Europaparlamentets
verksamhet
Höjdpunkter 1999-2004

 
Europaparlamentet
Reform av EU
Utvidgningen
Medborgerliga rättigheter
Rättsliga och inrikes frågor
Externa relationer
Säkerhet och försvar
Mänskliga rättigheter
Balkanländerna
Avtal med tredje länder
Utrikeshandel
Utveckling och samarbete
EU-AVS
Antipersonella minor
Miljö / Konsumentskydd
Transport / Regionalpolitik
Jordbruk och fiske
Ekonomi och valutafrågor
Sysselsättning och socialafrågor /
Kvinnors rättigheter
Inre marknaden / Industri / Energi / Forskning
 

EPP-ED PSE Group ELDR GUE/NGL The Greens| European Free Alliance UEN EDD/PDE

> Plenary Speech - Miranda - 26/9/2002
> Plenary Speech - Miranda - 16/1/2002
> Plenary Speech - Sylla - 25/10/2000
> Report - Miranda - 2002 work of the ACP-EU Assembly - 24/4/2003
> Report - Boudjenah - Economic Partnership Agreements - 5/9/2002


Ett jämbördigt partnerskap med AVS-länderna

När Europeiska ekonomiska gemenskapen upprättades 1958 var flera av medlemsstaterna fortfarande kolonialmakter. Efter avkolonialiseringen förblev de flesta afrikanska länderna beroende av sina fördelaktiga ekonomiska förbindelser med Europa. Det är på grundval av dessa förbindelser som en rad avtal har upprättats med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna). Avtalen är unika i sitt slag och förnyas regelbundet. Dessa avtal har nu utvecklats till ett riktigt partnerskap i och med Cotonouavtalet, som undertecknades 2000. För Europaparlamentet är den viktigaste nyheten med Cotonouavtalet att det skapas en riktig gemensam institution som grundar sig på likhetsprincipen, i form av den gemensamma parlamentariska AVS/EG-församlingen.

15, inom kort 25 medlemstater från EU och 77 länder från AVS. EU:s äldsta förbindelser med tredje land, som bekräftades genom den första Yaoundékonventionen från 1964, och därefter genom Lomékonventionerna, regleras numera genom Cotonouavtalet, som undertecknades i Benin den 23 juni 2000. Cotonouavtalet godkändes, liksom varje associationsavtal, genom Europaparlamentets samtycke och trädde officiellt i kraft den 1 april 2003. Till skillnad från de tidigare konventionerna, som ingicks för 5 eller 10 år i taget, är Cotonouavtalet mer långsiktigt och skall gälla i 20 år. Avtalet innebär en avsevärd förändring av samarbetspolitiken och en institutionalisering av de parlamentariska förbindelserna genom en riktig gemensam parlamentarisk AVS-EG-församling.

Regelbunden politisk dialog

Denna världsunika församling höll sitt sjätte möte i Rom i oktober 2003. Församlingen består av en representant från varje AVS-land och lika många ledamöter från Europaparlamentet. Under de senaste mötena har de europeiska ledamöterna kunnat glädja sig över att AVS-länderna i allt högre grad företräds av parlamentsledamöter. Tidigare företräddes AVS-länderna till största delen av regeringsmedlemmar eller ambassadörer. Denna förändring stärker den parlamentariska dialogen mellan nord och syd. Men denna process löper inte alltid helt smärtfritt. Det femte mötet, som skulle hållits i Bryssel i november 2002, ställdes in av Europaparlamentet eftersom Zimbabwe utsett två företrädare som nekats rätten att resa in i EU på grund av de diplomatiska sanktionerna mot Mugabes regim.

Utöver utvecklingsstrategierna och bekämpningen av fattigdom, är det den politiska dialogen som står i centrum för Cotonouavtalet. Det är på dessa områden som församlingen kan spela en betydande roll. För ledamöterna måste den viktigaste uppgiften vara att främja den demokratiska utvecklingen. Rent konkret kan detta ske genom att det organiseras gemensamma undersökningsuppdrag motsvarande de som genomfördes på Elfenbenskusten, eller valövervakningsuppdrag liknande de som genomfördes i Kenya. Dessutom skall församlingen regelbundet höra företrädare för det civila samhället. Församlingens institutionella struktur har förbättrats i och med att det skapats tre permanenta utskott som förbereder plenarsammanträdena, men församlingen förfogar inte över de instrument som behövs för att hävda sitt inflytande. Församlingen har exempelvis inte någon befogenhet att utöva budgetkontroll eller politisk kontroll över samarbetets finansiering.

