Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Säkerhet och försvar
Mänskliga rättigheter
Balkanländerna
Avtal med tredje länder
Utrikeshandel
Utveckling och samarbete
EU-AVS
Antipersonella minor
Miljö / Konsumentskydd
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE


Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, ett steg i taget

Sedan ett kvarts sekel tillbaka har EU:s medlemsstater fört diskussioner om internationella politiska frågor, men man gick aldrig längre än till att anta gemensamma förklaringar. När Sovjetunionen löstes upp och oroligheter utbröt på Balkan och i Östeuropa fick utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken en större betydelse för EU. Samtidigt var man ännu inte redo att driva en effektiv gemenskapspolitik på detta område, på det sätt som den stora majoriteten av unionsmedborgarna och Europaparlamentets ledamöter hade önskat. Europaparlamentet har alltid pläderat för större ambitioner när det gäller åtgärder, handlingskraftiga gemenskapsinstitutioner och driftsanslag. Attentaten den 11 september 2001 gjorde denna begäran än mer angelägen och nödvändig.

Europaparlamentets ledamöter anser att EU:s medlemsstater måste ha den politiska viljan att fastställa en tydlig strategi och inrätta effektiva institutioner, för att EU skall kunna tala med en gemensam röst i internationella sammanhang. Under lång tid bestod instrumenten för den gemensamma utrikespolitiken endast av utvecklingssamarbete, ekonomiskt bistånd och katastrofhjälp. I och med Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, fick man även ett diplomatiskt instrument i form av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Till skillnad från de ekonomiska frågorna ingår inte denna politik i gemenskapens behörighetsområde, utan det är i första hand rådet, det vill säga medlemsstaternas regeringar, som fattar besluten, och besluten måste oftast fattas enhälligt. Kommissionen och parlamentet deltar knappt alls i detta arbete.

Amsterdamfördraget som trädde i kraft 1999 innehöll två nyheter. Dels fick EU befogenhet att ingripa militärt vid krishantering i samband med humanitära, fredsbevarande eller fredsskapande insatser (de så kallade Petersberguppdragen). Dels ville man ge denna politik ett ansikte genom att inrätta posten som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den höge representanten agerar dock alltid på medlemsstaternas och rådets vägnar, och hans roll riskerar att kollidera med kommissionens andra befogenheter på utrikesområdet (utveckling, humanitär hjälp, handelspolitik). För att åtgärda problemet med beslut som alltid riskerade att blockeras på grund av kravet på enhetliga beslut, vilket ofta resulterade i minimalistiska beslut, införde man i Amsterdamfördraget möjligheten för medlemsstaterna att på ett konstruktivt sätt lägga ner sin röst, vilket gör att ett initiativ kan antas utan att samtliga medlemsstater måste delta i beslutet, och det "stärkta samarbetet" som gör det möjligt för vissa medlemsstater att inleda ett närmare samarbete.

Den militära dimensionen utvecklades ytterligare 1999, då Europeiska rådet i Helsingfors beslutade att medlemsstaterna senast 2003 måste vara i stånd att inom 60 dagar sätta in och därefter under minst ett år underhålla styrkor på upp till 50 000 - 60 000 man som klarar av hela skalan av Petersbergsuppdrag.

Samstämmighet och effektivitet

Redan år 2000 ville Europaparlamentet att utrikespolitiken skulle göras tydligare, enhetligare och effektivare, och begärde därför att den höge representanten och kommissionsledamoten för yttre förbindelser skulle slås samman, och att kommissionens vice ordförande därvidlag skulle betraktas som EU:s utrikesminister. Under Konventet om Europas framtid argumenterade ledamöterna för detta förslag och lyckades se till att det infördes i utkastet till konstitution. Enligt utkastet till konstitution kommer däremot parlamentet knappt att höras alls innan beslut fattas i dessa frågor, och man har inte heller tagit hänsyn till parlamentets önskemål om att beslut skulle fattas med kvalificerad majoritet, förutom när det gäller ett förslag som läggs fram av en utrikesminister med stöd från kommissionen.

Utkastet till konstitution föreskriver att en europeisk försvarsmaterielagentur skall inrättas och att Petersberguppdragen skall utökas till att omfatta nedrustningsåtgärder och kampen mot terrorism. En "solidaritetsklausul" skall också få medlemsstaterna att ställa upp för varandra och att ställa civila och militära resurser till förfogande i kampen mot terrorismen. Europaparlamentets ledamöter föreslog att man även skulle införa en klausul om ett kollektivt försvar liknande den som tillämpas inom Nato, och som endast skulle gälla de medlemsstater som så önskar, men detta förslag antogs inte.

