdesperiod i Strasbourg håller Europaparlamentet aktuella debatter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen och antar resolutioner. Ledamöterna är särskilt uppmärksamma och kritiska när det gäller yttrande- och pressfrihet, demokratiska val och opartiska rättegångar. Flera auktoritära regimer har på detta sätt fått påpekanden om de våldshandlingar eller hot som begås mot oppositionen och deras snabba reaktioner visar att parlamentets påpasslighet också utgör ett användbart moraliskt påtryckningsmedel. Ledamöternas påtryckningar har ofta fått myndigheterna i vissa länder att ändra sin inställning till människorättsaktivister eller politiska motståndare, exempelvis i fråga om Ryad al-Turk i Syrien, Saad Eddine Ibrahim i Egypten och Hamma Hammami i Tunisien.

Varje år ser parlamentet också över situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i världen. Detta årliga betänkande behandlas i kammaren och innehåller en resolution. Betänkandet tar särskilt upp de fall där situationen är oacceptabel och föreslår särskilda åtgärder för att göra EU:s arbete på detta område effektivare och mer konsekvent. Det senaste betänkandet om situationen för de mänskliga rättigheterna 2002 (som behandlades i september 2003) betonade särskilt hur den religiösa intoleransen hotar världsfreden. Betänkandet om situationen 2001 betonade i stället människosmugglingen och terrorismen, och betänkandet om situationen 2000 lade tonvikt vid yttrande- och pressfriheten.

Ett konkret åtagande

Förutom de månatliga diskussionerna och årliga betänkandena har parlamentet ofta varit uppmuntrande till att EU skickar observatörer i samband med att det hålls val i vissa tredje länder och har ofta deltagit själv. Ledamöter från Europaparlementet har varit ordförande för sådana observationsdelegationer. Ledamöterna anser emellertid att sådana delegationer inte bara bör utnyttjas under själva valperioden, utan att det även bör ske ett uppföljningsarbete.

Under de senaste åren har parlamentet begärt och gett sitt stöd för sanktioner (såsom vapenembargon eller indragna gemenskapsbidrag) mot länder som fortlöpande kränkte de mänskliga rättigheterna. Detta gällde bland annat Zimbabwe, Haiti, Liberia, Somalia, Kongo, Sierra Leone, Indonesien och Moldavien. År 2002 vägrade parlamentet, i konsekvensens tecken, att släppa in två zimbabwiska ledamöter som hade förvägrats visum, då den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen höll möte i parlamentets lokaler. Detta ledde till att detta möte ställdes in helt och hållet.



  
Föredragande:
  
Årsrapport 1999-2000: Matti Wuori (Greens/EFA, FIN)
Årsrapport 2001: Johan Van Hecke (ELDR, B)
Årsrapport 2002: Bob van den Bos (ELDR, NL)
Årsrapport 1999-2000
Årsrapport 2001
Årsrapport 2002
Årsrapport 1999-2000 (text antagen av Europaparlamentet)
Årsrapport 2001 (text antagen av Europaparlamentet)
Årsrapport 2002 (text antagen av Europaparlamentet)

 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004