Europaparlamentets roll håller emellertid på att utvecklas. Finansieringsinstrumentet för samarbetet med AVS-länderna, Europeiska utvecklingsfonden, har hittills stått utanför de vanliga budgetförfarandena och därmed inte heller varit en befogenhet för Europaparlamentet, som sedan länge krävt att fonden skall införlivas i budgeten. Detta önskemål hörsammades av konventet om Europas framtid och skulle äntligen kunna förverkligas genom den nya konstitutionen. Parlamentsledamöterna skulle då kunna få direkt bestämmanderätt i fråga om samarbetets finansiering, utöva demokratisk kontroll över den, samt se till att anslagen inte minskas till följd av gemenskapens övriga prioriteringar.

Fattigdomsbekämpning

Till skillnad från de tidigare konventionerna omfattar partnerskapsavtalets tillämpningsområde inte bara den traditionella utvecklingen. Det stärker även den institutionella och politiska dimensionen i förbindelserna mellan EU och AVS-länderna på områden såsom mänskliga rättigheter, demokrati och goda styrelseformer. Andra frågor såsom invandring, förebyggande av konflikter och stärkande av freden har uttryckligen införlivats i det nya avtalet.

Det främsta målet är fortfarande att bekämpa fattigdomen, men inte bara med hjälp av finansiellt bistånd. Det handlar också om att hjälpa utvecklingsländerna att integreras i världsekonomin, att uppnå vissa mål när det gäller tillväxt och hållbar utveckling, samt att förbättra deras tillgång till produktionsresurserna. AVS-länderna uppmuntras också att i större utsträckning satsa på regional och subregional integration som kan komma att främja de privata investeringarna.

Enligt Cotonouavtalet skall EU:s samarbete med AVS-länderna bedrivas "med beaktande av AVS-staternas politiska ställningstaganden och utvecklingsprioriteringar", och i enlighet med Världshandelsorganisationens regler. Enligt Lomékonventionen grundade sig handelssamarbetet huvudsakligen på att EU tillämpade ensidiga tullpreferenser som innebar att de flesta av AVS-ländernas produkter kunde exporteras till gemenskapens marknad utan några tullavgifter. I fortsättningen måste EU och AVS-länderna avreglera handeln mellan parterna. De nya handelsavtalen som varit under förhandling sedan 2002, kommer troligen att träda i kraft före 2008. Ett system för ömsesidig frihandel med varor och tjänster kommer då stegvis att införas, vilket kommer att innebära en viss obalans beroende på utvecklingsgraden i de olika AVS-länderna.

Underlättad frihandel

Under förhandlingarna har parlamentet en begränsad roll att spela. Parlamentet har endast rätt att avge ett yttrande under förhandlingarna eller i samband med att handelsavtalen ingås.

Det kan emellertid uttrycka sin ståndpunkt i sina resolutioner och göra kommissionen och rådet uppmärksamma på vissa frågor. Exempelvis påpekade parlamentet, vid inledandet av den första fasen av förhandlingarna om ett ekonomiskt partnerskap, att öppnandet av marknaderna inte var en lösning i sig.

Parlamentsledamöterna menade att öppnandet av marknaderna bör kompletteras med ett stöd för att förbättra AVS-ländernas produktiva och handelsmässiga infrastrukturer, för att öka de tekniska inslagen i deras export och höja deras utbildnings- och forskningsnivå. Överföring av teknik måste ske parallellt med en uppmjukning av villkoren för att bevilja processpatent i utvecklingsländerna. Detta är särskilt viktigt när det gäller läkemedel. Parlamentsledamöterna var också oroade över att handeln med tjänster togs upp under förhandlingarna, eftersom de ansåg att denna fråga bör behandlas med stor varsamhet och de begärde att offentliga upphandlingar inte skall omfattas av förhandlingarna.



  
Föredragande:
  
Partnerskapsavtal med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet: Didier Rod (Greens/EFA, F)
Förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-regioner och AVS-länder: Yasmine Boudjenah (GUE/NGL, F)
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2000: Miguel Angel Martínez Martínez (PES, E)
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2001: Marie-Arlette Carlotti (PES, F)
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2002: Joaquim Miranda (GUE/NGL, P)
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2003: Colette Flesch (ELDR, L)
  
Förfarandeblad:
  
Partnerskapsavtal med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet
Förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-regioner och AVS-länder
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2000
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2001
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2002
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2003
  
EUT - antagna texter:
  
Partnerskapsavtal med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet
Förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-länderna - text antagen av parlamentet
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2000 - text antagen av parlamentet
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2001
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2002 - text antagen av parlamentet
Arbetet inom AVS-EG:s gemensamma parlamentariska församling 2003 - under behandling

 

 

 
  Publishing deadline: 2 April 2004