Allt större inflytande

Även om det i sista hand alltid är medlemsstaterna som fattar beslut i frågor som rör utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, måste parlamentet alltid informeras om de befogenheter, den omfattning och de finansiella effekter en politisk åtgärd kommer att innebära, innan denna åtgärd får vidtas på EU:s vägnar. Under de senaste åren har ledamöterna skapat närmare kontakter med den höge representanten, de ansvariga kommissionsledamöterna, EU:s ordförandeskap och EU:s särskilt utsända i vissa regioner i världen.

Ledamöterna kan också påverka den allmänna och politiska opinionen. I sina betänkanden, rekommendationer och frågor som ställs till EU:s aktörer kan ledamöterna utöva ett visst inflytande genom att till exempel uppmana kommissionen att lägga fram förslag i vissa frågor. Framför allt har parlamentet vissa befogenheter i budgetförfarandet, vilka bland annat omfattar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (nästan 50 miljoner euro för 2003). Däremot har Europaparlamentet inte några befogenheter i fråga om försvaret, som helt och hållet finansieras med medel direkt från medlemsstaternas egna budgetar.

Europaparlamentets politiska prioriteringar fastställs varje år i ett årligt betänkande om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. År 2002 välkomnade ledamöterna att samarbetet mellan institutionerna blivit bättre än någonsin efter attentaten i september 2001, och föreslog att man skulle angripa terrorismen i grunden genom att i första hand föra en dialog de svaga och instabila länderna. 2003 samtyckte parlamentet till EU:s engagemang i konflikten i Afghanistan, ett engagemang som inte bara var politiskt och ekonomiskt, utan även militärt, inom ramen för ISAF (den internationella försvarsstyrkan). Däremot beklagade parlamentet att kriget i Irak skadat den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens trovärdighet, och hävdade att trovärdighetens återupprättande är beroende av EU:s militära kapacitet och viljan att utnyttja den.

De första militära insatserna

2003 inledde EU sina tre första insatser i konfliktdrabbade områden och tog därmed för första gången ett konkret ansvar. Den 1 januari 2003 avlöste en polisstyrka från EU bestående av 500 personer FN:s styrka i Bosnien och Hercegovina för en treårsperiod, bland annat i syfte att bilda en lokal polisstyrka. I mars 2003 gjorde EU sin första militära insats i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien för att avlösa Nato där. EU har skickat en militär styrka bestående av 350 personer (operation Concordia) för att försöka skapa fredliga förhållanden som möjliggör genomförandet av de institutionella reformerna. Dessutom har en polisstyrka bestående av 200 personer utposterats (operation Proxima). Slutligen har man inlett operation Artemis som är den första militära insatsen som EU genomför på egen hand i Ituri-regionen i Kongo. Dessa insatser visar att EU nu är redo att i humanitärt syfte skicka europeiska trupper, även utanför den europeiska kontinenten.

Nej till kriget i Irak

I ett betänkande från maj 2002 gjorde Europaparlamentet det internationella samfundet uppmärksamt på att den irakiska regimen fortsatte att genomföra sitt kärnvapenprogram. Parlamentet menade att Irak skulle kunna skaffa kärnvapen inom fem år om sanktionerna mot landet hävdes. Ledamöterna begärde därför att vapenembargot skulle upprätthållas, men begärde samtidigt att de övriga sanktionerna skulle hävas. Parlamentets ledamöter förespråkade en multilateral politisk lösning i FN:s regi. Europaparlamentet förkastade alla militära lösningar som inte hade sitt stöd i FN-resolutioner, och uppmanade de irakiska myndigheterna att acceptera inspektörerna från Unmovic (United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission), samtidigt som man förkastade de allvarliga och upprepade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Irak.

Den 30 januari 2003, det vill säga några få veckor före krigets utbrott, antog Europaparlamentet en resolution om Irak (287 röster för, 209 emot och 26 nedlagda röster). Ledamöterna ansåg att de kränkningar av FN-resolution 1441, som uppmärksammats av FN:s inspektörer, inte var skäl nog att inleda en militär insats. De motsatte sig alla ensidiga militära insatser och ansåg att ett förebyggande angrepp skulle strida mot internationell rätt. Efter att kriget inletts förekom samma splittring bland Europaparlamentets ledamöter som bland de europeiska regeringarna, och ledamöterna kunde därför inte enas om någon ny gemensam ståndpunkt om kriget. Däremot antogs ett betänkande om återuppbyggandet av landet med bred majoritet.

Parlamentets initiativ beträffande Mellanöstern

I oktober 2003, då det dagligen rapporterades om våld i Mellanöstern, antog Europaparlamentet ett betänkande där man uppmanade såväl den israeliska regeringen som den palestinska myndigheten att förbehållslöst tillämpa den "färdplan" som utarbetats av Förenta staterna, Ryssland, EU och FN. Europaparlamentet förespråkar en samexistens mellan två suveräna stater, där alla skall kunna leva under säkra förhållanden. Ledamöterna förkastade bestämt de palestinska terroristattentaten och uppmanade den palestinska myndigheten att återupprätta den allmänna ordningen och göra synliga och konkreta ansträngningar för att rasera terroristorganisationerna. Samtidigt uppmanades den israeliska regeringen att dra tillbaka sina militära styrkor från de palestinska territorierna, att sluta att genomföra planerade mord och att frysa upprättandet av nya bosättningar och byggandet av den så kallade säkerhetsmuren.

I april 2002 antog Europaparlamentet en rekommendation där rådet uppmanades att upphäva associeringsavtalet mellan EU och Israel (rekommendationen antogs med 269 röster för, 208 emot och 22 nedlagda röster) på grund av den israeliska regeringens militära upptrappning. Men ministerrådet följde inte rekommendationen.

Till följd av en begäran som undertecknats av cirka 170 ledamöter inrättades i februari 2003 en arbetsgrupp för att kontrollera hur de medel som beviljats den palestinska myndigheten hade använts. Vissa befarade att medlen hade använts till andra ändamål och till och med använts för att finansiera terroristiska nätverk. Arbetsgruppen tillsattes i och med att Europaparlamentet har rätt att kontrollera insynen i EU:s budget, även om en sådan arbetsgrupp inte har samma undersökningsbefogenheter som ett officiellt utredningsutskott. Den 31 mars 2004 antogs två betänkanden (det ena antogs av en majoritet, det andra av en minoritet) av arbetsgruppen på grund av att gruppens medlemmar gjort olika tolkningar av den information som samlats in. De två betänkandena innehåller i alla fall en gemensam slutsats: om EU beslutar att bevilja den palestinska myndigheten direkt stöd i framtiden bör man fastställa tydliga villkor och se till att det finns bättre möjligheter att kontrollera hur stödet används. Dessa betänkanden kommer att behandlas av de tre behöriga utskotten (budgetutskottet, budgetkontrollutskottet och utrikesutskottet) under nästa valperiod.



  
Föredragande:
  
En gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik efter mötena i Köln och Helsingfors: Catherine Lalumière (PES, F)
Uppförandekoden för vapenexport (rådets första årliga rapport): Gary Titley (PES, UK)
Uppförandekoden för vapenexport (rådets andra årliga rapport): Gary Titley (PES, UK)
Uppförandekoden för vapenexport (rådets tredje årliga rapport): Gary Titley (PES, UK)
Uppförandekoden för vapenexport (rådets fjärde årliga rapport): Karl von Wogau (EPP-ED, D)
Situationen i Irak elva år efter Gulfkriget: Baroness Nicholson of Winterbourne (ELDR, UK)
Framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken: Elmar Brok (EPP-ED, D)
Den nya europeiska säkerhets- och försvarskonstruktionen - prioriteringar och brister: Philippe Morillon (EPP-ED, F)
De viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, de finansiella konsekvenserna för EU:s budget: Elmar Brok (EPP-ED, D)
Försvarsutrustning: Europeiskt försvar - industri- och marknadsfrågor: Luís Queiró (UEN, P)
  
EUT - antagna texter:
  
En gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik efter mötena i Köln och Helsingfors - text antagen av parlamentet
Uppförandekoden för vapenexport (rådets första årliga rapport) - text antagen av parlamentet
Uppförandekoden för vapenexport (rådets andra årliga rapport) - text antagen av parlamentet
Uppförandekoden för vapenexport (rådets tredje årliga rapport) - text antagen av parlamentet
Uppförandekoden för vapenexport (rådets fjärde årliga rapport) - text antagen av parlamentet
Situationen i Irak elva år efter Gulfkriget - text antagen av parlamentet
Framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken - text antagen av parlamentet
Den nya europeiska säkerhets- och försvarskonstruktionen - prioriteringar och brister - text antagen av parlamentet
De viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, de finansiella konsekvenserna för EU:s budget - text antagen av parlamentet
Försvarsutrustning: Europeiskt försvar - industri- och marknadsfrågor - text antagen av parlamentet

 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004